Hur jag hittade min morfar

Av Håkan Vitestam

Under hela min uppväxt har frågan om vem min morfar egentligen är, varit oklar. Min mor dog hastigt i hjärtsjukdom när jag var knappt fyra år och min far visste inget – eller ville kanske inte berätta något? – om detta. Nån gång hörde jag någon påstå att han, min morfar, hade försvunnit till USA. Ingen visste vem han var. Och inget mer sas om den saken.

Det förblev ett mysterium i över femtio år. Tills jag började släktforska på riktigt. Detta är min berättelse om hur jag spårar upp min okände morfar.

LorentzonElisabeth_HugoEric
Min mor Birgitta föddes 12 januari 1924. Här med min mormor. Till höger Erik Hugo Appelkvist.

Letandet.

Gå alltid till källorna fick jag lära mig på släktforskarkursen. Jag skaffade abonnemang på några databaser och satte igång. Och hittade ganska snabbt spännande uppgifter. I SCB:s avskrifter stod mycket riktigt ”fader okänd” men i riktiga kyrkoboken fanns där annan information. Här anges som fader ”Appelkvist, Erik Hugo, Fotograf. Född 24/1 1894 och bosatt i Jamestown, N.Y. USA”. Och på högerkanten av sidan; ”Faderskapet lagligen erkänt den 20 maj 1924”.

Jaha, det var ju tydligt. Varför hade ingen sett det tidigare? Har man vetat men inte velat prata om det? Eller tystades det ner?

Så jag börjar jaga denne Erik Hugo Appelkvist. Efter några sökningar hittar jag honom i födelseboken för Jönköpings församling, Tveta prosteri i Wexiö stift. Hans föräldrar är Carl Henrik Appelqvist och Ida Ottilia Stille. Familjen bor i Norra kvarteret 164 i Jönköping.

(Här är på plats för en liten parentes: Vid ytterligare forskning hittar jag på denna adress och ungefär samma tidpunkt även min mormors föräldrars (Birger Malkolm Lorentzon) namn och, lite överraskande, Carl Henric Appelqvists bror Frans. Är detta en tillfällighet? Eller lärde min mormors föräldrar och Appelqvistarna känna varandra där? Båda bor senare i livet nära varandra, Lorentzon i Forserum och Appelqvist i Tenhult. Bara några kilometer från varandra. Kan min mormor och Appelqvistpojken träffats i unga år?)

I morfars fotspår.

Erik Hugo Appelqvist växer upp i Tenhult utanför Jönköping, gör militärtjänst vid Smålands regemente som kulsprutesoldat och utbildar sig till fotograf. Mellan 1917-1923 flyttar han runt i Sverige och jobbar som fotografbiträde på olika fotostudios. Till Linköping och till Uppsala där han ska ha jobbat på Ateljé Larsson, en välrenommerad fotoateljé, och vidare till Västanfors och Landskrona dit han kommer 1919. I Landskrona driver han nu en egen fotostudio.

1923 flyttar han tillbaka till Tenhult och två år senare, november 1925, skrivs han in i obefintlighetsboken. Spåret kallnar.

appelkvist_logo

(Dags för ännu en parentes: När Appelkvist bor i Landskrona träffar han Signe Cederholm som är lärare och de får en dotter tillsammans. Signe föder Sonja i maj 1921 så långt hemifrån som möjligt, i Boden, och hon blir fosterbarn hos en familj i Piteå. Han har alltså ett utomäktenskapligt barn innan min mor föds 1924.)

Följ ryktet.

Jag minns nu ryktet att han skulle emigrerat och jag funderar på adressen i New York i födelseboken. Så jag börjar söka på emigrantregistren. Snart hittar jag honom i en passagerarlista. Den 21 juni 1923 reser han med SS Oscar II från Köpenhamn. Han anger också samma adress som i födelseboken.
Min mor föddes 21 jan 1924. Räknar man baklänges nio månader är det mitten av april 1923. Alltså fanns det tid… Men var han då verkligen varse om att han skulle komma att bli pappa? Kan det vara så att min mormor uppgav honom som fader eftersom hon visste att han skulle försvinna?

(En parentes till: På den amerikanska adressen visar det sig att Erik Hugos farbror Frans, han som bodde i Norra kvarteret i Jönköping samtidigt som min mormors föräldrar, också bor. Frans med familj har emigrerat några år tidigare).

Jag letar och letar och hittar inget. Det går en tid och det enda som ständigt dyker upp är en blankett om naturalisering och namnbyte 1929. Det är ju bra i sig, tänker jag, men det står ju inget substantiellt. Jag tittar intensivt på den där blanketten och tänker, han byter ju namn till samma namn som han redan har. Jag fattar inte.Men så plötsligt trillar pengen ner! Han byter ju namn till Eric Hugo. Han släpper sitt efternamn och heter nu Hugo i efternamn istället. Kan det vara så enkelt?change_of_name_eric_2

 

Genombrott 1. Gör om, gör rätt.

Nu lossnar allt. När jag söker på hans ”nya” namn så hittar jag honom i flera US Census (befolkningsarkiv) och city directories. Han flyttar från New York till Buffalo och sedan till Schenectady. Han arbetar som retuschör och fotograf. Och han är gift med Signe Sederholm från Sverige och de har ett barn! Signe med dottern Sonja har också emigrerat och Signe och Eric gifter sig i New York i februari 1926. De har alltså haft kontakt med varandra genom alla år.

Men kände de till min mors existens? Och hade min mormor någon kontakt med dem?

Genombrott 2. Hittar en guldgruva – amerikanska lokaltidningar.

Jag hittar inget nytt. Några händelselösa forskningsmånader passerar. Men så plötsligt, en sen fredagkväll, ja, egentligen natt, när jag surfar på min iPad, gör jag nya upptäckter. Jag hamnar på Googles amerikanska tidningsarkiv. Det visar sig vara en guldgruva!

Nu hittar jag artiklar och annonser (idag skulle man kalla dem advertorials, en kombination av redaktionell text och reklam) om Eric Hugo. Under 20-, 30-, 40-talet annonserar han för sin fotostudio och porträttfotografering. Som välkänd porträttfotograf anlitas han för bröllop och skolavslutningar. Här finns nyhetsartiklar om sammanhang där Eric medverkar, till exempel handlar en artikel om när det brinner i hans studio. Han är en väletablerad samhällsmedborgare.

schenectady_klipp-2
Några klipp ur Schenectady Gazette mellan 1930 och 1960.

Ett glapp i tiden.

Jag måste haft en ofantlig tur just då. Google, som under många år scannat merparten av äldre amerikanska tidningar, har haft de tillgängliga och sökbara online. Men för några år sedan stoppade man sökbarheten. Istället var man tvungen att gå direkt till databasen (news.google.com/newpapers) och söka ”inifrån” på respektive tidning och sedan leta sig fram till en sida. Sökbarheten på text var alltså borta. Jag vet inte varför Google valt att göra så – kanske någon som läser detta kan hjälpa till? – men av en fantastisk slump hittade jag en tillfällig ”lucka i tiden”. Under några veckor matade jag ut allt intressant men sedan var det stopp. Just nu tilllåter Google inte att söka direkt i tidningarna.

