Tre systrar Wahlberg

av Eva Edberg och Kerstin Luthman

Eleonora Salemina Wahlberg, född 1875, kallades Elin. Namnet Salemina bygger på Salem, den församling hennes föräldrar bodde i flera omgångar. Hennes lillasyster Gunhild Elisabeth föddes 1882 och var näst yngst av en kull på 8 barn. De bodde vid Tumba bruk, eftersom deras far arbetade där.

När Elin var 10 år och Gunhild 3 år flyttade föräldrarna till Dalagatan 44 där de fick jobb som portvakter. Huset var precis nybyggt. Samtidigt föddes yngsta barnet Signe. Elin fick tidigt hjälpa sin mamma med städningen av alla trapphusen. Städning blev sedan det arbete hon kom att utöva hela sitt yrkesverksamma liv. Bland annat städade hon på Konserthuset.

Deras far dör redan efter 5 år på Dalagatan och två år senare även modern. Då blev alla barnen föräldralösa. De äldsta hade redan flyttat hemifrån, med Elin fick ta ansvar för sina småsyskon Gunhild och Signe när de hade blivit föräldralösa. Systrarna klagade även i vuxen ålder över att Elin hade varit så sträng mot dem. De kallade henne alltid Lalla, ett smeknamn som de började med när de var små. Hur såg då Elin ut? Hon var en mycket vacker kvinna i sin ungdom med cendrefärgat hår och blå ögon av medellängd.

Elin runt sekelskiftet 1900
Elin runt sekelskiftet 1900

Elin flyttade lite längre upp på Dalagatan och fick en oäkta son 1898, som dog efter tre dagar. Hon började också ta kvällsarbete på teatern som påkläderska till de kvinnliga skådespelarna. Bland annat hade hon hand om Naima Wifstrand på Oscarsteatern. Via teatern träffade hon sin blivande make Knut Robert Edberg, som var scenarbetare. Robert var 11 år yngre, så Elin kanske inte var riktigt säker på om det skulle hålla, när hon blev gravid. Eftersom de inte var gifta utackorderades sonen Einar på Runmarö som fosterbarn till en barnlös kvinna känd i släkten som tant Sofie.

Elin med kamrater på teatern
Elin med kamrater på teatern

Gunhild började arbeta som piga efter att hon hade konfirmerats. Hon arbetade för en lantmäteriänka Olga Maria Klein. I familjen bodde sonen Nils, som studerade till jägmästare. När han var klar med sin examen fick han arbete som lärare vid Skogsskolan i Kloten och Gunhild flyttade dit 1910, som hushållerska till honom. I Kloten träffade hon sågverksarbetaren Erik Gustaf Sigurd Strandberg som var son till folkskolläraren i Kloten och bodde hemma. Sigurd var 8 år yngre än Gunhild. Systrarna föredrog tydligen betydligt yngre män. Gunhild blev gravid, flyttade till Sigurd och de gifte sig 1911 i Guldsmedshyttan. Dagen efter bröllopet fick de en son Sigurd, som tyvärr dog samma dag. Gunhild var till skillnad från sina systrar brunögd. Hon var kort bara några centimeter över 1 och 50.

Gunhild med den fina hatten
Gunhild med den fina hatten

Signe började också arbeta som piga. Hon bodde bland annat på Karlavägen, Humlegårdsgatan och Birger Jarlsgatan. Elins make Robert ägde en segelbåt på Runmarö tillsammans med Louis Andersson, som är änkling och har en dotter Gunda. Signe träffar troligen honom när hon följer med sin syster Elin och svåger Robert till Runmarö. Signe gifter sig med Louis, flyttar till honom och de får sonen Åke 1912.

Svågrarna med en kamrat framför segelbåten
Svågrarna med en kamrat framför segelbåten

Elin flyttade ihop med Robert 1909, och 1910 beslöt de att gifta sig och ta hem sonen som då var 4 år. 1913 fick hon tvillingarna Rudolf och Georg. Då bodde familjen på Inedalsgatan på Kungsholmen. De flyttade till Sibirien och bodde 5 trappor upp utan hiss i ett hus på Valhallavägen. Att kånka båda barnen upp och ner, amning av två samt att de var vakna i omgångar, gjorde att Elin tappade sitt hår. När den värsta tiden var över, växte dock håret ut igen. Tiden under första världskriget var nog den bästa för Elin, med en hyfsad ekonomi, tre friska pojkar och en man som hon trivdes med. De hade byggt en kolonistuga på Stora mossen och hade mat till hela familjen trots att det var världskrig. Tyvärr varade den en ganska kort tid.

