av Marianne Jonasson

Det Stora nordiska kriget 1700–1721 blev slutet för Sveriges period som stormakt i norra Europa. Mellan åren 1713–1721 har kriget i Finland kallats Stora ofreden.

Karl XII var befälhavare för de svenska styrkorna och han förde krig med varierande allianser mot Ryssland, Polen och Danmark som de främsta motståndarna. Nederlaget kom vid Poltava i Ukraina 1709. Ryssarna fick tillgång till Östersjöområdet och tsaren Peter den store erövrade de baltiska provinserna och Finland.

Han gav order om att Österbotten skulle härjas och nästan alla städer från Sydösterbotten till Brahestad i norra Österbotten brändes. Och det för att de ödelagda städerna och området till Uleåborg skulle hindra den svenska armén från att försöka återta Finland norrifrån.

Brända kustområden

Var ska jag börja den här historien?

Först och främst tacka mina förfäder för att jag finns och att de kämpade för sitt land mot de ryska kosackerna. 

Mina förfäder har nästan alltid haft landområden som andra velat ha och att de ska lyta under olika överhuvuden. Hur har de klarat detta?

Hur många har försvunnit och arbetat hårt för sin överlevnad? Från den stora ofreden fram till andra världskriget har de alltid kämpat för sin existens och sitt språk. Varje generation hade sin krigsperiod och avsaknad av fred.

Purmo gravgård

Man räknar med att det 1714 fanns ca 14 000 flyktingar i Västerbotten och över 13 000 i Stockholmsområdet från Finland. Här varierar siffrorna lite så jag kan inte med exakta siffror återge hur många som flydde men jag kommer att koncentrera mig på min hembygd i Österbotten och då Jakobstad, Purmo och Esse församlingar varav de de två sistnämnda då tillhörde Pedersöre församling.

Pedersöre kyrka är den äldsta medeltidskyrkan i Österbotten som ryssarna inte brände ner trots att den ligger i Jakobstad.

Jakobstad i Österbotten, min födelsestad var en relativt liten stad 1713 och en ung skeppbyggarstad som grundades 1652. Staden grundades på Pinnönäs godsområde av Ebba Brahe som var gift med Jakob De la Gardie. När han dog så namngav hon staden efter honom

Jacob De la Gardie 1613-1652 son till Pontus De la Gardie och Sophia Johansdotter (Gyllenhjelm) illegitim dotter till Johan III. Ebba Brahe 1596-1674.

När jag forskade på min släkt under stora ofreden gav det mig nya släktingar och tog mig till Stockholm så cirkeln är sluten eftersom jag idag bor i Stockholm, dit mina föräldrar inte flydde men kom pga arbetsbrist i Österbotten och Finland efter andra världskriget.

Storgatan med de tre symbolerna tro, hopp och kärlek i Jakobstad. Man har en stark tro på dessa tre symboler, en långvarig jultradition sedan 1800-talet.

När ryssarna kom i februari, mars1714 var det ca 200–300 människor som bodde i staden och ca 100 hushåll flydde till den svenska sidan. De som flydde gjorde det i de båtar de hade tillgång till och för de som inte hade någon båt så blev det till att gå de runt till den svenska sidan. Det var främst präster, borgare och adelsmän som flydde till som man säger ” Wäst”. Det gjorde att all samhällsstyrning försvann.

Källa: Pedersörenejdens hembygdsmuseum

Karl XII gav en order att alla flyktingar skulle få hjälp och tillsatte 1712 en flyktingkommission för att hjälpa alla de som flydde för sina liv.  Det ryska anfallet mot Finland började i mitten av augusti 1712. Allmogen skulle sättas i arbete i Sverige och de som inte kunde arbeta skulle sättas på fattighuset. Men det här blev ett gigantiskt arbete och kronan saknade verkligen alla medel för att möjliggöra det.

De skulle samla in frivilliga bidrag i kyrkorna och sedan skulle det gå till de behövande flyktingarna. Det ansågs att adeln som var på flykt skulle ha en ståndsmässig livsstil. Den här kommissionen tyckte det var mycket viktigt att de här personerna inte skulle bli till åtlöje om de led av flykten. Historiken Johanna Aminoff- Winberg visar på att 1716 gick stödet nästan uteslutande till adel, präster, borgare och militärer. Allmogen de fick nästan ingenting.

