Livet på en arrendegård under Christinehofs gods

av Håkan Vitestam och Gösta Vitestam

Sigrid Nilsson, arrendator från 1919, med artikelförfattaren Gösta Vitestam och hans son Håkan.  Källa: Håkan Vitestam

Förord

Min far, Gösta Vitestam, föddes och växte upp på en arrendegård strax utanför Vitaby på Österlen i Skåne. Kring år 1970 skrev han denna berättelse om hur livet och omständigheterna kunde vara på en arrendegård under fideikommisset Christinehof. Här nedan återges denna text i sin helhet, och jag har även kompletterat min fars text med bilder som jag tycker passar till.

Gården Ljungseröd var en arrendegård under Christinehofs gods, som skapades av Christina Piper, en av Sveriges främsta kvinnliga entreprenörer. När maken Carl Piper, en av Karl XII:s rådgivare, tillfångatogs i Ryssland tog hon själv ansvar för egendomen och började investera i fler gods och gårdar.

Christina Piper (1673-1752) stiftade fideikommisset Christinehof. Källa: Wikipedia

Hon köpte Andrarums Alunbruk (som omnämns i texten) där det framställdes alun som används för bl.a. färgning, garvning, medicinska ändamål och bränsle. Bruket utvecklades under hennes ledning till Skånes största industri. För att bevara godset i Piperska släkten stiftade hon 1747 fideikommiss av slottet. Nuvarande fideikommissarie är Carl Piper.

Ljungseröd fanns redan på den tiden Skåne var danskt, och har varit i vår släkt under fyra generationer.

Stockholm maj 2020, Håkan Vitestam

Göstas berättelse

Stora delar av Österlen hör sedan 1600-talet under det Piperska godskomplexet. I mer än 200 år var det fideikommiss. Det är uppdelat i en mängd mindre och medelstora arrendegårdar. Själv är jag uppfödd och uppvuxen på en sådan gård under Christinehofs gods. I Axlahults folkskola, som jag genomgick, var samtliga elever barn till godsarrendatorer. Från vår utsiktspunkt fann vi detta naturligt och så vitt jag kan minnas funderade vi aldrig då över detta system. Det var helt enkelt den plats på vår jord som vi fått oss tilldelad att leva på. Arrendatorerna ingick i ett kollektivt mönster, och inom ramen för detta mönster hade de ganska fria händer. Utan snäva personliga direktiv som från en privat ägare kunde de fritt planera sin verksamhet på gården. De kunde även utvidga den odlade arealen om det fanns något icke exploaterat i den omgivande terrängen. De drev för sin egen skull sitt lantbruk så intensivt som möjligt och därmed förbättrade de tillvaron för sig och sin familj.

Christinehofs slott, ett barockslott från 1700-talet. Källa: Wikipedia

Arrendatorerna upplevde ingen nämnvärd skillnad i ägandeförhållande mellan jorden och kreatursbesättningen, vilken de facto var deras egen. Med andra ord, arrendatorerna kände sig ganska oberoende och nästan som självägande bönder. Oftast gick gårdarna ”i arv” från far till son, vilket visar att systemet fungerade.

Den tid då jag växte upp levde och försörjde sig en familj på varje gård. På den punkten har senare stora förändringar inträtt. I dag finns ytterst få arrendatorer kvar. Nästan all jordbruksdrift ligger numera direkt under gårdskontoret och sköts centralt. Det som en gång var en levande landsbygd har i stor utsträckning avfolkats och blivit glesbygd. Inga barn sliter gräset på skolgården. Dock bör i rättvisans namn sägas att fenomenet inte endast är utmärkande för denna bygd och inte sammanhänger endast med dess arrendatorers försvinnande. Det speglar en utveckling som drabbat stora delar av den svenska landsbygden.

Varje tid har sina förutsättningar och måste bedömas därefter. Att skaffa sig ett lantbruk utan ekonomisk bakgrund var i äldre tid så gott som omöjligt. Det går inte att lyfta sig själv i håret. Hade man inga pengar så var det bara att konstatera detta. Senare har bankerna som bekant blivit mer generösa eller godtrogna och villiga att låna ut pengar även utan säkerhet. Så var det inte i gamla tider.

