av Eva Edberg

Den 7:e juli 1797 föddes Sven Jacobssons och Maria Andersdotters femte barn, som fick heta Sven efter sin far. Sven Jacobsson var åbo i Kärret i Hemsjö socken, som ligger strax söder om Alingsås.

Lille Svens äldsta bror Jacob var då redan 10 år och dessutom hade han systern Anna Stina och brodern Nils. Familjen utökas med tre barn till, Maja Stina, Anders och Johannes. När Sven bara är 9 år dör hans mamma i hastig feber. Då står hans far ensam med en stor barnaskara, så han gifter om sig ett år senare med Brita Ersdotter. De får först 7 år senare en son Olof då Sven Jacobsson är 51 år och Brita 47 år. Pappa Sven var en betrodd man i socknen och satt med i både sockenstämman och i kyrkorådet där han representerade rote nr 5.

Husförhörslängder mellan 1748 och 1824 saknas för Hemsjö. En nitisk kyrkvärd lär ha städat vinden och kastade dessa. Därför vet jag inte när det första gången omnämns att sonen Sven är puckelryggig. Jag vet inte om det har skett genom en olycka eller om det var medfött. Prästen har i alla fall mycket ordentligt påpekat detta ett antal gånger i senare husförhörslängder.

Detta handicap var tydligen så besvärande att han inte kunde arbeta i jordbruket utan han fick bli lärare i stället. Bonden Andreas Bengtsson i Edsås var också virkeshandlare och snickare. Han skänkte ett skolhus till socknen år 1821, som byggdes på kyrkans mark. Det var 18 alnar långt, 9 alnar brett och 5½ alnar högt. Det var en förstuga på mitten och ett rum på vardera änden. Vinden inreddes ett sockenmagasin för 100 tunnor. När kyrkan flyttades 1852 flyttades även skolan och man återanvände materialet i de gamla byggnaderna när man byggde de nya.

Klockaren Anders Mattsson hade hittills ansvarat för utbildningen i socknen, men han ville inte fortsätta. När skolan var färdigbyggd, beslöt sockenstämman därför att anlita en skolmästare. De utsåg Sven Svensson till denna tjänst den 10 mars 1822 och undervisningen började i maj. Det är intressant att notera att man tog ut en månadsavgift av eleverna, vilket innebar att bara de som hade råd kunde skicka sina barn till skolan.

Sven träffar så småningom pigan Anna Brita Hansdotter, dotter i gården Vässenbo. Hon är 14 år yngre än Sven. Kanske träffades de i skolan där han var lärare och hon elev. Tycke uppstår i alla fall och de gifter sig 26 december 1830. De bor först i Kärret, men flyttar redan 1831 till ett torp Alekärr under Gudmundsgården. Efter bara ett år flyttar de tillbaka till Kärret igen. Halvbrodern Olof och styvmodern Brita flyttar in hos dem.

Koleran härjade i Europa på 1830-talet. För att möta farsoten beslöt sockenstämman i Hemsjö att hyra några bönders hus som sjukstuga och till sjukhusföreståndare utsågs klockaren Anders Mattsson och skolmästaren Sven Svensson. Koleran kom till Hemsjö 1834, men endast 9 personer dog av koleran i denna församling, vilket var ovanligt få. Av en lista över Hemsjös enhetsmän 1840 framgår att Sven var medlem av socknens fattigstyrelse också.

Svens och Anna Britas första barn Maja Stina föds 1833 och tre år senare får de sonen Sven. Familjen utökas med dottern Christina 1839 och sonen Johannes 1842. 1845 har Sven blivit åbo på 1/8 mantal i Dalen Västergård, den byn där tidigare hans lillasyster Maja Stina har gift in sig. Sven och hela hans familj flyttar dit. Även halvbrodern Olof följer med som dräng åt Sven. Styvmodern Brita blir kvar i Kärret och dör av feber två år senare 81 år gammal.

Svens systersöner som båda heter Sven börjar arbeta som drängar för honom också, så han har tre arbetsföra och unga män som hjälper honom med gården. Samma år som de flyttar dit föds ytterligare en dotter Josephina och livet tuffar på.

1850 föds yngsta barnet dottern Anna Charlotta. Nu har det dock blivit för många barnsbörder för hans hustru Anna Brita, så hon dör i sviterna av barnsängen någon månad senare endast 40 år gammal. Nu står Sven Svensson 54 år gammal ensam med 6 barn varav endast en har uppnått konfirmationsålder. Han kämpar dock vidare själv, men fyra år senare dör han av svagt bröst. Kanske var det lungsot eller hjärtat som sviktade. Klockaren i församlingen avgår samtidigt och sockenstämman beslutar att kombinera klockar- och skolmästarrollen igen.

Svens syster Maja Stina Svensdotter upprättade bouppteckningen. Sven efterlämnade mer skulder än intäkter och systersonen Sven Olofsson tar över gården. Fastigheten 1/8 mantal kronoskatte var enligt bouppteckningen värd 380 riksdaler. Där framgår också att han snusade, för han hade en snusdosa av silver och ett fickur, lite skedar och 2 bägare av silver. Det fanns en stor uppsättning husgeråd och verktyg inklusive en skräddarsax och ett väggur. Det spelades också i familjen för det fanns ett psalmodikon med tillhörande böcker. De hade både oxar, kor, kvigor, får med lamm och svin på gården, en besättning som tillsammans var värd 109 riksdaler. Listan på fordringar respektive skulder är lång och när man summerar kan man konstatera en brist på 109 riksdaler. Skolmästaren har bevisligen levt över sina tillgångar.

Sven fick ju trots allt ett riktigt bra liv trots sitt handicap. Han hade turen att födas i en familj där hans far var en betrodd man i socknen och att Sven själv var både läs- och skrivkunnig. Han fick ju själv flera viktiga uppdrag förutom sin lärarsyssla. Det var ju synd att han inte fick se alla sina barn växa upp. Barnen skingrades vid hans död, men det är beskrivet i berättelsen om hans yngsta dotter Anna Charlotta Svensson.

Vad hände då med gårdarna Kärret respektive Dalen Västergård? Svens äldsta bror Jacob tog över Kärret efter deras far. Jacobs äldste son Sven tog i sin tur över Kärret. Han var mjölnare och en mycket betrodd man i socknen. Han gifte sig med ovan nämnde Andreas Bengtssons dotter Kristina. Hon hade smeknamnet Sneckesa eftersom hennes far var snickare.

Sven och Kristina hade fyra söner. Det var den yngste sonen Karl Rickard Svensson, som tog över gården och de tre äldre bröderna, som aldrig gifte sig, bodde på gården till sin död. Alla fyra bröderna var kända för sin smak för brännvin, så turerna in till Alingsås blev många. När julspriten var urdrucken på annandag gjorde de ett besök hos morfar Andreas för att få förplägnad och mer dricka där.

Karl dog 1954 sist av bröderna och sedan tog ingen över gården. Enligt nuvarande innevånare (2014) stod gården och förföll i 20 år. Sedan har den varit bebodd och nuvarande ägarna köpte den så sent 2013. Jag fick gå in och titta och en hel del gamla tak, golv, murstocken och dörrar finns kvar. Dalen Västergård har ärvts i flera led och där bor fortfarande en femmänning till mig, som jag inte hunnit besöka än.

Utdrag ur boken om Hemsjö socken som jag berättat om har jag fått av min sjumänning Bertil Svensson. Jag hittade Bertil via DISBYT för några år sedan och kontaktade honom. Vi har jämfört våra antavlor och den vägen hjälpt varandra att få korrekta databaser. Vår gemensamma anfader hette Sven Ambjörnsson född 12 februari 1689 på Nolbogården. Han gifte in sig på gården Lycke där barnen Ambjörn (Bertils ana) och Cecilia (Evas ana) föddes. Ambjörn tog över gården och Cecilia gifte in sig i Kärret. Det var Cecilias dotter Maria Andersdotter som gifte sig med Sven Jacobsson. Bonden Andreas Bengtsson som nämns i texten är också en anfader till Bertil, så via hans dotter Sneckesa ingifte i Kärret har vi ytterligare en koppling. Sven Svensson är min farfars morfar.

