Alla inlägg av evaedberg

Alma som åkte till Stockholm och födde barn

av Nina Tilander

Denna berättelse är om min mormors mor Alma. Familjens mytomspunna mor! Tidigt fick jag höra om mormors biologiska mor Alma som inte ville tala om för min mormor Vivan (Svea Viola) vem hennes pappa var trots att hon frågat flera gånger. Min mamma Ingalill minns ett av dessa tillfällen då mormor frågat sin mor och detta måste ha var någon gång på sent 50-tal.

Min morfar kom hem från jobbet och fann sin svärmor sittande på berget ute på tomten. Morfar frågade:  Varför sitter gumman ute på berget??

Min mormor svarade: Jag har frågat henne vem min pappa är!!

Denna text ovan skrev jag för två år sedan då jag trodde jag hade kartlagt Alma, men nu har jag forskat lite mer och inser att jag fortfarande vet väldigt lite om henne som person, men vet vart hon har bott, vilken familj hon kommer ifrån och hennes barn och släktingar. Det jag kan säga att det är en brokig samling människor och familjen var rena “bonus” familjerna, dels hennes egen och den hennes far åstadkom.

Almas uppväxt

Men vi kan ta det från början.

Får jag presentera Alma Karlsson som så småningom gifter sig och blev fru Jansson innan de tog hennes mans släktnamn Friske 1921.

Alma Karlsson

Alma föddes i Öljehult 24 september1883 av dagsverksarbetare Carl Johan Månsson född 1845 i Bräkne-Hoby samt mamma hustru Elin Olasdotter från Öljehult i Blekinge. Öljehult socken är en socken utbruten ur Bräkne-Hoby.

Carl Johan härstammar från Öljehult som bondeson till Måns Svensson född i Hoby (Bräkne-Hoby) och hans hustru Märtha Abrahamsdotter född i Bräkne-Hoby, bönder hela släkten.

Carl Johan & Elin gifter sig 1871 dagen innan nyår, givetvis var Elin gravid då de gifter sig. Elin har en utomäktenskaplig dotter Cecilia född 1868 med sig in i äktenskapet.

Familjen bor mestadels som inhysta. Carl Johan jobbar som dräng de första åren som nygift. 1872 flyttar de till Skörje i Öljehult och då jobbar han som dagsverkearbetare. Här kommer första sonen Sven i mars. Men lille Sven blir bara 4 månader, han dör i juli. 1873 kommer nästa son som de döper till Sven även denna Sven dör 7 mån. gammal. 1875 får de ytterligare en son och vad döper de honom till jo Sven, men oturen vänder och denna Sven överlever.

Efter Sven föds Johanna 1878. Efter Johanna kommer Hilda som föds 1880. 1882 i september flyttar de till Lindås, en annan gård i församlingen, och här föds Alma min mormors mor 1883. Då Alma är dryga året dör hennes mamma Elin 1884. Nu står pappa Carl Johan ensam med fem barn.

1887 är Hilda knappt 7 år gammal då hon den 8 juli brännskadas svårt och avlider dryga två veckor senare. Vad som hände vet jag ej utan det måste jag leta vidare efter. Då Hilda dör är halvsyster Cecilia 19 år och äldst. Syskonen hjälper säker till att ta hand om de yngre men 1888 flyttar hon hemifrån och börjar jobba.

Pappa Carl Johan träffar änkan Johanna Andersdotter som 1886 förlorat sin man i en drunkningsolycka. Hon har två pojkar med sig in i äktenskapet då dom gifter sig 1889. De får sex barn tillsammans, Almas halvsyskon.  Fem av syskonen når vuxen ålder. Totalt hade Alma tre helsyskon och sju halvsyskon. Detta är något min mamma aldrig har hört talas om och tyvärr visste nog min mormor inte heller det. För vad jag förstår var det min mormor som på 50-talet sökte upp sin mor Alma och halvsyskonen Signe, Gulli och Asta.

I Carl Johans andra äktenskapet är första barnet ut Hulda Victoria. Nästa barn är Thelma Nathalia men hon dör bara 3,5 år gammal. Tyvärr står det ej vad hon dör av och det är samma med många små barn, men om de var gifta eller ogifta det står!!  År 1892 kommer sonen Martin.

Carl Johan flyttar 1894 med hela familjen till gården Hunnamåla nr 1, här föds två barn till. Först ut efter flytten är Ernst och år 1900 kommer Victor. 1904 flyttar de till gården Belganet nr 2 här föds sista barnet 1907 vid namn Olof Einar Efraim.

Vad hände då med Alma

Hon föds i alltså i september 1883 som yngsta barn till Carl Johan och Elin. När hon är 13 år lämnas hon bort som fosterbarn i Ronneby till Carl Johan Carlsson med fru. Här stannar hon tills hon konfirmerat sig. Då är det dags att börja arbeta.

Hon börjar som piga i Påtorp 1899 I Ronneby. Året därpå flyttar hon in till staden Ronneby och jobbar för handlare Svensson innan hon 1901 reser till Karlshamn. Här skrivs hon som född i Ronneby, vilket försvårade för mig i början att hitta henne. Nästa år byter hon bostad och börjar jobba på Rådhuset och häktet som städerska kanske.

I oktober 1903 flyttar hon till Cimrishamn (Simrishamn) och fortsätter som piga. 1904 är hon i församlingen skriven men i december samma år börjar hon sin resa till Stockholm och Adolf Fredriks församling. Hon blir inskriven där i februari 1905. Alma börjar som tjänarinna hos familjen Konrad Teodor Rahm med fru och sex barn på Mäster Samuelsgatan,15, kvarteret Torsken 6.

Här stannar hon fram till november då hon flyttar och 1906 i januari bor hon på Stora Badstugatan 58, (idag Sveavägen 78) i kvarteret Flygaren 9 och jobbar som tjänarinna hos hattmakare Magnusson med fru och två barn.

Året efter i januari börjar hon hos handlareänkan Matilda Louisa Beijer f. Broberg som bor på Sibyllegatan 81 och jobbar som piga. Hon stannar året ut. 1907 i december kommer hon till Dalagatan 3 kvarteret Läkaren 3. Jobbar nu som mejerska. Hon blir gravid och 1909 i april får hon en dotter Signe Maria Karlsson som hon lämnar bort som fosterbarn i Göteborg i juni.

Själv åker hon till Göteborg den 8 december 1909 för att ta ny anställning hos familj som tjänarinna. Varför hon väljer Göteborg kan ju vara att hon vill vara nära dottern, men jag ser aldrig att hon bor med dotter. Vet att min mormor sökte upp Signe men hon var aldrig intresserad av att träffa sina halvsystrar eller hålla kontakt.

Signe hamnar 6 mån gammal hos en sjöman med fru och en dotter, boende i Karl Johans församling. Familjen har haft flera fosterbarn genom åren. Signe stannar bara i 5 mån innan hon skickas 1 år gammal till nästa familj i Västra Frölunda. Kommer nu till en familj med sju barn och mannen är snickare. 1911 förflyttas hon till ytterligare ny familj ca 2 år gammal Emil Bergqvist med fru. Han jobbar som ingenjör. De har inga egna barn men 3 fosterbarn då Signe kommer. Här stannar hon tills hon är 15 år. 1924 börjar hon arbeta i familjen Andersson. Mannen i familjen är grovarbetare och de har fem barn mellan två och åtta år. Tror att hon fick jobb som hembiträde.

1926 flyttar hon till Kungsbacka skriven som hyresgäst. 1927 ser jag att hon bor i Haga församling och jobbar inom konfektionsyrket och 1928 är hon listad som sömmerska. Hon flyttar runt i Göteborg och försörjer sig som sömmerska. Detta yrke tror jag hon jobbar med hela livet. 1935 gifter hon sig med Helge Karlsson som jobbar som glasmästarearbetare och 1944 får de en son.

Helge går bort 1991 och Signe 2001. Tror hon var lite bitter eftersom hon inte ville ha kontakt med sin biologiska kvinnliga sida. Att vara fosterbarn var nog inte lätt speciellt då hon lämnades bort gång på gång. Inte som min mormor som kom till en familj.

Tillbaka till Alma

Till Göteborg kommer Alma i december 1909 och får anställning hos Dr. Ludvig Wolff. Han är änkling sedan mars 1909. Jobbar här i 9 mån innan hon flyttar till Dingtuna den 9 nov 1910 då är hon gravid med min mormor Svea Viola. Vår gissning är att det är doktor Wolff som är vår okände fader till min mormor. Men vi kan ha fel. Alma avslöjade aldrig vem pappan var.

Två gånger, vad min mor Ingalill vet, frågade min mormor sin mor Alma vem hennes far var. Så sent som ca 1956–57 frågade mormor henne då Alma var på besök hemma hos min mormor i Trångsund. Det var då Alma stormade ut ur villan hos min mormor och sätter sig på berget på tomten. Efter det frågade inte mormor fler gånger. Skulle vara sååå intressant att se om vår teori stämmer. Vet att det finns tre stycken barn till Wolffs som bor i Stockholm.

Då Alma kommer till Dingtuna 1910 i november blir hon mejerielev. Hon är nu gravid i tredje eller fjärde månaden. Här stannar hon till slutet på februari 1911 då hon ännu en gång reser till Stockholm och Klara församling den här gången där hon föder min mormor Svea Viola den 16 maj 1911.

När Alma kom till Stockholm den 13 mars började hon som tjänarinna och bor på Stora Vattugatan 8 i fastigheten Hägern mindre 2.

 Den 31 maj överförs Alma med dottern till Asylenvid Södra Barnbördshuset. Här blir hon amma. Vad jag förstår är Asylen ett hem för fattiga mödrar och att jobba som amma åt sitt och andra barn tillåter henne att vara hos sin dotter och behålla henne så länge.

 Den 4:e juli 1911 flyttar hon till Norrtullsgatan 14B med min mormor men samma år i november skickas min mormor Svea till Vissefjärda och sin fosterfamilj som hon stannar hos hela sin uppväxt. Ja en kort sorti till en annan familj, men det blir en annan berättelse.

Svea Viola (Vivan) 5 månader

Nu har Alma lämnat bort båda sina döttrar hon har fått. Hon stannar i Stockholm och i juni 1913 föder hon en son Sven Axel Valdemar och då bor hon på Holländargatan 24 fastigheten Lindansaren 8.

Alma stadgar sig

När Sven är sex mån flyttar de till Karlsborg på nyåret 1913. Här får hon anställning som hushållerska hos August Julius Jansson. Han jobbar på tygstationen inom det militära som tygarbetare dvs. har hand om de militäras kläder. Han är änkling sedan i maj 1913. Kan ha annonserat efter en hushållerska för vad jag vet finns det inga kopplingar mellan Alma och någon i Karlsborg.

Alma kommer hit med sonen och jobbar i familjen som förutom August består av barnen Dagmar 11 år, Rut 6 år och Inez 3 år, så tre flickor till. Oklart om Dagmar är hans, tror ej det utan hans avlidne fru hade henne med sig in i deras äktenskap, men Rut är hans innan de gifte sig, det har han skriftligen erkänt.

Det är nu de bildar sin “Bonusfamilj” då Alma och August gifter sig i aug 1916, då är Alma redan höggravid och föder en dotter Anna Kristina och några dagar senare flyttar de till nytt hem. Samma dag dör dottern Anna Kristina av svaghet står det så hon var nog för tidigt född.

December 1917 flyttar de igen och 1921 tar August Julius sitt släktnamn Friske. Frisk hette August Julius mamma och hennes pappa var soldat och fick namnet Frisk. August la till ett e och hette Friske.

1919 får de sitt andra gemensamma barn Gulli som också heter Viola. Henne har min mamma träffat då min mormor fick kontakt med sin mor. Mormor träffade även sina halvsystrar samt Augusts barn Dagmar, Rut och Inez. 1922 dör Sven bara 9 år gammal i ledgångsreumatism. 1924 kommer deras gemensamma barn nr 3,  Asta Viola.

Asta Viola ca 1950

Nu är Alma 41 år. Samma år får Rut sitt första barn en utomäktenskaplig son Sven Gösta Folke, så August blir morfar samtidigt som han blir far! Nu bor de med både barn och barnbarn tillsammans. Almas man August har blivit maskinist och har säkert bättre betalt.

Rut flyttar till Hjo den 8 dec 1929. Samma dag lämnar hon sin son 5 år som fosterson till farmor och farfar dvs Augusts föräldrar. Farfar är före detta stalldräng och har blivit blind.

Den 30 september det året flyttar Inez till Längbro och jobbar som servitris på manskapsmässen. Åren 1815–1974 var regementet en del av Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper. Hon trivs nog här för hon stannar i 5 år innan hon flyttar till Örebro. Och det är i Längbro som hon träffar sin blivande man Karl Ivan. 1939 i mars gifter hon sig och i juni 1940 får de en son. 1942 flyttar de till Hille i Gävleborgs län. Här bor de fram till ca 1975 för då bor de i Gävle. Inez man Karl Ivan dör 1989, 81 år och hon överlever sin man med 20 år, blir nästan 99 år fattas bara 13 dagar.

Inez 1931, 21 år

I okt 1930 kommer Rut tillbaka från Hjo och1932 i mars gifter sig Rut och i april föder hon sitt första barn i äktenskapet dottern Gunnel och flyttar till Tibro, men bara 3 månader senare dör flickan. 1933 hämtar Rut hem sin son som nu är 9 år. 1935 får de en fosterdotter som kommer från Adolf Fredrik i Stockholm, året efter adoptera de lilla Ilsie. Rut får inga fler barn och de bor och jobbar i Tibro. Hennes man jobbar på Tibro stolsfabrik och sköter snickerimaskinerna. Rut dör 1951 endast 44 år, hennes man gifter om sig och får tre barn, men det är en annan historia.

1936 i dec flyttar Gulli till Sankt Görans församling i Stockholm. 1938 i februari kommer Gulli tillbaka från Bromma i Stockholm och i maj 1939 får hon en son utom äktenskapet Sven Ove, vars faders namn står i kyrkboken. Sven Ove får inga barn utan jobbar som typograf och dör 2010 ogift i Karlsborg.

I oktober 1939 flyttar Alma med familj till Mölltorp och det huset, Gräshult Strandstugan 1, ligger nere vid Vätterns strand. Nu bor hela familjen med barn och barnbarn i detta hus.

