av Maria Warenmark

En regnig septembersöndag för ett par år sedan halkade jag in på släktforskning via ett 14-dagars gratis-abonnemang på Ancestry. Strax var jag helt biten. Abonnemanget förlängdes eftersom kombinationen historia, människoöden och detektivarbete visade sig passa mig perfekt. Till saken hör kanske också att mina farföräldrar och morfar alla dog tidigt så det fanns ingen naturlig kontakt med släkten bakåt utan detta blev ett sätt att rekonstruera en okänd bakgrund.

Någon hade lagt ut bilder på min farfar och hans föräldrar och syskon på nätet, men det tog ett tag innan jag förstod vem det var. Så småningom lyckades jag dock lokalisera en syssling i Malmö som den skyldige och vi fick kontakt. På sommaren 2013, när jag ändå var på resa nere i Skåne, träffades vi hemma hos honom och utbytte foton och forskningsresultat. Vi bestämde då också att vi tillsammans skulle besöka hans gamla far i norra Uppland där hans farmors foto- och vykortsalbum med mera fanns i en källare.

Sagt och gjort. En fantastiskt snöig helg i mitten på april drog vi norrut. Av en lycklig nyck hade jag veckan innan ringt en okänd kvinna som varit gift med pappas kusin och som nu bodde i Gävle. Vi undrade om hon hade några foton eller minnen från släkten när vi ändå skulle passera. Hon blev glad och ville bjuda på lunch. Det visade sig att även hennes son var intresserad av släkten och plötsligt hade vi en syssling till. Han hämtades upp i Uppsala och kunde visa oss var vår farfar/farmor och deras övriga syskon och föräldrar bott och verkat i Kerstinbo och Tärnsjö.

Plötsligt blev allt mycket mer verkligt. Att stå utanför den halvt rivna skolan där farfars far och flera av hans barn varit lärare, att se den enorma Missionskyrkan i Tärnsjö, som farfars far tydligen varit väldigt drivande i att bygga och sedan att besöka familjegraven vid Nora kyrka i ymnigt fallande snö.

Efter en god lunch och trevligt prat i Gävle gick turen mot Hållnäs och albumen. Vi satt uppe långt in på natten och hamnade i en annan värld i en annan tid. Vi läste vykort med högtravande lyckönskningar på namnsdagar och tack för senast-kort. Vi fick följa en familj med stor sammanhållning som verkade göra mycket resor tillsammans och hade vänner från både när och fjärran.

Det var mor och far från Värmland som flyttat till norra Uppland då farfars fars predikningar på hemmöten var mer populära än kyrkans gudstjänster och detta inte uppskattades av prästen i Gunnarskog. Fem barn hade de med sig och fick ytterligare fyra när de kommit till Kerstinbo. En son och åtminstone två döttrar gick i lärarseminariet och två döttrar till arbetade med barn. De fyra yngsta, två bröder och två systrar, prövade sin lycka i Amerika men åkte lite fram och tillbaka under åren.

1933 kom näst yngste brodern Hugo hem från Amerika och hade på båten med sig en T-Ford till storebror Henning.  Bröderna begav sig på sommaren ut på en tur till Värmland för att hälsa på släkten.

2013, 80 år efter deras resa, begav sig min syssling och jag oss till Värmland i deras fotspår. Genom vår nyfunne syssling från Uppsala fick vi kontakt med en fyrmänning i Gunnarskog. Denne rare snickare tog ledigt en hel dag från arbetet för att kunna visa oss runt i den vackra trakten med långa sjöar och böljande jordbrukslandskap.

Vi besökte ”Löcka” (Lycka) farfars mors barndomshem, Lund, gården där familjen sedan bodde, och flera av de skolor som farfars far verkat i, även om det nu endast var husgrunder kvar. Vår fyrmänning jagade upp gamla människor och släktingar som kunde berätta för oss om det som varit.

Vi satt en stund i köket på Lund, där våra anfäder lekt som små, vi träffade en femmänning som blev jätteglad för ett foto av sin mormors mor och aldrig har jag druckit så mycket kaffe på en och samma dag. Och denna gång hade vi tur med vädret.

Första kvällen i Gunnarskog fick vi också kontakt med en man som samlade på foton med mera från orten och han hade ett fint ungdomsproträtt av farfars far. Skollärare Rolander stod det på baksidan så det gick inte att ta miste på.

av Anki Garmstedt

Under en stor del av mitt liv har jag hört om vår familjs anor. Det mesta verkade uppdiktat och ingen av oss ungar lyssnade så noga.

Min mamma hade hört alla dessa berättelser av sin mormor, men inte ens hon trodde på dem. Hur skulle hon kunna det? Hon bodde under svåra förhållanden hos sin mormor, och det gällde att vända flera varv, på varje krona. På slutet av 1960-talet gick hon en kurs i släktforskning.  Det första hon fick höra, var att noga kontrollera allt, samt att de flesta berättelser som gick i familjerna var ganska överdrivna.

Det var inte så lätt att forska på den tiden. Ingen dator precis utan det gällde att resa mycket till olika arkiv i nästan hela Sverige samt beställa mikrofilm till biblioteket. Hon har berättat att de ofta kom i fel ordning, så det gällde att föra bra anteckningar.

Men till hennes stora förvåning…

Allt stämde och var till och med, med ännu finare bakgrund, än hon i sin fantasi hade trott. Gammelmormor hade helt rätt.

I sin stora glädje i att hitta all denna information, började hon delge oss den. Vi var inga aktiva lyssnare precis. Allt vi sa var ungefär, Ja,Ja, ”vår släkt är väldigt gammal” Ja,Ja, ”det sägs att vi har anor från vikingarna,”Ja,Ja. Ingen bra respons från hennes barn. Jag kan konstatera att ingen av oss var det minsta intresserad, eller ens trodde på det hela.

