av Kerstin Hermansson

Anna Stina var äldst i en syskonskara av nio barn och född i Götlunda församling 1826 i Västmanland. När hon gifter sig med Erik Ersson i oktober 1846 är hon bara 20 år gammal och redan mamma till en flicka född i augusti samma år. Barnet avlider i bröstplågor i januari året efter. 1848 föds sonen Erik Wilhelm och paret får ytterligare sex barn under åren 1851 – 1862. Familjen bor i Löre by i Glanshammars socken och Erik arbetar som dräng. 1863 lever bara tre av barnen, Erik, Mathilda och August. Erik är då fosterbarn hos sin farmor Anna Lisa Persdotter.

På nyårsdagen 1864 tar Erik med sig sonen Erik och hans kamrat Karl ut på Hjälmaren för att med en släde ta sig över isen till Sickelsjö för att hälsa på sin svärfar. De färdas över en väderbrunn eller vindbrunn, dvs. en vak i isen där varmt vatten från botten eller mellanskiktet snurrar upp till ytan och kyls av. När varmvattenbassängen är tömd kan sen brunnen frysa över. Den tunna isen brister, de ramlar i vattnet och alla tre drunknar. I bouppteckningen efter Erik kan man läsa att skulderna överstiger tillgångarna många gånger om.

I december 1866 gifter Anna Stina om sig med Jan Erik ”Jaen” Andersson född i Södra Järnäs 1817 och samma år flyttar de till Västermo. 4-årige sonen August följer med, men dottern Tilda stannar kvar i Löre som fosterdotter hos sin farmor fram till 1871. I husförhörslängderna i Götlunda från åren 1856 – 1865 hittar man Jaen bland ”lösdrivare” som skomakare.

I Västermo bodde man först i Domarn i Ekebergsmossen, Hjälmsäter. Man hade det väldigt fattigt och Ekebergs rote byggde senare ett hus kallat Hultnäs till familjen eftersom de hade det så eländigt och inte hade någonstans att bo. När Jaen lagade skor fick han ofta fisk och kanske några ören som betalning. Anna Stina och Jan Erik får tre barn tillsammans. Emma 1867 – 1967. Christina 1869 – 1870. Alma Helena 1872 – 1939.

Anna Stina var jordemor, klok gumma och ”veterinär”. Hon använde en ådersnäppa att slå åder med och hade en anteckningsbok där hon skrev ner alla sina recept på de mediciner hon använde att bota både människor och djur med. Ådersnäppan finns kvar men tyvärr inte boken med alla recept.

Jan Erik avlider den 2 april 1887 och Anna Stina i mars 1904, hon bor då kvar i Hultnäs tillsammans med dottern Alma och hennes familj. Några bilder på Anna Stina finns tyvärr inte.

Anna Stina fick i sina två äktenskap sammanlagt elva barn, bara fyra levde till vuxen ålder. 1909 avled Tilda 58 år gammal, bodde då i Viby utanför Arboga. Hon var gift, fick inga barn. August arbetade som renhållningsarbetare i Eskilstuna och fick tillsammans med sin hustru Matilda tre barn, avled 1916 54 år gammal. Alma bodde kvar i Hultnäs tillsammans med sin man och deras fem barn. Avled 1939 vid 67 år ålder. Äldst blev dottern Emma som avled fyra veckor innan hon skulle fylla 100 år.

Dottern Emma arbetade först som piga men utbildade sig sedan i Kungsör under ett år till sömmerska. Hon var mycket religiös, gick med i baptistförsamlingen i Västermo och var den första i församlingen att döpa sig i Hjälmaren. Hon var ute i byarna och höll möten och söndagsskola. Emma och maken Ludvig fick två döttrar, Ester och Maria.

av Eva Edberg

Kristina Jakobina Elisabet Nilsson föds 1843 som yngsta dottern till Nils Nilsson och Greta Cajsa Persdotter på Stora Hanes gård i Endre socken på Gotland. Hon har fyra bröder och en syster, men lillebror Oscar dör när hon är 9 år. Gården har varit i Greta Cajsas familj i många generationer åtminstone sedan 1640-talet. När Nils tar över gården efter sin svärfar går det uppenbarligen inte bra, för ganska snart förlorar de gården och flyttar på Socknen, som inhysta. Då bor bara minstingen Kristina kvar hemma. Hon konfirmeras 1858 och flyttar hemifrån redan året därpå bara 16 år gammal till Stockholm för att arbeta som piga.

Efter 4 år i Stockholm flyttar hon vidare till Sturehof i Botkyrka församling där hon också får jobb som piga. På Skansberget, ett torp under Sturehof, bor Claes Harald Hilledor Wahlberg. Han har varit fosterbarn där sedan han var ett år och jobbar som dräng på Sturehof. De träffas på Sturehof och tycke uppstår.

De gifter sig hösten 1864 i Botkyrka kyrka. Kristina är förstås inte myndig, så hennes storebror Lars Johan Nilsson, bokbindargesäll i Visby, ger skriftligt bifall för henne och Claes fosterföräldrars måg ger hennes bifall muntligt. Efter sex månader föds deras första barn, dottern Hilma. Senare samma år flyttar de till Näsby i Kyrkoroten, där Claes jobbar som dräng. Där Näsby gård låg byggdes på 1960-talet den öppna anstalten Asptuna.

Efter ett år är det dags att flytta igen, denna gång till Fågelsta säteri i Salem, där Claes tar tjänst som arbetskarl. Kristina är höggravid och föder sonen Carl efter bara någon månad. Han är tyvärr svag och dör knappt 2 månader gammal.

Tre år senare flyttar de tillbaka till Botkyrka till Hovsta under Lindhov. Där föds dottern Alma. Torpet revs på 1960-talet när motorvägen byggdes, bara två lärkträd markerar var huset låg. Uppgiften kommer från en man som bor i ett annat torp under Lindhov, och som kom ihåg när det revs.

Året därpå 1871 blir Claes av med arbetet, så de flyttar in på fattighuset i Salem. Där bor de i tre år och under den tiden föds sonen Emil. 1874 får Claes jobb på Tumba bruk som arbetskarl. Enligt min far arbetade han som snickare på bruket. Här stannar de i 9 år och barnen Eleonora, Carl, Harald, Sven och Gunhild föds i rask takt. Sven dör tyvärr bara sex månader gammal. Hilma flyttar hemifrån och jobbar som piga i socknen, utbildar sig till sjuksköterska i Stockholm och gifter sig där. Nedan följer en bild på en arbetarbostad på bruket, som hyste 4 familjer med var sitt rum och resten utnyttjades som magasin. Inget lyxhem direkt.

I december 1883 blir Claes av med arbetet igen och hela familjen flyttar på socknen, dvs. stannar som inhyses i Tumba bruk. Efter ett år flyttar de till Solna där den yngsta dottern Signe föds på våren 1885. På 20 år har Kristina nu fött 10 barn varav 2 dött som spädbarn. Efter bara några månader i Solna får Claes och Kristina arbete som portvakter i det nybyggda huset på Dalagatan 44.

Det är nog trångbott med alla barnen och efter fem år avlider Claes av cancer bara 47 år gammal. Nu står Kristina ensam med en stor barnaskara, men har kvar sin portvaktssyssla. Emil och Alma är stora nog att hjälpa till med försörjningen. Elin hjälper till med städningen av både gatu- och gårdshus. Sonen Harald kommer på sned med rättvisan och hamnar på uppfostringsanstalten Hästen no 5, Tjärhovsgatan 12 på Söder endast 10 år gammal. Där får han stanna ända till konfirmation.