Det har också visat sig att Bertil och vår svärdotters far har känt varandra länge. Vår son och hans fru har 2014 flyttat till ett hus som bara ligger ett par kilometer från Dalen Västergård. Man kan säga att vår son har flyttat tillbaka till sina rötter efter fyra generationer. Jag besökte vår son hösten 2014 och träffade då Bertil. Han gav mig ännu mer material från Hemsjö och en del av historierna ovan har jag fått från honom.

av Eva Edberg

Jag bestämde mig att ta reda på hur kvinnorna, som jag fått min kvinnliga arv ifrån, hade varit för att förstå lite av hur jag själv blivit. Jag forskade därför rakt bakåt och hamnade med hjälp av kyrkböckerna på en Margareta 8 generationer tillbaka född någon gång på 1660-talet. Hon var gift med Ambjörn Nilsson, åbo i Snärva i Flistads socken i Skaraborgs län. Nu ska jag berätta lite om de kvinnor som följde.

Margareta fick sex barn, tre söner och tre döttrar, födda mellan 1690 och 1704. Den yngste sonen Sven tog över gården, var åbo och rusthållare, så här kommer vi första gången i kontakt med soldater. Det betyder också att de var relativt välbeställda.

Det yngsta barnet, dottern Margareta Ambjörnsdotter är min anmoder. Hon växte upp på Snärva började arbeta som piga, träffade drängen Lars Persson från byn Öja i samma församling. Tycke uppstod och de gifte sig eller kopulerades som de hette i kyrkboken, den 28 december 1726. Margareta fick 30 lod silver i morgongåva, så de kom från hyfsade förhållanden båda två. Morgongåva på den här tiden var en slag änkepension. Mannen förvaltade morgongåvan och om hon blev änka fick hon disponera den. 30 lod silver motsvarade strax under 400 gram.

De nygifta bodde på Finnagården, där de troligen arbetade båda två. Där fick de sina första barn, tvillingarna Margareta, kallad Greta, och Petter. Petter dog dock efter bara en dryg månad. Sonen Pehr föddes fyra år senare och sedan tog Lars över som bonde på Öja Sörgården, som ligger vackert på en höjd med en sluttning betesmarker ner mot sjön Östen.

Margareta födde två flickor Ingrid och Maria på 1730-talet och tills sist 1747 kom en liten sladdunge Jonas, som bara blev 5 år. Greta blev kvar i Öja, gifte sig med sockenskomakaren och fick många barn även tvillingar. De övriga flyttade. Maria Larsdotter, den yngsta flickan, blev min anmoder.

Jag vet inte exakt hur gammal Margareta Ambjörnsdotter blev, men i den senaste husförhörslängden har hon varit med på husförhör 1769, så över 65 blev hon allt. Troligen flyttade Margareta och hennes make till något barn, för de finns inte i Flistads Död- och begravningsbok under många år därefter.

Nu vidare till nästa generation, Maria Larsdotter. Hon jobbar som piga och träffar drängen Ambjörn Johansson, född i grannsocknen Horn. De gifter sig i januari 1759 och även hon får 30 lod silver i morgongåva. De flyttar till Breängen i grannsocknen, Götlunda. Där föds dottern Britta. Ambjörn blir Åbo i Stenatorp i Götlunda socken. Där stannar de till 1767, då Ambjörn bestämmer sig för att ta värvning i Västgöta kavalleriregemente som dragon och de flyttar till Lilla Värings rusthåll under Östergården. Därför får han namnet Österberg.

Maria har nu blivit soldathustru, med allt vad det medför i form av att sköta torp, odlingar och en växande barnaskara ibland ensam när maken är på mönstring. De fyra flickorna lyckas bli vuxna men den äldsta sonen dör i rödsot 9 år gammal och den yngsta sonen bara tre år gammal också i rödsot. Rödsot heter dysenteri idag och är en mycket smittsam sjukdom orsakad av en bakterie. Den yttrar sig som en inflammation i tarmarna och kan ge upphov till blod i avföringen därav det gamla namnet. Den var vanlig före 1900-talet.

Hur gick det då för Marias döttrar. Britta är ut och tjänar piga och blir gravid, gifter sig höggravid, så hon och hennes blivande man får böta i samband med vigseln. De stannar i Lilla Väring. Stina jobbar först i Flistad, men kommer hem för att sedan dra vidare till Stockholm 1780. Maria jobbar i tio år i Horn och kommer hem med en oäkta son för att fortsätta till ytterligare en grannsocken Sveneby. Margareta, min anmoder, ska vi titta lite mer på senare.

Maria stretar på några år efter att sista dottern flyttat hemifrån, men är nog ganska utsliten vid det här laget. Hon dör 1801 i flussfeber, vilket kan ha varit någon form av bröstvärk kanske till och med lungsot. Hon blir alltså 62 år. Dottern Maria flyttar hem i samband med moderns död för att hjälpa sin gamla far, som är pensionerad från det militära. De två sista åren av sitt liv bor han dock ensam. Hans bouppteckning visar att alla fyra döttrarna är gifta och att han efterlämnar bohag värt 30 riksdaler.

Margareta Ambjörnsdotter, som alltså har exakt samma namn som sin mormor, börjar arbeta som piga i den gård som är rusthåll för hennes far, Östergården., när hon är 20 år dvs 1797. Efter bara ett år flyttar hon till en grannförsamling, Hjälstad. I Hjälstad arbetar hon som piga i Sveneby där hon träffar drängen Ola Jonasson. De gifter sig 1799 och får en son Jonas samma år. Ola bestämmer sig för att bli knekt och tar värvning i Skaraborgs regemente i november 1800 och flyttar in på soldattorpet under Per Månsgården i Smedby. Han tilldelas soldatnamnet Smedberg och ska fungera som jägare i det militära.

Margareta föder två söner till, men 1807 rycker Ola ut i kriget mot Napoleon. Margaretas yngste son dör i kopporna 1908 och 1909 får Margareta veta att Ola har försvunnit i kriget, antingen stupat eller tagits till fånga. Eftersom en ny soldat ska in på torpet, är det bara för Margareta att flytta. Hon flyttar till torpet Pirum, som hennes svärföräldrar har bott i tills de nyligen avlidit.

Margareta blir gravid, oklart på vilket sätt och av vem. Kanske var det ofrivilligt. Det var nog inte lätt att bo ensam på ett torp med två små pojkar i orostider och inte veta om man är änka eller inte. Dotterns Maria föds i alla fall som oäkta 1810. Till all lycka visar det sig att Ola bara varit fånge i Frankrike och 1811 återkommer han, blesserad, men vid liv. Han får en mycket modest ersättning som plåster på såren.

Nu föds fyra söner till inom äktenskapet, varav en dör som spädbarn. Ola acceptera lilla Maria, som får hans efternamn Smedberg. Ola har kvar sin titel som avskedad extra rotesoldat, eftersom man hade tillsatt ersättare. Familjen strävar vidare. Barnen flyttar hemifrån och Ola dör 1842 efter en längre tids sjukdom. Maria flyttar hem till sin mor och har med sig en oäkta dotter. Margareta dör av slag 1846, 68 år gammal.

Jag har tidigare berättat om Marias vidare öde i Maria Smedberg – änklingens piga. Om hennes döttrar har jag skrivit i Två oäkta systrar och om min mormor Ett långt händelserikt liv. Min mammas story återstår att berätta. Men henne har jag i alla fall 54 års egen erfarenhet och hon berättade så mycket hon visste om sig själv och sin släkt.

Vad kan man då dra för slutsatser av en sådan här forskning av sina kvinnliga släktingar i rakt nedstigande liv. Alla har varit med om att begrava något eller några av sina barn antingen i späd ålder eller senare. De har fått i medeltal 5 barn och det är främst döttrarna som överlevt barnaåren. De har alla kämpat på under de omständigheter de hamnat i och i många fall visat en stor envishet trots en ogästvänlig omgivning. De första generationer verkar ha levt ett hyfsat liv, men när det första oäkta barnet uppstår blir det trassligare och definitivt fattigare. Man kan dock konstatera att de två generationerna före mig har haft det bättre i alla fall under den senare delen av livet. Min egen generation har haft förmånen att få även en bra start och därmed ett gott liv hela vägen.

