av Anki Garmstedt

Erika föddes Riga, i nuvarande Lettland 1910. Hon var dotter till en kapten i tsarens arme och hans fru som ägde och drev en cirkus. Redan från början var hon med på cirkusens turnéer till olika länder i Europa. Hon har berättat för sin son att hon som ganska liten fick TBC. Hon skickades då till sina farföräldrar i Sevastopol på Krim, där hon blev helt frisk. En mycket aktuell plats idag.

På resan dit var det ett helt följe som reste med. De hade en helt egen tågvagn, för sig själva. Med den tidens mått var det en rätt välbärgad familj. Men tiderna förändrades, och första världskriget närmade sig. Den ryska revolutionen gjorde att deras levnadsvillkor helt ändrades. Hennes pappa hamnade i tyskt fångläger, och Erika och hennes mamma var då tvungna att fly från Ryssland tillbaka till Riga.

Där gick hon i skola och blev en väldigt ifrågasättande elev. Nazismen var på stark frammarsch och när hennes klasskamrater, och lärare med judiskt ursprung blev relegerade protesterade hon högt och blev då hotad av skolledningen. Till saken hör att Erika hade ett judiskt utseende, men ingen i hennes familj hade något judiskt ursprung.

Samtidigt som hon läste på en tolvårig flickskola, gick hon i Rigaoperans balettskola. Och endast 15 år gammal fick hon kontrakt för olika dansturnéer i Europa. På detta sätt hjälpte hon till med familjens försörjning. Faderns lön hade ju upphört i samband med revolutionen och det blev allt svårare att resa genom Europa med cirkusen. Erika berättade, att efter första världskriget, var det fler gränser som bevakades än före kriget. Tidigare behövdes ofta inte ens pass, men nu var det även visumtvång vid många gränser.

Under sommaren 1928 turnerade hon i Sverige och hon träffade då sin blivande man. Även han var av cirkusfamilj. 1931 gifte de sig och Erika fick då svenskt medborgarskap. Men maken var inte den drömprins hon trott och efter att ha blivit mycket svårt misshandlad, lämnade hon honom.

Cirkuslivet hade gett Erika några lite ovanliga kunskaper som hon tog med sig genom åren, en stor tolerans för olikheter och en enorm språkkunskap. Hon talade fyra språk flytande och kunde göra sig förstådd på ytterligare minst tre. Hon var en mycket duktig akrobat och brukade ofta vara med på affischerna som ett dragplåster. Efter skilsmässan fortsatte Erika att arbeta som dansare och även på olika cirkusar i Sverige och övriga Europa. Hon blev uppmärksammad för sina talanger. Uno Myggan Eriksson har skrivit några rader om henne i en av sina böcker och Martin Ljung tyckte att hon var en mycket duktig dansare.

När hon på nytt befann sig i Tyskland inträffade det som fick henne att ta ställning mot nazismen. Hon skulle handla ett par strumpor i en affär i Hamburg år 1938. Det var en butik judar inte fick vistas i. Hon blev, under riktigt kränkande behandling, nekad att köpa något på grund av sitt utseende. Detta gjorde henne mycket upprörd och arg. Så det blev en stor scen och polis tillkallades. Hon fördes till polisstationen och fick där visa upp sitt svenska pass. Hon släpptes direkt. Därpå gick hon tillbaka till affären och krävde en ursäkt av framför allt affärsbiträdet. Biträdet vägrade, men blev till slut tvingad av ägaren. Hon fick sina strumpor och lämnade Hamburg fortfarande ganska upprörd.

Erika körde en bit men blev tvungen att stanna vid en parkering för att ta en cigarett och lugna ner sig. När hon står där tycker hon sig höra att hennes bildörr öppnas och stängs. Och mycket riktigt i baksätet ligger en svårt misshandlad man.