1940 får Asta en son Toyvo, ett trolovningsbarn och 1943 gifter hon sig med barnets far Sten Stark. Han borde dessutom vara trygg, eftersom han också heter Tryggve. Astas familj bosätter sig också i Tibro som Rut gjort. Asta jobbar inom textilindustrin och hennes man Sten är snickare. Asta dör 1994 och hennes man 1997.

Kusinerna Toyvo och Sven Ove ca 1950

Gulli får en son till 1948 och hon bor kvar hemma. 1964 dör August, Alma dör 1976, 92 år gammal och Gulli bor kvar fram till sin död 2002 i huset vid Vätterns strand. Gullis sonson bor i familjens hus. Han bor här med flickvännen, jag vet ej om de har barn. Jag har inte sökt upp familjen Friske men gör det kanske en dag.

Historien om min mormors mor Alma var så spännande då jag började. Jag har ju ett kapitel som ej är avklarat och det är att hitta min mormors far för det var där jag började. Vem var han, varför ville Alma ej tala om vem det var? Om det är den Dr.Wolff som hon jobbade för eller någon annan. Jag har tagit DNA och även min mor så det borde gå att hitta, men jag har inte börjat med DNA forskning än.

 Nu återstår att föra över alla i Genney till FamilyTreeDNA men det får bli ett senare projekt, en regnig vecka i sommar kanske. Tyckte att mystiken omkring Alma var stor, men så mystisk var hon ej. Levde väl tycker jag ett lite typiskt liv som kvinna som fick tre utomäktenskapliga barn, men som till slut gifter sig och bildar familj, bonusfamilj.

Hon hann med att flytta 17 gånger innan hon slog sig till ro i Karlsborg under 23 år och senare Strandvillan vid Vättern där hon bodde de sista 37 åren av sitt liv. Det måste ha varit en stor upplevelse för en liten flicka på landet i Blekinge att inte ha sin mor, kanske en styvmor som ska ta hand om sina egna och sina styvbarn. Att sedan komma som fosterbarn i staden Ronneby till främmande människor och efter bara några år stå på egna ben. Det måste ha varit ännu mer omvälvande att flytta till Stockholm. Det var nog inte lätt att vara ensamstående mor och dessutom får lämna bort två små döttrar till främmande människor. Jag förstår att hon flyttade efter sin dotter till Göteborg, för att kanske få se henne åtminstone. Hon arbetade ju mest hela tiden under de första dryga trettio åren åt andra som piga, hembiträde, mejerska och säkert också med barnpassning från unga år.

Stamtavla för Alma Karlsson

Min mormor hade i alla fall kontakt med sin mor genom åren. Exakt när börjar jag undra då korten vi har är på Inez från 1931 och kusinerna Toyvo och Sven Ove är från ca 1950. Man skickar väl inte kort till släktingar som är gamla, då skickar man väl nytagna så min mormor kan mycket väl tagit kontakt med sin mamma Alma tidigare än vad min mamma kommer ihåg.

När man forskar på släkt så är det fotografier som väcker störst intresse. Att här kunna lägga till några bilder är ju alltid kul. Människorna man forskar kring blir så levande. Jag tycker mig se bilder på de jag letar fram i mitt huvud. Från att de är små fram till de gifter sig och får barn och blir gamla då tar man död på dem. Och det är nästan läskigt, det går fort, bara på par minuter har de fötts och gift sig och dött.

 

 

Livet på en arrendegård under Christinehofs gods

av Håkan Vitestam och Gösta Vitestam

Sigrid Nilsson, arrendator från 1919, med artikelförfattaren Gösta Vitestam och hans son Håkan.  Källa: Håkan Vitestam

Förord

Min far, Gösta Vitestam, föddes och växte upp på en arrendegård strax utanför Vitaby på Österlen i Skåne. Kring år 1970 skrev han denna berättelse om hur livet och omständigheterna kunde vara på en arrendegård under fideikommisset Christinehof. Här nedan återges denna text i sin helhet, och jag har även kompletterat min fars text med bilder som jag tycker passar till.

Gården Ljungseröd var en arrendegård under Christinehofs gods, som skapades av Christina Piper, en av Sveriges främsta kvinnliga entreprenörer. När maken Carl Piper, en av Karl XII:s rådgivare, tillfångatogs i Ryssland tog hon själv ansvar för egendomen och började investera i fler gods och gårdar.

Christina Piper (1673-1752) stiftade fideikommisset Christinehof. Källa: Wikipedia

Hon köpte Andrarums Alunbruk (som omnämns i texten) där det framställdes alun som används för bl.a. färgning, garvning, medicinska ändamål och bränsle. Bruket utvecklades under hennes ledning till Skånes största industri. För att bevara godset i Piperska släkten stiftade hon 1747 fideikommiss av slottet. Nuvarande fideikommissarie är Carl Piper.

Ljungseröd fanns redan på den tiden Skåne var danskt, och har varit i vår släkt under fyra generationer.

Stockholm maj 2020, Håkan Vitestam

Göstas berättelse

Stora delar av Österlen hör sedan 1600-talet under det Piperska godskomplexet. I mer än 200 år var det fideikommiss. Det är uppdelat i en mängd mindre och medelstora arrendegårdar. Själv är jag uppfödd och uppvuxen på en sådan gård under Christinehofs gods. I Axlahults folkskola, som jag genomgick, var samtliga elever barn till godsarrendatorer. Från vår utsiktspunkt fann vi detta naturligt och så vitt jag kan minnas funderade vi aldrig då över detta system. Det var helt enkelt den plats på vår jord som vi fått oss tilldelad att leva på. Arrendatorerna ingick i ett kollektivt mönster, och inom ramen för detta mönster hade de ganska fria händer. Utan snäva personliga direktiv som från en privat ägare kunde de fritt planera sin verksamhet på gården. De kunde även utvidga den odlade arealen om det fanns något icke exploaterat i den omgivande terrängen. De drev för sin egen skull sitt lantbruk så intensivt som möjligt och därmed förbättrade de tillvaron för sig och sin familj.

Christinehofs slott, ett barockslott från 1700-talet. Källa: Wikipedia

Arrendatorerna upplevde ingen nämnvärd skillnad i ägandeförhållande mellan jorden och kreatursbesättningen, vilken de facto var deras egen. Med andra ord, arrendatorerna kände sig ganska oberoende och nästan som självägande bönder. Oftast gick gårdarna ”i arv” från far till son, vilket visar att systemet fungerade.

Den tid då jag växte upp levde och försörjde sig en familj på varje gård. På den punkten har senare stora förändringar inträtt. I dag finns ytterst få arrendatorer kvar. Nästan all jordbruksdrift ligger numera direkt under gårdskontoret och sköts centralt. Det som en gång var en levande landsbygd har i stor utsträckning avfolkats och blivit glesbygd. Inga barn sliter gräset på skolgården. Dock bör i rättvisans namn sägas att fenomenet inte endast är utmärkande för denna bygd och inte sammanhänger endast med dess arrendatorers försvinnande. Det speglar en utveckling som drabbat stora delar av den svenska landsbygden.

Varje tid har sina förutsättningar och måste bedömas därefter. Att skaffa sig ett lantbruk utan ekonomisk bakgrund var i äldre tid så gott som omöjligt. Det går inte att lyfta sig själv i håret. Hade man inga pengar så var det bara att konstatera detta. Senare har bankerna som bekant blivit mer generösa eller godtrogna och villiga att låna ut pengar även utan säkerhet. Så var det inte i gamla tider.

Å andra sidan, det gamla bondesamhället var mindre beroende av penningcirkulation än vårt samhälle är. Den personliga arbetsprestationen var då den garanti man hade att erbjuda, och den kunde man byta mot andra förmåner. För övrigt fungerade i stor utsträckning även den tidens statsapparat utan penningtransaktioner. Indelningsverkets anda levde kvar med rusthåll, prästlöneboställen, tionde, ämbetsmannaänkors konservering, etc.

Det är med denna bakgrund vi har att bedöma det arrendesystem som praktiserades av Christinehofs fideikommiss. I princip gav det nämligen en driftig och framåtsträvande person utan ekonomisk bakgrund möjligheten att bli lantbrukare och sitta vid eget bord. Att vara lantbrukare var i bondesamhället den stabila grunden för försörjning. Lantbruket var landets huvudnäring under denna tid. Merparten av dess invånare var mer eller mindre beroende av denna verksamhet. Dit kan man också räkna t. ex. hovslagare, sadelmakare, vagnsmakare, etc. Systemet fungerade under en förutsättning: att man fick vara frisk och stark.

Ingenting får man gratis här i världen. Om man inte betalade sitt arrende i pengar betalade man det i form av arbetsprestation och åligganden, vilka kunde vara nog så betungande. För att kunna sätta in systemet i sitt rätta perspektiv måste jag börja med en historisk återblick.

Arrendet under perioden 1855-1865

Jag har givits tillfälle att studera ett par äldre arrendekontrakt. Vi förflyttar oss alltså till en tid som ligger före min och mina föräldrars erfarenhet, till mitten av 1800-talet. Dock är det hela tiden fråga om samma gård på vilken jag senare hade förmånen att växa upp. Gården är ”Insockne Frälse Hemmanet nr ett 3/16 mantal Ljungseröd”. Den tillhörde alltså inte de allra minsta gårdarna. För att kunna driva den med alla personella förpliktelser som ålåg enlig kontraktet krävdes piga och dräng och även andra dagsverkare, i varje fall innan vuxna barn kunde hjälpa till.

Gården Ljungseröd var en arrendegård under fideikommisset Christinehof. Källa: Håkan Vitestam

I detta sammanhang kan det påpekas att det ingalunda låg någon social nedvärdering i att vara dräng och piga. Tvärtom ansågs det som en nödvändig praktiktjänstgöring för att kunna driva eget lantbruk. De drängar jag kom i kontakt med blev så småningom goda lantbrukare och pigorna myndiga lantbrukarmoror.

År 1855 uppgjordes ett kontrakt med dåvarande åbon Anders Olsson att bruka och nyttja detta hemman. Det lydde då under Torups säteri som i sin tur ingick i Christinehofs fideikommiss. Ingen del av arrendet erlades vid denna tid i rena pengar. Detta måste man ta i beaktande när man bedömer de betungande prestationer och åligganden, vilka arrendatorn förbinder sig att utföra. De var krävande för såväl människor som hästar och fordon och måste dessutom ha utgjort en kännbar inskränkning i gårdens löpande drift, särskilt vårar och höstar. Ty trots allt var det i gårdens drift och skötsel som möjligheterna låg att försörja sig och sin familj.

Från det snart 150 år gamla kontraktet citerar jag § 1 som sammanfattar just arrendeåliggandena. Jag citerar denna paragraf i sin helhet, eftersom jag menar att den har ett historiskt intresse och speglar något av den tidens samhällsliv och dessa arrendatorers vardagssituation. Av samma skäl refererar jag också i övrigt detta kontrakt relativt utförligt.

Första paragrafen, som faktiskt bara är en mening, lyder sålunda:

Såsom årligt arrende för hemmanet åligger det Åboen: a) att hwarje år utgöra Twå st. äckor till Göinge Härad, högst 11 mil från Sätesgården, med lass om Femtio lispund; Åtta st. äckor till staden Christianstad eller lika lång wäg, med dylika lass; wid Sätesgården 50 st dagskörslor med en paräcka och körhjon, från kl. 7 på morgonen till solens nedgång, med twå timmars hwila vid middagstiden; samt 208 st. Mans- och 100 st. Qwinsdagswerken af dugligt och wälfrejdat folk, från kl 4 på morgonen till solens nedgång; allt på de tider, som af Sätesgårdens Förwaltare utsättas; hwarutom Åboen, då det påfordras, skall wid Sätesgården utgöra Qwinsdagswerken, till ett antal af 10 st., emot betalning af 16 sk. Rgs för hwarje sådant; och bör vid körslorne medhafwas säckar, när därom tillsäges, äfwensom wid dagswerkena erforderliga redskaper; b) att årligen, efter anwisning, å skogarne upphugga och i famn sätta samt till Andrarums Alunbruk transportera Sju vanliga enkla famnar storwed, hålla folk till upptagning av Sex enkla famnar eller Tjugoen rutor prässtorf, derwid dock torftramparen betalas av gårdskassan, somt forsla samma torf till Bruket, när sådant anbefalles; äfwensom, gemensamt med öfriga Åboar under Sätesgården, efter slutad torfskärning, utplanera torfmossen; c) att när han budad blifwer, skjutsa till närmaste Gästgifwaregård, emot gällande skjutslega; samt biträda med forslande av alun från bruket,

A Ljungseröd, B Torups säteri, C Axlahults skola, D
Vitaby kyrka, E Vitaby samhälle Källa: Lantmäteriets häradsekonomiska karta

emot hittills vanlig betalning, derwid tre tunnor alun tagas till parlass, när wägarnas beskaffenhet det icke förbjuder; d) att deltaga i budning inom Godset, såsom hittills wanligt warit; e) att lägga Tjugo famnar Gärdesgård af sten, enligt Gårdsförwaltarens anwisning och föreskrift; f) att wid Torups Sätesgård sätta En tunna Potates, densamma luka, kupa, upptaga och till gården framföra; g) att för Sätesgårdens räkning låta spinna Sex marker tågor och Sex marker blånor; h) att, i omgång med öfriga Åboer, deltaga i flyttning och skyffling af säd å logan wid Sätesgården; i) att sommartiden, gemensamt med öfrige af Torups Gods, hålla en Waktgosse för fåren och en för swinkreaturen wid Sätesgården; k) att jemte öfriga af Christenhofs (sic) och Torups Gods, efter budning, underhålla wägen emellan Torup och Eljaröd, äfwensom gårdesgårdarna i Ohran samt omkring Swennahultet och Axlahult, såsom hittills; l) att jemte andra Åboer, wid Torup, såsom förut brukligt warit, drifwa och harfwa till Bohwete och Sandråg, samt skörda och till Sätesgården transportera samma Säd, äfwensom 2 a 3 dagar på standen uppföra Tång, då sådan inkommer; och m) att deltaga i underhållet af wägen till torfmossen, såwida han densamma begagnar.

