av Nina Tilander

När man släktforskar är önskan att hitta något spännande. Att någon har begått ett brott eller suttit på hospitalet är ju bingo ibland. Egentligen så är det väldigt tragiskt men här finns det dokument, foton och annat arkivmaterial att tillgå vilket är fantastiskt.

Jag höll på att bygga en gren på min mammas pappas sida. Häng med … Min morfars farfars fars brors sonsons dotter Edit!

Edit är född 1917 i Gottröra. Hon har en storebror Eskil och mamma deras dör tragiskt 1927 då de är 12 och 10 år. Pappa gifter om sig 2 år senare med moster Tyra och de får en lillebror 1931 Helmer. Ja jag vet Helmer blir både kusin och lillebror.

1935 bor Edit i Sollentuna med sin familj och nu träffar hon smeden Nils. Det är kring Nils denna berättelse uppehåller sig.

Nils är född i Täby 1911 in i en smedfamilj. Pappa hans är smedsmästare och han har 5 bröder och några systrar. Nils jobbar lite här och där som smed men håller sig i Sollentuna hos en äldre bror och i Stockholm. Nils tar anställning 1931 i Stockholm och bosätter sig på Östermalm.

Här träffar han hembiträdet Greta och tycke uppstår och ganska snart blir hon gravid. Greta bor på Norrmalm. Till jul 1931 föds deras dotter. Nils erkänner faderskapet i februari 1932 men tragiskt dör Greta i tarmvred några månader senare. De fick aldrig chansen att bilda familj. Dottern tas om hand av sin mormor och morfar och växer upp hos dem. Nils betalar dock underhåll för sin dotter.

Och 1935 träffar han min släkting Edit. Hon jobbar som sömmerska och de gifter sig 1937 i Sollentuna kyrka. De bosätter sig på Söder i Stockholm och köper bland annat möbler på kredit.

Men de får snart äktenskapsproblem då Nils har lite svårt att hålla i sina slantar. Dels har han underhållsbidrag att betala för sin dotter och så har de hyra och avbetalningar på möblerna men trots att de jobbar båda två heltid får de inte pengarna att räcka till. Nu har de varit gifta i ca 2 år och de har inte fått några barn.

Det jag hittade på Nils 1940 är att han gör inbrott, då ökar pulsen och jag blir ivrig för att hitta vad han ställt till med.,Jag letar i husförhörslängder och ser att han 1941 har suttit på Långholmen, åh spännande.

Snabbt byter jag fönster och dyker in på Centralfängelset på Långholmen. Det första jag ser är fotografirullar och skrollar snabbt ner för att besviket inse att de bra är släppta fram till 1940, Nils släpps ut 1941.

Då fick jag byta fokus. In i Polisunderrättelser och leta. Först i register för att hitta vart i denna, förlåt men underbara bok. Tjock och härlig och har ett språk som förblindar och alla dessa bilder på tjuvar och banditer samt internationellt efterlysta personer, fastnade på en fransk polis som varit på fel sida lagen aj aj.

I denna bok kan jag nu se vad Nils gjort. Jag visste bara att han gjort inbrott och nu även förskingring. Hm vad har han gjort denna Nils.

Det som framgick vara bara 1:a resan inbrott och stöld, förskingring och även förfalskning.Han fick straffarbete på Långholmen i 9 mån. Så i februari 1941 kryper han in på Långholmen och släpps i december lagom till jul.

Men här framgår det ju inte hur han gått till väga utan bara vad han gjort. Då får man besöka arkiven. (Nu var det pandemi) Fast jag tog den enkla vägen och mailade Stockholms stadsarkiv och helt enkelt begär ut Nils ”akt”. Mot en nätt summa pengar plingar det till i min inkorg och här ligger nu vad Nils gjort.

Öppnar hans akt och bland det första jag ser är ett fotografi av honom, wow det gjorde att jag blev extra glad. Nu har jag äntligen ett ansikte på Nils, smeden som gav min släkting Edit sådan huvudvärk.

Foto från hans fångakt taget 1941 vid frisläppandet. Vilket hår, här ser man varför hans syn är nedsatt.

Jag läste på kartotekskortet som skrevs då han anlände till Långholmen i februari, hans fullständiga namn och när han är född samt vart han jobbade innan han blev dömd i febr.uari 1941, att han är gift med Edit och vad hans föräldrar heter samt vilken ockupation de har.

Att han har en dotter utom äktenskapet. Men så har man även skrivit att Nils den senaste tiden sammanbott med en ung dam på söder samt att hustrun numera bor hos sina föräldrar i Sollentuna. Oj då de har helt enkelt separerat och han har flyttat in hos en ny kvinna, för det står att hemskillnad är uttagen i juni 1941.

Det avslöjas också att denna nya kvinna när hon besökt Nils i juli 1941 försökt smuggla in en tiokronorssedel, men att denne peng fråntogs honom. Så fröken finurlig blir avstängd från besök hos Nils.

Då förstår jag att de är ett par. På baksidan av kortet är alla hans syskon uppradade från äldsta brodern på 38 år till yngsta brodern på 15 år. Vid denna tidpunkt är 3 av bröderna smeder, vet att även en fjärde blir det framöver.

Sedan kommer själva domen. Jag citerar -Nils döms i februari 1941 av Stockholms Rådhusrätt för första resan å olika tider delvis medelst inbrott förövad stöld, uppsåtlig förskingring samt tre förfalskningsbrott till straffarbete. Vad blir hans straffarbete, jo snickare samt smed. Sedan följer hela berättelsen av hur han hamnade här.

Följande går att läsa.

” Gott intryck vid första bekantskapen. Vid direktörens mottagning var han generad och syntes nedstämd.  Brottorsak: TRÅKIGHETER!

Förnekar spritbegär, men arbetskamrater till honom uppger att han är rätt spritbegiven.

Nedsatt synförmåga sedan skolåldern. (syns på fotot ovan) Frikallad från värnpliktstjänst sedan han 1933 fått vänstra njuren bortopererad. Detta hade man ju velat veta mer om.

Önskar smidesarbete vilket han har sysslat med sedan sitt 16:e år.

Här står också att han i sitt 3:e år hade fallandesjuka/Epilepsi.

Att han mellan då han var 16–24 år var sjuklig.

Brottet/Gärningen

Nu till själva brotten: Enligt utslaget skall Nils erhållit förtroendet att under tiden augusti – oktober 1940 sköta sin chefs affärer. Han gjorde det så illa som helst. Då chefen återkom hade nämligen Nils förskingrat 709 kr och 99 öre av firmans medel.

Så till nästa brott. Då han var inneboende hos en servitris i ett hus på söder i Stockholm stal han från henne den 9:e december 1940 ett guldarmband värt 50 kr, den 13:e december en ring, värd 25 kr och den 14:e ett till guldarmband värt 50 kr. Den 20 december 1940 tog han från samma bostad en till servitrisens pappa adresserad postanvisning å 100 kr som han sedan falskeligt utkvitterade. Den 7 januari 1941 stal han från servitrisens pappa igen en premieobligation, värd 50 kr. Han stal också en postsparbanksbok från servitrisen och tog vid två tillfällen under januari 1941 ut sammanlagt 75 kr på boken. Även då hade han förfalskat kvittona. Ersättningsskyldig med sammanlagt 985 kr.”

Kan ni gissa vem denna servitris är? Jo den lilla finurliga damen som tänkte smuggla in en tiokronorssedel åt honom på Långholmen. Så servitrisen han stal från är Nils fästmö.

Sedan går de igenom Nils uppväxt i föräldrar hemmet. Att han genomgått folkskola samt konfirmation. Att han vid 15 års ålder fick plats som smides drängpojke i Östra Ryd och att efter knappt 1 år återvänder hem och börjar som smideslärling hos fadern.

1929 anställs han hos sin äldre bror som smidesarbetare i Sollentuna. Här arbetar han fram till hösten 1935 då han byter anställning till en smidesverkstad i Stockholm/Karlberg men blir bara kvar i 1 år för han får en ny anställning i Sollentuna. Det är här han skötte affärerna så ”illa som helst” och avskedas i nov 1940.

Han tjänade 100 kr i veckan 1940 innan han fick sluta vilket är ca 2800 kr idag. Sedan kommer de in på hans ekonomi. Att han alltid har haft svårt att handskas med pengar. Hans ekonomi har därför trots ganska goda inkomster undan för undan blivit sämre. Han har legat efter med underhållsbidraget till sitt utomäktenskap födda barn och har även dragits med avbetalningsskuld å möbler.

År 1937 ingick han äktenskap och hustrun har ända sedan äktenskapets ingående haft arbete med en lön på 35 kr i veckan. Hon var sömmerska.  Ändå har icke makarna kunnat klara av sina affärer, älskar det ordet, att ha affärer med sin äkta hälft.

Sedan julen 1939 har oenigheter rått mellan honom och hustrun. Den 16 november 1940 flyttar han därför ifrån hustrun och det gemensamma hemmet och bosätter sig hos servitrisen Svea och hennes far. Nils lär ha för avsikt att ta ut skilsmässa.

Han gör gällande att hustrun icke vårdat sig om hemmet. Va då har han inte full markservice.?Han säger att hon också trätt i förbindelse med en annan man.

Nils omnämnes från olika håll som en duktig yrkesman. Han är snäll och hjälpsam och mycket barnkär. Godtrogen mot alla människor, ofta till skada för sig själv. Slarvig med sin ekonomi – kan inte sköta penningar.

Hans fästmö Svea har uppgivit att hon lärde känna Nils i augusti 1940 och sedan umgåtts med honom. Så han bodde fortfarande ihop med sin fru då han träffade Svea.

Hon trodde honom om allt gott men måste ändra sin uppfattning sedan hon funnit att han bestal både henne och hennes far. Men vänta, hon besöker ju honom i fängelset säkert flera gånger och tänker till och med begå brott genom att smuggla in pengar till honom, så, så illa tycker hon nog inte om honom.

Hans senaste arbetsgivare som han stal från säger bland annat angående Nils att han hört av dennes arbetskamrater att Nils vore rätt spritbegiven. Han lånar pengar av grannarna/arbetskamraterna här som han icke betalt.

Det verkar som han skulle vara en dubbelmänniska, om det inte är fel på förståndet. Nils är snäll i sig själv med vårdslös om sig och behöver nog tillsyn för att kunna sköta sig då han verkar ibland lite slö!

I maj 1941 kommer en bedömning av Nils.

Ingen anmärkning mot hans arbete eller uppförande under strafftiden. Av tillförordnad yrkesman E. Carlsson får han det vitsordet att han varit en av de bästa som varit i smedjan.

Vid sin frigivning i december 1941 erhöll Nils kontant 25:85 öre var jämte 88 kr översändes till fästmö Svea att senare tillställas honom. Inga inköp endast reparation er av kläder för 1,50. Bostad hos fästmön samt arbete hos sin äldre bror i Sollentuna.

Nu kommer det bästa, Nils gruffande över att han fick betala prenumerationen å idrottsbladet, som han påstod att icke fått under senaste kvartalet. Hans godkännande å räkningen finnes dock. Klart han måste klaga lite.

Jag tror dock denna fängelsedom lärde honom något, för efter detta håller han sig på mattan.

Skilsmässan

Jag blev ju lite nyfiken ändå på skilsmässan.

Han påstod ju att Edit ej vårdat hemmet och var sammanboende med en annan man, trots att de var gifta. Genom fängelseakten får jag bara Nils version, det finns ju som bekant två sidor av ett mynt.

Så nu beger jag mig faktiskt med tunnelbana in till Stadsarkivet på Kungsklippan.

Hänger lite på låset men det var inte mycket folk här och fick hjälp att hitta deras skilsmässohandlingar.

Jag får upp två stora böcker och ärligt talat har jag faktiskt aldrig letat i sådana böcker, men jag insåg snabbt hur enkelt det var, jag hade ju alla datum till hands.

Först slog jag i boken Hemskillnadsmål och där fick jag ett hänvisnings nr till boken om Familjerättsmål. Här fick jag en ny hänvisning till böckerna om Stockholmsrådhusrätt Familjerättsavdelningen.

Två nya stora böcker kom upp och jag fick slå och leta i dem. Här ser jag själva skilsmässan. Att de ansökt om hemskillnad den 16 juni. Sedan står det tyvärr inte mycket mer än att ett prästbevis på när Nils är född och vart han är skriven.

Rättens dåvarande ordförande, en Gullstrand, har i maj 1941 för pastor Carlberg utfärdat förordnande att företaga medling mellan makarna varande å förordnandet tecknat bevis av Carlberg att medling av honom företagits den 10 juni. Vad jag förstår dök de aldrig upp på utsatt dag. Rådhusrätten beviljar Edit förmånen av fri rättegång i målet mellan henne och Nils. En advokat tilldelas Edit en B Hedberg som kommer föra hennes talan i rätten. Står att rätten betalar advokat Hedbergs kostnader.

Så hittade jag utslaget av skilsmässodomen.

”På grund av djup varaktig söndring icke kunna fortsätta sammanlevnaden. Makarna gemensamt till Rätten ingivit ansökan om sammanlevnadens hävande”. Oj vilket språk.

Ja mer var det inte. Jag som hoppats på något ”smarrigt”.

Jag läser vidare i pappren.

Här hänvisas till olika kapitel och balk som förbjuder dem att besöka varandra under hemskillnadstiden, för i så fall får de fängelse i en månad. Ja nu satt ju redan Nils i fängelse, så det var ju inte så svårt för dem att hålla det löftet. Edit berättigas att sitta kvar i hemmet tills skifte sker.

Sedan får de 3 månader på sig att skriva upp sina tillgångar och skulder. Deras skilsmässa gick förhållande vis snabbt då de inte hade några gemensamma barn.

Foto av Borgmästare Fant. Fotograf: Meyere de, Jan (1879-1950). Stockholms stadsmuseum

I april 1942 sammanträder rätten med borgmästare Fant, rådmannen Wilhelmsson och t.f assessorn Askergren i Rådhusrätten rörande deras skilsmässa.

De har även lämnat in en skrivelse att de ej kan komma överens om skifte i bodelningen och behöver en bodelningsman

Dom avkunnas och skilsmässan är klar samt att de får en amanuensen A.Lindencrona som hemskillnads man samt vara skiftesman vid bodelningen.

Så var deras äktenskap till ända.

Tyvärr hittade jag inget mer. Jag hade så gärna vilja läsa Edits sida av ”myntet”.

Den ”smaskiga” akten fanns inte. Jag fick upp en bunt med akter från samma år men deras diarienummer fanns inte med men där låg en del akter med olika redovisningar om varför folk skildes, dock ej på mina släktingar.

