av Karin Ohlsson

Torpet Pettersborg i Ludgo, julen 1881

Mitt namn är Karl Gustav Larsson. Jag är torpare. 41 år gammal. Jag bor med min familj i Pettersborg, ett torp under Sofielund. Förutom arbetet på mitt eget torp, gör jag dagsverken med mina oxar åt disponent Högstedt på säteriet. Själv äger jag, förutom oxarna, två kor, några kalvar, får och höns samt en sugga. Utkomsten är inte stor, men vi klarar oss.

Torpet är litet, vi måste tränga ihop oss. Förutom min hustru Stina och våra fem barn, hyser jag även änkan Ulla Maja Jonsdotter och hennes söner Per och Erik (15 och 14 år).

Våra barn, ja. De äldsta är mina flickor, Anna och Ida. De miste sin mor och jag min kära hustru, när hon bara var 31 år. Hon hostade lungorna ur sig! Anna, som nu är 12 år, är så lik henne med sitt tjocka bruna hår. Ida, 10 år, var bara 4 när modern dog. Hon minns henne knappt. Om bara Stina kunde vara lite snällare mot flickorna! De hjälper till i hushållet och med småpojkarna, så gott de kan. Men jag ser ibland att Ida har gråtit och att Anna har något mörkt i blicken.

Det är inte gott för en karl att stå ensam med två små barn. Jag var tvungen att hitta en ny hustru! Och jag fann Stina! Jag gick fram och tillbaka till Torp i Lid varenda lördagskväll hela sommaren! Hon var redan på tjocken, när hon kom till mig som ”piga”. Hon hade sin lille son med sig. Efter två månader, gick vi till prästen.

Till våren föddes Karl, och efter två år kom Ernst. Han hade just lärt sig gå, när vi flyttade hit. Pojkarna artar sig väl, och de är Stinas ögonstenar.

Våra fem barn, ja, de var sex ett tag. I mars föddes Johan. På Tomasdagen härförleden dog han ifrån oss! Lungsoten tog honom, trots kvinnfolkens omsorger. Stina, min hustru, är utom sig av sorg. Själv tar jag hans död med fattning. Men jag ber till Gud för min lille son.

Slutord:

Karl Gustav och Stina fick ytterligare två söner och två döttrar. Med de två yngsta barnen flyttade de senare till Björnlunda, där Karl Gustav avled 1921, 80 år gammal. Stina levde till 1938. Hon blev 90 år.