Nu återstår dels att berätta om mitt eget liv och kanske också ta ett DNA-prov för att se från vilken gren av mänskligheten vi alla kommer. Jag hoppas också kunna lämna över min erfarenhet och släkthistorierna till gagn för min dotter och mina dotterdöttrar.

av Eva Edberg och Kerstin Luthman

Eleonora Salemina Wahlberg, född 1875, kallades Elin. Namnet Salemina bygger på Salem, den församling hennes föräldrar bodde i flera omgångar. Hennes lillasyster Gunhild Elisabeth föddes 1882 och var näst yngst av en kull på 8 barn. De bodde vid Tumba bruk, eftersom deras far arbetade där.

När Elin var 10 år och Gunhild 3 år flyttade föräldrarna till Dalagatan 44 där de fick jobb som portvakter. Huset var precis nybyggt. Samtidigt föddes yngsta barnet Signe. Elin fick tidigt hjälpa sin mamma med städningen av alla trapphusen. Städning blev sedan det arbete hon kom att utöva hela sitt yrkesverksamma liv. Bland annat städade hon på Konserthuset.

Deras far dör redan efter 5 år på Dalagatan och två år senare även modern. Då blev alla barnen föräldralösa. De äldsta hade redan flyttat hemifrån, med Elin fick ta ansvar för sina småsyskon Gunhild och Signe när de hade blivit föräldralösa. Systrarna klagade även i vuxen ålder över att Elin hade varit så sträng mot dem. De kallade henne alltid Lalla, ett smeknamn som de började med när de var små. Hur såg då Elin ut? Hon var en mycket vacker kvinna i sin ungdom med cendrefärgat hår och blå ögon av medellängd.

Elin flyttade lite längre upp på Dalagatan och fick en oäkta son 1898, som dog efter tre dagar. Hon började också ta kvällsarbete på teatern som påkläderska till de kvinnliga skådespelarna. Bland annat hade hon hand om Naima Wifstrand på Oscarsteatern. Via teatern träffade hon sin blivande make Knut Robert Edberg, som var scenarbetare. Robert var 11 år yngre, så Elin kanske inte var riktigt säker på om det skulle hålla, när hon blev gravid. Eftersom de inte var gifta utackorderades sonen Einar på Runmarö som fosterbarn till en barnlös kvinna känd i släkten som tant Sofie.

Gunhild började arbeta som piga efter att hon hade konfirmerats. Hon arbetade för en lantmäteriänka Olga Maria Klein. I familjen bodde sonen Nils, som studerade till jägmästare. När han var klar med sin examen fick han arbete som lärare vid Skogsskolan i Kloten och Gunhild flyttade dit 1910, som hushållerska till honom. I Kloten träffade hon sågverksarbetaren Erik Gustaf Sigurd Strandberg som var son till folkskolläraren i Kloten och bodde hemma. Sigurd var 8 år yngre än Gunhild. Systrarna föredrog tydligen betydligt yngre män. Gunhild blev gravid, flyttade till Sigurd och de gifte sig 1911 i Guldsmedshyttan. Dagen efter bröllopet fick de en son Sigurd, som tyvärr dog samma dag. Gunhild var till skillnad från sina systrar brunögd. Hon var kort bara några centimeter över 1 och 50.

Signe började också arbeta som piga. Hon bodde bland annat på Karlavägen, Humlegårdsgatan och Birger Jarlsgatan. Elins make Robert ägde en segelbåt på Runmarö tillsammans med Louis Andersson, som är änkling och har en dotter Gunda. Signe träffar troligen honom när hon följer med sin syster Elin och svåger Robert till Runmarö. Signe gifter sig med Louis, flyttar till honom och de får sonen Åke 1912.

Elin flyttade ihop med Robert 1909, och 1910 beslöt de att gifta sig och ta hem sonen som då var 4 år. 1913 fick hon tvillingarna Rudolf och Georg. Då bodde familjen på Inedalsgatan på Kungsholmen. De flyttade till Sibirien och bodde 5 trappor upp utan hiss i ett hus på Valhallavägen. Att kånka båda barnen upp och ner, amning av två samt att de var vakna i omgångar, gjorde att Elin tappade sitt hår. När den värsta tiden var över, växte dock håret ut igen. Tiden under första världskriget var nog den bästa för Elin, med en hyfsad ekonomi, tre friska pojkar och en man som hon trivdes med. De hade byggt en kolonistuga på Stora mossen och hade mat till hela familjen trots att det var världskrig. Tyvärr varade den en ganska kort tid.

Det första dråpslaget var att Robert dog i spanska sjukan hösten 1918. Då flyttade hon till Nybrogatan 55 (numera 75), ett hus för änkor/ änklingar med barn och barnrika familjer. Där bodde också hennes syster Signe med familj. Under denna tid begärde och fick hon fattighjälp från det sociala. Sonen Rudolf blev överkörd och dödad av en bil två år senare, vilket måste ha känts otroligt tungt. Det var en berusad bilist som körde upp på trottoaren där tvillingarna gick på väg till skolan. Bilisten blev inte fälld, för vem brydde sig om en fattig änkas lilla grabb.

I mars 1914 flyttar Gunhild och Sigurd till Sköns församling i Medelpad. Sigurd arbetar där som sågverksarbetare på orten Näs bland annat med flottning. De tar sig tillbaka söderut samma höst och sonen Stig föds 1915 i Ljusnarsberg. De kommer tillbaka till Ramsbergs församling och bor först i Granhult och sedan i Nyckelbäcken i Gammelbo. Sigurd arbetar nu som bokhållare. De har tagit en fosterdotter, vars föräldrar bor i Skön, men flickan dör endast 4 år gammal 1916. Samma år föds deras son Östen. 1918 drar de vidare till Jönshyttan i Guldsmedshyttans församling där dottern Gunnel föds 1919. Sigurd arbetar nu som kontorist. År 1921 flyttar de tillbaka till Gammelbo och byn Björklund. Sigurd får arbete som kamrer på Domänverket i Grönbo. Det innebar att han fick en tjänstebostad med en 5-6 rum, ett stort kök, stor trädgård, brygga och eka i Grönbosjön samt kräftvatten.

Signe hade oturen att få spanska sjukan även hon 1918. Hon dog inte, men sjukdomen gav henne skador på hjärnan, så hon blev intagen på mentalsjukhus. Hon kom aldrig hem igen, utan dog av sviterna efter åtta år 1925. Hon dör på Serafimerlasarettet och i död- och begravningsboken är noterat att alla hennes inre vitala organ hade slutat att fungera. Hennes make Louis gifte om sig igen två år senare.

Elin stretade vidare med dubbelarbete, och hade sin kolonistuga i Stora Mossen både som en försörjning vad gäller frukt och grönsaker och för avkoppling från vardagens vedermödor. Elin försökte klara sig själv och ville inte ta emot sjukpenning från Teaterförbundets sjukkassa. Sönerna fick tidigt hjälpa till med försörjningen som statister på teatern i olika uppsättningar. Det var både revyer och operetter och komedier som spelades på Oscarsteatern. Pojkarna fick också börja arbeta direkt efter folkskolan trots att lärarna ville att de skulle studera vidare.

Elin var ganska sträng i sin uppfostran. Det skulle vara ordning och reda, sköta skolgången och hjälpa till, och kunde om det behövdes dela ut en hurril. Samtidigt var hon väldigt gladlynt, sjöng en massa visor hon lärt sig på teatern, och man hade det trevligt hemma. Hon besökte Frälsningsarméns huvudkvarter som låg runt hörnet från hennes bostad bara för musikens skull. Hon hade ett häftigt humör, som blossade upp snabbt. Hon jagade Einar med rotting, men det slutade oftast med att båda skrattade. Hon deltog aktivt i koloniområdets olika fester, och hon var duktig på att dansa och blev gärna uppbjuden. Hon lärde sina söner att dansa gammaldans också, och hon sparade ihop pengar till ett dragspel till Georg.