Vad hände Nils

Vad hände Nils sedan.

Jo han och fästmön Svea gifter sig 1942 bara en månad efter att skilsmässan från Edit gått igenom. De hade bråttom Nils och Svea.De bosätter sig på Kungsholmen och här bor de fram till att Svea går bort 1957. De får inga gemensamma barn.

1961 har han träffat en ny kvinna och de gifter sig. Det är en kvinna som faktiskt bor i samma trappuppgång, här behövdes ingen ”Tinder”!

1972 flyttar Nils och frun nr 3 ut till Farsta, fast jag kallar området för Hökarängen, då är han 61 år och 1974 dör även fru nr 3. Nils bor kvar i lägenheten i Hökarängen fram till sin död 1986, i början på sitt 75 år.

Edit min släkting hon får aldrig några barn men gifter om sig 1943 med en trädgårdsmästare och de bor på Söder. Hennes man dör 1991 och Edit somnar in bara 9 månader senare i juli 1992.

Jag har inte varit i kontakt med några av deras släktingar för att höra hur mycket de känner till av denna historia.

Fritt berättat av mig Nina Tilander efter dokument som jag sökt efter och även hittat på nätet.

av Eva Edberg

Min farmor hade en bror som tidigt fick problem med myndigheterna. Det enda min far fick veta var att han hade gått till sjöss. Därför blev jag förvånad när jag följde honom från vaggan tills han försvann.

Harald Jakobos Wahlberg föddes 4 maj 1878 som barn nummer sju till arbetare Claes Harald Hilledor Wahlberg och hans hustru Kristina Jakobina Elisabet Nilsson. De första sju åren bodde han med sin familj på Tumba bruk där fadern arbetade som snickare. 1885 fick föräldrarna en vaktmästarroll på det nybyggda huset på Dalagatan 44 i Stockholm.

Haralds far var redan då sjuklig och dör på våren 1890. Det var modern, en tuff gotländska, som tillsammans med de äldre barnen skötte vaktmästartjänsten. Hösten 1888 blir Harald intagen på Stockholms stads uppfostringsanstalt för gossar på Tjärhovsgatan 12.

Stockholms stad stiftade denna uppfostringsanstalt den 31 december 1851 genom att överta förbättringsavdelningen på Prins Carls uppfostringsinrättning med 21 gossar på Tjärhovsgatan 12. Förhållandena på inrättningen var eländiga.När kyrkoherden i Katarina, Axel Lundquist, blev 1885 invald i styrelsen för anstalten blev han förskräckt. Från 1888 som ordförande fick han hela tiden kämpa mot Fattighetsnämnden för att få drägliga förhållande för pojkarna.

Han konstaterade genom en förfrågan till fängelseanstalterna att 39 % av dessa pojkar åkte fast för tjuvnad när de lämnat anstalten. De lärde sig stjäla under sin tid på anstalten. Orsaken var att de stal mat under eftersom de i stor sett svalt. Han konstaterade att de fanns kök för föreståndaren, vaktmästaren, snickaren, skräddaren och var och en av jungfrurna men inget för de 85 pojkarna.

Gossarna fick mjölk, smör och bröd till alla tre måltiderna 2 dagar i veckan och endast lagad mat till middag 5 gånger i veckan. Den lagade maten levererades från Dihlströmska arbetsinrättningen. Maten var halvkall och bestod ofta av härsken sill eller härsket fläsk som barnen inte kunde äta. Han kämpade länge förgäves mot Fattigvårdsnämnden, som alla kom från överklassen, och inte tyckte fattigt folk hade samma behov som de själva.

Först 1893 efter åtta års påtryckning tog anstaltsledningen saken i egna händer och använde den årliga reparationsfonden för att få till ett kök och situationen förbättrades otroligt för de intagna. Det sattes i drift 1 januari 1894. Den enda som led av detta var den som hämtade resterna av de oätliga middagarna till svinmat för nu åt alla barnen upp all mat. Tyvärr hade Harald redan lämnat anstalten året innan. Han utsattes alltså för denna behandling.

Anstalten bedrev undervisning inom husets väggar. Det ska finnas ett bevarat skolarkiv, som återstår att kolla.

Jag har inte hittat uppgifter om varför han kom hit. Kan inte tänka mig att han var vanvårdad för resten av barnen bodde hemma även efter att de börjat arbeta. Han hörde troligen till kategorin vanartade gossar. Båda dessa kategorier blandades på uppfostringsanstalten.

Jag besökte för ett antal år sedan Stockholms stadsarkiv och hittade en Elevmatrikel för anstalten. Enligt elevmatrikeln tas Harald in på anstalten den 25 oktober 1888 från sitt hem på Dalagatan i Adolf Fredriks församling. Han skrivs ut 1893 24 april, dagen efter sin konfirmation, och fortsätter arbeta för grosshandlaren R. Sandell på Lilla Nygatan 23 där han redan varit innan frisläppningen.

Vissa gossar blev utackorderade till fosterföräldrar under inskrivningstiden men detta gällde inte Harald enligt den särskilda matrikeln. Ytterligare ett tecken på att han hörde till kategorin vanartade. Som framgår av elevmatrikeln kom han i dåligt sällskap, stal och hamnade i fängelse. Intressant att före detta chefen noterade hur det gick sedan för Harald.

Av Rotemansarkivet framgår att han i juni 1893 skrivs in i Adolf Fredrik i kvarteret Barnhusväderkvarnen 16-18 direkt från Katarina. I inflyttningslängden står det att han bor på Tegnerlunden 12.

Nu har jag fått veta att han suttit i fängelse i 6 veckor och letar upp honom i Polisunderrättelser under Arkivsökning i Arkiv Digital. Jag hittar honom under efternamnet i registret för 1893 på sid 221 och där är hänvisat till D138.6 i själva liggaren. Eftersom har sitter inne till början av december letar jag långt bak och hittar honom på Bild 3200.

Av polisrapporten ser jag att han har suttit på Stockholms stads länsfängelse, vilka datum han varit fängslad och han har tjänat 3 kronor under sin vistelse där. Som framgår av bilden ovan finns han på ett ställe till i den här liggaren. Nu blev jag nyfiken.

Det visar sig att Harald har åkt fast för lösdriveri någon månad innan han kommit i fängelse. Den gången fick han ingen påföljd. Det går verkligen inte bra för Harald. Hans mor dog året innan så han har inget hem att flytta tillbaka till.

Stockholms stad läns- och straffängelse byggdes 1844 och var landets första cellfängelse, det vill säga med cellerna utmed ytterväggarna med en stor korridor över flera våningar som ett mittschakt. Ingången låg vid Rörstrandsgatan som nu heter Wallingatan och andra sidan vette ut mot Norra Bantorget.

Från början var det ett kvinnofängelse men utökade snart med manliga fångar också. I första hand var det människor som begått mindre allvarliga brott. Övriga brottslingar placerades främst i gemensamhetsfängelser eller på fästning.

Fängelset var för tiden modernt med en central varmvattenanläggning från Munktells i Eskilstuna samt klosetter av lergods i varje cell. 1897 ersattes det av Östermalmsfängelset och byggnaden revs 1898. Idag ligger sedan länge LO-borgen på den tomten.

Numera finns många fängelsearkiv tillgängliga i Arkiv Digital så jag söker upp Stockholms stads länsfängelse under Arkivsökning. Här kallas det Stockholms stads län- och straffängelse och det finns både ett fängelsearkiv och ett kyrkoarkiv för detta fängelse. Kyrkoarkivet gav ingen ny information men innehöll en del felaktigheter. Fångrullan var desto intressantare. Även här börjar jag med att söka Harald på efternamnet i ett register.

Av registret framgår att han är fånge nr 238 och återfinns på sid 220 i liggaren. Där finns mycket intressant information. Jag får veta att han är 162 cm läng, något kortare än jag, men han är ju bara 15 år. Brunt hår, bruna ögon, ovalt ansikte, rak näsa och ordinär kroppsbyggnad. Vi har ingen bild i släkten på honom så det blev ju fint att veta. Han har förpassats av Överståthållarämbetet och dömts till 2 månader för första resan stöld. Rannsakningen hölls den 19 oktober vid Stockholms läns västra domsaga.

Han har alltså stulit för 25 kronor och 20 öre. Var och i vilken form framgår inte här. Då får man kolla i domboken. Straffet ska avtjänas mellan 24/10 och 9/12. Rannsakningstiden har alltså avräknats från de två månaderna.

Vid frigivningen får han tillbaka kläderna han hade på sig vid inskrivningen som bestod av en mössa, en rock, ett par skor, ett par strumpor, ett par byxor, en skjorta och en väst, som tillsammans uppskattades vara värda 3,25 kronor. Han har tjänat in 5,52 kronor under fängelsetiden. Eftersom han är minderårig dvs mellan 15 och 18 år får han bidrag till en uppsättning nya kläder motsvarande 18,50 kronor. Nya skor, en ylletröja, som säkert kom väl till pass i december, två skjortor en blå och en vit, ett par kalsonger och ett par strumpor. Så han är bättre rustad när han släpps än när han kom in. Han har själv skrivit under att han mottagit allt detta, så nu har jag hans namnunderskrift också.

Han bor ett tag på Dalagatan 38 hos min farmor, hans storasyster. Sedan på Frejgatan 65/ Västmangatan 65 (kvarteret Gullvivan 12) från 1897 i oktober för att från 1901 återfinnas i obefintlighetsboken. Han står som metallarbetare. 1903 står att han flyttats från Gullvivan 12 till boken för lösa personer.

Enligt min farmor gick han till sjöss som hans ett år äldre bror gjort året innan. Han finns dock inte i något sjömanshus, så här slutar spåret. Det blir lite som att leta efter en nål i en höstack utomlands, för han har inte dött i Sverige.

Det återstår också att leta efter orsaken till vistelsen på uppfostringsanstalten och prövningen i rätten med mer detaljer. Ett nytt besök på Stockholms stadsarkiv borde kunna ge mer kött på benen.

Det var ledsamt att läsa om honom och jag hoppas han fann lyckan någon annan stans.

Källor:

Kyrkböckerna i Botkyrka, Solna, Katarina, Adolf Fredrik och Stockholms stads läns- och straffängelse

Elevmatrikel uppfostringsanstalten för gossar, Stockholms stadsarkiv

Polisunderrättelser

Fångrulla Stockholms stads läns- och straffängelse

Stockholms stads Rotemansarkiv

Ur Livet i Katarina av John Landquist 1965

Wikipedia

av Ann-Louise Launila

Sanna Sofia lyfter sitt förkläde som vingar och ställer sig framför barnen som tjuter av skräck och förtjusning när PG bannar dem för deras rackartyg.  Den här bilden förmedlande min faster om sin mormor Sanna Sofia. Hon var skyddsängeln. Framför henne står PG som var rättvis med händer som dasslock. Han är en båtbyggare och slöjdlärare.

Jag har ett fotografi. PG ser glad, nöjd och stolt där han står med Sanna Sofia. Lite på sidan av står fyra av barnen som är på besök.  Alla är finklädda för den här dagen. Det finns några andra personer på besök i det lilla huset i Jungfrusund. Vilka  är de? Är det Sannas halvsyskon från Ragunda eller är det PG:s syskon från Lyrestad? Eller är det gamla vänner som hälsar på?

Sanna Sofia Jakobsdotter Holmström föddes i Österbotten 1867 på hemmanet Pelat i Munsala socken. Det ligger vid kusten lite norr om Vasa stad och nära Nykarleby. Hon var första dottern och familjens fjärde barn. Två bröder hade dött vid späd ålder. Det var inte ovanligt i dessa trakter på den här tiden.

När Sanna Sofia var fyra år dog hennes mamma Lovisa Johansdotter Holm och lillasyster i kolera, när de var i Helsingfors. Det var 1871 i augusti månad. Inte bara hennes mamma utan mammans syster och systerns man dog av kolera inom några dagar. Så kvar fanns pappa Jakob Johansson Holmström, Sanna Sofia, och brodern Anders Vilhelm som var ett år äldre.

Kvar fanns också mormor Brita Lisa Carlsdotter vars döttrar dog i koleran och som hade mist sin andre make Isak Mattsson i Mågas i januari samma år. Makens barn från första äktenskapet var vuxna och hade sina liv.  Sanna Sofia och hennes bror Anders var hennes enda barnbarn.

På pappas sida fanns faster Brita Lisa Johanssondotter som var en duktig gumma med stor näsa och stora öron. Hon hade tagit över hemmanet Pelat 1861 då fadern dött. Hon var gift och hade sex barn.

Så var där farbror Johan Johansson. Han var traktens veterinär. En uppgift som han hade ärvt från fadern. Han var gift och hade fem barn.

Så var där fastern Sanna Johansdotter som var nygift och bodde i Vexsala.

I en artikelserie i Vasabladet 1958 kan jag läsa vad Erik Nylund har skrivit om Pelats innevånare:

” Vill man karaktärisera pelatborna med ledning av vad traditionen förtäljer om de äldre och vad men vet om kända personer bland de yngre som måste man säga att de utmärker sig som ett livsdugligt folk både fysiskt och psykiskt. Släktens storlek och utbredning är i och för sig ett bevis därpå. Ett positivt drag hos dem är det ljusa lynnet en viss pratsamhet och sorglöshet. Endast få medlemmar av släkten har varit intresserade av jordbruk. Helst har de stått vid hyvelbänken, i smedja, eller på timmerknuten. Det yngsta släktledet har även visat fallenhet för studier. Pelatbon är något under medellängd, har grå ögon och brunt hår. En typisk Munsalabo.”

Det berättas också om Sannas Sofias Farmor Sanna Eriksdotter att hon fött 17 barn och haft 9 missfall.

Sanna Sofia var fosterbarn i flera familjer.  När hon är 12 år flyttar pappan till Sverige och Ragunda 1878. Han gifter om sig och får fyra barn.

Brodern bodde i Back och när han fick åldern inne gick han till sjöss. Sanna Sofia kom 1891 och 8 år efter mormoderns död till Stockholm. Hon var nästan myndig.  Hon skrevs in i Finska församlingen. Hon träffar PG där på Söder. Han som nyligen kommit till Stockholm från Lyrestad. De blir ett par och sonen Hilding föds. Sedan blir det giftermål. De flyttar till Långholmen och båtvarvet.  PG är båtbyggare men tar statararbeten så att de kan flytta utanför staden till grönare områden, och de hamnar i Frötuna, Markim och Gottröra i Uppland. De har nu fem barn när Sanna Sofia fött tvillingar. De bestämmer sig för att flytta till Lyrestad. PG:s mamma är gammal, 79 år, och behöver tillsyn och Sanna Sofia kan behöva en hjälpande hand med barnen.