Å andra sidan, det gamla bondesamhället var mindre beroende av penningcirkulation än vårt samhälle är. Den personliga arbetsprestationen var då den garanti man hade att erbjuda, och den kunde man byta mot andra förmåner. För övrigt fungerade i stor utsträckning även den tidens statsapparat utan penningtransaktioner. Indelningsverkets anda levde kvar med rusthåll, prästlöneboställen, tionde, ämbetsmannaänkors konservering, etc.

Det är med denna bakgrund vi har att bedöma det arrendesystem som praktiserades av Christinehofs fideikommiss. I princip gav det nämligen en driftig och framåtsträvande person utan ekonomisk bakgrund möjligheten att bli lantbrukare och sitta vid eget bord. Att vara lantbrukare var i bondesamhället den stabila grunden för försörjning. Lantbruket var landets huvudnäring under denna tid. Merparten av dess invånare var mer eller mindre beroende av denna verksamhet. Dit kan man också räkna t. ex. hovslagare, sadelmakare, vagnsmakare, etc. Systemet fungerade under en förutsättning: att man fick vara frisk och stark.

Ingenting får man gratis här i världen. Om man inte betalade sitt arrende i pengar betalade man det i form av arbetsprestation och åligganden, vilka kunde vara nog så betungande. För att kunna sätta in systemet i sitt rätta perspektiv måste jag börja med en historisk återblick.

Arrendet under perioden 1855-1865

Jag har givits tillfälle att studera ett par äldre arrendekontrakt. Vi förflyttar oss alltså till en tid som ligger före min och mina föräldrars erfarenhet, till mitten av 1800-talet. Dock är det hela tiden fråga om samma gård på vilken jag senare hade förmånen att växa upp. Gården är ”Insockne Frälse Hemmanet nr ett 3/16 mantal Ljungseröd”. Den tillhörde alltså inte de allra minsta gårdarna. För att kunna driva den med alla personella förpliktelser som ålåg enlig kontraktet krävdes piga och dräng och även andra dagsverkare, i varje fall innan vuxna barn kunde hjälpa till.

Gården Ljungseröd var en arrendegård under fideikommisset Christinehof. Källa: Håkan Vitestam

I detta sammanhang kan det påpekas att det ingalunda låg någon social nedvärdering i att vara dräng och piga. Tvärtom ansågs det som en nödvändig praktiktjänstgöring för att kunna driva eget lantbruk. De drängar jag kom i kontakt med blev så småningom goda lantbrukare och pigorna myndiga lantbrukarmoror.

År 1855 uppgjordes ett kontrakt med dåvarande åbon Anders Olsson att bruka och nyttja detta hemman. Det lydde då under Torups säteri som i sin tur ingick i Christinehofs fideikommiss. Ingen del av arrendet erlades vid denna tid i rena pengar. Detta måste man ta i beaktande när man bedömer de betungande prestationer och åligganden, vilka arrendatorn förbinder sig att utföra. De var krävande för såväl människor som hästar och fordon och måste dessutom ha utgjort en kännbar inskränkning i gårdens löpande drift, särskilt vårar och höstar. Ty trots allt var det i gårdens drift och skötsel som möjligheterna låg att försörja sig och sin familj.

Från det snart 150 år gamla kontraktet citerar jag § 1 som sammanfattar just arrendeåliggandena. Jag citerar denna paragraf i sin helhet, eftersom jag menar att den har ett historiskt intresse och speglar något av den tidens samhällsliv och dessa arrendatorers vardagssituation. Av samma skäl refererar jag också i övrigt detta kontrakt relativt utförligt.