Hon blev med tiden ganska kraftig och klädde sig tämligen tantigt. Hon var mycket stolt över sina söner. Elin fick magkräfta som det hette och kom in på Sabbatsbergs sjukhus 1948. Efter en lång tids vistelse där dog hon 74 år gammal. Hyreslägenheten som hon bebott i 30 år lämnades tillbaka till hyresvärden och kolonistugan såldes. Hon ligger begravd på Skogskyrkogården.

Sigurd var mycket förtjust i sin fru. Han berättade på gamla dagar att hon var så vacker och hade så fin sångröst. Hon verkar ha varit lite äventyrlig, särskilt i sin ungdom. Hon hade en tatuering i form av tre prickar på ena axeln, som populärt brukade kallas luffarprickar. Hon hade också guldringar i öronen. När hon skulle hälsa på sin dotter i Småland för att se sitt första barnbarn och åka tåg med byte, så ville hon ha hjälp med själva bytet. Hennes måg åkte därför på sin motorcykel för att hjälpa henne. När hon fick se att han kom på motorcykel, bad hon att få åka med till nästa station. Så blev det vid varje station, så det slutade med att hon åkte motorcykel hela resten av vägen. Då var hon över 60 år.

Hon var simkunnig, för det hade hon lärt sig i skolan i Stockholm. Hon fick öknamnet Kata efter Kata Dahlström, för älskade att prata politik och var en varm anhängare av Socialdemokraterna. Hon var duktig på att laga mat, men höll inte på med handarbete utan konsumerade böcker, sådana man fick sprätta upp. Hon satt ofta i sin favoritstol och läste och lyssnade på gudstjänsten på radio, fast hon aldrig gick i kyrkan. Kanske gillade hon musiken, som sin syster Elin. Hon var mycket snäll, och när Kerstin och hennes syster Karin var och hälsade på mormor och morfar på Grönbo, och kanske gjort något litet bus, brukade Sigurd ge dem en tillrättavisning men Gunhild tröstade.

Hon gick ogärna själv i affärer, så Sigurd fick ta hem klänningar (inga blommiga utan enfärgade svarta eller grå), som hon provade och behöll de hon gillade. Resten fick han gå tillbaka till affären med. På äldre dagar ville hon ha så kallade systerskor, bekväma skor som sjuksköterskor använder. De skulle köpas i skoaffären Burestads vid Odenplan, så släktingar fick ta med sig sådana till Grönbo.

Man kan säga att hon fick det betydligt bättre än sin syster Elin, och barnbarnen fick riktigt fina julklappar såsom skridskor, jackor, lackskor och en julkrubba. De hade ingen bil trots att Sigurd hade körkort, så de tog taxi när de skulle någonstans. De brukade bjuda flickorna på konditori i Lindesberg med taxiresa både dit och hem. De hade också alltid hundar av olika raser. Hon längtade nog tillbaka till Stockholm, och ville gärna framhålla att hon var lite fin som kom från Stockholm, trots att hon berättade om sin fattiga uppväxt. Umgänget var ju främst Sigurds systrar och folk på Grönbo.

När Sigurd gick i pension flyttade de till en lägenhet i Lindesberg, där han fortsatte arbeta några år till som bokhållare till en järnhandlare Karlsson. Gunhild hade så kallad utåtgående struma, vilket gjorde att hon blev mycket smal och vägde bara runt 45 kilo. Hon hade också dåligt hjärta och åt digitalis. Hon fick diabetes, men då anpassade hon sin kost, så att den försvann. Hon dog 1962 80 år gammal och ligger begravd på Ramsbergs kyrkogård tillsammans med sin make, sonen Stig och Sigurds släktingar.

Eva är dotter till Elins son Georg och Kerstin är dotter till Gunhilds dotter Gunnel. Eva och Kerstins make Gunnar har forskat på familjen Wahlberg på var sitt håll oberoende av varandra. Eva började så småningom leta efter sysslingar på sin farmors sida. Via en av Östens söner fick hon tag i Kerstin. Det visade sig att vi bor på gångavstånd från varandra, är med i samma golfklubb och har träffats utan att veta att vi var sysslingar. Nu har vi utbytt forskningsresultat, bilder och historier med varandra och skrivit ihop denna berättelse tillsammans. Eva har försökt få tag på en syssling på Signes sida men inte fått något gensvar. Det skulle ju göra bilden ännu mer komplett.

av Kerstin Hermansson

Anna Stina var äldst i en syskonskara av nio barn och född i Götlunda församling 1826 i Västmanland. När hon gifter sig med Erik Ersson i oktober 1846 är hon bara 20 år gammal och redan mamma till en flicka född i augusti samma år. Barnet avlider i bröstplågor i januari året efter. 1848 föds sonen Erik Wilhelm och paret får ytterligare sex barn under åren 1851 – 1862. Familjen bor i Löre by i Glanshammars socken och Erik arbetar som dräng. 1863 lever bara tre av barnen, Erik, Mathilda och August. Erik är då fosterbarn hos sin farmor Anna Lisa Persdotter.

På nyårsdagen 1864 tar Erik med sig sonen Erik och hans kamrat Karl ut på Hjälmaren för att med en släde ta sig över isen till Sickelsjö för att hälsa på sin svärfar. De färdas över en väderbrunn eller vindbrunn, dvs. en vak i isen där varmt vatten från botten eller mellanskiktet snurrar upp till ytan och kyls av. När varmvattenbassängen är tömd kan sen brunnen frysa över. Den tunna isen brister, de ramlar i vattnet och alla tre drunknar. I bouppteckningen efter Erik kan man läsa att skulderna överstiger tillgångarna många gånger om.

I december 1866 gifter Anna Stina om sig med Jan Erik ”Jaen” Andersson född i Södra Järnäs 1817 och samma år flyttar de till Västermo. 4-årige sonen August följer med, men dottern Tilda stannar kvar i Löre som fosterdotter hos sin farmor fram till 1871. I husförhörslängderna i Götlunda från åren 1856 – 1865 hittar man Jaen bland ”lösdrivare” som skomakare.

I Västermo bodde man först i Domarn i Ekebergsmossen, Hjälmsäter. Man hade det väldigt fattigt och Ekebergs rote byggde senare ett hus kallat Hultnäs till familjen eftersom de hade det så eländigt och inte hade någonstans att bo. När Jaen lagade skor fick han ofta fisk och kanske några ören som betalning. Anna Stina och Jan Erik får tre barn tillsammans. Emma 1867 – 1967. Christina 1869 – 1870. Alma Helena 1872 – 1939.

Anna Stina var jordemor, klok gumma och ”veterinär”. Hon använde en ådersnäppa att slå åder med och hade en anteckningsbok där hon skrev ner alla sina recept på de mediciner hon använde att bota både människor och djur med. Ådersnäppan finns kvar men tyvärr inte boken med alla recept.

Jan Erik avlider den 2 april 1887 och Anna Stina i mars 1904, hon bor då kvar i Hultnäs tillsammans med dottern Alma och hennes familj. Några bilder på Anna Stina finns tyvärr inte.

Anna Stina fick i sina två äktenskap sammanlagt elva barn, bara fyra levde till vuxen ålder. 1909 avled Tilda 58 år gammal, bodde då i Viby utanför Arboga. Hon var gift, fick inga barn. August arbetade som renhållningsarbetare i Eskilstuna och fick tillsammans med sin hustru Matilda tre barn, avled 1916 54 år gammal. Alma bodde kvar i Hultnäs tillsammans med sin man och deras fem barn. Avled 1939 vid 67 år ålder. Äldst blev dottern Emma som avled fyra veckor innan hon skulle fylla 100 år.

