av Björn Fransson

Tidigare publicerad i Släkt och Hävd, nr 4 – 2024.

Året är 1697 och platsen en liten by i Oppeby socken i Kinda härad och Östergötlands län. Byn heter Ryda och ligger vid kanten av en vik i sjön Åsunden. Detta år verkar det finnas fyra gårdar i byn, två frälsegårdar under olika frälsegods samt ett kronohemman uppdelat i två hushåll. I den ena av frälsegårdarna bor min farfarsfars farfarsfars farfar, landbon Jonas Persson och hans hustru Kerstin Sunesdotter. I granngården bor frälselandbon Olof Jonsson med sin (av mig) ännu oidentifierade hustru och den hemmavarande sonen, den sjuttonårige Zachris.

Olof Jonsson är sannolikt en man av viss betydelse i socknen. Han är under en stor del av sitt vuxna liv en av socknens sexmän, det vill säga en av de sex sockenmän som deltar i och leder sockenstämman och assisterar sockenprästen i kyrko- och ordningsfrågor. Något liknande senare tiders fjärdingsmän.

Oppeby socken och Ryda (Rÿdha) vid Åsundens sjökant år 1660. De tre punkterna
visar byns tre hemman vid denna tid. Källa: Detalj ur Östergötland, detaljkartor.
Geografisk Tafla Delineation och Beskriffningh Öffwer ÿdre och Kÿndha Härader
med någre Resterande Nästinliggande Sochner som Lyda till Wästanstångh […]
Krigsarkivets kart- och ritningssamlingar – Sveriges Topografiska kartor.

I en av kronogårdarna bor landbon Jon Larsson och hans hustru Elisabeth Jonsdotter. Elisabeth är i sextioårsåldern och gift för tredje gången. Samtliga hennes män har hetat Jon och samma familj har troligen funnits på gården i närmare 40 år. I hushållet finns också Elisabeths dotter Kerstin Jonsdotter från Elisabeths äktenskap med sin förste make Jon Månsson. Med tanke på moderns ålder är Kerstin sannolikt ett antal år äldre än grannsonen Zachris Olofsson. Trots en viss åldersskillnad verkar tycke ha uppstått mellan de unga tu för i början av april 1698 införs följande notis i Oppeby födelse- och dopbok: ”d: 3 Aprilis döptes Joen Zachris son i Ryda. it oägta barn.”

Ett trolovningsbarn är fött 1698

Den kortfattade notisen nämner märkligt nog inte vem modern är, däremot pekar prästen ut fadern Zachris – och den nu 18-årige Zachris Olofsson är den ende Zachris som finns i Ryda. Barnet har till dopet dock en rätt ­ fullständig uppsättning dopvittnen från trakten. I följet finns de två bönderna Erik Persson i Knäppesvik och Per Nilsson i Kappamålan, de två hustrurna Brita Karlsdotter i Oppeby och Karin Johansdotter i Biuggö samt pigorna Johanna Johansdotter i Ryda och Margareta Johansdotter ifrån Hägerstads socken. Så även om barnet är fött utom äktenskapet kan man anta att faddrarna har bjudit på ett ordentligt dopkalas.

Att barnets far så tydligt pekas ut i notisen kan tyda på att förhållandet är allmänt känt i socknen. Naturligtvis medför ett barn fött utom äktenskapet konsekvenser i denna tid, brott mot det sjätte budordet. Två månader efter dopet dras Kerstin och Zachris inför Kinda häradsrätt av kronolänsmannen i Norra Kinda, Pehr Andersson, där han:

”[…] angaff En ung dreng Zachris Olsson be[nämn]:d, aff 18 åhr, /: som är hos sine föräldrar i Ryda uti Oppeby Sochn:/ att han förledit åhr, wijd Midsommars tijden haftt Lägersmåhl med Kerstin Jonsdotter hoos hennes Moder sammaledes i bem[äl]:te By Ryda, hwilken födt Barn som lefwer […]”

Äktenskap får inte ingås mellan par som var för nära släkt

Brottet mot det sjätte budordet skall alltså ha begåtts i Kerstins hem. Enligt rättens protokoll framför också kronolänsmannen en ytterligare omständighet som från tidens juridiska utgångspunkter kan ha en påverkan på det rättsliga resultatet:

”[…] warandes Kerstin Jonsdotter Syskonebarn med Zachris Olssons Moder, nembl[igen]. Kerstin född aff Brodern och Zachris Moder aff Systern.”

Kerstin är alltså kusin med Zachris ännu oidentifierade mor. Dennes mor i sin tur bör då vara en Månsdotter i socknen eftersom Kerstins far, brodern i texten, är Elisabeth Jonsdotters förste make Jon Månsson. Det nära släktskapet förefaller vara något man från den rättskipande makten ser som ett problem. Kerstin fäster sig inte vid släktskapet men hävdar att hennes intima umgänge med Zachris har skett med ett uttalat äktenskapslöfte från Zachris sida. Hennes utsaga är också protokollförd:

”[…] Kerstin påstår att sådant är skedt under Eghtenskaps låfwen.”

Zachris kan nog inte neka till själva brottet. Dopnotisen tyder på att hans roll i saken är allmänt känd i bygden. Däremot ger han en annan bild än den Kerstin hävdar, protokollet fortsätter:

”[…] Zachris bekänner fuller Lägersmåhlet, men nekar instendigt till Löfttet, och att sådant icke wijdare är skedt, än om hans föräldrar wille gifwa sitt Samtycke till Eghtenskapet, Sade ock att Kerstin låckat honom dhertill, såsom och icke mindre hennes Moder, i dhet dhe stedze sendt Bud effter honom att gå dijt, då dhe gifwit honom både Brännwijn och annat mehra, såsom Strumpor, Halsduk, Band och Ärmekläde, och hon fått aff honom 2. Par Handskar och 1 1/2 al. […], frågandes Modren om han intet wille gifta sig med hennes dotter.”

Zachris vill alltså låta påskina att ansvaret för händelsen helt ligger hos Kerstin och hennes mor, och att han har lockats in i detta med brännvin och gåvor. Just gåvorna kan vara ett problem för honom då han också har gett Kerstin gåvor i utbyte, vilket kan tolkas som en del av ett äktenskapslöfte eftersom fästegåvor är en betydelsefull del i en trolovning.

Zachris far Olof är starkt emot ett äktenskap för sonen

Nu lägger sig Zachris far, socknens betrodde sexman Olof Jonsson, i rättegångsförhandlingarna. Han är vid det här laget uppenbarligen mycket missnöjd med sakernas tillstånd och stödjer här sin son, och anför också ett antal argument för varför ett äktenskap mellan Zachris och Kerstin inte kan komma på fråga: Zachris är för ung, fadern behöver honom i arbetet och någon trolovning har inte skett. Far och son framställer det som att Kerstin är en förslagen lycksökerska som har lockat en ung och oerfaren man i fördärvet.

Det visar sig dock att Kerstin har inflytelserika personer i socknen på sin sida. Hon lägger fram ett brev inför rätten:

”[…] Kerstin Jonsdotter insinuerade för sig Comministri uti Hägerstad Wyrdige H:r Magni Hagmans Attest, aff den 14: Martij, att han på Tredie dag Pingst förledit åhr frågat Zachris, om det war hans fulla wilje, Tankar och alfwar, att ingå Echtenskap med bem[äl]:te Kerstin Jonsdotter? Han då swarat Ja; allenast hans fader wille dertill Samtyckia.”

Hon kunde hänvisa till komministern i socknen Magnus Hagman. När havandeskapet var uppenbart hade han frågat Zachris om han ville gifta sig med Kerstin. Zachris hade då svarat ja på frågan – om bara hans far ville gå med på detta. Kanske är det av lojalitet med eller rentav rädsla för sin far som Zachris nu har tagit tillbaka både en eventuell önskan och avgivna löften? Komminister Hagmans skrivna vittnesmål verkar väga tungt för rättens ledamöter och häradsdomaren. Efter överläggning kommer man fram till slutsatsen att detta nog är något som först och främst kyrkan enligt rättsordningen i kyrkolagen bör ta ställning till.

Döderhultarns skulptur ”Häradsrätt” kan ge en bild av hur Kerstin och Zachris stått inför rätten med Bibeln uppslagen för edgång och med häradshövdingens och tolvmännens stränga blickar framför sig och en samling åskådare från ­ allmogen bakom ryggen. Axel Pettersson, Döderhultarn 1868–1925. Foto: Boberger, ­ Wikimedia Commons.

Kerstin Jonsdotter drar saken vidare inför domkapitlet

Det dröjer till den 20 juli 1698 innan saken tas upp i konsistoriet i Linköping och här förefaller det som att både Kerstin och Zachris samt Zachris far Olof är närvarande vid förhöret. Domkapitlet utgörs av biskopen, domprosten och lektorerna i Linköpings gymnasium. Protokollet inleds med att man i vittnenas närvaro dels läser upp en skrift från Kerstin, och dels en skrift från Olof Jonsson:

”§. 4 […] kommo Kierstin Jonsdotter och Zachris Olofsson i Ryda vid Oppeby Socken, thå 1 Uplästes Kierstins skrifft ther uti berättades at Zachris […] war under äghtenskaps låfwen besåfwat henne hwilket han bekiänt för Hr. Måns Hagman.

Hr. Biskopen frågade om Zachris hade ther emoot något att säja thå hans Fader Olof Jonson insinuerade en skrifft som ock uplästes hwar i han berättar, at Kierstin och hennes Moder genom Fyllerij och med sitt listiga taal hafwa bracht honom til Lägersmålet, påståendes, Kierstin aldrig skole kunna bewisa at han begiärt henne til äghta; Upwiste åter Fadren en attest huru han lefwat i Sochnen, bewittnades thet han warit mycket molesterad (besvärad) af Capellanen Hr: Måns med Trätor och rättegångs processer.”

Olof Jonsson verkar vara fast besluten att stoppa uppfattningen att det har skett en trolovning mellan sonen och Kerstin. Han tvekar inte för att dra Kerstin och hennes mor i smutsen. Han tvekar inte heller att påstå att pastor Hagman har gett sitt vittnesmål enbart för att han har ett horn i sidan till Olof Jonsson. (Tyvärr finns inga sockenstämmoprotokoll kvar som kan vittna om Olofs och Hagmans eventuella trätor.)

Efter detta utbyte av upplästa inlagor fortsätter förhandlingarna med att konsistoriets presidium ställer de frågor de har till Kerstin och Zachris. De tillfrågas om de inte borde förlikas, detta för att Kerstin inte skall bli utskämd. Zachris far svarar nej. Zachris tillfrågas om han har lovat Kerstin äktenskap för att få dela säng med henne. Kerstin svarar ja och Zachris nej på frågan.

Konsistoriet menar att ärendet inte är kyrkans utan domstolens sak

Zachris verkar inte säga mycket. Det är istället hans far Olof som fyller på med ytterligare argument för att visa att hela saken är Kerstins och hennes mors skuld.

Konsistoriet kommer fram till det uppenbara – här står ord mot ord, och att det är en fråga som inte kyrkan kan avgöra. Det är bara i den världsliga rätten som man har rätt att svära sig fri och det måste Zachris i så fall göra inför häradsdomaren i Kinda. Däremot kan kyrkan ge de båda unga vägledning i frågan, och man gör också ett försök i den riktningen.