Redan första året i Lyrestad nås de av nyheten att hemmanet Pelat har brunnit i en storbrand. Det var 36 nedbrunna byggnader. Djuren var ute på bete. Att branden blev så stor kunde tillskrivas att det var Mickelsmäss och folket var i Nykarleby. I tidningen står det att egendomen var lågt försäkrad i kommunens brandförsäkringsbolag.

Förklaringar till byggnaderna på Sätra varv: 1 Pråmbyggnadskjul och stapelbädd, 2 Sliprar, 3 Såg och ångmaskin, 4 Bostadshus för varvsarbetare, 5 Bostadshus 6 Tvättstuga, 7 Mangelbod

Sanna Sofia och PG stannar till 1912 i Lyrestad. Hans mamma är död. Äldsta dottern Hildur stannar kvar i Lyrestad medan de övriga fem barnen följer med till Sätra varv utanför Stockholm. Efter fyra år så får PG en tjänst ute på Jungfrusund. Han är slöjdlärare. Här stannar han och Sanna Sofia.

Sanna Sofia och PG får sex barn och ett långt liv. Tillbringar några år på Drottningholms ålderdomshem. När de dör får de en gravplats på Lovö kyrkogård.

 

av Monica Paulsson

I denna ask har min mormor (Inga Ericson, född Jonsson) skrivit och satt fast en lapp med följande text:

”Denna ask har min morbror Engelbrekt köpt i Kina innan jag var född 1918. Han var sjöman. Inga”

Jag tänkte berätta lite om Engelbrekt. Hans fullständiga namn var Oscar Engelbrekt Mårtensson och han föddes den 7 november 1886 i Öshult, som ligger i Hinneryds församling och Kronobergs län. Han var tredje barnet till Nils Mårtensson och Ingrid Thilda Svensdotter med två äldre systrar Johanna och Alma samt två yngre syskon Hildur (min mormors mor) och Henning.

Familjen flyttade från Öshult först till Lyby i Malmöhus län, sedan till Hörby och därefter till Moheda i Kronobergs län. I Moheda bodde de på pastorsbostället Mariedal, tomten nr 13.

När Engelbrekt hade fyllt 15 år flyttade han till fastighet 39 i Sölvesborg och började arbeta som bokhållare. Det varade inte länge för 3 oktober 1902 är han inskriven i Karlskrona Amiralitetsförsamling, tredje Skeppsgossekompaniet.  Två år senare återfinns han i första Matroskompaniet nr 114.

Jag hittade av en slump en intressant notis i tidningen Kalmar, no 161, fredagen den 20 oktober 1905 som jag refererar till här:

” Den 29 september 1905 avled skeppsgossen Engelbrekt Mårtensson blott 18 år gammal i sviterna av lungsot. ”

Enligt vad Engelbrekt själv har berättat hade han ådragit sig denna sjukdom på grund av en härdningskur som han och hans kamrater hade fått genomgå under långresan till sjöss på korvetten Freja med vilken deras 3-åriga tjänstetid hade avslutats.

Det hela gick ut på att de varje morgon barfota skulle spola däcket och detta skulle de göra även när de var i kalla regioner då däcket var snöigt och istäckt. När den tjänstgörande läkaren fick kännedom om detta experiment, beordrade han skeppsgossarna att genast klä på sig, men den jourhavande löjtnanten ska då ha kommenderat dem att åter ta av sig skor och strumpor och fortsätta kneippandet.

Engelbrekt Mårtensson ådrog sig härmed lungkatarr och begärde att få bli sjukskriven. Skeppsläkaren vägrade dock med förklaringen att Engelbrekt bara ville komma undan sina plikter. Det var inte förrän efter återkomsten till Karlskrona då Engelbrekt svimmade under en båtfärd, som företogs för att hämta proviant, som han blev intagen på Garnisonssjukhuset och blev vårdad där en tid. Lungkatarren utvecklade sedemera till lungsot, som ledde till att han sedan avled i föräldrahemmet Mariedal i Moheda.

Vad betydde då kneippandet? Enligt Wikipedia utvecklades och lanserades kneippkuren av den tyska prästen och naturläkaren Sebastian Kneipp (1821-1897). Det var en hälsokur med kalla fotbad, barfotapromenader i fuktigt gräs med mera. Prästen insjuknade själv i tuberkulos, men ansåg att han blev frisk genom hydroterapi.

 

 

 

av Nina Tilander

Denna berättelse är om min mormors mor Alma. Familjens mytomspunna mor! Tidigt fick jag höra om mormors biologiska mor Alma som inte ville tala om för min mormor Vivan (Svea Viola) vem hennes pappa var trots att hon frågat flera gånger. Min mamma Ingalill minns ett av dessa tillfällen då mormor frågat sin mor och detta måste ha var någon gång på sent 50-tal.

Min morfar kom hem från jobbet och fann sin svärmor sittande på berget ute på tomten. Morfar frågade:  Varför sitter gumman ute på berget??

Min mormor svarade: Jag har frågat henne vem min pappa är!!

Denna text ovan skrev jag för två år sedan då jag trodde jag hade kartlagt Alma, men nu har jag forskat lite mer och inser att jag fortfarande vet väldigt lite om henne som person, men vet vart hon har bott, vilken familj hon kommer ifrån och hennes barn och släktingar. Det jag kan säga att det är en brokig samling människor och familjen var rena “bonus” familjerna, dels hennes egen och den hennes far åstadkom.

Almas uppväxt

Men vi kan ta det från början.

Får jag presentera Alma Karlsson som så småningom gifter sig och blev fru Jansson innan de tog hennes mans släktnamn Friske 1921.

Alma föddes i Öljehult 24 september1883 av dagsverksarbetare Carl Johan Månsson född 1845 i Bräkne-Hoby samt mamma hustru Elin Olasdotter från Öljehult i Blekinge. Öljehult socken är en socken utbruten ur Bräkne-Hoby.

Carl Johan härstammar från Öljehult som bondeson till Måns Svensson född i Hoby (Bräkne-Hoby) och hans hustru Märtha Abrahamsdotter född i Bräkne-Hoby, bönder hela släkten.

Carl Johan & Elin gifter sig 1871 dagen innan nyår, givetvis var Elin gravid då de gifter sig. Elin har en utomäktenskaplig dotter Cecilia född 1868 med sig in i äktenskapet.

Familjen bor mestadels som inhysta. Carl Johan jobbar som dräng de första åren som nygift. 1872 flyttar de till Skörje i Öljehult och då jobbar han som dagsverkearbetare. Här kommer första sonen Sven i mars. Men lille Sven blir bara 4 månader, han dör i juli. 1873 kommer nästa son som de döper till Sven även denna Sven dör 7 mån. gammal. 1875 får de ytterligare en son och vad döper de honom till jo Sven, men oturen vänder och denna Sven överlever.

Efter Sven föds Johanna 1878. Efter Johanna kommer Hilda som föds 1880. 1882 i september flyttar de till Lindås, en annan gård i församlingen, och här föds Alma min mormors mor 1883. Då Alma är dryga året dör hennes mamma Elin 1884. Nu står pappa Carl Johan ensam med fem barn.

1887 är Hilda knappt 7 år gammal då hon den 8 juli brännskadas svårt och avlider dryga två veckor senare. Vad som hände vet jag ej utan det måste jag leta vidare efter. Då Hilda dör är halvsyster Cecilia 19 år och äldst. Syskonen hjälper säker till att ta hand om de yngre men 1888 flyttar hon hemifrån och börjar jobba.

Pappa Carl Johan träffar änkan Johanna Andersdotter som 1886 förlorat sin man i en drunkningsolycka. Hon har två pojkar med sig in i äktenskapet då dom gifter sig 1889. De får sex barn tillsammans, Almas halvsyskon.  Fem av syskonen når vuxen ålder. Totalt hade Alma tre helsyskon och sju halvsyskon. Detta är något min mamma aldrig har hört talas om och tyvärr visste nog min mormor inte heller det. För vad jag förstår var det min mormor som på 50-talet sökte upp sin mor Alma och halvsyskonen Signe, Gulli och Asta.

I Carl Johans andra äktenskapet är första barnet ut Hulda Victoria. Nästa barn är Thelma Nathalia men hon dör bara 3,5 år gammal. Tyvärr står det ej vad hon dör av och det är samma med många små barn, men om de var gifta eller ogifta det står!!  År 1892 kommer sonen Martin.

Carl Johan flyttar 1894 med hela familjen till gården Hunnamåla nr 1, här föds två barn till. Först ut efter flytten är Ernst och år 1900 kommer Victor. 1904 flyttar de till gården Belganet nr 2 här föds sista barnet 1907 vid namn Olof Einar Efraim.

Vad hände då med Alma

Hon föds i alltså i september 1883 som yngsta barn till Carl Johan och Elin. När hon är 13 år lämnas hon bort som fosterbarn i Ronneby till Carl Johan Carlsson med fru. Här stannar hon tills hon konfirmerat sig. Då är det dags att börja arbeta.

Hon börjar som piga i Påtorp 1899 I Ronneby. Året därpå flyttar hon in till staden Ronneby och jobbar för handlare Svensson innan hon 1901 reser till Karlshamn. Här skrivs hon som född i Ronneby, vilket försvårade för mig i början att hitta henne. Nästa år byter hon bostad och börjar jobba på Rådhuset och häktet som städerska kanske.

I oktober 1903 flyttar hon till Cimrishamn (Simrishamn) och fortsätter som piga. 1904 är hon i församlingen skriven men i december samma år börjar hon sin resa till Stockholm och Adolf Fredriks församling. Hon blir inskriven där i februari 1905. Alma börjar som tjänarinna hos familjen Konrad Teodor Rahm med fru och sex barn på Mäster Samuelsgatan,15, kvarteret Torsken 6.

Här stannar hon fram till november då hon flyttar och 1906 i januari bor hon på Stora Badstugatan 58, (idag Sveavägen 78) i kvarteret Flygaren 9 och jobbar som tjänarinna hos hattmakare Magnusson med fru och två barn.

Året efter i januari börjar hon hos handlareänkan Matilda Louisa Beijer f. Broberg som bor på Sibyllegatan 81 och jobbar som piga. Hon stannar året ut. 1907 i december kommer hon till Dalagatan 3 kvarteret Läkaren 3. Jobbar nu som mejerska. Hon blir gravid och 1909 i april får hon en dotter Signe Maria Karlsson som hon lämnar bort som fosterbarn i Göteborg i juni.

Själv åker hon till Göteborg den 8 december 1909 för att ta ny anställning hos familj som tjänarinna. Varför hon väljer Göteborg kan ju vara att hon vill vara nära dottern, men jag ser aldrig att hon bor med dotter. Vet att min mormor sökte upp Signe men hon var aldrig intresserad av att träffa sina halvsystrar eller hålla kontakt.

Signe hamnar 6 mån gammal hos en sjöman med fru och en dotter, boende i Karl Johans församling. Familjen har haft flera fosterbarn genom åren. Signe stannar bara i 5 mån innan hon skickas 1 år gammal till nästa familj i Västra Frölunda. Kommer nu till en familj med sju barn och mannen är snickare. 1911 förflyttas hon till ytterligare ny familj ca 2 år gammal Emil Bergqvist med fru. Han jobbar som ingenjör. De har inga egna barn men 3 fosterbarn då Signe kommer. Här stannar hon tills hon är 15 år. 1924 börjar hon arbeta i familjen Andersson. Mannen i familjen är grovarbetare och de har fem barn mellan två och åtta år. Tror att hon fick jobb som hembiträde.

1926 flyttar hon till Kungsbacka skriven som hyresgäst. 1927 ser jag att hon bor i Haga församling och jobbar inom konfektionsyrket och 1928 är hon listad som sömmerska. Hon flyttar runt i Göteborg och försörjer sig som sömmerska. Detta yrke tror jag hon jobbar med hela livet. 1935 gifter hon sig med Helge Karlsson som jobbar som glasmästarearbetare och 1944 får de en son.

Helge går bort 1991 och Signe 2001. Tror hon var lite bitter eftersom hon inte ville ha kontakt med sin biologiska kvinnliga sida. Att vara fosterbarn var nog inte lätt speciellt då hon lämnades bort gång på gång. Inte som min mormor som kom till en familj.

Tillbaka till Alma

Till Göteborg kommer Alma i december 1909 och får anställning hos Dr. Ludvig Wolff. Han är änkling sedan mars 1909. Jobbar här i 9 mån innan hon flyttar till Dingtuna den 9 nov 1910 då är hon gravid med min mormor Svea Viola. Vår gissning är att det är doktor Wolff som är vår okände fader till min mormor. Men vi kan ha fel. Alma avslöjade aldrig vem pappan var.

Två gånger, vad min mor Ingalill vet, frågade min mormor sin mor Alma vem hennes far var. Så sent som ca 1956–57 frågade mormor henne då Alma var på besök hemma hos min mormor i Trångsund. Det var då Alma stormade ut ur villan hos min mormor och sätter sig på berget på tomten. Efter det frågade inte mormor fler gånger. Skulle vara sååå intressant att se om vår teori stämmer. Vet att det finns tre stycken barn till Wolffs som bor i Stockholm.

Då Alma kommer till Dingtuna 1910 i november blir hon mejerielev. Hon är nu gravid i tredje eller fjärde månaden. Här stannar hon till slutet på februari 1911 då hon ännu en gång reser till Stockholm och Klara församling den här gången där hon föder min mormor Svea Viola den 16 maj 1911.

När Alma kom till Stockholm den 13 mars började hon som tjänarinna och bor på Stora Vattugatan 8 i fastigheten Hägern mindre 2.

 Den 31 maj överförs Alma med dottern till Asylenvid Södra Barnbördshuset. Här blir hon amma. Vad jag förstår är Asylen ett hem för fattiga mödrar och att jobba som amma åt sitt och andra barn tillåter henne att vara hos sin dotter och behålla henne så länge.

 Den 4:e juli 1911 flyttar hon till Norrtullsgatan 14B med min mormor men samma år i november skickas min mormor Svea till Vissefjärda och sin fosterfamilj som hon stannar hos hela sin uppväxt. Ja en kort sorti till en annan familj, men det blir en annan berättelse.

