av Eva Edberg

Min mormor var 70 år när jag föddes, men jag fick nästan 26 år med henne, för hon blev riktigt gammal. Hon var ofta barnvakt åt mig och min syster och bodde hos oss när min moster var på utlandssemestrar. Hon var mycket bra på att berätta hur det var förr, och medverkade till att jag blev intresserad av historia och av min släkt. Hon växte delvis upp på barnhem, men fast hon berättade mycket från sin barndom och ungdom i Göteborg, fick varken jag eller hennes barn reda på varför hon var där och hur hennes föräldrar var. Därför var det en av de saker jag började nysta i först när jag började släktforska. Den här historien är alltså en kombination av hennes egna berättelser och vad jag har hittat i kyrkböcker och andra källor om hennes föräldrar och syskon. Detta blir lite av en fortsättning på Två oäkta systrar.

Ellen Maria Teresia Börjesson föddes som första barnet till Lars Börjesson och Matilda  Jonasdotter Smedberg i Domkyrkoförsamlingen i Göteborg 1875. Hon kallade sig själv för Ee Mae Tesse Bösse när hon var liten och inte kunde prata rent ännu. Hennes tilltalsnamn var dock Ellen fast vi mest kallade henne mormor. Ellen fick snabbt en lillebror och en lillasyster. Lillebror dog av en tarminflammation i späd ålder. Några månader senare dog lillasyster i en eldsvåda. Ellen berättade att hon och hennes lillasyster, som var ett spädbarn, hade varit ensamma hemma. Hon själv som var knappt 4 år hann ut, men hade inte lyckats få med sig sin lillasyster. Samma år 1879 fick hon en ny lillasyster, Hilma.

Under den här perioden hade familjen det ganska bra, för de hade till och med en piga anställd i hemmet. Efter branden började problemen hopa sig. Matilda åkte i fängelse för snatteri och förfalskning. Lillasyster Hilma sattes på barnhem i Örgryte redan vid fem års ålder. Ellen bodde med sin far, men fadern dog av en skallskada i samband med en olycka när hon var 10 år, och ett år senare hamnade även Ellen på ett barnhem dock inte i Örgryte utan i Lerum. Där stannade hon till hon konfirmerades, och sedan var det dags att tjäna piga. Hon flyttade tillbaka till Göteborg. Under denna mycket trista barndom hade hennes faster Emma funnits som ett stöd. Hon var dock mycket sträng berättade Ellen.

Ellen berättade för sina barnbarn om sin ungdom i Göteborg. Bland annat att man hade flera långa kjolar utanpå varandra, men inga trosor. När hon blev kissnödig på stan, långt från någon toalett, ställde hon sig helt sonika i rännstenen och lät det skvala. Hon berättade också om folklivet och hästspårvagnarna.  Detta var ju före bilismen. Hon bodde mest i Haga på olika adresser under denna tid. När hon var 20 år träffade hon Magnus Johansson.

Magnus Johansson från Skåne var i Göteborg och jobbade som målare. Han var 12 år äldre än henne, och man kan tänka att han blev ett stöd för henne med hennes tråkiga bakgrunden. Hon blev gravid och de gifte sig i Göteborg i april 1896. Lilla Gertrud föddes i oktober samma år. Hon ville inte gärna prata om att hon var gravid när de gifte sig.

Hon blev uppenbarligen lätt gravid för hon fick i rask följd tre barn till, Elsa 1898, Gösta 1900 och Arne 1904. Gertrud fick scharlakansfeber och dog av detta knappt 4 år gammal. Magnus hade sin målarfirma, så Ellen började fixa håret på sina väninnor och bekanta, det vill säga jobbade som damfrisörska. När målarfirman gick i konkurs, flyttade familjen till Stockholm. De bodde först på Uppsalagatan där Ellen fick en liten sladdunge 1913, nämligen Harriet. Då var hon 38 år, och skämdes för hon tyckte hon var för gammal. De flyttade snart till Heleneborgsgatan på söder, där de bodde ett par år. Under denna period blev Ellen svårt sjuk och opererades. Komplikationer tillstötte, hon fick flera hjärnblödningar, och totalt låg hon på sjukhus under hela 8 år. Familjen flyttade under tiden till Gröndal.

