av Eva Edberg

Nu är det dags att dra till Uppland och åren runt 1881. Den här historien skildrar livet för skattebonden Johan Tunón född 1846 i Tuna socken i Uppland.

Gården Myssinge får hans föräldrar i brudgåva av Johans morfar. Den omfattar 1/3 mantal. Johans far Jan-Erik Mattsson, är rusthållare och kyrkvärd. Här växer Johan upp och får sju syskon under de närmaste nitton åren, varav tre dör i späd ålder. Brodern Anders flyttar tidigt hemifrån till sin mosters hem i Klev i Alunda socken och lär sig bokhållaryrket av hennes make häradskrivaren Johan Åkerlund. De yngre bröderna är små, så Johan får stanna hemma och hjälpa till på gården ända till 1877, då brodern Gustaf fyllt 15 år.

Åkerlund och hans fru har flyttat till Söderby nr 2 i Alunda. Åkerlund dör 1876, så Johans moster behöver hjälp med gården eftersom hon är barnlös. Nu får Johan ett tillfälle att lämna hemmet. Han jobbar som arrendator för sin moster från 1877. Efter några år där blir Johan bra sugen på att skaffa en egen gård och det är hög tid att skaffa familj. Johan byter efternamn samtidigt som sina bröder. De tar namnet Tunón som är bildat av deras födelsesocken Tuna.

Nu kommer vi till året 1881. I granngården i Söderby bor Mathilda Margareta Ersdotter. Hon är dotter till storbonden Erik Ersson, som är av en tolvmannasläkt. Tolvman är den gamla beteckningen för nämndeman i häradsrätten för att de var tolv stycken. Johan börjar uppvakta Mathilda, som är 27 år och mer än giftasvuxen. Han vet att hon har fallandesjukan dvs. epilepsi, för han har själv sett när hon fick ett anfall. Hon är en vänlig själ och de börjar umgås alltmer. De förlovar sig och börjar rusta för bröllop.

Erik Ersson ska stå för kalaset, men Johan vill att det ska bli riktigt lyckat. Det är ju två mäktiga Olandssbönders barn som gifter sig med varandra. Han ber nog sin mor och moster om hjälp att sy sin bröllopsstass. Kanske frågar han sin far om han kan ta ner fiolen från väggen. Han vill nog ha både brudvals och fyrpolska, och många släktingar och vänner från både hans och Mathildas sida ska bjudas in. Han ser verkligen fram emot detta kalas. Erik Ersson har dessutom lovat dem en gård i Fresta som bröllopsgåva.

Han är mycket nöjd med sitt val. Efter de stora täckdikningarna av Olandsån de senaste 20 åren, har nya ängsmarker frilagts och jorden både i Söderby och Fresta är kalkrik och ger bra skördar. Alunda ligger nära landsvägen från Uppsala och Östhammar. Det betyder att han får bra avsättning för det gården producerar inne i Uppsala.

Olandsåns sträckning från Alunda till Östersjön

Vattentillgången är bra med både Foghammar- och Kilbyåarna. Olandsån är en viktig farled, med förbindelse både med Österbybruk och Dannemora inåt landet och oset ligger ut mot Bottenhavet. Det är en ständig trafik på Olandsån, där man forslar järnet från gruvorna ut till havet. Även den vägen får man avsättning för gårdens överskott.

Fresta ligger på lagom avstånd från Tildas familj och tillräckligt nära för att de kan hjälpas åt med skörd och barnpassning. Det är ju inte alltför långt till Johans mor och far och bröderna heller. Kanske sjunger de nyförlovade den populära Alundavisa. Den skrevs av Arvid August Afzelius några år tidigare, och blev en riktig slagdänga..

Johan gifter sig 24:e mars 1883 med Tilda, som hon kallas, och flyttar till gården Fresta nr 1 i grannbyn. Den gården ägs av Tildas far och de får tar över den. Nu har Johan blivit skattebonde. Han fortsätter dessutom att hjälpa sin moster Inga med hennes marker i Söderby ända tills hon dör 1922 nästan 96 år gammal.

Väckelserörelsen, som kom till Olandsbygden i slutet av 1870-talet, påverkar så småningom Johan och hans fru. De blir missionsförbundare. Det framgår också av att man fördröjer dopet för några av barnen och andra döps inte alls. Dessutom vill inte Tilda kyrktagas efter sina barnsbörder.

Ur Svenska Gods och Gårdar

Tilda föder 6 barn trots sin epilepsi, men sjukdomen tar hennes liv 1913. Johan skriver över gården på sina barn och äldste sonen Gustaf köper ut sina syskon. Gustaf säljer gården 1936 och flyttar med sin familj till prästgårdens ägor. Gustafs son Bengt köper sedan en gård i Fresta som ligger tvärs över vägen till den gamla gården. Där bor nu Bengts dotter.

Johan får någon magsjukdom och åker in till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där han avlider den 28 juli 1932. Han blev 86 år gammal.

I min forskning har jag konstaterat att Mathilda och Johan var fem-männingar. Det var vanligt att man gifte in sig i närliggande gårdar. Därför står många gånger i kyrkböckerna i samband med vigsel att parterna inte är släkt med varandra.

Johan är min makes morfars far. Även morfar Herbert Tunón, Johans som, gifte sig med en fem-männing från Morkarla. Deras gemensamma ana bodde i sin tur i Ubby i Syavby som gränsar både till Morkarla och Alunda..

av Kerstin Lindström

Min makes styvmors farfar, kolarsonen Jonas Fredrik Andersson, föddes 1849 i byn Isaksfäbodarna utanför Robersfors i Bygdeå församling, Västerbotten. Han var arbetare och dagakarl och senare arrendator.

Bruket i Robertsfors anlades 1758 vid Rickleån av John Jennings och Robert Finlay. Bruket gav namn till samhället och var ett självförsörjande järnbruk. Det var det största bruket i den västerbottniska bruksindustrin. Redan 1783 fanns här såväl masugn som stångjärnshammare (en äldre typ av smideshammare ofta vattendriven) och manufaktursmedja. Vid sidan av järnhanteringen drevs från 1798 sågverksrörelse, där ca 100 personer jobbade och dessutom drev man ett jordbruk, för matförsörjning av brukets innevånare.

Järnbruket nådde sin höjdpunkt 1860-talet, men avvecklades på 1890-talet. Under den nye ägaren Seth Kempe ombildades bruket till Robertsfors AB och en ny epok inleddes och mycket moderniserades. Numera finns det ett Bruksmuseum i Robertsfors.

Tillbaka till Jonas. Fadern hette Anders Jonsson, född 1807 i Robertsfors. Han arbetade som kolare och modern var kolardottern Anna Magdalena Nilsdotter, född 1819 från Johannelund i Robertsfors.

 Förr i tiden gjorde man kolmilor för att få bränsle till alla Sveriges masugnar och smedjor. Järnindustrin var viktig och i vissa delar av landet kalhöggs de stora skogarna för att tillverka kol av veden. Att man tillverkade kolet på plats i skogen berodde på att det färdiga kolet är en sjundedel så tungt som veden och därför mycket lättare att transportera på slädar eller med häst. Idag gör man kolmilor för att bevara kunskapen om ett annars utdöende hantverk. Att göra en kolmila är både spännande och lärorikt.