Genombrott 3. Nya kontakter, nya släktingar.

Internet är fantastiskt för släktforskare! En dag hittar jag en hemsida (Mats Ohlin) som handlar om släkten Appelkvist. Mats skriver utförligt och lägger upp bilder från sin släkt. Jag kontaktar honom och berättar att vi troligen är släkt (sysslingar) och ber om mer ”kött på benen”. Jag får massor av foton, fakta och nya kontakter. Bland annat ytterligare en syssling som också är släktforskare. Mats träffade som barn många av Appelkvistarna och berättade, till exempel, att Eric Hugo, efter sin pensionering i slutet av 50-talet, var på besök i Sverige för att hälsa på gamla släkten.

Hade min morfars existens varit känd, och erkänd, så kanske vi kunde ha träffats? Jag var då 8-9 år.

Mats fotografier från då visar också att Erics dotter, som han fick 1921, ofta var och hälsade på i barndomshuset. Hans relation med Signe var officiell. Men visste man något om hans andra barn?

Barndomshuset i Tenhult var också ett bageri och trädgårdservering. Erics pappa Carl Henric var bagare och en av hans bröder tog över verksamheten och drev den in på 70-talet.

Avslutning. Eller fortsättning?

Så har min livslånga frågeställning äntligen fått ett svar. Tänk om ”sanningen” hade kommit fram tidigare? Allt fanns ju i källorna. Men den var alltför känslig och, för den tiden, omöjlig att bära. Jag har forskat vidare på Erics första dotter som bodde kvar i Schenectady tills hon dog 2010, blev lärare, gifte sig, fick barn och barnbarn. Jag har – inte ännu – tagit kontakt med dem. Jag är nog lite orolig för reaktionerna.

(Artikeln är också publicerad i publikationen Släkthistoriskt Forum nr 3/2017)

Annonser

Att vara ung kvinna på 1910-talet – Annie Elisabet Nordlund

 

av Eva Edberg

Annie var dotter till en sågverksarbetare och hans hustru i Husum, Grundsunda församling i Ångermanland. Hon föddes 1890 och konfirmeras vid 16 års ålder. När hon är 18 år får hon förtroendet att vara vittne till ett kusinbarns dop. Alla runt Annie både far, farfar, morbror och morfar och hennes storebror har jobbat eller jobbar på sågen, så det är den enda miljö Annie har kommit i kontakt med. När Annie fyllt 20 år ger hon sig ut på egna äventyr och flyttar till närmaste stad, Örnsköldsvik.

Hon börjar med att arbeta som piga hos en överlärare. Det blir dock bara några månader innan hon i stället tar anställning som piga hos en kvinnlig tobakshandlare Johanna Karolina Bergström i kvarteret Irland nr 37. Där bor hon med ägaren och ett handelsbiträde Ester Charlotta Juhlin. Det måste ha känts som en smärre revolution att byta från den mansdominerade sågverksmiljön till en butik i Örnsköldsvik. Handelsbiträdet är några år yngre än Annie, men tobakshandlerskan är i alla fall en mogen dam på 57 år, så det kändes nog tryggt.

1911 flyttar hon vidare till en fotograf Ebba Amalia Katarina Lindstedt i kvarteret Konstantinopel och jobbar som piga. Ebba, som ursprungligen kom från Arboga, var 48 år och hennes biträde 45 när Annie började där. Det var ju inte så vanligt med kvinnliga fotografer på den här tiden. Man skulle ju kunna tänka sig att en sådan kvinna också ville kämpa för jämlikhet och kvinnlig rösträtt, vilket var en av 1910-talets tydliga strömningar. Annie stannar där i två år innan hon flyttar tillbaka till sin familj i slutet av 1913. Familjen har under tiden flyttat från Grundsunda till Hörneborg i Själevad, vilket ligger alldeles utanför Örnsköldsvik.

Husums ångsåg efter branden 1909

År 1909 brinner sågen i Husum ner till grunden och alla sågverksarbetarna måste söka sig till andra orter för att få sin utkomst. Annies äldsta bror Karl är en av dem och han flyttar därför långt söderut till Gimo bruk i norra Uppland, där han arbetar som sågverksarbetare. Han har gift sig och fått barn. Troligen har Annie, som ju visat att hon kan resa på egen hand, åkt för att hälsa på sin bror och hans familj någon gång under 1914.

Broder Karl har en arbetskamrat Karl Vilhelm Sundin, som började arbeta i Gimo några år tidigare. Denne Karl, som är en vuxen karl på 32 år, kommer från Edebo i Roslagen, och har hållit sig mest i trakterna runt Edebo och Häverö innan han tog anställning i skogen och sedan vid sågen i Gimo. Tydligen säger det i alla fall klick mellan Annie och Karl Sundin för på nyåret 1914 gifter de sig i Självad och Annie flyttar till sin nyblivne make i Gimo, som ligger i Skäfthammars socken. Det är ju en bra bit hemifrån Ångermanland, det första världskriget har startat, men Annie har i alla fall sin brors familj på nära håll och sågverksmiljön är hon ju bekant med.

Masugnen vid Gimo bruk 1911

Nu är hon alltså tillbaka i den gamla vanliga miljön, men som hustru. I april 1916 föds deras son Vilhelm. Ett år senare flyttar de till Långsunda i Hökhuvud församling, som ligger en liten bit nordost om Gimo. Eftersom de bodde ute på landsbygden och hade en säker inkomst, klarade de krigsåren riktigt bra. I Långsunda föds sönerna Hjalmar 1921, Alf 1923 och Bengt 1926. Karl har blivit vägarbetare. Kriget är över och barnen växer och frodas.

Annie, Karl, Ville och Hjalle

I januari 1938 flyttar Karl och Annie med de två yngsta sönerna till Uppsala domkyrkoförsamling. Vilhelm, som jobbar som snickeriarbetare, och Hjalmar kommer efter några månader senare. De bosätter sig på Bäverns gränd 22 nära Kungsgatan och järnvägen. Förutom huset finns en trädgård med plank åt gatan, så det är som en liten täppa mitt i staden utan insyn. På gårdsplanen står ett stort gråpäronträd. Där bor de i många år och alla sönerna gifter sig och flyttar hemifrån.

Annie och Karl på Bäverns gränd

Annie ska besöka en bekant på Akademiska sjukhuset. I uppförsbacken till sjukhuset segnar hon ner och dör 20 februari 1957. Hon gjorde en spännande resa från sågverksbarackerna i Husum, via några butiker i Örnsköldsvik och hade sina sista 20 år mitt i den stora staden Uppsala. Hon ligger begravd med sin make på Uppsala gamla kyrkogård. Hon hann i alla fall träffa 6 av barnbarnen, varav min make är ett.

Det är intressant att notera hur slumpen påverkar att vi finns. Hade inte sågverket i Husum brunnit 1909 hade min makes farföräldrar aldrig träffats och min make inte existerat.

