av Kerstin Hermansson

Maria föddes den 1 januari 1887 i Ekeby, Kungsör, som fjärde barnet av åtta till Per Adolf Nyström och Katarina Albertina Eriksdotter. I januari året innan avled två av de äldre syskonen födda 1883 och 1885. Äldsta barnet Albertina var född 1882, bröderna Karl Oskar 1888, Edvard Sigfrid 1892, Ernst Rikard 1893 och Johan Adolf 1901. Mellan 1903 och 1919 kommer dessa fem syskon och deras mamma att avlida i tuberkulos.

1902 flyttar Maria hemifrån och börjar arbeta som piga. I april 1906 får hon en dotter, Ragnhild. Pappa är blivande maken hemmansägaren Axel Andersson från Hästhäll i Västermo. Paret gifter sig i augusti 1906 och Maria flyttar då in hos Axel och hans föräldrar som har ett litet jordbruk. 1907 föds andra dottern Agda och 1911 dottern Irma. Axels mamma Karolina avlider i juni 1912 men pappa Anders bor kvar på gården. I december 1912 får paret sin fjärde dotter, Lilly, och 1916 föds Berta. Barnen gick i Tovhulta skola och fick gå genom skogen några kilometer varje dag till och från skolan. Efter skolgången gick de två äldsta och läste och konfirmerades i Västermo kyrka.

Under åren 1905 – 1916 bor i granngården i Hästhäll Ludvig och Emma Larsson med sina döttrar Ester och Maria. Emma håller söndagsskola och där går Ragnhild och Agda. Agda har sedan späd ålder njurproblem och av familjen Larsson får hon ofta fisk som anses vara bra för hennes njurar.

Agda har berättat att trots att Hästhäll låg långt bort från någon större väg kunde det under första världskriget komma personer vandrande från bl.a. Eskilstuna och Kungsör och be om hjälp med mat. I städerna fanns inte så mycket att köpa men på landet var många självförsörjande i jordbruket och kunde dela med sig av både mjölk och ägg.

1918 drabbar spanska sjukan familjen. Pappa Axel avlider den 18 november och Maria står ensam med fem döttrar. Enligt bouppteckningen efter Axel verkar man ha det materiellt sett mycket bra och man har kor, höns och ett får.

I november 1919 flyttar Axels pappa Anders till fattiggården och avlider där i december 1920. Äldsta dottern Ragnhild flyttar och börjar arbeta som piga 1922 och samma år får Maria ytterligare ett barn, sonen Evert, fadern okänd.

Maria som varit frisk förutom mässling som barn började kring nyåret 1921 att hosta och känna sig matt. Hon sökte läkare och fick medicin och kände sig bättre. Vintern 1922/1923 började hon hosta igen. Under sommaren 1923 kände hon sig matt och i augusti fick hon blodiga upphostningar och hostade så mycket på nätterna att hon inte kunde sova. Den 18 augusti sökte hon återigen läkare i Kungsör som remitterade henne till Löt sanatorium i Malmby där hon skrevs in den 19 september. Man konstaterar tuberkulos. Maria får mediciner men blir inte bättre och redan den 31 oktober kl 9 eftermiddag avlider hon.

Hemma i Hästhäll finns de sex barnen. Ragnhild har flyttat hem igen och kanske får de hjälp av morfar Per Adolf som är den enda levande nära släktingen och hans hushållerska Malin. Enligt församlingsboken bor man kvar i huset i över ett år men i november 1924 splittras familjen. De två äldsta börjar arbeta som pigor, Ragnhild i Kungsör och Agda i Öja. De fyra yngsta barnen placeras ut i familjer i Västermo.

Syskonen kommer hela livet att hålla kontakt med varandra och åtminstone en gång om året träffas man tillsammans med sina barn och barnbarn.

Agda Andersson är min mormor och Ester Larsson från grannfamiljen i Hästhäll är min farmor!

av Kerstin Lindström

Min mormor Anna Maria Bergvall föddes 1872 i Stora Finndalen, Almunge församling, Uppsala län. Hon var tvilling med brodern Ture Joel, som tyvärr dog endast 3 månader gammal. Hon hade två äldre bröder, Carl född 1866 och Artur född 1869. Jag har aldrig träffat min mormor för hon dog när jag var 2 år gammal. Den här berättelsen kommer bland annat från min mamma, från övrig släkt, brev, gamla Faringe-bor och naturligtvis kyrkböckerna.

Annas mor hette Sofia Thuresson, född 1834 i Bladåker, Uppsala län. Fadern hette Gustaf Bergvall, född 1828 i Stora Finndalen. Han var brukare/arrendator till gården. 1874 flyttade familjen till gården Ytternäs i Ununge församling och bodde där i 7 år. De flyttade sedan tillbaka till Almunge och till frälsetorpet vid Lilla Finndalen. Annas bröder flyttade 1895 till Tveta församling, Södermanlands län för att söka jobb. Carl fick jobb på järnvägen, senare blev han stationsmästare vid Tvetabergs station, men avled 1906 i hjärnblödning. Broder Artur fick jobb som banvaktare vid Almnäs järnvägsstation, men flyttade vidare till Östertälje. 1929 var han tillbaka till Tveta/Almnäs där han avled 1974. Enligt husförhörsboken och utflyttningslängden flyttade Anna till Uppsala 1886, men hon finns inte i Uppsalas inflyttningslängd för år 1886.

När hon flyttade till Tveta församling 1901 stod det att hon flyttade från Almunge. I Tveta jobbade hon som piga på Tvetabergs säteri hos Carl Oskar Rydberg. Hon började sällskapa med Fritjof Andersson som var banvaktare vid Turinge station. De flyttade sedan tillsammans till Almnäs järnvägsstation, banvaktsstugan, där Fritjof började som banvaktare. 1902 gifte sig Anna och Fritjof i Tveta och flyttade 1903 till Hedvigsberg i Mariefred. 1904 var ett tragiskt år för Anna.  I maj drunknade Fritjof och hon blev änka. Hon var då gravid.  I december samma år födde hon en son, Karl Johan, som dog efter 3 dagar. Vilken tragedi att mista både man och barn samma år! Hon fortsatte att jobba som piga i Tveta tills hon 1907 flyttade tillbaka till Almunge, då till Kvarnhill, där hennes mor och far nu bodde. Torpet var på 1 rum och kök med sovloft och jordkällare. Hon träffade där en ny man vid namn Otto Wilhelm Johansson, född 1873 i Bladåkers församling och han jobbade som snickare. Han blev min morfar. Han hade 9 syskon och var nummer 7 i syskonskaran.

1908 dör Annas far Per Gustaf, 81 år av ålderdom. I mars 1909 gifter sig Anna och Otto i Almunge kyrka och i augusti födde Anna ett dödfött gossebarn. 1911 födde hon en dotter som fick heta Märta, 1913 en dotter Margareta, 1915 fick hon ytterligare ett dödfött barn, en flicka. 1917 föddes min mamma, Frida och då var Anna 45 år.  1918 dör Annas mor Sofia.

1922 dog även Annas andra man Otto, 50 år gammal. Dödsorsak; kräfta i magen. Nu var hon ensam med 3 minderåriga barn. Hon försörjde sig på att hjälpa grannarna, framförallt bönderna med diverse göromål, såsom tvätt och matlagning.  Hon var en duktig kokerska. Och Anna var godheten själv, snäll och beundrad, därför fick hon namnet mor Anna.  Hon var så gästvänlig. Det var alltid trevligt att stanna vid torpet och få en kopp kaffe och en pratstund. Grannarna var väldigt snälla och hjälpte henne med tyngre jobb.  Varje morgon var hon uppe tidigt och tände i spisen så det var varmt och gott när flickorna vaknade, gjorde i ordning matsäck (smörgås och mjölk) som de skulle ha med till skolan. Sen begav sig flickorna till Haglunds skola dit det var 2-3 km att gå.