Enligt min farmor Elin, var Kristina en kvinna med skinn på näsan, vilket kom väl till pass i portvaktsarbetet. Hon var duktig på att avhysa druckna män, som försökte ta sin tillflykt till portuppgångarna och gården. Alla graviditeter, flera omgångar med väldigt svåra år på fattighus och socknen, samt ett slitsamt portvaktsarbete tar dock ut sin rätt. Kristina dör bara 49 år gammal av hjärtfel på Sabbatsbergs sjukhus, som ligger ett stenkast från huset hon bor i. Tyvärr finns inget fotografi bevarat av Kristina, bara de berättelser min farmor förmedlade via min far, det jag har hittat i kyrkböckerna samt samtal med folk vid Lindhov och guide på Tumba bruk.

Vad hände då med alla barnen. Hilma fick två barn, men dog i lungsot redan 1893. Hennes man lämnade sin treårige son hos sina föräldrar och tog med sig dottern och emigrerade till Amerika. Sonen kom efter när han hade blivit vuxen. Alma jobbade som porslinsarbetare på Rörstrand inte långt från hemmet. Hon gifter sig 1895 i december, men dör redan ett år senare av lungsot.

Emil blir typograf och flyttar till Gävle där han gifter sig och får en dotter. Carl går till sjöss, först utmed Östersjökusten, men sedan till England. Där träffar han Rose, de gifter sig och han emigrerar dit. Harald går också till sjöss, men hans vidare öden återstår att utforska. Elin, Gunhild och Signes öden vävs samman, men det får bli en annan historia.

av Eva Edberg

Knut Persson i Lilla Istad och Kerstin Jönsdotter i Stora Istad i Alböke socken på Öland gifter sig 1695 den 20 juni. Kerstin flyttar hem till Knut och de bildar familj. Dottern Maria föds 1697, sonen Per 1699, men han dör i späd ålder, Brita föds 1702 den 22 maj, ännu en son Per 1704 och slutligen sonen Olof 1708. De är bönder och brukar jorden på den norra delen av alvaret en bit norr om Borgholm.

Strax före julen 1710 insjuknar Kerstin och avlider den 20 december i pesten. I mitten av februari dör pappa Knut och sonen Per. Några veckor senare är det dottern Marias tur. Samtliga har dött i pesten. Kvar blir bara Brita 8 år och Olof 2,5 år. Om de har haft böldpesten och överlevt framgår inte av kyrkböckerna. Prästen noterar i slutet av 1711: ”Äro således 133 döda av pesten i Alböke socken ehuru osäkert äro om alla blivit antecknade”. Normalt dog endast en handfull personer i socknen per år.

Vad var då detta för pest, för det var ju inte Digerdöden, som ju härjade flera hundra år tidigare. Det här var vårt senaste pestutbrott, som varade mellan 1710 och 1713. Det började med att en skuta från Pärnu i Estland landade i Erstaviken i Stockholm på våren 1710. Man visste inte att man hade pesten ombord, men det blev man varse när passagerarna och besättningen hade klivit iland. Det var en böldpest, men hög dödlighet. I Stockholm dog 22000 innevånare vilket var 40 % av befolkningen. Uppland och de större städerna drabbades värst. Värmland, Dalsland, Bohuslän och stora delar av Norrland var förskonade, men hela det övriga landet hade farsoten.

Ett kronskepp med värvade soldater från Stockholm anlände till Kalmar i september 1710. De bar på smittan och den spred sig därifrån över till Öland. På Öland var bakterien särskilt aggressiv, det vill säga drabbade sin värd extra hårt. Man såg därför döda människor på vägarna och i skogen, som inte hunnit hem. Därför var det kanske inte så konstigt att 2/3 av Britas familj dukade under.

Brita fick flytta till sin farbror Nils Persson i Alböke by, där hon växte upp. Hennes lillebror stannade hos grannar i Istad, växte upp och arbetade som dräng. Han skaffade aldrig familj och dog endast 36 år gammal.

Brita gifte sig med bonden Olof Bengtsson på Stora Haglunda gård i Alböke. De fick barnen Knut, efter morfar, Jon, Kerstin (min ana), Karin, Brita och Olof mellan 1824 och 1838. Brita och Olof bodde kvar på gården hela sitt liv. Brita blev änka 1771 och tio år senare vid 80 års ålder avled hon av magrev, vilket är det samma som kolik.

Det finns inga husförhörslängder i Alböke före 1790, så alla uppgifterna har krävt mycket slående i födelse- och dopböcker, lysnings- och vigselböcker samt död- och begravningsböcker. Det gick åt en del timmar kan jag säga. Jag har hämtat uppgifterna om pesten bland annat ur Läkartidningen nr 13 2010-03-30.

Brita är min farmorsmorfarssfarmorsmor. Där var det på håret att man inte skulle finnas.

av Eva Edberg

Första november 1810 föds en liten flicka i ett torp i Smedby utanför Hjälstad i Västergötland. Torpet heter Pirum och där bor hennes mor Margaretha Ambjörnsdotter med sina två söner Jonas och Anders. Margareta är gift med soldaten Ola Smedberg, som har försvunnit i Napoleonkrigen två år tidigare, och ingen vet om han har stupat eller är tillfångatagen av fransmännen. Det innebär att lilla Maria är ett oäkta barn, trots att modern är gift. Om Margareta varit tillsammans med någon annan frivilligt eller under tvång kan vi bara spekulera i. Det kanske inte var så lätt att bo ensam med två små pojkar i ett litet torp i orostider

Det visar sig att Ola varit fånge i Frankrike och kommer hem några år senare till Pirum. Margareta får tillsammans med honom fyra söner, så lilla Maria växer upp med idel halvbröder. Hon får dock Olas efternamn och kommer därför att heta Maria Olofsdotter ibland och Maria Smedberg för det mesta.

Maria börjar jobba som piga först i grannförsamlingen Mo, sedan i Bällefors. I inflyttningslängden för Bällefors står att Maria är ledig till äktenskap, oklanderlig men att hon har fött ett oäkta barn som har dött. I Bällefors arbetar hon på Mockeltorp skattegård ett år, för att sedan flytta hem igen. Vi har nu kommit fram till 1841 och året därpå dör Ola Smedberg. Maria bor kvar med sin mor i Pirum tills denna dör 1846.  Innan dess har Maria fått en oäkta dotter Maria Christina 1844. Hon har fått absolution för sin utomäktenskapliga dotter.

Jonas Jonsson heter en torpare under Frälsegården Rölsa i Hjälstad. Han är gift och har två döttrar, Kajsa född 1837 och Stina född 1841 med hustru Greta Pehrsdotter. Greta dör dock av Håll och stygn (lunginflammation) 1843 bara 36 år gammal. Jonas står nu ensam i torpet med två små flickor. Han behöver förstås hjälp och det är Maria som ställer upp som piga och hjälper till. Kanske är Jonas far till Marias oäkta barn Christina, som föds 9 månader efter Gretas död. Så behöver ju inte vara fallet, men det är inte otroligt.