Gods och gårdar

 

Stora Gransjöås - Källa Gods och gårdar Älvsborgs län
Stora Gransjöås – Källa Gods och gårdar Älvsborgs län

På 1940-talet samlade man in uppgifter om Gods och gårdar i Sverige på frivilligbasis. Dessa sammanställdes länsvis i böcker, som alla finns på Kungliga Biblioteket, men också går att hitta på välsorterade bibliotek. Organisationen OBDR på Gotland har producerat ett antal CD-skivor där dessa böcker är avfotograferade där de också finns i form af sökbara pdf-filer. Se vidare http://www.obdr.se för beställning.

För varje församling står en kortfattad text om själva församlingen, följd av ett register till orterna och inom varje ort de fastigheter som är fotograferade och beskrivna. Förutom en beskrivning av fastighetens mark, byggnader och djur framgår ägare med familj samt i många fall tidigare ägare. Detta är ett utmärkt hjälpmedel om man vill forska på en släktgård.

Att vara fosterbarn i Stockholm på 1910-talet

av Marianne Jonasson

Irma föddes en kall februaridag, den 12 februari 1913. Hon var moderns tredje oäkta barn. Hennes mor Klara arbetade som servitris på Berns och hade det väldigt knapert. Hennes arbetstider var inte de bästa och var skulle hon nu göra med sitt tredje barn? Pojkarna hade redan placerats ut i fosterhem.

Klara bodde på Klara Södra Kyrkogata när Irma föddes. Hon ansökte om fattigunderstöd i juli och fick bifall, men det var långt ifrån alltid. Barnen kom direkt under fattigvården och hon sökte pengar till dem under åren. Ibland lyckades hon få lite pengar, men det var alltför sällan.

Irmas mor Klara stämde hennes far målaren Bengtsson redan i september 1913, men trots att Irmas far erkänt faderskapet till Irma, betalade han aldrig en krona för henne. Hon finns inte heller i hans bouppteckning. Det måste varit tufft för hennes mor Klara med tre barn som skulle försörjas och att två av fäderna hade erkänt men ingen betalade för sina barn.

För Irma blev flyttarna många under hela hennes liv. Hon blev utnyttjad av sina fosterföräldrar och var alltid den sjuka och besvärliga flickan från Klara församling i Stockholm.

Tiden i Stockholms innerstad och Klara kvarteren var ingen barnvänlig miljö att växa upp i. Det var kallt, dragigt och många i samma lägenhet. Irma och hennes mor var inneboende.

Irmas första sommar blev regnig och stunder i solljuset var inte något hon upplevde under de första åren i de trånga kvarteren. Bristen på solljus och D-vitamin gjorde att hon blev klen och fick engelska sjukan.

Bara ett år senare skulle första världskriget starta, men för Klara var det nog inget som upptog hennes tid. För henne gällde det att få pengarna att räcka till och se till att lilla Irma skulle ha någon som kunde ta hand om henne, medan hon jobbade på kaféer i Stockholm.

Irma flyttades runt mellan olika boenden de första månaderna i livet. Först kom hon fem månader till fru Andersson i Rotebro, men hennes mor kunde inte fortsätta betala för henne, så det blev att snabbt söka ett nytt fosterhem. Den här gången blev det åtta dager hos fru Vilén där även Klara bodde. Men fru Vilén ville inte ta hand om något litet barn på dagarna, så efter åtta dagar har hon ordnat ett nytt boende för Irma. Nu är det en arbetare på Krukmakargatan som tar hand om henne.

I november 1913 flyttas hon igen och nu är det i Gröndal som hennes nya liv startar. Men det varar bara några månader. Irma är hela tiden skriven hos sin mor, som nu bor på Västmannagatan i Stockholm. Myndigheterna börjar söka modern, men hon flyttar runt så mycket att man inte hittar henne.

Det är ett evigt virrvarr för lilla Irma, som 1915 kommer som fosterbarn till polishustrun Lindqvist i Örby. Men så 1916 kommer småskollärarinna Tekla Berglund in i Irmas liv och det mesta förändras för henne.

Irma hos Tekla
Irma hos Tekla

Irma kommer ut på landet och får för första gången uppleva att hon betyder något och att någon bryr sig om henne. Hon lever med sin fostermor och hennes familj som alla lever mycket borgerligt. Klara, Irmas mor är med henne när hon lämnas över till Tekla, och de har sedan en bra kontakt under hela tiden.

Här kunde Irma sedan levt lycklig i alla sina dagar. Men så enkelt blev inte livet för en flicka född i Klarakvarteren i Stockholm 1913 och som under sina tre första levnads år flyttades runt upp till tio gånger och det satte spår i hennes liv.

Hennes fostermor blir sjuk och Irma kommer att flyttas runt igen till olika hem även om hon kommer hem till sin fostermor när hon är frisk.

Det blir Sätra barnkoloni på Adelsö, Byråns barnhem och Kronprinsessan Lovisas uppfostringsanstalt.

Kronprinsessan Lovisas uppfostringsanstalt
Kronprinsessan Lovisas uppfostringsanstalt

Irma var hela sitt liv märkt av de tuffa åren på de olika boendena. Hon hade dessutom engelska sjukan som ger många olika symptom, och som man nog inte riktigt hade kontroll på från myndigheterna och läkarna på den tiden.

Engelska sjukan är en bristsjukdom som främst drabbar barn och som orsakas av för lite D-vitamin. Bland annat blir benstommen mjuk och böjlig, tänderna kommer sent och barnet blir hjulbent eller kobent. Ytterligare följder kan vara kramper, tandlossning, närsynthet och nervositet. Man blir lättretlig, trött och har en snabb puls. Allt detta hade Irma, vilket myndigheterna också skrev in i sina journaler. Irma hade det jobbigt med allt detta och det påverkade hennes liv varje dag.

Hon skriver flitigt till sin fostermor Tekla, och 1930 får Irma brev från sin mor Klara som gift sig och åkt till Amerika med sin nya man och deras gemensamma barn. Hon vill att Irma genast ska komma till henne så de kan fortsätta sitt nya liv tillsammans. Irma skriver även till sin biologiska far utan framgång.

Irmas fostermor Tekla Berglund
Irmas fostermor Tekla Berglund

Vid den tidpunkten har Irma kommit till Annelund och hon skriver till Byrån att hon vill åka till sin mor, och tackar för att de alla tagit hand om henne och allt hon fått. Hon har nu de senaste två åren sedan 1928 flyttat tre gånger. När fostermodern åter blev sjuk måste hon flytta från tryggheten i Viksta by, där hon och fostermodern bodde tillsammans med Teklas föräldrar Folkskolläraren Erik Berglund och hans hustru Charlotta Ferner.

Hennes första boende blir på Barnhemmet Flemminggatan 22 i Stockholm, som ingår i Utackorderingsbyrån. Det är föräldralösa och försummande barn mellan 5-15 år som hon nu kommer dela sina dagar tillsammans med. Och därefter till Edesta Lanthem och Husmodersskola för flickor i Södertälje.