Tillbaka i hemmet igen tog det ett tag innan hon hade återhämtat sig. Nya bakslag var att sonen Arne blev lungsjuk och dog, och två år senare dog även hennes make Magnus 1931. Gösta var redan utflugen, så Ellen flyttade tillsammans med Elsa och Harriet från Gröndal till Gumshornet på Östermalm. Därefter bodde hon nästan hela sitt återstående liv på Östermalm tillsammans med dottern Elsa, som försörjde henne. Hon bytte efternamn samtidigt som Elsa och Harriet till Jentse. Efter Gumshornet blev det ett kort tag på Grevgatan och sedan många år på Kommendörsgatan 33A i samma kvarter. Där hade de först en etta på nedre botten inåt gården med ett rum, kokvrå och badrum. Elsa köpte sedan en etta till på tredje våningen utåt gatan. Den användes som vardagsrum och den på nedre botten som sovrum. Harriet flyttade hemifrån 1940. Ellens son Gösta blev tidigt alkoholiserad. Han var periodare, och kom många gånger förbi starkt påverkad för att tigga pengar av sin mamma och syster.

Ellen följde med sin dotter Elsa på ett antal resor i Europa. Elsa filmade henne, och Ellen såg sig själv på film, vilket hon tyckte var spännande. Ellen var en pimpinett dam, som var noga med sin klädsel och klädde sig hyfsat modernt för att vara så gammal, även om det var en hel del blommiga kreationer. Klackar på skorna skulle det vara också. Hon var jätteduktig att laga mat, men gjorde alltid alldeles för mycket mat. Det i kombination med att man skulle äta upp, blev vissa gånger alltför svår i alla fall för hennes barnbarn. Hon bodde ofta hemma hos sin dotter Harriets familj. Hon hade en hel del ramsor som hon körde med barnbarnen i uppfostringssyfte såsom ”Låt maten tysta munnen” och ”En fin dam smackar inte”. Det var nog något hon fått från barnhemmet.

Hon samlade gamla skorpor och torra brödbitar och tog med barnbarnen att mata änderna i Brunnsviken. Hon gjorde Änglatårta på skorpor, mjölk, rårörda lingon och vispgrädde, som var himmelskt god. Hon skötte hemmets städning, och stod vid 90 års ålder och tvättade fönstren på en stege 3 trappor upp åt gatan. Hon följde Harriets familj till Danmark på semester, och lyckades bryta armen. Den gipsades och sedan var det inget mer med det. Hon följde också med familjen till Grängesåsvallen ovanför Idre, och skulle prompt upp på Dalarnas högsta berg Städjan, när hon var 85 år. Upp gick bra, men ner hängde hon mest hela tiden på sin dotter och mågs axlar. Sedan satt hon på fäbodvallen och berättade för alla som skulle upp på Städjan var de skulle gå och hur det var däruppe.

Hon var bra på att berätta om hur det var förr i tiden, och när hon blev ännu äldre började hon deklamera dikter med ett mängd verser, som ett rinnande vatten. Hennes döttrar höll på att trilla av stolen av förvåning. Hon bröt lårbenshalsen när hon var dryga 90 år, men det läkte och hon kunde gå med rullator. Ellen och Elsa flyttade 1966 till Gyllenstiernsgatan 7, för att få en bekvämare lägenhet, när Ellen fått besvär med benet. Hon bodde hemma, men efter några år tillstötte en hjärnblödning. Hon klarade den också, men behövde professionell hjälp. Efter en kortare vistelse i Sköndal hamnade hon på långvården i Stureby. När hennes dotter Elsa hade dött och inte längre kunde hälsa på henne, blev hon deprimerad. Dessutom tog en av de dementa patienterna hennes löständer, som inte gick att hitta igen. Då tappade hon livslusten och vägrade äta och dricka. Hon avled i maj 1971 bara en månad innan hon skulle ha fyllt 96 år.

Ellen var kort drygt 150 cm. Hon hade ljust lite rödblont hår och pigga blå ögon. Hon var ingen skönhet, men hade en viss stil, vilket framgår av gamla foton. Hon var mån om sitt utseende. Hon fick ett snyggt grått hår på gamla dagar. Den tekniska utvecklingen var enorm under hennes livstid. Hon föddes innan Edison hade uppfunnit glödlampan, och hon dog efter att de första människorna hade landat på månen. Hon hängde aldrig riktigt med på hur TV fungerade. Hon trodde att de såg henne från TV-rutan lika bra som vi såg dem. Därför fick barn och barnbarn bannor när de gick i underkläderna framför TVn, och själv skulle hon ha långärmat på sig för hennes armar var så skrynkliga. Hon hade ett tufft liv, överlevde många kriser och hade trots det ett glatt och vänligt humör.