Jonas Fredrik gifte sig 1874 med fältjägardottern Catarina Wärn, född 1854, från Robertsfors. 1874 flyttade de från Isaksfäbodarna till byn Aftonmoran, som också ligger utanför Robertsfors. De fick första barnet 1875, Ann-Sofie och sedan följde Johan Anders 1876 och Nils Fredrik 1879.

1881 bor alltså familjen utanför Robertsfors och Jonas är arbetare. Eftersom de inte bor inne vid bruket kan man tänka att han arbetar i jordbruket eller i skogen. Han verkar ha få tagit olika påhugg såsom dagakarl, dvs inget fast arbete. Det var nog inget lätt arbete med en lång, mörk och kall vinter i en liten by i Västerbotten och inkomsten var nog snarare i underkant än vice versa. Familjen utökas 1881 med sonen Olof Petrus, som avled 2 år senare. Dödsorsak saknas tyvärr.

De fick sedan 8 barn till. Det sista barnet föddes 1902, då var modern Catarina 48 år gammal. Jonas Fredrik dog i Burträsk 1910, endast 61 år gammal. Dödsorsak saknas.

av Karin Ohlsson

Torpet Pettersborg i Ludgo, julen 1881

Mitt namn är Karl Gustav Larsson. Jag är torpare. 41 år gammal. Jag bor med min familj i Pettersborg, ett torp under Sofielund. Förutom arbetet på mitt eget torp, gör jag dagsverken med mina oxar åt disponent Högstedt på säteriet. Själv äger jag, förutom oxarna, två kor, några kalvar, får och höns samt en sugga. Utkomsten är inte stor, men vi klarar oss.

Torpet är litet, vi måste tränga ihop oss. Förutom min hustru Stina och våra fem barn, hyser jag även änkan Ulla Maja Jonsdotter och hennes söner Per och Erik (15 och 14 år).

Våra barn, ja. De äldsta är mina flickor, Anna och Ida. De miste sin mor och jag min kära hustru, när hon bara var 31 år. Hon hostade lungorna ur sig! Anna, som nu är 12 år, är så lik henne med sitt tjocka bruna hår. Ida, 10 år, var bara 4 när modern dog. Hon minns henne knappt. Om bara Stina kunde vara lite snällare mot flickorna! De hjälper till i hushållet och med småpojkarna, så gott de kan. Men jag ser ibland att Ida har gråtit och att Anna har något mörkt i blicken.

Det är inte gott för en karl att stå ensam med två små barn. Jag var tvungen att hitta en ny hustru! Och jag fann Stina! Jag gick fram och tillbaka till Torp i Lid varenda lördagskväll hela sommaren! Hon var redan på tjocken, när hon kom till mig som ”piga”. Hon hade sin lille son med sig. Efter två månader, gick vi till prästen.

Till våren föddes Karl, och efter två år kom Ernst. Han hade just lärt sig gå, när vi flyttade hit. Pojkarna artar sig väl, och de är Stinas ögonstenar.

Våra fem barn, ja, de var sex ett tag. I mars föddes Johan. På Tomasdagen härförleden dog han ifrån oss! Lungsoten tog honom, trots kvinnfolkens omsorger. Stina, min hustru, är utom sig av sorg. Själv tar jag hans död med fattning. Men jag ber till Gud för min lille son.

Slutord:

Karl Gustav och Stina fick ytterligare två söner och två döttrar. Med de två yngsta barnen flyttade de senare till Björnlunda, där Karl Gustav avled 1921, 80 år gammal. Stina levde till 1938. Hon blev 90 år.

av Eva Edberg

Johannes Svensson Foto: Brunskogs hembygdsförening

Johannes föddes 11 augusti 1842 på gården Kärret i Hemsjö socken Älvsborgs län. Han blir föräldralös vid 12 års ålder. Då får han bo hos en kusin i Edsås som fosterbarn tills han växer upp. Hans två äldre systrar har gift sig med banvaktare och hans äldre bror har blivit stins, så Johannes söker sig också till järnvägen som banvaktare.

Johannes jobbar vid Partille Järnvägsstation när han träffar pigan Stina Maria Larsdotter i Örgryte, och de gifter sig 1866 och får en dotter. Han får ett nytt jobb som banvaktare i Sävenäs i Örgryte 1867 och där föds ännu en dotter.

Johannes och Stina Foto: Brunskogs hembygdförening

1869 är det dags igen att röra på sig och nu till Fredriksberg i Kristinehamn, som hans fru härstammar från, där ytterligare två döttrar föds. Det står då inte på innan flyttlasset går vidare till Brunskog, där Johannes fortsätter som banvaktare i Strand. De får två döttrar till, så nu har de sex döttrar.

1876 blev det stora sorgeåret. Stina Maria är gravid igen när scharlakansfebern drabbar familjen. Fyra döttrar dör inom några veckor under hösten. En son föds i början av 1877, men lever endast några månader efter födelsen. De får sedan ytterligare en dotter i slutet av 1870-talet.

Vad hände då 1881 i Brunskog med och runt familjen? Johannes son Hjalmar föds 29 april, men dör redan 19 maj 1881 av okänd sjukdom. Så detta år drabbar sorgen familjen ännu en gång.

Brunbergs banvaktsstuga Foto: Brunskogs hembygdsförening

Johannes är ju banvaktare, vad innebär det? Jo, han ska hålla uppsikt över sin sträcka av järnvägslinjen, som omfattande några kilometer. I jobbet ingår att besiktiga sträckan minst en gång varje dag vilket utförs med hjälp av en dressin eller gåendes. Han ska också se till att både banvallen och marken omkring underhålls enligt reglementet. Om det finns bommar utmed sträckan ingår också att sköta dessa, vilket kan ge en extraförtjänst. Den stora vägen mellan Arvika och Karlstad korsar troligen järnvägen på Johannes sträcka. Dessutom går järnvägsbron över sjön Värmeln där, så Johannes har nog fullt upp med både det ena och det andra.

Lönen är låg, men han har en säker inkomst. Järnvägen håller med en liten banvaktsstuga. Liten trädgård för odling av frukt och grönsaker ingår också. Det är alltså i denna miljö Johannes och hans familj bor och verkar.

Slorudsborg på 1910-talet Foto: David Ekroth, Brunskogs hembygdsförening

Gustav Frödings ett år äldre syster Matilda har bosatt sig på Slorudsborg i Brunskog. Gustav har börjat studera i Uppsala 1880 och sommaren 1881var den första han vistas hos sin syster i Brunskog. Kanske träffar Johannes på honom när han kommer respektive åker iväg med tåget från stationen i närheten av Strand.

Johannes och hans familj har det nog ganska bra 1881 när de väl kommit över sista sonens död. Nu är det bara fem i hushållet och flickorna kan hjälpa till.

Småskollärarinnan Elin Kristina Svensson Foro: Brunskogs hembygdsföreing

Vad hände sedan? De tre kvarvarande flickorna växte upp och flyttade hemifrån. Den äldsta dottern Ida Maria fick en son utom äktenskapet Sigurd, som hennes föräldrar tog hand om. Han blev sedan lokeldare, för vid järnvägen skulle de arbeta.