Han sa åt henne att köra till Köln, där han hade en kontakt. Herbert, som han hette, hade blivit fångad av SS-agenter och rymt från ett koncentrationsläger och skulle avrättas. Men han förklarade för henne, att om de skulle bli upptäckta, var även hon i stor fara. Förmodligen skulle även hon avrättas. Detta är innan kriget officiellt börjat. Men här var hon fortfarande upprörd över sin egen behandling i affären, så hon körde honom till Köln.

I Köln kunde han inte stanna, utan han måste försöka ta sig över gränsen till Frankrike. Erika bestämmer sig för att försöka smuggla över honom. För att åka så långt var de tvungna att tanka. På den tiden, hade alla bensinstationer personlig betjäning. Därför gömmer de Herbert under en filt i baksätet, och Erika fick flirta lite med bensinkillen. Detta gick till deras glädje och förvåning riktigt bra. De körde till Paris, och därifrån kunde Herbert, sedan ta sig vidare till USA. Under resten av deras liv höll de kontakten med varandra.

I slutet av 1938 återkom hon till Sverige. Hon blev då förskräckt av att se hur landet hade förändrats. Erika fick även svårt att få arbete. Hon började servera på Finlandsbåten, men var tvungen att sluta, då gästerna vägrade bli serverade av en judinna.

Under hösten samma år lyckades hon och en väninna ta sig över till England, där de fick möjlighet att utbilda sig i Röda Korsets regi. På grund av sina språkkunskaper blev hon till stor hjälp, men själv sa hon att när hon hörde av tyskar och andra, om vad som försiggick, växte hennes hat mot nazismen.

I september återvände hon till Stockholm. Hon fick ibland korta jobb som servitris men var mest arbetslös. Det var då hon träffade Willi. Han var i Sverige för att bygga upp en antinazistisk motståndsgrupp. ”Men jag måste varna dig, det är ingen lek” sa han. De skulle inte spionera på Sverige, bara hålla ett öga på nazisterna här.

Hennes arbete var ganska lätt till att börja med, mest lämna meddelanden och paket. Hon ordnade även tre uthyrningsrum till att gömma framförallt norska moståndsmän i. Under vintern 1941 var hon i Norrland någonstans och hjälpte människor som flytt över norska gränsen. De flesta kom från ett fångläger som hette Grini.

Här hände det som blev hennes sista uppdrag. Någonstans i Norrland skulle hon möta två norska motståndsmän som behövde hjälp att fly. Mötet var välplanerat, men de blev förmodligen förrådda och hamnade i ett tyskt bakhåll. Den ene lyckades hjälpa sin kamrat ända fram, men han var mycket svårt skadad, torterad och beskjuten med tre skott. De visste inte vad de skulle göra, men de försökte ta bort den kulan som ännu satt kvar i ryggen. Tyvärr avled han och de begravde honom i skogen. Den andre mannen klarade sig. Denna händelse påverkade henne stort, och när hon strax därefter blev tillfångatagen, kände hon nästan mest en lättnad.

Hon var nu höggravid med Willis barn, som hon födde i fängelset. Efter en tid blev hon fri och kunde på nytt söka arbete. Nu var hennes utseende inga problem, men hennes fängelsevistelse däremot. Hon berättade aldrig hur många politiska flyktingar eller motståndsmän hon lyckades rädda. Willi hade också blivit tillfångatagen, men lyckades fly från fängelset. Honom återsåg hon aldrig.

Den senare delen av sitt liv blev mindre dramatiskt. Hennes balett- och cirkuserfarenhet gjorde att hon var mycket vig även på äldre dagar. Hon överlevde många farliga episoder i sitt liv men till slut var det cancern som ändade hennes liv.

Jag tror inte Erika skulle ha gillat det som pågår i Europa nu med främlingsfientliga partier och nazisism som växer fram. Vi skulle kanske behöva någon ny Erika idag.

Både Erikas och Williis äventyrliga liv finns beskrivna i en mycket intressant antologi om politiska fångar på Långholmen 1880-1950. Den heter ”…faror för staten av svåraste slag”. Jag vill också tacka mina bröder som hjälpt mig med fakta och Eva Edberg som hjälpt mig med redigeringen.