Från 1849 blir både Jonas och Maria skrivna på Socknens slut, men troligen bor de kvar i torpet på nåder, för så står det i Jonas bouppteckning. Maria föder en son Carl Johan 1850, som dör efter bara en vecka. Jonas står som fadder till barnet, men erkänner det inte. 1851 får Maria ännu ett oäkta barn, men denna gång erkänner Jonas faderskapet. Dottern heter Matilda och får efternamnet Jonsdotter Smedberg. Jonas döttrar med Greta flyttar hemifrån 1854 respektive 1855.

Jonas dör på vägen hem från Binneberg 15/7 1861. Det blir tydligen en utredning för han begravs inte förrän i januari 1862. Jonas står som inhysemannen och änkemannen i bouppteckningen. Maria står för förteckningen över Jonas bohag i hans bouppteckning.

Christina flyttar hemifrån 1865 och Mathilda 1871, så nu är Maria ensam kvar och är skriven på socknens slut. Om hon nu bor inhyst hos någon annan eller kvar i torpet framgår inte.  Båda döttrarna hamnar så småningom i Göteborg och bildar familj med varsin bror. Maria fick troligen aldrig träffa något av sina barnbarn, för varken hon eller hennes döttrar hade några pengar att resa för.

Maria dör 1885 av slag 75 år gammal som inhyses piga. Prästen har noterat att Maria har två oäkta barn. Nu kan man undra varför Jonas inte gifte om sig med Maria utan använde henne som piga och bevisligen sängvärmare. Han var ju egentligen utan medel, bodde som inhysning och behövde knappast ta hänsyn till något arv till sina döttrar med Greta. Prästen kanske pressade honom att erkänna ett av sina oäkta barn till slut. Vad vet jag.

av Kerstin Hermansson

Maria föddes den 1 januari 1887 i Ekeby, Kungsör, som fjärde barnet av åtta till Per Adolf Nyström och Katarina Albertina Eriksdotter. I januari året innan avled två av de äldre syskonen födda 1883 och 1885. Äldsta barnet Albertina var född 1882, bröderna Karl Oskar 1888, Edvard Sigfrid 1892, Ernst Rikard 1893 och Johan Adolf 1901. Mellan 1903 och 1919 kommer dessa fem syskon och deras mamma att avlida i tuberkulos.

1902 flyttar Maria hemifrån och börjar arbeta som piga. I april 1906 får hon en dotter, Ragnhild. Pappa är blivande maken hemmansägaren Axel Andersson från Hästhäll i Västermo. Paret gifter sig i augusti 1906 och Maria flyttar då in hos Axel och hans föräldrar som har ett litet jordbruk. 1907 föds andra dottern Agda och 1911 dottern Irma. Axels mamma Karolina avlider i juni 1912 men pappa Anders bor kvar på gården. I december 1912 får paret sin fjärde dotter, Lilly, och 1916 föds Berta. Barnen gick i Tovhulta skola och fick gå genom skogen några kilometer varje dag till och från skolan. Efter skolgången gick de två äldsta och läste och konfirmerades i Västermo kyrka.

Under åren 1905 – 1916 bor i granngården i Hästhäll Ludvig och Emma Larsson med sina döttrar Ester och Maria. Emma håller söndagsskola och där går Ragnhild och Agda. Agda har sedan späd ålder njurproblem och av familjen Larsson får hon ofta fisk som anses vara bra för hennes njurar.

Agda har berättat att trots att Hästhäll låg långt bort från någon större väg kunde det under första världskriget komma personer vandrande från bl.a. Eskilstuna och Kungsör och be om hjälp med mat. I städerna fanns inte så mycket att köpa men på landet var många självförsörjande i jordbruket och kunde dela med sig av både mjölk och ägg.

1918 drabbar spanska sjukan familjen. Pappa Axel avlider den 18 november och Maria står ensam med fem döttrar. Enligt bouppteckningen efter Axel verkar man ha det materiellt sett mycket bra och man har kor, höns och ett får.

I november 1919 flyttar Axels pappa Anders till fattiggården och avlider där i december 1920. Äldsta dottern Ragnhild flyttar och börjar arbeta som piga 1922 och samma år får Maria ytterligare ett barn, sonen Evert, fadern okänd.

Maria som varit frisk förutom mässling som barn började kring nyåret 1921 att hosta och känna sig matt. Hon sökte läkare och fick medicin och kände sig bättre. Vintern 1922/1923 började hon hosta igen. Under sommaren 1923 kände hon sig matt och i augusti fick hon blodiga upphostningar och hostade så mycket på nätterna att hon inte kunde sova. Den 18 augusti sökte hon återigen läkare i Kungsör som remitterade henne till Löt sanatorium i Malmby där hon skrevs in den 19 september. Man konstaterar tuberkulos. Maria får mediciner men blir inte bättre och redan den 31 oktober kl 9 eftermiddag avlider hon.

Hemma i Hästhäll finns de sex barnen. Ragnhild har flyttat hem igen och kanske får de hjälp av morfar Per Adolf som är den enda levande nära släktingen och hans hushållerska Malin. Enligt församlingsboken bor man kvar i huset i över ett år men i november 1924 splittras familjen. De två äldsta börjar arbeta som pigor, Ragnhild i Kungsör och Agda i Öja. De fyra yngsta barnen placeras ut i familjer i Västermo.

Syskonen kommer hela livet att hålla kontakt med varandra och åtminstone en gång om året träffas man tillsammans med sina barn och barnbarn.

Agda Andersson är min mormor och Ester Larsson från grannfamiljen i Hästhäll är min farmor!

av Kerstin Lindström

Min mormor Anna Maria Bergvall föddes 1872 i Stora Finndalen, Almunge församling, Uppsala län. Hon var tvilling med brodern Ture Joel, som tyvärr dog endast 3 månader gammal. Hon hade två äldre bröder, Carl född 1866 och Artur född 1869. Jag har aldrig träffat min mormor för hon dog när jag var 2 år gammal. Den här berättelsen kommer bland annat från min mamma, från övrig släkt, brev, gamla Faringe-bor och naturligtvis kyrkböckerna.

Annas mor hette Sofia Thuresson, född 1834 i Bladåker, Uppsala län. Fadern hette Gustaf Bergvall, född 1828 i Stora Finndalen. Han var brukare/arrendator till gården. 1874 flyttade familjen till gården Ytternäs i Ununge församling och bodde där i 7 år. De flyttade sedan tillbaka till Almunge och till frälsetorpet vid Lilla Finndalen. Annas bröder flyttade 1895 till Tveta församling, Södermanlands län för att söka jobb. Carl fick jobb på järnvägen, senare blev han stationsmästare vid Tvetabergs station, men avled 1906 i hjärnblödning. Broder Artur fick jobb som banvaktare vid Almnäs järnvägsstation, men flyttade vidare till Östertälje. 1929 var han tillbaka till Tveta/Almnäs där han avled 1974. Enligt husförhörsboken och utflyttningslängden flyttade Anna till Uppsala 1886, men hon finns inte i Uppsalas inflyttningslängd för år 1886.