Döttrarna Märta och Margareta jobbade som pigor i Faringe några år innan de flyttade till Uppsala 1929 respektive 1931. Min mamma Frida träffade min pappa Birger i Faringe runt 1932. 1938 flyttade hon till Stockholm och jobbade som piga och sömmerska. Sedan flyttade de tillsammans till Hammarbyhöjden 1942, 1 rum o matrum med litet kök och badrum. Dom gifte sig 1943 och fick min bror, Leif, 1943 och min syster Birgitta 1946. Jag föddes 1948 och 1950 flyttade vi till en modern nybyggd 3-rumslägenhet i Kärrtorp.  I december skulle mormor Anna komma till oss i Kärrtorp. Hon hade det jobbigt med andningen sen ett antal år tillbaka. Vi bodde 3 trappor upp utan hiss. Luciadagen fick hon åka in till Serafimerlasarettet där hon avled. Hon var då 78 år gammal. Dödsorsaken var hjärtmuskelinflammation och högt blodtryck. Hon och morfar Otto ligger begravda i Almunge kyrka.

Torpet i Faringe där min mormor bodde och min mor föddes har funnits i släkten ända tills för 5 år sedan, då den såldes. Vi har haft det som ett sommarparadis. Mina föräldrar, mina syskon och jag har varit där varje sommarlov sen jag var bebis. Det har varit mitt andra hem. Ett underbart omodernt torp bland bondgårdar där kor betar runt husknuten. Varje sommar besöker vi Faringe och hälsar på vänner vi har kvar där. Det finns massor med härliga, roliga barndomsminnen plus att min mamma, mormor och mormors mor bott där. Tänk om väggarna kunde tala i torpet……

av Eva Persson-Huber

Min farmor hette Märta Lisa Hanning. Hon hade en äldre och en yngre syster. Min farmors mor dog 1891, endast 47 år gammal och då var flickorna 21, 13 och 6 år gamla. De bodde med sin far och sina bröder fram till 1900 då två av bröderna tog arbete som gruvarbetare i Gällivare. Fadern Erik och brodern Hans Olof anslöt sig till bröderna i Gällivare 1901 och under åren 1903-1905 emigrerade alla männen till Kanada. Flickorna blev kvar i Sverige. Deras öden blev likartade på så sätt att alla tre förblev fattiga och alla tre fick en för tidig död.

Märta Lisa föds den 26 juli 1878 som tredje barnet till Lisa Eriksdotter Hanning och Erik Andersson Hanning. Familjen bor då i torpet Kavåsvallen i den lilla orten Kavåsen i Revsund socken i Jämtland. Torpet finns inte längre kvar. I arkivhandlingar beskrivs det som ett ödesböle., ett torp som har ödelagts. Idag är allt skogsmark. Pappa Erik var beväringssoldat och arbetare. Hans militära syssla gjorde att han, förmodligen, var frånvarande från hemmet periodvis.

Familjen flyttar 1880 till byn Döviken i samma socken, Revsund, och bor hos distingtionskorpralen Per Persson Areskog. De betecknas som utfattiga i kyrkböckerna. Det innebär att de inget ägde förutom gångkläder. Inga bouppteckningar eller andra dokument kan bestyrka deras ekonomiska situation.

Märta Lisas syster och bror föds 1882 respektive 1885 i Döviken och familjen stannar där ända till 1901 då fadern och den yngste sonen, Hans Olof, flyttar till Gällivare i Kiruna kommun. Märtas storasyster Brita gifter sig 1896 och flyttar därmed hemifrån. Hennes lillasyster Hulda Ottolina flyttar från hemmet 1897, samma år som Märta börjar arbeta som piga i Anviken. Bröderna Erik Alfred och Andres Tobias flyttade till Gällivare år 1900. Redan 1898 hade fadern varit borta ett helt år på grund av att han då arbetade i Malmberget, och det var antagligen detta som gjorde att sönerna flyttade till gruvorna i norr.

Märta Lisa arbetade som piga hos hemmansägare Nils Olof Aronsson med familj från oktober 1897 till dess hon gifter sig år 1900. I samma by, Anviken, bor även en bondson, vid namn Nils Olof Persson. Han är tjugo år äldre än Märta. I juli år 1899 blir hon gravid och Nils Olof och hon bestämmer sig för att gifta sig. Det dröjer emellertid ända till 7 januari 1900 innan lysning sker. Barnet föds i april 1900 och paret gifter sig i juni 1900.

I samband med giftermålet flyttar den lilla familjen till eget torp i Svedje, en liten by nära Döviken. Där har Nils Olof övertagit en gård, ett odalstorp, och kallas hemmansägare. Han är som sagt tjugo år äldre än sin maka och det torde ha varit svårt för Märta Lisa att som piga bli med barn före äktenskapet och dessutom med en arvlös bondson som var så gammal. Nu, vid 22 års ålder var hon mor och torparhustru.  Vad som exakt händer med Nils Olof, Märta Lisa och lilla Brita efter det att de flyttat in i torpet vet vi inte, men redan 1902 överger de torpet och flyttar in som hyresgäster hos bonden Harkvin Karlsson och där sker mycket som leder till tragedier för familjen. Märta Lisa föder sonen Erik Olof 1904, sonen Nils August 1908 och slutligen sitt sista barn, Per Anton, min far, 1910

Nils Olof arbetar som skomakare i Brunflo under alla åren. I januari 1914 börjar Märta Lisas stora sorg. Hon blir misstänkliggjord av sin man. 1915 skriver Nils Olof till fattigvårdsstyrelsen i Brunflo att han begär att socknen skall omhänderta hans och Märtas tre söner och att det skall anordnas med arbete för dottern, den 14-åriga Brita. Skälen för hans begäran är dels att han inte kan försörja sin familj och dels att barnen far illa av moderns oförmåga att sköta hem och barn. Indirekt är allt Märtas fel! Kommunen går med på att placera de tre sönerna, Erik Olof, Nils August och Per Anton, på fattighus i Odensala och det sker i november 1915. Barnen tas ifrån Märta Lisa.  Brita utplaceras dock inte utan bor kvar med far och mor i lägenheten.

Under åren 1915 till 1919 träffar Märta aldrig sina söner. Hon förhindras av socknen att hålla kontakt med dem. Hennes roll som mor kan inte beveka de sockenmän som tror på Nils Olofs beskyllningar. Märta Lisa är försvarslös.

Sönerna är i Odensala 1915-1919. Under december 1918 övertar Östersund försörjningsgården (fattighuset)i Odensala och meningen är då att Brunflo socken skall betala Östersund för vården av pojkarna. Detta vägrar Brunflo socken. Nils Olof hämtar därför pojkarna, förmodligen hem till lägenheten i Svedje. Fattigvårdsnämnden anser att Nils Olof med detta handlande har talat om att han kan ta hand om försörjningen av sina söner. Nils Olof lämnar in en skriftlig önskan om att socknen återigen skall omhänderta sönerna, men får avslag på sin begäran. Ingenstans kan vi läsa något om moderns roll i barnens öden.

Under våren 1920 flyttar Nils Olof och den äldsta sonen Erik Olof från familjen. De bosätter sig i Döviken hos bonden Jöran Håkansson. Erik Olof arbetar som dräng på Håkansgåden och Nils Olof har fortfarande titeln skomakare. De bor på bondens marker i en skogskoja. Nils Olof kräver att Märta Lisa skall flytta till honom i kojan i skogen. Hon vägrar. Hon stannar kvar i Svedje med dottern och de yngsta pojkarna.

Redan på hösten 1921 blir emellertid Märta ensam kvar i Svedje med sin dotter Brita. Det är oklart hur hon försörjer sig. Sönerna Nils August och Per Anton blir av socknen utarrenderade till ett äldre torparpar i Döviken under några månader och därefter flyttar de in till sin far i skogskojan.