Dottern Emma arbetade först som piga men utbildade sig sedan i Kungsör under ett år till sömmerska. Hon var mycket religiös, gick med i baptistförsamlingen i Västermo och var den första i församlingen att döpa sig i Hjälmaren. Hon var ute i byarna och höll möten och söndagsskola. Emma och maken Ludvig fick två döttrar, Ester och Maria.

av Eva Edberg

Kristina Jakobina Elisabet Nilsson föds 1843 som yngsta dottern till Nils Nilsson och Greta Cajsa Persdotter på Stora Hanes gård i Endre socken på Gotland. Hon har fyra bröder och en syster, men lillebror Oscar dör när hon är 9 år. Gården har varit i Greta Cajsas familj i många generationer åtminstone sedan 1640-talet. När Nils tar över gården efter sin svärfar går det uppenbarligen inte bra, för ganska snart förlorar de gården och flyttar på Socknen, som inhysta. Då bor bara minstingen Kristina kvar hemma. Hon konfirmeras 1858 och flyttar hemifrån redan året därpå bara 16 år gammal till Stockholm för att arbeta som piga.

Efter 4 år i Stockholm flyttar hon vidare till Sturehof i Botkyrka församling där hon också får jobb som piga. På Skansberget, ett torp under Sturehof, bor Claes Harald Hilledor Wahlberg. Han har varit fosterbarn där sedan han var ett år och jobbar som dräng på Sturehof. De träffas på Sturehof och tycke uppstår.

De gifter sig hösten 1864 i Botkyrka kyrka. Kristina är förstås inte myndig, så hennes storebror Lars Johan Nilsson, bokbindargesäll i Visby, ger skriftligt bifall för henne och Claes fosterföräldrars måg ger hennes bifall muntligt. Efter sex månader föds deras första barn, dottern Hilma. Senare samma år flyttar de till Näsby i Kyrkoroten, där Claes jobbar som dräng. Där Näsby gård låg byggdes på 1960-talet den öppna anstalten Asptuna.

Efter ett år är det dags att flytta igen, denna gång till Fågelsta säteri i Salem, där Claes tar tjänst som arbetskarl. Kristina är höggravid och föder sonen Carl efter bara någon månad. Han är tyvärr svag och dör knappt 2 månader gammal.

Tre år senare flyttar de tillbaka till Botkyrka till Hovsta under Lindhov. Där föds dottern Alma. Torpet revs på 1960-talet när motorvägen byggdes, bara två lärkträd markerar var huset låg. Uppgiften kommer från en man som bor i ett annat torp under Lindhov, och som kom ihåg när det revs.

Året därpå 1871 blir Claes av med arbetet, så de flyttar in på fattighuset i Salem. Där bor de i tre år och under den tiden föds sonen Emil. 1874 får Claes jobb på Tumba bruk som arbetskarl. Enligt min far arbetade han som snickare på bruket. Här stannar de i 9 år och barnen Eleonora, Carl, Harald, Sven och Gunhild föds i rask takt. Sven dör tyvärr bara sex månader gammal. Hilma flyttar hemifrån och jobbar som piga i socknen, utbildar sig till sjuksköterska i Stockholm och gifter sig där. Nedan följer en bild på en arbetarbostad på bruket, som hyste 4 familjer med var sitt rum och resten utnyttjades som magasin. Inget lyxhem direkt.

I december 1883 blir Claes av med arbetet igen och hela familjen flyttar på socknen, dvs. stannar som inhyses i Tumba bruk. Efter ett år flyttar de till Solna där den yngsta dottern Signe föds på våren 1885. På 20 år har Kristina nu fött 10 barn varav 2 dött som spädbarn. Efter bara några månader i Solna får Claes och Kristina arbete som portvakter i det nybyggda huset på Dalagatan 44.

Det är nog trångbott med alla barnen och efter fem år avlider Claes av cancer bara 47 år gammal. Nu står Kristina ensam med en stor barnaskara, men har kvar sin portvaktssyssla. Emil och Alma är stora nog att hjälpa till med försörjningen. Elin hjälper till med städningen av både gatu- och gårdshus. Sonen Harald kommer på sned med rättvisan och hamnar på uppfostringsanstalten Hästen no 5, Tjärhovsgatan 12 på Söder endast 10 år gammal. Där får han stanna ända till konfirmation.

Enligt min farmor Elin, var Kristina en kvinna med skinn på näsan, vilket kom väl till pass i portvaktsarbetet. Hon var duktig på att avhysa druckna män, som försökte ta sin tillflykt till portuppgångarna och gården. Alla graviditeter, flera omgångar med väldigt svåra år på fattighus och socknen, samt ett slitsamt portvaktsarbete tar dock ut sin rätt. Kristina dör bara 49 år gammal av hjärtfel på Sabbatsbergs sjukhus, som ligger ett stenkast från huset hon bor i. Tyvärr finns inget fotografi bevarat av Kristina, bara de berättelser min farmor förmedlade via min far, det jag har hittat i kyrkböckerna samt samtal med folk vid Lindhov och guide på Tumba bruk.

Vad hände då med alla barnen. Hilma fick två barn, men dog i lungsot redan 1893. Hennes man lämnade sin treårige son hos sina föräldrar och tog med sig dottern och emigrerade till Amerika. Sonen kom efter när han hade blivit vuxen. Alma jobbade som porslinsarbetare på Rörstrand inte långt från hemmet. Hon gifter sig 1895 i december, men dör redan ett år senare av lungsot.

Emil blir typograf och flyttar till Gävle där han gifter sig och får en dotter. Carl går till sjöss, först utmed Östersjökusten, men sedan till England. Där träffar han Rose, de gifter sig och han emigrerar dit. Harald går också till sjöss, men hans vidare öden återstår att utforska. Elin, Gunhild och Signes öden vävs samman, men det får bli en annan historia.

av Eva Edberg

Knut Persson i Lilla Istad och Kerstin Jönsdotter i Stora Istad i Alböke socken på Öland gifter sig 1695 den 20 juni. Kerstin flyttar hem till Knut och de bildar familj. Dottern Maria föds 1697, sonen Per 1699, men han dör i späd ålder, Brita föds 1702 den 22 maj, ännu en son Per 1704 och slutligen sonen Olof 1708. De är bönder och brukar jorden på den norra delen av alvaret en bit norr om Borgholm.

Strax före julen 1710 insjuknar Kerstin och avlider den 20 december i pesten. I mitten av februari dör pappa Knut och sonen Per. Några veckor senare är det dottern Marias tur. Samtliga har dött i pesten. Kvar blir bara Brita 8 år och Olof 2,5 år. Om de har haft böldpesten och överlevt framgår inte av kyrkböckerna. Prästen noterar i slutet av 1711: ”Äro således 133 döda av pesten i Alböke socken ehuru osäkert äro om alla blivit antecknade”. Normalt dog endast en handfull personer i socknen per år.

Vad var då detta för pest, för det var ju inte Digerdöden, som ju härjade flera hundra år tidigare. Det här var vårt senaste pestutbrott, som varade mellan 1710 och 1713. Det började med att en skuta från Pärnu i Estland landade i Erstaviken i Stockholm på våren 1710. Man visste inte att man hade pesten ombord, men det blev man varse när passagerarna och besättningen hade klivit iland. Det var en böldpest, men hög dödlighet. I Stockholm dog 22000 innevånare vilket var 40 % av befolkningen. Uppland och de större städerna drabbades värst. Värmland, Dalsland, Bohuslän och stora delar av Norrland var förskonade, men hela det övriga landet hade farsoten.

Ett kronskepp med värvade soldater från Stockholm anlände till Kalmar i september 1710. De bar på smittan och den spred sig därifrån över till Öland. På Öland var bakterien särskilt aggressiv, det vill säga drabbade sin värd extra hårt. Man såg därför döda människor på vägarna och i skogen, som inte hunnit hem. Därför var det kanske inte så konstigt att 2/3 av Britas familj dukade under.

Brita fick flytta till sin farbror Nils Persson i Alböke by, där hon växte upp. Hennes lillebror stannade hos grannar i Istad, växte upp och arbetade som dräng. Han skaffade aldrig familj och dog endast 36 år gammal.

