av Maria Warenmark

En regnig septembersöndag för ett par år sedan halkade jag in på släktforskning via ett 14-dagars gratis-abonnemang på Ancestry. Strax var jag helt biten. Abonnemanget förlängdes eftersom kombinationen historia, människoöden och detektivarbete visade sig passa mig perfekt. Till saken hör kanske också att mina farföräldrar och morfar alla dog tidigt så det fanns ingen naturlig kontakt med släkten bakåt utan detta blev ett sätt att rekonstruera en okänd bakgrund.

Någon hade lagt ut bilder på min farfar och hans föräldrar och syskon på nätet, men det tog ett tag innan jag förstod vem det var. Så småningom lyckades jag dock lokalisera en syssling i Malmö som den skyldige och vi fick kontakt. På sommaren 2013, när jag ändå var på resa nere i Skåne, träffades vi hemma hos honom och utbytte foton och forskningsresultat. Vi bestämde då också att vi tillsammans skulle besöka hans gamla far i norra Uppland där hans farmors foto- och vykortsalbum med mera fanns i en källare.

Sagt och gjort. En fantastiskt snöig helg i mitten på april drog vi norrut. Av en lycklig nyck hade jag veckan innan ringt en okänd kvinna som varit gift med pappas kusin och som nu bodde i Gävle. Vi undrade om hon hade några foton eller minnen från släkten när vi ändå skulle passera. Hon blev glad och ville bjuda på lunch. Det visade sig att även hennes son var intresserad av släkten och plötsligt hade vi en syssling till. Han hämtades upp i Uppsala och kunde visa oss var vår farfar/farmor och deras övriga syskon och föräldrar bott och verkat i Kerstinbo och Tärnsjö.

Plötsligt blev allt mycket mer verkligt. Att stå utanför den halvt rivna skolan där farfars far och flera av hans barn varit lärare, att se den enorma Missionskyrkan i Tärnsjö, som farfars far tydligen varit väldigt drivande i att bygga och sedan att besöka familjegraven vid Nora kyrka i ymnigt fallande snö.

Efter en god lunch och trevligt prat i Gävle gick turen mot Hållnäs och albumen. Vi satt uppe långt in på natten och hamnade i en annan värld i en annan tid. Vi läste vykort med högtravande lyckönskningar på namnsdagar och tack för senast-kort. Vi fick följa en familj med stor sammanhållning som verkade göra mycket resor tillsammans och hade vänner från både när och fjärran.

Det var mor och far från Värmland som flyttat till norra Uppland då farfars fars predikningar på hemmöten var mer populära än kyrkans gudstjänster och detta inte uppskattades av prästen i Gunnarskog. Fem barn hade de med sig och fick ytterligare fyra när de kommit till Kerstinbo. En son och åtminstone två döttrar gick i lärarseminariet och två döttrar till arbetade med barn. De fyra yngsta, två bröder och två systrar, prövade sin lycka i Amerika men åkte lite fram och tillbaka under åren.

1933 kom näst yngste brodern Hugo hem från Amerika och hade på båten med sig en T-Ford till storebror Henning.  Bröderna begav sig på sommaren ut på en tur till Värmland för att hälsa på släkten.

2013, 80 år efter deras resa, begav sig min syssling och jag oss till Värmland i deras fotspår. Genom vår nyfunne syssling från Uppsala fick vi kontakt med en fyrmänning i Gunnarskog. Denne rare snickare tog ledigt en hel dag från arbetet för att kunna visa oss runt i den vackra trakten med långa sjöar och böljande jordbrukslandskap.

Vi besökte ”Löcka” (Lycka) farfars mors barndomshem, Lund, gården där familjen sedan bodde, och flera av de skolor som farfars far verkat i, även om det nu endast var husgrunder kvar. Vår fyrmänning jagade upp gamla människor och släktingar som kunde berätta för oss om det som varit.

Vi satt en stund i köket på Lund, där våra anfäder lekt som små, vi träffade en femmänning som blev jätteglad för ett foto av sin mormors mor och aldrig har jag druckit så mycket kaffe på en och samma dag. Och denna gång hade vi tur med vädret.

Första kvällen i Gunnarskog fick vi också kontakt med en man som samlade på foton med mera från orten och han hade ett fint ungdomsproträtt av farfars far. Skollärare Rolander stod det på baksidan så det gick inte att ta miste på.