Nu har Alma lämnat bort båda sina döttrar hon har fått. Hon stannar i Stockholm och i juni 1913 föder hon en son Sven Axel Valdemar och då bor hon på Holländargatan 24 fastigheten Lindansaren 8.

Alma stadgar sig

När Sven är sex mån flyttar de till Karlsborg på nyåret 1913. Här får hon anställning som hushållerska hos August Julius Jansson. Han jobbar på tygstationen inom det militära som tygarbetare dvs. har hand om de militäras kläder. Han är änkling sedan i maj 1913. Kan ha annonserat efter en hushållerska för vad jag vet finns det inga kopplingar mellan Alma och någon i Karlsborg.

Alma kommer hit med sonen och jobbar i familjen som förutom August består av barnen Dagmar 11 år, Rut 6 år och Inez 3 år, så tre flickor till. Oklart om Dagmar är hans, tror ej det utan hans avlidne fru hade henne med sig in i deras äktenskap, men Rut är hans innan de gifte sig, det har han skriftligen erkänt.

Det är nu de bildar sin “Bonusfamilj” då Alma och August gifter sig i aug 1916, då är Alma redan höggravid och föder en dotter Anna Kristina och några dagar senare flyttar de till nytt hem. Samma dag dör dottern Anna Kristina av svaghet står det så hon var nog för tidigt född.

December 1917 flyttar de igen och 1921 tar August Julius sitt släktnamn Friske. Frisk hette August Julius mamma och hennes pappa var soldat och fick namnet Frisk. August la till ett e och hette Friske.

1919 får de sitt andra gemensamma barn Gulli som också heter Viola. Henne har min mamma träffat då min mormor fick kontakt med sin mor. Mormor träffade även sina halvsystrar samt Augusts barn Dagmar, Rut och Inez. 1922 dör Sven bara 9 år gammal i ledgångsreumatism. 1924 kommer deras gemensamma barn nr 3,  Asta Viola.

Nu är Alma 41 år. Samma år får Rut sitt första barn en utomäktenskaplig son Sven Gösta Folke, så August blir morfar samtidigt som han blir far! Nu bor de med både barn och barnbarn tillsammans. Almas man August har blivit maskinist och har säkert bättre betalt.

Rut flyttar till Hjo den 8 dec 1929. Samma dag lämnar hon sin son 5 år som fosterson till farmor och farfar dvs Augusts föräldrar. Farfar är före detta stalldräng och har blivit blind.

Den 30 september det året flyttar Inez till Längbro och jobbar som servitris på manskapsmässen. Åren 1815–1974 var regementet en del av Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper. Hon trivs nog här för hon stannar i 5 år innan hon flyttar till Örebro. Och det är i Längbro som hon träffar sin blivande man Karl Ivan. 1939 i mars gifter hon sig och i juni 1940 får de en son. 1942 flyttar de till Hille i Gävleborgs län. Här bor de fram till ca 1975 för då bor de i Gävle. Inez man Karl Ivan dör 1989, 81 år och hon överlever sin man med 20 år, blir nästan 99 år fattas bara 13 dagar.

I okt 1930 kommer Rut tillbaka från Hjo och1932 i mars gifter sig Rut och i april föder hon sitt första barn i äktenskapet dottern Gunnel och flyttar till Tibro, men bara 3 månader senare dör flickan. 1933 hämtar Rut hem sin son som nu är 9 år. 1935 får de en fosterdotter som kommer från Adolf Fredrik i Stockholm, året efter adoptera de lilla Ilsie. Rut får inga fler barn och de bor och jobbar i Tibro. Hennes man jobbar på Tibro stolsfabrik och sköter snickerimaskinerna. Rut dör 1951 endast 44 år, hennes man gifter om sig och får tre barn, men det är en annan historia.

1936 i dec flyttar Gulli till Sankt Görans församling i Stockholm. 1938 i februari kommer Gulli tillbaka från Bromma i Stockholm och i maj 1939 får hon en son utom äktenskapet Sven Ove, vars faders namn står i kyrkboken. Sven Ove får inga barn utan jobbar som typograf och dör 2010 ogift i Karlsborg.

I oktober 1939 flyttar Alma med familj till Mölltorp och det huset, Gräshult Strandstugan 1, ligger nere vid Vätterns strand. Nu bor hela familjen med barn och barnbarn i detta hus.

1940 får Asta en son Toyvo, ett trolovningsbarn och 1943 gifter hon sig med barnets far Sten Stark. Han borde dessutom vara trygg, eftersom han också heter Tryggve. Astas familj bosätter sig också i Tibro som Rut gjort. Asta jobbar inom textilindustrin och hennes man Sten är snickare. Asta dör 1994 och hennes man 1997.

Gulli får en son till 1948 och hon bor kvar hemma. 1964 dör August, Alma dör 1976, 92 år gammal och Gulli bor kvar fram till sin död 2002 i huset vid Vätterns strand. Gullis sonson bor i familjens hus. Han bor här med flickvännen, jag vet ej om de har barn. Jag har inte sökt upp familjen Friske men gör det kanske en dag.

Historien om min mormors mor Alma var så spännande då jag började. Jag har ju ett kapitel som ej är avklarat och det är att hitta min mormors far för det var där jag började. Vem var han, varför ville Alma ej tala om vem det var? Om det är den Dr.Wolff som hon jobbade för eller någon annan. Jag har tagit DNA och även min mor så det borde gå att hitta, men jag har inte börjat med DNA forskning än.

 Nu återstår att föra över alla i Genney till FamilyTreeDNA men det får bli ett senare projekt, en regnig vecka i sommar kanske. Tyckte att mystiken omkring Alma var stor, men så mystisk var hon ej. Levde väl tycker jag ett lite typiskt liv som kvinna som fick tre utomäktenskapliga barn, men som till slut gifter sig och bildar familj, bonusfamilj.

Hon hann med att flytta 17 gånger innan hon slog sig till ro i Karlsborg under 23 år och senare Strandvillan vid Vättern där hon bodde de sista 37 åren av sitt liv. Det måste ha varit en stor upplevelse för en liten flicka på landet i Blekinge att inte ha sin mor, kanske en styvmor som ska ta hand om sina egna och sina styvbarn. Att sedan komma som fosterbarn i staden Ronneby till främmande människor och efter bara några år stå på egna ben. Det måste ha varit ännu mer omvälvande att flytta till Stockholm. Det var nog inte lätt att vara ensamstående mor och dessutom får lämna bort två små döttrar till främmande människor. Jag förstår att hon flyttade efter sin dotter till Göteborg, för att kanske få se henne åtminstone. Hon arbetade ju mest hela tiden under de första dryga trettio åren åt andra som piga, hembiträde, mejerska och säkert också med barnpassning från unga år.

Min mormor hade i alla fall kontakt med sin mor genom åren. Exakt när börjar jag undra då korten vi har är på Inez från 1931 och kusinerna Toyvo och Sven Ove är från ca 1950. Man skickar väl inte kort till släktingar som är gamla, då skickar man väl nytagna så min mormor kan mycket väl tagit kontakt med sin mamma Alma tidigare än vad min mamma kommer ihåg.

När man forskar på släkt så är det fotografier som väcker störst intresse. Att här kunna lägga till några bilder är ju alltid kul. Människorna man forskar kring blir så levande. Jag tycker mig se bilder på de jag letar fram i mitt huvud. Från att de är små fram till de gifter sig och får barn och blir gamla då tar man död på dem. Och det är nästan läskigt, det går fort, bara på par minuter har de fötts och gift sig och dött.

 

 

av Håkan Vitestam och Gösta Vitestam

Förord

Min far, Gösta Vitestam, föddes och växte upp på en arrendegård strax utanför Vitaby på Österlen i Skåne. Kring år 1970 skrev han denna berättelse om hur livet och omständigheterna kunde vara på en arrendegård under fideikommisset Christinehof. Här nedan återges denna text i sin helhet, och jag har även kompletterat min fars text med bilder som jag tycker passar till.

Gården Ljungseröd var en arrendegård under Christinehofs gods, som skapades av Christina Piper, en av Sveriges främsta kvinnliga entreprenörer. När maken Carl Piper, en av Karl XII:s rådgivare, tillfångatogs i Ryssland tog hon själv ansvar för egendomen och började investera i fler gods och gårdar.

Hon köpte Andrarums Alunbruk (som omnämns i texten) där det framställdes alun som används för bl.a. färgning, garvning, medicinska ändamål och bränsle. Bruket utvecklades under hennes ledning till Skånes största industri. För att bevara godset i Piperska släkten stiftade hon 1747 fideikommiss av slottet. Nuvarande fideikommissarie är Carl Piper.

Ljungseröd fanns redan på den tiden Skåne var danskt, och har varit i vår släkt under fyra generationer.

Stockholm maj 2020, Håkan Vitestam

Göstas berättelse

Stora delar av Österlen hör sedan 1600-talet under det Piperska godskomplexet. I mer än 200 år var det fideikommiss. Det är uppdelat i en mängd mindre och medelstora arrendegårdar. Själv är jag uppfödd och uppvuxen på en sådan gård under Christinehofs gods. I Axlahults folkskola, som jag genomgick, var samtliga elever barn till godsarrendatorer. Från vår utsiktspunkt fann vi detta naturligt och så vitt jag kan minnas funderade vi aldrig då över detta system. Det var helt enkelt den plats på vår jord som vi fått oss tilldelad att leva på. Arrendatorerna ingick i ett kollektivt mönster, och inom ramen för detta mönster hade de ganska fria händer. Utan snäva personliga direktiv som från en privat ägare kunde de fritt planera sin verksamhet på gården. De kunde även utvidga den odlade arealen om det fanns något icke exploaterat i den omgivande terrängen. De drev för sin egen skull sitt lantbruk så intensivt som möjligt och därmed förbättrade de tillvaron för sig och sin familj.

Arrendatorerna upplevde ingen nämnvärd skillnad i ägandeförhållande mellan jorden och kreatursbesättningen, vilken de facto var deras egen. Med andra ord, arrendatorerna kände sig ganska oberoende och nästan som självägande bönder. Oftast gick gårdarna ”i arv” från far till son, vilket visar att systemet fungerade.

Den tid då jag växte upp levde och försörjde sig en familj på varje gård. På den punkten har senare stora förändringar inträtt. I dag finns ytterst få arrendatorer kvar. Nästan all jordbruksdrift ligger numera direkt under gårdskontoret och sköts centralt. Det som en gång var en levande landsbygd har i stor utsträckning avfolkats och blivit glesbygd. Inga barn sliter gräset på skolgården. Dock bör i rättvisans namn sägas att fenomenet inte endast är utmärkande för denna bygd och inte sammanhänger endast med dess arrendatorers försvinnande. Det speglar en utveckling som drabbat stora delar av den svenska landsbygden.

Varje tid har sina förutsättningar och måste bedömas därefter. Att skaffa sig ett lantbruk utan ekonomisk bakgrund var i äldre tid så gott som omöjligt. Det går inte att lyfta sig själv i håret. Hade man inga pengar så var det bara att konstatera detta. Senare har bankerna som bekant blivit mer generösa eller godtrogna och villiga att låna ut pengar även utan säkerhet. Så var det inte i gamla tider.

Å andra sidan, det gamla bondesamhället var mindre beroende av penningcirkulation än vårt samhälle är. Den personliga arbetsprestationen var då den garanti man hade att erbjuda, och den kunde man byta mot andra förmåner. För övrigt fungerade i stor utsträckning även den tidens statsapparat utan penningtransaktioner. Indelningsverkets anda levde kvar med rusthåll, prästlöneboställen, tionde, ämbetsmannaänkors konservering, etc.

Det är med denna bakgrund vi har att bedöma det arrendesystem som praktiserades av Christinehofs fideikommiss. I princip gav det nämligen en driftig och framåtsträvande person utan ekonomisk bakgrund möjligheten att bli lantbrukare och sitta vid eget bord. Att vara lantbrukare var i bondesamhället den stabila grunden för försörjning. Lantbruket var landets huvudnäring under denna tid. Merparten av dess invånare var mer eller mindre beroende av denna verksamhet. Dit kan man också räkna t. ex. hovslagare, sadelmakare, vagnsmakare, etc. Systemet fungerade under en förutsättning: att man fick vara frisk och stark.

Ingenting får man gratis här i världen. Om man inte betalade sitt arrende i pengar betalade man det i form av arbetsprestation och åligganden, vilka kunde vara nog så betungande. För att kunna sätta in systemet i sitt rätta perspektiv måste jag börja med en historisk återblick.

Arrendet under perioden 1855-1865

Jag har givits tillfälle att studera ett par äldre arrendekontrakt. Vi förflyttar oss alltså till en tid som ligger före min och mina föräldrars erfarenhet, till mitten av 1800-talet. Dock är det hela tiden fråga om samma gård på vilken jag senare hade förmånen att växa upp. Gården är ”Insockne Frälse Hemmanet nr ett 3/16 mantal Ljungseröd”. Den tillhörde alltså inte de allra minsta gårdarna. För att kunna driva den med alla personella förpliktelser som ålåg enlig kontraktet krävdes piga och dräng och även andra dagsverkare, i varje fall innan vuxna barn kunde hjälpa till.

I detta sammanhang kan det påpekas att det ingalunda låg någon social nedvärdering i att vara dräng och piga. Tvärtom ansågs det som en nödvändig praktiktjänstgöring för att kunna driva eget lantbruk. De drängar jag kom i kontakt med blev så småningom goda lantbrukare och pigorna myndiga lantbrukarmoror.

År 1855 uppgjordes ett kontrakt med dåvarande åbon Anders Olsson att bruka och nyttja detta hemman. Det lydde då under Torups säteri som i sin tur ingick i Christinehofs fideikommiss. Ingen del av arrendet erlades vid denna tid i rena pengar. Detta måste man ta i beaktande när man bedömer de betungande prestationer och åligganden, vilka arrendatorn förbinder sig att utföra. De var krävande för såväl människor som hästar och fordon och måste dessutom ha utgjort en kännbar inskränkning i gårdens löpande drift, särskilt vårar och höstar. Ty trots allt var det i gårdens drift och skötsel som möjligheterna låg att försörja sig och sin familj.

Från det snart 150 år gamla kontraktet citerar jag § 1 som sammanfattar just arrendeåliggandena. Jag citerar denna paragraf i sin helhet, eftersom jag menar att den har ett historiskt intresse och speglar något av den tidens samhällsliv och dessa arrendatorers vardagssituation. Av samma skäl refererar jag också i övrigt detta kontrakt relativt utförligt.