Så långt § 1. Med den känsla för proportioner som mina egna blygsamma erfarenheter på området har lärt mig känner jag faktiskt medlidande med de män och kvinnor som skulle göra 308 dagsverken till solens nedgång, i synnerhet när de inföll under den ljusa årstiden och kanske gjordes ute på fälten i värme eller regn. De hade därefter, vid en tid då det inte fanns cyklar, att gå till fots mer än en halvmil ända upp till Ljungseröd. Vad skönt det måste ha känts i kroppen att krypa ner i sänghalmen. Morgonen därpå kl. 4 skulle de utvilade och morgonpigga åter vara på arbetsplatsen en halvmil därifrån.

Om man inte betalade arrendet i pengar betalade man det i form av arbetsprestation och åligganden. Källa: Håkan Vitestam

Förutom denna paragraf innehåller kontraktet ytterligare 13. En ålägger arrendatorn att ”utgöra alla skatter och onera, af hwad namn de wara må, som äro eller framdeles warda detta Hemman ålagde till Kongl. Maj:t och Kronan, Kyrkan, Kyrkoherden eller Klockaren i Församlingen, äfwensom Rust- och Rothållskostnad, alla kommunala utgifter m.m.”

Hemmanets byggander skall åbon underhålla, men till detta får han erforderligt virke från sätesgården. Från den skog som tillhör Ljungseröd får han dock inte ta något virke. Om han uppför några nybyggnader och bekostar dessa blir de automatiskt hemmanets tillhörighet. Alla byggnader skall brandförsäkras ”till högsta belopp, som erhållas kan, och de derför belöpande afgifter betalas af Åboen”.

Åbon skall vårda och skydda hemmanets skog för åverkan, nyplantera om så tillsägs samt hålla i ordning stängsel, diken och vägar. Ägaren förbehåller sig rätten till ollon av ek och bok, men arrendatorn skall hålla uppsikt över hans ollonsvin och rapportera om något svin far illa.

Tillsammans med övriga godsets underlydande skall Olsson infinna sig vid varje månads räkenskapsmöte för att i sin landgille-bok få avskrivna de arbetsskyldigheter han fullgjort under månaden.

Intressant är § 10 som stadgar att ”wid tillsättning av Prest, Klockare eller Skollärare i Församlingen förbehåller sig Egendomsegaren rösträttigheten”. Dock är det arrendatorn som enligt den ovan relaterade paragrafen har att svara för tiondet till kyrka, präst och klockare. Antagligen berodde detta på att Torup hade patronatsrätt till Vitaby kyrka.

”För öfrigt”, säger § 12, ”åligger det Åboen att föra en stilla och ordentlig wandel, ingen olaglighet föröfwa, samt wisa lydnad och hörsamhet emot alla dem som å Egendomsegarens wägnar hafwa att befalla”.

Avslutningsvis säger kontraktet att om åbon Anders Olsson brister i något som föreskrivs mister han besittningsrätten och ”är pliktig att detsamma genast, utan fardags åtnjutande, afträda”. Undertecknandet av kontraktet, som skedde den 25 mars året 1855, gjordes för godsets räkning av Carl Eric Piper på Torup.

Det omtalade vägunderhållet var reglerat i en särskild skrivelse upprättad av en lantmästare 1845. Enligt den hade Ljungseröds arrendator att underhålla en sträcka av 62 alnar och 9 tum av landsvägen mellan Karlsfält och Fåglasång kallad ”Hwitaby Sockne Kyrkowäg”.

Kanske bör det efter redogörelsen för alla dessa regleringar erinras om att gården 3/16 mtl Ljungseröd på den tiden endast hade högst 35 tunnland karg och stening åkerjord, över vars fält från flera håll för åbon fridlyst bokskog hängde ut, skuggade och sög näring.

Som en något överraskande passus i det ovan relaterade kontraktet noterar vi att för vissa ålagda tjänster faktiskt utbetalades pengar. Motsvarande anordning finns också i de följande kontrakten. Tanken kan ha varit att man ville försäkra sig om fullgod arbetskraft, som man kunde disponera när man behövde den. För arrendatorn var naturligtvis denna möjlighet att skaffa sig klingande mynt också en förmån. Trots allt var man även vid denna tid i visst behov av sådana, t. ex. till vissa skatter eller till en del av dräng- och piglönen.

Liksom för Vitabygårdarna fanns det också för Torupsgårdarna en ”Skrå eller By-ordning” med mycket rigorösa bestämmelser för berörda åbor. En sådan har bevarats från 1781 med de deltagandes bomärken. Dock har det inte varit möjligt att klarlägga huruvida Ljungseröd omfattades av denna ordning. Gården låg utanför kretsen av de övriga gårdarna under Torup och i ett isolerat skogsområde.

Arrendet under perioden 1865-1883

År 1865 överlät Anders Olsson arrendet till en ny åbo, Anders Svensson. För Olsson och hans hustru Hanna, som dock inte hade några släktrelationer till den tillträdande åbon reserverades ett undantag. Detta reglerades i kontraktet med godset, vilket i sig är ett belysande exempel på det i den tidens bondesamhälle inbyggda ansvaret för sina pensionärer. Staten stod här helt utanför. Naturligtvis hade, som ovan antytts, staten och kyrkan på motsvarande sätt ansvar för försörjningen av sina pensionärer. Detta var i överenstämmelse med de tankar som genomsyrade Karl XI:s indelningsverk, nämligen att samhället i princip skulle fungera av sig själv utan att belasta Kronan.

Åbon Anders Svensson (1843-1906) fick 1865 överta kontraktet för att bruka och nyttja jorden. Källa: Håkan Vitestam

I detta fall garanterades makarna Olsson av efterträdaren 1 ko att födas, vidare 10 lass bokris, 6 kubikfot och 3 kannor råg och samma mängd korn. de skulle dessutom erhålla ”2 kfot potatis utsatte, 3 kannor linfrö utsådde, samt vinter och sommarfoder för 1 får”. Emellertid görs reservationen att ”när endera av undantagsfolket dör afgår hälften af spannmålen”. Man kan lätt föreställa sig till vilket sniket räknande och kvalitetsbedömning ett sådant system kunde urarta om de två generationerna på gården skulle bli ovänner.

Eftersom arrendet, som jag påpekat, oftast gick i arv från far till son gjordes undantaget normalt till den äldre generationen inom den egna familjen. Av detta system har jag personliga erfarenheter, och det var mycket lyckligt. Det var till glädje både för pensionärerna och barnfamiljerna. I de äldres liv var det ett stimulerande inslag att på nära håll med råd och dåd följa arbetet på gården. Själv minns jag som barn hur lyckosamt det var att ha farfar och farmor ibland oss, och hur roligt det var att hälsa på dem i deras stuga. De var de enda som hade tid att svara när man ville fråga om något.

Vi återvänder till Anders Svensson, dom nu var åbo på Ljungseröd. Hans kontrakt förnyades 1874. Generellt innebar det nya kontraktet, som nu utökats till 23 paragrafer, inga större förändringar. I två avseenden hade dock förhållandena ändrats. För det första hade förvaltningen nu förts över från Torups säteri till Christinehofs godskontor och därmed fått en något mera byråkratisk karaktär. För det andra hade, i enlighet med den fortlöpande förändringen i samhället, en del av arrendet omvandlats till penningar: ”Fyra hundra Riksdaler Riksmynt, motswarande 100 Silfwer Specier”. Till följd härav hade övriga pålagor minskats i motsvarande grad. Förre åbon Anders Olsson har nu dött, och undantaget till hans änka reglerades genom särskilt kontrakt.

Sätesgården Torup, som ingick i Christinehofs fideikommiss, var det säteri som Ljungseröd lydde under. Källa: Håkan Vitestam

Det förelåg alltså inte längre skyldighet för Ljungseröds arrendatorer att bidraga till den löpande driften på säterigården Torup. Så småningom blev Torup själv en arrendegård, en stor sådan, under Christinehof.

Utöver det penningbelopp som skulle erläggas hade Ljungseröds arrendator fortfarande att fullfölja en del arbetsprestationer och körslor. Dessa skulle nu huvudsakligen fullgöras i godsets skogar. För vissa körslor och dagsverken utgick nu som tidigare en begränsad men dock ersättning. Dock gällde även för dessa att de skulle utföras när bud utgick, d.v.s. när godsförvaltningen behövde dem, och då var risken naturligtvis stor att detta behov kunde uppträda under tid av hektiskt vårbruk eller väderkänslig skördetid.

För övrigt var arrendatorns behov av klingande mynt säkerligen större nu. Förutom arrendepengarna åligger det enligt § 9 innehavaren att för 3/16 Ljungseröd bl.a. ”utgöra och bekosta alla onera, skatter och afgifter, antingen de i penningar, arbetsskyldigheter eller annorledes utgå till Kronan, indelningsverket, Presterskapet, kommunen och dess tjenare, och ehwad de efter hemmantal, bewillningstarering eller efter andra grunder äro eller framdeles bliwfa bestämda”.

I varje fall när det gäller en del av de ovan uppräknade skattepålagorna hade arrendatorn ännu inte rätt att medelst sin röst deltaga i ”svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta”. Sammanställningen i § 14 av inskränkningar i arrendatorns olika friheter kan rentav synas oss en aning heterogen. Den lyder i sin helhet: ”Jordegaren förbehåller sig uteslutande rätt att sjelf afgifwa röster wid wal af prest, klockare och skollärare inom församlingen äfwensom att å egendomens egor öfwa jagt och fiske samt att å densamma tillhörig skog släppa ollonswin”.

Godset var ett samhälle i samhället. § 21 lyder: ”De twistefrågor om tillämpning af bestämmelserna i detta kontrakt, hwilka möjligen uppstå emellan jordegaren och arrendatorn, få icke dragas under domstols pröfning, utan skola afgöras af gode män, uti hwilkas beslut i hwarje förekommande fall ändring icke får sökas”.

Intressanta är de nya teorier om lantbrukets drift som nu slagit igenom. I en paragraf åläggs nämligen arrendatorn bl.a. ”att indela all åkerjorden i ett wisst antal på det närmaste lika stora wångar att drifwas i ett sådant wexelbruk, att årligen minst 1/10 del bär gräs, 1/5 del wintersäd och 1/5 trädas, stenbrytes, dikas och gödslas”. Jag kan intyga att detta påbud verkställdes, och alltsedan dess är vångarna markerade med rejäla gärdsgårdar. Det senare införda växelbruket mellan vångarna har jag mycket handgripligen upplevt.

Arrendet under perioden 1883-1919

Året 1883 skaffade sig Anders Svensson ett eget hemman och överlät arrendekontraktet för Ljungseröd på sin yngre bror, drängen Nils Svensson, som var min farfar. Farfar åtog sig att till kontraktstidens utgång fullfölja dess förpliktelser. Ett väsentligt tillägg gjordes dock. Han skulle före 1887 ha helt byggt om stallbyggnaden. Inom parentes, man kan gissa hur det stod till med den gamla byggnaden.

Nils Svensson (1857-1935) var arrendator på Ljungseröd från 1883 fram till 1919. Källa: Håkan Vitestam

 Med tanke på den verksamhetslust och det idéflöde som senare kom att karakterisera farfars framfart i Ljungseröd kan man nästan misstänka att han inte betraktade denna förpliktelse som en pålaga utan som en förmån. För ändamålet fick han disponera förstklassigt handplockat timmer från godsets skogar. Stockarna höggs upp för hand till väggvirke och bjälkar. Enligt uppgift hade han tidigt skaffat sig ett gott anseende på godskontoret, där man upptäckt hans kreativa läggning.

Farfar var en nybyggartyp som helst bröt ny mark och ägnade sig åt nyodlingar. Med c:a 15 tunnland utökade han den gamla åkerarealen. Den nya stall- och logbyggnaden blev för den tiden och i den trakten påfallande storslagen och imponerande. Ständigt var han på jakt efter nybyggarobjekt. Mindre intressant var för honom det rutinmässiga brukande av gamla åkrar. Hans levnadskonst karakteriserades i allt detta dessutom av en viss benägenhet att undvika osund personlig kroppsansträngning. I gengäld hade han förmågan att entusiasmera andra.

Ett av hans många företaganden är så pass intressant att det måste registreras innan det försvinner i glömska. Utan några kvartärgeologiska insikter men med en nästan intuitiv känsla för den slumrande naturens möjligheter begav han sig en dag ut med några mannar och fann i en av ängarna märgel på fyra meters djup. Märgeln kom även grannarna tillgodo. Slugt nog lät han dessa ta märgel gratis på det villkoret att de för varje lass de körde bort skulle sprida ut ett lass på hans egna åkrar. Utan att anstränga sig såg han alltså till att hans egen kalkfattiga jord hindrades från försurning. Karl XI skulle knappast ha kunnat tänkt ut det bättre.

Som barn varnades vi alltid för dessa bottenlösa monument över farfars företagsamhet. Öppna och vattenfyllda med lömska vassbevuxna stränder var de då ett tillhåll för kväkande grodor och bäckahästar.

Farfar var som sagt en man med stora vyer. Efteråt, när jag växte upp, kunde man lite varstans i gårdens omgivningar spåra hans djärva och ofta geniala idéer nästan som historiska kvarlevor. Satt på undantag var han stolt över sitt verk och uttalade alltid namnet Ljungseröd distinkt och med eftertryck. En fråga som aldrig ställdes i denna miljö, så vitt jag kan minnas, var hur man så kunde lägga ner sin själ i något som inte var ens eget. Men blicken hos dessa arrendatorer var alltid riktad mot framtiden. All planering och alla förbättringar bottnade, här som hos alla andra människor, i en strävan att göra de efterkommandes tillvaro drägligare än deras egen.

Arrendet under perioden 1919-1951

Vi har nu kommit fram till den tid i Ljungseröds historia som jag har personliga minnen och erfarenhet av från min uppväxttid. Jag har ganska utförligt tecknat den historiska bakgrunden till denna för att läsaren förhoppningsvis lättare skall förstå hur det förgångnas ande på något sätt svävade över samtiden. Den fanns där, även om naturligtvis mycket hade förändrats sedan det först relaterade kontraktet upprättades i mitten av 1800-talet, t.ex. hur arrendeskyldigheten skulle fullgöras. Umgängessättet mellan godskontorets tjänstemän och arrendatorerna hade också något demokratiserats. Särskilt väl minns jag den gången då godsförvaltaren, som vid det tillfället icke utan möda tagit sig fram till den avsides belägna gården, för första gången accepterade en inbjudan till kaffe. Det var en minnesvärd dag för min mor eftersom han hade berömt hennes hembakade vetebröd.

