av Eva Edberg

Min farfars mor var ett oskrivet blad när jag började släktforska. Jag visste att hon hette Anna, att hon hade fått ett oäkta barn (min farfar) 1886 och att hon jobbade på Schröders konditori på Östermalm. Hon gifte sig senare med en man som hette Edberg och som jobbade i Värtahamnen.  Jag hade dessutom två fotografier i min ägo, ett på Anna och ett på hennes make.

När jag gick grundkurs i släktforskning använde vi min farfar som exempel när vi lärde oss leta i Rotemansarkivet. Detta var några år sedan, så Rotemansarkivet var då ganska rudimentärt. Vi slog på Knut Robert Edberg, men det gav inget resultat. Däremot hittade vi Knut Robert Svensson född 1886 boende med sin mor Anna Charlotta Svensson född i Hemsjö i Älvsborgs län. Jag hade hittat henne. Men varför var hon i Stockholm, när Hemsjö ligger söder om Alingsås. Det naturliga vore att flytta till Göteborg. I min forskning i kyrkoarkiven följde jag hennes anor så långt det gick samt henne själv och hennes syskons liv från vaggan till graven. Därur växte det fram en mycket intressant bild.

Anna föds 1850 som yngsta barn till skolläraren Sven Svensson och hans hustru Anna Britta Hansdotter i Västra Dalen i Hemsjö församling.  Hon är barn nummer sju i kullen, varav en bror, född 1849, dör efter bara en vecka. Hennes mor som är 39 år, dör någon månad efter Annas födelse i sviterna av barnsbörden. Annas far är 53 år när Anna föds och när hon är fyra år dör även han. Då står sex omyndiga barn utan föräldrar, och bouppteckningen visar att Sven Svensson har levt lite över sina tillgångar. De tre äldsta barnen, Maja Stina 20, Sven 18 och Christina 14 börjar jobba och de tre yngsta, Johannes 11, Josefina 9 och Anna Charlotta 4, kommer till olika fosterhem.

Anna hamnar som fosterbarn hos änkan Anna Katarina Andersdotter i Hökshult. Där stannar hon till hon är 17 år. Nu börjar hon jobba som piga i Råbockskullen och sedan 1870 på Järnvägshöjd i Lerum. Järnvägen går som en röd tråd genom hela barnaskaran.  Maja Stina gifter sig med en banvaktare och de blir kvar i i grannförsamlingarna där han jobbar vid Flodas och Lerums stationer. Sven jobbar också inom järnvägen och gör karriär som banmästare och sedan stationsföreståndare. Han rör på sig och hamnar i Södertälje, Gistad i Östergötland och sedan Gnesta station. Christina gifter sig med en banvaktare och hamnar också vid Floda station.  Johannes blir fosterbarn hos en kusin och blir sedan banvaktare först i Partille och Örgryte men större delen av sitt liv i Brunskog i Värmland. Josefina bor efter ett tag hos sin storasyster Maja Stina tills hon börjar arbeta som piga. Hon flyttar efter Sven och bor ett tag hos honom i Gnesta, men hamnar så småningom i Stockholm.

Anna tar ett stort steg och flyttar till sin storebror Sven, som då är stationsföreståndare i Gistad. Där benämns hon som jungfru, men det går bara två år innan hon drar vidare till storstaden Stockholm och Johannes församling. Hon får plats som piga i en familj på Brunnsgatan 14 och 1878 flyttar hon till Hedvig Eleonora församling och börjar jobba hos doktorsänkan Augusta Cecilia Ekman och hennes dotter Alma Lovisa. Hon flyttar med dem till Klara församling, tar ett annat jobb ett tag, men kommer tillbaka till dem igen.

1886 får hon en oäkta son, Knut Robert, då hon är 36 år, så man kan väl knappast tro att hon blir förförd. Enligt familjesägnen var fadern antingen son till prästen i Katarina församling eller son till en sjökapten. Oavsett vad så försvinner fadern, och syns aldrig till i några kyrkböcker. Hon beslutar att behålla sitt barn, och flyttar till Gamla Kungsbroholmsgatan, därefter till Artillerigatan för att till slut hamna på Grevgatan. Hon jobbar då som hushållerska för familjen Schröder på Grevgatan.  Familjen Schröder har ett konditori på Storgatan 27.

I samma hus på Grevgatan bor den sex år yngre Johan August Edberg, som jobbar på gasverket i Västan. Johan är född i en statarfamilj, som flyttade runt i trakten av Knivsta och Vassunda. Han har jobbat som dräng, både i sina hemtrakter och i Österhaninge innan han tar anställning hos en klensmed på Stora Bastugatan i Klara. Han jobbar också ett tag som mjölkutkörare i Stockholm innan har börjar på gasverket. Johan och Anna gifter sig 1890, och både Anna och hennes 4-åriga som byter efternamn till Edberg. Anna och Johan skaffar aldrig något gemensamt barn.

Johan dör redan 1899 i lunghinneinflammation och Anna med Robert blir kvar på Grevgatan 31 och hon fortsätter jobba. Efter ett par år börjar Robert arbeta som metallarbetare och kan hjälpa till med försörjningen.

Anna dör i december 1908 av livmoderscancer på Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning på Kungsholmen även kallad Grubben, men är skriven på Grevgatan 31. Efter moderns död flyttar Robert ihop med sin Elin, vilket är beskrivet i en av historierna under Berättelser – Gräv där du står.

Jag fick en massa svar på mina frågor och en intressant inblick i hur Sveriges järnväg utvecklades och gav många, som inte hade något arbete, stora möjligheter till försörjning. Fram till denna generation hade släkten i alla grenar bakåt bott i Hemsjö eller närmaste grannsocken, men järnvägen öppnade för en mycket större rörlighet, vilket vi ser att fyra av barnen i denna familj utnyttjade. Jag har också sett att trots att barnen blev föräldralösa så tidigt var sammanhållningen i barnaskaran stor. Anna hade nog en tuff barndom som fosterbarn, men de äldre syskonen höll bevisligen ett öga på henne. Hon måste ha varit en stark kvinna, som behöll sitt oäkta barn och flyttade runt till olika platser i Stockholm med honom och dessutom arbetade samtidigt som tjänstekvinna. Troligen hade hon ett bra stöd från sin bror Sven, som tidvis bodde i Stockholm och sin syster Josefina. Dessutom var det sant som min far berättat att hon arbetade för familjen Schröder även om det inte var att stå i konditoriets butik.

av Eva Edberg

Min mormor var 70 år när jag föddes, men jag fick nästan 26 år med henne, för hon blev riktigt gammal. Hon var ofta barnvakt åt mig och min syster och bodde hos oss när min moster var på utlandssemestrar. Hon var mycket bra på att berätta hur det var förr, och medverkade till att jag blev intresserad av historia och av min släkt. Hon växte delvis upp på barnhem, men fast hon berättade mycket från sin barndom och ungdom i Göteborg, fick varken jag eller hennes barn reda på varför hon var där och hur hennes föräldrar var. Därför var det en av de saker jag började nysta i först när jag började släktforska. Den här historien är alltså en kombination av hennes egna berättelser och vad jag har hittat i kyrkböcker och andra källor om hennes föräldrar och syskon. Detta blir lite av en fortsättning på Två oäkta systrar.