1970 inför vår dotters dop, hade jag fått reda på, att i kyrkan hon skulle döpas, finns ett gravkor där några av våra gamla släktingar ligger begravda. Så för första gången lyssnade jag. Tänk att i denna kyrka ligger släktingar sedan 1400- och 1500 hundratalet. Det kändes otroligt, men prästen blev glad.” Äntligen får jag döpa någon från släkten Bååt. ” Kyrkan är Sorunda Kyrka.

Så går åren..

Efter min pension börjar jag med släktforskning, mest för att hitta min mans familj på hans mammas sida nere i Tryserum, men mina vänner här i Släktakademien vill att jag ska återuppta, min egen släkthistoria. Sagt och gjort.

Fördelen med adliga anor är att finns så mycket material om dem. Men man kan ju undra om deras äktenskapsvanor. De gifte sig bara i samma krets hela tiden. Jag brukar jämföra med hunduppfödning, om man skulle avla på så nära släkt, skulle du åka ur Kennelklubben. Det finns till och med kusingifte, men då fick man plikta till Kungen. Men vad är väl lite pengar, man vet ju vem man gifter sig med.

I somras sitter jag och ”leker” vid datorn. Och hittar då att den Finska släktföreningen för släkten Svinhufvud av Qvalstad ska ha en släktresa tillbaka till sina rötter. Verkar intressant. Kontaktar föreningen, för att höra om jag och min syster kan få följa med.

Det första de sa var ”vem är du? Och hur är du släkt med oss?” När jag kunde redogöra för vår familjetavla, var vi välkomna att delta.

I september 2013 åkte vi iväg mot Falun där släkten kom ifrån. Första dagen var vi på visning av gruvan. Det kändes spännande att få åka i släktens spår. I ett pergamentbrev, för Jonisse Swinshwow (Jöns Svinhuvud) 1355-1430 är det  första gången namnet nämns. Han köper Höjen och Stämnarvet.

I Falu koppargruva var de en av de större familjerna och det berodde främst på att de tidigt såg till att skaffa sig mark kring gruvan, något som var helt nödvändigt för kopparbrytningen. Det gick åt mängder med vatten och ved till kopparhyttorna. Så det gällde att äga skog och vatten. Den som ägde mest mark blev också störst. Där var Svinhufvud en av 3 större släkter tillsammans med bland annat släkten Stjerna. Med tiden blev familjeätterna mer blandade. Det sägs att familjen ägde 43 gårdar när den var som störst.

Andra dagen, åkte vi till Ornässtugan. En av skrönorna var den om Gustav Vasa, där en släkting till oss, hjälpte honom att undkomma. Nu fick vi reda på, att det var helt korrekt. Otroligt!  Fast det låter inget vidare, att bli utsmugglad genom ett dass.  Här kan man verkligen säga att ”nöden har ingen lag”.

Vi var också i Aspeboda där en annan släkting bodde, Måns Nilsson. Efter vad jag förstår var han ingen trevlig person. Han och hans far Nils Månsson använde våld och hot för att styra sina underlydande. Han hade över 40 gårdar, och var en av de rikaste i Kopparbergslagen vid den tiden.

Han tog tidigt parti för Gustav Vasa och var så säker på Gustavs vänskap att han vågade sätta sig upp mot kungen i samband med Klockupproret 1531. För detta fick han plikta med sitt liv. Alla hans egendomar konfiskerades, men så småningom fick familjen tillbaka några av dem.

Det sägs även att han var en av de första att använda dubbla fakturor, inte så smart, när det var Gustav Vasa, som skulle betala. Stora Aspeboda beboddes senare av hans dotter Anna Månsdotter. Måns Nilsson hade 11 barn och de fick alla i bröllopsgåva varsin gård.

Efter hans död sattes det upp en minnessten vid Aspeboda.  Där det står ”Frihet jag älskade, sanning och rätt”

Dagen avslutades i Knivsta där Släktgården ligger. Den heter Kvallsta idag och bebos av familjen Bonnier. Det var en väldigt speciell känsla att vandra där våra släktingar gått för 400 år sedan. Huset finns inte kvar endast källaren. Men det ”nya” huset ligger på samma ställe.

Vi var i Östuna kyrka och fick där se ljuskronan som Björn Svinhufvuds änka skänkt till kyrkan. Där hade vårt och även släkten Månesköld av Seglinges begravningsvapen (heter epitafier med ett finare ord) tidigare hängt. Men när kyrkan vid ett tillfälle renoverades, samlades de ihop och lades in i klocktornet. Det var en kall vinter och bredvid klockstapeln låg fattigstugan och de trodde det var gammalt skräp och eldade upp dem. Så var det med det.

Den tredje dagen hade vi bara ett besök. Det var på Riddarhuset. Där vi åt lunch under uppsikt av barska män på väggarna. Inte visste jag, att det enda som behövdes för, att bli adlad från början, var en häst och en man, som stod till kungens tjänst vid ett eventuellt krig. Det var nog inte så lätt som det låter. För vem hade en extra häst att rida på? Ganska få tror jag.

av Anki Garmstedt

Under en stor del av mitt liv har jag hört om vår familjs anor. Det mesta verkade uppdiktat och ingen av oss ungar lyssnade så noga.

Min mamma hade hört alla dessa berättelser av sin mormor, men inte ens hon trodde på dem. Hur skulle hon kunna det? Hon bodde under svåra förhållanden hos sin mormor, och det gällde att vända flera varv, på varje krona. På slutet av 1960-talet gick hon en kurs i släktforskning.  Det första hon fick höra, var att noga kontrollera allt, samt att de flesta berättelser som gick i familjerna var ganska överdrivna.