Sigfrid Nilsson (1886-1972) tar över arrendekontraktet 1919, samma år som han gifter sig med Hanna Nilsson. Källa: Håkan Vitestam

Min far (Sigfrid Nilsson) hade övertagit gården 1919. Han var en praktisk och jordnära man, som satte ära i att förvalta det arv som blivit honom anförtrott i livet. För honom var det väsentligt att göra befintlig åkermark så avkastningsbar och inkomstbringande som möjligt. Även byggnaderna underhöll han omsorgsfullt. I allt var han en framsynt lantbrukare, lyhörd för nya moderna brukningsmetoder. Under sin tid lyckades han också att ur den från början karga och svårbearbetade jorden utvinna vackra skördar. Jag skulle tro att han för alla i umgängeskretsen framstod som en rättrådig gammaldags hedersman.

Som en samhällshistorisk notis kan det kanske i detta sammanhang vara värt att notera att jag för min del aldrig hörde några politiska synpunkter framföras mot själva systemet. Även med en modern samhällssyn kunde man tydligen se dess positiva sidor. Politiskt var farfar liberal medan far var högerman. Senare var det flesta arrendatorerna bondeförbundare. Bondekonservatismen var djupt rotad, och särskilt skåningarna har alltid varit sunda realister. Så vitt jag minns fanns endast en kommunist i socknen, och det var en cykelhandlare nere i byn. Jag minns det därför att några godsarrendatorer vid ett tillfälle ville göra en insamling till honom till en enkel biljett till Sovjetunionen.

Arrendet för Ljungseröd bestod under min ungdom fortfarande till en del av arbetsprestationer och körslor. I pengar betalade min far 800 kr. per år. Hälften av denna summa inlevererades i början av året och hälften i slutet. Jag vill minnas att det gick kring en person bland arrendatorerna att ta upp avgiften och därefter inleverera den till godskontoret. På så sätt underlättades godskontorets administration, och samtidigt befordrades arrendatorernas umgängesliv och gemenskap. Något bank- och postgirosystem existerade inte på den tiden.

Bäst känner jag arbetsprestationerna, eftersom jag personligen och handgripligen var engagerad i dem. Det krävdes under denna tid 6 dagskörslor med parhästar, kusk och fordon, 14 dagsverken att fullgöras i plantskolor eller vid skogsplantering samt 2 jaktdagsverken som drevkarl.

I arrendekontraktet ålades gården att bl a göra 308 dagsverken på sätesgården från kl 4 på morgonen till solens nedgång. Artikelförfattaren och hans bröder hejar från flaket. Källa: Håkan Vitestam

När jag första gången skickades att fullgöra dagsverke var jag bara en pojke. Fortfarande minns jag hur enahanda och tröttande dessa dagsverken var och hur långsamt tiden släpade sig fram mellan kaffepauserna. Själv hade jag ingen klocka utan frågade i ett evighetsperspektiv någon bättre lottad kamrat hur långt tiden hade framskridit. Jag fick då veta att 5 minuter förflutit sedan jag sist frågade. Arbetet övervakades av en skogvaktare som såg till att man gjorde allt ”till gagns”. Ofta sätter jag denna tillvaro i relation till en senare tillvaro då tiden går för fort och inte vill räcka till.

Som vuxen, d.v.s. till och med 20-årsåldern, gjorde jag otaliga körslor i godsets skogar. Jag tänker ofta på det ansvar som då lades på en yngling. Han hade att själv bedöma det maximum av påfrestningar som hästar, fordon och sadeltyg kunde uthärda när en i många fall överlastad vagn skulle lotsas genom oländig skogsmark med stora stubbar och stenar. Någon förståelse för hästarnas maximala prestanda eller någon hållfasthetsbedömning av sadeltyget kunde han nämligen inte påräkna från godsets anställda. Tvärtom, det tycktes rent av vara en sport bland dessa att försätta en ung och oerfaren arrendekörsven och hans hästar i en omöjlig situation. Det kändes skönt i kvällningen när skrindan äntligen stod frånspänd på gårdsplanen och hästarna njöt sin värförtjänta hötapp i spiltan.

Som drevkarl under jakttiden hade man att hojtande och skramlande tränga sig fram i mörkgrön granskog under regnvåta och ibland snötyngda grenar. För varje moment gick drevet fram till ett öppet stråk, där ett av godset inbjudet, ofta amatörmässigt jaktsällskap stod eller satt utplacerat och inväntade bytet. Ofta sköt alla på samma hare innan den till slut lyckades undkomma mer eller mindre helskinnad. Medan en god jaktlunch och en god jaktmiddag kunde stimulera jägarna till stordåd var denna verksamhet livsfarlig för drevkarlarna. Men vi klarade oss, trots att det varken fanns hjälmar eller skyddsombud.

Efter lunchpausen uppställdes drevkarlarna på rad och en skogvaktare kom med en flaska brännvin och ett snapsglas. Var och en tilldelades en sup. Kom han till någon som såg misstänkt ung ut fick denne frågan: ”Är du konfirmerad?”. Svarade han då nej gick skogvaktaren förbi honom.

Trots sådana och liknande besvärligheter – och besvärligheter möter en som bekant då och då i allt vad man sysslar med – var det under denna tid en förmån att kunna erlägga en del av arrendet så att säga in natura. För en stor familj behövdes tillgängliga pengar till mycket annat. Jag har heller inte något minne av att dessa pålagor under min tid var till förfång för lantbrukets rutinmässiga drift. Tillvaron upplevdes som högst naturlig och hälsosam.

Sven Vitestam (1927-2019), tv, blev den siste arrendatorn. Arrendet upphörde mitten av 60-talet. Här tillsammans med sin bror, Gösta Vitestam (1921-2005). Källa: Håkan Vitestam

Sedan jag lämnat skådeplatsen innehade min bror (Sven Vitestam) en tid gården och fortsatte driften i samma anda som min far hade gjort. Nu hade emellertid, som antytts, nya tankegångar vunnit insteg i det piperska godskomplexet. Samtidigt som fideikommissystemet avvecklades slutade man i stor utsträckning att utarrendera gårdarna. Åkerbruket försöker man nu liksom skogbruket driva centralt från godskontoret.

För en gård som Ljungseröd som ligger långt från allfarsvägarna blev det skogplantering. Där en gång sädesfälten böljade sig för vinden växer nu mörkgrön granskog. Lantbruksdriften blev en episod, och nu har ringen slutit sig efter farfars uppodlingar. Men gårdsbyggnaderna finns kvar mitt inne i skogen.

Flygfoto över gården Ljungseröd, då med öppna landskap, idag mitt i en mörk granskog. Källa: Arkiv Digital

Vigselboken blev min räddning

av Eva Edberg

Jag brukar när jag forskar följa mina anor och i många fall deras syskon också från vaggan till graven. Som en del i det arbetet letar jag upp dem i lysnings- och vigselboken, i de fall de gifter sig förstås, och skriver ner allt som står där i mitt släktforskningsprogram. Ibland står bara när de gifter sig, vad de heter och kommer ifrån. Men många gånger står lite mer, till exempel rabblar prästen upp alla skäl till varför de är hinderslösa, ofta också vem som är förmyndare för kvinnan som ska gifta sig och ger sitt godkännande.

Jag har inte tänkt så mycket på detta, men nu har jag haft två fall där dessa uppgifter har hjälpt mig att komma vidare där jag hade fastnat och inte hittat den blivande brudens föräldrar, namn, födelsedatum eller födelseort. Så ta detta som ett tips ifall ni har liknande problem.

Båda fallen är på samma släktgren i min makes släkt i Uppland och i båda fallen råkar det också involvera soldater. Vi kommer att röra oss mellan de tre församlingarna Morkarla, Alunda och Ekeby.

Bild över de tre socknarna. Källa: Lantmäteriets Kartor och orter

Lena Persdotter

Den första nöten att knäcka var Lena Persdotter född 1776 den 7 mars i antingen Alunda eller Morkarla. Det står olika i de olika husförhörslängderna alla i Morkarla, för det var dit hon kom när hon gifte sig med Jan Olofsson i Halvbygda 1811. Han var då änkling sedan sju år med två söner på 12 respektive 10 år. Lena kommer inflyttande från Alunda i samband med giftermålet och det finns varken flyttböcker för Alunda eller Morkarla så här tidigt.

Det första jag gjorde var att kontrollera om det hade fötts någon Lena, Helena eller Magdalena med en far som hette Per i Morkarla eller Alunda vid den aktuella tiden, men det fanns inte tillstymmelse till några sådana. Inte åren runt detta heller. Nu ligger socknarna tätt i den här delen av Uppland så både Stavby, Tuna, Ekeby och Dannemora skulle vara möjliga, men i stället följde jag nu Lena från det hon gifte sig tills hon dog.

Lena visade sig vara en riktig krutgumma. Hon var ju inte purung direkt när hon gifte sig utan hade hunnit bli 35 år och ändå fick hon fyra barn två söner och två döttrar den första 1812 och den sista 1820 då hon hunnit bli 44 år. Alla uppnådde vuxen ålder och inte nog med det den äldsta, min makes anfader Karl, blev 95 år, dottern Kajsa blev 91 år, Jan Petter 84 år och lilla Lena som var yngst blev 73 år. Lena själv blev 86 år. Lena hade dessutom förstås hand om de två sönerna från Jans tidigare äktenskap, hade själv haft kopporna och också förlöst andra kvinnor i Morkarla. Hon var en så kallad jordemor. Hon förlöste bland annat ett av barnbarnen när hon var 68 år.

Hennes man lämnade över gården i Halvbygda på ¼ mantal till sin bror och blev så kallad fördelsman. Det var uttrycket man använde i de här trakterna för en man som satt sig på undantag och skrivit ett kontrakt med gårdens nya ägare som gällde livet ut. I detta fall flyttar de ut på Halvbygda ägor och får en bit jord att bruka och bor i ett torp men har inga dagsverkesplikter som vanliga torpare. I detta fall ärver till och med sonen Karl detta fördelsmanskontrakt. Lena kommer därför att spendera resten av sitt liv först på gården Halvbygda, sedan med sin man på torpet och till sist bor hon med sin son till sin död 1862 på samma ställe. Några syskon eller föräldrar till Lena som kom för att arbeta eller bo hos dem ser jag inte till.

Vigseluppgiften för Lena och Jan. Källa: Arkiv Digital

Nu kom vigselboken till användning

När jag hade kartlagt ättlingarna i flera led både på bredden och på djupet hade det gått flera år och det var dags att söka Lenas anor. Nu gick jag tillbaka till hennes vigseluppgifter och där stod  ”giftoman är som Brodren Bonden Pehr Pehrsson i Forss och Hökhufvuds socken som till giftermålet bifallit”. Jag började genast leta efter Per Persson i Fors. Det fanns vid den här tiden endast en Per Persson i Fors som var bonde och där framgick att han hade fötts i Alunda 1757 den 14 maj och att han dessutom flyttat in från Alunda till Hökhuvud 1787. Han var gift med en kvinna från Stavby och hade två hemmavarande barn 1811. Han dog tyvärr redan 1814.

Generalstabskarta Löddby och Väsby ST = Soldattorp. Källa Lantmäteriets historiska kartor

Soldaterna

Nästa steg var förstås Alundas födelsebok för 1757 och på rätt datum dyker han upp som son till soldaten Petter Lindahl och hans hustru Malin Ersdotter i Löddby. Petter föds 1730 i ett soldattorp i Väsby som son till soldaten Per Ersson Lindberg och Kierstin Mattsdotter. Efter att gått igenom generalmönsterrullorna för båda soldaterna visar det sig att fadern Per Ersson Lindberg är född 1696, tar värvning 1714 och är soldat till sin död 1742. Sista året byter han till soldattorpet i Sydingeösby. Sonen Petter tar värvning 1748 och är pipare i sin tjänst i Löddby. Han utnämns till korpral på ett soldattorp i Hånsta och Ekeby socken 1771. Han är kvar i rullorna till 1785 men sedan inte med längre, vilket är naturligt då han redan varit i tjänst i 37 år vid den tiden. I hans födelseuppgifter framgår att han dör 1801 25 juni. Jag hittar honom i Alundas död- och begravningsbok på det datumer där det står att han dör av huvudvärk 71 år gammal och bor i Löddby.

Uniformer i Uppsala regemente Källa: Wikipedia

Lenas mor

 Ännu en nöt att knäcka. Lenas mor heter Malin Ersdotter och är född 1736 i Alunda. Nu finns det två Malin som föds det året och vars far heter Erik, den ena Erik Mattsson i Gela och den andra Erik Ersson i Foghammar. Båda dessa byar ligger en bra bit från Löddby och Väsby. Dessutom saknas de första månaderna i födelseboken för 1736. Dags att använda faddrarna till Malins barn. När man går igenom hennes och Petters samtliga barns födelseuppgifter dyker hela tiden upp faddrar bara från Löddby och Väsby. Pigan Mareta Ersdotter och pigan Anna Ersdotter förekommer flera gånger båda från Väsby. Jag gick då in på Väsby i den första husförhörslängden som börjar 1752 och där hittar jag dem,  bonden Erik Tomsson och Anna Mattsdotter och deras fyra döttrar Kierstin, Malin, Anna och Mareta.

Kärt barn har många namn

Nu tillbaka till Lena. Jag har ju fått reda på hennes föräldrar och går tillbaka till Alunda och där finns föräldrarna till dottern  Malin född 1776-02-01. Hennes mor heter också Malin så det kan ju vara förklaringen till att hon kallades Lena. Malin är ju svenska för Magdalena. En tvåa kan lätt tas för en trea och en etta för en sjua, när man för över informationen mellan böcker och församlingar.