Ellen Maria Teresia Börjesson föddes som första barnet till Lars Börjesson och Matilda  Jonasdotter Smedberg i Domkyrkoförsamlingen i Göteborg 1875. Hon kallade sig själv för Ee Mae Tesse Bösse när hon var liten och inte kunde prata rent ännu. Hennes tilltalsnamn var dock Ellen fast vi mest kallade henne mormor. Ellen fick snabbt en lillebror och en lillasyster. Lillebror dog av en tarminflammation i späd ålder. Några månader senare dog lillasyster i en eldsvåda. Ellen berättade att hon och hennes lillasyster, som var ett spädbarn, hade varit ensamma hemma. Hon själv som var knappt 4 år hann ut, men hade inte lyckats få med sig sin lillasyster. Samma år 1879 fick hon en ny lillasyster, Hilma.

Under den här perioden hade familjen det ganska bra, för de hade till och med en piga anställd i hemmet. Efter branden började problemen hopa sig. Matilda åkte i fängelse för snatteri och förfalskning. Lillasyster Hilma sattes på barnhem i Örgryte redan vid fem års ålder. Ellen bodde med sin far, men fadern dog av en skallskada i samband med en olycka när hon var 10 år, och ett år senare hamnade även Ellen på ett barnhem dock inte i Örgryte utan i Lerum. Där stannade hon till hon konfirmerades, och sedan var det dags att tjäna piga. Hon flyttade tillbaka till Göteborg. Under denna mycket trista barndom hade hennes faster Emma funnits som ett stöd. Hon var dock mycket sträng berättade Ellen.

Ellen berättade för sina barnbarn om sin ungdom i Göteborg. Bland annat att man hade flera långa kjolar utanpå varandra, men inga trosor. När hon blev kissnödig på stan, långt från någon toalett, ställde hon sig helt sonika i rännstenen och lät det skvala. Hon berättade också om folklivet och hästspårvagnarna.  Detta var ju före bilismen. Hon bodde mest i Haga på olika adresser under denna tid. När hon var 20 år träffade hon Magnus Johansson.

Magnus Johansson från Skåne var i Göteborg och jobbade som målare. Han var 12 år äldre än henne, och man kan tänka att han blev ett stöd för henne med hennes tråkiga bakgrunden. Hon blev gravid och de gifte sig i Göteborg i april 1896. Lilla Gertrud föddes i oktober samma år. Hon ville inte gärna prata om att hon var gravid när de gifte sig.

Hon blev uppenbarligen lätt gravid för hon fick i rask följd tre barn till, Elsa 1898, Gösta 1900 och Arne 1904. Gertrud fick scharlakansfeber och dog av detta knappt 4 år gammal. Magnus hade sin målarfirma, så Ellen började fixa håret på sina väninnor och bekanta, det vill säga jobbade som damfrisörska. När målarfirman gick i konkurs, flyttade familjen till Stockholm. De bodde först på Uppsalagatan där Ellen fick en liten sladdunge 1913, nämligen Harriet. Då var hon 38 år, och skämdes för hon tyckte hon var för gammal. De flyttade snart till Heleneborgsgatan på söder, där de bodde ett par år. Under denna period blev Ellen svårt sjuk och opererades. Komplikationer tillstötte, hon fick flera hjärnblödningar, och totalt låg hon på sjukhus under hela 8 år. Familjen flyttade under tiden till Gröndal.

Tillbaka i hemmet igen tog det ett tag innan hon hade återhämtat sig. Nya bakslag var att sonen Arne blev lungsjuk och dog, och två år senare dog även hennes make Magnus 1931. Gösta var redan utflugen, så Ellen flyttade tillsammans med Elsa och Harriet från Gröndal till Gumshornet på Östermalm. Därefter bodde hon nästan hela sitt återstående liv på Östermalm tillsammans med dottern Elsa, som försörjde henne. Hon bytte efternamn samtidigt som Elsa och Harriet till Jentse. Efter Gumshornet blev det ett kort tag på Grevgatan och sedan många år på Kommendörsgatan 33A i samma kvarter. Där hade de först en etta på nedre botten inåt gården med ett rum, kokvrå och badrum. Elsa köpte sedan en etta till på tredje våningen utåt gatan. Den användes som vardagsrum och den på nedre botten som sovrum. Harriet flyttade hemifrån 1940. Ellens son Gösta blev tidigt alkoholiserad. Han var periodare, och kom många gånger förbi starkt påverkad för att tigga pengar av sin mamma och syster.

Ellen följde med sin dotter Elsa på ett antal resor i Europa. Elsa filmade henne, och Ellen såg sig själv på film, vilket hon tyckte var spännande. Ellen var en pimpinett dam, som var noga med sin klädsel och klädde sig hyfsat modernt för att vara så gammal, även om det var en hel del blommiga kreationer. Klackar på skorna skulle det vara också. Hon var jätteduktig att laga mat, men gjorde alltid alldeles för mycket mat. Det i kombination med att man skulle äta upp, blev vissa gånger alltför svår i alla fall för hennes barnbarn. Hon bodde ofta hemma hos sin dotter Harriets familj. Hon hade en hel del ramsor som hon körde med barnbarnen i uppfostringssyfte såsom ”Låt maten tysta munnen” och ”En fin dam smackar inte”. Det var nog något hon fått från barnhemmet.

Hon samlade gamla skorpor och torra brödbitar och tog med barnbarnen att mata änderna i Brunnsviken. Hon gjorde Änglatårta på skorpor, mjölk, rårörda lingon och vispgrädde, som var himmelskt god. Hon skötte hemmets städning, och stod vid 90 års ålder och tvättade fönstren på en stege 3 trappor upp åt gatan. Hon följde Harriets familj till Danmark på semester, och lyckades bryta armen. Den gipsades och sedan var det inget mer med det. Hon följde också med familjen till Grängesåsvallen ovanför Idre, och skulle prompt upp på Dalarnas högsta berg Städjan, när hon var 85 år. Upp gick bra, men ner hängde hon mest hela tiden på sin dotter och mågs axlar. Sedan satt hon på fäbodvallen och berättade för alla som skulle upp på Städjan var de skulle gå och hur det var däruppe.

Hon var bra på att berätta om hur det var förr i tiden, och när hon blev ännu äldre började hon deklamera dikter med ett mängd verser, som ett rinnande vatten. Hennes döttrar höll på att trilla av stolen av förvåning. Hon bröt lårbenshalsen när hon var dryga 90 år, men det läkte och hon kunde gå med rullator. Ellen och Elsa flyttade 1966 till Gyllenstiernsgatan 7, för att få en bekvämare lägenhet, när Ellen fått besvär med benet. Hon bodde hemma, men efter några år tillstötte en hjärnblödning. Hon klarade den också, men behövde professionell hjälp. Efter en kortare vistelse i Sköndal hamnade hon på långvården i Stureby. När hennes dotter Elsa hade dött och inte längre kunde hälsa på henne, blev hon deprimerad. Dessutom tog en av de dementa patienterna hennes löständer, som inte gick att hitta igen. Då tappade hon livslusten och vägrade äta och dricka. Hon avled i maj 1971 bara en månad innan hon skulle ha fyllt 96 år.

