Linas berättelse

av Ann-Louise Launila

I början när jag startat med släktforskning så fick jag höra av en släkting på min fars sida att vi skulle ha kungligt blod i ådrorna. Jag kom fram till att det måste vara min farfars mor Lina som ryktet handlade om.

Fakta om Lina

Hon föddes i Brännkyrkas församling i februari 1855. I födelseboken står bara hennes mors namn men det står ingenting om att Lina var född utom äktenskapet.

Ur födelseboken för Lina

Den 8 juni det året finns antecknat i utflyttningsboken att Lina, hennes syster och mor flyttar in till Stockholm, Maria församling, där moderns make ska befinna sig. Jag hittar Lina hos modern 1859 då de bor i kvarteret Suggan. Modern är skild.

1866 bor de i Maria församling kvarteret Harhuvudet mindre och Linas mor dör på Maria sjukhus av utomkvedshavandeskap. Modern står som änka. Förutom Lina så finns det en bror Carl Otto Wilhelm på ett år i hushållet. Polisen tar hand om brodern som hamnar på Allmänna Barnhuset och senare blir fosterbarn i Botamåla i Älmhult. Det finns ett fattigbevis som Linas morbror har skrivit under.

Fattigbevis för Linas mor

I Huddinge hos Linas morföräldrar finns hennes äldre bror Carl August som växt upp där från ett års ålder. Lina blir fosterbarn på Finkarudden på Gålö. Här bor hon i fem år. Sedan flyttar hon till Wäsby i Öster Haninge och därifrån till Östra Ösby i Öster Haninge. Där träffar hon drängen Lars och de gifter sig och flyttar till Sånga församling på Färingsö i Mälaren. Hon föder ett flickebarn som dör. De flyttar vidare till Färentuna och nu föder hon ett friskt gossebarn. Därifrån flyttar de efter ett år vidare till Låssa församling där de bor i sex år.

Familjen växer från tre personer till fem. Linas man har blivit torpare. Nu bär det av till Munsö och Nybygget där de stannar i tre år. Familjen är nu sex personer. Nästa anhalt blir i Hilleshögs församling och Lars börjar sitt arbete på Tegelbruket. Familjen består av sju personer när Lars dör 1904. Linas yngsta barn är 10, 15 och 18 år.

Vid 75 års ålder får Lina en hjärnblödning blir halvsides förlamad och sängliggande. Hon kommer till ålderdomshemmet och när hon är 92 år så dör hon. Inget vet var hon är begraven.

Men varifrån kom ryktet?

Ena ryktet löd att hennes mamma arbetade som täckstickerska på slottet. Ett annat rykte var att grannfrun stulit hennes papper där det stod att hon hade apanage.

Jag var på Stockholms Stadsarkivet och såg en bok med titeln Fosterbarnens ö. Fullständiga titeln är Fosterbarnens ö Prins Carls uppfostringsinrättning och verksamhet på Gålö 1830-1939 skriven av Johanna Sköld. Det var på Gålö som Linas fosterfamilj fanns.

Bokomslag till Fosterbarnens ö

På baksidan läser jag följande:

Fosterbarnens ö skildrar historien om ett barnhem i Stockholm – Prins Carls uppfostringsinrättning för fattiga och vanvårdade barn – vars filantropiska ledning tog det radikala beslutet att köpa en ö i Stockholms skärgård och tvinga torparna som arrenderade gårdar på ön att hysa inrättningens barn. Under de år som systemet var i bruk (1860 – 1939) kom nästan 1000 Stockholmsbarn att tillbringa delar av sin uppväxt på Gålö.

Jag går tillbaka till Linas inflyttningslängd på Gålö. Framför hennes namn står det PK antecknat. Nu tolkar jag det som Prins Carls uppfostringsinrättning.

Inflyttningslängd för Lina till Gålö

När jag ser på husförhören igen från Gålö så ser jag att familjen hela tiden har fyra fosterbarn förutom sina egna. Jag går till Stockholms Stadsarkiv och tittar i Prins Carls uppfostringsinrättning verksamhet som idag är Gålöstiftelsen. Jag letar efter bevis att Lina var ett av de barn som de valts ut för den här verksamheten. Eftersom hon är bland de första så finns inte så mycket dokumentation. Jag hittade att hon varit sjuk tre gånger och sedan att hon skrevs ut.

Varför blev Lina utvald?

Hon var en föräldralös flicka på 11 år, så hon kunde vara till hjälp i hushållet. Torparna fick inte lika mycket betalt för flickorna som pojkarna. Men för husmor med fyra fosterbarn och hon själv hade flera småbarn så blev en flicka som Lina förstärkning.

Var det en fördel att vara ett PK barn? Filantroperna hade föreställningen att de skulle utbilda barnen i jordbruksarbete och hantverk. Dessutom var skolan viktig. Barnen fick icke åläggas kroppsarbete före skoldagen. Det skulle hållas med matsäck bestående av mjölk, bröd och lämpligt pålägg. Barnen skulle ha egen säng. I ordningsreglerna fanns en förteckning över vilka klädesplagg som fosterföräldrarna skulle skaffa nya inför mönstringarna. Mönstringarna var i maj och oktober. Om barnet blev sjuk skulle de tillkalla läkare. Bonden skulle lära pojkarna att snickra och husmor skulle lära flickorna att väva. I praktiken så köpte husmor tyget från Stockholm.

Morarnas gård, en av fem arrendegårdar som tog emot fosterbarn från Prins Carls inrättning. Idag inryms Gålö Gärsar hembygdsmuseum

Varför trodde Lina att hon hade kungligt blod?

Lina hade ingen anteckning vem som var hennes far i födelseboken. Ingenstans bor hon och modern med någon man som modern är gift med. Det verkar inte som hon hade kontakt med sina morföräldrar eller äldre bror. När hon gifte sig var fosterfadern hennes giftoman.

Kanske nämnde man dessa fosterbarn på Gålö som prins Carls barn. Hon kan fått information om bakfoten och vem skulle lägga den till rätta? Hon fick flera barn som skingrades till olika delar i Sverige och de har sin tolkning. Själv har jag hört du vet prins Carl han var både här och där.

Vid pennan
Ann-Louise Launila

Annonser

Brev från Jerusalem

av Tom Rimbrant

Öppet hus i Marieberg

En lördag hösten 2017 hade riksarkivet i Marieberg öppet hus. Bland annat berättas om ett antal personakter, som man fått in från UD, innehållande uppgifter om svenskars öden i utlandet. Föredragshållaren ger kortfattat några exempel. Ett är ett förmyndarärende från 1906. Det handlar om den religiösa gruppen på 36 personer som 1896 utvandrade från Nås till Jerusalem. I familjen Möckelind har både far och mor dött. Tre pojkar står utan föräldrar och behöver en förmyndare. Generalkonsuln i Jerusalem slår larm till UD i Stockholm. Jag vill läsa hela akten, men idag går det inte. I forskarsalen visas gamla kartor. Jag får återkomma.

The American colony

Det lilla jag kände till om Palestinafararna var den film Billie August gjorde 1996 efter Selma Lagerlöfs roman Jerusalem samt att den hade en viss verklighetsanknytning. Jag blir nyfiken och kollar om det finns några faktaböcker skrivna i ämnet. Jag hittar fyra stycken.