Första paragrafen, som faktiskt bara är en mening, lyder sålunda:

Såsom årligt arrende för hemmanet åligger det Åboen: a) att hwarje år utgöra Twå st. äckor till Göinge Härad, högst 11 mil från Sätesgården, med lass om Femtio lispund; Åtta st. äckor till staden Christianstad eller lika lång wäg, med dylika lass; wid Sätesgården 50 st dagskörslor med en paräcka och körhjon, från kl. 7 på morgonen till solens nedgång, med twå timmars hwila vid middagstiden; samt 208 st. Mans- och 100 st. Qwinsdagswerken af dugligt och wälfrejdat folk, från kl 4 på morgonen till solens nedgång; allt på de tider, som af Sätesgårdens Förwaltare utsättas; hwarutom Åboen, då det påfordras, skall wid Sätesgården utgöra Qwinsdagswerken, till ett antal af 10 st., emot betalning af 16 sk. Rgs för hwarje sådant; och bör vid körslorne medhafwas säckar, när därom tillsäges, äfwensom wid dagswerkena erforderliga redskaper; b) att årligen, efter anwisning, å skogarne upphugga och i famn sätta samt till Andrarums Alunbruk transportera Sju vanliga enkla famnar storwed, hålla folk till upptagning av Sex enkla famnar eller Tjugoen rutor prässtorf, derwid dock torftramparen betalas av gårdskassan, somt forsla samma torf till Bruket, när sådant anbefalles; äfwensom, gemensamt med öfriga Åboar under Sätesgården, efter slutad torfskärning, utplanera torfmossen; c) att när han budad blifwer, skjutsa till närmaste Gästgifwaregård, emot gällande skjutslega; samt biträda med forslande av alun från bruket,

emot hittills vanlig betalning, derwid tre tunnor alun tagas till parlass, när wägarnas beskaffenhet det icke förbjuder; d) att deltaga i budning inom Godset, såsom hittills wanligt warit; e) att lägga Tjugo famnar Gärdesgård af sten, enligt Gårdsförwaltarens anwisning och föreskrift; f) att wid Torups Sätesgård sätta En tunna Potates, densamma luka, kupa, upptaga och till gården framföra; g) att för Sätesgårdens räkning låta spinna Sex marker tågor och Sex marker blånor; h) att, i omgång med öfriga Åboer, deltaga i flyttning och skyffling af säd å logan wid Sätesgården; i) att sommartiden, gemensamt med öfrige af Torups Gods, hålla en Waktgosse för fåren och en för swinkreaturen wid Sätesgården; k) att jemte öfriga af Christenhofs (sic) och Torups Gods, efter budning, underhålla wägen emellan Torup och Eljaröd, äfwensom gårdesgårdarna i Ohran samt omkring Swennahultet och Axlahult, såsom hittills; l) att jemte andra Åboer, wid Torup, såsom förut brukligt warit, drifwa och harfwa till Bohwete och Sandråg, samt skörda och till Sätesgården transportera samma Säd, äfwensom 2 a 3 dagar på standen uppföra Tång, då sådan inkommer; och m) att deltaga i underhållet af wägen till torfmossen, såwida han densamma begagnar.

Så långt § 1. Med den känsla för proportioner som mina egna blygsamma erfarenheter på området har lärt mig känner jag faktiskt medlidande med de män och kvinnor som skulle göra 308 dagsverken till solens nedgång, i synnerhet när de inföll under den ljusa årstiden och kanske gjordes ute på fälten i värme eller regn. De hade därefter, vid en tid då det inte fanns cyklar, att gå till fots mer än en halvmil ända upp till Ljungseröd. Vad skönt det måste ha känts i kroppen att krypa ner i sänghalmen. Morgonen därpå kl. 4 skulle de utvilade och morgonpigga åter vara på arbetsplatsen en halvmil därifrån.

Förutom denna paragraf innehåller kontraktet ytterligare 13. En ålägger arrendatorn att ”utgöra alla skatter och onera, af hwad namn de wara må, som äro eller framdeles warda detta Hemman ålagde till Kongl. Maj:t och Kronan, Kyrkan, Kyrkoherden eller Klockaren i Församlingen, äfwensom Rust- och Rothållskostnad, alla kommunala utgifter m.m.”

Hemmanets byggander skall åbon underhålla, men till detta får han erforderligt virke från sätesgården. Från den skog som tillhör Ljungseröd får han dock inte ta något virke. Om han uppför några nybyggnader och bekostar dessa blir de automatiskt hemmanets tillhörighet. Alla byggnader skall brandförsäkras ”till högsta belopp, som erhållas kan, och de derför belöpande afgifter betalas af Åboen”.

Åbon skall vårda och skydda hemmanets skog för åverkan, nyplantera om så tillsägs samt hålla i ordning stängsel, diken och vägar. Ägaren förbehåller sig rätten till ollon av ek och bok, men arrendatorn skall hålla uppsikt över hans ollonsvin och rapportera om något svin far illa.

Tillsammans med övriga godsets underlydande skall Olsson infinna sig vid varje månads räkenskapsmöte för att i sin landgille-bok få avskrivna de arbetsskyldigheter han fullgjort under månaden.

Intressant är § 10 som stadgar att ”wid tillsättning av Prest, Klockare eller Skollärare i Församlingen förbehåller sig Egendomsegaren rösträttigheten”. Dock är det arrendatorn som enligt den ovan relaterade paragrafen har att svara för tiondet till kyrka, präst och klockare. Antagligen berodde detta på att Torup hade patronatsrätt till Vitaby kyrka.

”För öfrigt”, säger § 12, ”åligger det Åboen att föra en stilla och ordentlig wandel, ingen olaglighet föröfwa, samt wisa lydnad och hörsamhet emot alla dem som å Egendomsegarens wägnar hafwa att befalla”.

Avslutningsvis säger kontraktet att om åbon Anders Olsson brister i något som föreskrivs mister han besittningsrätten och ”är pliktig att detsamma genast, utan fardags åtnjutande, afträda”. Undertecknandet av kontraktet, som skedde den 25 mars året 1855, gjordes för godsets räkning av Carl Eric Piper på Torup.

Det omtalade vägunderhållet var reglerat i en särskild skrivelse upprättad av en lantmästare 1845. Enligt den hade Ljungseröds arrendator att underhålla en sträcka av 62 alnar och 9 tum av landsvägen mellan Karlsfält och Fåglasång kallad ”Hwitaby Sockne Kyrkowäg”.

Kanske bör det efter redogörelsen för alla dessa regleringar erinras om att gården 3/16 mtl Ljungseröd på den tiden endast hade högst 35 tunnland karg och stening åkerjord, över vars fält från flera håll för åbon fridlyst bokskog hängde ut, skuggade och sög näring.

Som en något överraskande passus i det ovan relaterade kontraktet noterar vi att för vissa ålagda tjänster faktiskt utbetalades pengar. Motsvarande anordning finns också i de följande kontrakten. Tanken kan ha varit att man ville försäkra sig om fullgod arbetskraft, som man kunde disponera när man behövde den. För arrendatorn var naturligtvis denna möjlighet att skaffa sig klingande mynt också en förmån. Trots allt var man även vid denna tid i visst behov av sådana, t. ex. till vissa skatter eller till en del av dräng- och piglönen.

Liksom för Vitabygårdarna fanns det också för Torupsgårdarna en ”Skrå eller By-ordning” med mycket rigorösa bestämmelser för berörda åbor. En sådan har bevarats från 1781 med de deltagandes bomärken. Dock har det inte varit möjligt att klarlägga huruvida Ljungseröd omfattades av denna ordning. Gården låg utanför kretsen av de övriga gårdarna under Torup och i ett isolerat skogsområde.

Arrendet under perioden 1865-1883

År 1865 överlät Anders Olsson arrendet till en ny åbo, Anders Svensson. För Olsson och hans hustru Hanna, som dock inte hade några släktrelationer till den tillträdande åbon reserverades ett undantag. Detta reglerades i kontraktet med godset, vilket i sig är ett belysande exempel på det i den tidens bondesamhälle inbyggda ansvaret för sina pensionärer. Staten stod här helt utanför. Naturligtvis hade, som ovan antytts, staten och kyrkan på motsvarande sätt ansvar för försörjningen av sina pensionärer. Detta var i överenstämmelse med de tankar som genomsyrade Karl XI:s indelningsverk, nämligen att samhället i princip skulle fungera av sig själv utan att belasta Kronan.

I detta fall garanterades makarna Olsson av efterträdaren 1 ko att födas, vidare 10 lass bokris, 6 kubikfot och 3 kannor råg och samma mängd korn. de skulle dessutom erhålla ”2 kfot potatis utsatte, 3 kannor linfrö utsådde, samt vinter och sommarfoder för 1 får”. Emellertid görs reservationen att ”när endera av undantagsfolket dör afgår hälften af spannmålen”. Man kan lätt föreställa sig till vilket sniket räknande och kvalitetsbedömning ett sådant system kunde urarta om de två generationerna på gården skulle bli ovänner.

Eftersom arrendet, som jag påpekat, oftast gick i arv från far till son gjordes undantaget normalt till den äldre generationen inom den egna familjen. Av detta system har jag personliga erfarenheter, och det var mycket lyckligt. Det var till glädje både för pensionärerna och barnfamiljerna. I de äldres liv var det ett stimulerande inslag att på nära håll med råd och dåd följa arbetet på gården. Själv minns jag som barn hur lyckosamt det var att ha farfar och farmor ibland oss, och hur roligt det var att hälsa på dem i deras stuga. De var de enda som hade tid att svara när man ville fråga om något.

Vi återvänder till Anders Svensson, dom nu var åbo på Ljungseröd. Hans kontrakt förnyades 1874. Generellt innebar det nya kontraktet, som nu utökats till 23 paragrafer, inga större förändringar. I två avseenden hade dock förhållandena ändrats. För det första hade förvaltningen nu förts över från Torups säteri till Christinehofs godskontor och därmed fått en något mera byråkratisk karaktär. För det andra hade, i enlighet med den fortlöpande förändringen i samhället, en del av arrendet omvandlats till penningar: ”Fyra hundra Riksdaler Riksmynt, motswarande 100 Silfwer Specier”. Till följd härav hade övriga pålagor minskats i motsvarande grad. Förre åbon Anders Olsson har nu dött, och undantaget till hans änka reglerades genom särskilt kontrakt.

Det förelåg alltså inte längre skyldighet för Ljungseröds arrendatorer att bidraga till den löpande driften på säterigården Torup. Så småningom blev Torup själv en arrendegård, en stor sådan, under Christinehof.

Utöver det penningbelopp som skulle erläggas hade Ljungseröds arrendator fortfarande att fullfölja en del arbetsprestationer och körslor. Dessa skulle nu huvudsakligen fullgöras i godsets skogar. För vissa körslor och dagsverken utgick nu som tidigare en begränsad men dock ersättning. Dock gällde även för dessa att de skulle utföras när bud utgick, d.v.s. när godsförvaltningen behövde dem, och då var risken naturligtvis stor att detta behov kunde uppträda under tid av hektiskt vårbruk eller väderkänslig skördetid.

För övrigt var arrendatorns behov av klingande mynt säkerligen större nu. Förutom arrendepengarna åligger det enligt § 9 innehavaren att för 3/16 Ljungseröd bl.a. ”utgöra och bekosta alla onera, skatter och afgifter, antingen de i penningar, arbetsskyldigheter eller annorledes utgå till Kronan, indelningsverket, Presterskapet, kommunen och dess tjenare, och ehwad de efter hemmantal, bewillningstarering eller efter andra grunder äro eller framdeles bliwfa bestämda”.

I varje fall när det gäller en del av de ovan uppräknade skattepålagorna hade arrendatorn ännu inte rätt att medelst sin röst deltaga i ”svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta”. Sammanställningen i § 14 av inskränkningar i arrendatorns olika friheter kan rentav synas oss en aning heterogen. Den lyder i sin helhet: ”Jordegaren förbehåller sig uteslutande rätt att sjelf afgifwa röster wid wal af prest, klockare och skollärare inom församlingen äfwensom att å egendomens egor öfwa jagt och fiske samt att å densamma tillhörig skog släppa ollonswin”.

Godset var ett samhälle i samhället. § 21 lyder: ”De twistefrågor om tillämpning af bestämmelserna i detta kontrakt, hwilka möjligen uppstå emellan jordegaren och arrendatorn, få icke dragas under domstols pröfning, utan skola afgöras af gode män, uti hwilkas beslut i hwarje förekommande fall ändring icke får sökas”.

Intressanta är de nya teorier om lantbrukets drift som nu slagit igenom. I en paragraf åläggs nämligen arrendatorn bl.a. ”att indela all åkerjorden i ett wisst antal på det närmaste lika stora wångar att drifwas i ett sådant wexelbruk, att årligen minst 1/10 del bär gräs, 1/5 del wintersäd och 1/5 trädas, stenbrytes, dikas och gödslas”. Jag kan intyga att detta påbud verkställdes, och alltsedan dess är vångarna markerade med rejäla gärdsgårdar. Det senare införda växelbruket mellan vångarna har jag mycket handgripligen upplevt.

Arrendet under perioden 1883-1919

Året 1883 skaffade sig Anders Svensson ett eget hemman och överlät arrendekontraktet för Ljungseröd på sin yngre bror, drängen Nils Svensson, som var min farfar. Farfar åtog sig att till kontraktstidens utgång fullfölja dess förpliktelser. Ett väsentligt tillägg gjordes dock. Han skulle före 1887 ha helt byggt om stallbyggnaden. Inom parentes, man kan gissa hur det stod till med den gamla byggnaden.

 Med tanke på den verksamhetslust och det idéflöde som senare kom att karakterisera farfars framfart i Ljungseröd kan man nästan misstänka att han inte betraktade denna förpliktelse som en pålaga utan som en förmån. För ändamålet fick han disponera förstklassigt handplockat timmer från godsets skogar. Stockarna höggs upp för hand till väggvirke och bjälkar. Enligt uppgift hade han tidigt skaffat sig ett gott anseende på godskontoret, där man upptäckt hans kreativa läggning.

Farfar var en nybyggartyp som helst bröt ny mark och ägnade sig åt nyodlingar. Med c:a 15 tunnland utökade han den gamla åkerarealen. Den nya stall- och logbyggnaden blev för den tiden och i den trakten påfallande storslagen och imponerande. Ständigt var han på jakt efter nybyggarobjekt. Mindre intressant var för honom det rutinmässiga brukande av gamla åkrar. Hans levnadskonst karakteriserades i allt detta dessutom av en viss benägenhet att undvika osund personlig kroppsansträngning. I gengäld hade han förmågan att entusiasmera andra.