Presidiet ger Zachris flera chanser att ångra sig och uppmanar honom att ta Kerstin till hustru, men Zachris verkar uppriktigt trött på hela saken. Inte bara på Kerstin och barnet och den dömande omgivningen, han verkar också trött på sin far och mor och beredd att ta sig så långt bort att ingen längre kan komma att höra av honom. Domkapitlet har dock fattat sitt beslut och anser inte att de kan göra mer i saken varpå Olof också kallas in för att få del av detta:

”Fadren inkallades och berättade H.rr Praeses sig förmant them unga til ­ förening hwar på Olof önskar sig förr döden. Hwarföre slöt Hrr. Praeses at saken skall wisas til wärdslig Rätt och ther får plichta som brotzlig är.”

Målet åter till häradsrätten

Härmed återremitteras alltså ärendet till Kinda häradsrätt där det på nytt tas upp på hösttinget den 16 oktober år 1698. Vid det här tillfället infinner sig också kyrkoherden Magnus Hagman personligen vid tinget för att med ed styrka sitt vittnesmål.

Häradsrätten börjar nu uppenbarligen tappa tålamodet och radar tydligt upp de punkter som talar för Kerstins version av händelseförloppet. ­ Zachris hade erkänt för kyrkoherden att han önskade gifta sig med Kerstin. De hamnade så i säng tillsammans vilket ledde till att hon blev gravid. Han hade dessutom skänkt henne gåvor som kan tolkas som fästegåvor. Zachris får nu chansen att med edgång en gång för alla svära sig fri:

”[…] för dhen skull förehöllt Rätt:[e]n Zachris att han nu måste sigh på behörigt sätt befrija, dhet han alldrigh låckat Cherstin till Lägersmåhl under Echtenskapslöffte, hwilket på intet annat sätt kan skiee än igenom sin Eedh för ofwantaldhe riktiga skiähl och omständigheters skull, men som han eij kunde dhen samma afläggia.”

Zachris vägrar att svära på att han inte hade föreslagit trolovning

Att gå ed med handen på Bibeln är en mycket allvarlig sak och medför stränga straff för den som visar sig ha svurit falskt. Det är också en samvetssak mellan människan och Gud. Zachris vägrar nu att gå ed på att han inte har lockat Kerstin i säng med hjälp av ett löfte om äktenskap. När han väl har nekat till edgång är det dags för häradsrätten att avge slutlig dom i målet om trolovningen i Ryda.

”Ty dömer Rätten att Cherstin Jonsdotter böhr niuta lijka Rätt som en troolåfwat SåckenMöö, och dher han henne ännu eij äga will, då skall han wijdare här för Rätta ställas och straffas, såsom dhen dher utan saak henne öfwergifwer. Arg[umen]:to Cap[itulum]: 15: §. XIV: Kyrkiolagen. Actum ut Supra.”

Här gör man tydligt att Kerstin inte skall lastas för situationen. Det är Zachris som har handlat fel och om han inte tar sitt ansvar kommer han att straffas på lämpligt sätt.

Ett sista försök

Det verkar som att Zachris, eller snarare hans far Olof ändå griper efter ett sista halmstrå. Kerstin och Zachris sak dyker nämligen upp ännu en gång i domkapitlet. Den 30 november 1698 är det Arvid Grenander, kyrkoherden i Hägerstads församling, som ställer frågan om parets nära släktskap till domkapitlet, vars protokoll berättar följande:

”Berättade bem:te Kyrkoherde det som in [skickat] […] dom […] Kierstin Jonsdotter i Ryda och Zachris Olofsson hwilka wilia ächta hwar andra men att Kierstin är syskonebarn med dräng[en] hans moder, så frågar han om sådant kan tillåtas.”

På kyrkoherde Grenanders raka fråga lämnar konsistoriet ett lika rakt och enkelt svar: Inga hinder finns för äktenskapet så länge tre villkor är uppfyllda. Den första förutsättningen är redan uppfylld – att häradsrätten med dom har angett att Kerstin är en lagligen trolovad fästmö. För det andra måste Grenander se till att bötespengarna för ”otidigt sängelag” hamnar på plats i kyrkokistan, och för det tredje måste han se till att Kerstin blir kyrktagen enligt det protokoll som gäller för ogifta kvinnor.

Så blir det till sist äktenskap!

Den första maj 1699 vigs paret i Oppeby kyrka – fast Kerstin bär förmodligen en krans på huvudet i stället för den sedvanliga brudkronan. En brudkrona fick enligt tidens sed endast bäras av en kysk och orörd brud. Det finns inga spår i kyrkans räkenskaper av att paret har erlagt böterna för ”otidigt sängalag”. Just den punkten var ju viktig för domkapitlet men rapporten om detta kan ha försvunnit. Det kan också vara så att räkenskaperna har kommit i oordning eftersom kyrkokistan plundrades av tjuvar vid påsktiden 1698.

Från år 1700 finns Zachris och hans hustru mantalsskrivna tillsammans med Zachris föräldrar Olof Jonsson och hans hustru på ryttmästare Johan von Müllerns frälsehemman i Ryda. Där finns de fram till 1704. Man kan kanske fundera på hur stämningen var på hemmanet med tanke på Olofs tidigare envisa motstånd mot ett äktenskap mellan hans son Zachris och Kerstin! År 1705 försvinner det unga paret från Ryda och samma år dyker det upp en Zachris med hustru i Wånga. Wånga är ett skattehemman i Oppeby socken och vidare forskning kan måhända visa hur paret hade kommit över den hemmansdelen. Möjligen har någon av dem haft en arvedel att hämta där.

Mycket talar för att det är ”våra” Zachris och Kerstin som finns i Wånga från 1705. Tjugo år senare, i december 1725 finns antecknat att sockenmannen Zachris Olofsson i Wånga har gått bort efter en tids sjukdom och att han begravs den 9 januari 1726. Hans ålder anges till 51 år, vilket inte stämmer med vår Zachris, som endast borde vara 44 år vid den här tiden. Åldersangivelsen är troligen fel för i slutet av år 1726 finns följande notering i begravningsboken:

”d 18 Decemb begrofs sal. Zacharias Enkia hust Kirstin Jonsdotter i Wånga warit siuk […] […] dag afled d 10 dec. warit gift 27 åhr fick 6 barn. Mannen begrofs d 9 Jan. besöktes med h.h nattvard 18 Nov.”

I den noteringen stämmer vigselangivelsen med Zachris och Kerstins vigsel år 1699 så paret är troligen de Zachris och Kerstin vi söker. I så fall levde de tillsammans i Wånga under resten av sina liv och fick inalles sex barn. Förhoppningsvis ledde den trassliga trolovningen i Ryda ändå till ett så hyggligt liv man kunde få här i landet under de årtionden som kom att hårt präglas av det stora nordiska kriget.

En trolovning är lika bindande som ett äktenskap

Enligt gammal nordisk hävd är en trolovning lika bindande som ett äktenskap. Efter att de unga samt deras föräldrar har tagit i hand inför vittnen och gåvor har utbytts är paret trolovat. Detta avtal gäller lika som äktenskap, går inte att bryta. Barn födda därefter räknas som trolovningsbarn med samma rättigheter som barn till gifta föräldrar. I det här fallet räknar folket i bygden uppenbarligen det unga paret som trolovade. Därför blir det lika många dopvittnen som för inomäktenskapliga barn.

Att Zachris far Olof Jonsson är emot sonens äktenskap är uppenbart. Här har endast det unga paret tillsammans med den unga kvinnans mor genomfört en trolovning utan att han och hans hustru har blivit inblandade, en trolovning som han uppenbarligen inte går med på. Så skall det inte gå till och eftersom saken är tveksam blir det inget omedelbart bröllop heller.

Intressant är att se att den unga kvinnans vittnesmål tas på samma allvar som den unge mannens i rätten, och att modern änkans utsaga beaktas likvärdigt med fadern sexmannens. Detta kan tjäna som exempel på kvinnans starka ställning i Norden för mer än 300 år sedan.

Käll- och litteraturförteckning

Källor

• Renoverade domboksprotokoll
  • Göta Hovrätt –
    Advokatfiskalen Östergötlands län (E) EVIIAAAF:89 (1698)
• Domkapitelprotokoll
  • Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/20 (1698), p 355, 383, 574
• Oppeby Kyrkoarkiv
  • Dop-, Vigsel- och Begravningsböcker – Oppeby (E) CI:1 (1676–1754)
  • Kyrkoräkenskaper – Oppeby (E) LIa:1 (1644–1707)

Litteratur

• Sandén, Annika: Fröjdelekar – Glädje, lust och nöjen under svensk stor­makts­ tid. Atlantis (2020).
• Axelsson, R., Bergström, C., Carlsson, S, Ling, C. H.: Sveriges historia för släktforskare. Natur & Kultur (2022).
• Sikeborg, Urban: Latin för släkthistoriker. Sveriges släktforskarförbund (2022).
• Pettersson, Marie: Linköpings domkapitels arkiv som källa till dess verksamhet 1860–1864. Kandidatuppsats i Arkivvetenskap, Uppsala universitet (2003). DIVA-Portal: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:213104/FULLTEXT01.pdf

En berättelse av Ulf Sandström vars farmors farfar var Alexander Keiller.

Stockholm 2025-01-03

James Keiller var född 1760 och bosatt i Dundee Scotland. Han var min farmorsfar David Keillers farfar vars släkt långt tidigare hade invandrat från Irland.

I slutet av 1700 talet ville James Keiller gifta sig med Catharine Cable. Hennes föräldrar James och Margaret Cable tyckte inte det var ett bra val för deras dotter då Alexander inte hade någon speciell ställning i samhället.

James Cable (1739-1814), Catharines pappa hade gjort sig goda pengar som sjöman och Kaparkapten med regeringens godkännande att beslagta illasinnade fartyg (Sveriges motsvarighet var ”Piraten” Lars Gathenhielm även kallad Lasse i gatan).

Efter en tid när familjen James Cable hade lärt känna James visade det sig att han var en bra man och Catharine och James gifter sig med varandra den 14 februari 1797.

Att James blev gift med Catharine och blev en del i familjen Cable var säkert till stor hjälp när han senare själv blev skeppsredare. Han startade även det första Valfångstkompaniet i Dundee och fick då en gulddosa med inskription som sedan har gått i arv i släkten. James och Catharine fick 10 barn varav 2 dog tidigt.

Att den äldsta sonen ensamt tar över familjens verksamhet var vanligt i de flesta länder långt in på 1900 talet. I Sverige har vi det som kallas Fideicommiss där den äldsta sonen ensam ärver familjens egendom och är i formell mening innehavaren, men med en begränsad förfoganderätt. Denna form av arvsrätt är under avveckling i Sverige, men den gjorde att man kunde hålla samman godsen och förhindra avstyckning och försäljning. Men det gjorde också att övriga söner fick finna andra vägar i livet för sin försörjning. För döttrarna gällde det oftast att familjen hade goda kontakter och kunde finna en bra man, helst rik så att döttrarna kunde få ett bra liv.

Äldsta sonen James Jr Keiller ärver sin familj men han var nog inte den rätta mannen att ta över och driva familjens affärer vidare.  James Jr gifter sig ca 1790 med Jean Keiller född Neish som var en flicka från ”underklasssen”. De fick flera barn och Jean dör redan 1813. Familjen hade levt vidlyftigt och slösat bort en stor del av familjens förvärvade och betydande förmögenhet.

Bild: Ulf Sandström

Mellanbrodern David Cable född 25 juni 1802 blev officer i Indien och hade graden Major när han dog 17 november 1850 i strid. Yngsta sonen Alexander emigrerar till Sverige.

