Skogskojans innevånare

av Eva Persson-Huber

Allt jag visste om min far, Per Anton, som var född 1910, var det han berättade för oss barn när vi bad honom beskriva sin barndom. Han sade sig ha förlorat sin mor, min farmor, när han var fem år, och att hans far var en ”kringresande frireligiös pastor”. Vidare berättade han att han var en oäkting och bodde på fattighus och på barnhem. Han och hans bröder bodde i en skogskoja med sin far några år under 20-talet. Han sade att han och en vän hade hittat ett gammalt svärd i Revsundssjön och att det svärdet stod bakom altaret i Revsunds kyrka. Storögda lyssnade vi barn på alla hans berättelser.

Kunde detta vara möjligt och var det verkligen sant? Som vuxen ville jag verkligen veta hur det hade förhållit sig. Det fanns inga brev, bilder eller dokument kvar från hans barndom. Jag visste bara att det varit fattigt, mycket fattigt! Genom de arkiv som kunde studeras fick jag veta mycket men inte allt. Jag ville veta mer, jag ville se dokument och jag vill se och känna de platser som berörde min far och hans liv.

I kyrkoarkiven fick jag veta att farmor hade varit i livet ända fram till 1929, att hon och min faster hade bott tillsammans ända till farmors död. Faster hade ett oäkta barn och farmor och farfar (jag får lov att kalla honom det eftersom han i kyrkoarkiven är skriven som Per Antons far) skilde sig 1923. Allt detta var helt okänt för oss i familjen. Genom kommunarkivet i Brunflo kommun fick jag de handlingar som visade på fattigvårdens ingripande i familjen och genom domstolsböckerna kunde jag följa den svåra skilsmässan som tog två hela år att få färdigprocessad.

Farfar hade varit hemmansägare 1900-1902 och därefter livnärt sig som skomakare. Då bodde han med farmor och fyra barn i en enkel lägenhet inhyst hos en bonde i byn. Fars och mina farbröders liv förändrades fullständigt 1915 då farfar krävde av fattigvårdsstyrelsen att de skulle ta hans söner i vård men att hans dotter, då 15 år, skulle sättas i arbete på grund av att hans hustru varken kunde sköta hem eller barn.

Far och hans bröder förflyttades till ett hem för ”samhällets  olycksbarn” och där fick de stanna i fyra år! Far var fem år då han kom dit och nio när han och bröderna utarrenderades till en bonde i hembyn. 1920 flyttade farfar med äldste sonen från sin hustru och sin dotter Brita. Han flyttade till en bondgård där hans äldste son fick bo med honom, men arbeta som dräng. Själv försörjde farfar sig som skomakare. De bodde då i en skogskoja (trägolv men jordväggar) i en träddunge vid bondgårdens utkant. 1921 flyttades även far och den tredje sonen till denna koja. Det var fattigt, ytterst fattigt.

Farfar krävde av fattigvården att återigen ta hand om honom och sönerna men fick avslag. Bonden lät då även den andre brodern, 12 år gammal, arbeta som dräng på gården men min far ville man inte ta hand om och farfar ville inte ha honom boende i kojan. Han krävde att socknen skulle ta hand om pojken och det gjorde de. Min far sattes på fattighuset, det ställe där gamla, ensamma, föräldrar på obestånd och psykiskt sjuka var placerade i denna socken. Där fick han stanna ända till dess han med egen kraft som 17-åring gick hela vägen ner till Sundsvall, tog tjänst på en bogserbåt och kom till Umeå. Där blev han beväringssoldat, dragon, på K4. Därefter blev livet bättre.

Min resa i sommar gick till Dalarna och Gulleråsen i Boda socken eftersom min farmor släkt stammar därifrån. Min farmorsfar flyttade till Jämtland 1866 och därefter är det Brattbyn, Brunflo, Svedje, Revsund, Döviken och Hackås som är mina hållpunkter i Jämtland. Gulleråsen är den ort som betytt mest för mina förfäder. Där har de funnits som bönder, torpare och soldater ända från 1600-talet och framåt.

Blick över ängar i Gulleråsen
Blick över ängar i Gulleråsen

Alldeles vid foten av de höjder man ser på bilden fick vi kontakt med några äppelplockande gamla herrar som visade sig vara släkt med oss genom en soldat Stööt, och de kunde också visa på det, nu igenfyllda, gruvhål som visade var man bröt silver i den lilla orten Silvberget. Där hade vi haft anförvanter på 1700-talet!

Svärd från tidig medeltid
Svärd från tidig medeltid

När vi kom till Jämtland var det Revsund som fick vårt första besök. Det var kyrkan som lockade eftersom det svärd far talat så mycket om skulle ju finnas där. Fanns det verkligen och hade han verkligen varit med att ta upp det från sjöbottnen omkring 1920? Vi träffade en trevlig kyrkvärd som visade oss kyrkan. DÄR FANNS DET! På väggen satt det och jag blev väldigt rörd över att bara få se det. Om det bevisligen var far som tagit upp det ur vattnet eller ej spelade ingen roll, utan bara att detta var hans svärd, som han talat så mycket om, var det viktigaste. Det var som om han stod bredvid mig och sa: ”Ja, där ser du, jänta, vad var det jag sa?”

Jag, min ”nyfunna släkting” Maud och kyrkvärden
Jag, min ”nyfunna släkting” Maud och kyrkvärden

Den kyrkvärd som vi träffat visade sig känna till Brattbytorpet där min farmorsfar, Erik Andersson Hanning, arbetat som dräng då han flyttade till Jämtland 1866. Det torpet fick jag också se, och med handen stryka över väggens timmerstockar. Vilken känsla!

Det ombyggda Brattbytorpet
Det ombyggda Brattbytorpet

I Svedje fick vi se det ställe där, troligen men tyvärr inte helt säkert, det lilla torp som min farfar ägde och brukade under1900-1902, och rester av det hus där familjen tvingades bo under de fattiga och svåra åren 1902-1927. Ödmjuk och tagen står jag och tittar på det som finns kvar av något som en gång var ett hem för sex personer.

Så gammalt, så förfallet
Så gammalt, så förfallet

Slutmålet för denna, min första släktresa till mina rötter, var att få se den plats där skogskojan hade funnits. Barnbarn till den bonde som upplåtit drängsysslor och skogsmark för farfar och hans tre söner visste exakt var kojan legat, och kunde minnas vad man sagt om mina farbröder och om far och jag fick bekräftat att de hade varit ytterst, ytterst fattiga.

Skogsområde där skogskojan funnits
Skogsområde där skogskojan funnits

Efter att ha hämta fakta ut formella arkiv hade jag fått se och känna med hela mitt hjärta och alla mina sinnen de ställen och de omgivningar som hade funnits runt min far. Han hade verkligen förlorat sin mor vid fem års ålder och han hade verkligen fått ta sig fram i livet ensam, liten och säkerligen ofta rädd. Han blev en far som värnade extremt om sin familj, som var stolt, mycket stolt över sitt liv och över hur det gått för hans barn och barnbarn. Det var en älskad far, farfar och morfar som dog 1997.  Han blev en vuxen, stark och ståtlig militär, en skicklig rörmontör och en frejdig firmaägare. Han blev politiskt aktiv, blev aktiv i fackliga föreningar och ”blev någon”. Fattighusungen tog hand om sig själv. Min älskade far!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s