Ida Maria själv flyttade tillbaka till Johannes födelsetrakter och gifte sig med en stins, som var änkling efter hennes kusin. De två yngsta flickorna utbildade sig till lärarinnor, arbetade i grannförsamlingarna och förblev ogifta hela livet.

Småskollärarinnan Emma Josefina Svensson Foto: Brunskogs hembygdsförening

Johannes och Stina Maria fick inga fler barn. Johannes kom att stanna som banvakt i 20 år till,. När Johannes pensionerades skaffade han ett hus i Strand. Hans fru dog 1918 och själv levde han ända till 1923. Johannes är min farfars morbror.

av Anki Garmstedt

Erika föddes Riga, i nuvarande Lettland 1910. Hon var dotter till en kapten i tsarens arme och hans fru som ägde och drev en cirkus. Redan från början var hon med på cirkusens turnéer till olika länder i Europa. Hon har berättat för sin son att hon som ganska liten fick TBC. Hon skickades då till sina farföräldrar i Sevastopol på Krim, där hon blev helt frisk. En mycket aktuell plats idag.

På resan dit var det ett helt följe som reste med. De hade en helt egen tågvagn, för sig själva. Med den tidens mått var det en rätt välbärgad familj. Men tiderna förändrades, och första världskriget närmade sig. Den ryska revolutionen gjorde att deras levnadsvillkor helt ändrades. Hennes pappa hamnade i tyskt fångläger, och Erika och hennes mamma var då tvungna att fly från Ryssland tillbaka till Riga.

Där gick hon i skola och blev en väldigt ifrågasättande elev. Nazismen var på stark frammarsch och när hennes klasskamrater, och lärare med judiskt ursprung blev relegerade protesterade hon högt och blev då hotad av skolledningen. Till saken hör att Erika hade ett judiskt utseende, men ingen i hennes familj hade något judiskt ursprung.

Samtidigt som hon läste på en tolvårig flickskola, gick hon i Rigaoperans balettskola. Och endast 15 år gammal fick hon kontrakt för olika dansturnéer i Europa. På detta sätt hjälpte hon till med familjens försörjning. Faderns lön hade ju upphört i samband med revolutionen och det blev allt svårare att resa genom Europa med cirkusen. Erika berättade, att efter första världskriget, var det fler gränser som bevakades än före kriget. Tidigare behövdes ofta inte ens pass, men nu var det även visumtvång vid många gränser.

Under sommaren 1928 turnerade hon i Sverige och hon träffade då sin blivande man. Även han var av cirkusfamilj. 1931 gifte de sig och Erika fick då svenskt medborgarskap. Men maken var inte den drömprins hon trott och efter att ha blivit mycket svårt misshandlad, lämnade hon honom.

Cirkuslivet hade gett Erika några lite ovanliga kunskaper som hon tog med sig genom åren, en stor tolerans för olikheter och en enorm språkkunskap. Hon talade fyra språk flytande och kunde göra sig förstådd på ytterligare minst tre. Hon var en mycket duktig akrobat och brukade ofta vara med på affischerna som ett dragplåster. Efter skilsmässan fortsatte Erika att arbeta som dansare och även på olika cirkusar i Sverige och övriga Europa. Hon blev uppmärksammad för sina talanger. Uno Myggan Eriksson har skrivit några rader om henne i en av sina böcker och Martin Ljung tyckte att hon var en mycket duktig dansare.

När hon på nytt befann sig i Tyskland inträffade det som fick henne att ta ställning mot nazismen. Hon skulle handla ett par strumpor i en affär i Hamburg år 1938. Det var en butik judar inte fick vistas i. Hon blev, under riktigt kränkande behandling, nekad att köpa något på grund av sitt utseende. Detta gjorde henne mycket upprörd och arg. Så det blev en stor scen och polis tillkallades. Hon fördes till polisstationen och fick där visa upp sitt svenska pass. Hon släpptes direkt. Därpå gick hon tillbaka till affären och krävde en ursäkt av framför allt affärsbiträdet. Biträdet vägrade, men blev till slut tvingad av ägaren. Hon fick sina strumpor och lämnade Hamburg fortfarande ganska upprörd.

Erika körde en bit men blev tvungen att stanna vid en parkering för att ta en cigarett och lugna ner sig. När hon står där tycker hon sig höra att hennes bildörr öppnas och stängs. Och mycket riktigt i baksätet ligger en svårt misshandlad man.

Han sa åt henne att köra till Köln, där han hade en kontakt. Herbert, som han hette, hade blivit fångad av SS-agenter och rymt från ett koncentrationsläger och skulle avrättas. Men han förklarade för henne, att om de skulle bli upptäckta, var även hon i stor fara. Förmodligen skulle även hon avrättas. Detta är innan kriget officiellt börjat. Men här var hon fortfarande upprörd över sin egen behandling i affären, så hon körde honom till Köln.

I Köln kunde han inte stanna, utan han måste försöka ta sig över gränsen till Frankrike. Erika bestämmer sig för att försöka smuggla över honom. För att åka så långt var de tvungna att tanka. På den tiden, hade alla bensinstationer personlig betjäning. Därför gömmer de Herbert under en filt i baksätet, och Erika fick flirta lite med bensinkillen. Detta gick till deras glädje och förvåning riktigt bra. De körde till Paris, och därifrån kunde Herbert, sedan ta sig vidare till USA. Under resten av deras liv höll de kontakten med varandra.

I slutet av 1938 återkom hon till Sverige. Hon blev då förskräckt av att se hur landet hade förändrats. Erika fick även svårt att få arbete. Hon började servera på Finlandsbåten, men var tvungen att sluta, då gästerna vägrade bli serverade av en judinna.

Under hösten samma år lyckades hon och en väninna ta sig över till England, där de fick möjlighet att utbilda sig i Röda Korsets regi. På grund av sina språkkunskaper blev hon till stor hjälp, men själv sa hon att när hon hörde av tyskar och andra, om vad som försiggick, växte hennes hat mot nazismen.

I september återvände hon till Stockholm. Hon fick ibland korta jobb som servitris men var mest arbetslös. Det var då hon träffade Willi. Han var i Sverige för att bygga upp en antinazistisk motståndsgrupp. ”Men jag måste varna dig, det är ingen lek” sa han. De skulle inte spionera på Sverige, bara hålla ett öga på nazisterna här.

Hennes arbete var ganska lätt till att börja med, mest lämna meddelanden och paket. Hon ordnade även tre uthyrningsrum till att gömma framförallt norska moståndsmän i. Under vintern 1941 var hon i Norrland någonstans och hjälpte människor som flytt över norska gränsen. De flesta kom från ett fångläger som hette Grini.

Här hände det som blev hennes sista uppdrag. Någonstans i Norrland skulle hon möta två norska motståndsmän som behövde hjälp att fly. Mötet var välplanerat, men de blev förmodligen förrådda och hamnade i ett tyskt bakhåll. Den ene lyckades hjälpa sin kamrat ända fram, men han var mycket svårt skadad, torterad och beskjuten med tre skott. De visste inte vad de skulle göra, men de försökte ta bort den kulan som ännu satt kvar i ryggen. Tyvärr avled han och de begravde honom i skogen. Den andre mannen klarade sig. Denna händelse påverkade henne stort, och när hon strax därefter blev tillfångatagen, kände hon nästan mest en lättnad.