Det var inte så lätt att forska på den tiden. Ingen dator precis utan det gällde att resa mycket till olika arkiv i nästan hela Sverige samt beställa mikrofilm till biblioteket. Hon har berättat att de ofta kom i fel ordning, så det gällde att föra bra anteckningar.

Men till hennes stora förvåning…

Allt stämde och var till och med, med ännu finare bakgrund, än hon i sin fantasi hade trott. Gammelmormor hade helt rätt.

I sin stora glädje i att hitta all denna information, började hon delge oss den. Vi var inga aktiva lyssnare precis. Allt vi sa var ungefär, Ja,Ja, ”vår släkt är väldigt gammal” Ja,Ja, ”det sägs att vi har anor från vikingarna,”Ja,Ja. Ingen bra respons från hennes barn. Jag kan konstatera att ingen av oss var det minsta intresserad, eller ens trodde på det hela.

1970 inför vår dotters dop, hade jag fått reda på, att i kyrkan hon skulle döpas, finns ett gravkor där några av våra gamla släktingar ligger begravda. Så för första gången lyssnade jag. Tänk att i denna kyrka ligger släktingar sedan 1400- och 1500 hundratalet. Det kändes otroligt, men prästen blev glad.” Äntligen får jag döpa någon från släkten Bååt. ” Kyrkan är Sorunda Kyrka.

Så går åren..

Efter min pension börjar jag med släktforskning, mest för att hitta min mans familj på hans mammas sida nere i Tryserum, men mina vänner här i Släktakademien vill att jag ska återuppta, min egen släkthistoria. Sagt och gjort.

Fördelen med adliga anor är att finns så mycket material om dem. Men man kan ju undra om deras äktenskapsvanor. De gifte sig bara i samma krets hela tiden. Jag brukar jämföra med hunduppfödning, om man skulle avla på så nära släkt, skulle du åka ur Kennelklubben. Det finns till och med kusingifte, men då fick man plikta till Kungen. Men vad är väl lite pengar, man vet ju vem man gifter sig med.

I somras sitter jag och ”leker” vid datorn. Och hittar då att den Finska släktföreningen för släkten Svinhufvud av Qvalstad ska ha en släktresa tillbaka till sina rötter. Verkar intressant. Kontaktar föreningen, för att höra om jag och min syster kan få följa med.

Det första de sa var ”vem är du? Och hur är du släkt med oss?” När jag kunde redogöra för vår familjetavla, var vi välkomna att delta.

I september 2013 åkte vi iväg mot Falun där släkten kom ifrån. Första dagen var vi på visning av gruvan. Det kändes spännande att få åka i släktens spår. I ett pergamentbrev, för Jonisse Swinshwow (Jöns Svinhuvud) 1355-1430 är det  första gången namnet nämns. Han köper Höjen och Stämnarvet.

I Falu koppargruva var de en av de större familjerna och det berodde främst på att de tidigt såg till att skaffa sig mark kring gruvan, något som var helt nödvändigt för kopparbrytningen. Det gick åt mängder med vatten och ved till kopparhyttorna. Så det gällde att äga skog och vatten. Den som ägde mest mark blev också störst. Där var Svinhufvud en av 3 större släkter tillsammans med bland annat släkten Stjerna. Med tiden blev familjeätterna mer blandade. Det sägs att familjen ägde 43 gårdar när den var som störst.

Andra dagen, åkte vi till Ornässtugan. En av skrönorna var den om Gustav Vasa, där en släkting till oss, hjälpte honom att undkomma. Nu fick vi reda på, att det var helt korrekt. Otroligt!  Fast det låter inget vidare, att bli utsmugglad genom ett dass.  Här kan man verkligen säga att ”nöden har ingen lag”.

Vi var också i Aspeboda där en annan släkting bodde, Måns Nilsson. Efter vad jag förstår var han ingen trevlig person. Han och hans far Nils Månsson använde våld och hot för att styra sina underlydande. Han hade över 40 gårdar, och var en av de rikaste i Kopparbergslagen vid den tiden.

Han tog tidigt parti för Gustav Vasa och var så säker på Gustavs vänskap att han vågade sätta sig upp mot kungen i samband med Klockupproret 1531. För detta fick han plikta med sitt liv. Alla hans egendomar konfiskerades, men så småningom fick familjen tillbaka några av dem.

Det sägs även att han var en av de första att använda dubbla fakturor, inte så smart, när det var Gustav Vasa, som skulle betala. Stora Aspeboda beboddes senare av hans dotter Anna Månsdotter. Måns Nilsson hade 11 barn och de fick alla i bröllopsgåva varsin gård.

Efter hans död sattes det upp en minnessten vid Aspeboda.  Där det står ”Frihet jag älskade, sanning och rätt”

Dagen avslutades i Knivsta där Släktgården ligger. Den heter Kvallsta idag och bebos av familjen Bonnier. Det var en väldigt speciell känsla att vandra där våra släktingar gått för 400 år sedan. Huset finns inte kvar endast källaren. Men det ”nya” huset ligger på samma ställe.

Vi var i Östuna kyrka och fick där se ljuskronan som Björn Svinhufvuds änka skänkt till kyrkan. Där hade vårt och även släkten Månesköld av Seglinges begravningsvapen (heter epitafier med ett finare ord) tidigare hängt. Men när kyrkan vid ett tillfälle renoverades, samlades de ihop och lades in i klocktornet. Det var en kall vinter och bredvid klockstapeln låg fattigstugan och de trodde det var gammalt skräp och eldade upp dem. Så var det med det.