Brita gifte sig med bonden Olof Bengtsson på Stora Haglunda gård i Alböke. De fick barnen Knut, efter morfar, Jon, Kerstin (min ana), Karin, Brita och Olof mellan 1824 och 1838. Brita och Olof bodde kvar på gården hela sitt liv. Brita blev änka 1771 och tio år senare vid 80 års ålder avled hon av magrev, vilket är det samma som kolik.

Det finns inga husförhörslängder i Alböke före 1790, så alla uppgifterna har krävt mycket slående i födelse- och dopböcker, lysnings- och vigselböcker samt död- och begravningsböcker. Det gick åt en del timmar kan jag säga. Jag har hämtat uppgifterna om pesten bland annat ur Läkartidningen nr 13 2010-03-30.

Brita är min farmorsmorfarssfarmorsmor. Där var det på håret att man inte skulle finnas.

av Eva Edberg

Första november 1810 föds en liten flicka i ett torp i Smedby utanför Hjälstad i Västergötland. Torpet heter Pirum och där bor hennes mor Margaretha Ambjörnsdotter med sina två söner Jonas och Anders. Margareta är gift med soldaten Ola Smedberg, som har försvunnit i Napoleonkrigen två år tidigare, och ingen vet om han har stupat eller är tillfångatagen av fransmännen. Det innebär att lilla Maria är ett oäkta barn, trots att modern är gift. Om Margareta varit tillsammans med någon annan frivilligt eller under tvång kan vi bara spekulera i. Det kanske inte var så lätt att bo ensam med två små pojkar i ett litet torp i orostider

Det visar sig att Ola varit fånge i Frankrike och kommer hem några år senare till Pirum. Margareta får tillsammans med honom fyra söner, så lilla Maria växer upp med idel halvbröder. Hon får dock Olas efternamn och kommer därför att heta Maria Olofsdotter ibland och Maria Smedberg för det mesta.

Maria börjar jobba som piga först i grannförsamlingen Mo, sedan i Bällefors. I inflyttningslängden för Bällefors står att Maria är ledig till äktenskap, oklanderlig men att hon har fött ett oäkta barn som har dött. I Bällefors arbetar hon på Mockeltorp skattegård ett år, för att sedan flytta hem igen. Vi har nu kommit fram till 1841 och året därpå dör Ola Smedberg. Maria bor kvar med sin mor i Pirum tills denna dör 1846.  Innan dess har Maria fått en oäkta dotter Maria Christina 1844. Hon har fått absolution för sin utomäktenskapliga dotter.

Jonas Jonsson heter en torpare under Frälsegården Rölsa i Hjälstad. Han är gift och har två döttrar, Kajsa född 1837 och Stina född 1841 med hustru Greta Pehrsdotter. Greta dör dock av Håll och stygn (lunginflammation) 1843 bara 36 år gammal. Jonas står nu ensam i torpet med två små flickor. Han behöver förstås hjälp och det är Maria som ställer upp som piga och hjälper till. Kanske är Jonas far till Marias oäkta barn Christina, som föds 9 månader efter Gretas död. Så behöver ju inte vara fallet, men det är inte otroligt.

Från 1849 blir både Jonas och Maria skrivna på Socknens slut, men troligen bor de kvar i torpet på nåder, för så står det i Jonas bouppteckning. Maria föder en son Carl Johan 1850, som dör efter bara en vecka. Jonas står som fadder till barnet, men erkänner det inte. 1851 får Maria ännu ett oäkta barn, men denna gång erkänner Jonas faderskapet. Dottern heter Matilda och får efternamnet Jonsdotter Smedberg. Jonas döttrar med Greta flyttar hemifrån 1854 respektive 1855.

Jonas dör på vägen hem från Binneberg 15/7 1861. Det blir tydligen en utredning för han begravs inte förrän i januari 1862. Jonas står som inhysemannen och änkemannen i bouppteckningen. Maria står för förteckningen över Jonas bohag i hans bouppteckning.

Christina flyttar hemifrån 1865 och Mathilda 1871, så nu är Maria ensam kvar och är skriven på socknens slut. Om hon nu bor inhyst hos någon annan eller kvar i torpet framgår inte.  Båda döttrarna hamnar så småningom i Göteborg och bildar familj med varsin bror. Maria fick troligen aldrig träffa något av sina barnbarn, för varken hon eller hennes döttrar hade några pengar att resa för.

Maria dör 1885 av slag 75 år gammal som inhyses piga. Prästen har noterat att Maria har två oäkta barn. Nu kan man undra varför Jonas inte gifte om sig med Maria utan använde henne som piga och bevisligen sängvärmare. Han var ju egentligen utan medel, bodde som inhysning och behövde knappast ta hänsyn till något arv till sina döttrar med Greta. Prästen kanske pressade honom att erkänna ett av sina oäkta barn till slut. Vad vet jag.

av Kerstin Hermansson

Maria föddes den 1 januari 1887 i Ekeby, Kungsör, som fjärde barnet av åtta till Per Adolf Nyström och Katarina Albertina Eriksdotter. I januari året innan avled två av de äldre syskonen födda 1883 och 1885. Äldsta barnet Albertina var född 1882, bröderna Karl Oskar 1888, Edvard Sigfrid 1892, Ernst Rikard 1893 och Johan Adolf 1901. Mellan 1903 och 1919 kommer dessa fem syskon och deras mamma att avlida i tuberkulos.

1902 flyttar Maria hemifrån och börjar arbeta som piga. I april 1906 får hon en dotter, Ragnhild. Pappa är blivande maken hemmansägaren Axel Andersson från Hästhäll i Västermo. Paret gifter sig i augusti 1906 och Maria flyttar då in hos Axel och hans föräldrar som har ett litet jordbruk. 1907 föds andra dottern Agda och 1911 dottern Irma. Axels mamma Karolina avlider i juni 1912 men pappa Anders bor kvar på gården. I december 1912 får paret sin fjärde dotter, Lilly, och 1916 föds Berta. Barnen gick i Tovhulta skola och fick gå genom skogen några kilometer varje dag till och från skolan. Efter skolgången gick de två äldsta och läste och konfirmerades i Västermo kyrka.

Under åren 1905 – 1916 bor i granngården i Hästhäll Ludvig och Emma Larsson med sina döttrar Ester och Maria. Emma håller söndagsskola och där går Ragnhild och Agda. Agda har sedan späd ålder njurproblem och av familjen Larsson får hon ofta fisk som anses vara bra för hennes njurar.

Agda har berättat att trots att Hästhäll låg långt bort från någon större väg kunde det under första världskriget komma personer vandrande från bl.a. Eskilstuna och Kungsör och be om hjälp med mat. I städerna fanns inte så mycket att köpa men på landet var många självförsörjande i jordbruket och kunde dela med sig av både mjölk och ägg.

1918 drabbar spanska sjukan familjen. Pappa Axel avlider den 18 november och Maria står ensam med fem döttrar. Enligt bouppteckningen efter Axel verkar man ha det materiellt sett mycket bra och man har kor, höns och ett får.

I november 1919 flyttar Axels pappa Anders till fattiggården och avlider där i december 1920. Äldsta dottern Ragnhild flyttar och börjar arbeta som piga 1922 och samma år får Maria ytterligare ett barn, sonen Evert, fadern okänd.

Maria som varit frisk förutom mässling som barn började kring nyåret 1921 att hosta och känna sig matt. Hon sökte läkare och fick medicin och kände sig bättre. Vintern 1922/1923 började hon hosta igen. Under sommaren 1923 kände hon sig matt och i augusti fick hon blodiga upphostningar och hostade så mycket på nätterna att hon inte kunde sova. Den 18 augusti sökte hon återigen läkare i Kungsör som remitterade henne till Löt sanatorium i Malmby där hon skrevs in den 19 september. Man konstaterar tuberkulos. Maria får mediciner men blir inte bättre och redan den 31 oktober kl 9 eftermiddag avlider hon.