Ellen var kort drygt 150 cm. Hon hade ljust lite rödblont hår och pigga blå ögon. Hon var ingen skönhet, men hade en viss stil, vilket framgår av gamla foton. Hon var mån om sitt utseende. Hon fick ett snyggt grått hår på gamla dagar. Den tekniska utvecklingen var enorm under hennes livstid. Hon föddes innan Edison hade uppfunnit glödlampan, och hon dog efter att de första människorna hade landat på månen. Hon hängde aldrig riktigt med på hur TV fungerade. Hon trodde att de såg henne från TV-rutan lika bra som vi såg dem. Därför fick barn och barnbarn bannor när de gick i underkläderna framför TVn, och själv skulle hon ha långärmat på sig för hennes armar var så skrynkliga. Hon hade ett tufft liv, överlevde många kriser och hade trots det ett glatt och vänligt humör.

av Eva Edberg

Jag fick uppleva min mormor under mina första 25 år trots att hon var 70 år när jag föddes. Hon var duktig på att berätta om hur det var när hon var barn och ung före sekelskiftet 1900. Hon var nog den som väckte mitt intresse för historia såväl som för släkten. Hon berättade att hon nästan brunnit inne när hon var liten och att hon bott ett antal år på barnhem. När jag frågade var hennes föräldrar hade tagit vägen blev det tyst. Det var ett känsligt kapitel, som hon inte ens hade berättat för sina egna barn. Därför blev jag extra nyfiken på dem, och det blev något av det första jag började nysta i när jag började släktforska. Det visade sig att min mormorsmors och hennes systers liv hade varit en stor utmaning.

Min mormors mamma hette Matilda Smedberg och var född i Skaraborgs län. Jag utgick dock från min mormors födelseuppgifter i kyrkböckerna för att få veta mer och därifrån nystade jag upp hennes mors och mosters historia.

Matilda föddes 15 april 1851 som tredje oäkta barn till pigan Maria Smedberg i Hjälstads socken i Skaraborgs län. Hjälstad ligger sydost om Mariestad och hör numera till Töreboda kommun. Änkemannen Jonas Jonsson erkände faderskapet. Maria arbetar som piga hos honom i ett torp under Rölsa utanför kyrkbyn. Kristina Smedberg föddes redan 26 juni 1844 och för henne finns ingen fader angiven. Då har Maria inte börjat jobba för Jonas än. Kristina och Matilda är alltså halvsystrar.

Matilda och Kristina (brodern dog tidigt) bodde med sin mor ”På socknen”, det vill säga de hade ingen egen fast bostad. Matilda börjar jobba som piga i Hjälstad, men när hon är 20 år bestämmer hon sig för att söka lyckan i Göteborg. Dit anländer hon i november 1871 och bosätter sig i Domkyrkoförsamlingen.  Prästen noterar i ett husförhör att hon har god läsförståelse, men är sämre i kristendomskunskap och under nattvardsgång står det fri. Hon verkar alltså inte särskilt religiöst lagd.

Hon lär så småningom känna Lars Börjesson, som bor i samma kvarter, tycke uppstår och de gifter sig i Domkyrkoförsamlingen 1874 den 4 oktober. De får sin första dotter Ellen (min mormor) den 13 juni 1875. Lars jobbar som arbetskarl, men börjar sedan som handlare. De blir grossister i färskvaror enligt mormor, motsvarigheten till Årstahallarna i Göteborg. Matilda föder en son Ernst i april 1876 och en dotter Hilma i oktober 1877. Familjen verkar ha det ganska bra, för de har till och med en jungfru.

Matildas syster Kristina jobbar som piga i Hjälstad. Hon får en utomäktenskaplig dotter redan 1867, och beslutar sig för att flytta efter sin lillasyster till Göteborg 1877. Hon har sin dotter med sig. Där blir hon bekant med Lars Börjessons bror Anton, som hon gifter sig med. Det innebär att två halvsystrar har gift sig med varsin helbror.

Nu börjar problemen torna upp sig för Matilda och Lars. Det börjar med att lille Ernst får en tarminflammation och dör i oktober 1878. I början av februari 1879 startar en eldsvåda i familjens lägenhet. De två små flickorna är ensamma hemma. Ellen som är 3,5 år hinner ut, men lyckas inte få med sig lillasyster Hilma som bara är dryga året. Hilma brinner alltså inne. Matilda är vid detta tillfälle gravid och föder en dotter till i juli 1879, som också får namnet Hilma. Min mormor Ellen berättade att hon kom ihåg eldsvådan och att de var ensamma, men visste naturligtvis inte hur den startade och varför de var ensamma hemma.

Familjen flyttar till Skolgatan 10 i Haga församling. Nu finns ingen jungfru mer och det går utför för familjen. Två döda barn på så kort tid tog nog knäcken på dem. Troligen har Lars börjat dricka (hans far verkar ha varit alkoholist) och han är arbetskarl igen. När det börjar tryta med pengar börjar Matilda förfalska och snatta. Hon döms av Göteborgs Rådhusrätt till 6 månaders straffarbete 17 mars 1883 och sitter av detta straff i Länsfängelset i Göteborg. Av polisunderrättelser framgår också att hon hade 10 kronor när hon släpptes, egna medel som hon hade tjänat i fängelset. Dessutom har hon förlorat sina medborgerliga rättigheter i 2 år från frisläppningen 8 september 1883. Det betydde att hon inte fick ha hand om sina barn.

Under tiden har Kristina och Anton fått tre barn i rask takt, varav det första dör tidigt. De bor också växelvis i Domkyrko, Haga och Masthuggs församlingar ofta ganska nära Lars familj. Troligen hjälper Kristina till med sin systers barn när Matilda inte får vara med sina barn. I något fall syns att Ellen bor hos dem. Tyvärr dör Anton av tarminflammation i april 1885, varför Kristina har fullt sjå att ta hand om sina tre egna barn.

Lars flyttar i januari 1884 till Pilgatan. Han klarar nog inte båda barnen själv, så Hilma hamnar på barnhem i Örgryte i september 1884. Ellen följer med pappa till Masthuggets församling i slutet av 1884. Då döms Matilda för andra resans snatteri till ytterligare 2 månaders fängelse. Till råga på allt elände dör Lars i september 1885 av en skallskada på grund av olycka. Då får Ellen nog bo hos sin faster något år, men skickas sedan till Kullens barnhem i Lerums församling. Observera att hon inte fick komma till samma barnhem som sin lillasyster.

Matilda gör bouppteckningen efter sin make. Jag hittar Matilda igen i Obefintlighetsboken för Oskar Fredriks församling som Masthuggs församling gått upp i. Där står hon som änka per 22 september 1885. I alla husförhörslängder och församlingsböcker efter första brottet står noterat att Matilda ej erhållit absolution för brottet mot sjunde budet. Det bekräftar bara att hon inte tog sin tillflykt till kyrkan eller sin tro.  Under de här åren är det oklart var hon bor, kanske på gatan, och hon försörjer sig troligen som tiggare. Hon blir intagen på Gibraltar i Domkyrkoförsamlingen 22 januari 1892. Här kom hon att stanna till sin död. Hon dör av rosfeber i ansiktet 1910.  Det var nog ingen som försökte bota en fattig, straffad änka på försörjningsinrättningen när hon blev sjuk.

1888 invigdes en ny så kallad bracka (försörjningsinrättning) i Göteborg, som fick namnet Gibraltar. Den skulle hysa maximalt 1075 personer, men 1908 hade man hela 1650 intagna. Huvudorsaken till skapandet av brackor var att hålla tiggare borta från gatorna. Fattighjonen användes som gratis arbetskraft. Man hade mjölkkor, som de intagna fick sköta och mjölka. Mjölken gick till de intagna, men man kunde också sälja ett överskott. Man tog emot tvätt och hade en lång lista på hantverk man kunde utföra. De intagna fick nog slita med olika arbeten så länge de orkade.

Kristina hankar sig fram med sina barn. När barnen klarar sig själva hamnar även Kristina på försörjningsinrättningen Gibraltar precis som sin syster. Hon kommer också att stanna där till sin död. Hon dör av blodpropp 1914.