Den tredje dagen hade vi bara ett besök. Det var på Riddarhuset. Där vi åt lunch under uppsikt av barska män på väggarna. Inte visste jag, att det enda som behövdes för, att bli adlad från början, var en häst och en man, som stod till kungens tjänst vid ett eventuellt krig. Det var nog inte så lätt som det låter. För vem hade en extra häst att rida på? Ganska få tror jag.

av Kerstin Hermansson

Johan och Ida Larsson var min mammas farföräldrar. Båda var födda 1863. Johan i Glanshammar som nummer två av fyra syskon. Vid 18 års ålder flyttar han hemifrån och arbetar som dräng, dels i Axberg och senare i Ödeby och det är troligen där han träffar Ida.

Ida föddes i Örebro som yngst av sju syskon, fyra halv- och två helsyskon. Bara två av syskonen levde till vuxen ålder. Under några år hittar vi familjen bland ”husvilla” i Örebro. Mamman avled i juni och pappan i december 1870, Ida var då bara sju år gammal och fick flytta till arbets- och barnuppfostringsanstalten Arbetshuset i Örebro. Från 16 års ålder arbetar hon som piga i Ödeby, Ytterjärna och Glanshammar.

Johan och Ida gifter sig 1885 men redan 1884 fick de sonen Sven. 1886 föddes sonen Sven Johan som vid knappt två års ålder avlider, dödsorsaken är ”maginflammation till följd av förtärd vitrinolja”. Under de följande 20 åren föds ytterligare nio barn. De fick också ta hand om två barnbarn.

Familjen bodde i Säterbo församling från 1901 och fram till 1946. Först bodde man i Godalshagen och senare i Bullertorp. De hade ett par kor och flera höns, det fanns trädgårds- och potatisland. Till huset hörde en äng som gav hö till korna. Johan arbetade på sågen och gick i skogen och högg. Ida var hemma och skötte om alla barnen. De hade inte så mycket pengar så när de äldre barnen började arbeta kunde de tillsammans till jul köpa en ny vaxduk till bordet eller något annat de tyckte kunde behövas till hemmet.

Under sommaren var det min mammas uppgift att hämta posten på varvet i Hjälmare Docka och sedan cykla med den ett par kilometer hem till farfar och farmor varje dag, måndag till lördag. Det var inte alltid så roligt eftersom hon hellre ville leka.

I juli 1946 avled Johan och bara drygt ett halvår senare Ida.

Så här gick det för barnen:

Sven (1884 – 1960) flyttade till Solna, gifte sig med Elin Hübinette 1916 och de fick samma år sonen Artur. Sven arbetade som spårvagnsförare från 1911 och fram till pensioneringen 1947. Sonen Artur avled 1950.

Gottfrid (1888 – 1955) arbetade på Bultfabriken i Hallstahammar. Gift 1911 med Jenny Flink. De fick två döttrar. Gottfrid var en duktig cyklist och deltog i cykeltävlingar. Kallades för Kolsva-Lasse.

Ester (1890 – 1965) flyttade till Stockholm, fick där dottern Astrid 1911. Astrid växte upp hos sina morföräldrar. Ester fick senare elva barn tillsammans med Karl Andersson. De bodde först i Arboga men flyttade sedan till Köping.

Verner (1892 – 1954) bodde i Arboga och arbetade på Electro Scandia (senare ASEA/ABB), fick en yrkesskada och blev förlamad i båda benen. Gift med Ella. De fick inga barn.

Ida (1894 – 1948) bodde hemma hos far och mor hela livet tillsammans med sin dotter Alice. Hennes högra arm var förlamad efter en polioinfektion och arbetade därför inte utanför hemmet. Hon skötte om sina föräldrar.

Elin (1896 – 1945) flyttade till Stockholm, gift med Konrad Johansson som arbetade på Dagens Nyheter. Elin avled redan 1945. De hade inga barn.

David (1900 – 1955) var min morfar. David arbetade i skogen och på trämassefabriken i Hjälmare Docka. Var inkallad i militärtjänst under hela andra världskriget, var i Karlskoga och Karlsborg. Gift 1933 med Agda. De fick en dotter.

Bror (1903 – 1996) arbetade som svetsare, först i Arboga men flyttade 1946 till Västerås. Var liksom sin bror inkallad i militärtjänst under hela kriget. Var gift två gånger. Hade inga barn.

Signe (1906 – 1982) flyttade till Stockholm och gifte sig med Fritiof Engdahl. Blev änka 1946. Gifte inte om sig och fick inga barn.

Stina (1908 – 2000) flyttade till Katrineholm och gifte sig 1930 med Harry Jidling. De fick en son.

av Kerstin Lindström

När jag var i tonåren fick jag reda på att min farfar inte var min biologiska farfar. Farmor Ester Ståhl pratade aldrig om detta. Det gjorde inte min pappa heller. Sista året farmor levde, hon avled 1963, frågade pappa vem som var hans far, och då svarade farmor att det var en militär från Linköping, men angav inget namn. Men det var liksom ett tomrum på pappas släkt. Ingen visste något, bara gissningar vem farmor hade träffat.

Anledningen till att jag började släktforska var att jag ville ta reda på vem som var min pappas far.

Min pappa, Birger Ståhl, föddes i Oscars församling i Stockholm 15 oktober 1916. I födelseboken stod det Fader okänd. Farmor var då 21 år gammal och arbetade som tjänarinna i familjer i Stockholm. I februari 1917 lämnade farmor sin lille son, min pappa, endast 3 månader gammal, till sina mor- och farföräldrar, Matilda Ståhl och Oskar Ståhl, som var dragon i Solvalla i Faringe, Uppsala län. Båda var då 56 respektive 59 år. Det var ganska tufft att ta hand om ett spädbarn i den åldern.  De bodde i ett litet dragontorp som hette Liljeberg.