1921 lämnar Nils Olof in en stämning mot sin hustru Märta Lisa och begär samtidigt om skilsmässa. I de domstolsförhandlingar som sker företräds båda parter av ombud. Skilsmässoprocessen blir lång. Märta Lisa visar upp intyg från läkare om sitt psykiska och fysiska tillstånd som förklaring på varför hon inte ställer upp på de ”förhör”, de medlingstillfällen, hos kyrkoherden i Brunflo som domstolen kräver av henne. Prästen har hela tiden stött Nils Olof och Märta Lisa visar sin styrka, tycker jag, då hon vägrar medling. Hon kräver underhåll från sin make, men domstolen avslår hennes begäran. Bonden Håkansson, på vars mark Nils Olof har sin skogskoja, skriver till rätten att Nils Olof inte har medel att hjälpa sin hustru som tillsammans med deras dotter Brita bor kvar i Svedje.

Det finns domstolsutdrag från fyra tillfällen då man behandlar frågan i rätten.  Allt handlar om Märta och hennes vägran att fullfölja sin hustruroll.  1923 beslutar rätten om att äktenskapet skall upphöra. Nils Olof får ansvar för sönerna.

Nis Olof meddelar att han inte kan försörja sin yngste son, min far, som därför placeras på fattighuset i Revsund.. När Nils Olof dör 1928, 70 år gammal finns i bouppteckningen en summa av 12430 kronor som tillgångar. Från denna summa kräver Brunflo kommun 11200 kronor för omvårdnad av sönerna och 2000 kr ersättning för rättegången. Nils Olof begravning kostade 110 kronor. Det finns alltså inte en enda krona som arv till hans barn. Allt gick åt att betala för vård, skolgång, fostran av min far och hans bröder under åren 1915-1919 och för Per Anton under åren 1923-1927!

Man kan ingenstans finna något som visar på hur Märta Lisa och Brita klarar av de åren då de utsätts för socknens press och makens krav. Ingenstans finns heller något att läsa om min farmors känslor kring de förlorade sönerna.

1924 föder dottern Brita en son. Fadern är okänd. Märta Lisa och Brita stannar, trots den skam som följde med oäkta, faderlösa barn, kvar i Svedje och förblir boende där till 1927 då de flyttar till Lockne där Brita får arbete vid ett sågverk. Märta Lisa är sjuk. Märkt av sin sjukdom tas den enda bild av min farmor som jag äger och den torde vara tagen omkring 1927/ 1928. Under sommaren 1929 flyttas Märta Lisa till Östersunds lasarett där hon dör 26 juli 1929. Dödsorsaken anges vara TBC.

Min bild av min farmor är en bild av den fattiga dotterns, pigans och hustruns lott under gången tid. Kvinnan står ensam. Jag kan inte finna i någon handling att hennes mänskliga värdighet på något sätt försvaras. Jag ser bara en ledsen, förtvivlad och fattig kvinna som försöker överleva. Kanske fanns det människor runt henne som stöttade henne eller kanske var det så att onda tungor kommenterade hennes öde elakt och kränkande. Tyvärr får jag aldrig veta det. Det finns inga brev, och jag har ännu inte hittat några levande vittnen. Det finns inte heller några handlingar som visar på hennes situation förutom det enda lilla läkarintyg, som hon lämnar ifrån sig under skilsmässoförhandlingarna. Där framkommer att hon har kronisk blodbrist och svaga nerver. Hon måste ha lidit svårt. Någon kraft att arbeta mot sin TBC kan inte ha funnits. Jag skulle så gärna velat vara nära min farmor!

av Eva Edberg

Min farfars mor var ett oskrivet blad när jag började släktforska. Jag visste att hon hette Anna, att hon hade fått ett oäkta barn (min farfar) 1886 och att hon jobbade på Schröders konditori på Östermalm. Hon gifte sig senare med en man som hette Edberg och som jobbade i Värtahamnen.  Jag hade dessutom två fotografier i min ägo, ett på Anna och ett på hennes make.

När jag gick grundkurs i släktforskning använde vi min farfar som exempel när vi lärde oss leta i Rotemansarkivet. Detta var några år sedan, så Rotemansarkivet var då ganska rudimentärt. Vi slog på Knut Robert Edberg, men det gav inget resultat. Däremot hittade vi Knut Robert Svensson född 1886 boende med sin mor Anna Charlotta Svensson född i Hemsjö i Älvsborgs län. Jag hade hittat henne. Men varför var hon i Stockholm, när Hemsjö ligger söder om Alingsås. Det naturliga vore att flytta till Göteborg. I min forskning i kyrkoarkiven följde jag hennes anor så långt det gick samt henne själv och hennes syskons liv från vaggan till graven. Därur växte det fram en mycket intressant bild.

Anna föds 1850 som yngsta barn till skolläraren Sven Svensson och hans hustru Anna Britta Hansdotter i Västra Dalen i Hemsjö församling.  Hon är barn nummer sju i kullen, varav en bror, född 1849, dör efter bara en vecka. Hennes mor som är 39 år, dör någon månad efter Annas födelse i sviterna av barnsbörden. Annas far är 53 år när Anna föds och när hon är fyra år dör även han. Då står sex omyndiga barn utan föräldrar, och bouppteckningen visar att Sven Svensson har levt lite över sina tillgångar. De tre äldsta barnen, Maja Stina 20, Sven 18 och Christina 14 börjar jobba och de tre yngsta, Johannes 11, Josefina 9 och Anna Charlotta 4, kommer till olika fosterhem.

Anna hamnar som fosterbarn hos änkan Anna Katarina Andersdotter i Hökshult. Där stannar hon till hon är 17 år. Nu börjar hon jobba som piga i Råbockskullen och sedan 1870 på Järnvägshöjd i Lerum. Järnvägen går som en röd tråd genom hela barnaskaran.  Maja Stina gifter sig med en banvaktare och de blir kvar i i grannförsamlingarna där han jobbar vid Flodas och Lerums stationer. Sven jobbar också inom järnvägen och gör karriär som banmästare och sedan stationsföreståndare. Han rör på sig och hamnar i Södertälje, Gistad i Östergötland och sedan Gnesta station. Christina gifter sig med en banvaktare och hamnar också vid Floda station.  Johannes blir fosterbarn hos en kusin och blir sedan banvaktare först i Partille och Örgryte men större delen av sitt liv i Brunskog i Värmland. Josefina bor efter ett tag hos sin storasyster Maja Stina tills hon börjar arbeta som piga. Hon flyttar efter Sven och bor ett tag hos honom i Gnesta, men hamnar så småningom i Stockholm.

Anna tar ett stort steg och flyttar till sin storebror Sven, som då är stationsföreståndare i Gistad. Där benämns hon som jungfru, men det går bara två år innan hon drar vidare till storstaden Stockholm och Johannes församling. Hon får plats som piga i en familj på Brunnsgatan 14 och 1878 flyttar hon till Hedvig Eleonora församling och börjar jobba hos doktorsänkan Augusta Cecilia Ekman och hennes dotter Alma Lovisa. Hon flyttar med dem till Klara församling, tar ett annat jobb ett tag, men kommer tillbaka till dem igen.

1886 får hon en oäkta son, Knut Robert, då hon är 36 år, så man kan väl knappast tro att hon blir förförd. Enligt familjesägnen var fadern antingen son till prästen i Katarina församling eller son till en sjökapten. Oavsett vad så försvinner fadern, och syns aldrig till i några kyrkböcker. Hon beslutar att behålla sitt barn, och flyttar till Gamla Kungsbroholmsgatan, därefter till Artillerigatan för att till slut hamna på Grevgatan. Hon jobbar då som hushållerska för familjen Schröder på Grevgatan.  Familjen Schröder har ett konditori på Storgatan 27.

I samma hus på Grevgatan bor den sex år yngre Johan August Edberg, som jobbar på gasverket i Västan. Johan är född i en statarfamilj, som flyttade runt i trakten av Knivsta och Vassunda. Han har jobbat som dräng, både i sina hemtrakter och i Österhaninge innan han tar anställning hos en klensmed på Stora Bastugatan i Klara. Han jobbar också ett tag som mjölkutkörare i Stockholm innan har börjar på gasverket. Johan och Anna gifter sig 1890, och både Anna och hennes 4-åriga som byter efternamn till Edberg. Anna och Johan skaffar aldrig något gemensamt barn.