Hemma i Hästhäll finns de sex barnen. Ragnhild har flyttat hem igen och kanske får de hjälp av morfar Per Adolf som är den enda levande nära släktingen och hans hushållerska Malin. Enligt församlingsboken bor man kvar i huset i över ett år men i november 1924 splittras familjen. De två äldsta börjar arbeta som pigor, Ragnhild i Kungsör och Agda i Öja. De fyra yngsta barnen placeras ut i familjer i Västermo.

Syskonen kommer hela livet att hålla kontakt med varandra och åtminstone en gång om året träffas man tillsammans med sina barn och barnbarn.

Agda Andersson är min mormor och Ester Larsson från grannfamiljen i Hästhäll är min farmor!

av Kerstin Lindström

Min mormor Anna Maria Bergvall föddes 1872 i Stora Finndalen, Almunge församling, Uppsala län. Hon var tvilling med brodern Ture Joel, som tyvärr dog endast 3 månader gammal. Hon hade två äldre bröder, Carl född 1866 och Artur född 1869. Jag har aldrig träffat min mormor för hon dog när jag var 2 år gammal. Den här berättelsen kommer bland annat från min mamma, från övrig släkt, brev, gamla Faringe-bor och naturligtvis kyrkböckerna.

Annas mor hette Sofia Thuresson, född 1834 i Bladåker, Uppsala län. Fadern hette Gustaf Bergvall, född 1828 i Stora Finndalen. Han var brukare/arrendator till gården. 1874 flyttade familjen till gården Ytternäs i Ununge församling och bodde där i 7 år. De flyttade sedan tillbaka till Almunge och till frälsetorpet vid Lilla Finndalen. Annas bröder flyttade 1895 till Tveta församling, Södermanlands län för att söka jobb. Carl fick jobb på järnvägen, senare blev han stationsmästare vid Tvetabergs station, men avled 1906 i hjärnblödning. Broder Artur fick jobb som banvaktare vid Almnäs järnvägsstation, men flyttade vidare till Östertälje. 1929 var han tillbaka till Tveta/Almnäs där han avled 1974. Enligt husförhörsboken och utflyttningslängden flyttade Anna till Uppsala 1886, men hon finns inte i Uppsalas inflyttningslängd för år 1886.

När hon flyttade till Tveta församling 1901 stod det att hon flyttade från Almunge. I Tveta jobbade hon som piga på Tvetabergs säteri hos Carl Oskar Rydberg. Hon började sällskapa med Fritjof Andersson som var banvaktare vid Turinge station. De flyttade sedan tillsammans till Almnäs järnvägsstation, banvaktsstugan, där Fritjof började som banvaktare. 1902 gifte sig Anna och Fritjof i Tveta och flyttade 1903 till Hedvigsberg i Mariefred. 1904 var ett tragiskt år för Anna.  I maj drunknade Fritjof och hon blev änka. Hon var då gravid.  I december samma år födde hon en son, Karl Johan, som dog efter 3 dagar. Vilken tragedi att mista både man och barn samma år! Hon fortsatte att jobba som piga i Tveta tills hon 1907 flyttade tillbaka till Almunge, då till Kvarnhill, där hennes mor och far nu bodde. Torpet var på 1 rum och kök med sovloft och jordkällare. Hon träffade där en ny man vid namn Otto Wilhelm Johansson, född 1873 i Bladåkers församling och han jobbade som snickare. Han blev min morfar. Han hade 9 syskon och var nummer 7 i syskonskaran.

1908 dör Annas far Per Gustaf, 81 år av ålderdom. I mars 1909 gifter sig Anna och Otto i Almunge kyrka och i augusti födde Anna ett dödfött gossebarn. 1911 födde hon en dotter som fick heta Märta, 1913 en dotter Margareta, 1915 fick hon ytterligare ett dödfött barn, en flicka. 1917 föddes min mamma, Frida och då var Anna 45 år.  1918 dör Annas mor Sofia.

1922 dog även Annas andra man Otto, 50 år gammal. Dödsorsak; kräfta i magen. Nu var hon ensam med 3 minderåriga barn. Hon försörjde sig på att hjälpa grannarna, framförallt bönderna med diverse göromål, såsom tvätt och matlagning.  Hon var en duktig kokerska. Och Anna var godheten själv, snäll och beundrad, därför fick hon namnet mor Anna.  Hon var så gästvänlig. Det var alltid trevligt att stanna vid torpet och få en kopp kaffe och en pratstund. Grannarna var väldigt snälla och hjälpte henne med tyngre jobb.  Varje morgon var hon uppe tidigt och tände i spisen så det var varmt och gott när flickorna vaknade, gjorde i ordning matsäck (smörgås och mjölk) som de skulle ha med till skolan. Sen begav sig flickorna till Haglunds skola dit det var 2-3 km att gå.

Döttrarna Märta och Margareta jobbade som pigor i Faringe några år innan de flyttade till Uppsala 1929 respektive 1931. Min mamma Frida träffade min pappa Birger i Faringe runt 1932. 1938 flyttade hon till Stockholm och jobbade som piga och sömmerska. Sedan flyttade de tillsammans till Hammarbyhöjden 1942, 1 rum o matrum med litet kök och badrum. Dom gifte sig 1943 och fick min bror, Leif, 1943 och min syster Birgitta 1946. Jag föddes 1948 och 1950 flyttade vi till en modern nybyggd 3-rumslägenhet i Kärrtorp.  I december skulle mormor Anna komma till oss i Kärrtorp. Hon hade det jobbigt med andningen sen ett antal år tillbaka. Vi bodde 3 trappor upp utan hiss. Luciadagen fick hon åka in till Serafimerlasarettet där hon avled. Hon var då 78 år gammal. Dödsorsaken var hjärtmuskelinflammation och högt blodtryck. Hon och morfar Otto ligger begravda i Almunge kyrka.

Torpet i Faringe där min mormor bodde och min mor föddes har funnits i släkten ända tills för 5 år sedan, då den såldes. Vi har haft det som ett sommarparadis. Mina föräldrar, mina syskon och jag har varit där varje sommarlov sen jag var bebis. Det har varit mitt andra hem. Ett underbart omodernt torp bland bondgårdar där kor betar runt husknuten. Varje sommar besöker vi Faringe och hälsar på vänner vi har kvar där. Det finns massor med härliga, roliga barndomsminnen plus att min mamma, mormor och mormors mor bott där. Tänk om väggarna kunde tala i torpet……

av Eva Persson-Huber

Min farmor hette Märta Lisa Hanning. Hon hade en äldre och en yngre syster. Min farmors mor dog 1891, endast 47 år gammal och då var flickorna 21, 13 och 6 år gamla. De bodde med sin far och sina bröder fram till 1900 då två av bröderna tog arbete som gruvarbetare i Gällivare. Fadern Erik och brodern Hans Olof anslöt sig till bröderna i Gällivare 1901 och under åren 1903-1905 emigrerade alla männen till Kanada. Flickorna blev kvar i Sverige. Deras öden blev likartade på så sätt att alla tre förblev fattiga och alla tre fick en för tidig död.

Märta Lisa föds den 26 juli 1878 som tredje barnet till Lisa Eriksdotter Hanning och Erik Andersson Hanning. Familjen bor då i torpet Kavåsvallen i den lilla orten Kavåsen i Revsund socken i Jämtland. Torpet finns inte längre kvar. I arkivhandlingar beskrivs det som ett ödesböle., ett torp som har ödelagts. Idag är allt skogsmark. Pappa Erik var beväringssoldat och arbetare. Hans militära syssla gjorde att han, förmodligen, var frånvarande från hemmet periodvis.

Familjen flyttar 1880 till byn Döviken i samma socken, Revsund, och bor hos distingtionskorpralen Per Persson Areskog. De betecknas som utfattiga i kyrkböckerna. Det innebär att de inget ägde förutom gångkläder. Inga bouppteckningar eller andra dokument kan bestyrka deras ekonomiska situation.