Pappa hade det väldigt bra hos sin mormor och morfar. Han älskade morfar och var med honom överallt.  Pappa växte upp i Faringe, gick 6 år i skola där och flyttade sedan till Stockholm 1937.

I februari 2012 var jag på Stockholms stadsarkiv och forskade. Där fick jag hjälp med att söka i domstolsböckerna.  Jag sökte bland familjerättsmål för åren 1916-1920. I domstolsboken för 1919 hittade jag farmors namn. Hon hade lämnat in en stämningsansökan till hovslageriarbetaren Carl Liljegren. Han erkände då faderskapet. Det var en obeskrivlig känsla att få ett namn på min farfar. Ett lyckorus!!  Så nu var det bara att sätta igång och forska på farfar. Var kom han ifrån? Vem var han osv?

Carl Liljegren föddes 1891 i Landeryds församling, Östergötland. Hans far, torparen Adolf Fredrik Liljegren föddes 1859 i Björsäter och hans mor Hilda Matilda Andersson föddes 1863. De gifte sig 1889. Carl fick 6 syskon och han var andra barnet i syskonskaran.

Han arbetade som ladugårdskarl och dräng vid olika gårdar, bland annat Edsberga , Norrberga och Skogs gård. 1911, 20 år gammal, flyttade han till Stockholm, Oscars församling. Åren 1912-1917 var han anställd vid Livregementets dragoner, blev korpral och sedan furir. Det ska också nämnas att farmors bror Valder var på samma regemente som Carl och att farmor arbetade som tjänarinna inom militären några år, förmodligen träffade hon Carl där.

Carl gifter sig 1918 med Lydia Charlotta Lind från Hållingstorp i Östergötland. De flyttar tillsammans till Hantverkargatan i Stockholm. Carl arbetar då som förare vid Ridhuset på Djurgården 1 år och senare vid Hofslageribolaget på Upplandsgatan. Efter det startar han en egen hovslagerirörelse, men den går inte så bra. 1919 föds en son, Georg och 1921 en dotter, Judit. Han köper en ponny av en kusin och gör uppköp och säljer potatis, fisk och diverse livsmedel fram till 1925.

1925 föder hustrun Lydia ett dödfött gossebarn på Södra BB. Hon avlider i samband med förlossningen. Carl blir nu ensam med två små barn, säljer sin häst och är arbetslös fram till våren 1926. Då flyttar Anna Liljegren, en syssling till Carl, från Landeryd till Hantverkargatan. Hon ska hjälpa honom med barnen och hushållssysslor. De fattar tycke för varandra. Sommaren 1926 far de till hennes hemförsamling Yxnarum i Östergötland på semester. Carl älskar sin Anna, men hans svartsjuka tar sig andra former. Anna försöker dra sig undan hans sällskap och vill inte återvända till Stockholm. Carl blir då desperat och skadar Anna genom att skära henne i halsen med en pennkniv. Själv försöker han ta sitt eget liv genom att dränka sig i en damm, men misslyckas. Anna överlever och emigrerar till Amerika 1927.

Polisen griper honom och han sätts under rannsakning på fängelset i Norrköping. Han blir anklagad för mordförsök, men häradsrätten lindrar domslutet till misshandel, på grund av hans situation som nybliven änkling med två små barn att ta hand om. Han blir intagen på Straffängelset i Mariestad på tre år, men friges efter två år. Barnen blir placerade hos släktingar, dottern blir kvar i Stockholm och sonen flyttar till Carls syster i Fröjerum, Östergötland.

Carl bor kvar i Stockholm till 1930 då han flyttar till Linköping och arbetar som hovslagare på Hals Hofslageri. Han avlider 1960, 68 år gammal, och ligger begravd i Linköping tillsammans med Sigrid Person, okänd för oss. Han var väldigt lik min pappa. Det var tråkigt att vi inte fick lära känna honom.

Varför jag vet allt detta om Carl är att jag beställt kopior från Vadstena på hela domslutet och samtliga förhör, 58 sidor. Jag har även fått kopior på kort, anteckningsbok, diplom och vigselbevis från hans barnbarn i Åtvidaberg, som jag nu har tagit kontakt med. Jag och mina syskon var på en släktresa i somras till Östergötland. Vi träffade då en av mina kusiner och kusinbarn. Den andra kusinen hade avlidit året innan, men vi träffade hans fru som jag brevväxlar med nu. Det känns som man känt varandra hela livet. Vi har även två kusiner i Linköping, men de har inte hört av sig. Kusinen visste väldigt lite om sin farfar, men jag hade tagit fram släktträd på farfars släkt som de fick.

Tänk att min pappa hade två halvsyskon som han inte visste om. Vi har alltid sagt att pappa var enda barnet. Pappas bror, Georg, flyttade till Stockholm efter militärtjänsten och arbetade som målare och avled 1998. Tänk att de aldrig fick träffas.

av Eva Persson-Huber

Allt jag visste om min far, Per Anton, som var född 1910, var det han berättade för oss barn när vi bad honom beskriva sin barndom. Han sade sig ha förlorat sin mor, min farmor, när han var fem år, och att hans far var en ”kringresande frireligiös pastor”. Vidare berättade han att han var en oäkting och bodde på fattighus och på barnhem. Han och hans bröder bodde i en skogskoja med sin far några år under 20-talet. Han sade att han och en vän hade hittat ett gammalt svärd i Revsundssjön och att det svärdet stod bakom altaret i Revsunds kyrka. Storögda lyssnade vi barn på alla hans berättelser.

Kunde detta vara möjligt och var det verkligen sant? Som vuxen ville jag verkligen veta hur det hade förhållit sig. Det fanns inga brev, bilder eller dokument kvar från hans barndom. Jag visste bara att det varit fattigt, mycket fattigt! Genom de arkiv som kunde studeras fick jag veta mycket men inte allt. Jag ville veta mer, jag ville se dokument och jag vill se och känna de platser som berörde min far och hans liv.