Hon var nu höggravid med Willis barn, som hon födde i fängelset. Efter en tid blev hon fri och kunde på nytt söka arbete. Nu var hennes utseende inga problem, men hennes fängelsevistelse däremot. Hon berättade aldrig hur många politiska flyktingar eller motståndsmän hon lyckades rädda. Willi hade också blivit tillfångatagen, men lyckades fly från fängelset. Honom återsåg hon aldrig.

Den senare delen av sitt liv blev mindre dramatiskt. Hennes balett- och cirkuserfarenhet gjorde att hon var mycket vig även på äldre dagar. Hon överlevde många farliga episoder i sitt liv men till slut var det cancern som ändade hennes liv.

Jag tror inte Erika skulle ha gillat det som pågår i Europa nu med främlingsfientliga partier och nazisism som växer fram. Vi skulle kanske behöva någon ny Erika idag.

Både Erikas och Williis äventyrliga liv finns beskrivna i en mycket intressant antologi om politiska fångar på Långholmen 1880-1950. Den heter ”…faror för staten av svåraste slag”. Jag vill också tacka mina bröder som hjälpt mig med fakta och Eva Edberg som hjälpt mig med redigeringen.

av Ola V Palm

Bakgrund

Valdemar blev redan som 2-årigt barn bortadopterad. Han har bett mig ställa samman vad som hände enligt arkiverade dokument. Valdemar vill själv att det är hans adoptivföräldrar som redovisas t.ex. i mitt släktträd. Den här berättelsen beskriver vägen fram till Valdemar blir adopterad. Valdemar föddes på Norrmalm i Stockholm i maj 1927.

Föräldrarna

Moder var hembiträdet Eva då boendes på Upplandsgatan i Gustav Vasa församling i Stockholm. Fader var kandidaten Erik då boendes på St. Eriksgatan i Matteus församling också i Stockholm. Föräldrarna var inte gifta och kom väldigt snart att skiljas åt. Fadern erkände Valdemar som sitt barn.

Eva

Eva föddes 1899 i Älvkarleby, Gävleborgs län. Evas far var gårdskarlen Johan född 1870, okänt när han dog. Evas mor var Matilda född 1867 och hon dog 1922. Familjen lämnade Älvkarleby via Tierp för att bosätta sig i Uppsala 1913. Där fick Eva utom äktenskapet en son, Olov, i juni 1922. Olov dog först 2004. Eva har inte kunnat uppge vem som var far till Olov. Av handlingarna som barnavårdsnämnden redovisade i samband med adoptionsärendet för Valdemar framgår att Olov snart blev omhändertagen, då modern visat oförmåga att vårda barnet.

Erik

Erik föddes 1906 i Ore, Dalarna. Eriks far var förvaltare Johan född 1873 i Katarina församling, Stockholm och som dog 1947 i samma församling. Eriks mor var Oleana född 1876 i Karlskoga, Örebro län. Modern dog 1956 också i Katarina församling. Familjen lämnade Ore 1907 för att bo i Ludvika. Föräldrar födde där en son Vilhelm 1912, bror till Erik. Familjen flyttade sedan 1925 till Danderydsgatan i Stockholm.

Erik som erkänt sitt faderskap ville uppenbarligen inte ta föräldaransvaret för Valdemar. Han betalade in en försäkring som gav vårdnadshavaren 15 kr i månaden första året och ett engångsbelopp på 3 180 kr som skulle ge en avkastning på 25 kr/mån till dess sonen fyllt 16 år. Ett år efter det att Valdemar fötts reste Erik från Göteborg till Virginia i Amerika via New York. Biljetten var köpt i Sverige och daterad juli 1928 med biljett nummer 345. I juli 1946 återvände Erik från West Point, Virginia, via New York till Göteborg med Gripsholm i turistklass. Om Erik bara besökte Sverige eller återvände till USA är okänt och vilket medborgarskap han hade.

Valdemar

1926 lämnar Eva Uppsala och flyttar till Stockholm och bor i Sofia och Adolf Fredrik församlingar. I maj 1927 föds Valdemar och i födelse- och dopboken för Valdemar finns noterat att enligt beslut av Uppsala rådhusrätt har Valdemar adopterats bort till löjtnanten Karl och hans hustru Gudrun. En senare notering i samma bok, anges att lagen om arvsrätt i föräldrabalken av den 12 dec 1958, skall tillämpas för adoptionen.

När Eva bor kvar i Stockholm och hon entledigas av Stockholms rådhusrätt i maj 1928 från förmyndarskapet för Valdemar och de förordnar bostadsinspektrisen fru Inga till förmyndare. Orsaken som anges är: ”Som Eva ej visat någon vilja att fullgöra sin underhållsplikt mot sina barn”. Jag har inte funnit några handlingar som beskriver varför Eva var olämplig som förälder.

Formellt flyttade Eva till Uppsala i början av juli samma år utan att ange vart. Barnavårdsnämnden i Uppsala beslöt i juni 1928 om arbetsföreläggande för Eva och hon intogs på arbetshemmet Emaus (stavades så då) i Norrtälje i juli 1928. Vad som sedan hände Eva fram till 1939 är okänt. Jag har sökt i mantalslängderna för Stockholm och fann då att Eva återvänder till Stockholm och bor en kort tid hos en familj på Upplandsgatan. Men redan året därpå flyttar hon till Dalagatan där hon bor till dess hon flyttar till ett äldreboende i Spånga. Hon avlider 1978. Enligt bouppteckningen ärvde sonen Olov boet. Tillgångarna uppgick till 3 044 kr, huvudsakligen i form av inventarier.

Valdemars adoption

Direkt efter Valdemars födelse erbjöd barnavårdsnämnden Eva och Valdemar plats på ett barnhus, men modern avböjde och utackorderade sonen till ett fosterhem som snart visade sig olämpligt. Barnavårdsnämnden ingrep på nytt i juni 1927 och omhändertog Valdemar för samhällsvård. Fram till oktober 1928 vistades Valdemar på Gillbergska barnhuset för att från den dagen vårdas hos löjtnanten Karl och hans fru Gudrun. Ingen ersättning utgick.

I april 1929 ansöker Karl och Gudrun hos Uppsala rådhusrätt om att få adoptera Valdemar. Vid den tiden hade de redan en adoptivdotter född 1925. De säger att Valdemar har trivts hos dem och att Valdemars mor Eva, funnit att familjen har bättre förutsättningar att ta hand om barnet. Erik hade inte kunnat nås då han vistades i Amerika. Eriks far Johan tillfrågades då och han hade inget emot adoptionen. Med ansökan finns barnavårdsnämndens yttrande som är mycket positivt. Redan i januari har Eva från Norrtälje godkänt adoptionsförslaget och förmyndaren/barnavårdsmannen tillstyrker adoptionen. På inlämnade handlingar beslutar Uppsala rådhusrätt i april 1929 enligt ansökan.