Johan dör redan 1899 i lunghinneinflammation och Anna med Robert blir kvar på Grevgatan 31 och hon fortsätter jobba. Efter ett par år börjar Robert arbeta som metallarbetare och kan hjälpa till med försörjningen.

Anna dör i december 1908 av livmoderscancer på Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning på Kungsholmen även kallad Grubben, men är skriven på Grevgatan 31. Efter moderns död flyttar Robert ihop med sin Elin, vilket är beskrivet i en av historierna under Berättelser – Gräv där du står.

Jag fick en massa svar på mina frågor och en intressant inblick i hur Sveriges järnväg utvecklades och gav många, som inte hade något arbete, stora möjligheter till försörjning. Fram till denna generation hade släkten i alla grenar bakåt bott i Hemsjö eller närmaste grannsocken, men järnvägen öppnade för en mycket större rörlighet, vilket vi ser att fyra av barnen i denna familj utnyttjade. Jag har också sett att trots att barnen blev föräldralösa så tidigt var sammanhållningen i barnaskaran stor. Anna hade nog en tuff barndom som fosterbarn, men de äldre syskonen höll bevisligen ett öga på henne. Hon måste ha varit en stark kvinna, som behöll sitt oäkta barn och flyttade runt till olika platser i Stockholm med honom och dessutom arbetade samtidigt som tjänstekvinna. Troligen hade hon ett bra stöd från sin bror Sven, som tidvis bodde i Stockholm och sin syster Josefina. Dessutom var det sant som min far berättat att hon arbetade för familjen Schröder även om det inte var att stå i konditoriets butik.

av Eva Edberg

Min mormor var 70 år när jag föddes, men jag fick nästan 26 år med henne, för hon blev riktigt gammal. Hon var ofta barnvakt åt mig och min syster och bodde hos oss när min moster var på utlandssemestrar. Hon var mycket bra på att berätta hur det var förr, och medverkade till att jag blev intresserad av historia och av min släkt. Hon växte delvis upp på barnhem, men fast hon berättade mycket från sin barndom och ungdom i Göteborg, fick varken jag eller hennes barn reda på varför hon var där och hur hennes föräldrar var. Därför var det en av de saker jag började nysta i först när jag började släktforska. Den här historien är alltså en kombination av hennes egna berättelser och vad jag har hittat i kyrkböcker och andra källor om hennes föräldrar och syskon. Detta blir lite av en fortsättning på Två oäkta systrar.

Ellen Maria Teresia Börjesson föddes som första barnet till Lars Börjesson och Matilda  Jonasdotter Smedberg i Domkyrkoförsamlingen i Göteborg 1875. Hon kallade sig själv för Ee Mae Tesse Bösse när hon var liten och inte kunde prata rent ännu. Hennes tilltalsnamn var dock Ellen fast vi mest kallade henne mormor. Ellen fick snabbt en lillebror och en lillasyster. Lillebror dog av en tarminflammation i späd ålder. Några månader senare dog lillasyster i en eldsvåda. Ellen berättade att hon och hennes lillasyster, som var ett spädbarn, hade varit ensamma hemma. Hon själv som var knappt 4 år hann ut, men hade inte lyckats få med sig sin lillasyster. Samma år 1879 fick hon en ny lillasyster, Hilma.

Under den här perioden hade familjen det ganska bra, för de hade till och med en piga anställd i hemmet. Efter branden började problemen hopa sig. Matilda åkte i fängelse för snatteri och förfalskning. Lillasyster Hilma sattes på barnhem i Örgryte redan vid fem års ålder. Ellen bodde med sin far, men fadern dog av en skallskada i samband med en olycka när hon var 10 år, och ett år senare hamnade även Ellen på ett barnhem dock inte i Örgryte utan i Lerum. Där stannade hon till hon konfirmerades, och sedan var det dags att tjäna piga. Hon flyttade tillbaka till Göteborg. Under denna mycket trista barndom hade hennes faster Emma funnits som ett stöd. Hon var dock mycket sträng berättade Ellen.

Ellen berättade för sina barnbarn om sin ungdom i Göteborg. Bland annat att man hade flera långa kjolar utanpå varandra, men inga trosor. När hon blev kissnödig på stan, långt från någon toalett, ställde hon sig helt sonika i rännstenen och lät det skvala. Hon berättade också om folklivet och hästspårvagnarna.  Detta var ju före bilismen. Hon bodde mest i Haga på olika adresser under denna tid. När hon var 20 år träffade hon Magnus Johansson.

Magnus Johansson från Skåne var i Göteborg och jobbade som målare. Han var 12 år äldre än henne, och man kan tänka att han blev ett stöd för henne med hennes tråkiga bakgrunden. Hon blev gravid och de gifte sig i Göteborg i april 1896. Lilla Gertrud föddes i oktober samma år. Hon ville inte gärna prata om att hon var gravid när de gifte sig.

Hon blev uppenbarligen lätt gravid för hon fick i rask följd tre barn till, Elsa 1898, Gösta 1900 och Arne 1904. Gertrud fick scharlakansfeber och dog av detta knappt 4 år gammal. Magnus hade sin målarfirma, så Ellen började fixa håret på sina väninnor och bekanta, det vill säga jobbade som damfrisörska. När målarfirman gick i konkurs, flyttade familjen till Stockholm. De bodde först på Uppsalagatan där Ellen fick en liten sladdunge 1913, nämligen Harriet. Då var hon 38 år, och skämdes för hon tyckte hon var för gammal. De flyttade snart till Heleneborgsgatan på söder, där de bodde ett par år. Under denna period blev Ellen svårt sjuk och opererades. Komplikationer tillstötte, hon fick flera hjärnblödningar, och totalt låg hon på sjukhus under hela 8 år. Familjen flyttade under tiden till Gröndal.

Tillbaka i hemmet igen tog det ett tag innan hon hade återhämtat sig. Nya bakslag var att sonen Arne blev lungsjuk och dog, och två år senare dog även hennes make Magnus 1931. Gösta var redan utflugen, så Ellen flyttade tillsammans med Elsa och Harriet från Gröndal till Gumshornet på Östermalm. Därefter bodde hon nästan hela sitt återstående liv på Östermalm tillsammans med dottern Elsa, som försörjde henne. Hon bytte efternamn samtidigt som Elsa och Harriet till Jentse. Efter Gumshornet blev det ett kort tag på Grevgatan och sedan många år på Kommendörsgatan 33A i samma kvarter. Där hade de först en etta på nedre botten inåt gården med ett rum, kokvrå och badrum. Elsa köpte sedan en etta till på tredje våningen utåt gatan. Den användes som vardagsrum och den på nedre botten som sovrum. Harriet flyttade hemifrån 1940. Ellens son Gösta blev tidigt alkoholiserad. Han var periodare, och kom många gånger förbi starkt påverkad för att tigga pengar av sin mamma och syster.

Ellen följde med sin dotter Elsa på ett antal resor i Europa. Elsa filmade henne, och Ellen såg sig själv på film, vilket hon tyckte var spännande. Ellen var en pimpinett dam, som var noga med sin klädsel och klädde sig hyfsat modernt för att vara så gammal, även om det var en hel del blommiga kreationer. Klackar på skorna skulle det vara också. Hon var jätteduktig att laga mat, men gjorde alltid alldeles för mycket mat. Det i kombination med att man skulle äta upp, blev vissa gånger alltför svår i alla fall för hennes barnbarn. Hon bodde ofta hemma hos sin dotter Harriets familj. Hon hade en hel del ramsor som hon körde med barnbarnen i uppfostringssyfte såsom ”Låt maten tysta munnen” och ”En fin dam smackar inte”. Det var nog något hon fått från barnhemmet.