Elin med sönerna
Elin med sönerna

Det första dråpslaget var att Robert dog i spanska sjukan hösten 1918. Då flyttade hon till Nybrogatan 55 (numera 75), ett hus för änkor/ änklingar med barn och barnrika familjer. Där bodde också hennes syster Signe med familj. Under denna tid begärde och fick hon fattighjälp från det sociala. Sonen Rudolf blev överkörd och dödad av en bil två år senare, vilket måste ha känts otroligt tungt. Det var en berusad bilist som körde upp på trottoaren där tvillingarna gick på väg till skolan. Bilisten blev inte fälld, för vem brydde sig om en fattig änkas lilla grabb.

Byggnadslovsritning för Nybrogatan 55
Byggnadslovsritning för Nybrogatan 55

I mars 1914 flyttar Gunhild och Sigurd till Sköns församling i Medelpad. Sigurd arbetar där som sågverksarbetare på orten Näs bland annat med flottning. De tar sig tillbaka söderut samma höst och sonen Stig föds 1915 i Ljusnarsberg. De kommer tillbaka till Ramsbergs församling och bor först i Granhult och sedan i Nyckelbäcken i Gammelbo. Sigurd arbetar nu som bokhållare. De har tagit en fosterdotter, vars föräldrar bor i Skön, men flickan dör endast 4 år gammal 1916. Samma år föds deras son Östen. 1918 drar de vidare till Jönshyttan i Guldsmedshyttans församling där dottern Gunnel föds 1919. Sigurd arbetar nu som kontorist. År 1921 flyttar de tillbaka till Gammelbo och byn Björklund. Sigurd får arbete som kamrer på Domänverket i Grönbo. Det innebar att han fick en tjänstebostad med en 5-6 rum, ett stort kök, stor trädgård, brygga och eka i Grönbosjön samt kräftvatten.

Flygbild över Grönbo - vykort
Flygbild över Grönbo – vykort

Signe hade oturen att få spanska sjukan även hon 1918. Hon dog inte, men sjukdomen gav henne skador på hjärnan, så hon blev intagen på mentalsjukhus. Hon kom aldrig hem igen, utan dog av sviterna efter åtta år 1925. Hon dör på Serafimerlasarettet och i död- och begravningsboken är noterat att alla hennes inre vitala organ hade slutat att fungera. Hennes make Louis gifte om sig igen två år senare.

Serafimerlasarettet - Stockholmskällan
Serafimerlasarettet – Stockholmskällan

Elin stretade vidare med dubbelarbete, och hade sin kolonistuga i Stora Mossen både som en försörjning vad gäller frukt och grönsaker och för avkoppling från vardagens vedermödor. Elin försökte klara sig själv och ville inte ta emot sjukpenning från Teaterförbundets sjukkassa. Sönerna fick tidigt hjälpa till med försörjningen som statister på teatern i olika uppsättningar. Det var både revyer och operetter och komedier som spelades på Oscarsteatern. Pojkarna fick också börja arbeta direkt efter folkskolan trots att lärarna ville att de skulle studera vidare.

Elin var ganska sträng i sin uppfostran. Det skulle vara ordning och reda, sköta skolgången och hjälpa till, och kunde om det behövdes dela ut en hurril. Samtidigt var hon väldigt gladlynt, sjöng en massa visor hon lärt sig på teatern, och man hade det trevligt hemma. Hon besökte Frälsningsarméns huvudkvarter som låg runt hörnet från hennes bostad bara för musikens skull. Hon hade ett häftigt humör, som blossade upp snabbt. Hon jagade Einar med rotting, men det slutade oftast med att båda skrattade. Hon deltog aktivt i koloniområdets olika fester, och hon var duktig på att dansa och blev gärna uppbjuden. Hon lärde sina söner att dansa gammaldans också, och hon sparade ihop pengar till ett dragspel till Georg.

Elin utanför kolonistugan med båda sönerna
Elin utanför kolonistugan med båda sönerna

Hon blev med tiden ganska kraftig och klädde sig tämligen tantigt. Hon var mycket stolt över sina söner. Elin fick magkräfta som det hette och kom in på Sabbatsbergs sjukhus 1948. Efter en lång tids vistelse där dog hon 74 år gammal. Hyreslägenheten som hon bebott i 30 år lämnades tillbaka till hyresvärden och kolonistugan såldes. Hon ligger begravd på Skogskyrkogården.