När hon flyttade till Tveta församling 1901 stod det att hon flyttade från Almunge. I Tveta jobbade hon som piga på Tvetabergs säteri hos Carl Oskar Rydberg. Hon började sällskapa med Fritjof Andersson som var banvaktare vid Turinge station. De flyttade sedan tillsammans till Almnäs järnvägsstation, banvaktsstugan, där Fritjof började som banvaktare. 1902 gifte sig Anna och Fritjof i Tveta och flyttade 1903 till Hedvigsberg i Mariefred. 1904 var ett tragiskt år för Anna.  I maj drunknade Fritjof och hon blev änka. Hon var då gravid.  I december samma år födde hon en son, Karl Johan, som dog efter 3 dagar. Vilken tragedi att mista både man och barn samma år! Hon fortsatte att jobba som piga i Tveta tills hon 1907 flyttade tillbaka till Almunge, då till Kvarnhill, där hennes mor och far nu bodde. Torpet var på 1 rum och kök med sovloft och jordkällare. Hon träffade där en ny man vid namn Otto Wilhelm Johansson, född 1873 i Bladåkers församling och han jobbade som snickare. Han blev min morfar. Han hade 9 syskon och var nummer 7 i syskonskaran.

1908 dör Annas far Per Gustaf, 81 år av ålderdom. I mars 1909 gifter sig Anna och Otto i Almunge kyrka och i augusti födde Anna ett dödfött gossebarn. 1911 födde hon en dotter som fick heta Märta, 1913 en dotter Margareta, 1915 fick hon ytterligare ett dödfött barn, en flicka. 1917 föddes min mamma, Frida och då var Anna 45 år.  1918 dör Annas mor Sofia.

1922 dog även Annas andra man Otto, 50 år gammal. Dödsorsak; kräfta i magen. Nu var hon ensam med 3 minderåriga barn. Hon försörjde sig på att hjälpa grannarna, framförallt bönderna med diverse göromål, såsom tvätt och matlagning.  Hon var en duktig kokerska. Och Anna var godheten själv, snäll och beundrad, därför fick hon namnet mor Anna.  Hon var så gästvänlig. Det var alltid trevligt att stanna vid torpet och få en kopp kaffe och en pratstund. Grannarna var väldigt snälla och hjälpte henne med tyngre jobb.  Varje morgon var hon uppe tidigt och tände i spisen så det var varmt och gott när flickorna vaknade, gjorde i ordning matsäck (smörgås och mjölk) som de skulle ha med till skolan. Sen begav sig flickorna till Haglunds skola dit det var 2-3 km att gå.

Döttrarna Märta och Margareta jobbade som pigor i Faringe några år innan de flyttade till Uppsala 1929 respektive 1931. Min mamma Frida träffade min pappa Birger i Faringe runt 1932. 1938 flyttade hon till Stockholm och jobbade som piga och sömmerska. Sedan flyttade de tillsammans till Hammarbyhöjden 1942, 1 rum o matrum med litet kök och badrum. Dom gifte sig 1943 och fick min bror, Leif, 1943 och min syster Birgitta 1946. Jag föddes 1948 och 1950 flyttade vi till en modern nybyggd 3-rumslägenhet i Kärrtorp.  I december skulle mormor Anna komma till oss i Kärrtorp. Hon hade det jobbigt med andningen sen ett antal år tillbaka. Vi bodde 3 trappor upp utan hiss. Luciadagen fick hon åka in till Serafimerlasarettet där hon avled. Hon var då 78 år gammal. Dödsorsaken var hjärtmuskelinflammation och högt blodtryck. Hon och morfar Otto ligger begravda i Almunge kyrka.

Torpet i Faringe där min mormor bodde och min mor föddes har funnits i släkten ända tills för 5 år sedan, då den såldes. Vi har haft det som ett sommarparadis. Mina föräldrar, mina syskon och jag har varit där varje sommarlov sen jag var bebis. Det har varit mitt andra hem. Ett underbart omodernt torp bland bondgårdar där kor betar runt husknuten. Varje sommar besöker vi Faringe och hälsar på vänner vi har kvar där. Det finns massor med härliga, roliga barndomsminnen plus att min mamma, mormor och mormors mor bott där. Tänk om väggarna kunde tala i torpet……

av Eva Persson-Huber

Min farmor hette Märta Lisa Hanning. Hon hade en äldre och en yngre syster. Min farmors mor dog 1891, endast 47 år gammal och då var flickorna 21, 13 och 6 år gamla. De bodde med sin far och sina bröder fram till 1900 då två av bröderna tog arbete som gruvarbetare i Gällivare. Fadern Erik och brodern Hans Olof anslöt sig till bröderna i Gällivare 1901 och under åren 1903-1905 emigrerade alla männen till Kanada. Flickorna blev kvar i Sverige. Deras öden blev likartade på så sätt att alla tre förblev fattiga och alla tre fick en för tidig död.

Märta Lisa föds den 26 juli 1878 som tredje barnet till Lisa Eriksdotter Hanning och Erik Andersson Hanning. Familjen bor då i torpet Kavåsvallen i den lilla orten Kavåsen i Revsund socken i Jämtland. Torpet finns inte längre kvar. I arkivhandlingar beskrivs det som ett ödesböle., ett torp som har ödelagts. Idag är allt skogsmark. Pappa Erik var beväringssoldat och arbetare. Hans militära syssla gjorde att han, förmodligen, var frånvarande från hemmet periodvis.

Familjen flyttar 1880 till byn Döviken i samma socken, Revsund, och bor hos distingtionskorpralen Per Persson Areskog. De betecknas som utfattiga i kyrkböckerna. Det innebär att de inget ägde förutom gångkläder. Inga bouppteckningar eller andra dokument kan bestyrka deras ekonomiska situation.

Märta Lisas syster och bror föds 1882 respektive 1885 i Döviken och familjen stannar där ända till 1901 då fadern och den yngste sonen, Hans Olof, flyttar till Gällivare i Kiruna kommun. Märtas storasyster Brita gifter sig 1896 och flyttar därmed hemifrån. Hennes lillasyster Hulda Ottolina flyttar från hemmet 1897, samma år som Märta börjar arbeta som piga i Anviken. Bröderna Erik Alfred och Andres Tobias flyttade till Gällivare år 1900. Redan 1898 hade fadern varit borta ett helt år på grund av att han då arbetade i Malmberget, och det var antagligen detta som gjorde att sönerna flyttade till gruvorna i norr.

Märta Lisa arbetade som piga hos hemmansägare Nils Olof Aronsson med familj från oktober 1897 till dess hon gifter sig år 1900. I samma by, Anviken, bor även en bondson, vid namn Nils Olof Persson. Han är tjugo år äldre än Märta. I juli år 1899 blir hon gravid och Nils Olof och hon bestämmer sig för att gifta sig. Det dröjer emellertid ända till 7 januari 1900 innan lysning sker. Barnet föds i april 1900 och paret gifter sig i juni 1900.