Från och med den dagen bär Valdemar sitt nya efternamn. Det gick bra för Valdemar och han blev apotekare.

av Eva Edberg

Den 7:e juli 1797 föddes Sven Jacobssons och Maria Andersdotters femte barn, som fick heta Sven efter sin far. Sven Jacobsson var åbo i Kärret i Hemsjö socken, som ligger strax söder om Alingsås.

Lille Svens äldsta bror Jacob var då redan 10 år och dessutom hade han systern Anna Stina och brodern Nils. Familjen utökas med tre barn till, Maja Stina, Anders och Johannes. När Sven bara är 9 år dör hans mamma i hastig feber. Då står hans far ensam med en stor barnaskara, så han gifter om sig ett år senare med Brita Ersdotter. De får först 7 år senare en son Olof då Sven Jacobsson är 51 år och Brita 47 år. Pappa Sven var en betrodd man i socknen och satt med i både sockenstämman och i kyrkorådet där han representerade rote nr 5.

Husförhörslängder mellan 1748 och 1824 saknas för Hemsjö. En nitisk kyrkvärd lär ha städat vinden och kastade dessa. Därför vet jag inte när det första gången omnämns att sonen Sven är puckelryggig. Jag vet inte om det har skett genom en olycka eller om det var medfött. Prästen har i alla fall mycket ordentligt påpekat detta ett antal gånger i senare husförhörslängder.

Detta handicap var tydligen så besvärande att han inte kunde arbeta i jordbruket utan han fick bli lärare i stället. Bonden Andreas Bengtsson i Edsås var också virkeshandlare och snickare. Han skänkte ett skolhus till socknen år 1821, som byggdes på kyrkans mark. Det var 18 alnar långt, 9 alnar brett och 5½ alnar högt. Det var en förstuga på mitten och ett rum på vardera änden. Vinden inreddes ett sockenmagasin för 100 tunnor. När kyrkan flyttades 1852 flyttades även skolan och man återanvände materialet i de gamla byggnaderna när man byggde de nya.

Klockaren Anders Mattsson hade hittills ansvarat för utbildningen i socknen, men han ville inte fortsätta. När skolan var färdigbyggd, beslöt sockenstämman därför att anlita en skolmästare. De utsåg Sven Svensson till denna tjänst den 10 mars 1822 och undervisningen började i maj. Det är intressant att notera att man tog ut en månadsavgift av eleverna, vilket innebar att bara de som hade råd kunde skicka sina barn till skolan.

Sven träffar så småningom pigan Anna Brita Hansdotter, dotter i gården Vässenbo. Hon är 14 år yngre än Sven. Kanske träffades de i skolan där han var lärare och hon elev. Tycke uppstår i alla fall och de gifter sig 26 december 1830. De bor först i Kärret, men flyttar redan 1831 till ett torp Alekärr under Gudmundsgården. Efter bara ett år flyttar de tillbaka till Kärret igen. Halvbrodern Olof och styvmodern Brita flyttar in hos dem.

Koleran härjade i Europa på 1830-talet. För att möta farsoten beslöt sockenstämman i Hemsjö att hyra några bönders hus som sjukstuga och till sjukhusföreståndare utsågs klockaren Anders Mattsson och skolmästaren Sven Svensson. Koleran kom till Hemsjö 1834, men endast 9 personer dog av koleran i denna församling, vilket var ovanligt få. Av en lista över Hemsjös enhetsmän 1840 framgår att Sven var medlem av socknens fattigstyrelse också.

Svens och Anna Britas första barn Maja Stina föds 1833 och tre år senare får de sonen Sven. Familjen utökas med dottern Christina 1839 och sonen Johannes 1842. 1845 har Sven blivit åbo på 1/8 mantal i Dalen Västergård, den byn där tidigare hans lillasyster Maja Stina har gift in sig. Sven och hela hans familj flyttar dit. Även halvbrodern Olof följer med som dräng åt Sven. Styvmodern Brita blir kvar i Kärret och dör av feber två år senare 81 år gammal.

Svens systersöner som båda heter Sven börjar arbeta som drängar för honom också, så han har tre arbetsföra och unga män som hjälper honom med gården. Samma år som de flyttar dit föds ytterligare en dotter Josephina och livet tuffar på.

1850 föds yngsta barnet dottern Anna Charlotta. Nu har det dock blivit för många barnsbörder för hans hustru Anna Brita, så hon dör i sviterna av barnsängen någon månad senare endast 40 år gammal. Nu står Sven Svensson 54 år gammal ensam med 6 barn varav endast en har uppnått konfirmationsålder. Han kämpar dock vidare själv, men fyra år senare dör han av svagt bröst. Kanske var det lungsot eller hjärtat som sviktade. Klockaren i församlingen avgår samtidigt och sockenstämman beslutar att kombinera klockar- och skolmästarrollen igen.

Svens syster Maja Stina Svensdotter upprättade bouppteckningen. Sven efterlämnade mer skulder än intäkter och systersonen Sven Olofsson tar över gården. Fastigheten 1/8 mantal kronoskatte var enligt bouppteckningen värd 380 riksdaler. Där framgår också att han snusade, för han hade en snusdosa av silver och ett fickur, lite skedar och 2 bägare av silver. Det fanns en stor uppsättning husgeråd och verktyg inklusive en skräddarsax och ett väggur. Det spelades också i familjen för det fanns ett psalmodikon med tillhörande böcker. De hade både oxar, kor, kvigor, får med lamm och svin på gården, en besättning som tillsammans var värd 109 riksdaler. Listan på fordringar respektive skulder är lång och när man summerar kan man konstatera en brist på 109 riksdaler. Skolmästaren har bevisligen levt över sina tillgångar.

Sven fick ju trots allt ett riktigt bra liv trots sitt handicap. Han hade turen att födas i en familj där hans far var en betrodd man i socknen och att Sven själv var både läs- och skrivkunnig. Han fick ju själv flera viktiga uppdrag förutom sin lärarsyssla. Det var ju synd att han inte fick se alla sina barn växa upp. Barnen skingrades vid hans död, men det är beskrivet i berättelsen om hans yngsta dotter Anna Charlotta Svensson.

Vad hände då med gårdarna Kärret respektive Dalen Västergård? Svens äldsta bror Jacob tog över Kärret efter deras far. Jacobs äldste son Sven tog i sin tur över Kärret. Han var mjölnare och en mycket betrodd man i socknen. Han gifte sig med ovan nämnde Andreas Bengtssons dotter Kristina. Hon hade smeknamnet Sneckesa eftersom hennes far var snickare.

Sven och Kristina hade fyra söner. Det var den yngste sonen Karl Rickard Svensson, som tog över gården och de tre äldre bröderna, som aldrig gifte sig, bodde på gården till sin död. Alla fyra bröderna var kända för sin smak för brännvin, så turerna in till Alingsås blev många. När julspriten var urdrucken på annandag gjorde de ett besök hos morfar Andreas för att få förplägnad och mer dricka där.

Karl dog 1954 sist av bröderna och sedan tog ingen över gården. Enligt nuvarande innevånare (2014) stod gården och förföll i 20 år. Sedan har den varit bebodd och nuvarande ägarna köpte den så sent 2013. Jag fick gå in och titta och en hel del gamla tak, golv, murstocken och dörrar finns kvar. Dalen Västergård har ärvts i flera led och där bor fortfarande en femmänning till mig, som jag inte hunnit besöka än.