Ett av hans många företaganden är så pass intressant att det måste registreras innan det försvinner i glömska. Utan några kvartärgeologiska insikter men med en nästan intuitiv känsla för den slumrande naturens möjligheter begav han sig en dag ut med några mannar och fann i en av ängarna märgel på fyra meters djup. Märgeln kom även grannarna tillgodo. Slugt nog lät han dessa ta märgel gratis på det villkoret att de för varje lass de körde bort skulle sprida ut ett lass på hans egna åkrar. Utan att anstränga sig såg han alltså till att hans egen kalkfattiga jord hindrades från försurning. Karl XI skulle knappast ha kunnat tänkt ut det bättre.

Som barn varnades vi alltid för dessa bottenlösa monument över farfars företagsamhet. Öppna och vattenfyllda med lömska vassbevuxna stränder var de då ett tillhåll för kväkande grodor och bäckahästar.

Farfar var som sagt en man med stora vyer. Efteråt, när jag växte upp, kunde man lite varstans i gårdens omgivningar spåra hans djärva och ofta geniala idéer nästan som historiska kvarlevor. Satt på undantag var han stolt över sitt verk och uttalade alltid namnet Ljungseröd distinkt och med eftertryck. En fråga som aldrig ställdes i denna miljö, så vitt jag kan minnas, var hur man så kunde lägga ner sin själ i något som inte var ens eget. Men blicken hos dessa arrendatorer var alltid riktad mot framtiden. All planering och alla förbättringar bottnade, här som hos alla andra människor, i en strävan att göra de efterkommandes tillvaro drägligare än deras egen.

Arrendet under perioden 1919-1951

Vi har nu kommit fram till den tid i Ljungseröds historia som jag har personliga minnen och erfarenhet av från min uppväxttid. Jag har ganska utförligt tecknat den historiska bakgrunden till denna för att läsaren förhoppningsvis lättare skall förstå hur det förgångnas ande på något sätt svävade över samtiden. Den fanns där, även om naturligtvis mycket hade förändrats sedan det först relaterade kontraktet upprättades i mitten av 1800-talet, t.ex. hur arrendeskyldigheten skulle fullgöras. Umgängessättet mellan godskontorets tjänstemän och arrendatorerna hade också något demokratiserats. Särskilt väl minns jag den gången då godsförvaltaren, som vid det tillfället icke utan möda tagit sig fram till den avsides belägna gården, för första gången accepterade en inbjudan till kaffe. Det var en minnesvärd dag för min mor eftersom han hade berömt hennes hembakade vetebröd.

Min far (Sigfrid Nilsson) hade övertagit gården 1919. Han var en praktisk och jordnära man, som satte ära i att förvalta det arv som blivit honom anförtrott i livet. För honom var det väsentligt att göra befintlig åkermark så avkastningsbar och inkomstbringande som möjligt. Även byggnaderna underhöll han omsorgsfullt. I allt var han en framsynt lantbrukare, lyhörd för nya moderna brukningsmetoder. Under sin tid lyckades han också att ur den från början karga och svårbearbetade jorden utvinna vackra skördar. Jag skulle tro att han för alla i umgängeskretsen framstod som en rättrådig gammaldags hedersman.

Som en samhällshistorisk notis kan det kanske i detta sammanhang vara värt att notera att jag för min del aldrig hörde några politiska synpunkter framföras mot själva systemet. Även med en modern samhällssyn kunde man tydligen se dess positiva sidor. Politiskt var farfar liberal medan far var högerman. Senare var det flesta arrendatorerna bondeförbundare. Bondekonservatismen var djupt rotad, och särskilt skåningarna har alltid varit sunda realister. Så vitt jag minns fanns endast en kommunist i socknen, och det var en cykelhandlare nere i byn. Jag minns det därför att några godsarrendatorer vid ett tillfälle ville göra en insamling till honom till en enkel biljett till Sovjetunionen.

Arrendet för Ljungseröd bestod under min ungdom fortfarande till en del av arbetsprestationer och körslor. I pengar betalade min far 800 kr. per år. Hälften av denna summa inlevererades i början av året och hälften i slutet. Jag vill minnas att det gick kring en person bland arrendatorerna att ta upp avgiften och därefter inleverera den till godskontoret. På så sätt underlättades godskontorets administration, och samtidigt befordrades arrendatorernas umgängesliv och gemenskap. Något bank- och postgirosystem existerade inte på den tiden.

Bäst känner jag arbetsprestationerna, eftersom jag personligen och handgripligen var engagerad i dem. Det krävdes under denna tid 6 dagskörslor med parhästar, kusk och fordon, 14 dagsverken att fullgöras i plantskolor eller vid skogsplantering samt 2 jaktdagsverken som drevkarl.

När jag första gången skickades att fullgöra dagsverke var jag bara en pojke. Fortfarande minns jag hur enahanda och tröttande dessa dagsverken var och hur långsamt tiden släpade sig fram mellan kaffepauserna. Själv hade jag ingen klocka utan frågade i ett evighetsperspektiv någon bättre lottad kamrat hur långt tiden hade framskridit. Jag fick då veta att 5 minuter förflutit sedan jag sist frågade. Arbetet övervakades av en skogvaktare som såg till att man gjorde allt ”till gagns”. Ofta sätter jag denna tillvaro i relation till en senare tillvaro då tiden går för fort och inte vill räcka till.

Som vuxen, d.v.s. till och med 20-årsåldern, gjorde jag otaliga körslor i godsets skogar. Jag tänker ofta på det ansvar som då lades på en yngling. Han hade att själv bedöma det maximum av påfrestningar som hästar, fordon och sadeltyg kunde uthärda när en i många fall överlastad vagn skulle lotsas genom oländig skogsmark med stora stubbar och stenar. Någon förståelse för hästarnas maximala prestanda eller någon hållfasthetsbedömning av sadeltyget kunde han nämligen inte påräkna från godsets anställda. Tvärtom, det tycktes rent av vara en sport bland dessa att försätta en ung och oerfaren arrendekörsven och hans hästar i en omöjlig situation. Det kändes skönt i kvällningen när skrindan äntligen stod frånspänd på gårdsplanen och hästarna njöt sin värförtjänta hötapp i spiltan.

Som drevkarl under jakttiden hade man att hojtande och skramlande tränga sig fram i mörkgrön granskog under regnvåta och ibland snötyngda grenar. För varje moment gick drevet fram till ett öppet stråk, där ett av godset inbjudet, ofta amatörmässigt jaktsällskap stod eller satt utplacerat och inväntade bytet. Ofta sköt alla på samma hare innan den till slut lyckades undkomma mer eller mindre helskinnad. Medan en god jaktlunch och en god jaktmiddag kunde stimulera jägarna till stordåd var denna verksamhet livsfarlig för drevkarlarna. Men vi klarade oss, trots att det varken fanns hjälmar eller skyddsombud.

Efter lunchpausen uppställdes drevkarlarna på rad och en skogvaktare kom med en flaska brännvin och ett snapsglas. Var och en tilldelades en sup. Kom han till någon som såg misstänkt ung ut fick denne frågan: ”Är du konfirmerad?”. Svarade han då nej gick skogvaktaren förbi honom.

Trots sådana och liknande besvärligheter – och besvärligheter möter en som bekant då och då i allt vad man sysslar med – var det under denna tid en förmån att kunna erlägga en del av arrendet så att säga in natura. För en stor familj behövdes tillgängliga pengar till mycket annat. Jag har heller inte något minne av att dessa pålagor under min tid var till förfång för lantbrukets rutinmässiga drift. Tillvaron upplevdes som högst naturlig och hälsosam.

Sedan jag lämnat skådeplatsen innehade min bror (Sven Vitestam) en tid gården och fortsatte driften i samma anda som min far hade gjort. Nu hade emellertid, som antytts, nya tankegångar vunnit insteg i det piperska godskomplexet. Samtidigt som fideikommissystemet avvecklades slutade man i stor utsträckning att utarrendera gårdarna. Åkerbruket försöker man nu liksom skogbruket driva centralt från godskontoret.

För en gård som Ljungseröd som ligger långt från allfarsvägarna blev det skogplantering. Där en gång sädesfälten böljade sig för vinden växer nu mörkgrön granskog. Lantbruksdriften blev en episod, och nu har ringen slutit sig efter farfars uppodlingar. Men gårdsbyggnaderna finns kvar mitt inne i skogen.

av Eva Edberg

Jag brukar när jag forskar följa mina anor och i många fall deras syskon också från vaggan till graven. Som en del i det arbetet letar jag upp dem i lysnings- och vigselboken, i de fall de gifter sig förstås, och skriver ner allt som står där i mitt släktforskningsprogram. Ibland står bara när de gifter sig, vad de heter och kommer ifrån. Men många gånger står lite mer, till exempel rabblar prästen upp alla skäl till varför de är hinderslösa, ofta också vem som är förmyndare för kvinnan som ska gifta sig och ger sitt godkännande.

Jag har inte tänkt så mycket på detta, men nu har jag haft två fall där dessa uppgifter har hjälpt mig att komma vidare där jag hade fastnat och inte hittat den blivande brudens föräldrar, namn, födelsedatum eller födelseort. Så ta detta som ett tips ifall ni har liknande problem.

Båda fallen är på samma släktgren i min makes släkt i Uppland och i båda fallen råkar det också involvera soldater. Vi kommer att röra oss mellan de tre församlingarna Morkarla, Alunda och Ekeby.

Lena Persdotter

Den första nöten att knäcka var Lena Persdotter född 1776 den 7 mars i antingen Alunda eller Morkarla. Det står olika i de olika husförhörslängderna alla i Morkarla, för det var dit hon kom när hon gifte sig med Jan Olofsson i Halvbygda 1811. Han var då änkling sedan sju år med två söner på 12 respektive 10 år. Lena kommer inflyttande från Alunda i samband med giftermålet och det finns varken flyttböcker för Alunda eller Morkarla så här tidigt.

Det första jag gjorde var att kontrollera om det hade fötts någon Lena, Helena eller Magdalena med en far som hette Per i Morkarla eller Alunda vid den aktuella tiden, men det fanns inte tillstymmelse till några sådana. Inte åren runt detta heller. Nu ligger socknarna tätt i den här delen av Uppland så både Stavby, Tuna, Ekeby och Dannemora skulle vara möjliga, men i stället följde jag nu Lena från det hon gifte sig tills hon dog.

Lena visade sig vara en riktig krutgumma. Hon var ju inte purung direkt när hon gifte sig utan hade hunnit bli 35 år och ändå fick hon fyra barn två söner och två döttrar den första 1812 och den sista 1820 då hon hunnit bli 44 år. Alla uppnådde vuxen ålder och inte nog med det den äldsta, min makes anfader Karl, blev 95 år, dottern Kajsa blev 91 år, Jan Petter 84 år och lilla Lena som var yngst blev 73 år. Lena själv blev 86 år. Lena hade dessutom förstås hand om de två sönerna från Jans tidigare äktenskap, hade själv haft kopporna och också förlöst andra kvinnor i Morkarla. Hon var en så kallad jordemor. Hon förlöste bland annat ett av barnbarnen när hon var 68 år.

Hennes man lämnade över gården i Halvbygda på ¼ mantal till sin bror och blev så kallad fördelsman. Det var uttrycket man använde i de här trakterna för en man som satt sig på undantag och skrivit ett kontrakt med gårdens nya ägare som gällde livet ut. I detta fall flyttar de ut på Halvbygda ägor och får en bit jord att bruka och bor i ett torp men har inga dagsverkesplikter som vanliga torpare. I detta fall ärver till och med sonen Karl detta fördelsmanskontrakt. Lena kommer därför att spendera resten av sitt liv först på gården Halvbygda, sedan med sin man på torpet och till sist bor hon med sin son till sin död 1862 på samma ställe. Några syskon eller föräldrar till Lena som kom för att arbeta eller bo hos dem ser jag inte till.

Nu kom vigselboken till användning

När jag hade kartlagt ättlingarna i flera led både på bredden och på djupet hade det gått flera år och det var dags att söka Lenas anor. Nu gick jag tillbaka till hennes vigseluppgifter och där stod  ”giftoman är som Brodren Bonden Pehr Pehrsson i Forss och Hökhufvuds socken som till giftermålet bifallit”. Jag började genast leta efter Per Persson i Fors. Det fanns vid den här tiden endast en Per Persson i Fors som var bonde och där framgick att han hade fötts i Alunda 1757 den 14 maj och att han dessutom flyttat in från Alunda till Hökhuvud 1787. Han var gift med en kvinna från Stavby och hade två hemmavarande barn 1811. Han dog tyvärr redan 1814.

Soldaterna

Nästa steg var förstås Alundas födelsebok för 1757 och på rätt datum dyker han upp som son till soldaten Petter Lindahl och hans hustru Malin Ersdotter i Löddby. Petter föds 1730 i ett soldattorp i Väsby som son till soldaten Per Ersson Lindberg och Kierstin Mattsdotter. Efter att gått igenom generalmönsterrullorna för båda soldaterna visar det sig att fadern Per Ersson Lindberg är född 1696, tar värvning 1714 och är soldat till sin död 1742. Sista året byter han till soldattorpet i Sydingeösby. Sonen Petter tar värvning 1748 och är pipare i sin tjänst i Löddby. Han utnämns till korpral på ett soldattorp i Hånsta och Ekeby socken 1771. Han är kvar i rullorna till 1785 men sedan inte med längre, vilket är naturligt då han redan varit i tjänst i 37 år vid den tiden. I hans födelseuppgifter framgår att han dör 1801 25 juni. Jag hittar honom i Alundas död- och begravningsbok på det datumer där det står att han dör av huvudvärk 71 år gammal och bor i Löddby.

Lenas mor

 Ännu en nöt att knäcka. Lenas mor heter Malin Ersdotter och är född 1736 i Alunda. Nu finns det två Malin som föds det året och vars far heter Erik, den ena Erik Mattsson i Gela och den andra Erik Ersson i Foghammar. Båda dessa byar ligger en bra bit från Löddby och Väsby. Dessutom saknas de första månaderna i födelseboken för 1736. Dags att använda faddrarna till Malins barn. När man går igenom hennes och Petters samtliga barns födelseuppgifter dyker hela tiden upp faddrar bara från Löddby och Väsby. Pigan Mareta Ersdotter och pigan Anna Ersdotter förekommer flera gånger båda från Väsby. Jag gick då in på Väsby i den första husförhörslängden som börjar 1752 och där hittar jag dem,  bonden Erik Tomsson och Anna Mattsdotter och deras fyra döttrar Kierstin, Malin, Anna och Mareta.