Första paragrafen, som faktiskt bara är en mening, lyder sålunda:

Såsom årligt arrende för hemmanet åligger det Åboen: a) att hwarje år utgöra Twå st. äckor till Göinge Härad, högst 11 mil från Sätesgården, med lass om Femtio lispund; Åtta st. äckor till staden Christianstad eller lika lång wäg, med dylika lass; wid Sätesgården 50 st dagskörslor med en paräcka och körhjon, från kl. 7 på morgonen till solens nedgång, med twå timmars hwila vid middagstiden; samt 208 st. Mans- och 100 st. Qwinsdagswerken af dugligt och wälfrejdat folk, från kl 4 på morgonen till solens nedgång; allt på de tider, som af Sätesgårdens Förwaltare utsättas; hwarutom Åboen, då det påfordras, skall wid Sätesgården utgöra Qwinsdagswerken, till ett antal af 10 st., emot betalning af 16 sk. Rgs för hwarje sådant; och bör vid körslorne medhafwas säckar, när därom tillsäges, äfwensom wid dagswerkena erforderliga redskaper; b) att årligen, efter anwisning, å skogarne upphugga och i famn sätta samt till Andrarums Alunbruk transportera Sju vanliga enkla famnar storwed, hålla folk till upptagning av Sex enkla famnar eller Tjugoen rutor prässtorf, derwid dock torftramparen betalas av gårdskassan, somt forsla samma torf till Bruket, när sådant anbefalles; äfwensom, gemensamt med öfriga Åboar under Sätesgården, efter slutad torfskärning, utplanera torfmossen; c) att när han budad blifwer, skjutsa till närmaste Gästgifwaregård, emot gällande skjutslega; samt biträda med forslande av alun från bruket,

A Ljungseröd, B Torups säteri, C Axlahults skola, D
Vitaby kyrka, E Vitaby samhälle Källa: Lantmäteriets häradsekonomiska karta

emot hittills vanlig betalning, derwid tre tunnor alun tagas till parlass, när wägarnas beskaffenhet det icke förbjuder; d) att deltaga i budning inom Godset, såsom hittills wanligt warit; e) att lägga Tjugo famnar Gärdesgård af sten, enligt Gårdsförwaltarens anwisning och föreskrift; f) att wid Torups Sätesgård sätta En tunna Potates, densamma luka, kupa, upptaga och till gården framföra; g) att för Sätesgårdens räkning låta spinna Sex marker tågor och Sex marker blånor; h) att, i omgång med öfriga Åboer, deltaga i flyttning och skyffling af säd å logan wid Sätesgården; i) att sommartiden, gemensamt med öfrige af Torups Gods, hålla en Waktgosse för fåren och en för swinkreaturen wid Sätesgården; k) att jemte öfriga af Christenhofs (sic) och Torups Gods, efter budning, underhålla wägen emellan Torup och Eljaröd, äfwensom gårdesgårdarna i Ohran samt omkring Swennahultet och Axlahult, såsom hittills; l) att jemte andra Åboer, wid Torup, såsom förut brukligt warit, drifwa och harfwa till Bohwete och Sandråg, samt skörda och till Sätesgården transportera samma Säd, äfwensom 2 a 3 dagar på standen uppföra Tång, då sådan inkommer; och m) att deltaga i underhållet af wägen till torfmossen, såwida han densamma begagnar.

Så långt § 1. Med den känsla för proportioner som mina egna blygsamma erfarenheter på området har lärt mig känner jag faktiskt medlidande med de män och kvinnor som skulle göra 308 dagsverken till solens nedgång, i synnerhet när de inföll under den ljusa årstiden och kanske gjordes ute på fälten i värme eller regn. De hade därefter, vid en tid då det inte fanns cyklar, att gå till fots mer än en halvmil ända upp till Ljungseröd. Vad skönt det måste ha känts i kroppen att krypa ner i sänghalmen. Morgonen därpå kl. 4 skulle de utvilade och morgonpigga åter vara på arbetsplatsen en halvmil därifrån.

Om man inte betalade arrendet i pengar betalade man det i form av arbetsprestation och åligganden. Källa: Håkan Vitestam

Förutom denna paragraf innehåller kontraktet ytterligare 13. En ålägger arrendatorn att ”utgöra alla skatter och onera, af hwad namn de wara må, som äro eller framdeles warda detta Hemman ålagde till Kongl. Maj:t och Kronan, Kyrkan, Kyrkoherden eller Klockaren i Församlingen, äfwensom Rust- och Rothållskostnad, alla kommunala utgifter m.m.”

