av Anki Garmstedt

Under en stor del av mitt liv har jag hört om vår familjs anor. Det mesta verkade uppdiktat och ingen av oss ungar lyssnade så noga.

Min mamma hade hört alla dessa berättelser av sin mormor, men inte ens hon trodde på dem. Hur skulle hon kunna det? Hon bodde under svåra förhållanden hos sin mormor, och det gällde att vända flera varv, på varje krona. På slutet av 1960-talet gick hon en kurs i släktforskning.  Det första hon fick höra, var att noga kontrollera allt, samt att de flesta berättelser som gick i familjerna var ganska överdrivna.

Det var inte så lätt att forska på den tiden. Ingen dator precis utan det gällde att resa mycket till olika arkiv i nästan hela Sverige samt beställa mikrofilm till biblioteket. Hon har berättat att de ofta kom i fel ordning, så det gällde att föra bra anteckningar.

Men till hennes stora förvåning…

Allt stämde och var till och med, med ännu finare bakgrund, än hon i sin fantasi hade trott. Gammelmormor hade helt rätt.

I sin stora glädje i att hitta all denna information, började hon delge oss den. Vi var inga aktiva lyssnare precis. Allt vi sa var ungefär, Ja,Ja, ”vår släkt är väldigt gammal” Ja,Ja, ”det sägs att vi har anor från vikingarna,”Ja,Ja. Ingen bra respons från hennes barn. Jag kan konstatera att ingen av oss var det minsta intresserad, eller ens trodde på det hela.

1970 inför vår dotters dop, hade jag fått reda på, att i kyrkan hon skulle döpas, finns ett gravkor där några av våra gamla släktingar ligger begravda. Så för första gången lyssnade jag. Tänk att i denna kyrka ligger släktingar sedan 1400- och 1500 hundratalet. Det kändes otroligt, men prästen blev glad.” Äntligen får jag döpa någon från släkten Bååt. ” Kyrkan är Sorunda Kyrka.

Så går åren..

Efter min pension börjar jag med släktforskning, mest för att hitta min mans familj på hans mammas sida nere i Tryserum, men mina vänner här i Släktakademien vill att jag ska återuppta, min egen släkthistoria. Sagt och gjort.

Fördelen med adliga anor är att finns så mycket material om dem. Men man kan ju undra om deras äktenskapsvanor. De gifte sig bara i samma krets hela tiden. Jag brukar jämföra med hunduppfödning, om man skulle avla på så nära släkt, skulle du åka ur Kennelklubben. Det finns till och med kusingifte, men då fick man plikta till Kungen. Men vad är väl lite pengar, man vet ju vem man gifter sig med.

I somras sitter jag och ”leker” vid datorn. Och hittar då att den Finska släktföreningen för släkten Svinhufvud av Qvalstad ska ha en släktresa tillbaka till sina rötter. Verkar intressant. Kontaktar föreningen, för att höra om jag och min syster kan få följa med.

Det första de sa var ”vem är du? Och hur är du släkt med oss?” När jag kunde redogöra för vår familjetavla, var vi välkomna att delta.

I september 2013 åkte vi iväg mot Falun där släkten kom ifrån. Första dagen var vi på visning av gruvan. Det kändes spännande att få åka i släktens spår. I ett pergamentbrev, för Jonisse Swinshwow (Jöns Svinhuvud) 1355-1430 är det  första gången namnet nämns. Han köper Höjen och Stämnarvet.

I Falu koppargruva var de en av de större familjerna och det berodde främst på att de tidigt såg till att skaffa sig mark kring gruvan, något som var helt nödvändigt för kopparbrytningen. Det gick åt mängder med vatten och ved till kopparhyttorna. Så det gällde att äga skog och vatten. Den som ägde mest mark blev också störst. Där var Svinhufvud en av 3 större släkter tillsammans med bland annat släkten Stjerna. Med tiden blev familjeätterna mer blandade. Det sägs att familjen ägde 43 gårdar när den var som störst.

Andra dagen, åkte vi till Ornässtugan. En av skrönorna var den om Gustav Vasa, där en släkting till oss, hjälpte honom att undkomma. Nu fick vi reda på, att det var helt korrekt. Otroligt!  Fast det låter inget vidare, att bli utsmugglad genom ett dass.  Här kan man verkligen säga att ”nöden har ingen lag”.

Vi var också i Aspeboda där en annan släkting bodde, Måns Nilsson. Efter vad jag förstår var han ingen trevlig person. Han och hans far Nils Månsson använde våld och hot för att styra sina underlydande. Han hade över 40 gårdar, och var en av de rikaste i Kopparbergslagen vid den tiden.

Han tog tidigt parti för Gustav Vasa och var så säker på Gustavs vänskap att han vågade sätta sig upp mot kungen i samband med Klockupproret 1531. För detta fick han plikta med sitt liv. Alla hans egendomar konfiskerades, men så småningom fick familjen tillbaka några av dem.

Det sägs även att han var en av de första att använda dubbla fakturor, inte så smart, när det var Gustav Vasa, som skulle betala. Stora Aspeboda beboddes senare av hans dotter Anna Månsdotter. Måns Nilsson hade 11 barn och de fick alla i bröllopsgåva varsin gård.

Efter hans död sattes det upp en minnessten vid Aspeboda.  Där det står ”Frihet jag älskade, sanning och rätt”

Dagen avslutades i Knivsta där Släktgården ligger. Den heter Kvallsta idag och bebos av familjen Bonnier. Det var en väldigt speciell känsla att vandra där våra släktingar gått för 400 år sedan. Huset finns inte kvar endast källaren. Men det ”nya” huset ligger på samma ställe.

Vi var i Östuna kyrka och fick där se ljuskronan som Björn Svinhufvuds änka skänkt till kyrkan. Där hade vårt och även släkten Månesköld av Seglinges begravningsvapen (heter epitafier med ett finare ord) tidigare hängt. Men när kyrkan vid ett tillfälle renoverades, samlades de ihop och lades in i klocktornet. Det var en kall vinter och bredvid klockstapeln låg fattigstugan och de trodde det var gammalt skräp och eldade upp dem. Så var det med det.

Den tredje dagen hade vi bara ett besök. Det var på Riddarhuset. Där vi åt lunch under uppsikt av barska män på väggarna. Inte visste jag, att det enda som behövdes för, att bli adlad från början, var en häst och en man, som stod till kungens tjänst vid ett eventuellt krig. Det var nog inte så lätt som det låter. För vem hade en extra häst att rida på? Ganska få tror jag.