En av författarna var den föräldralöse Lars Lind (första halvan av efternamnet var nu borttaget), som skrivit boken Jerusalemfararna. Han skrev boken som vuxen, på engelska, sitt gamla språk hade han sedan länge glömt. Inte i någon av böckerna nämns att de tre pojkarna fått en förmyndare utsedd.

I Chicago fanns vid den här tiden en svensk-amerikansk frikyrka som grundats av Olof Henrik Larsson. Några församlingsmedlemmar, även Larssons fru var från Nås, därför grundades även en frikyrkoförsamling där. Budskapet var rakt och enkelt: Om ni inte följer Gud, ska det regna eld och svavel över er, och ni hamnar i helvetet.

Tidningsnotis i Länstidningen

Av en ren tillfällighet träffade Olof Henrik Larsson i Chicago en grupp religiösa amerikaner som leddes av Anna Spafford, på besök från Jerusalem. Larsson erbjuder dem härbärge i sin kyrka. Mrs. Spafford frågar om hon får predika i kyrkan, vilket naturligtvis går bra. Hon har fått en förutsägelse att Jesus ska nedstiga på jorden nästa år (1897), och ska vid sin ankomst sätta sin fot på Oljeberget, helt nära där församlingen The American Colony bor. Mrs Spafford övertalar hela församlingen att följa med till Jerusalem. Larsson skickar brev till Nås med uppmaningen: Stån upp, säljen Edra gårdar och förenen Eder med oss i Guds heliga stad, Jerusalem.

När svenskarna kommer till Jerusalem, möts man inte av en stad av guld och pärlemor, som utlovats. Lars Lind skriver i sin bok ” vi hamnade i djup misär, fångade i en fanatisk religiös diktatur, utblottade i ett främmande land, vars språk ingen förstod och vars klimat vi inte tålde”.

Många av Nåsborna dog kort efter ankomsten bland annat av malaria. Det fanns läkemedel att tillgå men Mrs Spafford vägrade, istället skulle tron på Gud göra dom friska.

När jag skriver det här sänder Uppdrag granskning ett reportage om församlingen i Knutby. Det finns onekligen stora likheter mellan Åsa Waldau och Anna Spafford.

Brevväxlingen

Jag återvänder till Riksarkivet för att läsa akten om de föräldralösa barnen. Den innehåller två brev Jerusalem till Stockholm, två brev Stockholm till Jerusalem, två brev Stockholm till Nås samt ett brev Nås till Stockholm.

Den 4 juni 1906 skriver generalkonsuln i Jerusalem Gustav Dalman, själv teolog och arkeolog, till UD i Stockholm:

Det finns här i Spaffordska samfundet tre fader- och moderlösa barn Olof, Lars och Nils Möckelind födda 1889, 1891 och 1893 i Nås, Kopparbergs län. De utvandrade hit med föräldrarna Erik Möckelind och Karin Ersdotter Hjulbäck år 1896. Fadern dog i Jerusalem 1898 och modern 1901. Barnens äldsta broder gick nu till Amerika, där en farbror lever, och säger att han vill taga barnen till sig. Ingen förmyndare är insatt. Samfundet säger att de uppfostrar barnen enligt föräldrarnas önskan. Frågan uppstår vem som har rättighet att bestämma över de omyndiga barnens vistelseort, du måste besvara, då snart brodern sänder pengar till syskonens resa. Jag ber därför att Utrikesdepartementet måste låta tillkomma mig instruktioner i detta fall.

Undertecknat av Dalman

Erik Trolle, handläggare på UD

På UD hamnar brevet på Erik Trolles bord den 22 juni 1906. Han vidarebefordrar Dalmans brev till Herr Domhafvanden i Nås och Malungs Domsaga, samt skriver tillbaks till Jerusalem ”att någon åtgärd i ärendet icke synes kunna företagas, förrän laglig förmyndare blivit utsedd”.

Trolle håller med om att brodern i Amerika är barnens närmaste släkting ” men att intet hinder förefinnes att annan lämplig person utses”. Sedan ber han om mer kött på benen. Inkom så snart som möjligt med närmare upplysning om Spaffordska samfundet, samt om Dalman anser att det finns någon i samfundet eller annan person bosatt i Jerusalem, som kan vara lämplig för ifrågavarande uppdrag.

Den 20 juli svarar Dalman:

Åberopande Eder Excellens skrivelse den 22 juni har jag äran nämna att Spaffordska samfundet af vars 100 medlemmar ungefär 35 äro svenskar, resten amerikanare, har till princip att föra ett kristligt och sedligt lif i gemensam hushållning. Medlemmarna för gemensam kassa som de gemensamt förvalta. Ingen styrelse eller präst finnes, inga skrivna trossatser. Barnens uppfostran är gemensam angelägenhet. En god människovänlig anda härskar inom samfundet. Det hindrar ej att bland medlemmar finnes de som ej trivas med samfundets religiösa disciplin och hellre vilja arbeta för egen räkning. Till dessa hörde äfven Erik Möckelind, barnens äldre broder, som nu gått till Amerika. Jag anse honom ej duga till att vara syskonens förmyndare, då han endast är 22 år gammal och först måste söka sig en ställning i lifvet. Att välja en förmyndare bland samfundets medlemmar,skulle heta att binda barnen till en trosriktning, som möjligtvis ej bliva deras framtid. Bäst vore om opartisk person kunde övertaga förmyndarskapet. Låter man stanna barnen här, tills deras uppfostran är fullbordad, skola de åtminstone lättare finna en möjlighet att utgå ifrån samfundet ifall de skulle önska det.

Gustaf Dalman generalkonsul i Jerusalem

I Nås har man nu hittat en förmyndare, häradsdomare Johan Ehrenkrona skriver i dec 1906 till UD:

I anledning af Hans excellens Utrikesministerns skrivelse den 22 sistlidne juni till Domhafvande i Nås och Malungs domsaga, har Nås häradsrätt den 1 nästlidna oktober, förordnat Möckelind Erik Larsson (barnens kusin) i Utankyrka till förmyndare för omyndiga Olof Eriksson Möckelind, Lars Eriksson Möckelind och Nils Eriksson Möckelind i Jerusalem och får jag vördsamt härmed översända Häradsrättens förda protokoll.

Nås den 24 nov 1906      J Ehrenkrona.

Protokollet Ehrenkrona skriver om finns ej med i akten. Kanske skickade Trolle det till Dalman i Jerusalem utan att diarieföra det, och fick barnen någon förmyndare?

Ny brevväxling

Är jag den ende som läst alla brev Dalman skrev till UD eller är akten sen tidigare känd. Via Nås hembygdsförening får jag kontakt med Skans Vicky Airey, historiker, född i England och ingift i Skansgården i Nås. Hon, visar det sig, vet allt vad som hände Jerusalemfararna. Namn, födelse och dödsår, barn och barnbarn, var dom hamnade efter att kolonin upplösts. Jag har verkligen hittat rätt person.

Vi stämmer träff på Kulturhusets kafé. Jag lämnar över breven jag scannat av på Riksarkivet. Hon skummar snabbt igenom dem. Nej det här har jag aldrig sett, eller ens hört talas om, säger på sin härliga engelsk-svenska accent. Jag tar hem dem och läser i lugn och ro.