Men återigen vill sig lyckan inte, Irma får avslag på sin begäran att återförenas med sin mor. Hon anses vara för sjuk av sin läkare Edlander. Irma var begåvad, skrev brev till myndigheter och förklarade sin situation, men ingen lyssnade. Hennes fostermors bror undervisningsrådet Filisofie Doktor Per Mikael Wilhelm Berglund var under hela tiden hennes stora stöd och även han skrev till berörda. Irmas var ofta på besök hos honom och hans hustru och deras två flickor Norrviken. Där kunde hon springa fritt och leka i den stora trädgården, något som hon även var van vid från Viksta by.

Irma med paret Berglunds dotter
Irma med paret Berglunds dotter

Irma studerade och utbildade sig till barnsköterska och arbetade hela sitt liv som det. Kanske ville hon ge igen det som hon aldrig fick under sin tid.

Irma blev till under de olympiska spelen i Stockholm, hon föddes året innan första världskriget, men när kriget väl bröt ut så minskade importen av mat och många varor ransonerades. I Stockholms parker odlades det potatis och grönsaker bland annat Vasaparken invid deras bostad.

 

Den borgerliga miljön Irma vistades i
Den borgerliga miljön Irma vistades i

Hur var det att flyttas runt på 1910-talet i Stockholm till olika familjer och alltid känna att man inte var önskvärd? Att sedan få ett hem hos en Småskollärarinna och sedan flytta tillsammans med henne till hennes föräldrar som var Folkskollärare, Organist och Kantor i Viksta församling i Uppsala län. Och ständigt umgås i borgerliga kretsar och lära sig allt vad det innebär. Att flyttas mellan den borgerliga miljön med tjänarinnor, hembiträden tillbaka till smuts och stora grupper med barn och vuxna som hon inte kände någon trygghet till. Hur klarade hon den övergången? Frågan blir aldrig besvarad. Irma dog 1990 och levde ensam i hela sitt liv.

Undervisningsrådet Per Berglund
Undervisningsrådet Per Berglund

 

Sockenapotekaren i Mo

av Eva Edberg

Den 27 november 1728 ser en liten pojke dagens ljus i Mo, Nordmalings socken, Ångermanland och Västerbottens län. Hans fader är bonden och nämndemannen Olof Isaksson i Mo och hans moder Elisabet Mikaelsdotter från Bodum i Grundsunda församling. De är födda 1700 respektive 1701.

Olofs familj härstammar från Mo i ett antal generationer bakåt och dessförinnan ifrån Lögdeå. Mo och Lögdeå ligger på varsin sida om Lögdeälven, en av våra få oreglerade älvar. Strax innan Mo och vid Mo gör ån ett antal fantastiska meanderslingor och familjens gård låg ute i ett näs i en sådan slinga. De bor på gård no 3 omfattande 5 ½ Seland (mantal). Se bilden nedan på de fem gårdarna i Mo 1646.

Sveriges äldsta storskaliga kartor
Sveriges äldsta storskaliga kartor

Moderns släkt är bönder från Bodum också i ett antal generationer tillbaka. Mikael är ett av deras totalt 12 barn tillsammans. Hans mor dör när han är bara 10 år, men fadern gifter snart om sig med Dordea Olofsdotter född 1716 från Brattfors och Mikael får ytterligare 7 halvsyskon.

Fadern har det tydligen gott ställt för Mikael får tidigt börja läsa medicin. Han får först lite hjälp från fältskären von der Fer, som visar honom hur man åderlåter. Sedan tillbringade han två år i Köping där han undervisades i läkekonsten av Isac Molin. Han studerade sedan vidare ytterligare två år i Härnösand för en doktor Gisler. En apotekare på den tiden fick alltså en gedigen medisinskutbildning och konkurrerade delvis med läkarna.

 

Åderlåtning skedde vanligen med kopp eller iglar
Åderlåtning skedde vanligen med kopp eller iglar

Han återvänder hem och gifter sig 1 januari 1759 med den 20-åriga Margareta Eriksdotter, dotter till postbonden Erik Persson i Långed. Enligt lysnings- och vigselboken är han då fortfarande ung dräng och hon piga. Morgongåvan är 34 lod silver, som ju Mikael ska förvalta åt sin fru och som fungerar som en slags änkepension till frun om han dör.

Han etablerar sig som sockenapotekare i Mo och tar namnet Molin. Kanske tog han det efter Isac Molin som han studerade för eller också bildade han helt sonika ett namn efter byn Mo. Han hade tre böcker för sin apoteksgärning en om Sockenapotek, en katalog över olika medikamenter och en som kallades Hjälp för den Barmhärtige Samariten.

Omslaget till af Darellis bok, Sockenapotek
Omslaget till af Darellis bok, Sockenapotek

 

De får under åren 1760 till 1773 åtta barn, två söner och sex döttrar, varav en son och tre döttrar dör tidigt. Yngsta dottern dör faktiskt bara några månader efter Mikael. Tyvärr får han inte se sina barn växa upp och klara sig själva eftersom han avlider redan 1777. Prästen har noterat i dödsrunan att han har tagit fram flera hälsokurer och alltid var tjänstvillig, men aldrig egennyttig, vilket får anses som ett gott betyg. Det är också där det framgår vilken utbildning han har fått.

De har det ganska bra, med häst, kor, får, getter, gris, ankor och gäss. De odlar korn och råg och det finns bra med sådant i ladorna när han dör. Förutom jordbruket ägnar familjen sig åt fiske, för det finns en hel del fiskeredskap i hemmet. Man har både porslin och glas samt koppar- och mässingskittlar. Mikael har genom sitt arbete mycket kontakt med folk alltifrån Härnösand till Umeå, vilket framgår av hans efterlämnade skulder i bouppteckningen.

Mikael kom väl många gånger i kontakt med sjuka människor vilket kanske bidrog till att han själv drabbades av bröstsjuka dvs. lungtuberkulos. Detta hade han inte någon bot för. Han blev sjuk och svag redan vintern 1776-77 och från Bartholomei 1777 (24 augusti) blev han sängliggande och dog den 16 december 1777. Han begravdes den 28 december, på det vi idag kallar värnlösa barns dag.

Mikael Molin var min makes farmors farmors farmors far och också hans farmors mormors farfars far, vilket betyder att hans farmors föräldrar var fyrmänningar.

En dövstums liv på 1900-talet

av Eva Edberg

För många år sedan när jag intervjuade min mamma om hennes släkt, så kunde hon namnge alla sina kusiner och deras barn med ett undantag nämligen en dövstum pojke som var kusinbarn till henne på hennes fars sida. Därför blev jag extra nyfiken på denna tremänning till mig.

Stig-Arne Emil Johansson föds 15 september 1918 i Bengtsfors som andre son till kassören Emil Johansson vid Sulfitfabriken i Bengtsfors. De bor i Sidan Södra. Stig Arne föds döv och förblir dövstum under hela sitt liv. Hans föräldrar kommer båda från Helsingborg, och trots att de fått en son, Gösta, redan 1913, har de inte gift sig förrän 1917 då också hans mor flyttat till Bengtsfors.