Båda systrarnas liv vävs verkligen samman. Det fick båda ett tufft liv och slutar sina dagar på samma fattighusinrättning. Kristina fick se sina barn växa upp även om hon var mycket fattig. Matilda fick aldrig vara med sina barn från första domen till sin död. Hon fick heller inte träffa sina fyra barnbarn, som föddes under tiden hon var på Gibraltar, där hon slet ont i 18 år. Det gick dock betydligt bättre för hennes barn, men det är en annan historia.

av Maria Warenmark

En regnig septembersöndag för ett par år sedan halkade jag in på släktforskning via ett 14-dagars gratis-abonnemang på Ancestry. Strax var jag helt biten. Abonnemanget förlängdes eftersom kombinationen historia, människoöden och detektivarbete visade sig passa mig perfekt. Till saken hör kanske också att mina farföräldrar och morfar alla dog tidigt så det fanns ingen naturlig kontakt med släkten bakåt utan detta blev ett sätt att rekonstruera en okänd bakgrund.

Någon hade lagt ut bilder på min farfar och hans föräldrar och syskon på nätet, men det tog ett tag innan jag förstod vem det var. Så småningom lyckades jag dock lokalisera en syssling i Malmö som den skyldige och vi fick kontakt. På sommaren 2013, när jag ändå var på resa nere i Skåne, träffades vi hemma hos honom och utbytte foton och forskningsresultat. Vi bestämde då också att vi tillsammans skulle besöka hans gamla far i norra Uppland där hans farmors foto- och vykortsalbum med mera fanns i en källare.

Sagt och gjort. En fantastiskt snöig helg i mitten på april drog vi norrut. Av en lycklig nyck hade jag veckan innan ringt en okänd kvinna som varit gift med pappas kusin och som nu bodde i Gävle. Vi undrade om hon hade några foton eller minnen från släkten när vi ändå skulle passera. Hon blev glad och ville bjuda på lunch. Det visade sig att även hennes son var intresserad av släkten och plötsligt hade vi en syssling till. Han hämtades upp i Uppsala och kunde visa oss var vår farfar/farmor och deras övriga syskon och föräldrar bott och verkat i Kerstinbo och Tärnsjö.

Plötsligt blev allt mycket mer verkligt. Att stå utanför den halvt rivna skolan där farfars far och flera av hans barn varit lärare, att se den enorma Missionskyrkan i Tärnsjö, som farfars far tydligen varit väldigt drivande i att bygga och sedan att besöka familjegraven vid Nora kyrka i ymnigt fallande snö.

Efter en god lunch och trevligt prat i Gävle gick turen mot Hållnäs och albumen. Vi satt uppe långt in på natten och hamnade i en annan värld i en annan tid. Vi läste vykort med högtravande lyckönskningar på namnsdagar och tack för senast-kort. Vi fick följa en familj med stor sammanhållning som verkade göra mycket resor tillsammans och hade vänner från både när och fjärran.

Det var mor och far från Värmland som flyttat till norra Uppland då farfars fars predikningar på hemmöten var mer populära än kyrkans gudstjänster och detta inte uppskattades av prästen i Gunnarskog. Fem barn hade de med sig och fick ytterligare fyra när de kommit till Kerstinbo. En son och åtminstone två döttrar gick i lärarseminariet och två döttrar till arbetade med barn. De fyra yngsta, två bröder och två systrar, prövade sin lycka i Amerika men åkte lite fram och tillbaka under åren.

1933 kom näst yngste brodern Hugo hem från Amerika och hade på båten med sig en T-Ford till storebror Henning.  Bröderna begav sig på sommaren ut på en tur till Värmland för att hälsa på släkten.

2013, 80 år efter deras resa, begav sig min syssling och jag oss till Värmland i deras fotspår. Genom vår nyfunne syssling från Uppsala fick vi kontakt med en fyrmänning i Gunnarskog. Denne rare snickare tog ledigt en hel dag från arbetet för att kunna visa oss runt i den vackra trakten med långa sjöar och böljande jordbrukslandskap.

Vi besökte ”Löcka” (Lycka) farfars mors barndomshem, Lund, gården där familjen sedan bodde, och flera av de skolor som farfars far verkat i, även om det nu endast var husgrunder kvar. Vår fyrmänning jagade upp gamla människor och släktingar som kunde berätta för oss om det som varit.

Vi satt en stund i köket på Lund, där våra anfäder lekt som små, vi träffade en femmänning som blev jätteglad för ett foto av sin mormors mor och aldrig har jag druckit så mycket kaffe på en och samma dag. Och denna gång hade vi tur med vädret.

Första kvällen i Gunnarskog fick vi också kontakt med en man som samlade på foton med mera från orten och han hade ett fint ungdomsproträtt av farfars far. Skollärare Rolander stod det på baksidan så det gick inte att ta miste på.

av Anki Garmstedt

Under en stor del av mitt liv har jag hört om vår familjs anor. Det mesta verkade uppdiktat och ingen av oss ungar lyssnade så noga.

Min mamma hade hört alla dessa berättelser av sin mormor, men inte ens hon trodde på dem. Hur skulle hon kunna det? Hon bodde under svåra förhållanden hos sin mormor, och det gällde att vända flera varv, på varje krona. På slutet av 1960-talet gick hon en kurs i släktforskning.  Det första hon fick höra, var att noga kontrollera allt, samt att de flesta berättelser som gick i familjerna var ganska överdrivna.

Det var inte så lätt att forska på den tiden. Ingen dator precis utan det gällde att resa mycket till olika arkiv i nästan hela Sverige samt beställa mikrofilm till biblioteket. Hon har berättat att de ofta kom i fel ordning, så det gällde att föra bra anteckningar.

Men till hennes stora förvåning…

Allt stämde och var till och med, med ännu finare bakgrund, än hon i sin fantasi hade trott. Gammelmormor hade helt rätt.

I sin stora glädje i att hitta all denna information, började hon delge oss den. Vi var inga aktiva lyssnare precis. Allt vi sa var ungefär, Ja,Ja, ”vår släkt är väldigt gammal” Ja,Ja, ”det sägs att vi har anor från vikingarna,”Ja,Ja. Ingen bra respons från hennes barn. Jag kan konstatera att ingen av oss var det minsta intresserad, eller ens trodde på det hela.

1970 inför vår dotters dop, hade jag fått reda på, att i kyrkan hon skulle döpas, finns ett gravkor där några av våra gamla släktingar ligger begravda. Så för första gången lyssnade jag. Tänk att i denna kyrka ligger släktingar sedan 1400- och 1500 hundratalet. Det kändes otroligt, men prästen blev glad.” Äntligen får jag döpa någon från släkten Bååt. ” Kyrkan är Sorunda Kyrka.

Så går åren..

Efter min pension börjar jag med släktforskning, mest för att hitta min mans familj på hans mammas sida nere i Tryserum, men mina vänner här i Släktakademien vill att jag ska återuppta, min egen släkthistoria. Sagt och gjort.

Fördelen med adliga anor är att finns så mycket material om dem. Men man kan ju undra om deras äktenskapsvanor. De gifte sig bara i samma krets hela tiden. Jag brukar jämföra med hunduppfödning, om man skulle avla på så nära släkt, skulle du åka ur Kennelklubben. Det finns till och med kusingifte, men då fick man plikta till Kungen. Men vad är väl lite pengar, man vet ju vem man gifter sig med.

I somras sitter jag och ”leker” vid datorn. Och hittar då att den Finska släktföreningen för släkten Svinhufvud av Qvalstad ska ha en släktresa tillbaka till sina rötter. Verkar intressant. Kontaktar föreningen, för att höra om jag och min syster kan få följa med.

Det första de sa var ”vem är du? Och hur är du släkt med oss?” När jag kunde redogöra för vår familjetavla, var vi välkomna att delta.