Namnet Lenas ursprung Källa: Personnamn på Rötters faktabank

Ett mysterium kvarstår dock. Varför föds Lena i Löddby när det kommit en ny soldat dit och Petter Lindahl är korpral i Hånsta i Ekeby. Det är lite sporadiskt med Husförhörslängder i Ekeby och i den som finns på 1780-talet hänvisas till soldater på sid 99, men ett antal sidor i slutet av boken saknas inklusive sid 99. Per Lindahl dyker upp igen i Alunda och Löddby 1886 som avskedade soldaten. Då bor han med två av sina döttrar Anna och Mallena den senare född 1776. samt ny fru född 1750 och tre nya barn födda på 1780-talet. Mallena är överstruken men ingen hänvisning till vart hon har tagit vägen och när. Vi har nu tre varianter på hennes namn, Malin, Mallena och Lena. Alla tre kan härledas från Magdalena se bild ovan. Personnamn på Rötter rekommenderar jag. Från den husförhörslängden som slutar 1792 tills hon dyker upp i Morkarla 1811 återstår att ta reda på var hon har varit.

Stina Jansdotter

Nästa exempel råkar vara Lena Persdotters svärdotter Stina Jansdotter född 1808 den 22 augusti i Rörby och Ekeby socken. Hon är enligt födelse- och dopboken dotter till soldaten Jan Fast och hustru Cajsa Mattsdotter 29 år.

Generalstabskarta Halvbygda och Åby i Morkarla. Källa: Lantmäteriets historiska kartor

Soldaten Jan var lätt att följa. Han råkande vara född i Åby, granngården till Halvbygda i Morkarla 1781. Han arbetar som dräng bland annat i Stavby men tar värvning i Ekeby 1805 och flyttar till soldattorpet i Rörby. Han träffar sin fru i Ekeby och de gifter sig 1806. I vigselboken står att han gifter sig med Anna Mattsdotter från Ekeby by. I husförhörslängden står han som Johan Fasth och att han går ut i krig 1808. I samma bok står hans hustru först som Cajsa Mattsdotter född 1778, men sedan är förnamnet överstruket och ändrat till Anna. I nästa husförhörslängd finns de inte kvar. En annan soldat har tagit över torpet 1810 enligt generalmönsterrullorna. Jan har stupat i kriget, men han har inte skrivits in i död- och begravningsboken.

Soldattorp på Skansen Källa: Wikipedia

Vem är Stinas mor?

Även här har det initialt varit namnförbistring men hon heter uppenbarligen Anna Mattsdotter och är född i Ekeby 1778. Hon finns inte i Rörby i nästa husförhörslängd. Vart tog hon vägen? Det finns två att välja på födda 1778,  Anna Mattsdotter född i Stensunda den 2 februari och Anna Mattsdotter född i Ingvasta 7 februari.

Nu försöker jag ta mig bakåt från Ekeby by. Där hittar jag pigan Anna Mattsdotter född 1778 men inget datum och inte heller när hon flyttade dit. Dessutom saknas husförhörslängd för tiden 1790-1796, just den tid Anna borde ha flyttat hemifrån. Det går alltså inte att koppla vem som är den rätta Anna på det här sättet. Redan tidigare hade jag försökt hitta varifrån dottern Stina flyttade ut från Ekeby till Alunda, men inga flyttlängder där heller.

Generalstabskarta Rörby och Ingvasta soldattorp. Källa: Lantmäteriets historiska kartor

Vigselboken igen

Det är nu vigselboken för Carl Jansson och Stina Jansdotter kommer till pass. De träffas i Klev och  Alunda socken dit båda sökt sig för att arbeta som dräng respektive piga. Det är också där de gifter sig. I deras vigselbok står ” Giftoman Brudens moder Soldaten Carl Sells hustru och Ingvasta i Ekeby. Så äfvensom Brudens förmyndare Härads- Domaren Eric Ersson i samma by och socken. Jippi, Stinas mor har gift om sig. Nu kan jag söka i Ekeby igen och startar med den boken hon har gift sig med Carl Säll och följer dem framåt till hennes död. I samtliga böcker står bara hennes födelseår och inget datum, men i den sista husförhörslängden den där hon dör står hennes datum 7 februari, så nu vet jag att det är Anna från Ingvasta och att hon är dotter till Matts Mattsson och Karin Ersdotter i Ingvasta.  Då kunde jag också hitta henne själv med modern på ett ställe. På det här sättet hittade jag också ett antal halvsyskon till Stina och kunde följa hennes öden i Ekeby innan hon flyttade till Alunda.

 

 

 

 

 

 

 

Hur jag hittade en okänd syster till min farmor Gerda Kieller

av Ulf Sandström

Att släktforska är för mig att söka mina rötter, vem var mina förfäder men även att få en inblick historiskt via min släkt i vad som skett under de senaste seklen i Sverige och världen.

Mitt släktträd började med att jag dokumenterade min familj, min bror och mina föräldrar, föräldrars syskon och deras barn. Sedan sökte jag mig bakåt i tiden med den vetskap jag hade och vad jag fann i kyrkböckerna.

Det var långt efter att jag dokumenterat min farmor Gerda Keiller och hennes familj som det övernaturliga hjälpte mig att finna ytterligare en syster till Gerda.

Farmors familj

Jag visste att min farmor var född i Kaveltorps gruvsamhälle Krokfors i Kopparberg och att det var där som farmors pappa David Keiller från Göteborg bildade familj med Tekla Tydén från Stockholm. David var kemist och drev familjens gruva i Kaveltorp under 28 år för att därefter köpa Wedevågs bruk och Herrgård. Flytten som innebar ett helt nytt liv för familjen.

Keillers bostad i Kaveltorp, Kopparberg Källa: Ulfs fotoalbum

 

 

 

 

 

Wedevågs bruk efter 1910 Källa: Ulfs fotoalbum

 

 

 

 

I kyrkböckernas husförhörslängder från Kaveltorp kunde jag följa familjen när de sex barnen, fem flickor och en pojke kom till.

Husförhörslängd Ljusnarsberg AI:22c (1891-1896) Bild 206 / Sida 898 Källa: Digitala forskarsalen

 

 

 

 

 

 

 

 

Mitt ursprungliga släktträd

När David 1897 köpte Wedevågs Bruk och Herrgård var min farmor Gerda 11 år. Innan familjen kunde flytta in restaurerades Herrgården och byggdes ut till nästan dubbel storlek. Gerda han bli 14 år när man flyttade till Wedevåg 1901 och det fina livet kunde börja. David var då 54 år och Tekla 49 år och enligt husförhörslängen i Wedevåg födde Tekla inga fler barn.

Lindesberg AIa:74 (1892-1901) Bild 137 / Sida 1906 Källa: Digitala forskarsalen

De äldre systrarna bildar familj 

Kring 1900 var det tid för de äldre systrarna att bilda familj och flytta till eget boende.

Signe (1876-1957) som var näst äldsta barnet gifte sig redan den 23 juni 1896 med Provinsialläkaren Anders Johan Larsson (1861-1938). Detta skedde redan när man bodde kvar i Kaveltorp varför hon inte finns med på husförhörslängden i Wedevåg. Familjen Signe och Anders bosatte sig först i Karlskrona för att senare flytta till Gävle.

Döttrarna Keiller. Övre raden: Gunhild, Signe och Linnea ”Nea” . Undre raden: Tekla ”Gugg” och Gerda. Källa: Ulfs fotoalbum

Den äldsta dottern Tekla (1875-1970) kallad Gug (eller Gugg) gifte sig med Hovrättsrådet Carl Magnus Ericsson på Wedevåg den 23 aug 1902 och bosatte sig sedan i Jönköping.

Tekla ”Gug” och Carl Magnus Ericsson gifter sig i Wedevåg  Källa: Ulfs fotoalbum

Sonen David emigrerar till USA 

Sonen David Alexander var 22 år när familjen flyttade till Wedevåg. Han stannade i Wedevåg till 1905 då han emigrerade till USA. Hans resa gick via Liverpool i England och han reste med fartyget SS Baltic enligt passagerarlistan. Enligt kyrkböckerna flyttade David hem den 6/9 1914 och bosatte sig på Munsö utanför Stockholm.

 

David Alexander Källa: Ulfs fotoalbum
SS Baltic levererades juli 1905 till Rederi Ab Transatlantic, Göteborg Källa: Wikipedia
David Keiller 26 år seglar med SS Baltic från Liverpool 12 juli 1905 till Port of New York 20 juli 1905  Källa: Ancestry

Hur högre makter hjälpte mig att finna bortglömd syster till Gerda 

Att ta kontakt och om möjligt besöka sin släkt och dess bosättningar är en intressant historisk upplevelse. Eftersom min pappa Stig Sandström är född i Wedevåg är ett besök på Herrgården naturligt. Jag har varit där tre gånger. En gång när vi mer eller mindre bara åkte igenom Wedevåg och en gång i samband med att min farmor Gerda gravsattes 1982 i David och Tekla Keillers familjegrav.

Bild 11: Jag och Amelie vid familjegraven 1986 Källa: Ulfs fotoalbum

Familjegraven ligger alldeles bakom Wedevågs kyrka och gamla skolbyggnaden. När farmor Gerda gravsattes fick vår släkt låna Herrgården av dåvarande ägaren. Vi bodde alla på Herrgården och min mamma och pappa fick bo i det som senare kallas den Keillerska sviten.

Keillerska sviten 1982 Källa: Ulfs fotoalbum

Efter gravsättningen hade vi en gemensam middag på kvällen i Herrgården och då träffade vi släkt som man annars inte träffar så ofta. Tyvärr hade jag då inte börjat intresserad mig för släktforskning för det hade varit ett utmärkt tillfälle att lära mer om Wedevåg och släkten Keiller.

Wedevågs Herrgård har stått tom och varit till salu några gånger genom åren. Under de senaste åren köptes den först för att drivas som Bed&Breakfast men bara några år senare var den åter ute till försäljning.

Familjen Sanni och Per Schalander med erfarenhet av att driva hotell och restaurang de blev de nya ägarna. Familjen började restaurera Herrgården för att till delar bosätta sig där och öppna det som hotell.

Jag hade tidigt en del kontakt med familjen Schalander och eftersom det fanns ett stort intresse av husets historia och familjen Keiller kom vi överens om att vi skulle komma på besök till Wedevåg. Vi bokades in i den Keillerska sviten som nu var helt nyrenoverad och gav ett herrgårdslikt intryck.

Keillerska sviten 2016 Källa: Ulfs foto

Efter att familjen Schalander visat oss runt var det dags för kaffe. Vi hade ett trevligt samtal med Sanni och Per om deras framtida planer och en hel del om familjen Keiller. Det visade sig att paret anlitat ett medium som varit på besök och gått runt på Herrgården. Senare har även SVT varit där och sänt programmet ”Okänt”. Tekla min farmors mamma spökar nämligen på Herrgården. Det går en hel del skrönor om Tekla i Wedevåg. Bland annat tror barnen i skolan att om man hoppar tre gånger på graven kommer man att bli påkörd och dö av en vit eller röd Volvo. Det sägs också att Tekla kallade på sin personal genom att knacka i golvet med sin käpp. Något som Sanni och Per säger sig fortfarande kunna höra då och då.

Vi fick också veta att familjen har sett ett avtryck av ett barns fot på sängen i Keillerska sviten!

Per och Sanni visar var en barnfots fotavtryck har setts Källa: Ulfs foto
Barnfots avtryck Källa: Wikipedia

Enligt deras medium kändes en stark närvaro av ett barn som gått bort tidigt när hon gick in i rummet. Man kan ju undra om det var en högre makt som försökte tala till oss?

Naturligtvis undrade Sanni och Per om det kunde vara sant att David och Tekla haft ett barn som stämde in på denna beskrivning.

Enligt den släktforskning i kyrkböcker som jag gjort fanns inget ytterligare barn förutom de sex  barn som alla är födda i Kaveltorp och är väl dokumenterade.

Kunde det vara sant att det fanns ytterligare en dotter? 

Några veckor efter att vi kommit hem från vår resa till Wedevåg och sedan vidare i familjens spår via Göteborg, Särö och Jonsered var jag tvungen att göra en sista eftersökning. Kunde det finnas ytterligare ett barn i familjen David och Tekla Keiller som vi inte kände till?

Döm om min förvåning när jag hittade en husförhörslängd i Kaveltorp från 1883 som jag tidigare inte sett. Här fanns en notering om ”en flicka (inte döpt)”. Flickan kunde även hittas i födelseboken så det måste ju vara sant.

Om jag missat denna födelsebok när jag sökt tidigare eller om den har blivit tillagd efter förra sökningen är oklart. Vad man kan säga är att jag bara sökte efter sex syskon och när jag funnit dessa var jag nöjd och klar. Ingenstans i brev som jag läst, biografier eller hörsägen har talat om detta odöpta barn. Så varför skulle jag söka efter fler?

På rad 6 står det ” + en flicka — (inte döpt). Född 1882 29/5 och död 1882 13/6 Källa: Digitala forskarsalen
Rad 3 Maj 29 ett flickebarn Källa: Digitala forskarsalen
Den kompletta familjen David och Tekla Keiller

Vad kunde jag gjort annorlunda? 

I efterhand kan jag konstatera att det är ett glapp på nästan åtta år mellan de tre första barnen och de tre sista. De tre första barnen är födda mellan 1875-1879 och de tre sista syskonen mellan 1887-1892. Under tidigare sekel var det inte ovanligt att familjer dels födde många barn och dels att något eller flera dog i tidig ålder. Hade jag inte begränsat mig av det jag visste, nämligen att min farmor var en av sex syskon kunde jag kanske räknat ut att något skett under de åtta åren mellan barnkullarna!

 

Maja Stina med de åtta oäkta barnen

av Eva Elvin

Maja Stina

Min farmors farmor Maja Stina Norling heter i födelseboken Maria Christina och föds i Dahl i Själevads församling den 18 april 1835. År 1837 flyttar familjen bestående av mamma, pappa, storebror och nyss född lillebror till Barkarby i Lovö församling där pappan är statardräng. Sedan flyttar de vidare till Lunda i Lovö, i december samma år går flytten vidare till Huvudsta i Solna och därifrån till Torsåker i Hammarby i december 1841. Maja Stina får två bröder 1839 och 1842 som båda dör innan fem års ålder.