Så det svenska klassamhället fick inte på något sätt bli annorlunda under ett brinnande krig. Personer som flydde hade vid något tillfälle kontakt med myndigheterna men det finns ett stort mörkertal som gör att det är svårt att fastställa hur många de egentligen var. De som kom från Jakobstad finns ibland med i flyktingförteckningarna. Många beskrivs som fattiga och sjuka och de lever i fattigdom. Många hade blivit illa misshandlade innan de lyckades ta sig till den svenska sidan,

Det var väldigt svårt att hitta arbete så tiggeri och prostitution blev en av utvägarna. Tiggeri var förbjudet men vad hjälpte det. De flydde från allt de hade och ryssarna hann även bränna upp deras gårdar och boskap. Så de hade inget med sig när de kom till Sverige.

En tiondel av Finlands befolkning flydde och merparten kom från Österbotten.

Jakobstad med omnejd var en av de städer som härjades hårdast av de ryska trupperna. Två räder gjordes, den 1 mars 1714 och sedan på hösten samma år. Jakobstad brändes ner till grunden, det blev bara några få hus kvar när ryssarna lämnade.

De allra flesta flydde, de som hade råd flydde över kvarken till Sverige, andra ut i skärgården eller ut i skogarna runt omkring. Men många blir tillfångatagna och många dödas.

Vad gjorde de när ryssarna kom och vad kunde de göra?

• Februari 1691 invigs Jakobstads första kyrka.
• 1695 låg det is hela sommaren i skärgården och året därpå förstördes grödan av frosten. Det gjorde att man 1697 inte hade något utsäde och fick då hämta säd från Viborg.
• Befolkningen minskade genom svält och utflyttning.  379 personer omkom genom hunger och köld.
• 1710 kom pesten till Jakobstad via ett fartyg från Sverige.
• 1713 kom de ryska kosackerna.
• 1714 brändes Jakobstads kyrka ner. Kyrkans prydnader och annat kunde räddas genom att de i början av kriget fördes till Sverige.
• 1731 byggdes den nuvarande kyrkan och då på samma plats som den nedbrunna kyrkan stod.

Jakobstads kyrka

Befolkningen fick på olika sätt utstå mycket våld och umbärande och de värsta var under åren 1713–1714. De våldsamheter som ryssarna utförde visste inga gränser.

Nu har mina förfäder inte varit några borgare så de har inte haft möjlighet att fly i lika stor utsträckning som dessa. De har i stället fått fly i sitt närområde, även om några flydde till Wäst, alltså Sverige och inte bara till Västernorrland utan också Stockholm.

Vem vet vad som är nedgrävt här i anslutning till mina förfäders gård?

Ryssarna for fram i Purmo och Esse församling samt i Jakobstad.

Berättelserna är många och de hemskheter de fick utstå känns nästan outhärdliga. Jag har läst berättelser när jag forskat på släkten och det har funnits gånger då jag lämnat skrivandet för att jag inte orkat läsa allt och verkligen ta in det de varit med om.

I Purmo, min församling, våldtog de kvinnorna och misshandlade dem. Flera i min släkt blev brända i sina hus. Deras gårdar plundrades och brändes ner. De slaktade deras kreatur och många dränktes i Purmo å, där sedan de allra flesta av mina släktingar lärde sig simma. Några var gamla och sjuka och de dödades direkt för vad skulle man med dem till.

Purmo å. Här har flera ryssar dränkt mina släktingar och andra i församlingen

De som hade dibarn, ja de fick den värsta och vanligaste behandlingen och den var utbredd i Purmo min hemby. Man skar av deras bröst och satte det i munnen på barnet som de sedan kunde sätta på åkergärdsstolpar eller kastas på marken.

Från Österbotten fördes drygt 4 600 civilpersoner i fångenskap till Ryssland, och ca 2 000 personer blev mördade eller misshandlade till döds.  Tanken var att ju färre som bodde i Finland, desto bättre. Därför högg man ihjäl alla man kom åt. Även om det fanns en idé bakom alla grymheter behövde kosackerna knappast någon uppmuntran för att bränna, röva, våldta och tortera. Det hörde till krigets lagar, den starkares rätt gällde.

Många av de kidnappade och bortförda byggde upp St. Petersburg. Och de kom aldrig hem igen. Mellan 20 000 till 30 000 fördes till Ryssland som slavar. De vuxna sattes i tvångsarbete och tvingades bygga upp den nya huvudstaden. Och det skedde under vidriga förhållanden.  Många barn såldes som slavar till orienten och då främst Persien. Ryssarna tog pengar och livsmedel. Man tog även stora mängder trävaror, smör och ost till den nya staden.