I september 2013 åkte vi iväg mot Falun där släkten kom ifrån. Första dagen var vi på visning av gruvan. Det kändes spännande att få åka i släktens spår. I ett pergamentbrev, för Jonisse Swinshwow (Jöns Svinhuvud) 1355-1430 är det  första gången namnet nämns. Han köper Höjen och Stämnarvet.

I Falu koppargruva var de en av de större familjerna och det berodde främst på att de tidigt såg till att skaffa sig mark kring gruvan, något som var helt nödvändigt för kopparbrytningen. Det gick åt mängder med vatten och ved till kopparhyttorna. Så det gällde att äga skog och vatten. Den som ägde mest mark blev också störst. Där var Svinhufvud en av 3 större släkter tillsammans med bland annat släkten Stjerna. Med tiden blev familjeätterna mer blandade. Det sägs att familjen ägde 43 gårdar när den var som störst.

Andra dagen, åkte vi till Ornässtugan. En av skrönorna var den om Gustav Vasa, där en släkting till oss, hjälpte honom att undkomma. Nu fick vi reda på, att det var helt korrekt. Otroligt!  Fast det låter inget vidare, att bli utsmugglad genom ett dass.  Här kan man verkligen säga att ”nöden har ingen lag”.

Vi var också i Aspeboda där en annan släkting bodde, Måns Nilsson. Efter vad jag förstår var han ingen trevlig person. Han och hans far Nils Månsson använde våld och hot för att styra sina underlydande. Han hade över 40 gårdar, och var en av de rikaste i Kopparbergslagen vid den tiden.

Han tog tidigt parti för Gustav Vasa och var så säker på Gustavs vänskap att han vågade sätta sig upp mot kungen i samband med Klockupproret 1531. För detta fick han plikta med sitt liv. Alla hans egendomar konfiskerades, men så småningom fick familjen tillbaka några av dem.

Det sägs även att han var en av de första att använda dubbla fakturor, inte så smart, när det var Gustav Vasa, som skulle betala. Stora Aspeboda beboddes senare av hans dotter Anna Månsdotter. Måns Nilsson hade 11 barn och de fick alla i bröllopsgåva varsin gård.

Efter hans död sattes det upp en minnessten vid Aspeboda.  Där det står ”Frihet jag älskade, sanning och rätt”

Dagen avslutades i Knivsta där Släktgården ligger. Den heter Kvallsta idag och bebos av familjen Bonnier. Det var en väldigt speciell känsla att vandra där våra släktingar gått för 400 år sedan. Huset finns inte kvar endast källaren. Men det ”nya” huset ligger på samma ställe.

Vi var i Östuna kyrka och fick där se ljuskronan som Björn Svinhufvuds änka skänkt till kyrkan. Där hade vårt och även släkten Månesköld av Seglinges begravningsvapen (heter epitafier med ett finare ord) tidigare hängt. Men när kyrkan vid ett tillfälle renoverades, samlades de ihop och lades in i klocktornet. Det var en kall vinter och bredvid klockstapeln låg fattigstugan och de trodde det var gammalt skräp och eldade upp dem. Så var det med det.

Den tredje dagen hade vi bara ett besök. Det var på Riddarhuset. Där vi åt lunch under uppsikt av barska män på väggarna. Inte visste jag, att det enda som behövdes för, att bli adlad från början, var en häst och en man, som stod till kungens tjänst vid ett eventuellt krig. Det var nog inte så lätt som det låter. För vem hade en extra häst att rida på? Ganska få tror jag.

av Anki Garmstedt

Under en stor del av mitt liv har jag hört om vår familjs anor. Det mesta verkade uppdiktat och ingen av oss ungar lyssnade så noga.

Min mamma hade hört alla dessa berättelser av sin mormor, men inte ens hon trodde på dem. Hur skulle hon kunna det? Hon bodde under svåra förhållanden hos sin mormor, och det gällde att vända flera varv, på varje krona. På slutet av 1960-talet gick hon en kurs i släktforskning.  Det första hon fick höra, var att noga kontrollera allt, samt att de flesta berättelser som gick i familjerna var ganska överdrivna.

Det var inte så lätt att forska på den tiden. Ingen dator precis utan det gällde att resa mycket till olika arkiv i nästan hela Sverige samt beställa mikrofilm till biblioteket. Hon har berättat att de ofta kom i fel ordning, så det gällde att föra bra anteckningar.

Men till hennes stora förvåning…

Allt stämde och var till och med, med ännu finare bakgrund, än hon i sin fantasi hade trott. Gammelmormor hade helt rätt.

I sin stora glädje i att hitta all denna information, började hon delge oss den. Vi var inga aktiva lyssnare precis. Allt vi sa var ungefär, Ja,Ja, ”vår släkt är väldigt gammal” Ja,Ja, ”det sägs att vi har anor från vikingarna,”Ja,Ja. Ingen bra respons från hennes barn. Jag kan konstatera att ingen av oss var det minsta intresserad, eller ens trodde på det hela.

1970 inför vår dotters dop, hade jag fått reda på, att i kyrkan hon skulle döpas, finns ett gravkor där några av våra gamla släktingar ligger begravda. Så för första gången lyssnade jag. Tänk att i denna kyrka ligger släktingar sedan 1400- och 1500 hundratalet. Det kändes otroligt, men prästen blev glad.” Äntligen får jag döpa någon från släkten Bååt. ” Kyrkan är Sorunda Kyrka.

Så går åren..

Efter min pension börjar jag med släktforskning, mest för att hitta min mans familj på hans mammas sida nere i Tryserum, men mina vänner här i Släktakademien vill att jag ska återuppta, min egen släkthistoria. Sagt och gjort.

Fördelen med adliga anor är att finns så mycket material om dem. Men man kan ju undra om deras äktenskapsvanor. De gifte sig bara i samma krets hela tiden. Jag brukar jämföra med hunduppfödning, om man skulle avla på så nära släkt, skulle du åka ur Kennelklubben. Det finns till och med kusingifte, men då fick man plikta till Kungen. Men vad är väl lite pengar, man vet ju vem man gifter sig med.

I somras sitter jag och ”leker” vid datorn. Och hittar då att den Finska släktföreningen för släkten Svinhufvud av Qvalstad ska ha en släktresa tillbaka till sina rötter. Verkar intressant. Kontaktar föreningen, för att höra om jag och min syster kan få följa med.

Det första de sa var ”vem är du? Och hur är du släkt med oss?” När jag kunde redogöra för vår familjetavla, var vi välkomna att delta.

I september 2013 åkte vi iväg mot Falun där släkten kom ifrån. Första dagen var vi på visning av gruvan. Det kändes spännande att få åka i släktens spår. I ett pergamentbrev, för Jonisse Swinshwow (Jöns Svinhuvud) 1355-1430 är det  första gången namnet nämns. Han köper Höjen och Stämnarvet.

I Falu koppargruva var de en av de större familjerna och det berodde främst på att de tidigt såg till att skaffa sig mark kring gruvan, något som var helt nödvändigt för kopparbrytningen. Det gick åt mängder med vatten och ved till kopparhyttorna. Så det gällde att äga skog och vatten. Den som ägde mest mark blev också störst. Där var Svinhufvud en av 3 större släkter tillsammans med bland annat släkten Stjerna. Med tiden blev familjeätterna mer blandade. Det sägs att familjen ägde 43 gårdar när den var som störst.

Andra dagen, åkte vi till Ornässtugan. En av skrönorna var den om Gustav Vasa, där en släkting till oss, hjälpte honom att undkomma. Nu fick vi reda på, att det var helt korrekt. Otroligt!  Fast det låter inget vidare, att bli utsmugglad genom ett dass.  Här kan man verkligen säga att ”nöden har ingen lag”.