I kyrkoarkiven fick jag veta att farmor hade varit i livet ända fram till 1929, att hon och min faster hade bott tillsammans ända till farmors död. Faster hade ett oäkta barn och farmor och farfar (jag får lov att kalla honom det eftersom han i kyrkoarkiven är skriven som Per Antons far) skilde sig 1923. Allt detta var helt okänt för oss i familjen. Genom kommunarkivet i Brunflo kommun fick jag de handlingar som visade på fattigvårdens ingripande i familjen och genom domstolsböckerna kunde jag följa den svåra skilsmässan som tog två hela år att få färdigprocessad.

Farfar hade varit hemmansägare 1900-1902 och därefter livnärt sig som skomakare. Då bodde han med farmor och fyra barn i en enkel lägenhet inhyst hos en bonde i byn. Fars och mina farbröders liv förändrades fullständigt 1915 då farfar krävde av fattigvårdsstyrelsen att de skulle ta hans söner i vård men att hans dotter, då 15 år, skulle sättas i arbete på grund av att hans hustru varken kunde sköta hem eller barn.

Far och hans bröder förflyttades till ett hem för ”samhällets  olycksbarn” och där fick de stanna i fyra år! Far var fem år då han kom dit och nio när han och bröderna utarrenderades till en bonde i hembyn. 1920 flyttade farfar med äldste sonen från sin hustru och sin dotter Brita. Han flyttade till en bondgård där hans äldste son fick bo med honom, men arbeta som dräng. Själv försörjde farfar sig som skomakare. De bodde då i en skogskoja (trägolv men jordväggar) i en träddunge vid bondgårdens utkant. 1921 flyttades även far och den tredje sonen till denna koja. Det var fattigt, ytterst fattigt.

Farfar krävde av fattigvården att återigen ta hand om honom och sönerna men fick avslag. Bonden lät då även den andre brodern, 12 år gammal, arbeta som dräng på gården men min far ville man inte ta hand om och farfar ville inte ha honom boende i kojan. Han krävde att socknen skulle ta hand om pojken och det gjorde de. Min far sattes på fattighuset, det ställe där gamla, ensamma, föräldrar på obestånd och psykiskt sjuka var placerade i denna socken. Där fick han stanna ända till dess han med egen kraft som 17-åring gick hela vägen ner till Sundsvall, tog tjänst på en bogserbåt och kom till Umeå. Där blev han beväringssoldat, dragon, på K4. Därefter blev livet bättre.

Min resa i sommar gick till Dalarna och Gulleråsen i Boda socken eftersom min farmor släkt stammar därifrån. Min farmorsfar flyttade till Jämtland 1866 och därefter är det Brattbyn, Brunflo, Svedje, Revsund, Döviken och Hackås som är mina hållpunkter i Jämtland. Gulleråsen är den ort som betytt mest för mina förfäder. Där har de funnits som bönder, torpare och soldater ända från 1600-talet och framåt.

Alldeles vid foten av de höjder man ser på bilden fick vi kontakt med några äppelplockande gamla herrar som visade sig vara släkt med oss genom en soldat Stööt, och de kunde också visa på det, nu igenfyllda, gruvhål som visade var man bröt silver i den lilla orten Silvberget. Där hade vi haft anförvanter på 1700-talet!

När vi kom till Jämtland var det Revsund som fick vårt första besök. Det var kyrkan som lockade eftersom det svärd far talat så mycket om skulle ju finnas där. Fanns det verkligen och hade han verkligen varit med att ta upp det från sjöbottnen omkring 1920? Vi träffade en trevlig kyrkvärd som visade oss kyrkan. DÄR FANNS DET! På väggen satt det och jag blev väldigt rörd över att bara få se det. Om det bevisligen var far som tagit upp det ur vattnet eller ej spelade ingen roll, utan bara att detta var hans svärd, som han talat så mycket om, var det viktigaste. Det var som om han stod bredvid mig och sa: ”Ja, där ser du, jänta, vad var det jag sa?”

Den kyrkvärd som vi träffat visade sig känna till Brattbytorpet där min farmorsfar, Erik Andersson Hanning, arbetat som dräng då han flyttade till Jämtland 1866. Det torpet fick jag också se, och med handen stryka över väggens timmerstockar. Vilken känsla!

I Svedje fick vi se det ställe där, troligen men tyvärr inte helt säkert, det lilla torp som min farfar ägde och brukade under1900-1902, och rester av det hus där familjen tvingades bo under de fattiga och svåra åren 1902-1927. Ödmjuk och tagen står jag och tittar på det som finns kvar av något som en gång var ett hem för sex personer.

Slutmålet för denna, min första släktresa till mina rötter, var att få se den plats där skogskojan hade funnits. Barnbarn till den bonde som upplåtit drängsysslor och skogsmark för farfar och hans tre söner visste exakt var kojan legat, och kunde minnas vad man sagt om mina farbröder och om far och jag fick bekräftat att de hade varit ytterst, ytterst fattiga.