Utdrag ur boken om Hemsjö socken som jag berättat om har jag fått av min sjumänning Bertil Svensson. Jag hittade Bertil via DISBYT för några år sedan och kontaktade honom. Vi har jämfört våra antavlor och den vägen hjälpt varandra att få korrekta databaser. Vår gemensamma anfader hette Sven Ambjörnsson född 12 februari 1689 på Nolbogården. Han gifte in sig på gården Lycke där barnen Ambjörn (Bertils ana) och Cecilia (Evas ana) föddes. Ambjörn tog över gården och Cecilia gifte in sig i Kärret. Det var Cecilias dotter Maria Andersdotter som gifte sig med Sven Jacobsson. Bonden Andreas Bengtsson som nämns i texten är också en anfader till Bertil, så via hans dotter Sneckesa ingifte i Kärret har vi ytterligare en koppling. Sven Svensson är min farfars morfar.

Det har också visat sig att Bertil och vår svärdotters far har känt varandra länge. Vår son och hans fru har 2014 flyttat till ett hus som bara ligger ett par kilometer från Dalen Västergård. Man kan säga att vår son har flyttat tillbaka till sina rötter efter fyra generationer. Jag besökte vår son hösten 2014 och träffade då Bertil. Han gav mig ännu mer material från Hemsjö och en del av historierna ovan har jag fått från honom.

av Eva Edberg

Jag bestämde mig att ta reda på hur kvinnorna, som jag fått min kvinnliga arv ifrån, hade varit för att förstå lite av hur jag själv blivit. Jag forskade därför rakt bakåt och hamnade med hjälp av kyrkböckerna på en Margareta 8 generationer tillbaka född någon gång på 1660-talet. Hon var gift med Ambjörn Nilsson, åbo i Snärva i Flistads socken i Skaraborgs län. Nu ska jag berätta lite om de kvinnor som följde.

Margareta fick sex barn, tre söner och tre döttrar, födda mellan 1690 och 1704. Den yngste sonen Sven tog över gården, var åbo och rusthållare, så här kommer vi första gången i kontakt med soldater. Det betyder också att de var relativt välbeställda.

Det yngsta barnet, dottern Margareta Ambjörnsdotter är min anmoder. Hon växte upp på Snärva började arbeta som piga, träffade drängen Lars Persson från byn Öja i samma församling. Tycke uppstod och de gifte sig eller kopulerades som de hette i kyrkboken, den 28 december 1726. Margareta fick 30 lod silver i morgongåva, så de kom från hyfsade förhållanden båda två. Morgongåva på den här tiden var en slag änkepension. Mannen förvaltade morgongåvan och om hon blev änka fick hon disponera den. 30 lod silver motsvarade strax under 400 gram.

De nygifta bodde på Finnagården, där de troligen arbetade båda två. Där fick de sina första barn, tvillingarna Margareta, kallad Greta, och Petter. Petter dog dock efter bara en dryg månad. Sonen Pehr föddes fyra år senare och sedan tog Lars över som bonde på Öja Sörgården, som ligger vackert på en höjd med en sluttning betesmarker ner mot sjön Östen.

Margareta födde två flickor Ingrid och Maria på 1730-talet och tills sist 1747 kom en liten sladdunge Jonas, som bara blev 5 år. Greta blev kvar i Öja, gifte sig med sockenskomakaren och fick många barn även tvillingar. De övriga flyttade. Maria Larsdotter, den yngsta flickan, blev min anmoder.

Jag vet inte exakt hur gammal Margareta Ambjörnsdotter blev, men i den senaste husförhörslängden har hon varit med på husförhör 1769, så över 65 blev hon allt. Troligen flyttade Margareta och hennes make till något barn, för de finns inte i Flistads Död- och begravningsbok under många år därefter.

Nu vidare till nästa generation, Maria Larsdotter. Hon jobbar som piga och träffar drängen Ambjörn Johansson, född i grannsocknen Horn. De gifter sig i januari 1759 och även hon får 30 lod silver i morgongåva. De flyttar till Breängen i grannsocknen, Götlunda. Där föds dottern Britta. Ambjörn blir Åbo i Stenatorp i Götlunda socken. Där stannar de till 1767, då Ambjörn bestämmer sig för att ta värvning i Västgöta kavalleriregemente som dragon och de flyttar till Lilla Värings rusthåll under Östergården. Därför får han namnet Österberg.

Maria har nu blivit soldathustru, med allt vad det medför i form av att sköta torp, odlingar och en växande barnaskara ibland ensam när maken är på mönstring. De fyra flickorna lyckas bli vuxna men den äldsta sonen dör i rödsot 9 år gammal och den yngsta sonen bara tre år gammal också i rödsot. Rödsot heter dysenteri idag och är en mycket smittsam sjukdom orsakad av en bakterie. Den yttrar sig som en inflammation i tarmarna och kan ge upphov till blod i avföringen därav det gamla namnet. Den var vanlig före 1900-talet.

Hur gick det då för Marias döttrar. Britta är ut och tjänar piga och blir gravid, gifter sig höggravid, så hon och hennes blivande man får böta i samband med vigseln. De stannar i Lilla Väring. Stina jobbar först i Flistad, men kommer hem för att sedan dra vidare till Stockholm 1780. Maria jobbar i tio år i Horn och kommer hem med en oäkta son för att fortsätta till ytterligare en grannsocken Sveneby. Margareta, min anmoder, ska vi titta lite mer på senare.

Maria stretar på några år efter att sista dottern flyttat hemifrån, men är nog ganska utsliten vid det här laget. Hon dör 1801 i flussfeber, vilket kan ha varit någon form av bröstvärk kanske till och med lungsot. Hon blir alltså 62 år. Dottern Maria flyttar hem i samband med moderns död för att hjälpa sin gamla far, som är pensionerad från det militära. De två sista åren av sitt liv bor han dock ensam. Hans bouppteckning visar att alla fyra döttrarna är gifta och att han efterlämnar bohag värt 30 riksdaler.

Margareta Ambjörnsdotter, som alltså har exakt samma namn som sin mormor, börjar arbeta som piga i den gård som är rusthåll för hennes far, Östergården., när hon är 20 år dvs 1797. Efter bara ett år flyttar hon till en grannförsamling, Hjälstad. I Hjälstad arbetar hon som piga i Sveneby där hon träffar drängen Ola Jonasson. De gifter sig 1799 och får en son Jonas samma år. Ola bestämmer sig för att bli knekt och tar värvning i Skaraborgs regemente i november 1800 och flyttar in på soldattorpet under Per Månsgården i Smedby. Han tilldelas soldatnamnet Smedberg och ska fungera som jägare i det militära.

Margareta föder två söner till, men 1807 rycker Ola ut i kriget mot Napoleon. Margaretas yngste son dör i kopporna 1908 och 1909 får Margareta veta att Ola har försvunnit i kriget, antingen stupat eller tagits till fånga. Eftersom en ny soldat ska in på torpet, är det bara för Margareta att flytta. Hon flyttar till torpet Pirum, som hennes svärföräldrar har bott i tills de nyligen avlidit.