Vi var också i Aspeboda där en annan släkting bodde, Måns Nilsson. Efter vad jag förstår var han ingen trevlig person. Han och hans far Nils Månsson använde våld och hot för att styra sina underlydande. Han hade över 40 gårdar, och var en av de rikaste i Kopparbergslagen vid den tiden.

Han tog tidigt parti för Gustav Vasa och var så säker på Gustavs vänskap att han vågade sätta sig upp mot kungen i samband med Klockupproret 1531. För detta fick han plikta med sitt liv. Alla hans egendomar konfiskerades, men så småningom fick familjen tillbaka några av dem.

Det sägs även att han var en av de första att använda dubbla fakturor, inte så smart, när det var Gustav Vasa, som skulle betala. Stora Aspeboda beboddes senare av hans dotter Anna Månsdotter. Måns Nilsson hade 11 barn och de fick alla i bröllopsgåva varsin gård.

Efter hans död sattes det upp en minnessten vid Aspeboda.  Där det står ”Frihet jag älskade, sanning och rätt”

Dagen avslutades i Knivsta där Släktgården ligger. Den heter Kvallsta idag och bebos av familjen Bonnier. Det var en väldigt speciell känsla att vandra där våra släktingar gått för 400 år sedan. Huset finns inte kvar endast källaren. Men det ”nya” huset ligger på samma ställe.

Vi var i Östuna kyrka och fick där se ljuskronan som Björn Svinhufvuds änka skänkt till kyrkan. Där hade vårt och även släkten Månesköld av Seglinges begravningsvapen (heter epitafier med ett finare ord) tidigare hängt. Men när kyrkan vid ett tillfälle renoverades, samlades de ihop och lades in i klocktornet. Det var en kall vinter och bredvid klockstapeln låg fattigstugan och de trodde det var gammalt skräp och eldade upp dem. Så var det med det.

Den tredje dagen hade vi bara ett besök. Det var på Riddarhuset. Där vi åt lunch under uppsikt av barska män på väggarna. Inte visste jag, att det enda som behövdes för, att bli adlad från början, var en häst och en man, som stod till kungens tjänst vid ett eventuellt krig. Det var nog inte så lätt som det låter. För vem hade en extra häst att rida på? Ganska få tror jag.

av Kerstin Hermansson

Johan och Ida Larsson var min mammas farföräldrar. Båda var födda 1863. Johan i Glanshammar som nummer två av fyra syskon. Vid 18 års ålder flyttar han hemifrån och arbetar som dräng, dels i Axberg och senare i Ödeby och det är troligen där han träffar Ida.

Ida föddes i Örebro som yngst av sju syskon, fyra halv- och två helsyskon. Bara två av syskonen levde till vuxen ålder. Under några år hittar vi familjen bland ”husvilla” i Örebro. Mamman avled i juni och pappan i december 1870, Ida var då bara sju år gammal och fick flytta till arbets- och barnuppfostringsanstalten Arbetshuset i Örebro. Från 16 års ålder arbetar hon som piga i Ödeby, Ytterjärna och Glanshammar.

Johan och Ida gifter sig 1885 men redan 1884 fick de sonen Sven. 1886 föddes sonen Sven Johan som vid knappt två års ålder avlider, dödsorsaken är ”maginflammation till följd av förtärd vitrinolja”. Under de följande 20 åren föds ytterligare nio barn. De fick också ta hand om två barnbarn.

Familjen bodde i Säterbo församling från 1901 och fram till 1946. Först bodde man i Godalshagen och senare i Bullertorp. De hade ett par kor och flera höns, det fanns trädgårds- och potatisland. Till huset hörde en äng som gav hö till korna. Johan arbetade på sågen och gick i skogen och högg. Ida var hemma och skötte om alla barnen. De hade inte så mycket pengar så när de äldre barnen började arbeta kunde de tillsammans till jul köpa en ny vaxduk till bordet eller något annat de tyckte kunde behövas till hemmet.

Under sommaren var det min mammas uppgift att hämta posten på varvet i Hjälmare Docka och sedan cykla med den ett par kilometer hem till farfar och farmor varje dag, måndag till lördag. Det var inte alltid så roligt eftersom hon hellre ville leka.

I juli 1946 avled Johan och bara drygt ett halvår senare Ida.

Så här gick det för barnen:

Sven (1884 – 1960) flyttade till Solna, gifte sig med Elin Hübinette 1916 och de fick samma år sonen Artur. Sven arbetade som spårvagnsförare från 1911 och fram till pensioneringen 1947. Sonen Artur avled 1950.

Gottfrid (1888 – 1955) arbetade på Bultfabriken i Hallstahammar. Gift 1911 med Jenny Flink. De fick två döttrar. Gottfrid var en duktig cyklist och deltog i cykeltävlingar. Kallades för Kolsva-Lasse.

Ester (1890 – 1965) flyttade till Stockholm, fick där dottern Astrid 1911. Astrid växte upp hos sina morföräldrar. Ester fick senare elva barn tillsammans med Karl Andersson. De bodde först i Arboga men flyttade sedan till Köping.

Verner (1892 – 1954) bodde i Arboga och arbetade på Electro Scandia (senare ASEA/ABB), fick en yrkesskada och blev förlamad i båda benen. Gift med Ella. De fick inga barn.

Ida (1894 – 1948) bodde hemma hos far och mor hela livet tillsammans med sin dotter Alice. Hennes högra arm var förlamad efter en polioinfektion och arbetade därför inte utanför hemmet. Hon skötte om sina föräldrar.

Elin (1896 – 1945) flyttade till Stockholm, gift med Konrad Johansson som arbetade på Dagens Nyheter. Elin avled redan 1945. De hade inga barn.

David (1900 – 1955) var min morfar. David arbetade i skogen och på trämassefabriken i Hjälmare Docka. Var inkallad i militärtjänst under hela andra världskriget, var i Karlskoga och Karlsborg. Gift 1933 med Agda. De fick en dotter.

Bror (1903 – 1996) arbetade som svetsare, först i Arboga men flyttade 1946 till Västerås. Var liksom sin bror inkallad i militärtjänst under hela kriget. Var gift två gånger. Hade inga barn.

Signe (1906 – 1982) flyttade till Stockholm och gifte sig med Fritiof Engdahl. Blev änka 1946. Gifte inte om sig och fick inga barn.

Stina (1908 – 2000) flyttade till Katrineholm och gifte sig 1930 med Harry Jidling. De fick en son.

av Kerstin Lindström

När jag var i tonåren fick jag reda på att min farfar inte var min biologiska farfar. Farmor Ester Ståhl pratade aldrig om detta. Det gjorde inte min pappa heller. Sista året farmor levde, hon avled 1963, frågade pappa vem som var hans far, och då svarade farmor att det var en militär från Linköping, men angav inget namn. Men det var liksom ett tomrum på pappas släkt. Ingen visste något, bara gissningar vem farmor hade träffat.

Anledningen till att jag började släktforska var att jag ville ta reda på vem som var min pappas far.

Min pappa, Birger Ståhl, föddes i Oscars församling i Stockholm 15 oktober 1916. I födelseboken stod det Fader okänd. Farmor var då 21 år gammal och arbetade som tjänarinna i familjer i Stockholm. I februari 1917 lämnade farmor sin lille son, min pappa, endast 3 månader gammal, till sina mor- och farföräldrar, Matilda Ståhl och Oskar Ståhl, som var dragon i Solvalla i Faringe, Uppsala län. Båda var då 56 respektive 59 år. Det var ganska tufft att ta hand om ett spädbarn i den åldern.  De bodde i ett litet dragontorp som hette Liljeberg.