Sedan 1600 talet har flera perioder av invandring skett från Scotland till Sverige. Under början av 1600 talet kunde den svenska armen bestå mer än hälften av Skottar som kommit till Sverige för en tjänst i den svenska armen. Bland annat kämpade de tillsammans med Gustav II Adolf i det 30-åriga kriget under åren 1618-1648.

Efter att Göteborg anlades 1621 anställde Gustav II Adolf holländsk arbetskraft för att anlägga kanaler enligt nederländsk förebild. Kanalerna skulle hjälpa till att dränera marken och så att staden fick en fungerande hamn. Kanalerna gjorde att Göteborgs stadsbild ändrades till vad den är idag.

På 1700-talet var det skotska köpmän och entreprenörer som invandrade till Sverige varav merparten bosatte sig i Göteborg.

Orsaken till utvandringen var den politiska situationen i Storbritannien där Stuarts kungahuset störtats från den engelska tronen. Stuarts sympatisörer gjorde då uppror men blev då förföljda, deras egendom togs i beslag och flera avrättades. De som kunde flydde bland annat till Göteborg där det då fans en liten skotsk koloni. (Ni som läst Guillous bok Brobyggarna känner säkert igen detta).

Samlingen av skottar och engelsmän i Göteborg gjorde att Göteborg under den här perioden fick namnet Lilla London.

Under 1800 talet kom Skottarna till Göteborg och Sverige för att göra affärer och starta handel. Några stannade och startade en verksamhet här:

• Colin Chalmers tillsammans med Niklas Sahlgren startade Ostindiska kompaniet. Colin Chalmers gjorde även stora donationer så man kunde starta Chalmers högskola.
• James Dickson startade ett av de största och rikaste handelshusen under 1800 talet, med en omfattande export av trä och järn samt import av kolonialvaror.
• William Gibson startade Jonsereds Fabriker tillsammans med Alexander Keiller
• David Carnegie grundades Carnegie handelshus i Göteborg år 1803. Idag verksamt på finansmarknaden.
• Alexander Keiller startade Göteborgs Mekaniska Verkstad som blev Götaverken.

Orsaken till invandringen i slutet på 1800 talet var att Napoleon försökte krossa Storbritannien ekonomiskt genom en kontinentalblockad under det rådande Napoleonkriget 1799-1815. Napoleon hade misslyckats att inta England och nu skulle all handel med brittiska varor upphöra. På det sättet skulle Napoleon framtvinga fred. Storbritannien fann då andra vägar för handel och Göteborg fick en särställning som frihamn.

Napoleon och handelsblockaden mot England. Bilder från Wikipedia.

Industrialiseringen hade samtidigt tagit fart i Storbritannien och det förde med sig att man högg ner stora mängder skog. I takt med att landskapet förändrades och skogarna blev till bränsle blev virke en stor bristvara.

James Keiller såg möjligheter att expandera sin handel med Sverige. Han sände därför 1790 ut en av sina anställda som var en ung man endast 14 år vid namn William Gibson. Han skulle åka till Göteborg för att skapa kontakter och etablera handel med virke. William gjorde ett bra arbete för James och stannade i Göteborg där han snart startade egen verksamhet. James hade fått sina kontakter och åkte senare tillsamman med sin fru till Göteborg för att se över sina affärer. Han fann genom William Gibsons framgångar att det fanns goda utsikter för unga män att etablera sig i Göteborg.

Efter hemkomsten till Dundee rådde James sin yngre son Alexander att invandra till Sverige då hans möjligheterna i Dundee var begränsade, den äldsta sonen skulle ju ta över familjens verksamhet.

Alexander hade dock inga planer på att emigrera och flytta till Sverige. Han ville bli officer i Indien som sin mellanbroder och köpte därför en officersfullmakt. På den tiden kunde man köpa sig en anställning via en fullmakt, så även i Sverige. Då inga egentliga kunskapskrav fanns för att bli officer bemyndigades innehavaren av fullmakten att utföra sina uppgifter som officer och om nödvändigt använda våld.

Exempel på officersfullmakt och bild på officerare i Indien. Bilder från Wikipedia

Olyckligtvis för Alexander så hade mellanbroderns fullmakt gått ut och han blev hemförlovad från Indien. Mellanbrodern ville dock återvända till Indien och gjorde allt för att övertalade Alexander att avstå från sin fullmakt. Han fick hjälp av sin far James som ville att Alexander skulle åka till Sverige och inte bli officer i Indien. Alexander gav till slut upp och gav sin fullmakt till sin äldre broder.

Utan fullmakt bestämde sig Alexander att resa till Amerika. Där följde han bland annat med en indianstam på en lång jaktresa. Efter en tid såg han inte någon framtid i Amerika och återvände till Scotland och Dundee. Hans stora längtan till Indien för att bli officer fanns dock fortfarande kvar och därför köpte han åter en officersfullmakt.

Resan till Indien skulle gå via Portsmouth där han skulle gå ombord på en fregatt för transport till sin officerstjänst i Indien.

Dundee till Portsmouth är ca 80 mil vilket skulle ta ca 3 dagar med häst och vagn. Att segla från Portsmouth ’rund Afrika och till Indien skulle ta ytterligare minst 40-50 dagar. Googele maps och bild från Wikipedia

Det var en besvärlig resa inte bara för att den var lång utan för att väglaget på resan till Portsmouth var usel. De leriga vägarna gjorde att det som normalt tog några dagar nu tog avsevärt längre tid.

Bilder från Wikipedia

Alexander hade dessutom otur att vagnen fastnade i leran och gick sönder. När han äntligen kom fram till Portsmouth hade fregatten till Indien redan avseglad. Han blev naturligtvis ledsen och arg att ånyo missa sin resa till Indien och den efterlängtade officerstjänsten.

Långt senare fick han veta att han hade haft tur som fastnat i leran och blivit försenad på resan till Portsmouth. Fregatten som han skulle segla med till Indien förliste vid Goda Hoppsudden med man och allt och det var bara spillror som flöt i land och som visade vad som skett.

Exempel på skepp som förlist någon gång mellan 1850 och 1867. Foto: Tomasz Stachura/Baltictech

Detta var andra gången som Alexander försökt att ta sig till Indien och en officerstjänst utan att lyckas. Det gjorde att han slog militäryrket ur hågen och började i stället att arbeta på Neilson &Co i Dundees segelväveri 1818. Där fick han goda kontakter och samlade under några år viktig kunskap och erfarenhet som han senare hade stor nytta av.

1825 endast 21 år gammal invandrade Alexander till Göteborg och Sverige efter förslag och påtryckning från sin pappa. I Göteborg träffar han William Gibsson som då var 44 år och gift med Anna Catharina Wijk. Eftersom Alexander senare gifte sig med hennes syster Maria Lovisa Wijk fick dom starka band till familjen Wijk. Familjen Wijk var etablerad inom societeten i Göteborg och Olof Wijk som var bror till deras fruar var affärsman och riksdagsledamot vilket senare blev till stor hjälp.

Alexander får först ett arbete på företaget James Christies i Göteborg. Några år därefter söker William Gibson en partner för att etablera ett segelduks- och spinnerifabrik och vem var då mer lämplig än Alexander Keiller. Alexander hade ju goda kunskaper på området och William och Alexander startar ett segelväveri vid Wäder Sågen i Majorna ute i Masthugget 1826.

Wäder Sågen i Majorna ute i Masthugget. Vid älvstranden kunde segelfartygen förtöja och lätt lasta producerade varor.

Wäder Sågen var arrenderad av William sedan tidigare och här ordnade Keiller med maskiner till väveriet och gjorde sådana anordningar att väveriet delvis drevs av kvarnen. 1828 bildade man det gemensamma bolaget Gibson & Keiller.

Med ökad export fick man ytterligare tillväxt och segeldukstillverkningen var vid denna tid den största i staden. Detta krävde att man 1829 startade ytterligare en verksamhet i en inköpt kvarnbyggnad vid det oansenliga slussfallet i Fattighusån. Företaget Gibson & Keiller hade nu 21 vävstolar som skötes av 70 arbetare varav 12 var barn under 15 år.

Viljan att fortsätta sin expansion gjorde att Gibson & Keiller år 1832 köper mark i Jonsered ca 14 km från Göteborg mot Alingsås. En förutsättning var den nära relationen med familjen Wijk där.

Olof Wijk, bror till William och Alexanders fruar, var bulvan och den som förhandlade och skrev under köpekontraktet på 21 555 riksdaler. Familjen Wijk och deras kontaktnät och ställning i Göteborg underlättade naturligtvis till att affären kunde genomföras och finansieras. Även Alexanders pappa James Keiller i Dundee Hjälpte till med 1000 pund.

På den inköpta marken startar man Jonsereds Fabriker. Alexander som var ingenjören uppför ett tegelbruk så man kan bygga en fabrik samt bostäder till arbetarna. Han grävde en omtalad kanal som gav vattenkraft för driften och bygger även ett gasverk för belysning under mörka vinterdagar. De första maskinerna och personal för att starta upp verksamheten och utbilda ny personal hämtar han från Skottland. Alexander är driftig och kunnig och driver på företagets utveckling. William var ekonomen som hanterade finansieringen och satt i Göteborg.

Kontraktet undertecknat 15 aug 1839.

Efter några år tyckte William att expansionen gick för fort och krävde för mycket pengar och han köper ut Alexander den 15 augusti 1839 för 153 084 riksdaler. Detta sker efter en hård ordväxling brevledes. Deras språk var fortsatt engelska och William skrev bland annat. ”…your dogbarking notes ….. not a penny more…”.

William Gibson och hans familj expanderade sedan Jonsereds Fabriker och när Elektrolux köper företaget 1978 har man 1250 anställda och en omsättning på 340 miljoner kronor.

Alexander återvände till Göteborg och startar 1841 Keillers Mekaniska Verkstad vid Skeppsbrokajen.  Keillers kunder fanns nu i hela landet och han tillverkade bland annat ångpannor, pumpverk och kranar, byggde gasverk för gatubelysning samt kyrkklockor och järnvägsvagnar. I Göteborg bygger han saluhallen och ett antal broar som dekoreras med kandelabrar.

För att kunna utöka sitt företag med tillverkning av större båtar köper Alexanders marken mitt emot skeppsbrokajen vid Lundbyvassarna på Hisingen. Han skänker marken vid Ramberget som blir Keillers park till Göteborgs stad. Efter flytten till Hisingen byter företaget namn till Göteborgs Mekaniska Verkstad. 1916 får företaget namnet AB Götaverken som på 1930 talet var världens största skeppsvarv.

Bilder från Wikipedia och bok om Alexander Keiller

Hur gick det för invandrarna från Scotland och England?

Många av invandrarna från Scotland och England som var hantverkare, sjömän och arbetare fick svårt att klara sin försörjning. Därför hade British Factory eller Poor Box bildats redan under 1600 talet. Det var en sammanslutning för brittiska medborgare i Göteborg och senare även svenskar av brittisk härkomst. Syftet var att hjälpa landsmän i behov av ekonomiskt stöd. Pengarna kom från en särskild avgift som varje brittiskt fartyg som anlöpte Göteborgs hamn fick betala.

British Factory arbetade även för att upprätthålla den engelska gudstjänsten. Den första kyrkan Saint Andrew’s Church eller Engelska kyrkan byggdes i Göteborg 1857 men redan 1759 hade man byggt ett trevåningshus vid Östra Hamngatan 19. Huset kallades det Hallska huset och där höll man gudstjänster. Det dröjde till 1926 då man antog stadgarna för ”Engelska församlingen i Göteborg”.