Margareta blir gravid, oklart på vilket sätt och av vem. Kanske var det ofrivilligt. Det var nog inte lätt att bo ensam på ett torp med två små pojkar i orostider och inte veta om man är änka eller inte. Dotterns Maria föds i alla fall som oäkta 1810. Till all lycka visar det sig att Ola bara varit fånge i Frankrike och 1811 återkommer han, blesserad, men vid liv. Han får en mycket modest ersättning som plåster på såren.

Nu föds fyra söner till inom äktenskapet, varav en dör som spädbarn. Ola acceptera lilla Maria, som får hans efternamn Smedberg. Ola har kvar sin titel som avskedad extra rotesoldat, eftersom man hade tillsatt ersättare. Familjen strävar vidare. Barnen flyttar hemifrån och Ola dör 1842 efter en längre tids sjukdom. Maria flyttar hem till sin mor och har med sig en oäkta dotter. Margareta dör av slag 1846, 68 år gammal.

Jag har tidigare berättat om Marias vidare öde i Maria Smedberg – änklingens piga. Om hennes döttrar har jag skrivit i Två oäkta systrar och om min mormor Ett långt händelserikt liv. Min mammas story återstår att berätta. Men henne har jag i alla fall 54 års egen erfarenhet och hon berättade så mycket hon visste om sig själv och sin släkt.

Vad kan man då dra för slutsatser av en sådan här forskning av sina kvinnliga släktingar i rakt nedstigande liv. Alla har varit med om att begrava något eller några av sina barn antingen i späd ålder eller senare. De har fått i medeltal 5 barn och det är främst döttrarna som överlevt barnaåren. De har alla kämpat på under de omständigheter de hamnat i och i många fall visat en stor envishet trots en ogästvänlig omgivning. De första generationer verkar ha levt ett hyfsat liv, men när det första oäkta barnet uppstår blir det trassligare och definitivt fattigare. Man kan dock konstatera att de två generationerna före mig har haft det bättre i alla fall under den senare delen av livet. Min egen generation har haft förmånen att få även en bra start och därmed ett gott liv hela vägen.

Nu återstår dels att berätta om mitt eget liv och kanske också ta ett DNA-prov för att se från vilken gren av mänskligheten vi alla kommer. Jag hoppas också kunna lämna över min erfarenhet och släkthistorierna till gagn för min dotter och mina dotterdöttrar.

av Eva Edberg och Kerstin Luthman

Eleonora Salemina Wahlberg, född 1875, kallades Elin. Namnet Salemina bygger på Salem, den församling hennes föräldrar bodde i flera omgångar. Hennes lillasyster Gunhild Elisabeth föddes 1882 och var näst yngst av en kull på 8 barn. De bodde vid Tumba bruk, eftersom deras far arbetade där.

När Elin var 10 år och Gunhild 3 år flyttade föräldrarna till Dalagatan 44 där de fick jobb som portvakter. Huset var precis nybyggt. Samtidigt föddes yngsta barnet Signe. Elin fick tidigt hjälpa sin mamma med städningen av alla trapphusen. Städning blev sedan det arbete hon kom att utöva hela sitt yrkesverksamma liv. Bland annat städade hon på Konserthuset.

Deras far dör redan efter 5 år på Dalagatan och två år senare även modern. Då blev alla barnen föräldralösa. De äldsta hade redan flyttat hemifrån, med Elin fick ta ansvar för sina småsyskon Gunhild och Signe när de hade blivit föräldralösa. Systrarna klagade även i vuxen ålder över att Elin hade varit så sträng mot dem. De kallade henne alltid Lalla, ett smeknamn som de började med när de var små. Hur såg då Elin ut? Hon var en mycket vacker kvinna i sin ungdom med cendrefärgat hår och blå ögon av medellängd.

Elin flyttade lite längre upp på Dalagatan och fick en oäkta son 1898, som dog efter tre dagar. Hon började också ta kvällsarbete på teatern som påkläderska till de kvinnliga skådespelarna. Bland annat hade hon hand om Naima Wifstrand på Oscarsteatern. Via teatern träffade hon sin blivande make Knut Robert Edberg, som var scenarbetare. Robert var 11 år yngre, så Elin kanske inte var riktigt säker på om det skulle hålla, när hon blev gravid. Eftersom de inte var gifta utackorderades sonen Einar på Runmarö som fosterbarn till en barnlös kvinna känd i släkten som tant Sofie.

Gunhild började arbeta som piga efter att hon hade konfirmerats. Hon arbetade för en lantmäteriänka Olga Maria Klein. I familjen bodde sonen Nils, som studerade till jägmästare. När han var klar med sin examen fick han arbete som lärare vid Skogsskolan i Kloten och Gunhild flyttade dit 1910, som hushållerska till honom. I Kloten träffade hon sågverksarbetaren Erik Gustaf Sigurd Strandberg som var son till folkskolläraren i Kloten och bodde hemma. Sigurd var 8 år yngre än Gunhild. Systrarna föredrog tydligen betydligt yngre män. Gunhild blev gravid, flyttade till Sigurd och de gifte sig 1911 i Guldsmedshyttan. Dagen efter bröllopet fick de en son Sigurd, som tyvärr dog samma dag. Gunhild var till skillnad från sina systrar brunögd. Hon var kort bara några centimeter över 1 och 50.

Signe började också arbeta som piga. Hon bodde bland annat på Karlavägen, Humlegårdsgatan och Birger Jarlsgatan. Elins make Robert ägde en segelbåt på Runmarö tillsammans med Louis Andersson, som är änkling och har en dotter Gunda. Signe träffar troligen honom när hon följer med sin syster Elin och svåger Robert till Runmarö. Signe gifter sig med Louis, flyttar till honom och de får sonen Åke 1912.

Elin flyttade ihop med Robert 1909, och 1910 beslöt de att gifta sig och ta hem sonen som då var 4 år. 1913 fick hon tvillingarna Rudolf och Georg. Då bodde familjen på Inedalsgatan på Kungsholmen. De flyttade till Sibirien och bodde 5 trappor upp utan hiss i ett hus på Valhallavägen. Att kånka båda barnen upp och ner, amning av två samt att de var vakna i omgångar, gjorde att Elin tappade sitt hår. När den värsta tiden var över, växte dock håret ut igen. Tiden under första världskriget var nog den bästa för Elin, med en hyfsad ekonomi, tre friska pojkar och en man som hon trivdes med. De hade byggt en kolonistuga på Stora mossen och hade mat till hela familjen trots att det var världskrig. Tyvärr varade den en ganska kort tid.

Det första dråpslaget var att Robert dog i spanska sjukan hösten 1918. Då flyttade hon till Nybrogatan 55 (numera 75), ett hus för änkor/ änklingar med barn och barnrika familjer. Där bodde också hennes syster Signe med familj. Under denna tid begärde och fick hon fattighjälp från det sociala. Sonen Rudolf blev överkörd och dödad av en bil två år senare, vilket måste ha känts otroligt tungt. Det var en berusad bilist som körde upp på trottoaren där tvillingarna gick på väg till skolan. Bilisten blev inte fälld, för vem brydde sig om en fattig änkas lilla grabb.