År 1845 är det dags för flytt igen till Edeby i Skå församling på Färingsö. Ett år senare går flyttlasset igen denna gång till Kärsö sätesgård på Ekerö och 1847 nästa sätesgård Stavsund på Ekerö. Pappan arbetar som statdräng på alla ställen. Familjen uppvisar ett för statare typiskt beteende med ständiga flyttar.

1853 flyttar Maja Stina hemifrån och blir piga på samma Stavsund som övriga familjen bor. Sedan lämnar Maja Stina Ekerö och flyttar runt på egen hand. Hon föder åtta oäkta barn och varje barns öde beskrivs längre ner.

Hon kommer först till Granskog i Spånga församling 1854. Torpet Granskog finns fortfarande kvar och tillhör numera Hässelby Villastad. Det ligger tio minuters gångväg från där jag bor. Där ser man vad släktforskningen kan bjuda på. Under tiden hon bor där föds sonen Carl Erik.

Färden går vidare till änkefru Melander på Lovö 1855. Sedan är det dags för ”staden” där hon befinner sig i Katarina församling 1856 till 1860. Det står att hon flyttar in på Götgatan 60. Under tiden så föddes Augusta Wilhelminaoch Maja Stina var amma på Allmänna barnhuset, vilket många ogifta mödrar gjorde som betalning för att barnet fick vara där.

Hon arbetar därefter som piga på Enskede gårdi Brännkyrka församling från 1860 och föder under tiden sonen Ernst Wilhelm Leonard. Därefter bär det av till Farsta Lugn i Brännkyrka 1862. Där hon föder hon två barn Anton Robert och Anna Sofia.

Nu har hon blivit före detta piga och är skriven på socknen i Brännkyrka. Fast hon är skriven I Brännkyrka så föder hon sonen Gustaf Johan Alfredi Katarina. År 1872 flyttar hon in i Katarina, Renstiernas gata 33 enligt inflyttningslängden. Har inte hittat henne i husförhörslängderna men har inte orkat leta igenom alla. Under tiden i Katarina föds sonen Hjalmar Gottfrid.

Enligt Rotemansarkivet så flyttar hon till Kungsholm 1878 eller tidigare men inflyttningslängden säger 1878-12-20 till Målaregränd 11. I Rotemansarkivet återfinns hon på följande adresser Hantverksgatan 33D, Målaregränd 11, Stora Kungsholmgatan 19 och Hantverkargatan 33D. Här föds även dottern Alfrida Kristina.

1884 förs Maja Stina in som obefintlig och var svår att hitta. Hon finns inte där hennes barn är skrivna eller hos syskon. Sökte på någon släktforskningssite som visar uppgifter från SCB och där dyker hon upp som död, vilken lycka efter lång tids sökning. Hon dog 26 januari 1918 och står införd i död- och begravningsboken för Skå, men är inte kyrkobokförd där och inte heller i Brännkyrka, som hon enligt sin bror bodde.

Barnen

En del står med henne i husförhörslängderna fast de är skrivna på andra ställen.

Carl Erik

Föds 1855-03-26 i Granskog Spånga församling som oäkta son till Maja Stina Norling. Han dör redan 1855-07-30 på Allmänna barnhuset. Han står lustigt nog med Maja Stina i flera husförhörslängder efter sin död. Kan det vara så att hon inte vet om att han har dött?

Carls data på Allmänna barnhuset

Augusta Wilhelmina

Föds 1858-07-22 och är inskriven i Adolf Fredriks födelse- och dopbok för oäkta barn med okända föräldrar. Här står inte ens Maja Stina med som förälder, men i husförhörslängden för Brännkyrka står en kommentar för Maja Stina att hon har fött ett barn i Stockholm.

Husförhörslängd Brännkyrka församling AI:14 (1856-1869) Sid 218

 Efter några veckor blir Augusta inskriven som ambarn på Allmänna barnhuset med nummer 3213. I december 1858 blir hon utlämnad till Maja Stina Ersdotter på Västra Åkervall i Ingarös församling.

I maj 1861 flyttas hon till statdräng Lars Olsson Enskede i Brännkyrka församling men lämnas tillbaka till Allmänna barnhuset i november samma år. Ett drygt halvår senare har hon blivit fosterbarn hos grindvakten Carl Åberg på Ormhagen i Fägre församling. Från juli 1866 bor hon ett drygt år hos banmästaren Joseph Alfred Jonsson på Björkäng i Töreboda församling. Och därifrån tillbaka till Carl Åberg som nu bor på Norrgården i Fägre.

I juli 1869 flyttas hon igen denna gång till före detta båtsmannen Anders Hjelmqvist i Lörby i Mjällby socken.

Där träffar hon sin blivande make, gifter sig 1876 och bosätter sig i Lörby Mjällby församling. De får en son som dör redan 1878. Senare samma år föds en dotter. Mannen rymmer till Bornholm 1885 även om årtalet är osäkert. Det kan vara tidigare. Augusta tar ut ett flyttbetyg 1885-03-24 för att vistas i Danmark. Dottern stannar hos en torpare.

I slutet av 1886 skrivs föräldrarna som obefintliga i Mjällby. Augusta får en oäkta dotter i Mjällby 1887 och en till 1889. Hennes make dör 1888. Från 1889 skrivs hon som utan stadigvarande bostad.

Augusta avlider 26 mars 1892 i Mjällby församling. Det står enligt ett utslag i Listers häradsrätt 1892-12-30 som en anmärkning. Man kan konstatera att hon efter alla fosterhem och sedan äventyren i äktenskapet måste ha varit en rotlös själ.

Ernst Wilhelm Leonard

Nu har vi kommit till min farmors far Ernst Norling. Han föds 9 juli 1861 på Enskede gård i Brännkyrka församling som oäkta barn till Maja Stina.

Enskede gård Källa: Wikipedia

Han bor i början med sin mor i Farsta Lugn i Brännkyrka församling. Han flyttar till Barnhemmet i Brännkyrka 1867. Vid konfirmationen får han av barnhemmet en bok Betraktelser för Nattvardsungdom signerad av Mathilda Rolén. Se nedan om barnhemmet.

Källa. Eva Elvin

Efter konfirmationen 1876 börjar han arbeta som dräng först i Mulsta och sedan i Hammar i Västerhaninge församling. Därefter är det dags för honom att flytta till stan och Götgatan 47 som arbetskarl 1878.

I november 1879 tar han arbete som dräng på Erstaviks gård i Nacka och året därpå på Järla gård i Danvik- Sicklaö församling.

Järla gård Källa: Wikipedia

År 1881 flyttar han till gården Stora Sickla i Danvik-Sicklaö som arbetare. Där stannar han i fyra år innan han fortsätter till Lugnets gård i Danvik- Sicklaö.

Stora Sickla gård 1910 Källa: Wikipedia

Han arbetar på Lugnet i knappt två år och flyttar i juli 1887 till Katarina församling där han bor på Bondegatan 34, Bondegatan 15 och Götgatan 73 i tur och ordning. Han träffar Ida Augusta Hultberg och de tar ut lysning 1895 den 18 augusti, men de gifter sig inte förrän 31 december 1899. Under tiden har de flyttat till Skånegatan 98 i Katarina församling och fått två barn innan de flyttat ihop och tre efter de flyttat ihop men innan de gift sig. Ett typiskt Stockholmsäktenskap alltså.

Barnen heter Augusta Wilhelmina född 1890-07-01, Emma Elisabet född 1892-02-10, Johan Wilhelm född 1894-06-20, Anna Teresia född 1896-07-06 (som blev min farmor och dog innan jag föddes) och Ragnhild Ingeborg född 1899-08-30 som dog 1899-12-20

Ernst Norling jobbade i hamnen. Han lär ha stått modell till statyn Bågspännaren på Kornhamnstorg, till relieferna på sockeln. Min pappa var ofta hemma hos sin mormor och morfar och det bästa han visste var att få spisbrödsmörgås, som morfar först hade haft med sig till jobbet och sedan tagit med sig hem igen, så de var lagom mjuka och sega.

Familjen bor  i Sofia församling och de sista åren bor Ernst på Bergsprängargränd 1 och han dör den 17 april 1945.

Skånegatan 98 Källa:

Anton Robert

Sonen Anton föds 1864-03-06 på Allmänna Barnbördshuset som oäkta son till Maja Stina. Han bor först med sin mor på Farsta Lugn i Brännkyrka församling innan modern lämnar honom till barnhemmet i Brännkyrka 1867.

Han blir järnarbetare från 1882 och flyttar runt på olika ställen på Kungsholmen. Han gifter sig 1886 och får två barn Olga Aqvilina 1888 och Erik Robert 1891. När sonen är bara några månader emigrerar Anton till Amerika och drygt ett halvår senare följer frun och barnen efter. Anton dör redan 1902-09-18 i Nordamerika.

Anna Sofia

Föds 8 april 1866 i Farsta Lugn i Brännkyrka församling som oäkta dotter till Maja Stina. Hon blir bara 1,5 år och bor hos modern på socknen i Brännkyrka när hon dör 22 december 1867.

Gustaf Johan Alfred

Sonen Gustaf föds 15 december 1870 i Katarina församling med okända föräldrar. Han dör 7 juli 1873 på barnsjukhuset i Katarina och där står modern står angiven.

Hjalmar Gottfrid

Hjalmar föds 23 juli 1873 då Maja Stina bor på Södermanlandsgatan 16 i Katarina församling också som oäkta. Han dör redan efter knappt sju månader den 20 februari 1874.

Alfrida Kristina

Alfrida föds 2 april 1880 på Stora Kungsholmsgatan 19 i Kungsholms församling. Sidan i födelseboken saknas, finns bara i registret.

Hon står tillsammans med mamman i obefintlighetuppgifterna. År 1896 i november dyker hon upp som fosterdotter på Stora Sickla i Nacka och 1898 i november bor hon på Annebergs gård i Västra Vingåker.

Hon får det utomäktenskapliga barnet Johan Vilhelm den 2 april 1899 på Allmänna BB i Stockholm och ytterligare en utomäktenskaplig son drygt ett år senare i Nacka, som dock bara lever i tre dagar.

I oktober 1900 flyttar hon till Kristinelund i Västra Vingåkers församling. Där gifter hon sig två månader senare. De bosätter sig 1902 på Spånga fabrik i Västra Vingåker och får fem barn varav ett dör tidigt.

Jag har bara följt henne till Thorsmosstugan i Västra Vingåker 1916 och Säfsta 1919, men vet att hon dör 1968-09-01 på Ålderdomshemmet i Västra Vingåker.

Jag hittade ett barnhusbarn Sigrid Mathilda Norling född 1875-11-23 i Katarina av okända föräldrar. Hon skulle kunna vara ytterligare ett barn till Maja Stina. Det finns många barnhusbarn som heter Norling men det är bara henne jag inte har kunnat hitta några föräldrar till.

Barnhemmet

Barnhemmet i Brännkyrka låg troligen i Solberga för jag har hittat komministerbostaden, skolhuset och fattighuset där. Givaren, Mathilda Rolén, har jag hittat i artikel om en författarinna.

Tidningsurklipp ur Idun 28 februari 1896

Mathilda Rolén skapade en stiftelse för barnhemmet. Stiftelsen Mathilda Roléns fond för Brännkyrka barnhem finns fortfarande.

Stiftelsen Mathilda Rolèns fond för Brännkyrka barnhem Källa: Wikipedia

 

 

Linas berättelse

av Ann-Louise Launila

I början när jag startat med släktforskning så fick jag höra av en släkting på min fars sida att vi skulle ha kungligt blod i ådrorna. Jag kom fram till att det måste vara min farfars mor Lina som ryktet handlade om.

Fakta om Lina

Hon föddes i Brännkyrkas församling i februari 1855. I födelseboken står bara hennes mors namn men det står ingenting om att Lina var född utom äktenskapet.

Ur födelseboken för Lina

Den 8 juni det året finns antecknat i utflyttningsboken att Lina, hennes syster och mor flyttar in till Stockholm, Maria församling, där moderns make ska befinna sig. Jag hittar Lina hos modern 1859 då de bor i kvarteret Suggan. Modern är skild.

1866 bor de i Maria församling kvarteret Harhuvudet mindre och Linas mor dör på Maria sjukhus av utomkvedshavandeskap. Modern står som änka. Förutom Lina så finns det en bror Carl Otto Wilhelm på ett år i hushållet. Polisen tar hand om brodern som hamnar på Allmänna Barnhuset och senare blir fosterbarn i Botamåla i Älmhult. Det finns ett fattigbevis som Linas morbror har skrivit under.

Fattigbevis för Linas mor

I Huddinge hos Linas morföräldrar finns hennes äldre bror Carl August som växt upp där från ett års ålder. Lina blir fosterbarn på Finkarudden på Gålö. Här bor hon i fem år. Sedan flyttar hon till Wäsby i Öster Haninge och därifrån till Östra Ösby i Öster Haninge. Där träffar hon drängen Lars och de gifter sig och flyttar till Sånga församling på Färingsö i Mälaren. Hon föder ett flickebarn som dör. De flyttar vidare till Färentuna och nu föder hon ett friskt gossebarn. Därifrån flyttar de efter ett år vidare till Låssa församling där de bor i sex år.

Familjen växer från tre personer till fem. Linas man har blivit torpare. Nu bär det av till Munsö och Nybygget där de stannar i tre år. Familjen är nu sex personer. Nästa anhalt blir i Hilleshögs församling och Lars börjar sitt arbete på Tegelbruket. Familjen består av sju personer när Lars dör 1904. Linas yngsta barn är 10, 15 och 18 år.

Vid 75 års ålder får Lina en hjärnblödning blir halvsides förlamad och sängliggande. Hon kommer till ålderdomshemmet och när hon är 92 år så dör hon. Inget vet var hon är begraven.

Men varifrån kom ryktet?

Ena ryktet löd att hennes mamma arbetade som täckstickerska på slottet. Ett annat rykte var att grannfrun stulit hennes papper där det stod att hon hade apanage.

Jag var på Stockholms Stadsarkivet och såg en bok med titeln Fosterbarnens ö. Fullständiga titeln är Fosterbarnens ö Prins Carls uppfostringsinrättning och verksamhet på Gålö 1830-1939 skriven av Johanna Sköld. Det var på Gålö som Linas fosterfamilj fanns.