Även i Stockholm finns en engelsk kyrka som påbörjades 1863 för att stå klar 1866 i närheten av Norra Bantorget. Kyrkan flyttades sedan ”sten för sten” 1913 till Diplomatstaden där den står idag.

Varför lyckades Alexander i Sverige?

Att Alexander lyckades i Sverige berodde på att han var driftig, målmedveten, hade en fot i industrialiseringens Scotland samt hade kunskap och kontakten med familjen Wijk. När Alexander kom till Göteborg och träffade William Gibson var William gift med Anna Wijk. Efter några år gifter sig Alexander med Annas syster Maria Wijk och det gjorde att de fick en naturlig koppling till familjen Wijk och kom snabbt in societeten i Göteborg. Dessutom hade deras fruars broder Olof Wijk kopplingar till riksdagen och var behjälplig ekonomiskt.

En stark familjekonstellation

Det fanns också en koppling mellan Olof Wijks pappa sjökaptenen Erik Wijk då han etablerat handel med Alexanders pappa James Keiller. En stark familj/släkt hade bildats.

Hur förändrade skottarna Göteborg?

Invandringen från Scotland och England förändrade delar av Sverige då man bl.a. skrev den första läroboken i engelska. Vidare införde man brittiska vanor som att dricka te, toddy och portvin samt att rida med damsadel. Man introducerade även sporter såsom curling. Göteborg var nu det ”Lilla London”.

Begreppet ”Lilla London” myntades om Göteborg.

Källor:

David Cable Keiller (1846-1935) har berättat om släktens Keillers ursprung och hur Alexander så småningom invandrade till Göteborg för Ellen Keiller. Denna berättelse har Ellen, dotter till Davids bror James, dokumenterat vid två tillfällen, den 28 juli 1915 och i juli 1923. Övriga källor är brev, kyrkböcker, dödboken, Wikipedia, boken ”Sveriges industrialisering och släkten Keiller” med flera.

Jag har spelat in en film om Alexander Keiller som du kan hitta om du trycker här

av Eva Elvin

Bakgrund

Flytt över gränsen är vanlig mellan bebyggelser som ligger nära gränsen. Folket ser inte flytten till eller ifrån Norge eller fram och tillbaka som annorlunda än flytt inom Sverige

Område där det är vanligt och som jag har tittat på ser du på denna karta.

På norska sidan heter socknen Sörli och på den svenska Hotagen. Det finns bebyggelse på båda sidor av gränsen så det är naturligt att umgås över gränsen. Man arbetar ofta på andra sidan och gifter sig över gränsen. Det hände också att konfirmationen skedde i grannlandet. Att flytta fram och tillbaka över gränsen var vanligt men man skrivs i det landet där man bor.

I Norge så har man inga husförhörslängder så det är svårare att följa familjen där. In- och utflyttningslängder finns för vissa perioder, vilket underlättar när man ska söka i de norska böckerna. De visar till vilken by, gård eller gatuadress man flyttar. Folkräkningar (folketellingar) är till stor hjälp. Jag har följt en familj i några generationer för att kunna visa på hur det kan se ut

Innan detta ett exempel på hur man kan lösa saker praktiskt för de som bor lite avsides.

På kartan nedan så är kyrkorna i socknarna på båda sidorna om gränsen markerade med röda nålar. Jag har markerat Hotagen respektive Sörli på kartan den senare med ett S.

Gården Arvaslia på norska sidan av gränsen är markerad med ett A.

Den gården hade sina kyrkorättigheter både i Hotagen och i Sörli enligt boken Torp o Ensliga gårdar av Hilding Johansson.

Utsikt mot Arvassfjellet Foto: Eva Elvin

En utvald familj som exempel

Svenske Ivar gifter sig med en norska från Sörli. De bosätter sig i Hotagen och får 11 barn varav två av sönerna gifter sig med varsin norska. Vi ska följa den yngre sonen Per och ett par av hans barn.

Per gifter sig med en flicka från Sörli och de bosätter sig i Hotagen där de får fyra barn. Därefter så flyttar de till Sörli där de får ytterligare fyra barn. 

Hotagens och Sörli kyrkor Foto: Wikimedia

Dottern Karolina är född i Sverige och flyttar till Norge när hon är fem år. Hon konfirmeras i Sverige. När hon är 23 år så åker hon till Rödön och jobbar ett år. När hon är 26 så får hon en dotter med en svensk skogsarbetare och sex år senare får hon en dotter till med en annan svensk skogsarbetare. Äldsta dottern emigrerar vid 19-års ålder till Kanada. Den yngsta gifter sig 1937 med en svensk skogsarbetare och bosätter sig i Hammerdal.

Karolina dör 1969 i Hammerdal där hennes dotter bor så antagligen har hon flyttat dit något år innan hon dör.

Karolinas flyttar

Nils föds i Sverige och flyttar med familjen till Norge innan sin ettårsdag. När han är 22 år flyttar han till sin födelseby i Sverige.

Postdiligens till Valsjöbyn Foto: Postmuseum

 Vid 30-års åldern flyttar han tillbaka till Norge. När han blir 85 år så flyttar han till dottern i Sverige och dör ett år senare. 

Detta var exempel på hur en släkt i flera generationer flyttar som om gränsen inte fanns, Men nu ska vi gå över till hur man kan söka i Norge.

Nils flyttar

Kärt barn har många namn

Har man någon som flyttat från Sverige till Norge så kan man söka efter personen i Arkiv Digital för att se om personen återflyttat och man kan även söka i Sveriges dödbok för att se om man har avlidet i Sverige.

I Norge kan de svenska namnen blivit förnorskade och vice versa. I Norge så började man lägga till gårdsnamnet om man hade ett patronymikon till efternamn. Senare försvann patronymikonet och kvar blev gårdsnamnet.

Här är ett exempel hur namn se ut där det både blivit förnorskat och fått gårdsnamn som tillägg.

Nils Olof Persson fick detta namn vid födelsen i Sverige. Han har flyttat till gården Nyborg i Norge och jag har sökt i Digitalarkivet på Nils Olof Persson Nyborg samt födelseår. Här är de olika varianter jag hittade

• Nils Olof Pedersen Nyborg
• Olof P Nyborg
• Nils Ole Person Nyborg
• Nils Olof Pedersen

Sedan flyttar han till Sverige och där heter han Olof Nils Nyborg när han dör.

Att söka efter sin släkt i Norge

När jag forskar i Norge använder jag digitalarkivet.no. För personer födda i Norge och för personer som flyttar till Norge, börja jag med att söka i de norska kyrkböckerna. För födda använder jag kyrkböckerna för att få tag i personens födelsenamn samt dess föräldrar och var de bor. För inflyttade kan man söka i inflyttningslängder.

Startsidan ser ut så här:

Under Skanna materiale väljer man vilken skannad kyrkbok man vill söka i.

Nu ska jag välja bland  kirkebøker Norge. Jag fyller i sokn Sörli och trycker sök, då visas vilka böcker som finns för Sörli.

Välj lämplig dop- och födelsebok för det år barnet du söker är fött. För den sista halvan av 1800-talet och 1900-talet så har man delat på sidorna i födelseboken så att pojkarna står på den övre halvan och flickor på den undre.  

När man hittat personen så vet man vad denne heter i Norge. Har fadern ett patronymikon så får oftast barnet det också bildat av faderns namn med tillägg av -sen eller -datter.

För inflyttade så hittar man vart man flyttade in.

När man väljer Kirkebøker får man upp ett nytt val.

I de olika valen så söker man med namn och andra uppgifter. Sökresultatet kan resultera i flera personer som uppfyller kriteriet. Det kan också hända att man inte får någon träff alls.

När man väljer Personsök kan man få följande resultat.

• Födelse
• Konfirmation
• Giftermål
• Död
• Förälder till barn som döps, konfirmeras, gifter sig eller dör
• Folkräkningar

Den här ifyllda Personsökningen:

fick träff i nedanstående folkräkning bland alla resultat.

När man sedan trycker på Brita så får man uppgifter på alla som bor på samma boställe.

Sedan följer övriga personer. Väljer man se skannet versjon så får man se alla mer komprimerat.

För att hitta de som emigrerat via Norge eller dött efter 1951 väljer man

på startsida

Att tänka på när man använder digitalarkivet.no, I Norge har man längre sekretess än i Sverige på vissa uppgifter. Man måste använda norska ä och ö när man söker (æ, Æ, ø, Ø).

Det är när man söker på sin svenska släkt och framför allt i gränstrakterna som man kan hitta band med Norge. I gränstrakterna är det vanligare med fler flyttar då man inte ser gränsen som ett hinder för hur man lever. Det är inte svårt att söka i Norge, men man kan inte följa familjer på samma sätt som i Sverige. Får man inte träff i de norska böckerna så gäller samma sak som i de svenska, ha fantasi och variera uppgifterna. Behöver man hjälp med att söka en person i Norge så finns på Digitalarkivets startsida ett

och där

kan man ställa frågor och diskutera med andra användare.

När jag ställt fråga där om person så har jag fått många svar och mycket information. Många söker i norska tidningar och skickar klipp ur dem

Liernes och Krokoms kommunvapen

av Monica Andersson

Anna Brita föds den 9 februari 1812 i Norum av Regina Andersdotter Frisk. Av födelseboken framgår inte vem som är fadern. Anna Brita har en äldre bror Jean Fredrichsson född 1809 och en lillasyster Inger Johanna Andreasdotter född 1824 alla utomäktenskapliga med okända fäder.

Norums kyrka

Varför heter Anna Brita Frisk i efternamn? Hennes fader är okänd. Hennes mor heter Frisk i efternamn. Då borde Anna Britas morfar heta Frisk i efternamn, men Anna Britas morfar heter Anders Spetz och mormor heter Anna Jonsdotter Frisk. Anders och Anna gifter sig den 27 december 1778. Regina föds den 3 mars 1885. Anders är soldat och antogs som soldat 1778 vid Bohusläns regemente, Liv kompaniet i Högenorum i Norum.

Generalmönsterrulla för Anders Spetz

Anna Britas mormors far heter Jon Frisk (1721-1794). När Anders Spetz och Anna Jonsdotter Frisk dör får Regina och hennes lillebror Christian bo med sin morfar Jon Frisk som inhysta i soldattorpet Hasselbacken. I husförhörslängden står Regina och Christian som barn till Jon Frisk när de egentligen är hans barnbarn, därav namnet Frisk. Däremot stämmer ju patrinymikon på Regina Andersdotter efter sin far Anders Spetz.

Husförhörslängden med Jon Frrisk och barnbarnen

Jon Frisk dör och nu blir Regina och hennes lillebror lämnade ensamma. De får bo hos olika personer under sin uppväxt bland annat hos en soldat Gunne Eriksson Modig där Regina sedan arbetar som piga. Regina får sina tre utomäktenskapliga barn, flyttar ofta och står mestadels skriven på socknen. Det är fattigt mest hela tiden och Regina dör som fattighjon i slutet av 1840-talet.

Fattigstuga i Almby

Att vara skriven på socknen innebar att man var bostadslös och behövde hjälp av fattigvården. Fanns fattigstuga fick man flytta in där annars fick man flytta runt mellan socknens gårdar enligt ett schema.

Som vi sett var Anna Britas uppväxt tuff. Anna Brita föder nu själv fyra barn med okända fäder, Anders Johan 1833, Nicklas 1836, Anna Regina 1840 och Johannes 1843. De två första lämnas till fosterföräldrar och kommer aldrig tillbaka till Anna Brita. Anna Regina är också hos fosterföräldrar men även tillbaka hos modern och Johannes stannar från början hos sin mor. Även de två yngsta hamnar i fosterhem efter att Anna Brita hamnar i fängelse.