Hemmanets byggander skall åbon underhålla, men till detta får han erforderligt virke från sätesgården. Från den skog som tillhör Ljungseröd får han dock inte ta något virke. Om han uppför några nybyggnader och bekostar dessa blir de automatiskt hemmanets tillhörighet. Alla byggnader skall brandförsäkras ”till högsta belopp, som erhållas kan, och de derför belöpande afgifter betalas af Åboen”.

Åbon skall vårda och skydda hemmanets skog för åverkan, nyplantera om så tillsägs samt hålla i ordning stängsel, diken och vägar. Ägaren förbehåller sig rätten till ollon av ek och bok, men arrendatorn skall hålla uppsikt över hans ollonsvin och rapportera om något svin far illa.

Tillsammans med övriga godsets underlydande skall Olsson infinna sig vid varje månads räkenskapsmöte för att i sin landgille-bok få avskrivna de arbetsskyldigheter han fullgjort under månaden.

Intressant är § 10 som stadgar att ”wid tillsättning av Prest, Klockare eller Skollärare i Församlingen förbehåller sig Egendomsegaren rösträttigheten”. Dock är det arrendatorn som enligt den ovan relaterade paragrafen har att svara för tiondet till kyrka, präst och klockare. Antagligen berodde detta på att Torup hade patronatsrätt till Vitaby kyrka.

”För öfrigt”, säger § 12, ”åligger det Åboen att föra en stilla och ordentlig wandel, ingen olaglighet föröfwa, samt wisa lydnad och hörsamhet emot alla dem som å Egendomsegarens wägnar hafwa att befalla”.

Avslutningsvis säger kontraktet att om åbon Anders Olsson brister i något som föreskrivs mister han besittningsrätten och ”är pliktig att detsamma genast, utan fardags åtnjutande, afträda”. Undertecknandet av kontraktet, som skedde den 25 mars året 1855, gjordes för godsets räkning av Carl Eric Piper på Torup.

Det omtalade vägunderhållet var reglerat i en särskild skrivelse upprättad av en lantmästare 1845. Enligt den hade Ljungseröds arrendator att underhålla en sträcka av 62 alnar och 9 tum av landsvägen mellan Karlsfält och Fåglasång kallad ”Hwitaby Sockne Kyrkowäg”.

Kanske bör det efter redogörelsen för alla dessa regleringar erinras om att gården 3/16 mtl Ljungseröd på den tiden endast hade högst 35 tunnland karg och stening åkerjord, över vars fält från flera håll för åbon fridlyst bokskog hängde ut, skuggade och sög näring.

Som en något överraskande passus i det ovan relaterade kontraktet noterar vi att för vissa ålagda tjänster faktiskt utbetalades pengar. Motsvarande anordning finns också i de följande kontrakten. Tanken kan ha varit att man ville försäkra sig om fullgod arbetskraft, som man kunde disponera när man behövde den. För arrendatorn var naturligtvis denna möjlighet att skaffa sig klingande mynt också en förmån. Trots allt var man även vid denna tid i visst behov av sådana, t. ex. till vissa skatter eller till en del av dräng- och piglönen.

Liksom för Vitabygårdarna fanns det också för Torupsgårdarna en ”Skrå eller By-ordning” med mycket rigorösa bestämmelser för berörda åbor. En sådan har bevarats från 1781 med de deltagandes bomärken. Dock har det inte varit möjligt att klarlägga huruvida Ljungseröd omfattades av denna ordning. Gården låg utanför kretsen av de övriga gårdarna under Torup och i ett isolerat skogsområde.

Arrendet under perioden 1865-1883

År 1865 överlät Anders Olsson arrendet till en ny åbo, Anders Svensson. För Olsson och hans hustru Hanna, som dock inte hade några släktrelationer till den tillträdande åbon reserverades ett undantag. Detta reglerades i kontraktet med godset, vilket i sig är ett belysande exempel på det i den tidens bondesamhälle inbyggda ansvaret för sina pensionärer. Staten stod här helt utanför. Naturligtvis hade, som ovan antytts, staten och kyrkan på motsvarande sätt ansvar för försörjningen av sina pensionärer. Detta var i överenstämmelse med de tankar som genomsyrade Karl XI:s indelningsverk, nämligen att samhället i princip skulle fungera av sig själv utan att belasta Kronan.