Bokomslag till Fosterbarnens ö

På baksidan läser jag följande:

Fosterbarnens ö skildrar historien om ett barnhem i Stockholm – Prins Carls uppfostringsinrättning för fattiga och vanvårdade barn – vars filantropiska ledning tog det radikala beslutet att köpa en ö i Stockholms skärgård och tvinga torparna som arrenderade gårdar på ön att hysa inrättningens barn. Under de år som systemet var i bruk (1860 – 1939) kom nästan 1000 Stockholmsbarn att tillbringa delar av sin uppväxt på Gålö.

Jag går tillbaka till Linas inflyttningslängd på Gålö. Framför hennes namn står det PK antecknat. Nu tolkar jag det som Prins Carls uppfostringsinrättning.

Inflyttningslängd för Lina till Gålö

När jag ser på husförhören igen från Gålö så ser jag att familjen hela tiden har fyra fosterbarn förutom sina egna. Jag går till Stockholms Stadsarkiv och tittar i Prins Carls uppfostringsinrättning verksamhet som idag är Gålöstiftelsen. Jag letar efter bevis att Lina var ett av de barn som de valts ut för den här verksamheten. Eftersom hon är bland de första så finns inte så mycket dokumentation. Jag hittade att hon varit sjuk tre gånger och sedan att hon skrevs ut.

Varför blev Lina utvald?

Hon var en föräldralös flicka på 11 år, så hon kunde vara till hjälp i hushållet. Torparna fick inte lika mycket betalt för flickorna som pojkarna. Men för husmor med fyra fosterbarn och hon själv hade flera småbarn så blev en flicka som Lina förstärkning.

Var det en fördel att vara ett PK barn? Filantroperna hade föreställningen att de skulle utbilda barnen i jordbruksarbete och hantverk. Dessutom var skolan viktig. Barnen fick icke åläggas kroppsarbete före skoldagen. Det skulle hållas med matsäck bestående av mjölk, bröd och lämpligt pålägg. Barnen skulle ha egen säng. I ordningsreglerna fanns en förteckning över vilka klädesplagg som fosterföräldrarna skulle skaffa nya inför mönstringarna. Mönstringarna var i maj och oktober. Om barnet blev sjuk skulle de tillkalla läkare. Bonden skulle lära pojkarna att snickra och husmor skulle lära flickorna att väva. I praktiken så köpte husmor tyget från Stockholm.

Morarnas gård, en av fem arrendegårdar som tog emot fosterbarn från Prins Carls inrättning. Idag inryms Gålö Gärsar hembygdsmuseum

Varför trodde Lina att hon hade kungligt blod?

Lina hade ingen anteckning vem som var hennes far i födelseboken. Ingenstans bor hon och modern med någon man som modern är gift med. Det verkar inte som hon hade kontakt med sina morföräldrar eller äldre bror. När hon gifte sig var fosterfadern hennes giftoman.

Kanske nämnde man dessa fosterbarn på Gålö som prins Carls barn. Hon kan fått information om bakfoten och vem skulle lägga den till rätta? Hon fick flera barn som skingrades till olika delar i Sverige och de har sin tolkning. Själv har jag hört du vet prins Carl han var både här och där.

Vid pennan
Ann-Louise Launila

Brev från Jerusalem

av Tom Rimbrant

Öppet hus i Marieberg

En lördag hösten 2017 hade riksarkivet i Marieberg öppet hus. Bland annat berättas om ett antal personakter, som man fått in från UD, innehållande uppgifter om svenskars öden i utlandet. Föredragshållaren ger kortfattat några exempel. Ett är ett förmyndarärende från 1906. Det handlar om den religiösa gruppen på 36 personer som 1896 utvandrade från Nås till Jerusalem. I familjen Möckelind har både far och mor dött. Tre pojkar står utan föräldrar och behöver en förmyndare. Generalkonsuln i Jerusalem slår larm till UD i Stockholm. Jag vill läsa hela akten, men idag går det inte. I forskarsalen visas gamla kartor. Jag får återkomma.

The American colony

Det lilla jag kände till om Palestinafararna var den film Billie August gjorde 1996 efter Selma Lagerlöfs roman Jerusalem samt att den hade en viss verklighetsanknytning. Jag blir nyfiken och kollar om det finns några faktaböcker skrivna i ämnet. Jag hittar fyra stycken.

En av författarna var den föräldralöse Lars Lind (första halvan av efternamnet var nu borttaget), som skrivit boken Jerusalemfararna. Han skrev boken som vuxen, på engelska, sitt gamla språk hade han sedan länge glömt. Inte i någon av böckerna nämns att de tre pojkarna fått en förmyndare utsedd.

I Chicago fanns vid den här tiden en svensk-amerikansk frikyrka som grundats av Olof Henrik Larsson. Några församlingsmedlemmar, även Larssons fru var från Nås, därför grundades även en frikyrkoförsamling där. Budskapet var rakt och enkelt: Om ni inte följer Gud, ska det regna eld och svavel över er, och ni hamnar i helvetet.

Tidningsnotis i Länstidningen

Av en ren tillfällighet träffade Olof Henrik Larsson i Chicago en grupp religiösa amerikaner som leddes av Anna Spafford, på besök från Jerusalem. Larsson erbjuder dem härbärge i sin kyrka. Mrs. Spafford frågar om hon får predika i kyrkan, vilket naturligtvis går bra. Hon har fått en förutsägelse att Jesus ska nedstiga på jorden nästa år (1897), och ska vid sin ankomst sätta sin fot på Oljeberget, helt nära där församlingen The American Colony bor. Mrs Spafford övertalar hela församlingen att följa med till Jerusalem. Larsson skickar brev till Nås med uppmaningen: Stån upp, säljen Edra gårdar och förenen Eder med oss i Guds heliga stad, Jerusalem.

När svenskarna kommer till Jerusalem, möts man inte av en stad av guld och pärlemor, som utlovats. Lars Lind skriver i sin bok ” vi hamnade i djup misär, fångade i en fanatisk religiös diktatur, utblottade i ett främmande land, vars språk ingen förstod och vars klimat vi inte tålde”.

Många av Nåsborna dog kort efter ankomsten bland annat av malaria. Det fanns läkemedel att tillgå men Mrs Spafford vägrade, istället skulle tron på Gud göra dom friska.

När jag skriver det här sänder Uppdrag granskning ett reportage om församlingen i Knutby. Det finns onekligen stora likheter mellan Åsa Waldau och Anna Spafford.

Brevväxlingen

Jag återvänder till Riksarkivet för att läsa akten om de föräldralösa barnen. Den innehåller två brev Jerusalem till Stockholm, två brev Stockholm till Jerusalem, två brev Stockholm till Nås samt ett brev Nås till Stockholm.

Den 4 juni 1906 skriver generalkonsuln i Jerusalem Gustav Dalman, själv teolog och arkeolog, till UD i Stockholm:

Det finns här i Spaffordska samfundet tre fader- och moderlösa barn Olof, Lars och Nils Möckelind födda 1889, 1891 och 1893 i Nås, Kopparbergs län. De utvandrade hit med föräldrarna Erik Möckelind och Karin Ersdotter Hjulbäck år 1896. Fadern dog i Jerusalem 1898 och modern 1901. Barnens äldsta broder gick nu till Amerika, där en farbror lever, och säger att han vill taga barnen till sig. Ingen förmyndare är insatt. Samfundet säger att de uppfostrar barnen enligt föräldrarnas önskan. Frågan uppstår vem som har rättighet att bestämma över de omyndiga barnens vistelseort, du måste besvara, då snart brodern sänder pengar till syskonens resa. Jag ber därför att Utrikesdepartementet måste låta tillkomma mig instruktioner i detta fall.

Undertecknat av Dalman

Erik Trolle, handläggare på UD

På UD hamnar brevet på Erik Trolles bord den 22 juni 1906. Han vidarebefordrar Dalmans brev till Herr Domhafvanden i Nås och Malungs Domsaga, samt skriver tillbaks till Jerusalem ”att någon åtgärd i ärendet icke synes kunna företagas, förrän laglig förmyndare blivit utsedd”.

Trolle håller med om att brodern i Amerika är barnens närmaste släkting ” men att intet hinder förefinnes att annan lämplig person utses”. Sedan ber han om mer kött på benen. Inkom så snart som möjligt med närmare upplysning om Spaffordska samfundet, samt om Dalman anser att det finns någon i samfundet eller annan person bosatt i Jerusalem, som kan vara lämplig för ifrågavarande uppdrag.

Den 20 juli svarar Dalman:

Åberopande Eder Excellens skrivelse den 22 juni har jag äran nämna att Spaffordska samfundet af vars 100 medlemmar ungefär 35 äro svenskar, resten amerikanare, har till princip att föra ett kristligt och sedligt lif i gemensam hushållning. Medlemmarna för gemensam kassa som de gemensamt förvalta. Ingen styrelse eller präst finnes, inga skrivna trossatser. Barnens uppfostran är gemensam angelägenhet. En god människovänlig anda härskar inom samfundet. Det hindrar ej att bland medlemmar finnes de som ej trivas med samfundets religiösa disciplin och hellre vilja arbeta för egen räkning. Till dessa hörde äfven Erik Möckelind, barnens äldre broder, som nu gått till Amerika. Jag anse honom ej duga till att vara syskonens förmyndare, då han endast är 22 år gammal och först måste söka sig en ställning i lifvet. Att välja en förmyndare bland samfundets medlemmar,skulle heta att binda barnen till en trosriktning, som möjligtvis ej bliva deras framtid. Bäst vore om opartisk person kunde övertaga förmyndarskapet. Låter man stanna barnen här, tills deras uppfostran är fullbordad, skola de åtminstone lättare finna en möjlighet att utgå ifrån samfundet ifall de skulle önska det.

Gustaf Dalman generalkonsul i Jerusalem

I Nås har man nu hittat en förmyndare, häradsdomare Johan Ehrenkrona skriver i dec 1906 till UD:

I anledning af Hans excellens Utrikesministerns skrivelse den 22 sistlidne juni till Domhafvande i Nås och Malungs domsaga, har Nås häradsrätt den 1 nästlidna oktober, förordnat Möckelind Erik Larsson (barnens kusin) i Utankyrka till förmyndare för omyndiga Olof Eriksson Möckelind, Lars Eriksson Möckelind och Nils Eriksson Möckelind i Jerusalem och får jag vördsamt härmed översända Häradsrättens förda protokoll.

Nås den 24 nov 1906      J Ehrenkrona.

Protokollet Ehrenkrona skriver om finns ej med i akten. Kanske skickade Trolle det till Dalman i Jerusalem utan att diarieföra det, och fick barnen någon förmyndare?

Ny brevväxling

Är jag den ende som läst alla brev Dalman skrev till UD eller är akten sen tidigare känd. Via Nås hembygdsförening får jag kontakt med Skans Vicky Airey, historiker, född i England och ingift i Skansgården i Nås. Hon, visar det sig, vet allt vad som hände Jerusalemfararna. Namn, födelse och dödsår, barn och barnbarn, var dom hamnade efter att kolonin upplösts. Jag har verkligen hittat rätt person.

Vi stämmer träff på Kulturhusets kafé. Jag lämnar över breven jag scannat av på Riksarkivet. Hon skummar snabbt igenom dem. Nej det här har jag aldrig sett, eller ens hört talas om, säger på sin härliga engelsk-svenska accent. Jag tar hem dem och läser i lugn och ro.

Vi hörs igen efter ett par dagar, då Vicky kollat med de arkiv som förvaras i Nås och innehavs av ättlingar till Jerusalemfararna. Ingen uppgift finns om att förmyndare utsetts till barnen Möckelind.  Men, säger Vicky, jag ska kolla med Jerusalem och Washington också. Och nu, 112 år efter generalkonsul Dalmans brev till Stockholm, startar en ny korrespondens, i samma ärende, mellan Stockholm och Jerusalem, där mottagaren är The American Archive Collections. Där har ingen sett heller hört om Dalmans strävanden. Samma svar kommer från Library of Congress i Washington, som har hand om brev som skänkts av anhöriga till Jerusalemfararna, både svenskar och amerikaner.

Epilog

Lars Lind skriver i sin bok: Den förste professorn vid den tyska arkeologiska skolan var Gustav Dalman. Hans mor var svenska och han hade tagit sin mors flicknamn. Efter studieår i Sverige hade han blivit nära vän till kung Oskar.

Lars Lind, Jerusalemfarare Källa: Lars Linds bok

Tack vare Selma Lagerlöfs roman Jerusalem (utkom 1901 – 02) kom många svenska turister till Den heliga staden. På kungens begäran öppnade Dalman ett svenskt konsulat, och åtog sig att återupprätta det svenska medborgarskapet både hos dem som kom från Sverige, men även dem som kommit via Chicago. Han lyckades lokalisera alla kungens medborgare och överlämnade svenska pass. Men han mötte på motstånd från Mrs Spafford ” varför bekymra sig om jordiska lojaliteter när tusenårsriket randas”. Hon vände sig starkt mot ” trångsynt svensk nationalism”.

År 1906 var bröderna Möckelind, 17 ,15 resp. 13 år gamla. Dom hade nu svenska pass och kunde med sin förmyndares hjälp återvända till Sverige. Men berättade Dalman om förmyndaren, och visade han Johan Ehrenkronas förmyndarprotokoll för Mrs Spafford ? Hon gjorde nog säkert allt hon kunde för att pojkarna inte skulle återvända.

Anna Spafford med döttrarna Bertha och Grace

Sammanhållningen mellan bröderna var nog mycket stor. Under de första åren hade de förlorat, far, mor, två systrar, en bror och mormor. Kanske diskuterade de möjligheten att återvända till Sverige, men någon var kanske emot, och de valde att hålla ihop. Ett sista citat ur Lars Linds bok ” den enda anledningen till att jag inte återvände till mitt hemland var att jag inte längre kunde språket och alltså inte kunde försörja mig i Sverige. Därtill hade jag inte längre nära släktingar i Sverige”.