Göteborgs tukt- och spinnhus idag Gulbergsbrohemmet

För 1844 blir Anna Brita dömd till första resans stöld av Inlands Nordre häradsrätt och straffas med 12 dagar fängelse vid vatten och bröd. Det går inget vidare för 1846 döms hon för andra resans stöld av Uddevalla Rådhusrätt. Straffet blir 12 dagars fängelse med vatten och bröd. Brottet andra resans stöld sitter hon av på Göteborgs kronospinnhus. 1847 blir hon intagen såsom försvarslös till Göteborgs Straffängelse.

Legostadgan från 1838

I Sverige hade vi tjänstetvång enligt Legostadgan ända fram till 1885. Man skulle antingen ha egna medel eller inneha en tjänst enligt denna lag. Om så inte var fallet kallades man försvarslös dvs en person som inte kunde försörja sig utan betraktades som lösdrivare eller levde på tiggeri. Det var straffbart och kunde ge upphov till straffarbete på lämpligt fängelse.

1853 blir Anna Brita dömd för tredje resans stöld. Straffet blir livstidsarbete och skall avtjänas på Norrköpings spinnhus.

Fångrulla Norrköpings spinnhus om Anna Brita

Hon flyttas från Norrköpings spinnhus till Göteborgs Kronospinnhus den 14 september 1864 och den 29 maj 1867 blir hon förflyttad igen till Centralfängelset på Norrmalm. Hon blir benådad och frisläppt 1868-08-26.

Centralfängelset på Norrmalm

Anna Britas dotter Anna Regina Frisk blir dömd sex gånger för försvarslöshet till Göteborgs arbetsfängelse. Två gånger straffas hon för snatteri. Den 19 februari 1865 döms hon för förfalskning. Förfalskningsbrottet avtjänas först på Örebro Länshäkte med 6 månaders arbete. Sedan blir Anna Regina förflyttad till Centralfängelset på Norrmalm den 5 december 1867.  Det betyder att Anna Brita och Anna Regina sitter på Centralfängelset på Norrmalm samtidigt.

Bouppteckningen för Anna Britas bror

Anna Brita äldre brors Jean Fredrichsson har bytt namn till Jan Frädrick Hultberg.  Han dör 1866 som backstusittare och i bouppteckning efter Jan Frädrick nämns hans arvinge Anna Brita Andersdotter Frisk som ”blifvit dömd till Lifstidsstraffarbete.” Boets behållning var 44 kronor att delas mellan Anna Brita och hennes syster.

När Anna Brita dör 1903-02-23 är hon skriven som fattighjon vid socknens slut i Norum. Hon blir sålunda 91 år gammal vilket får anses anmärkningsvärt med de många fängelsevistelserna och långa perioder av fattigdom.

Här har vi tre generationer kvinnor som levt i samhällets utkant. Var det beroende på deras personligheter eller deras sociala situation. Hur gick det för deras syskon? Anna Britas bror arbetade som dräng och hade lite pengar till sina syskon trots att han står som backstusittare vid sin död. Anna Britas syster Inger Johanna gifte sig och flyttade från socken. Av Anna Britas barn gick det bra för alla sönerna med äktenskap och etablerade i samhället. Så Anna Brita och Anna Regina sticker ut. Deras personligheter har nog haft betydelse även om deras förutsättning varit mycket dåliga.

av Nina Tilander

När man släktforskar är önskan att hitta något spännande. Att någon har begått ett brott eller suttit på hospitalet är ju bingo ibland. Egentligen så är det väldigt tragiskt men här finns det dokument, foton och annat arkivmaterial att tillgå vilket är fantastiskt.

Jag höll på att bygga en gren på min mammas pappas sida. Häng med … Min morfars farfars fars brors sonsons dotter Edit!

Edit är född 1917 i Gottröra. Hon har en storebror Eskil och mamma deras dör tragiskt 1927 då de är 12 och 10 år. Pappa gifter om sig 2 år senare med moster Tyra och de får en lillebror 1931 Helmer. Ja jag vet Helmer blir både kusin och lillebror.

1935 bor Edit i Sollentuna med sin familj och nu träffar hon smeden Nils. Det är kring Nils denna berättelse uppehåller sig.

Nils är född i Täby 1911 in i en smedfamilj. Pappa hans är smedsmästare och han har 5 bröder och några systrar. Nils jobbar lite här och där som smed men håller sig i Sollentuna hos en äldre bror och i Stockholm. Nils tar anställning 1931 i Stockholm och bosätter sig på Östermalm.

Här träffar han hembiträdet Greta och tycke uppstår och ganska snart blir hon gravid. Greta bor på Norrmalm. Till jul 1931 föds deras dotter. Nils erkänner faderskapet i februari 1932 men tragiskt dör Greta i tarmvred några månader senare. De fick aldrig chansen att bilda familj. Dottern tas om hand av sin mormor och morfar och växer upp hos dem. Nils betalar dock underhåll för sin dotter.

Och 1935 träffar han min släkting Edit. Hon jobbar som sömmerska och de gifter sig 1937 i Sollentuna kyrka. De bosätter sig på Söder i Stockholm och köper bland annat möbler på kredit.

Men de får snart äktenskapsproblem då Nils har lite svårt att hålla i sina slantar. Dels har han underhållsbidrag att betala för sin dotter och så har de hyra och avbetalningar på möblerna men trots att de jobbar båda två heltid får de inte pengarna att räcka till. Nu har de varit gifta i ca 2 år och de har inte fått några barn.

Det jag hittade på Nils 1940 är att han gör inbrott, då ökar pulsen och jag blir ivrig för att hitta vad han ställt till med.,Jag letar i husförhörslängder och ser att han 1941 har suttit på Långholmen, åh spännande.

Snabbt byter jag fönster och dyker in på Centralfängelset på Långholmen. Det första jag ser är fotografirullar och skrollar snabbt ner för att besviket inse att de bra är släppta fram till 1940, Nils släpps ut 1941.

Då fick jag byta fokus. In i Polisunderrättelser och leta. Först i register för att hitta vart i denna, förlåt men underbara bok. Tjock och härlig och har ett språk som förblindar och alla dessa bilder på tjuvar och banditer samt internationellt efterlysta personer, fastnade på en fransk polis som varit på fel sida lagen aj aj.

I denna bok kan jag nu se vad Nils gjort. Jag visste bara att han gjort inbrott och nu även förskingring. Hm vad har han gjort denna Nils.

Det som framgick vara bara 1:a resan inbrott och stöld, förskingring och även förfalskning.Han fick straffarbete på Långholmen i 9 mån. Så i februari 1941 kryper han in på Långholmen och släpps i december lagom till jul.

Men här framgår det ju inte hur han gått till väga utan bara vad han gjort. Då får man besöka arkiven. (Nu var det pandemi) Fast jag tog den enkla vägen och mailade Stockholms stadsarkiv och helt enkelt begär ut Nils ”akt”. Mot en nätt summa pengar plingar det till i min inkorg och här ligger nu vad Nils gjort.

Öppnar hans akt och bland det första jag ser är ett fotografi av honom, wow det gjorde att jag blev extra glad. Nu har jag äntligen ett ansikte på Nils, smeden som gav min släkting Edit sådan huvudvärk.

Foto från hans fångakt taget 1941 vid frisläppandet. Vilket hår, här ser man varför hans syn är nedsatt.

Jag läste på kartotekskortet som skrevs då han anlände till Långholmen i februari, hans fullständiga namn och när han är född samt vart han jobbade innan han blev dömd i febr.uari 1941, att han är gift med Edit och vad hans föräldrar heter samt vilken ockupation de har.

Att han har en dotter utom äktenskapet. Men så har man även skrivit att Nils den senaste tiden sammanbott med en ung dam på söder samt att hustrun numera bor hos sina föräldrar i Sollentuna. Oj då de har helt enkelt separerat och han har flyttat in hos en ny kvinna, för det står att hemskillnad är uttagen i juni 1941.

Det avslöjas också att denna nya kvinna när hon besökt Nils i juli 1941 försökt smuggla in en tiokronorssedel, men att denne peng fråntogs honom. Så fröken finurlig blir avstängd från besök hos Nils.

Då förstår jag att de är ett par. På baksidan av kortet är alla hans syskon uppradade från äldsta brodern på 38 år till yngsta brodern på 15 år. Vid denna tidpunkt är 3 av bröderna smeder, vet att även en fjärde blir det framöver.

Sedan kommer själva domen. Jag citerar -Nils döms i februari 1941 av Stockholms Rådhusrätt för första resan å olika tider delvis medelst inbrott förövad stöld, uppsåtlig förskingring samt tre förfalskningsbrott till straffarbete. Vad blir hans straffarbete, jo snickare samt smed. Sedan följer hela berättelsen av hur han hamnade här.

Följande går att läsa.

” Gott intryck vid första bekantskapen. Vid direktörens mottagning var han generad och syntes nedstämd.  Brottorsak: TRÅKIGHETER!

Förnekar spritbegär, men arbetskamrater till honom uppger att han är rätt spritbegiven.

Nedsatt synförmåga sedan skolåldern. (syns på fotot ovan) Frikallad från värnpliktstjänst sedan han 1933 fått vänstra njuren bortopererad. Detta hade man ju velat veta mer om.

Önskar smidesarbete vilket han har sysslat med sedan sitt 16:e år.

Här står också att han i sitt 3:e år hade fallandesjuka/Epilepsi.

Att han mellan då han var 16–24 år var sjuklig.

Brottet/Gärningen

Nu till själva brotten: Enligt utslaget skall Nils erhållit förtroendet att under tiden augusti – oktober 1940 sköta sin chefs affärer. Han gjorde det så illa som helst. Då chefen återkom hade nämligen Nils förskingrat 709 kr och 99 öre av firmans medel.

Så till nästa brott. Då han var inneboende hos en servitris i ett hus på söder i Stockholm stal han från henne den 9:e december 1940 ett guldarmband värt 50 kr, den 13:e december en ring, värd 25 kr och den 14:e ett till guldarmband värt 50 kr. Den 20 december 1940 tog han från samma bostad en till servitrisens pappa adresserad postanvisning å 100 kr som han sedan falskeligt utkvitterade. Den 7 januari 1941 stal han från servitrisens pappa igen en premieobligation, värd 50 kr. Han stal också en postsparbanksbok från servitrisen och tog vid två tillfällen under januari 1941 ut sammanlagt 75 kr på boken. Även då hade han förfalskat kvittona. Ersättningsskyldig med sammanlagt 985 kr.”

Kan ni gissa vem denna servitris är? Jo den lilla finurliga damen som tänkte smuggla in en tiokronorssedel åt honom på Långholmen. Så servitrisen han stal från är Nils fästmö.

Sedan går de igenom Nils uppväxt i föräldrar hemmet. Att han genomgått folkskola samt konfirmation. Att han vid 15 års ålder fick plats som smides drängpojke i Östra Ryd och att efter knappt 1 år återvänder hem och börjar som smideslärling hos fadern.

1929 anställs han hos sin äldre bror som smidesarbetare i Sollentuna. Här arbetar han fram till hösten 1935 då han byter anställning till en smidesverkstad i Stockholm/Karlberg men blir bara kvar i 1 år för han får en ny anställning i Sollentuna. Det är här han skötte affärerna så ”illa som helst” och avskedas i nov 1940.