Bengtsfors sulfitfabrik vid sjön Lelången omkring 1920
Bengtsfors sulfitfabrik vid sjön Lelången omkring 1920

Stig-Arne får två syskon till, Torsten 1920 och Bojan 1922. Så långt ser ju allt ut som vanligt, men nu börjar det hända konstiga saker. Lille Stig Arne flyttar till sina farföräldrar i Helsingborg 1924. Det verkar som hans mor inte riktigt klarar av honom och hans extra behov på grund av sitt handicap. Hans äldre bror Gösta dör genom drunkning i sjön Lelången 1925. Hans mamma förklaras omyndig av Vedbo häradsrätt 15:e mars 1926 och äktenskapet mellan hans far och mor upphör enligt samma rätt två dagar senare. Hon är dock skriven på sin ex-makes adress till sin död många år senare. Troligen är hon på någon institution.

Hans pappa gifter om sig och redan i maj 1927 flyttar även Torsten och Bojan till Helsingborg. Torsten får också bo hos sin farfar och farmor. Bojan hamnar hos sin farbror Tage och hans fru, som har en jämnårig dotter dvs. kusin till Bojan.

Båda pojkarna växer alltså upp hos farfar och farmor. Farfar Carl dör 1940, men enligt mantalslängden för 1941 bor pojkarna hos farmor Johanna Torstensson och tre ogifta fastrar. Stig-Arne står som pensionerad hemmason och Torsten har blivit bagarlärling.

Pappa Emil och fastrarna. Urban Tärnelds fotoalbum
Pappa Emil och fastrarna. Urban Tärnelds fotoalbum

När farmor Johanna dör i slutet av 1947, så flyttar Stig-Arne till Vänersborg. Han är då nästan 30 år och klarar sig ju inte själv. Hans fastrar arbetar alla tre och kan nog inte ta hand om honom. Han bor först i fastigheten Låckered 1:274 1948, men sedan flyttar han till Låckered 1:405. Det ligger på Lyckevägen 3 i Vänersborg. Han har där fått titeln diskare och det framgår att han är frikallad. Troligen är detta ett hem för dövstumma med andra handicap. Där är han mantalsskriven enligt både 1970, 1980 och 1990 års folkräkningar trots att han inte bor på den adressen senare.

År 1947 beslutade man att i statlig regi starta Mogårdshemmet i Doverstorp utanför Finnspång för vuxna döva och dövblinda med tillläggshandicap. Det verkar som Stig-Arne och ett antal andra personer flyttas dit från Vänersborg. 1980 återfinner jag honom nämligen på Mogårdshemmet. Det drevs av staten fram till 1967 då Östergötlands landsting tog över.

Vad fick då Stig Arne syssla med hela dagarna på Mogårdshemmet? Männen arbetade huvudsakligen med trädgårdsarbete eller annat utomhusarbete på den stora gården, som drev ett jordbruk. Kvinnorna höll på med vävning.

En ny förändring trädde i kraft 1886 i samband med att man beslutade att utvecklingsstörda skulle integreras i samhället i så hög grad som möjligt. Det var då de boende fick flytta till ett gruppboende på Hårtorpsvägen 17B, där Stig Arne bor enligt 1990 års folkräkning. Samtliga boende på den adressen är fortfarande mantalsskrivna i Vänersborg..

Stig Arne dör 1992, nästan 74 år gammal, och ligger begravd på Risinge kyrkogård, som inte ligger särskilt långt från Finnspång i Östergötland. Om han fick lära sig teckenspråket vet jag inte och vilka andra eventuella handicap han hade är oklart. Någon skolgång var nog inte aktuellt varken under de åren han bodde hemma eller på Mogårdshemmet.

 

Klagoskrift från Major Peter Forbes änka

av Anki Garmstedt

Vi fick väl lära oss i skolan att Karl den tolftes krig drabbade landet hårt, nödmynt fick införas, den manliga befolkningen decimerades svårt och en mängd militärer från fotfolket till höga dignitärer hamnade i ryska fångläger.

Att bli krigsänka då var nog inte så lätt även om man hade det gott ställt. Nedan är ett klagobrev till kungen från en av mina anmödrar, Margareta Svinhufvud, många generationer bakåt. Originalet finns på KB i Stockholm.

Utdrag ur originalbrevet
Utdrag ur originalbrevet

Denna kopia har mörknat och texten har ljusnat, så mycket går inte längre att läsa. Det går ändå att, få en uppfattning om innehållet och om svårigheterna för familjen. Allt som står inom parentes är oläsbart eller svårtolkat.

Margareta bör ha varit rätt gammal vid denna tidpunkt. Hon dog 1712 i alla fall samma år som hennes man. Då levde endast 2 döttrar, av 6 barn. Hennes son Alexander Magnus var kapten för Orsa kompani och stupade också vid Poltava. Alexander var gift med Johanna Elisabeth Svinhuvud och deras son Carl Magnus är min anfader. Gården fick släkten inte behålla trots brevet. Däremot lämnade Margaretas man en förmögenhet, så det gick nog ingen nöd på de efterlevande.

Peter Forbes familj i ätten Forbes af Lund nr 174
Peter Forbes familj i ätten Forbes af Lund nr 174

Här följer min tolkning av brevet:

Inför aldernådigaste Kongl. Majestäts Nåds

Är jag fattiga ålderstigna och numera (å grefven) Forbes (gå) Enkia nödtvungen att framträda och i största underdånighet föredraga hurusom då igenom allmänna reduktionen, mina och min Salig mans Major Peter Forbes, endaste fasta egendom och gård, Eda benämndt belägen uti Lagga Socken och Långhundra härad, blef oss ifrånkiänd, och Kongl. Majst. Och Kronan tillägnad. Eders Kongl. Maist. vördaste i åminne, af synnerlig kongl. nåde och i anseende till den ansenl. kostnad å bemälte gård och cultiverande användt, allernådigaste förunna oss och våra efterkommande, de en evärdelig besittningsrätt, så att vi dervid och framgient skulle förblifva, så länge vi den tillbörligen häfdade, och alla deras (grenade) mera prestera kunde, hafvandes så väl min Salige käre Man, som jag med mina barn, uti underdånig förtröstan att en så hög och Kristlig Kongl. Försäkring och nåd tillgiva ej allenast och använt allt det lilla vi ägt, uppå mälda gård och oss vid magthållande utan hälst i desse svåre krigstider med yttersta och till oss nytta och bästa () bordt, till oss för ett år sedan efter min Salig Mans död () emot () Kongl. Försäkring uti mitt bedröfliga Enkiestånd, jag så godt som af ålder utmattad, tillika med min äldsta dotter, hvilken äfven den olyckan hänt, att hennes man, Capitarin under Grefven Lejonhufvuds regemente, Otto Adam Richter, som vid Poltava vardt fången, uti sitt fångenskap förnimmas vara genom döden afgången, och hennes bägge söner tillika med min andra dotterman jämvärre ännu i fångenskap sitta.