I samband med giftermålet flyttar den lilla familjen till eget torp i Svedje, en liten by nära Döviken. Där har Nils Olof övertagit en gård, ett odalstorp, och kallas hemmansägare. Han är som sagt tjugo år äldre än sin maka och det torde ha varit svårt för Märta Lisa att som piga bli med barn före äktenskapet och dessutom med en arvlös bondson som var så gammal. Nu, vid 22 års ålder var hon mor och torparhustru.  Vad som exakt händer med Nils Olof, Märta Lisa och lilla Brita efter det att de flyttat in i torpet vet vi inte, men redan 1902 överger de torpet och flyttar in som hyresgäster hos bonden Harkvin Karlsson och där sker mycket som leder till tragedier för familjen. Märta Lisa föder sonen Erik Olof 1904, sonen Nils August 1908 och slutligen sitt sista barn, Per Anton, min far, 1910

Nils Olof arbetar som skomakare i Brunflo under alla åren. I januari 1914 börjar Märta Lisas stora sorg. Hon blir misstänkliggjord av sin man. 1915 skriver Nils Olof till fattigvårdsstyrelsen i Brunflo att han begär att socknen skall omhänderta hans och Märtas tre söner och att det skall anordnas med arbete för dottern, den 14-åriga Brita. Skälen för hans begäran är dels att han inte kan försörja sin familj och dels att barnen far illa av moderns oförmåga att sköta hem och barn. Indirekt är allt Märtas fel! Kommunen går med på att placera de tre sönerna, Erik Olof, Nils August och Per Anton, på fattighus i Odensala och det sker i november 1915. Barnen tas ifrån Märta Lisa.  Brita utplaceras dock inte utan bor kvar med far och mor i lägenheten.

Under åren 1915 till 1919 träffar Märta aldrig sina söner. Hon förhindras av socknen att hålla kontakt med dem. Hennes roll som mor kan inte beveka de sockenmän som tror på Nils Olofs beskyllningar. Märta Lisa är försvarslös.

Sönerna är i Odensala 1915-1919. Under december 1918 övertar Östersund försörjningsgården (fattighuset)i Odensala och meningen är då att Brunflo socken skall betala Östersund för vården av pojkarna. Detta vägrar Brunflo socken. Nils Olof hämtar därför pojkarna, förmodligen hem till lägenheten i Svedje. Fattigvårdsnämnden anser att Nils Olof med detta handlande har talat om att han kan ta hand om försörjningen av sina söner. Nils Olof lämnar in en skriftlig önskan om att socknen återigen skall omhänderta sönerna, men får avslag på sin begäran. Ingenstans kan vi läsa något om moderns roll i barnens öden.

Under våren 1920 flyttar Nils Olof och den äldsta sonen Erik Olof från familjen. De bosätter sig i Döviken hos bonden Jöran Håkansson. Erik Olof arbetar som dräng på Håkansgåden och Nils Olof har fortfarande titeln skomakare. De bor på bondens marker i en skogskoja. Nils Olof kräver att Märta Lisa skall flytta till honom i kojan i skogen. Hon vägrar. Hon stannar kvar i Svedje med dottern och de yngsta pojkarna.

Redan på hösten 1921 blir emellertid Märta ensam kvar i Svedje med sin dotter Brita. Det är oklart hur hon försörjer sig. Sönerna Nils August och Per Anton blir av socknen utarrenderade till ett äldre torparpar i Döviken under några månader och därefter flyttar de in till sin far i skogskojan.

1921 lämnar Nils Olof in en stämning mot sin hustru Märta Lisa och begär samtidigt om skilsmässa. I de domstolsförhandlingar som sker företräds båda parter av ombud. Skilsmässoprocessen blir lång. Märta Lisa visar upp intyg från läkare om sitt psykiska och fysiska tillstånd som förklaring på varför hon inte ställer upp på de ”förhör”, de medlingstillfällen, hos kyrkoherden i Brunflo som domstolen kräver av henne. Prästen har hela tiden stött Nils Olof och Märta Lisa visar sin styrka, tycker jag, då hon vägrar medling. Hon kräver underhåll från sin make, men domstolen avslår hennes begäran. Bonden Håkansson, på vars mark Nils Olof har sin skogskoja, skriver till rätten att Nils Olof inte har medel att hjälpa sin hustru som tillsammans med deras dotter Brita bor kvar i Svedje.

Det finns domstolsutdrag från fyra tillfällen då man behandlar frågan i rätten.  Allt handlar om Märta och hennes vägran att fullfölja sin hustruroll.  1923 beslutar rätten om att äktenskapet skall upphöra. Nils Olof får ansvar för sönerna.

Nis Olof meddelar att han inte kan försörja sin yngste son, min far, som därför placeras på fattighuset i Revsund.. När Nils Olof dör 1928, 70 år gammal finns i bouppteckningen en summa av 12430 kronor som tillgångar. Från denna summa kräver Brunflo kommun 11200 kronor för omvårdnad av sönerna och 2000 kr ersättning för rättegången. Nils Olof begravning kostade 110 kronor. Det finns alltså inte en enda krona som arv till hans barn. Allt gick åt att betala för vård, skolgång, fostran av min far och hans bröder under åren 1915-1919 och för Per Anton under åren 1923-1927!

Man kan ingenstans finna något som visar på hur Märta Lisa och Brita klarar av de åren då de utsätts för socknens press och makens krav. Ingenstans finns heller något att läsa om min farmors känslor kring de förlorade sönerna.

1924 föder dottern Brita en son. Fadern är okänd. Märta Lisa och Brita stannar, trots den skam som följde med oäkta, faderlösa barn, kvar i Svedje och förblir boende där till 1927 då de flyttar till Lockne där Brita får arbete vid ett sågverk. Märta Lisa är sjuk. Märkt av sin sjukdom tas den enda bild av min farmor som jag äger och den torde vara tagen omkring 1927/ 1928. Under sommaren 1929 flyttas Märta Lisa till Östersunds lasarett där hon dör 26 juli 1929. Dödsorsaken anges vara TBC.

Min bild av min farmor är en bild av den fattiga dotterns, pigans och hustruns lott under gången tid. Kvinnan står ensam. Jag kan inte finna i någon handling att hennes mänskliga värdighet på något sätt försvaras. Jag ser bara en ledsen, förtvivlad och fattig kvinna som försöker överleva. Kanske fanns det människor runt henne som stöttade henne eller kanske var det så att onda tungor kommenterade hennes öde elakt och kränkande. Tyvärr får jag aldrig veta det. Det finns inga brev, och jag har ännu inte hittat några levande vittnen. Det finns inte heller några handlingar som visar på hennes situation förutom det enda lilla läkarintyg, som hon lämnar ifrån sig under skilsmässoförhandlingarna. Där framkommer att hon har kronisk blodbrist och svaga nerver. Hon måste ha lidit svårt. Någon kraft att arbeta mot sin TBC kan inte ha funnits. Jag skulle så gärna velat vara nära min farmor!

av Eva Edberg

Min farfars mor var ett oskrivet blad när jag började släktforska. Jag visste att hon hette Anna, att hon hade fått ett oäkta barn (min farfar) 1886 och att hon jobbade på Schröders konditori på Östermalm. Hon gifte sig senare med en man som hette Edberg och som jobbade i Värtahamnen.  Jag hade dessutom två fotografier i min ägo, ett på Anna och ett på hennes make.

När jag gick grundkurs i släktforskning använde vi min farfar som exempel när vi lärde oss leta i Rotemansarkivet. Detta var några år sedan, så Rotemansarkivet var då ganska rudimentärt. Vi slog på Knut Robert Edberg, men det gav inget resultat. Däremot hittade vi Knut Robert Svensson född 1886 boende med sin mor Anna Charlotta Svensson född i Hemsjö i Älvsborgs län. Jag hade hittat henne. Men varför var hon i Stockholm, när Hemsjö ligger söder om Alingsås. Det naturliga vore att flytta till Göteborg. I min forskning i kyrkoarkiven följde jag hennes anor så långt det gick samt henne själv och hennes syskons liv från vaggan till graven. Därur växte det fram en mycket intressant bild.