Efter att ha hämta fakta ut formella arkiv hade jag fått se och känna med hela mitt hjärta och alla mina sinnen de ställen och de omgivningar som hade funnits runt min far. Han hade verkligen förlorat sin mor vid fem års ålder och han hade verkligen fått ta sig fram i livet ensam, liten och säkerligen ofta rädd. Han blev en far som värnade extremt om sin familj, som var stolt, mycket stolt över sitt liv och över hur det gått för hans barn och barnbarn. Det var en älskad far, farfar och morfar som dog 1997.  Han blev en vuxen, stark och ståtlig militär, en skicklig rörmontör och en frejdig firmaägare. Han blev politiskt aktiv, blev aktiv i fackliga föreningar och ”blev någon”. Fattighusungen tog hand om sig själv. Min älskade far!

av Elisabeth Haggård

Som flicka minns jag min gudmor, dvs min fars faster Hildur, som en lite udda ogift äldre dam med blåtonat kort ganska rakt hår med egenhändigt tillverkade keramiksmycken. Hon var med andra ord inte som de flesta äldre damer jag annars kom i kontakt med. Det var också mycket spännande att få komma till hennes ateljé högst upp i södra Kungstornet i Stockholm, där jag och min syster fick pröva på att dreja.

När jag började släktforska blev jag intresserad av hennes historia, som jag har fått fram via kyrkoböcker och hörsägen från mina släktingar (syskon, kusin och syssling). De har också bidragit med foton, artiklar i tidskrifter såsom Idun och Svenska hem från 30- och 40-talet. Sammanlagt har vi kunnat lokalisera och fotografera nästan 100 av hennes verk, men sökandet fortgår. Arbetet har lett till att museet i Mariestad vill inkludera några av hennes alster i en retrospektiv utställning våren 2014.

Hildur Ingeborg Haggård föddes på Sjöbergs säteri i Björnsäters socken utanför Mariestad den 12 januari 1885. Hon var yngsta dottern till godsägaren och riksdagsmannen Lars Johan Andersson och Matilda Jonsdotter. År 1905 flyttade familjen till Haggården i Leksbergs socken.

Hildur utbildades först vid Tekniska skolan och sedan på Högre Konstindustriella skolan i Stockholm som hon lämnade som keramiker 1911. Efter det studerade hon i Paris där hon 1914 var elev till Antoine Bourdelle, känd som August Rhodins långvarige medhjälpare. Hon gjorde studieresor till England och Frankrike 1913 och 1914, samt till Italien 1920-21, 1927, 1929, 1947 och 1952.

Under sin studietid vid Tekniska skolan blev hon bekant med Märta Ankarswärd-Grönvall och genom hennes kontakt anställdes hon på 1920- talet vid AB S:t Eriks Lervarufabriker i Uppsala. Här gjorde hon egna modeller, som hon dekorerade och lät bränna på fabriken. 1925 deltog hon tillsammans med Anna Petrus, Edvin Olers och Arthur Percy i en utställning i butiken Vackrare vardagsvara på Strandvägen i Stockholm. Tillsammans med Märta Ankarswärd-Grönvall ställde hon ut på Stockholmsutställningen 1930. Deras kärl var stämplade S:t Eriks, Uppsala. Modellerna hon tillverkade för S:t Eriks var tebordsbrickor, stora vaser och bålskålar. Hennes färgskala på fajanserna rörde sig från grått-svart-grönt till blått.

1936 började hon som konstnär vid Ekenäs glasbruk i Vetlanda. Troligtvis blev hon kvar till 1939, då hon efterträddes av Greta Runeberg-Tell, varefter hon startade sin egen verksamhet i Stockholm med ateljé och bostad högst upp i Södra Kungstornet på Kungsgatan.

Hennes verk i offentlig miljö finns i form av altarskåpet Bjurholms kyrka (1935), Predikstolen i Brastads kyrka (1938), samt fontänen ”Musslan” för rederiet Transatlantic i Göteborg (1942). Hildur Haggård signerade sina verk normalt med ”H.H.” eller ”HAGGÅRD”.  Hon avled den 29 december 1958 i Stockholm och ligger begravd i Lars Johan Anderssons familjegrav i Leksbergs kyrka, Mariestad.

av Eva Edberg

När jag var barn berättade min mamma mycket om farbror Carl, som var riksdagsman och bodde hos hennes familj när han var i Stockholm för att delta i riksdagsarbetet. Jag hittade också lite bilder och tidningsurklipp i mina föräldrars efterlämnade saker. När jag började släktforska tänkte jag att det skulle vara intressant att få veta vad farbror Carl hade uträttat.

Carl Johansson föddes 1856 i Sjunkamossa, en by i Rya församling strax söder om Örkelljunga. Han föds som nummer två i en barnaskara på 9 barn, men blev den äldste eftersom den första sonen dog i späd ålder redan innan Carl föddes. Föräldrarna var Åbobönder och Carl utbildar sig till snickare, arbetar ett tag i bygden, men flyttar så småningom via Kvidinge till Helsingborg.

Där träffar han Johanna Torstensson från Skaftarp i Kågeröds församling, de gifter sig och får 10 barn varav två dör i späd ålder. Carl blir fackligt aktiv och går med i socialdemokratiska partiet där han gör karriär.  Han blir ordförande i Helsingborgs stadsfullmäktige och riksdagsman.

Min morfar Magnus, en yngre bror till Karl, avancerar från målare till målarmästare och skaffar sig en målerifirma. I och med att han blir egen företagare röstar han på högerpartiet. Han flyttar med sin familj till Stockholm 1907. När storebror Carl bor hos Magnus under riksdagen, blir det alltid politiska diskussioner vid middagen, eftersom de har så olika ståndpunkter. De samlas dock efter maten och spelar priffe enligt min mamma, för hon får stå bakom sin far och titta på.

Jag besökte Riksdagens bibliotek på Storkyrkobrinken för att läsa om Carl och om möjligt se vad han hade uträttat i riksdagsarbetet för sin stad. Där fann jag en bild och lite data om honom och hans tid som riksdagsman. Han har tillsammans med sina riksdagskolleger lämnat in ett antal motioner men bara en egen, den om utökning av skånska kavalleriregementets musikkår.