Vi hörs igen efter ett par dagar, då Vicky kollat med de arkiv som förvaras i Nås och innehavs av ättlingar till Jerusalemfararna. Ingen uppgift finns om att förmyndare utsetts till barnen Möckelind.  Men, säger Vicky, jag ska kolla med Jerusalem och Washington också. Och nu, 112 år efter generalkonsul Dalmans brev till Stockholm, startar en ny korrespondens, i samma ärende, mellan Stockholm och Jerusalem, där mottagaren är The American Archive Collections. Där har ingen sett heller hört om Dalmans strävanden. Samma svar kommer från Library of Congress i Washington, som har hand om brev som skänkts av anhöriga till Jerusalemfararna, både svenskar och amerikaner.

Epilog

Lars Lind skriver i sin bok: Den förste professorn vid den tyska arkeologiska skolan var Gustav Dalman. Hans mor var svenska och han hade tagit sin mors flicknamn. Efter studieår i Sverige hade han blivit nära vän till kung Oskar.

Lars Lind, Jerusalemfarare Källa: Lars Linds bok

Tack vare Selma Lagerlöfs roman Jerusalem (utkom 1901 – 02) kom många svenska turister till Den heliga staden. På kungens begäran öppnade Dalman ett svenskt konsulat, och åtog sig att återupprätta det svenska medborgarskapet både hos dem som kom från Sverige, men även dem som kommit via Chicago. Han lyckades lokalisera alla kungens medborgare och överlämnade svenska pass. Men han mötte på motstånd från Mrs Spafford ” varför bekymra sig om jordiska lojaliteter när tusenårsriket randas”. Hon vände sig starkt mot ” trångsynt svensk nationalism”.

År 1906 var bröderna Möckelind, 17 ,15 resp. 13 år gamla. Dom hade nu svenska pass och kunde med sin förmyndares hjälp återvända till Sverige. Men berättade Dalman om förmyndaren, och visade han Johan Ehrenkronas förmyndarprotokoll för Mrs Spafford ? Hon gjorde nog säkert allt hon kunde för att pojkarna inte skulle återvända.

Anna Spafford med döttrarna Bertha och Grace

Sammanhållningen mellan bröderna var nog mycket stor. Under de första åren hade de förlorat, far, mor, två systrar, en bror och mormor. Kanske diskuterade de möjligheten att återvända till Sverige, men någon var kanske emot, och de valde att hålla ihop. Ett sista citat ur Lars Linds bok ” den enda anledningen till att jag inte återvände till mitt hemland var att jag inte längre kunde språket och alltså inte kunde försörja mig i Sverige. Därtill hade jag inte längre nära släktingar i Sverige”.

Ibland är det tillfälligheter som ändrar våra liv. Hade Olof Henrik Larsson inte sprungit på den karismatiske Mrs Spafford i Chicago, hade hans församling aldrig åkt till Jerusalem. Och hade jag inte besökt Riksarkivet Marieberg, vid Öppet hus, hade kanske Dalmans brev legat olästa i 112 år till. Breven ändrar inte Nåsbornas, i många stycken tragiska historia, men berättar om en engagerad och gästvänlig generalkonsul som bjöd hem svenskarna till sig, skålade för kungen och sjung och spelade, trots Mrs Spaffords ogillande. Och ett UD som tog breven på största allvar.

 

En sotares tragiska död

av Tom Rimbrant

Bakgrund

Min mormor Anna Gustava född 1880 i Uppsala har två bröder, Axel Ferdinand född 1864 i Stockholm och Karl Gustav Bernhard född 1876 i Uppsala. Fadern är sotaren Anders Gustav Andersson född 1843 i Stockholm, modern Anna Håkansdotter född 1842 i Karlstad.

Föräldrarna gifter sig i Stockholm i juli 1875 och flyttar till Uppsala i oktober samma år men lyckan blir kortvarig. Först dör Anders Gustav 1884 och tre år senare modern Anna. Den äldsta sonen Axel flyttar vid den här tiden tillbaks till Stockholm. Kvar är två föräldrarlösa barn, 7 och 11 år gamla.

De placeras hos ett barnlöst par, Axel Loden som också är sotare från Stockholm och hansfru Anna Maria Olsdotter. Paret skiljer sig 1894 och Anna Maria blir då ensam med barnen. 1895 flyttar även Karl Gustav Bernhard till Stockholm, där han jobbar som sotarlärling.

I Hedvig Eleonora församling i Stockholm stannar Karl Gustav till 1899, sedan går flyttlasset till Karlskrona. Efter 6 år dör Karl Gustav, men inte i Karlskrona. Drunknad i Motala Ström står det i dödboken, och begravd den 17 september i Norrköpings Borgs församling. Ingen uppgift om dödsdagen. Attest skickas till Karlskrona.

Efter så oklar död måste det ju finnas en polisutredning. Jag begär fram den från Vadstena landsarkiv (Vala). Efter en tid kommer svaret: Vi kan inte finna någon polisutredning efter att ha gått igenom 7 volymer i Norrköpings poliskammare.

Förväxling nummer 1

Av någon anledning går jag in och tittar i Sveriges dödbok 1901- 2013, och där finns det två Karl Gustav Bernhard f 1876-07-25 i Uppsala, den ene död i september 1905, den andre död 7 aug 1901. Jag anar en förväxling, men vill ändå kolla uppgifterna, och tar kontakt med Sveriges släktforskarförbund. De är bussiga och kollar. Det är SCB:s avskrift av dödböcker för Karlskrona stad, i form av tilläggsblad under året 1901, vilket skickats in med diarienummer 5854 någon gång 1903. Jag får en kopia av originalet.

 

Dokument från Sveriges Släktforskarförbund

Namn och födelse stämmer, men här är dödsorsaken självmord, ”kastar sig för tåget den7 aug 1901”. Till höger står det Hessleby, som är en församling i Småland. I deras dödbok finns en Karl Andersson från Karlskrona som begått självmord i Mariannelund och begravts i stillhet.

Död- och begravningsbok Karlskrona

Förväxling nr 2

 Nu är jag rätt säker på att den Karl Gustav Bernhard som ” kastar sig för tåget” inte är min mormors bror. Kollar ändå med Vala om det finns någon polisutredning för självmordet i Mariannelund. Här behöver de inte leta länge, svar kommer med vändande post.

Död- och begravningsböcker för Hässleby

Av kronolänsman Agelins utredning är den döde en kringvandrande sotare från Karlskrona Karl Andersson född den 9 mars 1857 och tidigare dömd till 6 mån straffarbete för tidelagsbrott år 1890. Nu är det bara så att någon sådan Karl Andersson inte finns i Karlskrona, men väl i Värmland. Med samma namn, födelsedatum och straffregister. Så vem kastar sig för tåget?

Död- och begravningsböcker för Glava

Polisprotokollet

Nu har det gått ett halvt år sen jag bad Vala leta efter polisrapporten angående drunkningen i Motala ström, och frågar om de möjligen kan tänka sig att leta på något annat ställe än Norrköpings poliskammare. Och tänka sig det kan de. Polisrapporten ligger i länsstyrelsens arkiv. Hurra.