Anna föds 1850 som yngsta barn till skolläraren Sven Svensson och hans hustru Anna Britta Hansdotter i Västra Dalen i Hemsjö församling.  Hon är barn nummer sju i kullen, varav en bror, född 1849, dör efter bara en vecka. Hennes mor som är 39 år, dör någon månad efter Annas födelse i sviterna av barnsbörden. Annas far är 53 år när Anna föds och när hon är fyra år dör även han. Då står sex omyndiga barn utan föräldrar, och bouppteckningen visar att Sven Svensson har levt lite över sina tillgångar. De tre äldsta barnen, Maja Stina 20, Sven 18 och Christina 14 börjar jobba och de tre yngsta, Johannes 11, Josefina 9 och Anna Charlotta 4, kommer till olika fosterhem.

Anna hamnar som fosterbarn hos änkan Anna Katarina Andersdotter i Hökshult. Där stannar hon till hon är 17 år. Nu börjar hon jobba som piga i Råbockskullen och sedan 1870 på Järnvägshöjd i Lerum. Järnvägen går som en röd tråd genom hela barnaskaran.  Maja Stina gifter sig med en banvaktare och de blir kvar i i grannförsamlingarna där han jobbar vid Flodas och Lerums stationer. Sven jobbar också inom järnvägen och gör karriär som banmästare och sedan stationsföreståndare. Han rör på sig och hamnar i Södertälje, Gistad i Östergötland och sedan Gnesta station. Christina gifter sig med en banvaktare och hamnar också vid Floda station.  Johannes blir fosterbarn hos en kusin och blir sedan banvaktare först i Partille och Örgryte men större delen av sitt liv i Brunskog i Värmland. Josefina bor efter ett tag hos sin storasyster Maja Stina tills hon börjar arbeta som piga. Hon flyttar efter Sven och bor ett tag hos honom i Gnesta, men hamnar så småningom i Stockholm.

Anna tar ett stort steg och flyttar till sin storebror Sven, som då är stationsföreståndare i Gistad. Där benämns hon som jungfru, men det går bara två år innan hon drar vidare till storstaden Stockholm och Johannes församling. Hon får plats som piga i en familj på Brunnsgatan 14 och 1878 flyttar hon till Hedvig Eleonora församling och börjar jobba hos doktorsänkan Augusta Cecilia Ekman och hennes dotter Alma Lovisa. Hon flyttar med dem till Klara församling, tar ett annat jobb ett tag, men kommer tillbaka till dem igen.

1886 får hon en oäkta son, Knut Robert, då hon är 36 år, så man kan väl knappast tro att hon blir förförd. Enligt familjesägnen var fadern antingen son till prästen i Katarina församling eller son till en sjökapten. Oavsett vad så försvinner fadern, och syns aldrig till i några kyrkböcker. Hon beslutar att behålla sitt barn, och flyttar till Gamla Kungsbroholmsgatan, därefter till Artillerigatan för att till slut hamna på Grevgatan. Hon jobbar då som hushållerska för familjen Schröder på Grevgatan.  Familjen Schröder har ett konditori på Storgatan 27.

I samma hus på Grevgatan bor den sex år yngre Johan August Edberg, som jobbar på gasverket i Västan. Johan är född i en statarfamilj, som flyttade runt i trakten av Knivsta och Vassunda. Han har jobbat som dräng, både i sina hemtrakter och i Österhaninge innan han tar anställning hos en klensmed på Stora Bastugatan i Klara. Han jobbar också ett tag som mjölkutkörare i Stockholm innan har börjar på gasverket. Johan och Anna gifter sig 1890, och både Anna och hennes 4-åriga som byter efternamn till Edberg. Anna och Johan skaffar aldrig något gemensamt barn.

Johan dör redan 1899 i lunghinneinflammation och Anna med Robert blir kvar på Grevgatan 31 och hon fortsätter jobba. Efter ett par år börjar Robert arbeta som metallarbetare och kan hjälpa till med försörjningen.

Anna dör i december 1908 av livmoderscancer på Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning på Kungsholmen även kallad Grubben, men är skriven på Grevgatan 31. Efter moderns död flyttar Robert ihop med sin Elin, vilket är beskrivet i en av historierna under Berättelser – Gräv där du står.

Jag fick en massa svar på mina frågor och en intressant inblick i hur Sveriges järnväg utvecklades och gav många, som inte hade något arbete, stora möjligheter till försörjning. Fram till denna generation hade släkten i alla grenar bakåt bott i Hemsjö eller närmaste grannsocken, men järnvägen öppnade för en mycket större rörlighet, vilket vi ser att fyra av barnen i denna familj utnyttjade. Jag har också sett att trots att barnen blev föräldralösa så tidigt var sammanhållningen i barnaskaran stor. Anna hade nog en tuff barndom som fosterbarn, men de äldre syskonen höll bevisligen ett öga på henne. Hon måste ha varit en stark kvinna, som behöll sitt oäkta barn och flyttade runt till olika platser i Stockholm med honom och dessutom arbetade samtidigt som tjänstekvinna. Troligen hade hon ett bra stöd från sin bror Sven, som tidvis bodde i Stockholm och sin syster Josefina. Dessutom var det sant som min far berättat att hon arbetade för familjen Schröder även om det inte var att stå i konditoriets butik.

av Eva Edberg

Min mormor var 70 år när jag föddes, men jag fick nästan 26 år med henne, för hon blev riktigt gammal. Hon var ofta barnvakt åt mig och min syster och bodde hos oss när min moster var på utlandssemestrar. Hon var mycket bra på att berätta hur det var förr, och medverkade till att jag blev intresserad av historia och av min släkt. Hon växte delvis upp på barnhem, men fast hon berättade mycket från sin barndom och ungdom i Göteborg, fick varken jag eller hennes barn reda på varför hon var där och hur hennes föräldrar var. Därför var det en av de saker jag började nysta i först när jag började släktforska. Den här historien är alltså en kombination av hennes egna berättelser och vad jag har hittat i kyrkböcker och andra källor om hennes föräldrar och syskon. Detta blir lite av en fortsättning på Två oäkta systrar.

Ellen Maria Teresia Börjesson föddes som första barnet till Lars Börjesson och Matilda  Jonasdotter Smedberg i Domkyrkoförsamlingen i Göteborg 1875. Hon kallade sig själv för Ee Mae Tesse Bösse när hon var liten och inte kunde prata rent ännu. Hennes tilltalsnamn var dock Ellen fast vi mest kallade henne mormor. Ellen fick snabbt en lillebror och en lillasyster. Lillebror dog av en tarminflammation i späd ålder. Några månader senare dog lillasyster i en eldsvåda. Ellen berättade att hon och hennes lillasyster, som var ett spädbarn, hade varit ensamma hemma. Hon själv som var knappt 4 år hann ut, men hade inte lyckats få med sig sin lillasyster. Samma år 1879 fick hon en ny lillasyster, Hilma.