I mars 1914 flyttar Gunhild och Sigurd till Sköns församling i Medelpad. Sigurd arbetar där som sågverksarbetare på orten Näs bland annat med flottning. De tar sig tillbaka söderut samma höst och sonen Stig föds 1915 i Ljusnarsberg. De kommer tillbaka till Ramsbergs församling och bor först i Granhult och sedan i Nyckelbäcken i Gammelbo. Sigurd arbetar nu som bokhållare. De har tagit en fosterdotter, vars föräldrar bor i Skön, men flickan dör endast 4 år gammal 1916. Samma år föds deras son Östen. 1918 drar de vidare till Jönshyttan i Guldsmedshyttans församling där dottern Gunnel föds 1919. Sigurd arbetar nu som kontorist. År 1921 flyttar de tillbaka till Gammelbo och byn Björklund. Sigurd får arbete som kamrer på Domänverket i Grönbo. Det innebar att han fick en tjänstebostad med en 5-6 rum, ett stort kök, stor trädgård, brygga och eka i Grönbosjön samt kräftvatten.

Signe hade oturen att få spanska sjukan även hon 1918. Hon dog inte, men sjukdomen gav henne skador på hjärnan, så hon blev intagen på mentalsjukhus. Hon kom aldrig hem igen, utan dog av sviterna efter åtta år 1925. Hon dör på Serafimerlasarettet och i död- och begravningsboken är noterat att alla hennes inre vitala organ hade slutat att fungera. Hennes make Louis gifte om sig igen två år senare.

Elin stretade vidare med dubbelarbete, och hade sin kolonistuga i Stora Mossen både som en försörjning vad gäller frukt och grönsaker och för avkoppling från vardagens vedermödor. Elin försökte klara sig själv och ville inte ta emot sjukpenning från Teaterförbundets sjukkassa. Sönerna fick tidigt hjälpa till med försörjningen som statister på teatern i olika uppsättningar. Det var både revyer och operetter och komedier som spelades på Oscarsteatern. Pojkarna fick också börja arbeta direkt efter folkskolan trots att lärarna ville att de skulle studera vidare.

Elin var ganska sträng i sin uppfostran. Det skulle vara ordning och reda, sköta skolgången och hjälpa till, och kunde om det behövdes dela ut en hurril. Samtidigt var hon väldigt gladlynt, sjöng en massa visor hon lärt sig på teatern, och man hade det trevligt hemma. Hon besökte Frälsningsarméns huvudkvarter som låg runt hörnet från hennes bostad bara för musikens skull. Hon hade ett häftigt humör, som blossade upp snabbt. Hon jagade Einar med rotting, men det slutade oftast med att båda skrattade. Hon deltog aktivt i koloniområdets olika fester, och hon var duktig på att dansa och blev gärna uppbjuden. Hon lärde sina söner att dansa gammaldans också, och hon sparade ihop pengar till ett dragspel till Georg.

Hon blev med tiden ganska kraftig och klädde sig tämligen tantigt. Hon var mycket stolt över sina söner. Elin fick magkräfta som det hette och kom in på Sabbatsbergs sjukhus 1948. Efter en lång tids vistelse där dog hon 74 år gammal. Hyreslägenheten som hon bebott i 30 år lämnades tillbaka till hyresvärden och kolonistugan såldes. Hon ligger begravd på Skogskyrkogården.

Sigurd var mycket förtjust i sin fru. Han berättade på gamla dagar att hon var så vacker och hade så fin sångröst. Hon verkar ha varit lite äventyrlig, särskilt i sin ungdom. Hon hade en tatuering i form av tre prickar på ena axeln, som populärt brukade kallas luffarprickar. Hon hade också guldringar i öronen. När hon skulle hälsa på sin dotter i Småland för att se sitt första barnbarn och åka tåg med byte, så ville hon ha hjälp med själva bytet. Hennes måg åkte därför på sin motorcykel för att hjälpa henne. När hon fick se att han kom på motorcykel, bad hon att få åka med till nästa station. Så blev det vid varje station, så det slutade med att hon åkte motorcykel hela resten av vägen. Då var hon över 60 år.

Hon var simkunnig, för det hade hon lärt sig i skolan i Stockholm. Hon fick öknamnet Kata efter Kata Dahlström, för älskade att prata politik och var en varm anhängare av Socialdemokraterna. Hon var duktig på att laga mat, men höll inte på med handarbete utan konsumerade böcker, sådana man fick sprätta upp. Hon satt ofta i sin favoritstol och läste och lyssnade på gudstjänsten på radio, fast hon aldrig gick i kyrkan. Kanske gillade hon musiken, som sin syster Elin. Hon var mycket snäll, och när Kerstin och hennes syster Karin var och hälsade på mormor och morfar på Grönbo, och kanske gjort något litet bus, brukade Sigurd ge dem en tillrättavisning men Gunhild tröstade.

Hon gick ogärna själv i affärer, så Sigurd fick ta hem klänningar (inga blommiga utan enfärgade svarta eller grå), som hon provade och behöll de hon gillade. Resten fick han gå tillbaka till affären med. På äldre dagar ville hon ha så kallade systerskor, bekväma skor som sjuksköterskor använder. De skulle köpas i skoaffären Burestads vid Odenplan, så släktingar fick ta med sig sådana till Grönbo.

Man kan säga att hon fick det betydligt bättre än sin syster Elin, och barnbarnen fick riktigt fina julklappar såsom skridskor, jackor, lackskor och en julkrubba. De hade ingen bil trots att Sigurd hade körkort, så de tog taxi när de skulle någonstans. De brukade bjuda flickorna på konditori i Lindesberg med taxiresa både dit och hem. De hade också alltid hundar av olika raser. Hon längtade nog tillbaka till Stockholm, och ville gärna framhålla att hon var lite fin som kom från Stockholm, trots att hon berättade om sin fattiga uppväxt. Umgänget var ju främst Sigurds systrar och folk på Grönbo.

När Sigurd gick i pension flyttade de till en lägenhet i Lindesberg, där han fortsatte arbeta några år till som bokhållare till en järnhandlare Karlsson. Gunhild hade så kallad utåtgående struma, vilket gjorde att hon blev mycket smal och vägde bara runt 45 kilo. Hon hade också dåligt hjärta och åt digitalis. Hon fick diabetes, men då anpassade hon sin kost, så att den försvann. Hon dog 1962 80 år gammal och ligger begravd på Ramsbergs kyrkogård tillsammans med sin make, sonen Stig och Sigurds släktingar.

Eva är dotter till Elins son Georg och Kerstin är dotter till Gunhilds dotter Gunnel. Eva och Kerstins make Gunnar har forskat på familjen Wahlberg på var sitt håll oberoende av varandra. Eva började så småningom leta efter sysslingar på sin farmors sida. Via en av Östens söner fick hon tag i Kerstin. Det visade sig att vi bor på gångavstånd från varandra, är med i samma golfklubb och har träffats utan att veta att vi var sysslingar. Nu har vi utbytt forskningsresultat, bilder och historier med varandra och skrivit ihop denna berättelse tillsammans. Eva har försökt få tag på en syssling på Signes sida men inte fått något gensvar. Det skulle ju göra bilden ännu mer komplett.