Åbon Anders Svensson (1843-1906) fick 1865 överta kontraktet för att bruka och nyttja jorden. Källa: Håkan Vitestam

I detta fall garanterades makarna Olsson av efterträdaren 1 ko att födas, vidare 10 lass bokris, 6 kubikfot och 3 kannor råg och samma mängd korn. de skulle dessutom erhålla ”2 kfot potatis utsatte, 3 kannor linfrö utsådde, samt vinter och sommarfoder för 1 får”. Emellertid görs reservationen att ”när endera av undantagsfolket dör afgår hälften af spannmålen”. Man kan lätt föreställa sig till vilket sniket räknande och kvalitetsbedömning ett sådant system kunde urarta om de två generationerna på gården skulle bli ovänner.

Eftersom arrendet, som jag påpekat, oftast gick i arv från far till son gjordes undantaget normalt till den äldre generationen inom den egna familjen. Av detta system har jag personliga erfarenheter, och det var mycket lyckligt. Det var till glädje både för pensionärerna och barnfamiljerna. I de äldres liv var det ett stimulerande inslag att på nära håll med råd och dåd följa arbetet på gården. Själv minns jag som barn hur lyckosamt det var att ha farfar och farmor ibland oss, och hur roligt det var att hälsa på dem i deras stuga. De var de enda som hade tid att svara när man ville fråga om något.

Vi återvänder till Anders Svensson, dom nu var åbo på Ljungseröd. Hans kontrakt förnyades 1874. Generellt innebar det nya kontraktet, som nu utökats till 23 paragrafer, inga större förändringar. I två avseenden hade dock förhållandena ändrats. För det första hade förvaltningen nu förts över från Torups säteri till Christinehofs godskontor och därmed fått en något mera byråkratisk karaktär. För det andra hade, i enlighet med den fortlöpande förändringen i samhället, en del av arrendet omvandlats till penningar: ”Fyra hundra Riksdaler Riksmynt, motswarande 100 Silfwer Specier”. Till följd härav hade övriga pålagor minskats i motsvarande grad. Förre åbon Anders Olsson har nu dött, och undantaget till hans änka reglerades genom särskilt kontrakt.

Sätesgården Torup, som ingick i Christinehofs fideikommiss, var det säteri som Ljungseröd lydde under. Källa: Håkan Vitestam

Det förelåg alltså inte längre skyldighet för Ljungseröds arrendatorer att bidraga till den löpande driften på säterigården Torup. Så småningom blev Torup själv en arrendegård, en stor sådan, under Christinehof.

Utöver det penningbelopp som skulle erläggas hade Ljungseröds arrendator fortfarande att fullfölja en del arbetsprestationer och körslor. Dessa skulle nu huvudsakligen fullgöras i godsets skogar. För vissa körslor och dagsverken utgick nu som tidigare en begränsad men dock ersättning. Dock gällde även för dessa att de skulle utföras när bud utgick, d.v.s. när godsförvaltningen behövde dem, och då var risken naturligtvis stor att detta behov kunde uppträda under tid av hektiskt vårbruk eller väderkänslig skördetid.

För övrigt var arrendatorns behov av klingande mynt säkerligen större nu. Förutom arrendepengarna åligger det enligt § 9 innehavaren att för 3/16 Ljungseröd bl.a. ”utgöra och bekosta alla onera, skatter och afgifter, antingen de i penningar, arbetsskyldigheter eller annorledes utgå till Kronan, indelningsverket, Presterskapet, kommunen och dess tjenare, och ehwad de efter hemmantal, bewillningstarering eller efter andra grunder äro eller framdeles bliwfa bestämda”.