Under den här perioden hade familjen det ganska bra, för de hade till och med en piga anställd i hemmet. Efter branden började problemen hopa sig. Matilda åkte i fängelse för snatteri och förfalskning. Lillasyster Hilma sattes på barnhem i Örgryte redan vid fem års ålder. Ellen bodde med sin far, men fadern dog av en skallskada i samband med en olycka när hon var 10 år, och ett år senare hamnade även Ellen på ett barnhem dock inte i Örgryte utan i Lerum. Där stannade hon till hon konfirmerades, och sedan var det dags att tjäna piga. Hon flyttade tillbaka till Göteborg. Under denna mycket trista barndom hade hennes faster Emma funnits som ett stöd. Hon var dock mycket sträng berättade Ellen.

Ellen berättade för sina barnbarn om sin ungdom i Göteborg. Bland annat att man hade flera långa kjolar utanpå varandra, men inga trosor. När hon blev kissnödig på stan, långt från någon toalett, ställde hon sig helt sonika i rännstenen och lät det skvala. Hon berättade också om folklivet och hästspårvagnarna.  Detta var ju före bilismen. Hon bodde mest i Haga på olika adresser under denna tid. När hon var 20 år träffade hon Magnus Johansson.

Magnus Johansson från Skåne var i Göteborg och jobbade som målare. Han var 12 år äldre än henne, och man kan tänka att han blev ett stöd för henne med hennes tråkiga bakgrunden. Hon blev gravid och de gifte sig i Göteborg i april 1896. Lilla Gertrud föddes i oktober samma år. Hon ville inte gärna prata om att hon var gravid när de gifte sig.

Hon blev uppenbarligen lätt gravid för hon fick i rask följd tre barn till, Elsa 1898, Gösta 1900 och Arne 1904. Gertrud fick scharlakansfeber och dog av detta knappt 4 år gammal. Magnus hade sin målarfirma, så Ellen började fixa håret på sina väninnor och bekanta, det vill säga jobbade som damfrisörska. När målarfirman gick i konkurs, flyttade familjen till Stockholm. De bodde först på Uppsalagatan där Ellen fick en liten sladdunge 1913, nämligen Harriet. Då var hon 38 år, och skämdes för hon tyckte hon var för gammal. De flyttade snart till Heleneborgsgatan på söder, där de bodde ett par år. Under denna period blev Ellen svårt sjuk och opererades. Komplikationer tillstötte, hon fick flera hjärnblödningar, och totalt låg hon på sjukhus under hela 8 år. Familjen flyttade under tiden till Gröndal.

Tillbaka i hemmet igen tog det ett tag innan hon hade återhämtat sig. Nya bakslag var att sonen Arne blev lungsjuk och dog, och två år senare dog även hennes make Magnus 1931. Gösta var redan utflugen, så Ellen flyttade tillsammans med Elsa och Harriet från Gröndal till Gumshornet på Östermalm. Därefter bodde hon nästan hela sitt återstående liv på Östermalm tillsammans med dottern Elsa, som försörjde henne. Hon bytte efternamn samtidigt som Elsa och Harriet till Jentse. Efter Gumshornet blev det ett kort tag på Grevgatan och sedan många år på Kommendörsgatan 33A i samma kvarter. Där hade de först en etta på nedre botten inåt gården med ett rum, kokvrå och badrum. Elsa köpte sedan en etta till på tredje våningen utåt gatan. Den användes som vardagsrum och den på nedre botten som sovrum. Harriet flyttade hemifrån 1940. Ellens son Gösta blev tidigt alkoholiserad. Han var periodare, och kom många gånger förbi starkt påverkad för att tigga pengar av sin mamma och syster.

Ellen följde med sin dotter Elsa på ett antal resor i Europa. Elsa filmade henne, och Ellen såg sig själv på film, vilket hon tyckte var spännande. Ellen var en pimpinett dam, som var noga med sin klädsel och klädde sig hyfsat modernt för att vara så gammal, även om det var en hel del blommiga kreationer. Klackar på skorna skulle det vara också. Hon var jätteduktig att laga mat, men gjorde alltid alldeles för mycket mat. Det i kombination med att man skulle äta upp, blev vissa gånger alltför svår i alla fall för hennes barnbarn. Hon bodde ofta hemma hos sin dotter Harriets familj. Hon hade en hel del ramsor som hon körde med barnbarnen i uppfostringssyfte såsom ”Låt maten tysta munnen” och ”En fin dam smackar inte”. Det var nog något hon fått från barnhemmet.

Hon samlade gamla skorpor och torra brödbitar och tog med barnbarnen att mata änderna i Brunnsviken. Hon gjorde Änglatårta på skorpor, mjölk, rårörda lingon och vispgrädde, som var himmelskt god. Hon skötte hemmets städning, och stod vid 90 års ålder och tvättade fönstren på en stege 3 trappor upp åt gatan. Hon följde Harriets familj till Danmark på semester, och lyckades bryta armen. Den gipsades och sedan var det inget mer med det. Hon följde också med familjen till Grängesåsvallen ovanför Idre, och skulle prompt upp på Dalarnas högsta berg Städjan, när hon var 85 år. Upp gick bra, men ner hängde hon mest hela tiden på sin dotter och mågs axlar. Sedan satt hon på fäbodvallen och berättade för alla som skulle upp på Städjan var de skulle gå och hur det var däruppe.

Hon var bra på att berätta om hur det var förr i tiden, och när hon blev ännu äldre började hon deklamera dikter med ett mängd verser, som ett rinnande vatten. Hennes döttrar höll på att trilla av stolen av förvåning. Hon bröt lårbenshalsen när hon var dryga 90 år, men det läkte och hon kunde gå med rullator. Ellen och Elsa flyttade 1966 till Gyllenstiernsgatan 7, för att få en bekvämare lägenhet, när Ellen fått besvär med benet. Hon bodde hemma, men efter några år tillstötte en hjärnblödning. Hon klarade den också, men behövde professionell hjälp. Efter en kortare vistelse i Sköndal hamnade hon på långvården i Stureby. När hennes dotter Elsa hade dött och inte längre kunde hälsa på henne, blev hon deprimerad. Dessutom tog en av de dementa patienterna hennes löständer, som inte gick att hitta igen. Då tappade hon livslusten och vägrade äta och dricka. Hon avled i maj 1971 bara en månad innan hon skulle ha fyllt 96 år.

Ellen var kort drygt 150 cm. Hon hade ljust lite rödblont hår och pigga blå ögon. Hon var ingen skönhet, men hade en viss stil, vilket framgår av gamla foton. Hon var mån om sitt utseende. Hon fick ett snyggt grått hår på gamla dagar. Den tekniska utvecklingen var enorm under hennes livstid. Hon föddes innan Edison hade uppfunnit glödlampan, och hon dog efter att de första människorna hade landat på månen. Hon hängde aldrig riktigt med på hur TV fungerade. Hon trodde att de såg henne från TV-rutan lika bra som vi såg dem. Därför fick barn och barnbarn bannor när de gick i underkläderna framför TVn, och själv skulle hon ha långärmat på sig för hennes armar var så skrynkliga. Hon hade ett tufft liv, överlevde många kriser och hade trots det ett glatt och vänligt humör.

av Eva Edberg

Jag fick uppleva min mormor under mina första 25 år trots att hon var 70 år när jag föddes. Hon var duktig på att berätta om hur det var när hon var barn och ung före sekelskiftet 1900. Hon var nog den som väckte mitt intresse för historia såväl som för släkten. Hon berättade att hon nästan brunnit inne när hon var liten och att hon bott ett antal år på barnhem. När jag frågade var hennes föräldrar hade tagit vägen blev det tyst. Det var ett känsligt kapitel, som hon inte ens hade berättat för sina egna barn. Därför blev jag extra nyfiken på dem, och det blev något av det första jag började nysta i när jag började släktforska. Det visade sig att min mormorsmors och hennes systers liv hade varit en stor utmaning.