Polisprotokoll hållet vid polisundersökning vid Ektorp i Berga socken den 1 september 1905

Av detta framgår att man den 1 september funnit en död man i 30-årsåldern i ett gruvhål ca 1,5 km från Motala ström. Den döde saknade byxor och skor, men polismannen som skötte utredningen erinrade sig att man hade hittat klädespersedlar vi Motala ström 14 dagar tidigare, vilket visade sig vara ett par byxor, ett par skor och en hatt. Där fanns uppgifter som gjorde att den döde kunde identifieras som sotargesällen Karl Gustav Bernhard Andersson från Karlskrona och också att han arbetade för sotarmästare Liljegren i Norrköping. Eftersom inga skador kunde upptäckas på den döde, antog man att det rörde sig om självmord. Denna gång var det rätt person och gåtan har fått sin lösning.

Hur jag hittade min morfar

Av Håkan Vitestam

Under hela min uppväxt har frågan om vem min morfar egentligen är, varit oklar. Min mor dog hastigt i hjärtsjukdom när jag var knappt fyra år och min far visste inget – eller ville kanske inte berätta något? – om detta. Nån gång hörde jag någon påstå att han, min morfar, hade försvunnit till USA. Ingen visste vem han var. Och inget mer sas om den saken.

Det förblev ett mysterium i över femtio år. Tills jag började släktforska på riktigt. Detta är min berättelse om hur jag spårar upp min okände morfar.

LorentzonElisabeth_HugoEric
Min mor Birgitta föddes 12 januari 1924. Här med min mormor. Till höger Erik Hugo Appelkvist.

Letandet.

Gå alltid till källorna fick jag lära mig på släktforskarkursen. Jag skaffade abonnemang på några databaser och satte igång. Och hittade ganska snabbt spännande uppgifter. I SCB:s avskrifter stod mycket riktigt ”fader okänd” men i riktiga kyrkoboken fanns där annan information. Här anges som fader ”Appelkvist, Erik Hugo, Fotograf. Född 24/1 1894 och bosatt i Jamestown, N.Y. USA”. Och på högerkanten av sidan; ”Faderskapet lagligen erkänt den 20 maj 1924”.

Jaha, det var ju tydligt. Varför hade ingen sett det tidigare? Har man vetat men inte velat prata om det? Eller tystades det ner?

Så jag börjar jaga denne Erik Hugo Appelkvist. Efter några sökningar hittar jag honom i födelseboken för Jönköpings församling, Tveta prosteri i Wexiö stift. Hans föräldrar är Carl Henrik Appelqvist och Ida Ottilia Stille. Familjen bor i Norra kvarteret 164 i Jönköping.

(Här är på plats för en liten parentes: Vid ytterligare forskning hittar jag på denna adress och ungefär samma tidpunkt även min mormors föräldrars (Birger Malkolm Lorentzon) namn och, lite överraskande, Carl Henric Appelqvists bror Frans. Är detta en tillfällighet? Eller lärde min mormors föräldrar och Appelqvistarna känna varandra där? Båda bor senare i livet nära varandra, Lorentzon i Forserum och Appelqvist i Tenhult. Bara några kilometer från varandra. Kan min mormor och Appelqvistpojken träffats i unga år?)

I morfars fotspår.

Erik Hugo Appelqvist växer upp i Tenhult utanför Jönköping, gör militärtjänst vid Smålands regemente som kulsprutesoldat och utbildar sig till fotograf. Mellan 1917-1923 flyttar han runt i Sverige och jobbar som fotografbiträde på olika fotostudios. Till Linköping och till Uppsala där han ska ha jobbat på Ateljé Larsson, en välrenommerad fotoateljé, och vidare till Västanfors och Landskrona dit han kommer 1919. I Landskrona driver han nu en egen fotostudio.

1923 flyttar han tillbaka till Tenhult och två år senare, november 1925, skrivs han in i obefintlighetsboken. Spåret kallnar.

appelkvist_logo

(Dags för ännu en parentes: När Appelkvist bor i Landskrona träffar han Signe Cederholm som är lärare och de får en dotter tillsammans. Signe föder Sonja i maj 1921 så långt hemifrån som möjligt, i Boden, och hon blir fosterbarn hos en familj i Piteå. Han har alltså ett utomäktenskapligt barn innan min mor föds 1924.)

Följ ryktet.

Jag minns nu ryktet att han skulle emigrerat och jag funderar på adressen i New York i födelseboken. Så jag börjar söka på emigrantregistren. Snart hittar jag honom i en passagerarlista. Den 21 juni 1923 reser han med SS Oscar II från Köpenhamn. Han anger också samma adress som i födelseboken.
Min mor föddes 21 jan 1924. Räknar man baklänges nio månader är det mitten av april 1923. Alltså fanns det tid… Men var han då verkligen varse om att han skulle komma att bli pappa? Kan det vara så att min mormor uppgav honom som fader eftersom hon visste att han skulle försvinna?

(En parentes till: På den amerikanska adressen visar det sig att Erik Hugos farbror Frans, han som bodde i Norra kvarteret i Jönköping samtidigt som min mormors föräldrar, också bor. Frans med familj har emigrerat några år tidigare).

Jag letar och letar och hittar inget. Det går en tid och det enda som ständigt dyker upp är en blankett om naturalisering och namnbyte 1929. Det är ju bra i sig, tänker jag, men det står ju inget substantiellt. Jag tittar intensivt på den där blanketten och tänker, han byter ju namn till samma namn som han redan har. Jag fattar inte.Men så plötsligt trillar pengen ner! Han byter ju namn till Eric Hugo. Han släpper sitt efternamn och heter nu Hugo i efternamn istället. Kan det vara så enkelt?change_of_name_eric_2

 

Genombrott 1. Gör om, gör rätt.

Nu lossnar allt. När jag söker på hans ”nya” namn så hittar jag honom i flera US Census (befolkningsarkiv) och city directories. Han flyttar från New York till Buffalo och sedan till Schenectady. Han arbetar som retuschör och fotograf. Och han är gift med Signe Sederholm från Sverige och de har ett barn! Signe med dottern Sonja har också emigrerat och Signe och Eric gifter sig i New York i februari 1926. De har alltså haft kontakt med varandra genom alla år.

Men kände de till min mors existens? Och hade min mormor någon kontakt med dem?

Genombrott 2. Hittar en guldgruva – amerikanska lokaltidningar.

Jag hittar inget nytt. Några händelselösa forskningsmånader passerar. Men så plötsligt, en sen fredagkväll, ja, egentligen natt, när jag surfar på min iPad, gör jag nya upptäckter. Jag hamnar på Googles amerikanska tidningsarkiv. Det visar sig vara en guldgruva!

Nu hittar jag artiklar och annonser (idag skulle man kalla dem advertorials, en kombination av redaktionell text och reklam) om Eric Hugo. Under 20-, 30-, 40-talet annonserar han för sin fotostudio och porträttfotografering. Som välkänd porträttfotograf anlitas han för bröllop och skolavslutningar. Här finns nyhetsartiklar om sammanhang där Eric medverkar, till exempel handlar en artikel om när det brinner i hans studio. Han är en väletablerad samhällsmedborgare.

schenectady_klipp-2
Några klipp ur Schenectady Gazette mellan 1930 och 1960.

Ett glapp i tiden.