I varje fall när det gäller en del av de ovan uppräknade skattepålagorna hade arrendatorn ännu inte rätt att medelst sin röst deltaga i ”svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta”. Sammanställningen i § 14 av inskränkningar i arrendatorns olika friheter kan rentav synas oss en aning heterogen. Den lyder i sin helhet: ”Jordegaren förbehåller sig uteslutande rätt att sjelf afgifwa röster wid wal af prest, klockare och skollärare inom församlingen äfwensom att å egendomens egor öfwa jagt och fiske samt att å densamma tillhörig skog släppa ollonswin”.

Godset var ett samhälle i samhället. § 21 lyder: ”De twistefrågor om tillämpning af bestämmelserna i detta kontrakt, hwilka möjligen uppstå emellan jordegaren och arrendatorn, få icke dragas under domstols pröfning, utan skola afgöras af gode män, uti hwilkas beslut i hwarje förekommande fall ändring icke får sökas”.

Intressanta är de nya teorier om lantbrukets drift som nu slagit igenom. I en paragraf åläggs nämligen arrendatorn bl.a. ”att indela all åkerjorden i ett wisst antal på det närmaste lika stora wångar att drifwas i ett sådant wexelbruk, att årligen minst 1/10 del bär gräs, 1/5 del wintersäd och 1/5 trädas, stenbrytes, dikas och gödslas”. Jag kan intyga att detta påbud verkställdes, och alltsedan dess är vångarna markerade med rejäla gärdsgårdar. Det senare införda växelbruket mellan vångarna har jag mycket handgripligen upplevt.

Arrendet under perioden 1883-1919

Året 1883 skaffade sig Anders Svensson ett eget hemman och överlät arrendekontraktet för Ljungseröd på sin yngre bror, drängen Nils Svensson, som var min farfar. Farfar åtog sig att till kontraktstidens utgång fullfölja dess förpliktelser. Ett väsentligt tillägg gjordes dock. Han skulle före 1887 ha helt byggt om stallbyggnaden. Inom parentes, man kan gissa hur det stod till med den gamla byggnaden.

Nils Svensson (1857-1935) var arrendator på Ljungseröd från 1883 fram till 1919. Källa: Håkan Vitestam

 Med tanke på den verksamhetslust och det idéflöde som senare kom att karakterisera farfars framfart i Ljungseröd kan man nästan misstänka att han inte betraktade denna förpliktelse som en pålaga utan som en förmån. För ändamålet fick han disponera förstklassigt handplockat timmer från godsets skogar. Stockarna höggs upp för hand till väggvirke och bjälkar. Enligt uppgift hade han tidigt skaffat sig ett gott anseende på godskontoret, där man upptäckt hans kreativa läggning.

Farfar var en nybyggartyp som helst bröt ny mark och ägnade sig åt nyodlingar. Med c:a 15 tunnland utökade han den gamla åkerarealen. Den nya stall- och logbyggnaden blev för den tiden och i den trakten påfallande storslagen och imponerande. Ständigt var han på jakt efter nybyggarobjekt. Mindre intressant var för honom det rutinmässiga brukande av gamla åkrar. Hans levnadskonst karakteriserades i allt detta dessutom av en viss benägenhet att undvika osund personlig kroppsansträngning. I gengäld hade han förmågan att entusiasmera andra.

Ett av hans många företaganden är så pass intressant att det måste registreras innan det försvinner i glömska. Utan några kvartärgeologiska insikter men med en nästan intuitiv känsla för den slumrande naturens möjligheter begav han sig en dag ut med några mannar och fann i en av ängarna märgel på fyra meters djup. Märgeln kom även grannarna tillgodo. Slugt nog lät han dessa ta märgel gratis på det villkoret att de för varje lass de körde bort skulle sprida ut ett lass på hans egna åkrar. Utan att anstränga sig såg han alltså till att hans egen kalkfattiga jord hindrades från försurning. Karl XI skulle knappast ha kunnat tänkt ut det bättre.

Som barn varnades vi alltid för dessa bottenlösa monument över farfars företagsamhet. Öppna och vattenfyllda med lömska vassbevuxna stränder var de då ett tillhåll för kväkande grodor och bäckahästar.