Kärt barn har många namn

Nu tillbaka till Lena. Jag har ju fått reda på hennes föräldrar och går tillbaka till Alunda och där finns föräldrarna till dottern  Malin född 1776-02-01. Hennes mor heter också Malin så det kan ju vara förklaringen till att hon kallades Lena. Malin är ju svenska för Magdalena. En tvåa kan lätt tas för en trea och en etta för en sjua, när man för över informationen mellan böcker och församlingar.

Ett mysterium kvarstår dock. Varför föds Lena i Löddby när det kommit en ny soldat dit och Petter Lindahl är korpral i Hånsta i Ekeby. Det är lite sporadiskt med Husförhörslängder i Ekeby och i den som finns på 1780-talet hänvisas till soldater på sid 99, men ett antal sidor i slutet av boken saknas inklusive sid 99. Per Lindahl dyker upp igen i Alunda och Löddby 1886 som avskedade soldaten. Då bor han med två av sina döttrar Anna och Mallena den senare född 1776. samt ny fru född 1750 och tre nya barn födda på 1780-talet. Mallena är överstruken men ingen hänvisning till vart hon har tagit vägen och när. Vi har nu tre varianter på hennes namn, Malin, Mallena och Lena. Alla tre kan härledas från Magdalena se bild ovan. Personnamn på Rötter rekommenderar jag. Från den husförhörslängden som slutar 1792 tills hon dyker upp i Morkarla 1811 återstår att ta reda på var hon har varit.

Stina Jansdotter

Nästa exempel råkar vara Lena Persdotters svärdotter Stina Jansdotter född 1808 den 22 augusti i Rörby och Ekeby socken. Hon är enligt födelse- och dopboken dotter till soldaten Jan Fast och hustru Cajsa Mattsdotter 29 år.

Soldaten Jan var lätt att följa. Han råkande vara född i Åby, granngården till Halvbygda i Morkarla 1781. Han arbetar som dräng bland annat i Stavby men tar värvning i Ekeby 1805 och flyttar till soldattorpet i Rörby. Han träffar sin fru i Ekeby och de gifter sig 1806. I vigselboken står att han gifter sig med Anna Mattsdotter från Ekeby by. I husförhörslängden står han som Johan Fasth och att han går ut i krig 1808. I samma bok står hans hustru först som Cajsa Mattsdotter född 1778, men sedan är förnamnet överstruket och ändrat till Anna. I nästa husförhörslängd finns de inte kvar. En annan soldat har tagit över torpet 1810 enligt generalmönsterrullorna. Jan har stupat i kriget, men han har inte skrivits in i död- och begravningsboken.

Vem är Stinas mor?

Även här har det initialt varit namnförbistring men hon heter uppenbarligen Anna Mattsdotter och är född i Ekeby 1778. Hon finns inte i Rörby i nästa husförhörslängd. Vart tog hon vägen? Det finns två att välja på födda 1778,  Anna Mattsdotter född i Stensunda den 2 februari och Anna Mattsdotter född i Ingvasta 7 februari.

Nu försöker jag ta mig bakåt från Ekeby by. Där hittar jag pigan Anna Mattsdotter född 1778 men inget datum och inte heller när hon flyttade dit. Dessutom saknas husförhörslängd för tiden 1790-1796, just den tid Anna borde ha flyttat hemifrån. Det går alltså inte att koppla vem som är den rätta Anna på det här sättet. Redan tidigare hade jag försökt hitta varifrån dottern Stina flyttade ut från Ekeby till Alunda, men inga flyttlängder där heller.

Vigselboken igen

Det är nu vigselboken för Carl Jansson och Stina Jansdotter kommer till pass. De träffas i Klev och  Alunda socken dit båda sökt sig för att arbeta som dräng respektive piga. Det är också där de gifter sig. I deras vigselbok står ” Giftoman Brudens moder Soldaten Carl Sells hustru och Ingvasta i Ekeby. Så äfvensom Brudens förmyndare Härads- Domaren Eric Ersson i samma by och socken. Jippi, Stinas mor har gift om sig. Nu kan jag söka i Ekeby igen och startar med den boken hon har gift sig med Carl Säll och följer dem framåt till hennes död. I samtliga böcker står bara hennes födelseår och inget datum, men i den sista husförhörslängden den där hon dör står hennes datum 7 februari, så nu vet jag att det är Anna från Ingvasta och att hon är dotter till Matts Mattsson och Karin Ersdotter i Ingvasta.  Då kunde jag också hitta henne själv med modern på ett ställe. På det här sättet hittade jag också ett antal halvsyskon till Stina och kunde följa hennes öden i Ekeby innan hon flyttade till Alunda.

 

 

 

 

 

 

 

av Ulf Sandström

Att släktforska är för mig att söka mina rötter, vem var mina förfäder men även att få en inblick historiskt via min släkt i vad som skett under de senaste seklen i Sverige och världen.

Mitt släktträd började med att jag dokumenterade min familj, min bror och mina föräldrar, föräldrars syskon och deras barn. Sedan sökte jag mig bakåt i tiden med den vetskap jag hade och vad jag fann i kyrkböckerna.

Det var långt efter att jag dokumenterat min farmor Gerda Keiller och hennes familj som det övernaturliga hjälpte mig att finna ytterligare en syster till Gerda.

Farmors familj

Jag visste att min farmor var född i Kaveltorps gruvsamhälle Krokfors i Kopparberg och att det var där som farmors pappa David Keiller från Göteborg bildade familj med Tekla Tydén från Stockholm. David var kemist och drev familjens gruva i Kaveltorp under 28 år för att därefter köpa Wedevågs bruk och Herrgård. Flytten som innebar ett helt nytt liv för familjen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I kyrkböckernas husförhörslängder från Kaveltorp kunde jag följa familjen när de sex barnen, fem flickor och en pojke kom till.

 

 

 

 

 

 

 

 

När David 1897 köpte Wedevågs Bruk och Herrgård var min farmor Gerda 11 år. Innan familjen kunde flytta in restaurerades Herrgården och byggdes ut till nästan dubbel storlek. Gerda han bli 14 år när man flyttade till Wedevåg 1901 och det fina livet kunde börja. David var då 54 år och Tekla 49 år och enligt husförhörslängen i Wedevåg födde Tekla inga fler barn.

De äldre systrarna bildar familj 

Kring 1900 var det tid för de äldre systrarna att bilda familj och flytta till eget boende.

Signe (1876-1957) som var näst äldsta barnet gifte sig redan den 23 juni 1896 med Provinsialläkaren Anders Johan Larsson (1861-1938). Detta skedde redan när man bodde kvar i Kaveltorp varför hon inte finns med på husförhörslängden i Wedevåg. Familjen Signe och Anders bosatte sig först i Karlskrona för att senare flytta till Gävle.

Den äldsta dottern Tekla (1875-1970) kallad Gug (eller Gugg) gifte sig med Hovrättsrådet Carl Magnus Ericsson på Wedevåg den 23 aug 1902 och bosatte sig sedan i Jönköping.

Sonen David emigrerar till USA 

Sonen David Alexander var 22 år när familjen flyttade till Wedevåg. Han stannade i Wedevåg till 1905 då han emigrerade till USA. Hans resa gick via Liverpool i England och han reste med fartyget SS Baltic enligt passagerarlistan. Enligt kyrkböckerna flyttade David hem den 6/9 1914 och bosatte sig på Munsö utanför Stockholm.

 

Hur högre makter hjälpte mig att finna bortglömd syster till Gerda 

Att ta kontakt och om möjligt besöka sin släkt och dess bosättningar är en intressant historisk upplevelse. Eftersom min pappa Stig Sandström är född i Wedevåg är ett besök på Herrgården naturligt. Jag har varit där tre gånger. En gång när vi mer eller mindre bara åkte igenom Wedevåg och en gång i samband med att min farmor Gerda gravsattes 1982 i David och Tekla Keillers familjegrav.

Bild 11: Jag och Amelie vid familjegraven 1986 Källa: Ulfs fotoalbum

Familjegraven ligger alldeles bakom Wedevågs kyrka och gamla skolbyggnaden. När farmor Gerda gravsattes fick vår släkt låna Herrgården av dåvarande ägaren. Vi bodde alla på Herrgården och min mamma och pappa fick bo i det som senare kallas den Keillerska sviten.

Efter gravsättningen hade vi en gemensam middag på kvällen i Herrgården och då träffade vi släkt som man annars inte träffar så ofta. Tyvärr hade jag då inte börjat intresserad mig för släktforskning för det hade varit ett utmärkt tillfälle att lära mer om Wedevåg och släkten Keiller.

Wedevågs Herrgård har stått tom och varit till salu några gånger genom åren. Under de senaste åren köptes den först för att drivas som Bed&Breakfast men bara några år senare var den åter ute till försäljning.

Familjen Sanni och Per Schalander med erfarenhet av att driva hotell och restaurang de blev de nya ägarna. Familjen började restaurera Herrgården för att till delar bosätta sig där och öppna det som hotell.

Jag hade tidigt en del kontakt med familjen Schalander och eftersom det fanns ett stort intresse av husets historia och familjen Keiller kom vi överens om att vi skulle komma på besök till Wedevåg. Vi bokades in i den Keillerska sviten som nu var helt nyrenoverad och gav ett herrgårdslikt intryck.

Efter att familjen Schalander visat oss runt var det dags för kaffe. Vi hade ett trevligt samtal med Sanni och Per om deras framtida planer och en hel del om familjen Keiller. Det visade sig att paret anlitat ett medium som varit på besök och gått runt på Herrgården. Senare har även SVT varit där och sänt programmet ”Okänt”. Tekla min farmors mamma spökar nämligen på Herrgården. Det går en hel del skrönor om Tekla i Wedevåg. Bland annat tror barnen i skolan att om man hoppar tre gånger på graven kommer man att bli påkörd och dö av en vit eller röd Volvo. Det sägs också att Tekla kallade på sin personal genom att knacka i golvet med sin käpp. Något som Sanni och Per säger sig fortfarande kunna höra då och då.

Vi fick också veta att familjen har sett ett avtryck av ett barns fot på sängen i Keillerska sviten!

Enligt deras medium kändes en stark närvaro av ett barn som gått bort tidigt när hon gick in i rummet. Man kan ju undra om det var en högre makt som försökte tala till oss?

Naturligtvis undrade Sanni och Per om det kunde vara sant att David och Tekla haft ett barn som stämde in på denna beskrivning.

Enligt den släktforskning i kyrkböcker som jag gjort fanns inget ytterligare barn förutom de sex  barn som alla är födda i Kaveltorp och är väl dokumenterade.

Kunde det vara sant att det fanns ytterligare en dotter? 

Några veckor efter att vi kommit hem från vår resa till Wedevåg och sedan vidare i familjens spår via Göteborg, Särö och Jonsered var jag tvungen att göra en sista eftersökning. Kunde det finnas ytterligare ett barn i familjen David och Tekla Keiller som vi inte kände till?

Döm om min förvåning när jag hittade en husförhörslängd i Kaveltorp från 1883 som jag tidigare inte sett. Här fanns en notering om ”en flicka (inte döpt)”. Flickan kunde även hittas i födelseboken så det måste ju vara sant.

Om jag missat denna födelsebok när jag sökt tidigare eller om den har blivit tillagd efter förra sökningen är oklart. Vad man kan säga är att jag bara sökte efter sex syskon och när jag funnit dessa var jag nöjd och klar. Ingenstans i brev som jag läst, biografier eller hörsägen har talat om detta odöpta barn. Så varför skulle jag söka efter fler?

Vad kunde jag gjort annorlunda? 

I efterhand kan jag konstatera att det är ett glapp på nästan åtta år mellan de tre första barnen och de tre sista. De tre första barnen är födda mellan 1875-1879 och de tre sista syskonen mellan 1887-1892. Under tidigare sekel var det inte ovanligt att familjer dels födde många barn och dels att något eller flera dog i tidig ålder. Hade jag inte begränsat mig av det jag visste, nämligen att min farmor var en av sex syskon kunde jag kanske räknat ut att något skett under de åtta åren mellan barnkullarna!

 

av Ann-Louise Launila

I början när jag startat med släktforskning så fick jag höra av en släkting på min fars sida att vi skulle ha kungligt blod i ådrorna. Jag kom fram till att det måste vara min farfars mor Lina som ryktet handlade om.

Fakta om Lina

Hon föddes i Brännkyrkas församling i februari 1855. I födelseboken står bara hennes mors namn men det står ingenting om att Lina var född utom äktenskapet.

Den 8 juni det året finns antecknat i utflyttningsboken att Lina, hennes syster och mor flyttar in till Stockholm, Maria församling, där moderns make ska befinna sig. Jag hittar Lina hos modern 1859 då de bor i kvarteret Suggan. Modern är skild.

1866 bor de i Maria församling kvarteret Harhuvudet mindre och Linas mor dör på Maria sjukhus av utomkvedshavandeskap. Modern står som änka. Förutom Lina så finns det en bror Carl Otto Wilhelm på ett år i hushållet. Polisen tar hand om brodern som hamnar på Allmänna Barnhuset och senare blir fosterbarn i Botamåla i Älmhult. Det finns ett fattigbevis som Linas morbror har skrivit under.

I Huddinge hos Linas morföräldrar finns hennes äldre bror Carl August som växt upp där från ett års ålder. Lina blir fosterbarn på Finkarudden på Gålö. Här bor hon i fem år. Sedan flyttar hon till Wäsby i Öster Haninge och därifrån till Östra Ösby i Öster Haninge. Där träffar hon drängen Lars och de gifter sig och flyttar till Sånga församling på Färingsö i Mälaren. Hon föder ett flickebarn som dör. De flyttar vidare till Färentuna och nu föder hon ett friskt gossebarn. Därifrån flyttar de efter ett år vidare till Låssa församling där de bor i sex år.

Familjen växer från tre personer till fem. Linas man har blivit torpare. Nu bär det av till Munsö och Nybygget där de stannar i tre år. Familjen är nu sex personer. Nästa anhalt blir i Hilleshögs församling och Lars börjar sitt arbete på Tegelbruket. Familjen består av sju personer när Lars dör 1904. Linas yngsta barn är 10, 15 och 18 år.

Vid 75 års ålder får Lina en hjärnblödning blir halvsides förlamad och sängliggande. Hon kommer till ålderdomshemmet och när hon är 92 år så dör hon. Inget vet var hon är begraven.

Men varifrån kom ryktet?