Hon samlade gamla skorpor och torra brödbitar och tog med barnbarnen att mata änderna i Brunnsviken. Hon gjorde Änglatårta på skorpor, mjölk, rårörda lingon och vispgrädde, som var himmelskt god. Hon skötte hemmets städning, och stod vid 90 års ålder och tvättade fönstren på en stege 3 trappor upp åt gatan. Hon följde Harriets familj till Danmark på semester, och lyckades bryta armen. Den gipsades och sedan var det inget mer med det. Hon följde också med familjen till Grängesåsvallen ovanför Idre, och skulle prompt upp på Dalarnas högsta berg Städjan, när hon var 85 år. Upp gick bra, men ner hängde hon mest hela tiden på sin dotter och mågs axlar. Sedan satt hon på fäbodvallen och berättade för alla som skulle upp på Städjan var de skulle gå och hur det var däruppe.

Hon var bra på att berätta om hur det var förr i tiden, och när hon blev ännu äldre började hon deklamera dikter med ett mängd verser, som ett rinnande vatten. Hennes döttrar höll på att trilla av stolen av förvåning. Hon bröt lårbenshalsen när hon var dryga 90 år, men det läkte och hon kunde gå med rullator. Ellen och Elsa flyttade 1966 till Gyllenstiernsgatan 7, för att få en bekvämare lägenhet, när Ellen fått besvär med benet. Hon bodde hemma, men efter några år tillstötte en hjärnblödning. Hon klarade den också, men behövde professionell hjälp. Efter en kortare vistelse i Sköndal hamnade hon på långvården i Stureby. När hennes dotter Elsa hade dött och inte längre kunde hälsa på henne, blev hon deprimerad. Dessutom tog en av de dementa patienterna hennes löständer, som inte gick att hitta igen. Då tappade hon livslusten och vägrade äta och dricka. Hon avled i maj 1971 bara en månad innan hon skulle ha fyllt 96 år.

Ellen var kort drygt 150 cm. Hon hade ljust lite rödblont hår och pigga blå ögon. Hon var ingen skönhet, men hade en viss stil, vilket framgår av gamla foton. Hon var mån om sitt utseende. Hon fick ett snyggt grått hår på gamla dagar. Den tekniska utvecklingen var enorm under hennes livstid. Hon föddes innan Edison hade uppfunnit glödlampan, och hon dog efter att de första människorna hade landat på månen. Hon hängde aldrig riktigt med på hur TV fungerade. Hon trodde att de såg henne från TV-rutan lika bra som vi såg dem. Därför fick barn och barnbarn bannor när de gick i underkläderna framför TVn, och själv skulle hon ha långärmat på sig för hennes armar var så skrynkliga. Hon hade ett tufft liv, överlevde många kriser och hade trots det ett glatt och vänligt humör.

av Eva Edberg

Jag fick uppleva min mormor under mina första 25 år trots att hon var 70 år när jag föddes. Hon var duktig på att berätta om hur det var när hon var barn och ung före sekelskiftet 1900. Hon var nog den som väckte mitt intresse för historia såväl som för släkten. Hon berättade att hon nästan brunnit inne när hon var liten och att hon bott ett antal år på barnhem. När jag frågade var hennes föräldrar hade tagit vägen blev det tyst. Det var ett känsligt kapitel, som hon inte ens hade berättat för sina egna barn. Därför blev jag extra nyfiken på dem, och det blev något av det första jag började nysta i när jag började släktforska. Det visade sig att min mormorsmors och hennes systers liv hade varit en stor utmaning.

Min mormors mamma hette Matilda Smedberg och var född i Skaraborgs län. Jag utgick dock från min mormors födelseuppgifter i kyrkböckerna för att få veta mer och därifrån nystade jag upp hennes mors och mosters historia.

Matilda föddes 15 april 1851 som tredje oäkta barn till pigan Maria Smedberg i Hjälstads socken i Skaraborgs län. Hjälstad ligger sydost om Mariestad och hör numera till Töreboda kommun. Änkemannen Jonas Jonsson erkände faderskapet. Maria arbetar som piga hos honom i ett torp under Rölsa utanför kyrkbyn. Kristina Smedberg föddes redan 26 juni 1844 och för henne finns ingen fader angiven. Då har Maria inte börjat jobba för Jonas än. Kristina och Matilda är alltså halvsystrar.

Matilda och Kristina (brodern dog tidigt) bodde med sin mor ”På socknen”, det vill säga de hade ingen egen fast bostad. Matilda börjar jobba som piga i Hjälstad, men när hon är 20 år bestämmer hon sig för att söka lyckan i Göteborg. Dit anländer hon i november 1871 och bosätter sig i Domkyrkoförsamlingen.  Prästen noterar i ett husförhör att hon har god läsförståelse, men är sämre i kristendomskunskap och under nattvardsgång står det fri. Hon verkar alltså inte särskilt religiöst lagd.

Hon lär så småningom känna Lars Börjesson, som bor i samma kvarter, tycke uppstår och de gifter sig i Domkyrkoförsamlingen 1874 den 4 oktober. De får sin första dotter Ellen (min mormor) den 13 juni 1875. Lars jobbar som arbetskarl, men börjar sedan som handlare. De blir grossister i färskvaror enligt mormor, motsvarigheten till Årstahallarna i Göteborg. Matilda föder en son Ernst i april 1876 och en dotter Hilma i oktober 1877. Familjen verkar ha det ganska bra, för de har till och med en jungfru.

Matildas syster Kristina jobbar som piga i Hjälstad. Hon får en utomäktenskaplig dotter redan 1867, och beslutar sig för att flytta efter sin lillasyster till Göteborg 1877. Hon har sin dotter med sig. Där blir hon bekant med Lars Börjessons bror Anton, som hon gifter sig med. Det innebär att två halvsystrar har gift sig med varsin helbror.

Nu börjar problemen torna upp sig för Matilda och Lars. Det börjar med att lille Ernst får en tarminflammation och dör i oktober 1878. I början av februari 1879 startar en eldsvåda i familjens lägenhet. De två små flickorna är ensamma hemma. Ellen som är 3,5 år hinner ut, men lyckas inte få med sig lillasyster Hilma som bara är dryga året. Hilma brinner alltså inne. Matilda är vid detta tillfälle gravid och föder en dotter till i juli 1879, som också får namnet Hilma. Min mormor Ellen berättade att hon kom ihåg eldsvådan och att de var ensamma, men visste naturligtvis inte hur den startade och varför de var ensamma hemma.

Familjen flyttar till Skolgatan 10 i Haga församling. Nu finns ingen jungfru mer och det går utför för familjen. Två döda barn på så kort tid tog nog knäcken på dem. Troligen har Lars börjat dricka (hans far verkar ha varit alkoholist) och han är arbetskarl igen. När det börjar tryta med pengar börjar Matilda förfalska och snatta. Hon döms av Göteborgs Rådhusrätt till 6 månaders straffarbete 17 mars 1883 och sitter av detta straff i Länsfängelset i Göteborg. Av polisunderrättelser framgår också att hon hade 10 kronor när hon släpptes, egna medel som hon hade tjänat i fängelset. Dessutom har hon förlorat sina medborgerliga rättigheter i 2 år från frisläppningen 8 september 1883. Det betydde att hon inte fick ha hand om sina barn.

Under tiden har Kristina och Anton fått tre barn i rask takt, varav det första dör tidigt. De bor också växelvis i Domkyrko, Haga och Masthuggs församlingar ofta ganska nära Lars familj. Troligen hjälper Kristina till med sin systers barn när Matilda inte får vara med sina barn. I något fall syns att Ellen bor hos dem. Tyvärr dör Anton av tarminflammation i april 1885, varför Kristina har fullt sjå att ta hand om sina tre egna barn.

Lars flyttar i januari 1884 till Pilgatan. Han klarar nog inte båda barnen själv, så Hilma hamnar på barnhem i Örgryte i september 1884. Ellen följer med pappa till Masthuggets församling i slutet av 1884. Då döms Matilda för andra resans snatteri till ytterligare 2 månaders fängelse. Till råga på allt elände dör Lars i september 1885 av en skallskada på grund av olycka. Då får Ellen nog bo hos sin faster något år, men skickas sedan till Kullens barnhem i Lerums församling. Observera att hon inte fick komma till samma barnhem som sin lillasyster.