Små barn rövades bort och såldes

Flera kom tillbaka och det var inte lätt för dem att komma hem igen. Allt var nedbränt och kvar fanns kanske grindstolparna och de två björkarna som de visste var deras. De som flydde ut i skogen grävde ner sig i grottor och gömde sig. Hela gårdsgrupper på min farmors sida gjorde det. Men de behövde laga mat och då hände det att kosackerna såg röken och kom genast dit.

Man misshandlade också många så de skulle säga var de grävt ner sina tillgångar och annat. Ett bröllop ägde rum under det här året men det blev ett helt förskräckligt slut. Man klädde av brudparets alla kläder, band ihop dem och hängde dem i taket, åt upp all mat och sedan drog därifrån. Men många dog av svält och hunger om inte rovdjuren tog dem.

Gjorde då den lilla befolkningen inget motstånd? Jodå men det var inte så lätt. Några män beväpnade sig med gevär och spjut och ställde upp sig på båda sidor om vägen. De dödade vid ett tillfälle nio kosacker. De grävde ner liken på en holme i Purmo å. Det stället kallas eller kallades Kosackgraven på Ryssholmen.

Det finns en historia till och den säger att ryssarna hade sin lägerplats vid något som idag kallas kosackbacken. Kosackerna hade varit ute och plundrat och när de kom till sin lägerplats la de sig i bastun och gevären lämnade de på backen.  Dit kom sedan några i församlingen och sköt ihjäl dem och grävde ner dem i backen och på så sätt fick den backen det namnet.

Det finns hur mycket som helst att berätta om det som hände under stora ofreden. Men det kom en liten tid av återhämtning innan lilla ofreden slog till igen mot befolkningen.

Fredsfördraget mellan Sverige och Rysslands slöts 1721 i Nystad den 30 augusti.

Nystad är en stad i Egentliga Finland och grundades av Gustav II Adolf den 16 april 1617.

Det här var fredsvillkoren:

• Sverige avträdde Livland, Estland inklusive Ösel och Dagö, Ingermanland, Viborgs län och södra delen av Kexholms län.
• Sverige erhöll 2 000 000 riksdaler för de finska landskapen.
• Religionsfrihet garanterades i de av Sverige avträdda områdena och de fick behålla handelsprivilegierna.
• Den svenska staten fick årligen föra ut spannmål till ett värde av 50 000 rubel tullfritt från Livland.
• Ryssland fick rätt att medla i fredsförhandlingarna mellan Sverige och Polen.
• Ryssland förband sig att inte företa sig något mot Sveriges statsskick, tronföljd med mera och skulle även medverka till att ingen annan nation heller gjorde det.
• Ryssland återlämnade Finland till Sverige fyra veckor efter det att freden ratificerats.
•  Alla krigsfångar på bägge sidor ska få lämna sina fångorter och bege sig hemåt efter de betalt sina skulder eller ställt borgen för dem. Av cirka 30 000 personer, inklusive civila som tagits i bland annat Finland, återvände enligt den svenske skolmannen och historikern Per Kristina Sörensson (1885–1922 ) att 1205 officerare och 3447 underofficerare och meniga återvände.

 Kopparstick av undertecknandet av freden

Vad hände när ryssarna lämnade Jakobstad, Purmo och Esse?

Jakobstad var en nedbrunnen stad, kyrkan i aska med övervuxna åkrar runt omkring.

Rådhuset i Jakobstad. Det här ar det fjärde i ordningen. Det första stod klart 1653 och det som står här idag på östra sidan av torget är från 1877

1722 i januari sammanträdde rådhusrätten för första gången på flera år. Det var bara den nyvalde borgmästaren och rådmannen som var på plats. De andra rådmännen var ännu inte hemma och därför kunde man inte hålla några rättegångar. Man behövde se över hur man skulle göra med folk som flyttat in till Jakobstad när de som flytt inte fanns kvar i staden, men den hade inte varit helt öde under krigsåren.   Åren 1714–1719 hade staden varit nästan helt avbefolkad, men under 1717 började de som flytt sakta återvända och staden började sakta men säkert byggas upp igen och då enligt den gamla tomtindelningen.

Husen blev små och liknade de på 1600-talet med en sal och två kammare. Möblerna var väggfasta, men de ersattes senare med målande sängar och skåp.

Under stora ofreden var det omöjligt att få kunskap i skrivning och räkning. Flera av Jakobstads och församlingens handlare kunde alltså inte skriva eller räkna. Efter freden kom det två borgare från Stockholm och bosatte sig i Jakobstad och år 1723 när man började föra böcker igen fanns det 29 handlare i staden. Befolkningen ökade också i Purmo och Esse.

Stadens borgardöttrar bodde ensamma på sina gårdar då deras fäder har avlidit, de var ogifta, ensamboende och utan försörjning. Borgardöttrarna kunde inte avvisas från staden hur som helst. De måste kunna försörja sig och då fick de bo ensamma.