Min mormors mamma hette Matilda Smedberg och var född i Skaraborgs län. Jag utgick dock från min mormors födelseuppgifter i kyrkböckerna för att få veta mer och därifrån nystade jag upp hennes mors och mosters historia.

Matilda föddes 15 april 1851 som tredje oäkta barn till pigan Maria Smedberg i Hjälstads socken i Skaraborgs län. Hjälstad ligger sydost om Mariestad och hör numera till Töreboda kommun. Änkemannen Jonas Jonsson erkände faderskapet. Maria arbetar som piga hos honom i ett torp under Rölsa utanför kyrkbyn. Kristina Smedberg föddes redan 26 juni 1844 och för henne finns ingen fader angiven. Då har Maria inte börjat jobba för Jonas än. Kristina och Matilda är alltså halvsystrar.

Matilda och Kristina (brodern dog tidigt) bodde med sin mor ”På socknen”, det vill säga de hade ingen egen fast bostad. Matilda börjar jobba som piga i Hjälstad, men när hon är 20 år bestämmer hon sig för att söka lyckan i Göteborg. Dit anländer hon i november 1871 och bosätter sig i Domkyrkoförsamlingen.  Prästen noterar i ett husförhör att hon har god läsförståelse, men är sämre i kristendomskunskap och under nattvardsgång står det fri. Hon verkar alltså inte särskilt religiöst lagd.

Hon lär så småningom känna Lars Börjesson, som bor i samma kvarter, tycke uppstår och de gifter sig i Domkyrkoförsamlingen 1874 den 4 oktober. De får sin första dotter Ellen (min mormor) den 13 juni 1875. Lars jobbar som arbetskarl, men börjar sedan som handlare. De blir grossister i färskvaror enligt mormor, motsvarigheten till Årstahallarna i Göteborg. Matilda föder en son Ernst i april 1876 och en dotter Hilma i oktober 1877. Familjen verkar ha det ganska bra, för de har till och med en jungfru.

Matildas syster Kristina jobbar som piga i Hjälstad. Hon får en utomäktenskaplig dotter redan 1867, och beslutar sig för att flytta efter sin lillasyster till Göteborg 1877. Hon har sin dotter med sig. Där blir hon bekant med Lars Börjessons bror Anton, som hon gifter sig med. Det innebär att två halvsystrar har gift sig med varsin helbror.

Nu börjar problemen torna upp sig för Matilda och Lars. Det börjar med att lille Ernst får en tarminflammation och dör i oktober 1878. I början av februari 1879 startar en eldsvåda i familjens lägenhet. De två små flickorna är ensamma hemma. Ellen som är 3,5 år hinner ut, men lyckas inte få med sig lillasyster Hilma som bara är dryga året. Hilma brinner alltså inne. Matilda är vid detta tillfälle gravid och föder en dotter till i juli 1879, som också får namnet Hilma. Min mormor Ellen berättade att hon kom ihåg eldsvådan och att de var ensamma, men visste naturligtvis inte hur den startade och varför de var ensamma hemma.

Familjen flyttar till Skolgatan 10 i Haga församling. Nu finns ingen jungfru mer och det går utför för familjen. Två döda barn på så kort tid tog nog knäcken på dem. Troligen har Lars börjat dricka (hans far verkar ha varit alkoholist) och han är arbetskarl igen. När det börjar tryta med pengar börjar Matilda förfalska och snatta. Hon döms av Göteborgs Rådhusrätt till 6 månaders straffarbete 17 mars 1883 och sitter av detta straff i Länsfängelset i Göteborg. Av polisunderrättelser framgår också att hon hade 10 kronor när hon släpptes, egna medel som hon hade tjänat i fängelset. Dessutom har hon förlorat sina medborgerliga rättigheter i 2 år från frisläppningen 8 september 1883. Det betydde att hon inte fick ha hand om sina barn.

Under tiden har Kristina och Anton fått tre barn i rask takt, varav det första dör tidigt. De bor också växelvis i Domkyrko, Haga och Masthuggs församlingar ofta ganska nära Lars familj. Troligen hjälper Kristina till med sin systers barn när Matilda inte får vara med sina barn. I något fall syns att Ellen bor hos dem. Tyvärr dör Anton av tarminflammation i april 1885, varför Kristina har fullt sjå att ta hand om sina tre egna barn.

Lars flyttar i januari 1884 till Pilgatan. Han klarar nog inte båda barnen själv, så Hilma hamnar på barnhem i Örgryte i september 1884. Ellen följer med pappa till Masthuggets församling i slutet av 1884. Då döms Matilda för andra resans snatteri till ytterligare 2 månaders fängelse. Till råga på allt elände dör Lars i september 1885 av en skallskada på grund av olycka. Då får Ellen nog bo hos sin faster något år, men skickas sedan till Kullens barnhem i Lerums församling. Observera att hon inte fick komma till samma barnhem som sin lillasyster.

Matilda gör bouppteckningen efter sin make. Jag hittar Matilda igen i Obefintlighetsboken för Oskar Fredriks församling som Masthuggs församling gått upp i. Där står hon som änka per 22 september 1885. I alla husförhörslängder och församlingsböcker efter första brottet står noterat att Matilda ej erhållit absolution för brottet mot sjunde budet. Det bekräftar bara att hon inte tog sin tillflykt till kyrkan eller sin tro.  Under de här åren är det oklart var hon bor, kanske på gatan, och hon försörjer sig troligen som tiggare. Hon blir intagen på Gibraltar i Domkyrkoförsamlingen 22 januari 1892. Här kom hon att stanna till sin död. Hon dör av rosfeber i ansiktet 1910.  Det var nog ingen som försökte bota en fattig, straffad änka på försörjningsinrättningen när hon blev sjuk.

1888 invigdes en ny så kallad bracka (försörjningsinrättning) i Göteborg, som fick namnet Gibraltar. Den skulle hysa maximalt 1075 personer, men 1908 hade man hela 1650 intagna. Huvudorsaken till skapandet av brackor var att hålla tiggare borta från gatorna. Fattighjonen användes som gratis arbetskraft. Man hade mjölkkor, som de intagna fick sköta och mjölka. Mjölken gick till de intagna, men man kunde också sälja ett överskott. Man tog emot tvätt och hade en lång lista på hantverk man kunde utföra. De intagna fick nog slita med olika arbeten så länge de orkade.

Kristina hankar sig fram med sina barn. När barnen klarar sig själva hamnar även Kristina på försörjningsinrättningen Gibraltar precis som sin syster. Hon kommer också att stanna där till sin död. Hon dör av blodpropp 1914.

Båda systrarnas liv vävs verkligen samman. Det fick båda ett tufft liv och slutar sina dagar på samma fattighusinrättning. Kristina fick se sina barn växa upp även om hon var mycket fattig. Matilda fick aldrig vara med sina barn från första domen till sin död. Hon fick heller inte träffa sina fyra barnbarn, som föddes under tiden hon var på Gibraltar, där hon slet ont i 18 år. Det gick dock betydligt bättre för hennes barn, men det är en annan historia.