De flesta av Karls barn stannar i Skåne. Farbror Carl tar också hand om några av sina barnbarn när det trasslar till sig för en son. Familjen verkar vara mycket släktkär. De tre ogifta döttrarna bor tillsammans hela livet. Johanna bor kvar på Gasverksgatan i Helsingborg när Carl dör 1940. Där bor hon till sin egen död 1947. Hon hälsade dock på hos sina döttrar i Hittarp. Den äldsta, Astrid, är den som håller kontakten med sina kusiner.

När jag i slutet av 1960-talet dansar folkdans och syr mig en folkdräkt från Norra Åsbo härad, dvs efter morfars hembygd, får jag en högtidsklut, som Astrid hade ärvt från en ogift mosters brudkista. Eftersom hon inte har gift sig själv, så ger hon den till mig.

För att tacka henne personligen, hälsar min man och jag på henne och de andra två damerna under en cykeltur i Skåne 1975. De bor kvar i Hittarp alldeles utanför Helsingborg.  Astrid är då nyss fyllda 80 år.

I somras när jag besökte Donationskyrkogården i Helsingborg för att leta upp farbror Karls grav, upptäckte jag att i hans familjegrav ligger förutom hans fru de tre ogifta döttrarna, två andra döttrar och deras makar, en son med fru och ett barnbarn.  Gravstenen rests av Helsingborgs allmänna bageriförening där Carl var kontorsföreståndare. Familjen bodde också i en lägenhet ägd av Bageriföreningen enligt Mantalslängd 1941.

Här finns mer intressanta trådar att följa. Nästa besök i Skåne får bli på kommunarkivet i Helsingborg och ett besök i rådhuset för att själv beskåda tavlan.

av Eva Edberg

Jag har alltid undrat hur min farfar var. Eftersom han dog i spanska sjukan 1918 på min pappas 5-årsdag, och farmor dog när jag var 3,5 år, så har de historier jag fått av pappa främst kommit från farmor. Min farfar hette Knut Robert Edberg och var metallarbetare till yrket. Min pappa kallade honom svärdsfejare för han gjorde bland annat utsmyckningar på svärd och svärdsskidor. Robert var över 180 cm lång, hade cendrefärgat hår och blå ögon.

Robert Edberg föds 1886 som utomäktenskaplig son till pigan Anna Charlotta Svensson när hon är 36 år och en ej namngiven fader. Anna beslutar sig för att behålla sitt barn och har turen att få stanna hos sin arbetsgivare med barnet. De flyttar med sin arbetsgivare till lite olika adresser i Klara församling. Anna flyttar så småningom till Grevgatan på Östermalm, eftersom hon hade fått arbete som piga på Schröders bageri. När Robert är 4 år gifter Anna sig med gasverksarbetaren Johan August Edberg och både hon och sonen byter till styvfaderns efternamn.

Robert börjar i Hedvig Eleonora skola 1893 på Linnégatan där han går i 8 år. Hans betyg visar att han är duktig i skolan. Hans styvfar dör 1899 och Anna och Robert blir ensamma igen. Eftersom det inte finns några pengar att bekosta en utbildning, så börjar Robert som finmetallarbetare. Han arbetar på flera olika firmor bland annat en som tillverkar svärd och sablar. Även från sina arbetsgivare får han fina vitsord.

För att få in lite extra med pengar jobbar Robert som scenarbetare på teatern på kvällarna där han träffar Elin, min farmor, som jobbar som påkläderska på samma ställe. Hon är 11 år äldre än Robert, men där tänds gnistor och det resulterar i att Robert blir pappa vid 20 års ålder. Eftersom de båda arbetar dubbelt och han har sin mor att ta hänsyn till, lämnar de bort sonen till en fostermor på Runmarö i Stockholms skärgård. De besöker sonen varje söndag i fyra års tid. Resan dit tar 6 timmar och hem lika lång tid.

Anna får livmoderskräfta och tas så småningom in på fattigvårdsinrättningen Grubbens sjukavdelning, där hon avlider 1908. Först när hon har dött flyttar Robert ihop med Elin. De gifter sig 1910 och tar då hem sonen. Detta visar hans lojalitet till sin mamma, som hade satsat så mycket för att han skulle få ett bra hem.

Familjen flyttar till Kungsholmen där de får ett par tvillingpojkar 1913. Robert är fackligt aktiv och lämnar bidrag till arbetslösa organiserade kolleger. Han är socialdemokrat och prenumererar på tidningen Brand, vilket framgår av hans kassabok från de åren.

När första världskriget bryter ut 1914 blir det ont om mat. Robert är då med och startar en kolonistugeförening i Stora mossen och bygger sin kolonistuga där. De odlar inte bara grönsaker, frukt och bär för egen del utan lyckas även sälja en del. Alla produkterna forslas på spårvagn hem till Valhallavägen dit familjen hat flyttat.

Robert har skaffat en segelbåt tillsammans med Elins svåger och en annan vän. Båten har de liggande ute på Runmarö. Det blir en hel del segling under sommaren därute. Familjen fortsätter också att umgås med sonens fostermor.

Det är några fina år hela familjen får tillsammans innan pandemin slår till. Robert är en arbetsmyra och när sjukdomen slår till fortsätter han att arbeta. Spanska sjukan var dock inget att leka med och den ändar hans liv 1918 endast 32 år gammal. Han begravs på Norra kyrkogården, men i samband med att det byggs en ny väg tas graven bort med min fars och hans brors godkännande.

Robert gjorde en hel del metallarbeten för eget bruk. Jag har ett par fina ljusstakar som han har gjort och min syster en utsmyckad tavelram.

Ovanstående berättelse har jag huvudsakligen fått fram genom hörsägen från min far, föremål, betyg, anteckningsböcker, foton, samtal med min kusin, Rotemansarkivet och Stockholmskällan.