Ena ryktet löd att hennes mamma arbetade som täckstickerska på slottet. Ett annat rykte var att grannfrun stulit hennes papper där det stod att hon hade apanage.

Jag var på Stockholms Stadsarkivet och såg en bok med titeln Fosterbarnens ö. Fullständiga titeln är Fosterbarnens ö Prins Carls uppfostringsinrättning och verksamhet på Gålö 1830-1939 skriven av Johanna Sköld. Det var på Gålö som Linas fosterfamilj fanns.

På baksidan läser jag följande:

Fosterbarnens ö skildrar historien om ett barnhem i Stockholm – Prins Carls uppfostringsinrättning för fattiga och vanvårdade barn – vars filantropiska ledning tog det radikala beslutet att köpa en ö i Stockholms skärgård och tvinga torparna som arrenderade gårdar på ön att hysa inrättningens barn. Under de år som systemet var i bruk (1860 – 1939) kom nästan 1000 Stockholmsbarn att tillbringa delar av sin uppväxt på Gålö.

Jag går tillbaka till Linas inflyttningslängd på Gålö. Framför hennes namn står det PK antecknat. Nu tolkar jag det som Prins Carls uppfostringsinrättning.

När jag ser på husförhören igen från Gålö så ser jag att familjen hela tiden har fyra fosterbarn förutom sina egna. Jag går till Stockholms Stadsarkiv och tittar i Prins Carls uppfostringsinrättning verksamhet som idag är Gålöstiftelsen. Jag letar efter bevis att Lina var ett av de barn som de valts ut för den här verksamheten. Eftersom hon är bland de första så finns inte så mycket dokumentation. Jag hittade att hon varit sjuk tre gånger och sedan att hon skrevs ut.

Varför blev Lina utvald?

Hon var en föräldralös flicka på 11 år, så hon kunde vara till hjälp i hushållet. Torparna fick inte lika mycket betalt för flickorna som pojkarna. Men för husmor med fyra fosterbarn och hon själv hade flera småbarn så blev en flicka som Lina förstärkning.

Var det en fördel att vara ett PK barn? Filantroperna hade föreställningen att de skulle utbilda barnen i jordbruksarbete och hantverk. Dessutom var skolan viktig. Barnen fick icke åläggas kroppsarbete före skoldagen. Det skulle hållas med matsäck bestående av mjölk, bröd och lämpligt pålägg. Barnen skulle ha egen säng. I ordningsreglerna fanns en förteckning över vilka klädesplagg som fosterföräldrarna skulle skaffa nya inför mönstringarna. Mönstringarna var i maj och oktober. Om barnet blev sjuk skulle de tillkalla läkare. Bonden skulle lära pojkarna att snickra och husmor skulle lära flickorna att väva. I praktiken så köpte husmor tyget från Stockholm.

Varför trodde Lina att hon hade kungligt blod?

Lina hade ingen anteckning vem som var hennes far i födelseboken. Ingenstans bor hon och modern med någon man som modern är gift med. Det verkar inte som hon hade kontakt med sina morföräldrar eller äldre bror. När hon gifte sig var fosterfadern hennes giftoman.

Kanske nämnde man dessa fosterbarn på Gålö som prins Carls barn. Hon kan fått information om bakfoten och vem skulle lägga den till rätta? Hon fick flera barn som skingrades till olika delar i Sverige och de har sin tolkning. Själv har jag hört du vet prins Carl han var både här och där.

Vid pennan
Ann-Louise Launila

av Tom Rimbrant

Öppet hus i Marieberg

En lördag hösten 2017 hade riksarkivet i Marieberg öppet hus. Bland annat berättas om ett antal personakter, som man fått in från UD, innehållande uppgifter om svenskars öden i utlandet. Föredragshållaren ger kortfattat några exempel. Ett är ett förmyndarärende från 1906. Det handlar om den religiösa gruppen på 36 personer som 1896 utvandrade från Nås till Jerusalem. I familjen Möckelind har både far och mor dött. Tre pojkar står utan föräldrar och behöver en förmyndare. Generalkonsuln i Jerusalem slår larm till UD i Stockholm. Jag vill läsa hela akten, men idag går det inte. I forskarsalen visas gamla kartor. Jag får återkomma.

The American colony

Det lilla jag kände till om Palestinafararna var den film Billie August gjorde 1996 efter Selma Lagerlöfs roman Jerusalem samt att den hade en viss verklighetsanknytning. Jag blir nyfiken och kollar om det finns några faktaböcker skrivna i ämnet. Jag hittar fyra stycken.

En av författarna var den föräldralöse Lars Lind (första halvan av efternamnet var nu borttaget), som skrivit boken Jerusalemfararna. Han skrev boken som vuxen, på engelska, sitt gamla språk hade han sedan länge glömt. Inte i någon av böckerna nämns att de tre pojkarna fått en förmyndare utsedd.

I Chicago fanns vid den här tiden en svensk-amerikansk frikyrka som grundats av Olof Henrik Larsson. Några församlingsmedlemmar, även Larssons fru var från Nås, därför grundades även en frikyrkoförsamling där. Budskapet var rakt och enkelt: Om ni inte följer Gud, ska det regna eld och svavel över er, och ni hamnar i helvetet.

Av en ren tillfällighet träffade Olof Henrik Larsson i Chicago en grupp religiösa amerikaner som leddes av Anna Spafford, på besök från Jerusalem. Larsson erbjuder dem härbärge i sin kyrka. Mrs. Spafford frågar om hon får predika i kyrkan, vilket naturligtvis går bra. Hon har fått en förutsägelse att Jesus ska nedstiga på jorden nästa år (1897), och ska vid sin ankomst sätta sin fot på Oljeberget, helt nära där församlingen The American Colony bor. Mrs Spafford övertalar hela församlingen att följa med till Jerusalem. Larsson skickar brev till Nås med uppmaningen: Stån upp, säljen Edra gårdar och förenen Eder med oss i Guds heliga stad, Jerusalem.

När svenskarna kommer till Jerusalem, möts man inte av en stad av guld och pärlemor, som utlovats. Lars Lind skriver i sin bok ” vi hamnade i djup misär, fångade i en fanatisk religiös diktatur, utblottade i ett främmande land, vars språk ingen förstod och vars klimat vi inte tålde”.

Många av Nåsborna dog kort efter ankomsten bland annat av malaria. Det fanns läkemedel att tillgå men Mrs Spafford vägrade, istället skulle tron på Gud göra dom friska.

När jag skriver det här sänder Uppdrag granskning ett reportage om församlingen i Knutby. Det finns onekligen stora likheter mellan Åsa Waldau och Anna Spafford.

Brevväxlingen

Jag återvänder till Riksarkivet för att läsa akten om de föräldralösa barnen. Den innehåller två brev Jerusalem till Stockholm, två brev Stockholm till Jerusalem, två brev Stockholm till Nås samt ett brev Nås till Stockholm.

Den 4 juni 1906 skriver generalkonsuln i Jerusalem Gustav Dalman, själv teolog och arkeolog, till UD i Stockholm:

Det finns här i Spaffordska samfundet tre fader- och moderlösa barn Olof, Lars och Nils Möckelind födda 1889, 1891 och 1893 i Nås, Kopparbergs län. De utvandrade hit med föräldrarna Erik Möckelind och Karin Ersdotter Hjulbäck år 1896. Fadern dog i Jerusalem 1898 och modern 1901. Barnens äldsta broder gick nu till Amerika, där en farbror lever, och säger att han vill taga barnen till sig. Ingen förmyndare är insatt. Samfundet säger att de uppfostrar barnen enligt föräldrarnas önskan. Frågan uppstår vem som har rättighet att bestämma över de omyndiga barnens vistelseort, du måste besvara, då snart brodern sänder pengar till syskonens resa. Jag ber därför att Utrikesdepartementet måste låta tillkomma mig instruktioner i detta fall.

Undertecknat av Dalman

På UD hamnar brevet på Erik Trolles bord den 22 juni 1906. Han vidarebefordrar Dalmans brev till Herr Domhafvanden i Nås och Malungs Domsaga, samt skriver tillbaks till Jerusalem ”att någon åtgärd i ärendet icke synes kunna företagas, förrän laglig förmyndare blivit utsedd”.

Trolle håller med om att brodern i Amerika är barnens närmaste släkting ” men att intet hinder förefinnes att annan lämplig person utses”. Sedan ber han om mer kött på benen. Inkom så snart som möjligt med närmare upplysning om Spaffordska samfundet, samt om Dalman anser att det finns någon i samfundet eller annan person bosatt i Jerusalem, som kan vara lämplig för ifrågavarande uppdrag.

Den 20 juli svarar Dalman:

Åberopande Eder Excellens skrivelse den 22 juni har jag äran nämna att Spaffordska samfundet af vars 100 medlemmar ungefär 35 äro svenskar, resten amerikanare, har till princip att föra ett kristligt och sedligt lif i gemensam hushållning. Medlemmarna för gemensam kassa som de gemensamt förvalta. Ingen styrelse eller präst finnes, inga skrivna trossatser. Barnens uppfostran är gemensam angelägenhet. En god människovänlig anda härskar inom samfundet. Det hindrar ej att bland medlemmar finnes de som ej trivas med samfundets religiösa disciplin och hellre vilja arbeta för egen räkning. Till dessa hörde äfven Erik Möckelind, barnens äldre broder, som nu gått till Amerika. Jag anse honom ej duga till att vara syskonens förmyndare, då han endast är 22 år gammal och först måste söka sig en ställning i lifvet. Att välja en förmyndare bland samfundets medlemmar,skulle heta att binda barnen till en trosriktning, som möjligtvis ej bliva deras framtid. Bäst vore om opartisk person kunde övertaga förmyndarskapet. Låter man stanna barnen här, tills deras uppfostran är fullbordad, skola de åtminstone lättare finna en möjlighet att utgå ifrån samfundet ifall de skulle önska det.

I Nås har man nu hittat en förmyndare, häradsdomare Johan Ehrenkrona skriver i dec 1906 till UD:

I anledning af Hans excellens Utrikesministerns skrivelse den 22 sistlidne juni till Domhafvande i Nås och Malungs domsaga, har Nås häradsrätt den 1 nästlidna oktober, förordnat Möckelind Erik Larsson (barnens kusin) i Utankyrka till förmyndare för omyndiga Olof Eriksson Möckelind, Lars Eriksson Möckelind och Nils Eriksson Möckelind i Jerusalem och får jag vördsamt härmed översända Häradsrättens förda protokoll.

Nås den 24 nov 1906      J Ehrenkrona.

Protokollet Ehrenkrona skriver om finns ej med i akten. Kanske skickade Trolle det till Dalman i Jerusalem utan att diarieföra det, och fick barnen någon förmyndare?

Ny brevväxling

Är jag den ende som läst alla brev Dalman skrev till UD eller är akten sen tidigare känd. Via Nås hembygdsförening får jag kontakt med Skans Vicky Airey, historiker, född i England och ingift i Skansgården i Nås. Hon, visar det sig, vet allt vad som hände Jerusalemfararna. Namn, födelse och dödsår, barn och barnbarn, var dom hamnade efter att kolonin upplösts. Jag har verkligen hittat rätt person.

Vi stämmer träff på Kulturhusets kafé. Jag lämnar över breven jag scannat av på Riksarkivet. Hon skummar snabbt igenom dem. Nej det här har jag aldrig sett, eller ens hört talas om, säger på sin härliga engelsk-svenska accent. Jag tar hem dem och läser i lugn och ro.

Vi hörs igen efter ett par dagar, då Vicky kollat med de arkiv som förvaras i Nås och innehavs av ättlingar till Jerusalemfararna. Ingen uppgift finns om att förmyndare utsetts till barnen Möckelind.  Men, säger Vicky, jag ska kolla med Jerusalem och Washington också. Och nu, 112 år efter generalkonsul Dalmans brev till Stockholm, startar en ny korrespondens, i samma ärende, mellan Stockholm och Jerusalem, där mottagaren är The American Archive Collections. Där har ingen sett heller hört om Dalmans strävanden. Samma svar kommer från Library of Congress i Washington, som har hand om brev som skänkts av anhöriga till Jerusalemfararna, både svenskar och amerikaner.

Epilog

Lars Lind skriver i sin bok: Den förste professorn vid den tyska arkeologiska skolan var Gustav Dalman. Hans mor var svenska och han hade tagit sin mors flicknamn. Efter studieår i Sverige hade han blivit nära vän till kung Oskar.

Tack vare Selma Lagerlöfs roman Jerusalem (utkom 1901 – 02) kom många svenska turister till Den heliga staden. På kungens begäran öppnade Dalman ett svenskt konsulat, och åtog sig att återupprätta det svenska medborgarskapet både hos dem som kom från Sverige, men även dem som kommit via Chicago. Han lyckades lokalisera alla kungens medborgare och överlämnade svenska pass. Men han mötte på motstånd från Mrs Spafford ” varför bekymra sig om jordiska lojaliteter när tusenårsriket randas”. Hon vände sig starkt mot ” trångsynt svensk nationalism”.

År 1906 var bröderna Möckelind, 17 ,15 resp. 13 år gamla. Dom hade nu svenska pass och kunde med sin förmyndares hjälp återvända till Sverige. Men berättade Dalman om förmyndaren, och visade han Johan Ehrenkronas förmyndarprotokoll för Mrs Spafford ? Hon gjorde nog säkert allt hon kunde för att pojkarna inte skulle återvända.

Sammanhållningen mellan bröderna var nog mycket stor. Under de första åren hade de förlorat, far, mor, två systrar, en bror och mormor. Kanske diskuterade de möjligheten att återvända till Sverige, men någon var kanske emot, och de valde att hålla ihop. Ett sista citat ur Lars Linds bok ” den enda anledningen till att jag inte återvände till mitt hemland var att jag inte längre kunde språket och alltså inte kunde försörja mig i Sverige. Därtill hade jag inte längre nära släktingar i Sverige”.

Ibland är det tillfälligheter som ändrar våra liv. Hade Olof Henrik Larsson inte sprungit på den karismatiske Mrs Spafford i Chicago, hade hans församling aldrig åkt till Jerusalem. Och hade jag inte besökt Riksarkivet Marieberg, vid Öppet hus, hade kanske Dalmans brev legat olästa i 112 år till. Breven ändrar inte Nåsbornas, i många stycken tragiska historia, men berättar om en engagerad och gästvänlig generalkonsul som bjöd hem svenskarna till sig, skålade för kungen och sjung och spelade, trots Mrs Spaffords ogillande. Och ett UD som tog breven på största allvar.