Elin med sonen Einar utanför Sabbatsbergs sjukhus
Elin med sonen Einar utanför Sabbatsbergs sjukhus

Sigurd var mycket förtjust i sin fru. Han berättade på gamla dagar att hon var så vacker och hade så fin sångröst. Hon verkar ha varit lite äventyrlig, särskilt i sin ungdom. Hon hade en tatuering i form av tre prickar på ena axeln, som populärt brukade kallas luffarprickar. Hon hade också guldringar i öronen. När hon skulle hälsa på sin dotter i Småland för att se sitt första barnbarn och åka tåg med byte, så ville hon ha hjälp med själva bytet. Hennes måg åkte därför på sin motorcykel för att hjälpa henne. När hon fick se att han kom på motorcykel, bad hon att få åka med till nästa station. Så blev det vid varje station, så det slutade med att hon åkte motorcykel hela resten av vägen. Då var hon över 60 år.

Sigurd vid Grönbo
Sigurd vid Grönbo

Hon var simkunnig, för det hade hon lärt sig i skolan i Stockholm. Hon fick öknamnet Kata efter Kata Dahlström, för älskade att prata politik och var en varm anhängare av Socialdemokraterna. Hon var duktig på att laga mat, men höll inte på med handarbete utan konsumerade böcker, sådana man fick sprätta upp. Hon satt ofta i sin favoritstol och läste och lyssnade på gudstjänsten på radio, fast hon aldrig gick i kyrkan. Kanske gillade hon musiken, som sin syster Elin. Hon var mycket snäll, och när Kerstin och hennes syster Karin var och hälsade på mormor och morfar på Grönbo, och kanske gjort något litet bus, brukade Sigurd ge dem en tillrättavisning men Gunhild tröstade.

Gunhild och Sigurd med barn och barnbarn i Örebro
Gunhild och Sigurd med barn och barnbarn i Örebro

Hon gick ogärna själv i affärer, så Sigurd fick ta hem klänningar (inga blommiga utan enfärgade svarta eller grå), som hon provade och behöll de hon gillade. Resten fick han gå tillbaka till affären med. På äldre dagar ville hon ha så kallade systerskor, bekväma skor som sjuksköterskor använder. De skulle köpas i skoaffären Burestads vid Odenplan, så släktingar fick ta med sig sådana till Grönbo.

Man kan säga att hon fick det betydligt bättre än sin syster Elin, och barnbarnen fick riktigt fina julklappar såsom skridskor, jackor, lackskor och en julkrubba. De hade ingen bil trots att Sigurd hade körkort, så de tog taxi när de skulle någonstans. De brukade bjuda flickorna på konditori i Lindesberg med taxiresa både dit och hem. De hade också alltid hundar av olika raser. Hon längtade nog tillbaka till Stockholm, och ville gärna framhålla att hon var lite fin som kom från Stockholm, trots att hon berättade om sin fattiga uppväxt. Umgänget var ju främst Sigurds systrar och folk på Grönbo.

Jul på Grönbo med dotter Gunnel och hennes familj
Jul på Grönbo med dotter Gunnel och hennes familj

När Sigurd gick i pension flyttade de till en lägenhet i Lindesberg, där han fortsatte arbeta några år till som bokhållare till en järnhandlare Karlsson. Gunhild hade så kallad utåtgående struma, vilket gjorde att hon blev mycket smal och vägde bara runt 45 kilo. Hon hade också dåligt hjärta och åt digitalis. Hon fick diabetes, men då anpassade hon sin kost, så att den försvann. Hon dog 1962 80 år gammal och ligger begravd på Ramsbergs kyrkogård tillsammans med sin make, sonen Stig och Sigurds släktingar.

Gunhild och Sigurd
Gunhild och Sigurd

Eva är dotter till Elins son Georg och Kerstin är dotter till Gunhilds dotter Gunnel. Eva och Kerstins make Gunnar har forskat på familjen Wahlberg på var sitt håll oberoende av varandra. Eva började så småningom leta efter sysslingar på sin farmors sida. Via en av Östens söner fick hon tag i Kerstin. Det visade sig att vi bor på gångavstånd från varandra, är med i samma golfklubb och har träffats utan att veta att vi var sysslingar. Nu har vi utbytt forskningsresultat, bilder och historier med varandra och skrivit ihop denna berättelse tillsammans. Eva har försökt få tag på en syssling på Signes sida men inte fått något gensvar. Det skulle ju göra bilden ännu mer komplett.

Kerstin och Eva
Kerstin och Eva

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s