Farfar var som sagt en man med stora vyer. Efteråt, när jag växte upp, kunde man lite varstans i gårdens omgivningar spåra hans djärva och ofta geniala idéer nästan som historiska kvarlevor. Satt på undantag var han stolt över sitt verk och uttalade alltid namnet Ljungseröd distinkt och med eftertryck. En fråga som aldrig ställdes i denna miljö, så vitt jag kan minnas, var hur man så kunde lägga ner sin själ i något som inte var ens eget. Men blicken hos dessa arrendatorer var alltid riktad mot framtiden. All planering och alla förbättringar bottnade, här som hos alla andra människor, i en strävan att göra de efterkommandes tillvaro drägligare än deras egen.

Arrendet under perioden 1919-1951

Vi har nu kommit fram till den tid i Ljungseröds historia som jag har personliga minnen och erfarenhet av från min uppväxttid. Jag har ganska utförligt tecknat den historiska bakgrunden till denna för att läsaren förhoppningsvis lättare skall förstå hur det förgångnas ande på något sätt svävade över samtiden. Den fanns där, även om naturligtvis mycket hade förändrats sedan det först relaterade kontraktet upprättades i mitten av 1800-talet, t.ex. hur arrendeskyldigheten skulle fullgöras. Umgängessättet mellan godskontorets tjänstemän och arrendatorerna hade också något demokratiserats. Särskilt väl minns jag den gången då godsförvaltaren, som vid det tillfället icke utan möda tagit sig fram till den avsides belägna gården, för första gången accepterade en inbjudan till kaffe. Det var en minnesvärd dag för min mor eftersom han hade berömt hennes hembakade vetebröd.

Sigfrid Nilsson (1886-1972) tar över arrendekontraktet 1919, samma år som han gifter sig med Hanna Nilsson. Källa: Håkan Vitestam

Min far (Sigfrid Nilsson) hade övertagit gården 1919. Han var en praktisk och jordnära man, som satte ära i att förvalta det arv som blivit honom anförtrott i livet. För honom var det väsentligt att göra befintlig åkermark så avkastningsbar och inkomstbringande som möjligt. Även byggnaderna underhöll han omsorgsfullt. I allt var han en framsynt lantbrukare, lyhörd för nya moderna brukningsmetoder. Under sin tid lyckades han också att ur den från början karga och svårbearbetade jorden utvinna vackra skördar. Jag skulle tro att han för alla i umgängeskretsen framstod som en rättrådig gammaldags hedersman.

Som en samhällshistorisk notis kan det kanske i detta sammanhang vara värt att notera att jag för min del aldrig hörde några politiska synpunkter framföras mot själva systemet. Även med en modern samhällssyn kunde man tydligen se dess positiva sidor. Politiskt var farfar liberal medan far var högerman. Senare var det flesta arrendatorerna bondeförbundare. Bondekonservatismen var djupt rotad, och särskilt skåningarna har alltid varit sunda realister. Så vitt jag minns fanns endast en kommunist i socknen, och det var en cykelhandlare nere i byn. Jag minns det därför att några godsarrendatorer vid ett tillfälle ville göra en insamling till honom till en enkel biljett till Sovjetunionen.

Arrendet för Ljungseröd bestod under min ungdom fortfarande till en del av arbetsprestationer och körslor. I pengar betalade min far 800 kr. per år. Hälften av denna summa inlevererades i början av året och hälften i slutet. Jag vill minnas att det gick kring en person bland arrendatorerna att ta upp avgiften och därefter inleverera den till godskontoret. På så sätt underlättades godskontorets administration, och samtidigt befordrades arrendatorernas umgängesliv och gemenskap. Något bank- och postgirosystem existerade inte på den tiden.

Bäst känner jag arbetsprestationerna, eftersom jag personligen och handgripligen var engagerad i dem. Det krävdes under denna tid 6 dagskörslor med parhästar, kusk och fordon, 14 dagsverken att fullgöras i plantskolor eller vid skogsplantering samt 2 jaktdagsverken som drevkarl.