Jag måste haft en ofantlig tur just då. Google, som under många år scannat merparten av äldre amerikanska tidningar, har haft de tillgängliga och sökbara online. Men för några år sedan stoppade man sökbarheten. Istället var man tvungen att gå direkt till databasen (news.google.com/newpapers) och söka ”inifrån” på respektive tidning och sedan leta sig fram till en sida. Sökbarheten på text var alltså borta. Jag vet inte varför Google valt att göra så – kanske någon som läser detta kan hjälpa till? – men av en fantastisk slump hittade jag en tillfällig ”lucka i tiden”. Under några veckor matade jag ut allt intressant men sedan var det stopp. Just nu tilllåter Google inte att söka direkt i tidningarna.

Genombrott 3. Nya kontakter, nya släktingar.

Internet är fantastiskt för släktforskare! En dag hittar jag en hemsida (Mats Ohlin) som handlar om släkten Appelkvist. Mats skriver utförligt och lägger upp bilder från sin släkt. Jag kontaktar honom och berättar att vi troligen är släkt (sysslingar) och ber om mer ”kött på benen”. Jag får massor av foton, fakta och nya kontakter. Bland annat ytterligare en syssling som också är släktforskare. Mats träffade som barn många av Appelkvistarna och berättade, till exempel, att Eric Hugo, efter sin pensionering i slutet av 50-talet, var på besök i Sverige för att hälsa på gamla släkten.

Hade min morfars existens varit känd, och erkänd, så kanske vi kunde ha träffats? Jag var då 8-9 år.

Mats fotografier från då visar också att Erics dotter, som han fick 1921, ofta var och hälsade på i barndomshuset. Hans relation med Signe var officiell. Men visste man något om hans andra barn?

Barndomshuset i Tenhult var också ett bageri och trädgårdservering. Erics pappa Carl Henric var bagare och en av hans bröder tog över verksamheten och drev den in på 70-talet.

Avslutning. Eller fortsättning?

Så har min livslånga frågeställning äntligen fått ett svar. Tänk om ”sanningen” hade kommit fram tidigare? Allt fanns ju i källorna. Men den var alltför känslig och, för den tiden, omöjlig att bära. Jag har forskat vidare på Erics första dotter som bodde kvar i Schenectady tills hon dog 2010, blev lärare, gifte sig, fick barn och barnbarn. Jag har – inte ännu – tagit kontakt med dem. Jag är nog lite orolig för reaktionerna.

(Artikeln är också publicerad i publikationen Släkthistoriskt Forum nr 3/2017)

Att vara ung kvinna på 1910-talet – Annie Elisabet Nordlund

 

av Eva Edberg

Annie var dotter till en sågverksarbetare och hans hustru i Husum, Grundsunda församling i Ångermanland. Hon föddes 1890 och konfirmeras vid 16 års ålder. När hon är 18 år får hon förtroendet att vara vittne till ett kusinbarns dop. Alla runt Annie både far, farfar, morbror och morfar och hennes storebror har jobbat eller jobbar på sågen, så det är den enda miljö Annie har kommit i kontakt med. När Annie fyllt 20 år ger hon sig ut på egna äventyr och flyttar till närmaste stad, Örnsköldsvik.

Hon börjar med att arbeta som piga hos en överlärare. Det blir dock bara några månader innan hon i stället tar anställning som piga hos en kvinnlig tobakshandlare Johanna Karolina Bergström i kvarteret Irland nr 37. Där bor hon med ägaren och ett handelsbiträde Ester Charlotta Juhlin. Det måste ha känts som en smärre revolution att byta från den mansdominerade sågverksmiljön till en butik i Örnsköldsvik. Handelsbiträdet är några år yngre än Annie, men tobakshandlerskan är i alla fall en mogen dam på 57 år, så det kändes nog tryggt.

1911 flyttar hon vidare till en fotograf Ebba Amalia Katarina Lindstedt i kvarteret Konstantinopel och jobbar som piga. Ebba, som ursprungligen kom från Arboga, var 48 år och hennes biträde 45 när Annie började där. Det var ju inte så vanligt med kvinnliga fotografer på den här tiden. Man skulle ju kunna tänka sig att en sådan kvinna också ville kämpa för jämlikhet och kvinnlig rösträtt, vilket var en av 1910-talets tydliga strömningar. Annie stannar där i två år innan hon flyttar tillbaka till sin familj i slutet av 1913. Familjen har under tiden flyttat från Grundsunda till Hörneborg i Själevad, vilket ligger alldeles utanför Örnsköldsvik.

Husums ångsåg efter branden 1909

År 1909 brinner sågen i Husum ner till grunden och alla sågverksarbetarna måste söka sig till andra orter för att få sin utkomst. Annies äldsta bror Karl är en av dem och han flyttar därför långt söderut till Gimo bruk i norra Uppland, där han arbetar som sågverksarbetare. Han har gift sig och fått barn. Troligen har Annie, som ju visat att hon kan resa på egen hand, åkt för att hälsa på sin bror och hans familj någon gång under 1914.

Broder Karl har en arbetskamrat Karl Vilhelm Sundin, som började arbeta i Gimo några år tidigare. Denne Karl, som är en vuxen karl på 32 år, kommer från Edebo i Roslagen, och har hållit sig mest i trakterna runt Edebo och Häverö innan han tog anställning i skogen och sedan vid sågen i Gimo. Tydligen säger det i alla fall klick mellan Annie och Karl Sundin för på nyåret 1914 gifter de sig i Självad och Annie flyttar till sin nyblivne make i Gimo, som ligger i Skäfthammars socken. Det är ju en bra bit hemifrån Ångermanland, det första världskriget har startat, men Annie har i alla fall sin brors familj på nära håll och sågverksmiljön är hon ju bekant med.

Masugnen vid Gimo bruk 1911

Nu är hon alltså tillbaka i den gamla vanliga miljön, men som hustru. I april 1916 föds deras son Vilhelm. Ett år senare flyttar de till Långsunda i Hökhuvud församling, som ligger en liten bit nordost om Gimo. Eftersom de bodde ute på landsbygden och hade en säker inkomst, klarade de krigsåren riktigt bra. I Långsunda föds sönerna Hjalmar 1921, Alf 1923 och Bengt 1926. Karl har blivit vägarbetare. Kriget är över och barnen växer och frodas.

Annie, Karl, Ville och Hjalle

I januari 1938 flyttar Karl och Annie med de två yngsta sönerna till Uppsala domkyrkoförsamling. Vilhelm, som jobbar som snickeriarbetare, och Hjalmar kommer efter några månader senare. De bosätter sig på Bäverns gränd 22 nära Kungsgatan och järnvägen. Förutom huset finns en trädgård med plank åt gatan, så det är som en liten täppa mitt i staden utan insyn. På gårdsplanen står ett stort gråpäronträd. Där bor de i många år och alla sönerna gifter sig och flyttar hemifrån.

Annie och Karl på Bäverns gränd

Annie ska besöka en bekant på Akademiska sjukhuset. I uppförsbacken till sjukhuset segnar hon ner och dör 20 februari 1957. Hon gjorde en spännande resa från sågverksbarackerna i Husum, via några butiker i Örnsköldsvik och hade sina sista 20 år mitt i den stora staden Uppsala. Hon ligger begravd med sin make på Uppsala gamla kyrkogård. Hon hann i alla fall träffa 6 av barnbarnen, varav min make är ett.

Det är intressant att notera hur slumpen påverkar att vi finns. Hade inte sågverket i Husum brunnit 1909 hade min makes farföräldrar aldrig träffats och min make inte existerat.