Vi blefvo aldeles () ifrån den gård som vi sådeles i nåder varit efterlåtit att bebo, och vi allt vårt goda () kostat på, medelst det () assesoren Johan Lilliemarch föregifven sig den hawfa tillbytt, och vara dess allodial frälse.

Ni allernådigaste Konung är min och mina fattiga barns () böön och ()

Det eders Kongl. Majst. I allernådigaste behiertand af vår nöd och det vi det svårsta med ofvannämnda gård utståldt och ansenligt det på använt()

Fäktes i nåder hugna och bibehälla mig ålderstigna Enkia och mina barn vid den besittningsrätt som oss nu gången är eftersom vi i () att erlägga alt hvad gården till utlagor och elljest står före () i underdånighet en nådig bönhörelse och i () förbeiforn

Margareta Svinhufvud

Svinhufvud af Qvalstad nr 145
Svinhufvud af Qvalstad nr 145

Den siste dragonen vid rusthållet No 85 i Solvall, Faringe socken

av Kerstin Lindström

Den 18 maj 1857 föddes Erik Gustaf Oskar Andersson i Faringe, Uppsala län. Oskars far hette Anders Ersson Djerf och var född 1829. Han var soldat vid Bärby rote No 66, vilket även hans far, vice kopral Erik Mattsson Djerf, född 1786 hade varit. Oskars mor hette Ulrika Charlotte Ersdotter och var född 1834 i Alunda.

Oskar hade 4 syskon, en bror och 3 systrar. Han arbetade som dräng hos bönderna i Solvalla. I 30 år hade Gustaf Wallen varit rusthållets dragon när han begärde avsked för att flytta från trakten. Rusthållet måste därför skaffa en efterträdare. Då blev drängen Oskar, 20 år gammal, tillfrågad om han var villig att åta sig uppgiften. Det var alltså ur en gammal soldatsläkt som den nye dragonen rekryterades. Enligt generalmönsterrullarna antogs Erik Gustaf Oskar Anderson till dragon för Solvalla rote No 85 vid Uppsala skvadron af Kungliga Lifregementet dragon Corps den 24 februari 1877 och fick soldatnamnet Ståhl. (Anställningskontrakt saknas.)

Dragonen Oscar Ståhl
Dragonen Oscar Ståhl

Ståhl antogs som rekryt vid Uppsala Sqvadron. Efter fullgjorda 90 dagars utbildning kom han tillbaka till Solvalla. Hästen ställdes i stallet hos rusthållaren, Carl Olof Åkerfeldt och hästens och dragonens utrustning lades in i rustkammaren. Under sommaren 1877 hade rusthållarna flyttat upp dragonens torp till den i skiftet anvisade platsen, Liljeberg och den 14 november kunde Ståhl ta sin bostad i besittning. Hans syster Anna Augusta Djerf, 14 år gammal, flyttade med honom som hjälp i hushållet. Året därpå var han åter inkallad för fortsättning på sin rekrytutbildning i 90 dagar. Diciplinen var hård.

 

Dragontorpet Liljeberg
Dragontorpet Liljeberg

Dragonyrket var eftersökt av många orsaker. Det gav en relativt god inkomst, tillfälle till utbildning och möjlighet till bättre social ställning. Bara namnet dragon förde med sig en doft av krigarliv, hästar och vackra uniformer. Det berättades från flera håll att Ståhl hade ovanligt gott handlag med hästar. Exempelvis blev han fortfarande inkallad för handräckningstjänst efter sitt avsked för att hjälpa till att rida in ”omöjliga” hästar. Sina egna nummerhästar skötte Ståhl med stor omsorg och kärlek.

En kort berättelse om soldat Ståhl: Det var förbjudet för dragonerna att ta med sig starka drycker till logementen. Ståhl slog vad med några kamrater att han skulle öppet passera genom vakten med en liter brännvin. Han inhandlade sin butelj på stan och blev stoppad av regementsvakten och tillfrågad vad han skulle göra med brännvinsflaskan svarade han: ”Medicin till stallet” och fick därför passera och vann vadet.

Det dröjde 9 år som soldat innan det kom en hustru som husmor till torpet. Den 24 augusti 1886 gifte han sig med Matilda Molin, född 1860, som var husföreståndarinnan hos rusthållaren. Helt harmoniskt och lyckligt blev väl inte förhållandet i äktenskapet, men det bestod livet ut, över 46 år. En ladugård hörde också till dragonens torp. Där fanns en ko, en hushållsgris och ett antal höns. Han var inte bara en stor djurvän, han ägnade också stor kärlek och omsorg om sin gårdstomt.

Ett dödfött gossebarn föddes 1886. 1891 föddes en son, Valder och 1895 föddes Ester, som blev min farmor. Sonen Valder tog värvning vid samma regemente som fadern och uppnådde furirs grad. Valder blev efter avsked från det militära ridande polis i Västerås och senare polis i Mjölby. Han avled 1959. Dottern Ester flyttade 1913 till Stockholm och bodde där livet ut och arbetade som piga/tjänarinna fram till 1929 då hon blev hemmafru. Hon avled 1961.

Mathilda Ståhl med sonen Valder och dottern Ester
Mathilda Ståhl med sonen Valder och dottern Ester

Dragon Ståhl var gladlynt och frispråkig, stark och uthållig. Han hade ovanligt lätt för att gå. Till Uppsala gick han flera gånger, ca 7 mil fram och tillbaka, en sträcka som kan jämföras med ett maratonlopp idag är 4,2 mil, för att handla och uträtta ärenden. Någon cykel ägde han aldrig, antagligen kunde han inte cykla. Hans stora fritidsnöje var att ströva omkring i skogen.

Ståhls tjänstetid som dragon blev 35 år. År 1912 begärde han avsked på egen begäran med vitsord, att han under tjänstetiden ”sig utmärkt väl skickat”, som det beskrivs i avskedspasset. Han hade också erhållit svärdsmedaljen. Den instiftades av Oskar I 1850 att tilldelas manskap inom krigsmakten efter minst 16 års tjänstgöringstid. Den som hade fått svärdsmedaljen fick i samband med pension ett årligt belopp om 15 kronor, så kallad medaljpension.

Hösten 1916 födde dottern Ester, som då bodde i Stockholm, en son som fick namnet Birger (min pappa). Barnbarnet blev av stor betydelse för Ståhl och hans hustru. Eftersom Ester var ogift och inte hade möjlighet att själv ta hand om sitt barn, tog hennes föräldrar på sig uppgiften att uppfostra pojken. Ståhl var då 59 år och hustrun 56 år. Birger blev den gamle Ståhls ögonsten, som följde morfar dagligen och lade sig även till med dennes språkbruk. Den som råkade göra dottersonen något förnär fick med morfar Ståhl att göra. Birger bodde hos sina morföräldrar till han var 21 år. 1937 flyttade han till Stockholm.