Han tjänade 100 kr i veckan 1940 innan han fick sluta vilket är ca 2800 kr idag. Sedan kommer de in på hans ekonomi. Att han alltid har haft svårt att handskas med pengar. Hans ekonomi har därför trots ganska goda inkomster undan för undan blivit sämre. Han har legat efter med underhållsbidraget till sitt utomäktenskap födda barn och har även dragits med avbetalningsskuld å möbler.

År 1937 ingick han äktenskap och hustrun har ända sedan äktenskapets ingående haft arbete med en lön på 35 kr i veckan. Hon var sömmerska.  Ändå har icke makarna kunnat klara av sina affärer, älskar det ordet, att ha affärer med sin äkta hälft.

Sedan julen 1939 har oenigheter rått mellan honom och hustrun. Den 16 november 1940 flyttar han därför ifrån hustrun och det gemensamma hemmet och bosätter sig hos servitrisen Svea och hennes far. Nils lär ha för avsikt att ta ut skilsmässa.

Han gör gällande att hustrun icke vårdat sig om hemmet. Va då har han inte full markservice.?Han säger att hon också trätt i förbindelse med en annan man.

Nils omnämnes från olika håll som en duktig yrkesman. Han är snäll och hjälpsam och mycket barnkär. Godtrogen mot alla människor, ofta till skada för sig själv. Slarvig med sin ekonomi – kan inte sköta penningar.

Hans fästmö Svea har uppgivit att hon lärde känna Nils i augusti 1940 och sedan umgåtts med honom. Så han bodde fortfarande ihop med sin fru då han träffade Svea.

Hon trodde honom om allt gott men måste ändra sin uppfattning sedan hon funnit att han bestal både henne och hennes far. Men vänta, hon besöker ju honom i fängelset säkert flera gånger och tänker till och med begå brott genom att smuggla in pengar till honom, så, så illa tycker hon nog inte om honom.

Hans senaste arbetsgivare som han stal från säger bland annat angående Nils att han hört av dennes arbetskamrater att Nils vore rätt spritbegiven. Han lånar pengar av grannarna/arbetskamraterna här som han icke betalt.

Det verkar som han skulle vara en dubbelmänniska, om det inte är fel på förståndet. Nils är snäll i sig själv med vårdslös om sig och behöver nog tillsyn för att kunna sköta sig då han verkar ibland lite slö!

I maj 1941 kommer en bedömning av Nils.

Ingen anmärkning mot hans arbete eller uppförande under strafftiden. Av tillförordnad yrkesman E. Carlsson får han det vitsordet att han varit en av de bästa som varit i smedjan.

Vid sin frigivning i december 1941 erhöll Nils kontant 25:85 öre var jämte 88 kr översändes till fästmö Svea att senare tillställas honom. Inga inköp endast reparation er av kläder för 1,50. Bostad hos fästmön samt arbete hos sin äldre bror i Sollentuna.

Nu kommer det bästa, Nils gruffande över att han fick betala prenumerationen å idrottsbladet, som han påstod att icke fått under senaste kvartalet. Hans godkännande å räkningen finnes dock. Klart han måste klaga lite.

Jag tror dock denna fängelsedom lärde honom något, för efter detta håller han sig på mattan.

Skilsmässan

Jag blev ju lite nyfiken ändå på skilsmässan.

Han påstod ju att Edit ej vårdat hemmet och var sammanboende med en annan man, trots att de var gifta. Genom fängelseakten får jag bara Nils version, det finns ju som bekant två sidor av ett mynt.

Så nu beger jag mig faktiskt med tunnelbana in till Stadsarkivet på Kungsklippan.

Hänger lite på låset men det var inte mycket folk här och fick hjälp att hitta deras skilsmässohandlingar.

Jag får upp två stora böcker och ärligt talat har jag faktiskt aldrig letat i sådana böcker, men jag insåg snabbt hur enkelt det var, jag hade ju alla datum till hands.

Först slog jag i boken Hemskillnadsmål och där fick jag ett hänvisnings nr till boken om Familjerättsmål. Här fick jag en ny hänvisning till böckerna om Stockholmsrådhusrätt Familjerättsavdelningen.

Två nya stora böcker kom upp och jag fick slå och leta i dem. Här ser jag själva skilsmässan. Att de ansökt om hemskillnad den 16 juni. Sedan står det tyvärr inte mycket mer än att ett prästbevis på när Nils är född och vart han är skriven.

Rättens dåvarande ordförande, en Gullstrand, har i maj 1941 för pastor Carlberg utfärdat förordnande att företaga medling mellan makarna varande å förordnandet tecknat bevis av Carlberg att medling av honom företagits den 10 juni. Vad jag förstår dök de aldrig upp på utsatt dag. Rådhusrätten beviljar Edit förmånen av fri rättegång i målet mellan henne och Nils. En advokat tilldelas Edit en B Hedberg som kommer föra hennes talan i rätten. Står att rätten betalar advokat Hedbergs kostnader.

Så hittade jag utslaget av skilsmässodomen.

”På grund av djup varaktig söndring icke kunna fortsätta sammanlevnaden. Makarna gemensamt till Rätten ingivit ansökan om sammanlevnadens hävande”. Oj vilket språk.

Ja mer var det inte. Jag som hoppats på något ”smarrigt”.

Jag läser vidare i pappren.

Här hänvisas till olika kapitel och balk som förbjuder dem att besöka varandra under hemskillnadstiden, för i så fall får de fängelse i en månad. Ja nu satt ju redan Nils i fängelse, så det var ju inte så svårt för dem att hålla det löftet. Edit berättigas att sitta kvar i hemmet tills skifte sker.

Sedan får de 3 månader på sig att skriva upp sina tillgångar och skulder. Deras skilsmässa gick förhållande vis snabbt då de inte hade några gemensamma barn.

Foto av Borgmästare Fant. Fotograf: Meyere de, Jan (1879-1950). Stockholms stadsmuseum

I april 1942 sammanträder rätten med borgmästare Fant, rådmannen Wilhelmsson och t.f assessorn Askergren i Rådhusrätten rörande deras skilsmässa.

De har även lämnat in en skrivelse att de ej kan komma överens om skifte i bodelningen och behöver en bodelningsman

Dom avkunnas och skilsmässan är klar samt att de får en amanuensen A.Lindencrona som hemskillnads man samt vara skiftesman vid bodelningen.

Så var deras äktenskap till ända.

Tyvärr hittade jag inget mer. Jag hade så gärna vilja läsa Edits sida av ”myntet”.

Den ”smaskiga” akten fanns inte. Jag fick upp en bunt med akter från samma år men deras diarienummer fanns inte med men där låg en del akter med olika redovisningar om varför folk skildes, dock ej på mina släktingar.

Vad hände Nils

Vad hände Nils sedan.

Jo han och fästmön Svea gifter sig 1942 bara en månad efter att skilsmässan från Edit gått igenom. De hade bråttom Nils och Svea.De bosätter sig på Kungsholmen och här bor de fram till att Svea går bort 1957. De får inga gemensamma barn.

1961 har han träffat en ny kvinna och de gifter sig. Det är en kvinna som faktiskt bor i samma trappuppgång, här behövdes ingen ”Tinder”!

1972 flyttar Nils och frun nr 3 ut till Farsta, fast jag kallar området för Hökarängen, då är han 61 år och 1974 dör även fru nr 3. Nils bor kvar i lägenheten i Hökarängen fram till sin död 1986, i början på sitt 75 år.

Edit min släkting hon får aldrig några barn men gifter om sig 1943 med en trädgårdsmästare och de bor på Söder. Hennes man dör 1991 och Edit somnar in bara 9 månader senare i juli 1992.

Jag har inte varit i kontakt med några av deras släktingar för att höra hur mycket de känner till av denna historia.

Fritt berättat av mig Nina Tilander efter dokument som jag sökt efter och även hittat på nätet.

av Eva Edberg

Min farmor hade en bror som tidigt fick problem med myndigheterna. Det enda min far fick veta var att han hade gått till sjöss. Därför blev jag förvånad när jag följde honom från vaggan tills han försvann.

Harald Jakobos Wahlberg föddes 4 maj 1878 som barn nummer sju till arbetare Claes Harald Hilledor Wahlberg och hans hustru Kristina Jakobina Elisabet Nilsson. De första sju åren bodde han med sin familj på Tumba bruk där fadern arbetade som snickare. 1885 fick föräldrarna en vaktmästarroll på det nybyggda huset på Dalagatan 44 i Stockholm.

Haralds far var redan då sjuklig och dör på våren 1890. Det var modern, en tuff gotländska, som tillsammans med de äldre barnen skötte vaktmästartjänsten. Hösten 1888 blir Harald intagen på Stockholms stads uppfostringsanstalt för gossar på Tjärhovsgatan 12.

Stockholms stad stiftade denna uppfostringsanstalt den 31 december 1851 genom att överta förbättringsavdelningen på Prins Carls uppfostringsinrättning med 21 gossar på Tjärhovsgatan 12. Förhållandena på inrättningen var eländiga.När kyrkoherden i Katarina, Axel Lundquist, blev 1885 invald i styrelsen för anstalten blev han förskräckt. Från 1888 som ordförande fick han hela tiden kämpa mot Fattighetsnämnden för att få drägliga förhållande för pojkarna.

Han konstaterade genom en förfrågan till fängelseanstalterna att 39 % av dessa pojkar åkte fast för tjuvnad när de lämnat anstalten. De lärde sig stjäla under sin tid på anstalten. Orsaken var att de stal mat under eftersom de i stor sett svalt. Han konstaterade att de fanns kök för föreståndaren, vaktmästaren, snickaren, skräddaren och var och en av jungfrurna men inget för de 85 pojkarna.

Gossarna fick mjölk, smör och bröd till alla tre måltiderna 2 dagar i veckan och endast lagad mat till middag 5 gånger i veckan. Den lagade maten levererades från Dihlströmska arbetsinrättningen. Maten var halvkall och bestod ofta av härsken sill eller härsket fläsk som barnen inte kunde äta. Han kämpade länge förgäves mot Fattigvårdsnämnden, som alla kom från överklassen, och inte tyckte fattigt folk hade samma behov som de själva.

Först 1893 efter åtta års påtryckning tog anstaltsledningen saken i egna händer och använde den årliga reparationsfonden för att få till ett kök och situationen förbättrades otroligt för de intagna. Det sattes i drift 1 januari 1894. Den enda som led av detta var den som hämtade resterna av de oätliga middagarna till svinmat för nu åt alla barnen upp all mat. Tyvärr hade Harald redan lämnat anstalten året innan. Han utsattes alltså för denna behandling.

Anstalten bedrev undervisning inom husets väggar. Det ska finnas ett bevarat skolarkiv, som återstår att kolla.

Jag har inte hittat uppgifter om varför han kom hit. Kan inte tänka mig att han var vanvårdad för resten av barnen bodde hemma även efter att de börjat arbeta. Han hörde troligen till kategorin vanartade gossar. Båda dessa kategorier blandades på uppfostringsanstalten.

Jag besökte för ett antal år sedan Stockholms stadsarkiv och hittade en Elevmatrikel för anstalten. Enligt elevmatrikeln tas Harald in på anstalten den 25 oktober 1888 från sitt hem på Dalagatan i Adolf Fredriks församling. Han skrivs ut 1893 24 april, dagen efter sin konfirmation, och fortsätter arbeta för grosshandlaren R. Sandell på Lilla Nygatan 23 där han redan varit innan frisläppningen.