Gods och gårdar

 

Stora Gransjöås - Källa Gods och gårdar Älvsborgs län
Stora Gransjöås – Källa Gods och gårdar Älvsborgs län

På 1940-talet samlade man in uppgifter om Gods och gårdar i Sverige på frivilligbasis. Dessa sammanställdes länsvis i böcker, som alla finns på Kungliga Biblioteket, men också går att hitta på välsorterade bibliotek. Organisationen OBDR på Gotland har producerat ett antal CD-skivor där dessa böcker är avfotograferade där de också finns i form af sökbara pdf-filer. Se vidare http://www.obdr.se för beställning.

För varje församling står en kortfattad text om själva församlingen, följd av ett register till orterna och inom varje ort de fastigheter som är fotograferade och beskrivna. Förutom en beskrivning av fastighetens mark, byggnader och djur framgår ägare med familj samt i många fall tidigare ägare. Detta är ett utmärkt hjälpmedel om man vill forska på en släktgård.

Att vara fosterbarn i Stockholm på 1910-talet

av Marianne Jonasson

Irma föddes en kall februaridag, den 12 februari 1913. Hon var moderns tredje oäkta barn. Hennes mor Klara arbetade som servitris på Berns och hade det väldigt knapert. Hennes arbetstider var inte de bästa och var skulle hon nu göra med sitt tredje barn? Pojkarna hade redan placerats ut i fosterhem.

Klara bodde på Klara Södra Kyrkogata när Irma föddes. Hon ansökte om fattigunderstöd i juli och fick bifall, men det var långt ifrån alltid. Barnen kom direkt under fattigvården och hon sökte pengar till dem under åren. Ibland lyckades hon få lite pengar, men det var alltför sällan.

Irmas mor Klara stämde hennes far målaren Bengtsson redan i september 1913, men trots att Irmas far erkänt faderskapet till Irma, betalade han aldrig en krona för henne. Hon finns inte heller i hans bouppteckning. Det måste varit tufft för hennes mor Klara med tre barn som skulle försörjas och att två av fäderna hade erkänt men ingen betalade för sina barn.

För Irma blev flyttarna många under hela hennes liv. Hon blev utnyttjad av sina fosterföräldrar och var alltid den sjuka och besvärliga flickan från Klara församling i Stockholm.

Tiden i Stockholms innerstad och Klara kvarteren var ingen barnvänlig miljö att växa upp i. Det var kallt, dragigt och många i samma lägenhet. Irma och hennes mor var inneboende.

Irmas första sommar blev regnig och stunder i solljuset var inte något hon upplevde under de första åren i de trånga kvarteren. Bristen på solljus och D-vitamin gjorde att hon blev klen och fick engelska sjukan.

Bara ett år senare skulle första världskriget starta, men för Klara var det nog inget som upptog hennes tid. För henne gällde det att få pengarna att räcka till och se till att lilla Irma skulle ha någon som kunde ta hand om henne, medan hon jobbade på kaféer i Stockholm.

Irma flyttades runt mellan olika boenden de första månaderna i livet. Först kom hon fem månader till fru Andersson i Rotebro, men hennes mor kunde inte fortsätta betala för henne, så det blev att snabbt söka ett nytt fosterhem. Den här gången blev det åtta dager hos fru Vilén där även Klara bodde. Men fru Vilén ville inte ta hand om något litet barn på dagarna, så efter åtta dagar har hon ordnat ett nytt boende för Irma. Nu är det en arbetare på Krukmakargatan som tar hand om henne.

I november 1913 flyttas hon igen och nu är det i Gröndal som hennes nya liv startar. Men det varar bara några månader. Irma är hela tiden skriven hos sin mor, som nu bor på Västmannagatan i Stockholm. Myndigheterna börjar söka modern, men hon flyttar runt så mycket att man inte hittar henne.

Det är ett evigt virrvarr för lilla Irma, som 1915 kommer som fosterbarn till polishustrun Lindqvist i Örby. Men så 1916 kommer småskollärarinna Tekla Berglund in i Irmas liv och det mesta förändras för henne.

Irma hos Tekla
Irma hos Tekla

Irma kommer ut på landet och får för första gången uppleva att hon betyder något och att någon bryr sig om henne. Hon lever med sin fostermor och hennes familj som alla lever mycket borgerligt. Klara, Irmas mor är med henne när hon lämnas över till Tekla, och de har sedan en bra kontakt under hela tiden.

Här kunde Irma sedan levt lycklig i alla sina dagar. Men så enkelt blev inte livet för en flicka född i Klarakvarteren i Stockholm 1913 och som under sina tre första levnads år flyttades runt upp till tio gånger och det satte spår i hennes liv.

Hennes fostermor blir sjuk och Irma kommer att flyttas runt igen till olika hem även om hon kommer hem till sin fostermor när hon är frisk.

Det blir Sätra barnkoloni på Adelsö, Byråns barnhem och Kronprinsessan Lovisas uppfostringsanstalt.

Kronprinsessan Lovisas uppfostringsanstalt
Kronprinsessan Lovisas uppfostringsanstalt

Irma var hela sitt liv märkt av de tuffa åren på de olika boendena. Hon hade dessutom engelska sjukan som ger många olika symptom, och som man nog inte riktigt hade kontroll på från myndigheterna och läkarna på den tiden.

Engelska sjukan är en bristsjukdom som främst drabbar barn och som orsakas av för lite D-vitamin. Bland annat blir benstommen mjuk och böjlig, tänderna kommer sent och barnet blir hjulbent eller kobent. Ytterligare följder kan vara kramper, tandlossning, närsynthet och nervositet. Man blir lättretlig, trött och har en snabb puls. Allt detta hade Irma, vilket myndigheterna också skrev in i sina journaler. Irma hade det jobbigt med allt detta och det påverkade hennes liv varje dag.

Hon skriver flitigt till sin fostermor Tekla, och 1930 får Irma brev från sin mor Klara som gift sig och åkt till Amerika med sin nya man och deras gemensamma barn. Hon vill att Irma genast ska komma till henne så de kan fortsätta sitt nya liv tillsammans. Irma skriver även till sin biologiska far utan framgång.

Irmas fostermor Tekla Berglund
Irmas fostermor Tekla Berglund

Vid den tidpunkten har Irma kommit till Annelund och hon skriver till Byrån att hon vill åka till sin mor, och tackar för att de alla tagit hand om henne och allt hon fått. Hon har nu de senaste två åren sedan 1928 flyttat tre gånger. När fostermodern åter blev sjuk måste hon flytta från tryggheten i Viksta by, där hon och fostermodern bodde tillsammans med Teklas föräldrar Folkskolläraren Erik Berglund och hans hustru Charlotta Ferner.

Hennes första boende blir på Barnhemmet Flemminggatan 22 i Stockholm, som ingår i Utackorderingsbyrån. Det är föräldralösa och försummande barn mellan 5-15 år som hon nu kommer dela sina dagar tillsammans med. Och därefter till Edesta Lanthem och Husmodersskola för flickor i Södertälje.

Men återigen vill sig lyckan inte, Irma får avslag på sin begäran att återförenas med sin mor. Hon anses vara för sjuk av sin läkare Edlander. Irma var begåvad, skrev brev till myndigheter och förklarade sin situation, men ingen lyssnade. Hennes fostermors bror undervisningsrådet Filisofie Doktor Per Mikael Wilhelm Berglund var under hela tiden hennes stora stöd och även han skrev till berörda. Irmas var ofta på besök hos honom och hans hustru och deras två flickor Norrviken. Där kunde hon springa fritt och leka i den stora trädgården, något som hon även var van vid från Viksta by.