Matilda gör bouppteckningen efter sin make. Jag hittar Matilda igen i Obefintlighetsboken för Oskar Fredriks församling som Masthuggs församling gått upp i. Där står hon som änka per 22 september 1885. I alla husförhörslängder och församlingsböcker efter första brottet står noterat att Matilda ej erhållit absolution för brottet mot sjunde budet. Det bekräftar bara att hon inte tog sin tillflykt till kyrkan eller sin tro.  Under de här åren är det oklart var hon bor, kanske på gatan, och hon försörjer sig troligen som tiggare. Hon blir intagen på Gibraltar i Domkyrkoförsamlingen 22 januari 1892. Här kom hon att stanna till sin död. Hon dör av rosfeber i ansiktet 1910.  Det var nog ingen som försökte bota en fattig, straffad änka på försörjningsinrättningen när hon blev sjuk.

1888 invigdes en ny så kallad bracka (försörjningsinrättning) i Göteborg, som fick namnet Gibraltar. Den skulle hysa maximalt 1075 personer, men 1908 hade man hela 1650 intagna. Huvudorsaken till skapandet av brackor var att hålla tiggare borta från gatorna. Fattighjonen användes som gratis arbetskraft. Man hade mjölkkor, som de intagna fick sköta och mjölka. Mjölken gick till de intagna, men man kunde också sälja ett överskott. Man tog emot tvätt och hade en lång lista på hantverk man kunde utföra. De intagna fick nog slita med olika arbeten så länge de orkade.

Kristina hankar sig fram med sina barn. När barnen klarar sig själva hamnar även Kristina på försörjningsinrättningen Gibraltar precis som sin syster. Hon kommer också att stanna där till sin död. Hon dör av blodpropp 1914.

Båda systrarnas liv vävs verkligen samman. Det fick båda ett tufft liv och slutar sina dagar på samma fattighusinrättning. Kristina fick se sina barn växa upp även om hon var mycket fattig. Matilda fick aldrig vara med sina barn från första domen till sin död. Hon fick heller inte träffa sina fyra barnbarn, som föddes under tiden hon var på Gibraltar, där hon slet ont i 18 år. Det gick dock betydligt bättre för hennes barn, men det är en annan historia.

av Maria Warenmark

En regnig septembersöndag för ett par år sedan halkade jag in på släktforskning via ett 14-dagars gratis-abonnemang på Ancestry. Strax var jag helt biten. Abonnemanget förlängdes eftersom kombinationen historia, människoöden och detektivarbete visade sig passa mig perfekt. Till saken hör kanske också att mina farföräldrar och morfar alla dog tidigt så det fanns ingen naturlig kontakt med släkten bakåt utan detta blev ett sätt att rekonstruera en okänd bakgrund.

Någon hade lagt ut bilder på min farfar och hans föräldrar och syskon på nätet, men det tog ett tag innan jag förstod vem det var. Så småningom lyckades jag dock lokalisera en syssling i Malmö som den skyldige och vi fick kontakt. På sommaren 2013, när jag ändå var på resa nere i Skåne, träffades vi hemma hos honom och utbytte foton och forskningsresultat. Vi bestämde då också att vi tillsammans skulle besöka hans gamla far i norra Uppland där hans farmors foto- och vykortsalbum med mera fanns i en källare.

Sagt och gjort. En fantastiskt snöig helg i mitten på april drog vi norrut. Av en lycklig nyck hade jag veckan innan ringt en okänd kvinna som varit gift med pappas kusin och som nu bodde i Gävle. Vi undrade om hon hade några foton eller minnen från släkten när vi ändå skulle passera. Hon blev glad och ville bjuda på lunch. Det visade sig att även hennes son var intresserad av släkten och plötsligt hade vi en syssling till. Han hämtades upp i Uppsala och kunde visa oss var vår farfar/farmor och deras övriga syskon och föräldrar bott och verkat i Kerstinbo och Tärnsjö.

Plötsligt blev allt mycket mer verkligt. Att stå utanför den halvt rivna skolan där farfars far och flera av hans barn varit lärare, att se den enorma Missionskyrkan i Tärnsjö, som farfars far tydligen varit väldigt drivande i att bygga och sedan att besöka familjegraven vid Nora kyrka i ymnigt fallande snö.

Efter en god lunch och trevligt prat i Gävle gick turen mot Hållnäs och albumen. Vi satt uppe långt in på natten och hamnade i en annan värld i en annan tid. Vi läste vykort med högtravande lyckönskningar på namnsdagar och tack för senast-kort. Vi fick följa en familj med stor sammanhållning som verkade göra mycket resor tillsammans och hade vänner från både när och fjärran.

Det var mor och far från Värmland som flyttat till norra Uppland då farfars fars predikningar på hemmöten var mer populära än kyrkans gudstjänster och detta inte uppskattades av prästen i Gunnarskog. Fem barn hade de med sig och fick ytterligare fyra när de kommit till Kerstinbo. En son och åtminstone två döttrar gick i lärarseminariet och två döttrar till arbetade med barn. De fyra yngsta, två bröder och två systrar, prövade sin lycka i Amerika men åkte lite fram och tillbaka under åren.

1933 kom näst yngste brodern Hugo hem från Amerika och hade på båten med sig en T-Ford till storebror Henning.  Bröderna begav sig på sommaren ut på en tur till Värmland för att hälsa på släkten.

2013, 80 år efter deras resa, begav sig min syssling och jag oss till Värmland i deras fotspår. Genom vår nyfunne syssling från Uppsala fick vi kontakt med en fyrmänning i Gunnarskog. Denne rare snickare tog ledigt en hel dag från arbetet för att kunna visa oss runt i den vackra trakten med långa sjöar och böljande jordbrukslandskap.

Vi besökte ”Löcka” (Lycka) farfars mors barndomshem, Lund, gården där familjen sedan bodde, och flera av de skolor som farfars far verkat i, även om det nu endast var husgrunder kvar. Vår fyrmänning jagade upp gamla människor och släktingar som kunde berätta för oss om det som varit.

Vi satt en stund i köket på Lund, där våra anfäder lekt som små, vi träffade en femmänning som blev jätteglad för ett foto av sin mormors mor och aldrig har jag druckit så mycket kaffe på en och samma dag. Och denna gång hade vi tur med vädret.

Första kvällen i Gunnarskog fick vi också kontakt med en man som samlade på foton med mera från orten och han hade ett fint ungdomsproträtt av farfars far. Skollärare Rolander stod det på baksidan så det gick inte att ta miste på.

av Anki Garmstedt

Under en stor del av mitt liv har jag hört om vår familjs anor. Det mesta verkade uppdiktat och ingen av oss ungar lyssnade så noga.

Min mamma hade hört alla dessa berättelser av sin mormor, men inte ens hon trodde på dem. Hur skulle hon kunna det? Hon bodde under svåra förhållanden hos sin mormor, och det gällde att vända flera varv, på varje krona. På slutet av 1960-talet gick hon en kurs i släktforskning.  Det första hon fick höra, var att noga kontrollera allt, samt att de flesta berättelser som gick i familjerna var ganska överdrivna.

Det var inte så lätt att forska på den tiden. Ingen dator precis utan det gällde att resa mycket till olika arkiv i nästan hela Sverige samt beställa mikrofilm till biblioteket. Hon har berättat att de ofta kom i fel ordning, så det gällde att föra bra anteckningar.

Men till hennes stora förvåning…

Allt stämde och var till och med, med ännu finare bakgrund, än hon i sin fantasi hade trott. Gammelmormor hade helt rätt.