Vissa gossar blev utackorderade till fosterföräldrar under inskrivningstiden men detta gällde inte Harald enligt den särskilda matrikeln. Ytterligare ett tecken på att han hörde till kategorin vanartade. Som framgår av elevmatrikeln kom han i dåligt sällskap, stal och hamnade i fängelse. Intressant att före detta chefen noterade hur det gick sedan för Harald.

Av Rotemansarkivet framgår att han i juni 1893 skrivs in i Adolf Fredrik i kvarteret Barnhusväderkvarnen 16-18 direkt från Katarina. I inflyttningslängden står det att han bor på Tegnerlunden 12.

Nu har jag fått veta att han suttit i fängelse i 6 veckor och letar upp honom i Polisunderrättelser under Arkivsökning i Arkiv Digital. Jag hittar honom under efternamnet i registret för 1893 på sid 221 och där är hänvisat till D138.6 i själva liggaren. Eftersom har sitter inne till början av december letar jag långt bak och hittar honom på Bild 3200.

Av polisrapporten ser jag att han har suttit på Stockholms stads länsfängelse, vilka datum han varit fängslad och han har tjänat 3 kronor under sin vistelse där. Som framgår av bilden ovan finns han på ett ställe till i den här liggaren. Nu blev jag nyfiken.

Det visar sig att Harald har åkt fast för lösdriveri någon månad innan han kommit i fängelse. Den gången fick han ingen påföljd. Det går verkligen inte bra för Harald. Hans mor dog året innan så han har inget hem att flytta tillbaka till.

Stockholms stad läns- och straffängelse byggdes 1844 och var landets första cellfängelse, det vill säga med cellerna utmed ytterväggarna med en stor korridor över flera våningar som ett mittschakt. Ingången låg vid Rörstrandsgatan som nu heter Wallingatan och andra sidan vette ut mot Norra Bantorget.

Från början var det ett kvinnofängelse men utökade snart med manliga fångar också. I första hand var det människor som begått mindre allvarliga brott. Övriga brottslingar placerades främst i gemensamhetsfängelser eller på fästning.

Fängelset var för tiden modernt med en central varmvattenanläggning från Munktells i Eskilstuna samt klosetter av lergods i varje cell. 1897 ersattes det av Östermalmsfängelset och byggnaden revs 1898. Idag ligger sedan länge LO-borgen på den tomten.

Numera finns många fängelsearkiv tillgängliga i Arkiv Digital så jag söker upp Stockholms stads länsfängelse under Arkivsökning. Här kallas det Stockholms stads län- och straffängelse och det finns både ett fängelsearkiv och ett kyrkoarkiv för detta fängelse. Kyrkoarkivet gav ingen ny information men innehöll en del felaktigheter. Fångrullan var desto intressantare. Även här börjar jag med att söka Harald på efternamnet i ett register.

Av registret framgår att han är fånge nr 238 och återfinns på sid 220 i liggaren. Där finns mycket intressant information. Jag får veta att han är 162 cm läng, något kortare än jag, men han är ju bara 15 år. Brunt hår, bruna ögon, ovalt ansikte, rak näsa och ordinär kroppsbyggnad. Vi har ingen bild i släkten på honom så det blev ju fint att veta. Han har förpassats av Överståthållarämbetet och dömts till 2 månader för första resan stöld. Rannsakningen hölls den 19 oktober vid Stockholms läns västra domsaga.

Han har alltså stulit för 25 kronor och 20 öre. Var och i vilken form framgår inte här. Då får man kolla i domboken. Straffet ska avtjänas mellan 24/10 och 9/12. Rannsakningstiden har alltså avräknats från de två månaderna.

Vid frigivningen får han tillbaka kläderna han hade på sig vid inskrivningen som bestod av en mössa, en rock, ett par skor, ett par strumpor, ett par byxor, en skjorta och en väst, som tillsammans uppskattades vara värda 3,25 kronor. Han har tjänat in 5,52 kronor under fängelsetiden. Eftersom han är minderårig dvs mellan 15 och 18 år får han bidrag till en uppsättning nya kläder motsvarande 18,50 kronor. Nya skor, en ylletröja, som säkert kom väl till pass i december, två skjortor en blå och en vit, ett par kalsonger och ett par strumpor. Så han är bättre rustad när han släpps än när han kom in. Han har själv skrivit under att han mottagit allt detta, så nu har jag hans namnunderskrift också.

Han bor ett tag på Dalagatan 38 hos min farmor, hans storasyster. Sedan på Frejgatan 65/ Västmangatan 65 (kvarteret Gullvivan 12) från 1897 i oktober för att från 1901 återfinnas i obefintlighetsboken. Han står som metallarbetare. 1903 står att han flyttats från Gullvivan 12 till boken för lösa personer.

Enligt min farmor gick han till sjöss som hans ett år äldre bror gjort året innan. Han finns dock inte i något sjömanshus, så här slutar spåret. Det blir lite som att leta efter en nål i en höstack utomlands, för han har inte dött i Sverige.

Det återstår också att leta efter orsaken till vistelsen på uppfostringsanstalten och prövningen i rätten med mer detaljer. Ett nytt besök på Stockholms stadsarkiv borde kunna ge mer kött på benen.

Det var ledsamt att läsa om honom och jag hoppas han fann lyckan någon annan stans.

Källor:

Kyrkböckerna i Botkyrka, Solna, Katarina, Adolf Fredrik och Stockholms stads läns- och straffängelse

Elevmatrikel uppfostringsanstalten för gossar, Stockholms stadsarkiv

Polisunderrättelser

Fångrulla Stockholms stads läns- och straffängelse

Stockholms stads Rotemansarkiv

Ur Livet i Katarina av John Landquist 1965

Wikipedia

av Ann-Louise Launila

Sanna Sofia lyfter sitt förkläde som vingar och ställer sig framför barnen som tjuter av skräck och förtjusning när PG bannar dem för deras rackartyg.  Den här bilden förmedlande min faster om sin mormor Sanna Sofia. Hon var skyddsängeln. Framför henne står PG som var rättvis med händer som dasslock. Han är en båtbyggare och slöjdlärare.

Jag har ett fotografi. PG ser glad, nöjd och stolt där han står med Sanna Sofia. Lite på sidan av står fyra av barnen som är på besök.  Alla är finklädda för den här dagen. Det finns några andra personer på besök i det lilla huset i Jungfrusund. Vilka  är de? Är det Sannas halvsyskon från Ragunda eller är det PG:s syskon från Lyrestad? Eller är det gamla vänner som hälsar på?

Sanna Sofia Jakobsdotter Holmström föddes i Österbotten 1867 på hemmanet Pelat i Munsala socken. Det ligger vid kusten lite norr om Vasa stad och nära Nykarleby. Hon var första dottern och familjens fjärde barn. Två bröder hade dött vid späd ålder. Det var inte ovanligt i dessa trakter på den här tiden.

När Sanna Sofia var fyra år dog hennes mamma Lovisa Johansdotter Holm och lillasyster i kolera, när de var i Helsingfors. Det var 1871 i augusti månad. Inte bara hennes mamma utan mammans syster och systerns man dog av kolera inom några dagar. Så kvar fanns pappa Jakob Johansson Holmström, Sanna Sofia, och brodern Anders Vilhelm som var ett år äldre.

Kvar fanns också mormor Brita Lisa Carlsdotter vars döttrar dog i koleran och som hade mist sin andre make Isak Mattsson i Mågas i januari samma år. Makens barn från första äktenskapet var vuxna och hade sina liv.  Sanna Sofia och hennes bror Anders var hennes enda barnbarn.

På pappas sida fanns faster Brita Lisa Johanssondotter som var en duktig gumma med stor näsa och stora öron. Hon hade tagit över hemmanet Pelat 1861 då fadern dött. Hon var gift och hade sex barn.

Så var där farbror Johan Johansson. Han var traktens veterinär. En uppgift som han hade ärvt från fadern. Han var gift och hade fem barn.

Så var där fastern Sanna Johansdotter som var nygift och bodde i Vexsala.

I en artikelserie i Vasabladet 1958 kan jag läsa vad Erik Nylund har skrivit om Pelats innevånare:

” Vill man karaktärisera pelatborna med ledning av vad traditionen förtäljer om de äldre och vad men vet om kända personer bland de yngre som måste man säga att de utmärker sig som ett livsdugligt folk både fysiskt och psykiskt. Släktens storlek och utbredning är i och för sig ett bevis därpå. Ett positivt drag hos dem är det ljusa lynnet en viss pratsamhet och sorglöshet. Endast få medlemmar av släkten har varit intresserade av jordbruk. Helst har de stått vid hyvelbänken, i smedja, eller på timmerknuten. Det yngsta släktledet har även visat fallenhet för studier. Pelatbon är något under medellängd, har grå ögon och brunt hår. En typisk Munsalabo.”

Det berättas också om Sannas Sofias Farmor Sanna Eriksdotter att hon fött 17 barn och haft 9 missfall.

Sanna Sofia var fosterbarn i flera familjer.  När hon är 12 år flyttar pappan till Sverige och Ragunda 1878. Han gifter om sig och får fyra barn.

Brodern bodde i Back och när han fick åldern inne gick han till sjöss. Sanna Sofia kom 1891 och 8 år efter mormoderns död till Stockholm. Hon var nästan myndig.  Hon skrevs in i Finska församlingen. Hon träffar PG där på Söder. Han som nyligen kommit till Stockholm från Lyrestad. De blir ett par och sonen Hilding föds. Sedan blir det giftermål. De flyttar till Långholmen och båtvarvet.  PG är båtbyggare men tar statararbeten så att de kan flytta utanför staden till grönare områden, och de hamnar i Frötuna, Markim och Gottröra i Uppland. De har nu fem barn när Sanna Sofia fött tvillingar. De bestämmer sig för att flytta till Lyrestad. PG:s mamma är gammal, 79 år, och behöver tillsyn och Sanna Sofia kan behöva en hjälpande hand med barnen.

Redan första året i Lyrestad nås de av nyheten att hemmanet Pelat har brunnit i en storbrand. Det var 36 nedbrunna byggnader. Djuren var ute på bete. Att branden blev så stor kunde tillskrivas att det var Mickelsmäss och folket var i Nykarleby. I tidningen står det att egendomen var lågt försäkrad i kommunens brandförsäkringsbolag.

Förklaringar till byggnaderna på Sätra varv: 1 Pråmbyggnadskjul och stapelbädd, 2 Sliprar, 3 Såg och ångmaskin, 4 Bostadshus för varvsarbetare, 5 Bostadshus 6 Tvättstuga, 7 Mangelbod

Sanna Sofia och PG stannar till 1912 i Lyrestad. Hans mamma är död. Äldsta dottern Hildur stannar kvar i Lyrestad medan de övriga fem barnen följer med till Sätra varv utanför Stockholm. Efter fyra år så får PG en tjänst ute på Jungfrusund. Han är slöjdlärare. Här stannar han och Sanna Sofia.

Sanna Sofia och PG får sex barn och ett långt liv. Tillbringar några år på Drottningholms ålderdomshem. När de dör får de en gravplats på Lovö kyrkogård.

 

av Monica Paulsson

I denna ask har min mormor (Inga Ericson, född Jonsson) skrivit och satt fast en lapp med följande text:

”Denna ask har min morbror Engelbrekt köpt i Kina innan jag var född 1918. Han var sjöman. Inga”

Jag tänkte berätta lite om Engelbrekt. Hans fullständiga namn var Oscar Engelbrekt Mårtensson och han föddes den 7 november 1886 i Öshult, som ligger i Hinneryds församling och Kronobergs län. Han var tredje barnet till Nils Mårtensson och Ingrid Thilda Svensdotter med två äldre systrar Johanna och Alma samt två yngre syskon Hildur (min mormors mor) och Henning.