Efter avskedet som dragon fick Ståhl friköpa torpet Liljeberg och blev därmed lägenhetsägare. Stugan byggdes om och utökades 1921 till det utseende den har idag. Ståhl som aldrig tidigare varit sjuk råkade i slutet av 1920-talet ut för en åkomma som krävde sjukhusvård. Han kom in på Mörby lasarett och det blev en stor upplevelse för honom. Efter hemkomsten berättade han livfullt om den otroliga omvårdnad han fått av ”jäntorna”, dvs. sjuksköterskorna. Doktorn som behandlade honom var dessutom son till Ståhls gamle skvadronchef.

Ståhl led av prostatabesvär och de sista levnadsåren förmörkades av sjukdom. Hälsovården var inte så utvecklad i början på 1930-talet och han hade inte för vana att söka läkare. Han teg och led. Den 28 februari 1933 slutade han sina dagar och bygden Solvalla i Faringe blev på något sätt fattigare. Den originella hedersmannen tillika den sista dragonen vid rusthållet No 85 i Solvalla, Faringe socken begravdes i Faringe kyrka. Graven finns nu inte kvar. Hans hustru Matilda levde ytterligare 12 år och avled 1945.

Kerstin Lindström 23 oktober 2015

Moder okänd – Jenny Berg 1865-1929

av Tom Rimbrant

Jag hittade för några år sedan en kartong med gamla bilder från vår släkt, som jag inte visste så mycket om. Utifrån en bild började jag sedan forska på personen ifråga. En av dessa bilder föreställde Jenny, som föddes med både fader och moder okänd, vilket var en nöt att knäcka, men det gick.

Så här stod det i födelseboken:

Barnets namn: Jenny

Föräldrar: okände, modern 25 år

Hemvist: Brunnsgatan 23

Barnmorska: fru Borin

Födelsedatum: 22 oktober 1865

Döpt: 23 oktober av Burg

Faddrar: Ej några närvarande, barnmorskan

Det var ingen riktigt bra start på livet, särskilt som Jenny visar sig ha både en mor och en far, som dessutom är förmögen.

Jenny Berg
Jenny Berg

Den 24 oktober bär det av till barnhemmet enligt anteckningarna: ” Till inlösen uti Allmänna Barnhuset emot erläggande af 300 kronor anmäles späda barnet Jenny”. Det betyder att modern inte ammade sitt barn, förmodligen för att få vara anonym. Om kvinnan ammade sitt barn var hjälpen gratis. Som jag ska visa fanns det nog en anledning för föräldrarna att ligga lite lågt en tid.

I februari 1866 flyttas Jenny från barnhemmet till torparparet Norberg på Wermdö som fosterbarn. I december 1872 står: ” Flyttad till Winhandlaren Anselm Berg, Ö. Beridarebarngatan 2 i Clara församling”. Här har vi fadern, men vem är modern? Varför flyttas Jenny till sin far? Upphör de barnavårdande myndigheternas skyldighet när barnet fyller sju år, eller är det Anselm som vill ha hem sin dotter?

För att hitta modern började jag med hennes hemvist, Brunnsgatan 23, för att se om det fanns några kvinnor födda 1840. Det fanns en, men det visade sig vara en återvändsgränd. Däremot bodde barnmorskan fru Borin på adressen. Jag trodde det var en tillfällighet, men när jag bläddrade vidare i Jennys födelsebok fann jag från oktober-december inte mindre än fem ”okända” kvinnor till som fru Borin förlöst, alla med adress Brunnsgatan 23. Här kunde barnen både födas och döpas, och mödrarna kanske vila ut en tid.

Nu började jag se om det kunde finnas någon kvinna i Anselms närhet född 1840. I husförhörsboken 1866, bodde en Mamsell Clara Svensson född det året hos Anselm. Födelseplatsen var ej angiven. Den hittade jag dock i mantalsregistret, Staden Inre (Gamla stan). Hon var dotter till vinskänken Eduard Svensson och hans hustru Viveka Christina. Det fanns två döttrar till i familjen, varav den ene är Anselms fru Laura.

Nu backar vi bandet till 1859 på Slottsbacken 6, där familjen Svensson bor. Det här året dör Eduard Svensson och in flyttar en ung kypare, Anselm Berg. 1862 gifter han sig med Laura och 1863 föds deras dotter Alexandra. I december 1864 dör även Clara och Lauras mor, Viveka. Hon gravsätts i januari 1865, och nu är det nio månader till Jenny föds. Den 25 november (Jenny är nu 1 mån) flyttar familjen Berg från Gamla stan till hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg. Clara flyttar också samma dag men står inte tillsammans med Bergs i utflyttningsboken. Jag tror hon kommer från Brunnsgatan 23.

Nu begär jag ut Claras bouppteckning på stadsarkivet. Så här står det: ”att Clara Viveka Edvardina Svensson, ogift, avlidit den 2 december 1927 och enligt intyg såsom arvinge efterlämnat dottern Jenny Berg, myndig. ”

Det finns två saker till att berätta. När Jenny flyttar hem till Anselm i december 1872, är det ca 11 månader till min morfar Arvid föds. En ny kvinna har korsat Anselms väg, pigan Christina Sofia Andersson. Hon föder tvillingar, och priset på barnhemmet har höjts till 400 kr/ barn. 800kr blir kanske för mycket att punga ut med, så Christina ammar ett barn, och därmed är hennes identitet röjd.

I Anselms stora familj bor också en ung man, Carl Axel. Han står som: yngling/lärling i mantalsuppgifterna, men när Jenny flyttar in blir han fosterson och Jenny får titeln fosterdotter.

När Anselm dör 1921 skriver Emil Norlander, revymakare, journalist och författare, en minnestext i Stockholmstidningen den 29 april. Jag bifogar den. Kopian är inte den bästa, men om ni förstorar den går det ganska bra att läsa.

 

Anselm, munskänk
Anselm, munskänk

 

 

Släkten Andersson på Borg

av Karin Ohlsson

På Karindagen, den 2 augusti 1963, slog åskan ner i lagårn på Borg. Skullen var full med hö, inkörd tidigare under sommaren, Den antändes omedelbart och elden spred sig snabbt. Byggnaden brann ner till grunden.

Detta var den värsta dagen dittills i mitt 14-åriga liv! Det samma gällde min morbror och mina mostrar, som bodde på gården. Branden påverkade deras liv åtskilliga år framåt i tiden.

 

Borg, släktgården
Borg, släktgården

I slutet av 1800-talet var Borg ½ mantal kronoskattehemman i Sigtuna rote, Frustuna socken. Gården ligger c:a 3 km söder om Gnesta.

Karl Johan och Johanna

Detta par var min morfars föräldrar. De kom till Borg som brukare år 1886. Morfar Ivar var 2 år då. Det fanns även en äldre bror, Erik. Han gjorde ett gott gifte och flyttade hemifrån 1895. Samma år flyttade ägaren till Borg, en gamling vid namn Jonas Larsson, in som inhysing. Han betalade för sig med 75 öre/dag. Han blev så småningom dement och avled 82 år gammal, i oktober 1905.