Irma med paret Berglunds dotter
Irma med paret Berglunds dotter

Irma studerade och utbildade sig till barnsköterska och arbetade hela sitt liv som det. Kanske ville hon ge igen det som hon aldrig fick under sin tid.

Irma blev till under de olympiska spelen i Stockholm, hon föddes året innan första världskriget, men när kriget väl bröt ut så minskade importen av mat och många varor ransonerades. I Stockholms parker odlades det potatis och grönsaker bland annat Vasaparken invid deras bostad.

 

Den borgerliga miljön Irma vistades i
Den borgerliga miljön Irma vistades i

Hur var det att flyttas runt på 1910-talet i Stockholm till olika familjer och alltid känna att man inte var önskvärd? Att sedan få ett hem hos en Småskollärarinna och sedan flytta tillsammans med henne till hennes föräldrar som var Folkskollärare, Organist och Kantor i Viksta församling i Uppsala län. Och ständigt umgås i borgerliga kretsar och lära sig allt vad det innebär. Att flyttas mellan den borgerliga miljön med tjänarinnor, hembiträden tillbaka till smuts och stora grupper med barn och vuxna som hon inte kände någon trygghet till. Hur klarade hon den övergången? Frågan blir aldrig besvarad. Irma dog 1990 och levde ensam i hela sitt liv.

Undervisningsrådet Per Berglund
Undervisningsrådet Per Berglund

 

Sockenapotekaren i Mo

av Eva Edberg

Den 27 november 1728 ser en liten pojke dagens ljus i Mo, Nordmalings socken, Ångermanland och Västerbottens län. Hans fader är bonden och nämndemannen Olof Isaksson i Mo och hans moder Elisabet Mikaelsdotter från Bodum i Grundsunda församling. De är födda 1700 respektive 1701.

Olofs familj härstammar från Mo i ett antal generationer bakåt och dessförinnan ifrån Lögdeå. Mo och Lögdeå ligger på varsin sida om Lögdeälven, en av våra få oreglerade älvar. Strax innan Mo och vid Mo gör ån ett antal fantastiska meanderslingor och familjens gård låg ute i ett näs i en sådan slinga. De bor på gård no 3 omfattande 5 ½ Seland (mantal). Se bilden nedan på de fem gårdarna i Mo 1646.

Sveriges äldsta storskaliga kartor
Sveriges äldsta storskaliga kartor

Moderns släkt är bönder från Bodum också i ett antal generationer tillbaka. Mikael är ett av deras totalt 12 barn tillsammans. Hans mor dör när han är bara 10 år, men fadern gifter snart om sig med Dordea Olofsdotter född 1716 från Brattfors och Mikael får ytterligare 7 halvsyskon.

Fadern har det tydligen gott ställt för Mikael får tidigt börja läsa medicin. Han får först lite hjälp från fältskären von der Fer, som visar honom hur man åderlåter. Sedan tillbringade han två år i Köping där han undervisades i läkekonsten av Isac Molin. Han studerade sedan vidare ytterligare två år i Härnösand för en doktor Gisler. En apotekare på den tiden fick alltså en gedigen medisinskutbildning och konkurrerade delvis med läkarna.

 

Åderlåtning skedde vanligen med kopp eller iglar
Åderlåtning skedde vanligen med kopp eller iglar

Han återvänder hem och gifter sig 1 januari 1759 med den 20-åriga Margareta Eriksdotter, dotter till postbonden Erik Persson i Långed. Enligt lysnings- och vigselboken är han då fortfarande ung dräng och hon piga. Morgongåvan är 34 lod silver, som ju Mikael ska förvalta åt sin fru och som fungerar som en slags änkepension till frun om han dör.

Han etablerar sig som sockenapotekare i Mo och tar namnet Molin. Kanske tog han det efter Isac Molin som han studerade för eller också bildade han helt sonika ett namn efter byn Mo. Han hade tre böcker för sin apoteksgärning en om Sockenapotek, en katalog över olika medikamenter och en som kallades Hjälp för den Barmhärtige Samariten.

Omslaget till af Darellis bok, Sockenapotek
Omslaget till af Darellis bok, Sockenapotek

 

De får under åren 1760 till 1773 åtta barn, två söner och sex döttrar, varav en son och tre döttrar dör tidigt. Yngsta dottern dör faktiskt bara några månader efter Mikael. Tyvärr får han inte se sina barn växa upp och klara sig själva eftersom han avlider redan 1777. Prästen har noterat i dödsrunan att han har tagit fram flera hälsokurer och alltid var tjänstvillig, men aldrig egennyttig, vilket får anses som ett gott betyg. Det är också där det framgår vilken utbildning han har fått.

De har det ganska bra, med häst, kor, får, getter, gris, ankor och gäss. De odlar korn och råg och det finns bra med sådant i ladorna när han dör. Förutom jordbruket ägnar familjen sig åt fiske, för det finns en hel del fiskeredskap i hemmet. Man har både porslin och glas samt koppar- och mässingskittlar. Mikael har genom sitt arbete mycket kontakt med folk alltifrån Härnösand till Umeå, vilket framgår av hans efterlämnade skulder i bouppteckningen.

Mikael kom väl många gånger i kontakt med sjuka människor vilket kanske bidrog till att han själv drabbades av bröstsjuka dvs. lungtuberkulos. Detta hade han inte någon bot för. Han blev sjuk och svag redan vintern 1776-77 och från Bartholomei 1777 (24 augusti) blev han sängliggande och dog den 16 december 1777. Han begravdes den 28 december, på det vi idag kallar värnlösa barns dag.

Mikael Molin var min makes farmors farmors farmors far och också hans farmors mormors farfars far, vilket betyder att hans farmors föräldrar var fyrmänningar.

En dövstums liv på 1900-talet

av Eva Edberg

För många år sedan när jag intervjuade min mamma om hennes släkt, så kunde hon namnge alla sina kusiner och deras barn med ett undantag nämligen en dövstum pojke som var kusinbarn till henne på hennes fars sida. Därför blev jag extra nyfiken på denna tremänning till mig.

Stig-Arne Emil Johansson föds 15 september 1918 i Bengtsfors som andre son till kassören Emil Johansson vid Sulfitfabriken i Bengtsfors. De bor i Sidan Södra. Stig Arne föds döv och förblir dövstum under hela sitt liv. Hans föräldrar kommer båda från Helsingborg, och trots att de fått en son, Gösta, redan 1913, har de inte gift sig förrän 1917 då också hans mor flyttat till Bengtsfors.

Bengtsfors sulfitfabrik vid sjön Lelången omkring 1920
Bengtsfors sulfitfabrik vid sjön Lelången omkring 1920

Stig-Arne får två syskon till, Torsten 1920 och Bojan 1922. Så långt ser ju allt ut som vanligt, men nu börjar det hända konstiga saker. Lille Stig Arne flyttar till sina farföräldrar i Helsingborg 1924. Det verkar som hans mor inte riktigt klarar av honom och hans extra behov på grund av sitt handicap. Hans äldre bror Gösta dör genom drunkning i sjön Lelången 1925. Hans mamma förklaras omyndig av Vedbo häradsrätt 15:e mars 1926 och äktenskapet mellan hans far och mor upphör enligt samma rätt två dagar senare. Hon är dock skriven på sin ex-makes adress till sin död många år senare. Troligen är hon på någon institution.