Pappa hade det väldigt bra hos sin mormor och morfar. Han älskade morfar och var med honom överallt.  Pappa växte upp i Faringe, gick 6 år i skola där och flyttade sedan till Stockholm 1937.

I februari 2012 var jag på Stockholms stadsarkiv och forskade. Där fick jag hjälp med att söka i domstolsböckerna.  Jag sökte bland familjerättsmål för åren 1916-1920. I domstolsboken för 1919 hittade jag farmors namn. Hon hade lämnat in en stämningsansökan till hovslageriarbetaren Carl Liljegren. Han erkände då faderskapet. Det var en obeskrivlig känsla att få ett namn på min farfar. Ett lyckorus!!  Så nu var det bara att sätta igång och forska på farfar. Var kom han ifrån? Vem var han osv?

Carl Liljegren föddes 1891 i Landeryds församling, Östergötland. Hans far, torparen Adolf Fredrik Liljegren föddes 1859 i Björsäter och hans mor Hilda Matilda Andersson föddes 1863. De gifte sig 1889. Carl fick 6 syskon och han var andra barnet i syskonskaran.

Han arbetade som ladugårdskarl och dräng vid olika gårdar, bland annat Edsberga , Norrberga och Skogs gård. 1911, 20 år gammal, flyttade han till Stockholm, Oscars församling. Åren 1912-1917 var han anställd vid Livregementets dragoner, blev korpral och sedan furir. Det ska också nämnas att farmors bror Valder var på samma regemente som Carl och att farmor arbetade som tjänarinna inom militären några år, förmodligen träffade hon Carl där.

Carl gifter sig 1918 med Lydia Charlotta Lind från Hållingstorp i Östergötland. De flyttar tillsammans till Hantverkargatan i Stockholm. Carl arbetar då som förare vid Ridhuset på Djurgården 1 år och senare vid Hofslageribolaget på Upplandsgatan. Efter det startar han en egen hovslagerirörelse, men den går inte så bra. 1919 föds en son, Georg och 1921 en dotter, Judit. Han köper en ponny av en kusin och gör uppköp och säljer potatis, fisk och diverse livsmedel fram till 1925.

1925 föder hustrun Lydia ett dödfött gossebarn på Södra BB. Hon avlider i samband med förlossningen. Carl blir nu ensam med två små barn, säljer sin häst och är arbetslös fram till våren 1926. Då flyttar Anna Liljegren, en syssling till Carl, från Landeryd till Hantverkargatan. Hon ska hjälpa honom med barnen och hushållssysslor. De fattar tycke för varandra. Sommaren 1926 far de till hennes hemförsamling Yxnarum i Östergötland på semester. Carl älskar sin Anna, men hans svartsjuka tar sig andra former. Anna försöker dra sig undan hans sällskap och vill inte återvända till Stockholm. Carl blir då desperat och skadar Anna genom att skära henne i halsen med en pennkniv. Själv försöker han ta sitt eget liv genom att dränka sig i en damm, men misslyckas. Anna överlever och emigrerar till Amerika 1927.

Polisen griper honom och han sätts under rannsakning på fängelset i Norrköping. Han blir anklagad för mordförsök, men häradsrätten lindrar domslutet till misshandel, på grund av hans situation som nybliven änkling med två små barn att ta hand om. Han blir intagen på Straffängelset i Mariestad på tre år, men friges efter två år. Barnen blir placerade hos släktingar, dottern blir kvar i Stockholm och sonen flyttar till Carls syster i Fröjerum, Östergötland.

Carl bor kvar i Stockholm till 1930 då han flyttar till Linköping och arbetar som hovslagare på Hals Hofslageri. Han avlider 1960, 68 år gammal, och ligger begravd i Linköping tillsammans med Sigrid Person, okänd för oss. Han var väldigt lik min pappa. Det var tråkigt att vi inte fick lära känna honom.

Varför jag vet allt detta om Carl är att jag beställt kopior från Vadstena på hela domslutet och samtliga förhör, 58 sidor. Jag har även fått kopior på kort, anteckningsbok, diplom och vigselbevis från hans barnbarn i Åtvidaberg, som jag nu har tagit kontakt med. Jag och mina syskon var på en släktresa i somras till Östergötland. Vi träffade då en av mina kusiner och kusinbarn. Den andra kusinen hade avlidit året innan, men vi träffade hans fru som jag brevväxlar med nu. Det känns som man känt varandra hela livet. Vi har även två kusiner i Linköping, men de har inte hört av sig. Kusinen visste väldigt lite om sin farfar, men jag hade tagit fram släktträd på farfars släkt som de fick.

Tänk att min pappa hade två halvsyskon som han inte visste om. Vi har alltid sagt att pappa var enda barnet. Pappas bror, Georg, flyttade till Stockholm efter militärtjänsten och arbetade som målare och avled 1998. Tänk att de aldrig fick träffas.

av Eva Persson-Huber

Allt jag visste om min far, Per Anton, som var född 1910, var det han berättade för oss barn när vi bad honom beskriva sin barndom. Han sade sig ha förlorat sin mor, min farmor, när han var fem år, och att hans far var en ”kringresande frireligiös pastor”. Vidare berättade han att han var en oäkting och bodde på fattighus och på barnhem. Han och hans bröder bodde i en skogskoja med sin far några år under 20-talet. Han sade att han och en vän hade hittat ett gammalt svärd i Revsundssjön och att det svärdet stod bakom altaret i Revsunds kyrka. Storögda lyssnade vi barn på alla hans berättelser.

Kunde detta vara möjligt och var det verkligen sant? Som vuxen ville jag verkligen veta hur det hade förhållit sig. Det fanns inga brev, bilder eller dokument kvar från hans barndom. Jag visste bara att det varit fattigt, mycket fattigt! Genom de arkiv som kunde studeras fick jag veta mycket men inte allt. Jag ville veta mer, jag ville se dokument och jag vill se och känna de platser som berörde min far och hans liv.

I kyrkoarkiven fick jag veta att farmor hade varit i livet ända fram till 1929, att hon och min faster hade bott tillsammans ända till farmors död. Faster hade ett oäkta barn och farmor och farfar (jag får lov att kalla honom det eftersom han i kyrkoarkiven är skriven som Per Antons far) skilde sig 1923. Allt detta var helt okänt för oss i familjen. Genom kommunarkivet i Brunflo kommun fick jag de handlingar som visade på fattigvårdens ingripande i familjen och genom domstolsböckerna kunde jag följa den svåra skilsmässan som tog två hela år att få färdigprocessad.

Farfar hade varit hemmansägare 1900-1902 och därefter livnärt sig som skomakare. Då bodde han med farmor och fyra barn i en enkel lägenhet inhyst hos en bonde i byn. Fars och mina farbröders liv förändrades fullständigt 1915 då farfar krävde av fattigvårdsstyrelsen att de skulle ta hans söner i vård men att hans dotter, då 15 år, skulle sättas i arbete på grund av att hans hustru varken kunde sköta hem eller barn.

Far och hans bröder förflyttades till ett hem för ”samhällets  olycksbarn” och där fick de stanna i fyra år! Far var fem år då han kom dit och nio när han och bröderna utarrenderades till en bonde i hembyn. 1920 flyttade farfar med äldste sonen från sin hustru och sin dotter Brita. Han flyttade till en bondgård där hans äldste son fick bo med honom, men arbeta som dräng. Själv försörjde farfar sig som skomakare. De bodde då i en skogskoja (trägolv men jordväggar) i en träddunge vid bondgårdens utkant. 1921 flyttades även far och den tredje sonen till denna koja. Det var fattigt, ytterst fattigt.