Karl Johan och Johanna Andersson
Karl Johan och Johanna Andersson

Av bouppteckningen framgår att hans närmaste släktingar var tre brorsdöttrar. Ingen av dem var intresserad av Borg, så Karl Johan fick köpa gården! Den värderades till 7 500 kr i bouppteckningen. Karl Johan lånade pengar mot inteckningar. Han hade tur, som kom över en ganska stor gård. Det gick bra för bonden på Borg. Sonen Ivar växte upp, man höll sig med pigor och drängar. Man skaffade fler kor och byggde en större lagård

Ivar och Julia

Ivar och Julia var kusiner. Men när de gifte sig år 1909, var detta inget hinder. Det blev snart tillökning i hemmet. Mellan åren 1910 och 1921 föddes två söner och fem döttrar. Barnen fick hjälpa till i arbetet, både i hushållet, utomhus och med djuren.

Karl Ivar Andersson och Julia Matilda Johansson
Karl Ivar Andersson och Julia Matilda Johansson
Lille Ellert – gömd men icke glömd

Scharlakansfeber var en svår sjukdom år 1917. Särskilt små barn var utsatta, och många dog. När småflickorna på Borg blev smittade, var föräldrarna säkert mycket oroliga. Men sonen Ellert var tack och lov frisk! En försigkommen och duktig pojke. Var det därför han skickades iväg till doktorn i Gnesta, för att hämta medicin åt systrarna? Det var mitt i vintern. Inte så långt att gå, bara 3-4 km. Men Ellert, som bara var 5 år, kom inte tillbaka hem förrän det var mörkt, och han frös förfärligt.

Ellert med systrarna Rut, Maja och Olga
Ellert med systrarna Rut, Maja och Olga

Mamma Julia bäddade ner honom. Redan samma natt fick han hög feber och frossa. Röda utslag över hela kroppen. Man skickade efter doktorn, som konstaterade röda hund. Systrarna tillfrisknade så småningom, men inte Ellert. Den 5 februari dog han, till föräldrarnas stora sorg.

Långt in i vuxen ålder har hans systrar ältat frågan: Varför skickade man pojken? Fanns det ingen vuxen, som kunde gått istället? Ingen kunde ge ett svar.

Gravstenen på Frustuna kyrkogård står kvar än idag. ”Vår lille Ellert, du är gömd men icke glömd” lyder inskriptionen

Rut, Maja, Olle – syskontrion på Borg

Efter Ellerts död föddes Karl Olov, den efterlängtade sonen, den ende bland fem systrar. Att han skulle ta över gården en dag var givet. Något annat alternativ fanns inte. Tre av systrarna gifte sig och flyttade hemifrån. Mor Julia dog. Den äldsta systern Rut tog naturligt över husmorsskapet. Mellansystern Maja hade alltid haft bäst hand med djuren, duktig att handmjölka, trivdes med arbetet ute på åker och äng. Olle, Rut och Maja blev helt enkelt kvar hemma. De tre andra systrarna, Olga, Thyra och Inga, och snart även vi barn, kom ofta och hjälpte till när extra arbetskraft behövdes i höskörden, slåttern eller med djuren.

Maja diskar mjölkflaskorna och en 8-årig Karin klappar kvigan Monetta
Maja diskar mjölkflaskorna och en 8-årig Karin klappar kvigan Monetta

Sådan var min barndom. Jag älskade att vara med moster Maja i hennes dagliga sysslor, jag hade ”egna” kycklingar, jag var med och motade kor, jag fick mata höns och grisar.

Morfar Ivar levde till 1955, han blev ”argsint” på slutet. Vi barn var rädda för honom. Det var bara Rut, som han tålde.

Rut sydde åt fruarna i Gnesta, och fick på så sätt lite egna pengar. Rut var som man sa ”körksam”, med andra ord troende. Hon var söndagsskollärarinna och cyklade till Gnesta varje söndag för att undervisa oss barn och gå i kyrkan. Rut skötte hushållet åt sina syskon hela livet. Hennes arbets-uppgifter var lika svåra och tunga, som dem ute på fälten och i lagården. Dessutom hade hon tid och lust att sy och skapa. Som ogift kvinna rönte hon inte den uppskattning för sitt livsverk, som hon var värd. Hennes gudstro hjälpte henne livet igenom.

Branden

När åskan slagit ner i lagårn, är det Olle som först kommer dit. Han får med sig den vettskrämda hästen ut, springer med henne uppför lagårdsbacken och lägger på vägbommen, så hon inte ska komma tillbaka. Maja måste lägga en grimma på kvigan, som står inne för kalvning, innan hon får med henne ut. Hon kommer dock ihåg att öppna för hönsen, så de i bästa fall kan ta sig ut själva. Under tiden sprider sig branden med våldsam fart på höskullen ovanför hennes huvud.

Rut får en omöjlig order av sin bror innan han rusar ut: Ring efter brandkårn! Telefonen är död, hon springer så fort hon kan till ”grannas”. Därifrån går det att ringa. Att hon inte fick hjärtslag på kuppen är ett under.

Vi bor i Älvkullen, ett par km från Borg. Mamma, min syster och jag tar oss dit så fort vi kan, när vi förstår vad som hänt. Vi möts av kaos. Brandkåren är där, men lagårn, logen och vagnslidret är redan nerbrunna. Vagnar, kärror, redskap, seldon, den fina 1800-talssläden, tröskverket – allt är borta. Nyfikna åskådare har samlats och står i klungor. Gårdens kvinnfolk gråter och är förtvivlade, jag också, morbror är arg och förtvivlad. Branden innebär en stor ekonomisk förlust för honom. Det konstiga ordet ”underförsäkrad” nämns i tidningen dagen därpå.

Tiden läker alla sår, sägs det. Man rustar upp den gamla lilla lagårn, som ligger nära bostadshuset. Man säljer av några kor. Maja får börja handmjölka igen. Sommaren därpå byggs en ny, större lagård. Min pappa, Gustav Strand, som är snickare, ansvarar för bygget.

Borg i nutid

Jag växte upp, och lämnade min barndoms bygd. Olle och Maja stretade på med sitt jordbruk och sina djur. När hästen blev gammal och sjuk tog Olle med henne upp i skogen och sköt henne med geväret. Han hade grävt en grav åt henne i förväg. De sista korna skickades iväg till slakt år 1982.

Rut tillbringade sina sista år på Dagaborg i Björnlunda, där hon dog 2001. Olle dog 2005. När Maja blev ensam kvar flyttade hon till Liljedalshemmet i Gnesta. Hon dog där 2009.

 

Min kusin Annika Davidsson och hennes man Göran är idag ägare till Borg. De har några får och höns. Odlingen består endast av hö och vall. Efter syskonens död har Göran renoverat det gamla bostadshuset med varsam hand. Det är nu är mycket fint och trivsamt.

 

Annika och Göran Davidsson, nuvarande ägare till Borg
Annika och Göran Davidsson, nuvarande ägare till Borg

Med denna berättelse vann jag 2a pris i berättartävlingen på släktforskardagarna 2015 i Nyköping. Tävlingen var ett samarbete mellan Nyköping Oxelösunds Släktforskarförening och Södermanlands Nyheter.

 

Nacka 2015-08-29

Karin Ohlsson