I arrendekontraktet ålades gården att bl a göra 308 dagsverken på sätesgården från kl 4 på morgonen till solens nedgång. Artikelförfattaren och hans bröder hejar från flaket. Källa: Håkan Vitestam

När jag första gången skickades att fullgöra dagsverke var jag bara en pojke. Fortfarande minns jag hur enahanda och tröttande dessa dagsverken var och hur långsamt tiden släpade sig fram mellan kaffepauserna. Själv hade jag ingen klocka utan frågade i ett evighetsperspektiv någon bättre lottad kamrat hur långt tiden hade framskridit. Jag fick då veta att 5 minuter förflutit sedan jag sist frågade. Arbetet övervakades av en skogvaktare som såg till att man gjorde allt ”till gagns”. Ofta sätter jag denna tillvaro i relation till en senare tillvaro då tiden går för fort och inte vill räcka till.

Som vuxen, d.v.s. till och med 20-årsåldern, gjorde jag otaliga körslor i godsets skogar. Jag tänker ofta på det ansvar som då lades på en yngling. Han hade att själv bedöma det maximum av påfrestningar som hästar, fordon och sadeltyg kunde uthärda när en i många fall överlastad vagn skulle lotsas genom oländig skogsmark med stora stubbar och stenar. Någon förståelse för hästarnas maximala prestanda eller någon hållfasthetsbedömning av sadeltyget kunde han nämligen inte påräkna från godsets anställda. Tvärtom, det tycktes rent av vara en sport bland dessa att försätta en ung och oerfaren arrendekörsven och hans hästar i en omöjlig situation. Det kändes skönt i kvällningen när skrindan äntligen stod frånspänd på gårdsplanen och hästarna njöt sin värförtjänta hötapp i spiltan.

Som drevkarl under jakttiden hade man att hojtande och skramlande tränga sig fram i mörkgrön granskog under regnvåta och ibland snötyngda grenar. För varje moment gick drevet fram till ett öppet stråk, där ett av godset inbjudet, ofta amatörmässigt jaktsällskap stod eller satt utplacerat och inväntade bytet. Ofta sköt alla på samma hare innan den till slut lyckades undkomma mer eller mindre helskinnad. Medan en god jaktlunch och en god jaktmiddag kunde stimulera jägarna till stordåd var denna verksamhet livsfarlig för drevkarlarna. Men vi klarade oss, trots att det varken fanns hjälmar eller skyddsombud.

Efter lunchpausen uppställdes drevkarlarna på rad och en skogvaktare kom med en flaska brännvin och ett snapsglas. Var och en tilldelades en sup. Kom han till någon som såg misstänkt ung ut fick denne frågan: ”Är du konfirmerad?”. Svarade han då nej gick skogvaktaren förbi honom.

Trots sådana och liknande besvärligheter – och besvärligheter möter en som bekant då och då i allt vad man sysslar med – var det under denna tid en förmån att kunna erlägga en del av arrendet så att säga in natura. För en stor familj behövdes tillgängliga pengar till mycket annat. Jag har heller inte något minne av att dessa pålagor under min tid var till förfång för lantbrukets rutinmässiga drift. Tillvaron upplevdes som högst naturlig och hälsosam.

Sven Vitestam (1927-2019), tv, blev den siste arrendatorn. Arrendet upphörde mitten av 60-talet. Här tillsammans med sin bror, Gösta Vitestam (1921-2005). Källa: Håkan Vitestam

Sedan jag lämnat skådeplatsen innehade min bror (Sven Vitestam) en tid gården och fortsatte driften i samma anda som min far hade gjort. Nu hade emellertid, som antytts, nya tankegångar vunnit insteg i det piperska godskomplexet. Samtidigt som fideikommissystemet avvecklades slutade man i stor utsträckning att utarrendera gårdarna. Åkerbruket försöker man nu liksom skogbruket driva centralt från godskontoret.

För en gård som Ljungseröd som ligger långt från allfarsvägarna blev det skogplantering. Där en gång sädesfälten böljade sig för vinden växer nu mörkgrön granskog. Lantbruksdriften blev en episod, och nu har ringen slutit sig efter farfars uppodlingar. Men gårdsbyggnaderna finns kvar mitt inne i skogen.

Flygfoto över gården Ljungseröd, då med öppna landskap, idag mitt i en mörk granskog. Källa: Arkiv Digital

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s