Hans pappa gifter om sig och redan i maj 1927 flyttar även Torsten och Bojan till Helsingborg. Torsten får också bo hos sin farfar och farmor. Bojan hamnar hos sin farbror Tage och hans fru, som har en jämnårig dotter dvs. kusin till Bojan.

Båda pojkarna växer alltså upp hos farfar och farmor. Farfar Carl dör 1940, men enligt mantalslängden för 1941 bor pojkarna hos farmor Johanna Torstensson och tre ogifta fastrar. Stig-Arne står som pensionerad hemmason och Torsten har blivit bagarlärling.

Pappa Emil och fastrarna. Urban Tärnelds fotoalbum
Pappa Emil och fastrarna. Urban Tärnelds fotoalbum

När farmor Johanna dör i slutet av 1947, så flyttar Stig-Arne till Vänersborg. Han är då nästan 30 år och klarar sig ju inte själv. Hans fastrar arbetar alla tre och kan nog inte ta hand om honom. Han bor först i fastigheten Låckered 1:274 1948, men sedan flyttar han till Låckered 1:405. Det ligger på Lyckevägen 3 i Vänersborg. Han har där fått titeln diskare och det framgår att han är frikallad. Troligen är detta ett hem för dövstumma med andra handicap. Där är han mantalsskriven enligt både 1970, 1980 och 1990 års folkräkningar trots att han inte bor på den adressen senare.

År 1947 beslutade man att i statlig regi starta Mogårdshemmet i Doverstorp utanför Finnspång för vuxna döva och dövblinda med tillläggshandicap. Det verkar som Stig-Arne och ett antal andra personer flyttas dit från Vänersborg. 1980 återfinner jag honom nämligen på Mogårdshemmet. Det drevs av staten fram till 1967 då Östergötlands landsting tog över.

Vad fick då Stig Arne syssla med hela dagarna på Mogårdshemmet? Männen arbetade huvudsakligen med trädgårdsarbete eller annat utomhusarbete på den stora gården, som drev ett jordbruk. Kvinnorna höll på med vävning.

En ny förändring trädde i kraft 1886 i samband med att man beslutade att utvecklingsstörda skulle integreras i samhället i så hög grad som möjligt. Det var då de boende fick flytta till ett gruppboende på Hårtorpsvägen 17B, där Stig Arne bor enligt 1990 års folkräkning. Samtliga boende på den adressen är fortfarande mantalsskrivna i Vänersborg..

Stig Arne dör 1992, nästan 74 år gammal, och ligger begravd på Risinge kyrkogård, som inte ligger särskilt långt från Finnspång i Östergötland. Om han fick lära sig teckenspråket vet jag inte och vilka andra eventuella handicap han hade är oklart. Någon skolgång var nog inte aktuellt varken under de åren han bodde hemma eller på Mogårdshemmet.

 

Klagoskrift från Major Peter Forbes änka

av Anki Garmstedt

Vi fick väl lära oss i skolan att Karl den tolftes krig drabbade landet hårt, nödmynt fick införas, den manliga befolkningen decimerades svårt och en mängd militärer från fotfolket till höga dignitärer hamnade i ryska fångläger.

Att bli krigsänka då var nog inte så lätt även om man hade det gott ställt. Nedan är ett klagobrev till kungen från en av mina anmödrar, Margareta Svinhufvud, många generationer bakåt. Originalet finns på KB i Stockholm.

Utdrag ur originalbrevet
Utdrag ur originalbrevet

Denna kopia har mörknat och texten har ljusnat, så mycket går inte längre att läsa. Det går ändå att, få en uppfattning om innehållet och om svårigheterna för familjen. Allt som står inom parentes är oläsbart eller svårtolkat.

Margareta bör ha varit rätt gammal vid denna tidpunkt. Hon dog 1712 i alla fall samma år som hennes man. Då levde endast 2 döttrar, av 6 barn. Hennes son Alexander Magnus var kapten för Orsa kompani och stupade också vid Poltava. Alexander var gift med Johanna Elisabeth Svinhuvud och deras son Carl Magnus är min anfader. Gården fick släkten inte behålla trots brevet. Däremot lämnade Margaretas man en förmögenhet, så det gick nog ingen nöd på de efterlevande.

Peter Forbes familj i ätten Forbes af Lund nr 174
Peter Forbes familj i ätten Forbes af Lund nr 174

Här följer min tolkning av brevet:

Inför aldernådigaste Kongl. Majestäts Nåds

Är jag fattiga ålderstigna och numera (å grefven) Forbes (gå) Enkia nödtvungen att framträda och i största underdånighet föredraga hurusom då igenom allmänna reduktionen, mina och min Salig mans Major Peter Forbes, endaste fasta egendom och gård, Eda benämndt belägen uti Lagga Socken och Långhundra härad, blef oss ifrånkiänd, och Kongl. Majst. Och Kronan tillägnad. Eders Kongl. Maist. vördaste i åminne, af synnerlig kongl. nåde och i anseende till den ansenl. kostnad å bemälte gård och cultiverande användt, allernådigaste förunna oss och våra efterkommande, de en evärdelig besittningsrätt, så att vi dervid och framgient skulle förblifva, så länge vi den tillbörligen häfdade, och alla deras (grenade) mera prestera kunde, hafvandes så väl min Salige käre Man, som jag med mina barn, uti underdånig förtröstan att en så hög och Kristlig Kongl. Försäkring och nåd tillgiva ej allenast och använt allt det lilla vi ägt, uppå mälda gård och oss vid magthållande utan hälst i desse svåre krigstider med yttersta och till oss nytta och bästa () bordt, till oss för ett år sedan efter min Salig Mans död () emot () Kongl. Försäkring uti mitt bedröfliga Enkiestånd, jag så godt som af ålder utmattad, tillika med min äldsta dotter, hvilken äfven den olyckan hänt, att hennes man, Capitarin under Grefven Lejonhufvuds regemente, Otto Adam Richter, som vid Poltava vardt fången, uti sitt fångenskap förnimmas vara genom döden afgången, och hennes bägge söner tillika med min andra dotterman jämvärre ännu i fångenskap sitta.

Vi blefvo aldeles () ifrån den gård som vi sådeles i nåder varit efterlåtit att bebo, och vi allt vårt goda () kostat på, medelst det () assesoren Johan Lilliemarch föregifven sig den hawfa tillbytt, och vara dess allodial frälse.

Ni allernådigaste Konung är min och mina fattiga barns () böön och ()

Det eders Kongl. Majst. I allernådigaste behiertand af vår nöd och det vi det svårsta med ofvannämnda gård utståldt och ansenligt det på använt()

Fäktes i nåder hugna och bibehälla mig ålderstigna Enkia och mina barn vid den besittningsrätt som oss nu gången är eftersom vi i () att erlägga alt hvad gården till utlagor och elljest står före () i underdånighet en nådig bönhörelse och i () förbeiforn

Margareta Svinhufvud

Svinhufvud af Qvalstad nr 145
Svinhufvud af Qvalstad nr 145