I sin stora glädje i att hitta all denna information, började hon delge oss den. Vi var inga aktiva lyssnare precis. Allt vi sa var ungefär, Ja,Ja, ”vår släkt är väldigt gammal” Ja,Ja, ”det sägs att vi har anor från vikingarna,”Ja,Ja. Ingen bra respons från hennes barn. Jag kan konstatera att ingen av oss var det minsta intresserad, eller ens trodde på det hela.

1970 inför vår dotters dop, hade jag fått reda på, att i kyrkan hon skulle döpas, finns ett gravkor där några av våra gamla släktingar ligger begravda. Så för första gången lyssnade jag. Tänk att i denna kyrka ligger släktingar sedan 1400- och 1500 hundratalet. Det kändes otroligt, men prästen blev glad.” Äntligen får jag döpa någon från släkten Bååt. ” Kyrkan är Sorunda Kyrka.

Så går åren..

Efter min pension börjar jag med släktforskning, mest för att hitta min mans familj på hans mammas sida nere i Tryserum, men mina vänner här i Släktakademien vill att jag ska återuppta, min egen släkthistoria. Sagt och gjort.

Fördelen med adliga anor är att finns så mycket material om dem. Men man kan ju undra om deras äktenskapsvanor. De gifte sig bara i samma krets hela tiden. Jag brukar jämföra med hunduppfödning, om man skulle avla på så nära släkt, skulle du åka ur Kennelklubben. Det finns till och med kusingifte, men då fick man plikta till Kungen. Men vad är väl lite pengar, man vet ju vem man gifter sig med.

I somras sitter jag och ”leker” vid datorn. Och hittar då att den Finska släktföreningen för släkten Svinhufvud av Qvalstad ska ha en släktresa tillbaka till sina rötter. Verkar intressant. Kontaktar föreningen, för att höra om jag och min syster kan få följa med.

Det första de sa var ”vem är du? Och hur är du släkt med oss?” När jag kunde redogöra för vår familjetavla, var vi välkomna att delta.

I september 2013 åkte vi iväg mot Falun där släkten kom ifrån. Första dagen var vi på visning av gruvan. Det kändes spännande att få åka i släktens spår. I ett pergamentbrev, för Jonisse Swinshwow (Jöns Svinhuvud) 1355-1430 är det  första gången namnet nämns. Han köper Höjen och Stämnarvet.

I Falu koppargruva var de en av de större familjerna och det berodde främst på att de tidigt såg till att skaffa sig mark kring gruvan, något som var helt nödvändigt för kopparbrytningen. Det gick åt mängder med vatten och ved till kopparhyttorna. Så det gällde att äga skog och vatten. Den som ägde mest mark blev också störst. Där var Svinhufvud en av 3 större släkter tillsammans med bland annat släkten Stjerna. Med tiden blev familjeätterna mer blandade. Det sägs att familjen ägde 43 gårdar när den var som störst.

Andra dagen, åkte vi till Ornässtugan. En av skrönorna var den om Gustav Vasa, där en släkting till oss, hjälpte honom att undkomma. Nu fick vi reda på, att det var helt korrekt. Otroligt!  Fast det låter inget vidare, att bli utsmugglad genom ett dass.  Här kan man verkligen säga att ”nöden har ingen lag”.

Vi var också i Aspeboda där en annan släkting bodde, Måns Nilsson. Efter vad jag förstår var han ingen trevlig person. Han och hans far Nils Månsson använde våld och hot för att styra sina underlydande. Han hade över 40 gårdar, och var en av de rikaste i Kopparbergslagen vid den tiden.

Han tog tidigt parti för Gustav Vasa och var så säker på Gustavs vänskap att han vågade sätta sig upp mot kungen i samband med Klockupproret 1531. För detta fick han plikta med sitt liv. Alla hans egendomar konfiskerades, men så småningom fick familjen tillbaka några av dem.

Det sägs även att han var en av de första att använda dubbla fakturor, inte så smart, när det var Gustav Vasa, som skulle betala. Stora Aspeboda beboddes senare av hans dotter Anna Månsdotter. Måns Nilsson hade 11 barn och de fick alla i bröllopsgåva varsin gård.

Efter hans död sattes det upp en minnessten vid Aspeboda.  Där det står ”Frihet jag älskade, sanning och rätt”

Dagen avslutades i Knivsta där Släktgården ligger. Den heter Kvallsta idag och bebos av familjen Bonnier. Det var en väldigt speciell känsla att vandra där våra släktingar gått för 400 år sedan. Huset finns inte kvar endast källaren. Men det ”nya” huset ligger på samma ställe.

Vi var i Östuna kyrka och fick där se ljuskronan som Björn Svinhufvuds änka skänkt till kyrkan. Där hade vårt och även släkten Månesköld av Seglinges begravningsvapen (heter epitafier med ett finare ord) tidigare hängt. Men när kyrkan vid ett tillfälle renoverades, samlades de ihop och lades in i klocktornet. Det var en kall vinter och bredvid klockstapeln låg fattigstugan och de trodde det var gammalt skräp och eldade upp dem. Så var det med det.

Den tredje dagen hade vi bara ett besök. Det var på Riddarhuset. Där vi åt lunch under uppsikt av barska män på väggarna. Inte visste jag, att det enda som behövdes för, att bli adlad från början, var en häst och en man, som stod till kungens tjänst vid ett eventuellt krig. Det var nog inte så lätt som det låter. För vem hade en extra häst att rida på? Ganska få tror jag.

av Anki Garmstedt

Under en stor del av mitt liv har jag hört om vår familjs anor. Det mesta verkade uppdiktat och ingen av oss ungar lyssnade så noga.

Min mamma hade hört alla dessa berättelser av sin mormor, men inte ens hon trodde på dem. Hur skulle hon kunna det? Hon bodde under svåra förhållanden hos sin mormor, och det gällde att vända flera varv, på varje krona. På slutet av 1960-talet gick hon en kurs i släktforskning.  Det första hon fick höra, var att noga kontrollera allt, samt att de flesta berättelser som gick i familjerna var ganska överdrivna.

Det var inte så lätt att forska på den tiden. Ingen dator precis utan det gällde att resa mycket till olika arkiv i nästan hela Sverige samt beställa mikrofilm till biblioteket. Hon har berättat att de ofta kom i fel ordning, så det gällde att föra bra anteckningar.

Men till hennes stora förvåning…

Allt stämde och var till och med, med ännu finare bakgrund, än hon i sin fantasi hade trott. Gammelmormor hade helt rätt.

I sin stora glädje i att hitta all denna information, började hon delge oss den. Vi var inga aktiva lyssnare precis. Allt vi sa var ungefär, Ja,Ja, ”vår släkt är väldigt gammal” Ja,Ja, ”det sägs att vi har anor från vikingarna,”Ja,Ja. Ingen bra respons från hennes barn. Jag kan konstatera att ingen av oss var det minsta intresserad, eller ens trodde på det hela.

1970 inför vår dotters dop, hade jag fått reda på, att i kyrkan hon skulle döpas, finns ett gravkor där några av våra gamla släktingar ligger begravda. Så för första gången lyssnade jag. Tänk att i denna kyrka ligger släktingar sedan 1400- och 1500 hundratalet. Det kändes otroligt, men prästen blev glad.” Äntligen får jag döpa någon från släkten Bååt. ” Kyrkan är Sorunda Kyrka.

Så går åren..

Efter min pension börjar jag med släktforskning, mest för att hitta min mans familj på hans mammas sida nere i Tryserum, men mina vänner här i Släktakademien vill att jag ska återuppta, min egen släkthistoria. Sagt och gjort.

Fördelen med adliga anor är att finns så mycket material om dem. Men man kan ju undra om deras äktenskapsvanor. De gifte sig bara i samma krets hela tiden. Jag brukar jämföra med hunduppfödning, om man skulle avla på så nära släkt, skulle du åka ur Kennelklubben. Det finns till och med kusingifte, men då fick man plikta till Kungen. Men vad är väl lite pengar, man vet ju vem man gifter sig med.