Märta Lisas syster och bror föds 1882 respektive 1885 i Döviken och familjen stannar där ända till 1901 då fadern och den yngste sonen, Hans Olof, flyttar till Gällivare i Kiruna kommun. Märtas storasyster Brita gifter sig 1896 och flyttar därmed hemifrån. Hennes lillasyster Hulda Ottolina flyttar från hemmet 1897, samma år som Märta börjar arbeta som piga i Anviken. Bröderna Erik Alfred och Andres Tobias flyttade till Gällivare år 1900. Redan 1898 hade fadern varit borta ett helt år på grund av att han då arbetade i Malmberget, och det var antagligen detta som gjorde att sönerna flyttade till gruvorna i norr.

Märta Lisa arbetade som piga hos hemmansägare Nils Olof Aronsson med familj från oktober 1897 till dess hon gifter sig år 1900. I samma by, Anviken, bor även en bondson, vid namn Nils Olof Persson. Han är tjugo år äldre än Märta. I juli år 1899 blir hon gravid och Nils Olof och hon bestämmer sig för att gifta sig. Det dröjer emellertid ända till 7 januari 1900 innan lysning sker. Barnet föds i april 1900 och paret gifter sig i juni 1900.

I samband med giftermålet flyttar den lilla familjen till eget torp i Svedje, en liten by nära Döviken. Där har Nils Olof övertagit en gård, ett odalstorp, och kallas hemmansägare. Han är som sagt tjugo år äldre än sin maka och det torde ha varit svårt för Märta Lisa att som piga bli med barn före äktenskapet och dessutom med en arvlös bondson som var så gammal. Nu, vid 22 års ålder var hon mor och torparhustru.  Vad som exakt händer med Nils Olof, Märta Lisa och lilla Brita efter det att de flyttat in i torpet vet vi inte, men redan 1902 överger de torpet och flyttar in som hyresgäster hos bonden Harkvin Karlsson och där sker mycket som leder till tragedier för familjen. Märta Lisa föder sonen Erik Olof 1904, sonen Nils August 1908 och slutligen sitt sista barn, Per Anton, min far, 1910

Nils Olof arbetar som skomakare i Brunflo under alla åren. I januari 1914 börjar Märta Lisas stora sorg. Hon blir misstänkliggjord av sin man. 1915 skriver Nils Olof till fattigvårdsstyrelsen i Brunflo att han begär att socknen skall omhänderta hans och Märtas tre söner och att det skall anordnas med arbete för dottern, den 14-åriga Brita. Skälen för hans begäran är dels att han inte kan försörja sin familj och dels att barnen far illa av moderns oförmåga att sköta hem och barn. Indirekt är allt Märtas fel! Kommunen går med på att placera de tre sönerna, Erik Olof, Nils August och Per Anton, på fattighus i Odensala och det sker i november 1915. Barnen tas ifrån Märta Lisa.  Brita utplaceras dock inte utan bor kvar med far och mor i lägenheten.

Under åren 1915 till 1919 träffar Märta aldrig sina söner. Hon förhindras av socknen att hålla kontakt med dem. Hennes roll som mor kan inte beveka de sockenmän som tror på Nils Olofs beskyllningar. Märta Lisa är försvarslös.

Sönerna är i Odensala 1915-1919. Under december 1918 övertar Östersund försörjningsgården (fattighuset)i Odensala och meningen är då att Brunflo socken skall betala Östersund för vården av pojkarna. Detta vägrar Brunflo socken. Nils Olof hämtar därför pojkarna, förmodligen hem till lägenheten i Svedje. Fattigvårdsnämnden anser att Nils Olof med detta handlande har talat om att han kan ta hand om försörjningen av sina söner. Nils Olof lämnar in en skriftlig önskan om att socknen återigen skall omhänderta sönerna, men får avslag på sin begäran. Ingenstans kan vi läsa något om moderns roll i barnens öden.

Under våren 1920 flyttar Nils Olof och den äldsta sonen Erik Olof från familjen. De bosätter sig i Döviken hos bonden Jöran Håkansson. Erik Olof arbetar som dräng på Håkansgåden och Nils Olof har fortfarande titeln skomakare. De bor på bondens marker i en skogskoja. Nils Olof kräver att Märta Lisa skall flytta till honom i kojan i skogen. Hon vägrar. Hon stannar kvar i Svedje med dottern och de yngsta pojkarna.

Redan på hösten 1921 blir emellertid Märta ensam kvar i Svedje med sin dotter Brita. Det är oklart hur hon försörjer sig. Sönerna Nils August och Per Anton blir av socknen utarrenderade till ett äldre torparpar i Döviken under några månader och därefter flyttar de in till sin far i skogskojan.

1921 lämnar Nils Olof in en stämning mot sin hustru Märta Lisa och begär samtidigt om skilsmässa. I de domstolsförhandlingar som sker företräds båda parter av ombud. Skilsmässoprocessen blir lång. Märta Lisa visar upp intyg från läkare om sitt psykiska och fysiska tillstånd som förklaring på varför hon inte ställer upp på de ”förhör”, de medlingstillfällen, hos kyrkoherden i Brunflo som domstolen kräver av henne. Prästen har hela tiden stött Nils Olof och Märta Lisa visar sin styrka, tycker jag, då hon vägrar medling. Hon kräver underhåll från sin make, men domstolen avslår hennes begäran. Bonden Håkansson, på vars mark Nils Olof har sin skogskoja, skriver till rätten att Nils Olof inte har medel att hjälpa sin hustru som tillsammans med deras dotter Brita bor kvar i Svedje.

Det finns domstolsutdrag från fyra tillfällen då man behandlar frågan i rätten.  Allt handlar om Märta och hennes vägran att fullfölja sin hustruroll.  1923 beslutar rätten om att äktenskapet skall upphöra. Nils Olof får ansvar för sönerna.

Nis Olof meddelar att han inte kan försörja sin yngste son, min far, som därför placeras på fattighuset i Revsund.. När Nils Olof dör 1928, 70 år gammal finns i bouppteckningen en summa av 12430 kronor som tillgångar. Från denna summa kräver Brunflo kommun 11200 kronor för omvårdnad av sönerna och 2000 kr ersättning för rättegången. Nils Olof begravning kostade 110 kronor. Det finns alltså inte en enda krona som arv till hans barn. Allt gick åt att betala för vård, skolgång, fostran av min far och hans bröder under åren 1915-1919 och för Per Anton under åren 1923-1927!

Man kan ingenstans finna något som visar på hur Märta Lisa och Brita klarar av de åren då de utsätts för socknens press och makens krav. Ingenstans finns heller något att läsa om min farmors känslor kring de förlorade sönerna.

1924 föder dottern Brita en son. Fadern är okänd. Märta Lisa och Brita stannar, trots den skam som följde med oäkta, faderlösa barn, kvar i Svedje och förblir boende där till 1927 då de flyttar till Lockne där Brita får arbete vid ett sågverk. Märta Lisa är sjuk. Märkt av sin sjukdom tas den enda bild av min farmor som jag äger och den torde vara tagen omkring 1927/ 1928. Under sommaren 1929 flyttas Märta Lisa till Östersunds lasarett där hon dör 26 juli 1929. Dödsorsaken anges vara TBC.

Min bild av min farmor är en bild av den fattiga dotterns, pigans och hustruns lott under gången tid. Kvinnan står ensam. Jag kan inte finna i någon handling att hennes mänskliga värdighet på något sätt försvaras. Jag ser bara en ledsen, förtvivlad och fattig kvinna som försöker överleva. Kanske fanns det människor runt henne som stöttade henne eller kanske var det så att onda tungor kommenterade hennes öde elakt och kränkande. Tyvärr får jag aldrig veta det. Det finns inga brev, och jag har ännu inte hittat några levande vittnen. Det finns inte heller några handlingar som visar på hennes situation förutom det enda lilla läkarintyg, som hon lämnar ifrån sig under skilsmässoförhandlingarna. Där framkommer att hon har kronisk blodbrist och svaga nerver. Hon måste ha lidit svårt. Någon kraft att arbeta mot sin TBC kan inte ha funnits. Jag skulle så gärna velat vara nära min farmor!