Ibland är det tillfälligheter som ändrar våra liv. Hade Olof Henrik Larsson inte sprungit på den karismatiske Mrs Spafford i Chicago, hade hans församling aldrig åkt till Jerusalem. Och hade jag inte besökt Riksarkivet Marieberg, vid Öppet hus, hade kanske Dalmans brev legat olästa i 112 år till. Breven ändrar inte Nåsbornas, i många stycken tragiska historia, men berättar om en engagerad och gästvänlig generalkonsul som bjöd hem svenskarna till sig, skålade för kungen och sjung och spelade, trots Mrs Spaffords ogillande. Och ett UD som tog breven på största allvar.

 

Att vara ung kvinna på 1910-talet – Annie Elisabet Nordlund

 

av Eva Edberg

Annie var dotter till en sågverksarbetare och hans hustru i Husum, Grundsunda församling i Ångermanland. Hon föddes 1890 och konfirmeras vid 16 års ålder. När hon är 18 år får hon förtroendet att vara vittne till ett kusinbarns dop. Alla runt Annie både far, farfar, morbror och morfar och hennes storebror har jobbat eller jobbar på sågen, så det är den enda miljö Annie har kommit i kontakt med. När Annie fyllt 20 år ger hon sig ut på egna äventyr och flyttar till närmaste stad, Örnsköldsvik.

Hon börjar med att arbeta som piga hos en överlärare. Det blir dock bara några månader innan hon i stället tar anställning som piga hos en kvinnlig tobakshandlare Johanna Karolina Bergström i kvarteret Irland nr 37. Där bor hon med ägaren och ett handelsbiträde Ester Charlotta Juhlin. Det måste ha känts som en smärre revolution att byta från den mansdominerade sågverksmiljön till en butik i Örnsköldsvik. Handelsbiträdet är några år yngre än Annie, men tobakshandlerskan är i alla fall en mogen dam på 57 år, så det kändes nog tryggt.

1911 flyttar hon vidare till en fotograf Ebba Amalia Katarina Lindstedt i kvarteret Konstantinopel och jobbar som piga. Ebba, som ursprungligen kom från Arboga, var 48 år och hennes biträde 45 när Annie började där. Det var ju inte så vanligt med kvinnliga fotografer på den här tiden. Man skulle ju kunna tänka sig att en sådan kvinna också ville kämpa för jämlikhet och kvinnlig rösträtt, vilket var en av 1910-talets tydliga strömningar. Annie stannar där i två år innan hon flyttar tillbaka till sin familj i slutet av 1913. Familjen har under tiden flyttat från Grundsunda till Hörneborg i Själevad, vilket ligger alldeles utanför Örnsköldsvik.

Husums ångsåg efter branden 1909

År 1909 brinner sågen i Husum ner till grunden och alla sågverksarbetarna måste söka sig till andra orter för att få sin utkomst. Annies äldsta bror Karl är en av dem och han flyttar därför långt söderut till Gimo bruk i norra Uppland, där han arbetar som sågverksarbetare. Han har gift sig och fått barn. Troligen har Annie, som ju visat att hon kan resa på egen hand, åkt för att hälsa på sin bror och hans familj någon gång under 1914.

Broder Karl har en arbetskamrat Karl Vilhelm Sundin, som började arbeta i Gimo några år tidigare. Denne Karl, som är en vuxen karl på 32 år, kommer från Edebo i Roslagen, och har hållit sig mest i trakterna runt Edebo och Häverö innan han tog anställning i skogen och sedan vid sågen i Gimo. Tydligen säger det i alla fall klick mellan Annie och Karl Sundin för på nyåret 1914 gifter de sig i Självad och Annie flyttar till sin nyblivne make i Gimo, som ligger i Skäfthammars socken. Det är ju en bra bit hemifrån Ångermanland, det första världskriget har startat, men Annie har i alla fall sin brors familj på nära håll och sågverksmiljön är hon ju bekant med.

Masugnen vid Gimo bruk 1911

Nu är hon alltså tillbaka i den gamla vanliga miljön, men som hustru. I april 1916 föds deras son Vilhelm. Ett år senare flyttar de till Långsunda i Hökhuvud församling, som ligger en liten bit nordost om Gimo. Eftersom de bodde ute på landsbygden och hade en säker inkomst, klarade de krigsåren riktigt bra. I Långsunda föds sönerna Hjalmar 1921, Alf 1923 och Bengt 1926. Karl har blivit vägarbetare. Kriget är över och barnen växer och frodas.

Annie, Karl, Ville och Hjalle

I januari 1938 flyttar Karl och Annie med de två yngsta sönerna till Uppsala domkyrkoförsamling. Vilhelm, som jobbar som snickeriarbetare, och Hjalmar kommer efter några månader senare. De bosätter sig på Bäverns gränd 22 nära Kungsgatan och järnvägen. Förutom huset finns en trädgård med plank åt gatan, så det är som en liten täppa mitt i staden utan insyn. På gårdsplanen står ett stort gråpäronträd. Där bor de i många år och alla sönerna gifter sig och flyttar hemifrån.

Annie och Karl på Bäverns gränd

Annie ska besöka en bekant på Akademiska sjukhuset. I uppförsbacken till sjukhuset segnar hon ner och dör 20 februari 1957. Hon gjorde en spännande resa från sågverksbarackerna i Husum, via några butiker i Örnsköldsvik och hade sina sista 20 år mitt i den stora staden Uppsala. Hon ligger begravd med sin make på Uppsala gamla kyrkogård. Hon hann i alla fall träffa 6 av barnbarnen, varav min make är ett.

Det är intressant att notera hur slumpen påverkar att vi finns. Hade inte sågverket i Husum brunnit 1909 hade min makes farföräldrar aldrig träffats och min make inte existerat.

Gods och gårdar

 

Stora Gransjöås - Källa Gods och gårdar Älvsborgs län
Stora Gransjöås – Källa Gods och gårdar Älvsborgs län

På 1940-talet samlade man in uppgifter om Gods och gårdar i Sverige på frivilligbasis. Dessa sammanställdes länsvis i böcker, som alla finns på Kungliga Biblioteket, men också går att hitta på välsorterade bibliotek. Organisationen OBDR på Gotland har producerat ett antal CD-skivor där dessa böcker är avfotograferade där de också finns i form af sökbara pdf-filer. Se vidare http://www.obdr.se för beställning.

För varje församling står en kortfattad text om själva församlingen, följd av ett register till orterna och inom varje ort de fastigheter som är fotograferade och beskrivna. Förutom en beskrivning av fastighetens mark, byggnader och djur framgår ägare med familj samt i många fall tidigare ägare. Detta är ett utmärkt hjälpmedel om man vill forska på en släktgård.

Att vara fosterbarn i Stockholm på 1910-talet

av Marianne Jonasson

Irma föddes en kall februaridag, den 12 februari 1913. Hon var moderns tredje oäkta barn. Hennes mor Klara arbetade som servitris på Berns och hade det väldigt knapert. Hennes arbetstider var inte de bästa och var skulle hon nu göra med sitt tredje barn? Pojkarna hade redan placerats ut i fosterhem.

Klara bodde på Klara Södra Kyrkogata när Irma föddes. Hon ansökte om fattigunderstöd i juli och fick bifall, men det var långt ifrån alltid. Barnen kom direkt under fattigvården och hon sökte pengar till dem under åren. Ibland lyckades hon få lite pengar, men det var alltför sällan.

Irmas mor Klara stämde hennes far målaren Bengtsson redan i september 1913, men trots att Irmas far erkänt faderskapet till Irma, betalade han aldrig en krona för henne. Hon finns inte heller i hans bouppteckning. Det måste varit tufft för hennes mor Klara med tre barn som skulle försörjas och att två av fäderna hade erkänt men ingen betalade för sina barn.

För Irma blev flyttarna många under hela hennes liv. Hon blev utnyttjad av sina fosterföräldrar och var alltid den sjuka och besvärliga flickan från Klara församling i Stockholm.

Tiden i Stockholms innerstad och Klara kvarteren var ingen barnvänlig miljö att växa upp i. Det var kallt, dragigt och många i samma lägenhet. Irma och hennes mor var inneboende.

Irmas första sommar blev regnig och stunder i solljuset var inte något hon upplevde under de första åren i de trånga kvarteren. Bristen på solljus och D-vitamin gjorde att hon blev klen och fick engelska sjukan.

Bara ett år senare skulle första världskriget starta, men för Klara var det nog inget som upptog hennes tid. För henne gällde det att få pengarna att räcka till och se till att lilla Irma skulle ha någon som kunde ta hand om henne, medan hon jobbade på kaféer i Stockholm.

Irma flyttades runt mellan olika boenden de första månaderna i livet. Först kom hon fem månader till fru Andersson i Rotebro, men hennes mor kunde inte fortsätta betala för henne, så det blev att snabbt söka ett nytt fosterhem. Den här gången blev det åtta dager hos fru Vilén där även Klara bodde. Men fru Vilén ville inte ta hand om något litet barn på dagarna, så efter åtta dagar har hon ordnat ett nytt boende för Irma. Nu är det en arbetare på Krukmakargatan som tar hand om henne.

I november 1913 flyttas hon igen och nu är det i Gröndal som hennes nya liv startar. Men det varar bara några månader. Irma är hela tiden skriven hos sin mor, som nu bor på Västmannagatan i Stockholm. Myndigheterna börjar söka modern, men hon flyttar runt så mycket att man inte hittar henne.

Det är ett evigt virrvarr för lilla Irma, som 1915 kommer som fosterbarn till polishustrun Lindqvist i Örby. Men så 1916 kommer småskollärarinna Tekla Berglund in i Irmas liv och det mesta förändras för henne.

Irma hos Tekla
Irma hos Tekla

Irma kommer ut på landet och får för första gången uppleva att hon betyder något och att någon bryr sig om henne. Hon lever med sin fostermor och hennes familj som alla lever mycket borgerligt. Klara, Irmas mor är med henne när hon lämnas över till Tekla, och de har sedan en bra kontakt under hela tiden.

Här kunde Irma sedan levt lycklig i alla sina dagar. Men så enkelt blev inte livet för en flicka född i Klarakvarteren i Stockholm 1913 och som under sina tre första levnads år flyttades runt upp till tio gånger och det satte spår i hennes liv.

Hennes fostermor blir sjuk och Irma kommer att flyttas runt igen till olika hem även om hon kommer hem till sin fostermor när hon är frisk.

Det blir Sätra barnkoloni på Adelsö, Byråns barnhem och Kronprinsessan Lovisas uppfostringsanstalt.

Kronprinsessan Lovisas uppfostringsanstalt
Kronprinsessan Lovisas uppfostringsanstalt

Irma var hela sitt liv märkt av de tuffa åren på de olika boendena. Hon hade dessutom engelska sjukan som ger många olika symptom, och som man nog inte riktigt hade kontroll på från myndigheterna och läkarna på den tiden.

Engelska sjukan är en bristsjukdom som främst drabbar barn och som orsakas av för lite D-vitamin. Bland annat blir benstommen mjuk och böjlig, tänderna kommer sent och barnet blir hjulbent eller kobent. Ytterligare följder kan vara kramper, tandlossning, närsynthet och nervositet. Man blir lättretlig, trött och har en snabb puls. Allt detta hade Irma, vilket myndigheterna också skrev in i sina journaler. Irma hade det jobbigt med allt detta och det påverkade hennes liv varje dag.

Hon skriver flitigt till sin fostermor Tekla, och 1930 får Irma brev från sin mor Klara som gift sig och åkt till Amerika med sin nya man och deras gemensamma barn. Hon vill att Irma genast ska komma till henne så de kan fortsätta sitt nya liv tillsammans. Irma skriver även till sin biologiska far utan framgång.

Irmas fostermor Tekla Berglund
Irmas fostermor Tekla Berglund

Vid den tidpunkten har Irma kommit till Annelund och hon skriver till Byrån att hon vill åka till sin mor, och tackar för att de alla tagit hand om henne och allt hon fått. Hon har nu de senaste två åren sedan 1928 flyttat tre gånger. När fostermodern åter blev sjuk måste hon flytta från tryggheten i Viksta by, där hon och fostermodern bodde tillsammans med Teklas föräldrar Folkskolläraren Erik Berglund och hans hustru Charlotta Ferner.

Hennes första boende blir på Barnhemmet Flemminggatan 22 i Stockholm, som ingår i Utackorderingsbyrån. Det är föräldralösa och försummande barn mellan 5-15 år som hon nu kommer dela sina dagar tillsammans med. Och därefter till Edesta Lanthem och Husmodersskola för flickor i Södertälje.

Men återigen vill sig lyckan inte, Irma får avslag på sin begäran att återförenas med sin mor. Hon anses vara för sjuk av sin läkare Edlander. Irma var begåvad, skrev brev till myndigheter och förklarade sin situation, men ingen lyssnade. Hennes fostermors bror undervisningsrådet Filisofie Doktor Per Mikael Wilhelm Berglund var under hela tiden hennes stora stöd och även han skrev till berörda. Irmas var ofta på besök hos honom och hans hustru och deras två flickor Norrviken. Där kunde hon springa fritt och leka i den stora trädgården, något som hon även var van vid från Viksta by.

Irma med paret Berglunds dotter
Irma med paret Berglunds dotter

Irma studerade och utbildade sig till barnsköterska och arbetade hela sitt liv som det. Kanske ville hon ge igen det som hon aldrig fick under sin tid.

Irma blev till under de olympiska spelen i Stockholm, hon föddes året innan första världskriget, men när kriget väl bröt ut så minskade importen av mat och många varor ransonerades. I Stockholms parker odlades det potatis och grönsaker bland annat Vasaparken invid deras bostad.

 

Den borgerliga miljön Irma vistades i
Den borgerliga miljön Irma vistades i

Hur var det att flyttas runt på 1910-talet i Stockholm till olika familjer och alltid känna att man inte var önskvärd? Att sedan få ett hem hos en Småskollärarinna och sedan flytta tillsammans med henne till hennes föräldrar som var Folkskollärare, Organist och Kantor i Viksta församling i Uppsala län. Och ständigt umgås i borgerliga kretsar och lära sig allt vad det innebär. Att flyttas mellan den borgerliga miljön med tjänarinnor, hembiträden tillbaka till smuts och stora grupper med barn och vuxna som hon inte kände någon trygghet till. Hur klarade hon den övergången? Frågan blir aldrig besvarad. Irma dog 1990 och levde ensam i hela sitt liv.

Undervisningsrådet Per Berglund
Undervisningsrådet Per Berglund