Farfar krävde av fattigvården att återigen ta hand om honom och sönerna men fick avslag. Bonden lät då även den andre brodern, 12 år gammal, arbeta som dräng på gården men min far ville man inte ta hand om och farfar ville inte ha honom boende i kojan. Han krävde att socknen skulle ta hand om pojken och det gjorde de. Min far sattes på fattighuset, det ställe där gamla, ensamma, föräldrar på obestånd och psykiskt sjuka var placerade i denna socken. Där fick han stanna ända till dess han med egen kraft som 17-åring gick hela vägen ner till Sundsvall, tog tjänst på en bogserbåt och kom till Umeå. Där blev han beväringssoldat, dragon, på K4. Därefter blev livet bättre.

Min resa i sommar gick till Dalarna och Gulleråsen i Boda socken eftersom min farmor släkt stammar därifrån. Min farmorsfar flyttade till Jämtland 1866 och därefter är det Brattbyn, Brunflo, Svedje, Revsund, Döviken och Hackås som är mina hållpunkter i Jämtland. Gulleråsen är den ort som betytt mest för mina förfäder. Där har de funnits som bönder, torpare och soldater ända från 1600-talet och framåt.

Alldeles vid foten av de höjder man ser på bilden fick vi kontakt med några äppelplockande gamla herrar som visade sig vara släkt med oss genom en soldat Stööt, och de kunde också visa på det, nu igenfyllda, gruvhål som visade var man bröt silver i den lilla orten Silvberget. Där hade vi haft anförvanter på 1700-talet!

När vi kom till Jämtland var det Revsund som fick vårt första besök. Det var kyrkan som lockade eftersom det svärd far talat så mycket om skulle ju finnas där. Fanns det verkligen och hade han verkligen varit med att ta upp det från sjöbottnen omkring 1920? Vi träffade en trevlig kyrkvärd som visade oss kyrkan. DÄR FANNS DET! På väggen satt det och jag blev väldigt rörd över att bara få se det. Om det bevisligen var far som tagit upp det ur vattnet eller ej spelade ingen roll, utan bara att detta var hans svärd, som han talat så mycket om, var det viktigaste. Det var som om han stod bredvid mig och sa: ”Ja, där ser du, jänta, vad var det jag sa?”

Den kyrkvärd som vi träffat visade sig känna till Brattbytorpet där min farmorsfar, Erik Andersson Hanning, arbetat som dräng då han flyttade till Jämtland 1866. Det torpet fick jag också se, och med handen stryka över väggens timmerstockar. Vilken känsla!

I Svedje fick vi se det ställe där, troligen men tyvärr inte helt säkert, det lilla torp som min farfar ägde och brukade under1900-1902, och rester av det hus där familjen tvingades bo under de fattiga och svåra åren 1902-1927. Ödmjuk och tagen står jag och tittar på det som finns kvar av något som en gång var ett hem för sex personer.

Slutmålet för denna, min första släktresa till mina rötter, var att få se den plats där skogskojan hade funnits. Barnbarn till den bonde som upplåtit drängsysslor och skogsmark för farfar och hans tre söner visste exakt var kojan legat, och kunde minnas vad man sagt om mina farbröder och om far och jag fick bekräftat att de hade varit ytterst, ytterst fattiga.

Efter att ha hämta fakta ut formella arkiv hade jag fått se och känna med hela mitt hjärta och alla mina sinnen de ställen och de omgivningar som hade funnits runt min far. Han hade verkligen förlorat sin mor vid fem års ålder och han hade verkligen fått ta sig fram i livet ensam, liten och säkerligen ofta rädd. Han blev en far som värnade extremt om sin familj, som var stolt, mycket stolt över sitt liv och över hur det gått för hans barn och barnbarn. Det var en älskad far, farfar och morfar som dog 1997.  Han blev en vuxen, stark och ståtlig militär, en skicklig rörmontör och en frejdig firmaägare. Han blev politiskt aktiv, blev aktiv i fackliga föreningar och ”blev någon”. Fattighusungen tog hand om sig själv. Min älskade far!

av Elisabeth Haggård

Som flicka minns jag min gudmor, dvs min fars faster Hildur, som en lite udda ogift äldre dam med blåtonat kort ganska rakt hår med egenhändigt tillverkade keramiksmycken. Hon var med andra ord inte som de flesta äldre damer jag annars kom i kontakt med. Det var också mycket spännande att få komma till hennes ateljé högst upp i södra Kungstornet i Stockholm, där jag och min syster fick pröva på att dreja.

När jag började släktforska blev jag intresserad av hennes historia, som jag har fått fram via kyrkoböcker och hörsägen från mina släktingar (syskon, kusin och syssling). De har också bidragit med foton, artiklar i tidskrifter såsom Idun och Svenska hem från 30- och 40-talet. Sammanlagt har vi kunnat lokalisera och fotografera nästan 100 av hennes verk, men sökandet fortgår. Arbetet har lett till att museet i Mariestad vill inkludera några av hennes alster i en retrospektiv utställning våren 2014.

Hildur Ingeborg Haggård föddes på Sjöbergs säteri i Björnsäters socken utanför Mariestad den 12 januari 1885. Hon var yngsta dottern till godsägaren och riksdagsmannen Lars Johan Andersson och Matilda Jonsdotter. År 1905 flyttade familjen till Haggården i Leksbergs socken.

Hildur utbildades först vid Tekniska skolan och sedan på Högre Konstindustriella skolan i Stockholm som hon lämnade som keramiker 1911. Efter det studerade hon i Paris där hon 1914 var elev till Antoine Bourdelle, känd som August Rhodins långvarige medhjälpare. Hon gjorde studieresor till England och Frankrike 1913 och 1914, samt till Italien 1920-21, 1927, 1929, 1947 och 1952.

Under sin studietid vid Tekniska skolan blev hon bekant med Märta Ankarswärd-Grönvall och genom hennes kontakt anställdes hon på 1920- talet vid AB S:t Eriks Lervarufabriker i Uppsala. Här gjorde hon egna modeller, som hon dekorerade och lät bränna på fabriken. 1925 deltog hon tillsammans med Anna Petrus, Edvin Olers och Arthur Percy i en utställning i butiken Vackrare vardagsvara på Strandvägen i Stockholm. Tillsammans med Märta Ankarswärd-Grönvall ställde hon ut på Stockholmsutställningen 1930. Deras kärl var stämplade S:t Eriks, Uppsala. Modellerna hon tillverkade för S:t Eriks var tebordsbrickor, stora vaser och bålskålar. Hennes färgskala på fajanserna rörde sig från grått-svart-grönt till blått.

1936 började hon som konstnär vid Ekenäs glasbruk i Vetlanda. Troligtvis blev hon kvar till 1939, då hon efterträddes av Greta Runeberg-Tell, varefter hon startade sin egen verksamhet i Stockholm med ateljé och bostad högst upp i Södra Kungstornet på Kungsgatan.

Hennes verk i offentlig miljö finns i form av altarskåpet Bjurholms kyrka (1935), Predikstolen i Brastads kyrka (1938), samt fontänen ”Musslan” för rederiet Transatlantic i Göteborg (1942). Hildur Haggård signerade sina verk normalt med ”H.H.” eller ”HAGGÅRD”.  Hon avled den 29 december 1958 i Stockholm och ligger begravd i Lars Johan Anderssons familjegrav i Leksbergs kyrka, Mariestad.