I somras sitter jag och ”leker” vid datorn. Och hittar då att den Finska släktföreningen för släkten Svinhufvud av Qvalstad ska ha en släktresa tillbaka till sina rötter. Verkar intressant. Kontaktar föreningen, för att höra om jag och min syster kan få följa med.

Det första de sa var ”vem är du? Och hur är du släkt med oss?” När jag kunde redogöra för vår familjetavla, var vi välkomna att delta.

I september 2013 åkte vi iväg mot Falun där släkten kom ifrån. Första dagen var vi på visning av gruvan. Det kändes spännande att få åka i släktens spår. I ett pergamentbrev, för Jonisse Swinshwow (Jöns Svinhuvud) 1355-1430 är det  första gången namnet nämns. Han köper Höjen och Stämnarvet.

I Falu koppargruva var de en av de större familjerna och det berodde främst på att de tidigt såg till att skaffa sig mark kring gruvan, något som var helt nödvändigt för kopparbrytningen. Det gick åt mängder med vatten och ved till kopparhyttorna. Så det gällde att äga skog och vatten. Den som ägde mest mark blev också störst. Där var Svinhufvud en av 3 större släkter tillsammans med bland annat släkten Stjerna. Med tiden blev familjeätterna mer blandade. Det sägs att familjen ägde 43 gårdar när den var som störst.

Andra dagen, åkte vi till Ornässtugan. En av skrönorna var den om Gustav Vasa, där en släkting till oss, hjälpte honom att undkomma. Nu fick vi reda på, att det var helt korrekt. Otroligt!  Fast det låter inget vidare, att bli utsmugglad genom ett dass.  Här kan man verkligen säga att ”nöden har ingen lag”.

Vi var också i Aspeboda där en annan släkting bodde, Måns Nilsson. Efter vad jag förstår var han ingen trevlig person. Han och hans far Nils Månsson använde våld och hot för att styra sina underlydande. Han hade över 40 gårdar, och var en av de rikaste i Kopparbergslagen vid den tiden.

Han tog tidigt parti för Gustav Vasa och var så säker på Gustavs vänskap att han vågade sätta sig upp mot kungen i samband med Klockupproret 1531. För detta fick han plikta med sitt liv. Alla hans egendomar konfiskerades, men så småningom fick familjen tillbaka några av dem.

Det sägs även att han var en av de första att använda dubbla fakturor, inte så smart, när det var Gustav Vasa, som skulle betala. Stora Aspeboda beboddes senare av hans dotter Anna Månsdotter. Måns Nilsson hade 11 barn och de fick alla i bröllopsgåva varsin gård.

Efter hans död sattes det upp en minnessten vid Aspeboda.  Där det står ”Frihet jag älskade, sanning och rätt”

Dagen avslutades i Knivsta där Släktgården ligger. Den heter Kvallsta idag och bebos av familjen Bonnier. Det var en väldigt speciell känsla att vandra där våra släktingar gått för 400 år sedan. Huset finns inte kvar endast källaren. Men det ”nya” huset ligger på samma ställe.

Vi var i Östuna kyrka och fick där se ljuskronan som Björn Svinhufvuds änka skänkt till kyrkan. Där hade vårt och även släkten Månesköld av Seglinges begravningsvapen (heter epitafier med ett finare ord) tidigare hängt. Men när kyrkan vid ett tillfälle renoverades, samlades de ihop och lades in i klocktornet. Det var en kall vinter och bredvid klockstapeln låg fattigstugan och de trodde det var gammalt skräp och eldade upp dem. Så var det med det.

Den tredje dagen hade vi bara ett besök. Det var på Riddarhuset. Där vi åt lunch under uppsikt av barska män på väggarna. Inte visste jag, att det enda som behövdes för, att bli adlad från början, var en häst och en man, som stod till kungens tjänst vid ett eventuellt krig. Det var nog inte så lätt som det låter. För vem hade en extra häst att rida på? Ganska få tror jag.

av Kerstin Hermansson

Johan och Ida Larsson var min mammas farföräldrar. Båda var födda 1863. Johan i Glanshammar som nummer två av fyra syskon. Vid 18 års ålder flyttar han hemifrån och arbetar som dräng, dels i Axberg och senare i Ödeby och det är troligen där han träffar Ida.

Ida föddes i Örebro som yngst av sju syskon, fyra halv- och två helsyskon. Bara två av syskonen levde till vuxen ålder. Under några år hittar vi familjen bland ”husvilla” i Örebro. Mamman avled i juni och pappan i december 1870, Ida var då bara sju år gammal och fick flytta till arbets- och barnuppfostringsanstalten Arbetshuset i Örebro. Från 16 års ålder arbetar hon som piga i Ödeby, Ytterjärna och Glanshammar.

Johan och Ida gifter sig 1885 men redan 1884 fick de sonen Sven. 1886 föddes sonen Sven Johan som vid knappt två års ålder avlider, dödsorsaken är ”maginflammation till följd av förtärd vitrinolja”. Under de följande 20 åren föds ytterligare nio barn. De fick också ta hand om två barnbarn.

Familjen bodde i Säterbo församling från 1901 och fram till 1946. Först bodde man i Godalshagen och senare i Bullertorp. De hade ett par kor och flera höns, det fanns trädgårds- och potatisland. Till huset hörde en äng som gav hö till korna. Johan arbetade på sågen och gick i skogen och högg. Ida var hemma och skötte om alla barnen. De hade inte så mycket pengar så när de äldre barnen började arbeta kunde de tillsammans till jul köpa en ny vaxduk till bordet eller något annat de tyckte kunde behövas till hemmet.

Under sommaren var det min mammas uppgift att hämta posten på varvet i Hjälmare Docka och sedan cykla med den ett par kilometer hem till farfar och farmor varje dag, måndag till lördag. Det var inte alltid så roligt eftersom hon hellre ville leka.

I juli 1946 avled Johan och bara drygt ett halvår senare Ida.

Så här gick det för barnen:

Sven (1884 – 1960) flyttade till Solna, gifte sig med Elin Hübinette 1916 och de fick samma år sonen Artur. Sven arbetade som spårvagnsförare från 1911 och fram till pensioneringen 1947. Sonen Artur avled 1950.

Gottfrid (1888 – 1955) arbetade på Bultfabriken i Hallstahammar. Gift 1911 med Jenny Flink. De fick två döttrar. Gottfrid var en duktig cyklist och deltog i cykeltävlingar. Kallades för Kolsva-Lasse.

Ester (1890 – 1965) flyttade till Stockholm, fick där dottern Astrid 1911. Astrid växte upp hos sina morföräldrar. Ester fick senare elva barn tillsammans med Karl Andersson. De bodde först i Arboga men flyttade sedan till Köping.

Verner (1892 – 1954) bodde i Arboga och arbetade på Electro Scandia (senare ASEA/ABB), fick en yrkesskada och blev förlamad i båda benen. Gift med Ella. De fick inga barn.

Ida (1894 – 1948) bodde hemma hos far och mor hela livet tillsammans med sin dotter Alice. Hennes högra arm var förlamad efter en polioinfektion och arbetade därför inte utanför hemmet. Hon skötte om sina föräldrar.

Elin (1896 – 1945) flyttade till Stockholm, gift med Konrad Johansson som arbetade på Dagens Nyheter. Elin avled redan 1945. De hade inga barn.

David (1900 – 1955) var min morfar. David arbetade i skogen och på trämassefabriken i Hjälmare Docka. Var inkallad i militärtjänst under hela andra världskriget, var i Karlskoga och Karlsborg. Gift 1933 med Agda. De fick en dotter.

Bror (1903 – 1996) arbetade som svetsare, först i Arboga men flyttade 1946 till Västerås. Var liksom sin bror inkallad i militärtjänst under hela kriget. Var gift två gånger. Hade inga barn.

Signe (1906 – 1982) flyttade till Stockholm och gifte sig med Fritiof Engdahl. Blev änka 1946. Gifte inte om sig och fick inga barn.

Stina (1908 – 2000) flyttade till Katrineholm och gifte sig 1930 med Harry Jidling. De fick en son.