Men vilka borgare skulle få flytta in till staden som inte varit där innan stora ofreden?

Hur hade de tänk försörja sig och hur såg familjeförhållanden ut? Pass och andra papper måste var i sin ordning. Var man gift med en kvinna från Jakobstad var det en fördel och också om man planerade att gifta sig i staden.

De finns inte så många soldater i Österbotten, 1723 var det bara 350 man. De hade inte heller efter kriget tillräckligt med män att skriva ut till soldater.

I Purmo och Esse var det många som kom tillbaka till sina nedbrända hus, men många blev kvar i Sverige om de flytt dit. När de kom tillbaka kanske de kände igen grindstolparna eller något annat. En tallplanta hade växt till sig på spisgrunden. Ibland hade andra flyttat in på deras mark. Det var många gårdsgrupper som blev helt tomma under de här åren och ibland kom folket tillbaka om än inte lika många som flydde.

Några kom hem från rysk fångenskap, De kunde inte arbeta och försörja sig så de skrivs inte i mantalslängden, de undantas från den. De hade flera besvär, en man var döv som man trodde berodde på någon förkylning han hade så ont i sitt huvud och var bräcklig och när vädret skiftade led han av yrsel eller så kallad huvudsvindel. Vem vet vad han hade varit med om. 

Det uppstod en hel del konflikter de kommande åren mellan människor när samhället skulle återgå till det normala igen. Men man löste dem relativt bra, för alla ville ju ha en dräglig tillvaro och kunna äta sig mätta och tak över huvudet.

Många ville klyva sina hemman så det blev plats för fler att bruka jorden. Många fick skattefrihet under flera år då deras hemman legat i träda. Flera av de våldtagna kvinnorna hade blivit gravida då de blev våldtagna av de ryska kosackerna. Det finns inga böcker för de här åren så det går inte att säga hur många barn som föddes.

Så här ser det ut i böckerna 1713–1714. Det står bara död och sedan finns de inte mer än till 1714. Men eftersom prästerna flydde så fanns det ingen som skrev ner något. Det här gör att det finns stora luckor för forskningen under de här åren. Det man också kan se att många är överstrukna och inte varit i kyrkan och kommer tillbaka under 1715 och åren därefter.

Jakobstads församling är det ett hopp från 1713 till 1723. Så här finns ingen information att tillgå. Men då är rådhusprotokollen en stor hjälp. Där står det mycket och då kan man även få reda på barns ålder och mycket annat som giftermål och namn på många fler personer. Men det är ingen förstahandskälla.

När jag var liten pratade man om ”Musikas”, det var en märkvärdig gård. Min farfar kände de som bodde där och historierna om gården är många. Bland annat ”Gossen som glömt sitt modersmål”.

Pojken på den gården hade blivit kidnappad när han var åtta eller nio år gammal. Men på något sätt kom han tillbaka till Purmo. Han hade glömt sitt modersmål när han kom tillbaka. När han kom hem levde hans mor men hon kände inte igen honom. Han hade stött sin kind på en sten när han var liten och när han kom tillbaka så tog han henne till stenen och visade ärret han fått där. Men han var från en annan by och församling och han flyttade till Västerbacka i Purmo.

Men det finns en liknade historia att han rövades bort från en gård nära min farmors förfäder. Allt är inte sant men kanske det ändå finns något uns av sanningshalts i de många olika historierna, som gått i arv.

Jag förstod då inte allt som berättades men nu har jag ändå fått någon sorts klarhet i gården. Om än inte allt kanske är sant.

Den här forskningen är om stora ofreden och små delar av det min släkt varit med om. Även om jag forskat mycket på både släkten och annat så blev det här en djup och bred forskning som varit jobbig och omvälvande då jag gått och trampat på alla de platser som finns beskrivna. Mina släktingar lämnade inte sin hembygd, de vara där och försvarade sina ägor om än de flydde i närområdet. De hade nog inte råd att göra det och flera fick sätta livet till på många olika sätt.

Kom på mig själv att jag läste alla gårdsnamn och tänkte på finlandssvenska, den dialekt som jag och alla pratar i Jakobstad, Purmo och Esse. Jag flyttades tillbaka till alla platser och gårdar. Men de gav mig också ett nytt helt okänt släktband till Stockholm på min farmors sida och 17 generationer bakåt. Med start 1456 i Sveriges huvudstad.

Det är februari 2026 vad har vi lärt oss av historien? Just nu tycker jag att vi inte lärt oss någonting.