Familjen flyttade från Öshult först till Lyby i Malmöhus län, sedan till Hörby och därefter till Moheda i Kronobergs län. I Moheda bodde de på pastorsbostället Mariedal, tomten nr 13.

När Engelbrekt hade fyllt 15 år flyttade han till fastighet 39 i Sölvesborg och började arbeta som bokhållare. Det varade inte länge för 3 oktober 1902 är han inskriven i Karlskrona Amiralitetsförsamling, tredje Skeppsgossekompaniet.  Två år senare återfinns han i första Matroskompaniet nr 114.

Jag hittade av en slump en intressant notis i tidningen Kalmar, no 161, fredagen den 20 oktober 1905 som jag refererar till här:

” Den 29 september 1905 avled skeppsgossen Engelbrekt Mårtensson blott 18 år gammal i sviterna av lungsot. ”

Enligt vad Engelbrekt själv har berättat hade han ådragit sig denna sjukdom på grund av en härdningskur som han och hans kamrater hade fått genomgå under långresan till sjöss på korvetten Freja med vilken deras 3-åriga tjänstetid hade avslutats.

Det hela gick ut på att de varje morgon barfota skulle spola däcket och detta skulle de göra även när de var i kalla regioner då däcket var snöigt och istäckt. När den tjänstgörande läkaren fick kännedom om detta experiment, beordrade han skeppsgossarna att genast klä på sig, men den jourhavande löjtnanten ska då ha kommenderat dem att åter ta av sig skor och strumpor och fortsätta kneippandet.

Engelbrekt Mårtensson ådrog sig härmed lungkatarr och begärde att få bli sjukskriven. Skeppsläkaren vägrade dock med förklaringen att Engelbrekt bara ville komma undan sina plikter. Det var inte förrän efter återkomsten till Karlskrona då Engelbrekt svimmade under en båtfärd, som företogs för att hämta proviant, som han blev intagen på Garnisonssjukhuset och blev vårdad där en tid. Lungkatarren utvecklade sedemera till lungsot, som ledde till att han sedan avled i föräldrahemmet Mariedal i Moheda.

Vad betydde då kneippandet? Enligt Wikipedia utvecklades och lanserades kneippkuren av den tyska prästen och naturläkaren Sebastian Kneipp (1821-1897). Det var en hälsokur med kalla fotbad, barfotapromenader i fuktigt gräs med mera. Prästen insjuknade själv i tuberkulos, men ansåg att han blev frisk genom hydroterapi.

 

 

 

av Nina Tilander

Denna berättelse är om min mormors mor Alma. Familjens mytomspunna mor! Tidigt fick jag höra om mormors biologiska mor Alma som inte ville tala om för min mormor Vivan (Svea Viola) vem hennes pappa var trots att hon frågat flera gånger. Min mamma Ingalill minns ett av dessa tillfällen då mormor frågat sin mor och detta måste ha var någon gång på sent 50-tal.

Min morfar kom hem från jobbet och fann sin svärmor sittande på berget ute på tomten. Morfar frågade:  Varför sitter gumman ute på berget??

Min mormor svarade: Jag har frågat henne vem min pappa är!!

Denna text ovan skrev jag för två år sedan då jag trodde jag hade kartlagt Alma, men nu har jag forskat lite mer och inser att jag fortfarande vet väldigt lite om henne som person, men vet vart hon har bott, vilken familj hon kommer ifrån och hennes barn och släktingar. Det jag kan säga att det är en brokig samling människor och familjen var rena “bonus” familjerna, dels hennes egen och den hennes far åstadkom.

Almas uppväxt

Men vi kan ta det från början.

Får jag presentera Alma Karlsson som så småningom gifter sig och blev fru Jansson innan de tog hennes mans släktnamn Friske 1921.

Alma föddes i Öljehult 24 september1883 av dagsverksarbetare Carl Johan Månsson född 1845 i Bräkne-Hoby samt mamma hustru Elin Olasdotter från Öljehult i Blekinge. Öljehult socken är en socken utbruten ur Bräkne-Hoby.

Carl Johan härstammar från Öljehult som bondeson till Måns Svensson född i Hoby (Bräkne-Hoby) och hans hustru Märtha Abrahamsdotter född i Bräkne-Hoby, bönder hela släkten.

Carl Johan & Elin gifter sig 1871 dagen innan nyår, givetvis var Elin gravid då de gifter sig. Elin har en utomäktenskaplig dotter Cecilia född 1868 med sig in i äktenskapet.

Familjen bor mestadels som inhysta. Carl Johan jobbar som dräng de första åren som nygift. 1872 flyttar de till Skörje i Öljehult och då jobbar han som dagsverkearbetare. Här kommer första sonen Sven i mars. Men lille Sven blir bara 4 månader, han dör i juli. 1873 kommer nästa son som de döper till Sven även denna Sven dör 7 mån. gammal. 1875 får de ytterligare en son och vad döper de honom till jo Sven, men oturen vänder och denna Sven överlever.

Efter Sven föds Johanna 1878. Efter Johanna kommer Hilda som föds 1880. 1882 i september flyttar de till Lindås, en annan gård i församlingen, och här föds Alma min mormors mor 1883. Då Alma är dryga året dör hennes mamma Elin 1884. Nu står pappa Carl Johan ensam med fem barn.

1887 är Hilda knappt 7 år gammal då hon den 8 juli brännskadas svårt och avlider dryga två veckor senare. Vad som hände vet jag ej utan det måste jag leta vidare efter. Då Hilda dör är halvsyster Cecilia 19 år och äldst. Syskonen hjälper säker till att ta hand om de yngre men 1888 flyttar hon hemifrån och börjar jobba.

Pappa Carl Johan träffar änkan Johanna Andersdotter som 1886 förlorat sin man i en drunkningsolycka. Hon har två pojkar med sig in i äktenskapet då dom gifter sig 1889. De får sex barn tillsammans, Almas halvsyskon.  Fem av syskonen når vuxen ålder. Totalt hade Alma tre helsyskon och sju halvsyskon. Detta är något min mamma aldrig har hört talas om och tyvärr visste nog min mormor inte heller det. För vad jag förstår var det min mormor som på 50-talet sökte upp sin mor Alma och halvsyskonen Signe, Gulli och Asta.

I Carl Johans andra äktenskapet är första barnet ut Hulda Victoria. Nästa barn är Thelma Nathalia men hon dör bara 3,5 år gammal. Tyvärr står det ej vad hon dör av och det är samma med många små barn, men om de var gifta eller ogifta det står!!  År 1892 kommer sonen Martin.

Carl Johan flyttar 1894 med hela familjen till gården Hunnamåla nr 1, här föds två barn till. Först ut efter flytten är Ernst och år 1900 kommer Victor. 1904 flyttar de till gården Belganet nr 2 här föds sista barnet 1907 vid namn Olof Einar Efraim.

Vad hände då med Alma

Hon föds i alltså i september 1883 som yngsta barn till Carl Johan och Elin. När hon är 13 år lämnas hon bort som fosterbarn i Ronneby till Carl Johan Carlsson med fru. Här stannar hon tills hon konfirmerat sig. Då är det dags att börja arbeta.

Hon börjar som piga i Påtorp 1899 I Ronneby. Året därpå flyttar hon in till staden Ronneby och jobbar för handlare Svensson innan hon 1901 reser till Karlshamn. Här skrivs hon som född i Ronneby, vilket försvårade för mig i början att hitta henne. Nästa år byter hon bostad och börjar jobba på Rådhuset och häktet som städerska kanske.

I oktober 1903 flyttar hon till Cimrishamn (Simrishamn) och fortsätter som piga. 1904 är hon i församlingen skriven men i december samma år börjar hon sin resa till Stockholm och Adolf Fredriks församling. Hon blir inskriven där i februari 1905. Alma börjar som tjänarinna hos familjen Konrad Teodor Rahm med fru och sex barn på Mäster Samuelsgatan,15, kvarteret Torsken 6.

Här stannar hon fram till november då hon flyttar och 1906 i januari bor hon på Stora Badstugatan 58, (idag Sveavägen 78) i kvarteret Flygaren 9 och jobbar som tjänarinna hos hattmakare Magnusson med fru och två barn.

Året efter i januari börjar hon hos handlareänkan Matilda Louisa Beijer f. Broberg som bor på Sibyllegatan 81 och jobbar som piga. Hon stannar året ut. 1907 i december kommer hon till Dalagatan 3 kvarteret Läkaren 3. Jobbar nu som mejerska. Hon blir gravid och 1909 i april får hon en dotter Signe Maria Karlsson som hon lämnar bort som fosterbarn i Göteborg i juni.

Själv åker hon till Göteborg den 8 december 1909 för att ta ny anställning hos familj som tjänarinna. Varför hon väljer Göteborg kan ju vara att hon vill vara nära dottern, men jag ser aldrig att hon bor med dotter. Vet att min mormor sökte upp Signe men hon var aldrig intresserad av att träffa sina halvsystrar eller hålla kontakt.

Signe hamnar 6 mån gammal hos en sjöman med fru och en dotter, boende i Karl Johans församling. Familjen har haft flera fosterbarn genom åren. Signe stannar bara i 5 mån innan hon skickas 1 år gammal till nästa familj i Västra Frölunda. Kommer nu till en familj med sju barn och mannen är snickare. 1911 förflyttas hon till ytterligare ny familj ca 2 år gammal Emil Bergqvist med fru. Han jobbar som ingenjör. De har inga egna barn men 3 fosterbarn då Signe kommer. Här stannar hon tills hon är 15 år. 1924 börjar hon arbeta i familjen Andersson. Mannen i familjen är grovarbetare och de har fem barn mellan två och åtta år. Tror att hon fick jobb som hembiträde.

1926 flyttar hon till Kungsbacka skriven som hyresgäst. 1927 ser jag att hon bor i Haga församling och jobbar inom konfektionsyrket och 1928 är hon listad som sömmerska. Hon flyttar runt i Göteborg och försörjer sig som sömmerska. Detta yrke tror jag hon jobbar med hela livet. 1935 gifter hon sig med Helge Karlsson som jobbar som glasmästarearbetare och 1944 får de en son.

Helge går bort 1991 och Signe 2001. Tror hon var lite bitter eftersom hon inte ville ha kontakt med sin biologiska kvinnliga sida. Att vara fosterbarn var nog inte lätt speciellt då hon lämnades bort gång på gång. Inte som min mormor som kom till en familj.

Tillbaka till Alma

Till Göteborg kommer Alma i december 1909 och får anställning hos Dr. Ludvig Wolff. Han är änkling sedan mars 1909. Jobbar här i 9 mån innan hon flyttar till Dingtuna den 9 nov 1910 då är hon gravid med min mormor Svea Viola. Vår gissning är att det är doktor Wolff som är vår okände fader till min mormor. Men vi kan ha fel. Alma avslöjade aldrig vem pappan var.

Två gånger, vad min mor Ingalill vet, frågade min mormor sin mor Alma vem hennes far var. Så sent som ca 1956–57 frågade mormor henne då Alma var på besök hemma hos min mormor i Trångsund. Det var då Alma stormade ut ur villan hos min mormor och sätter sig på berget på tomten. Efter det frågade inte mormor fler gånger. Skulle vara sååå intressant att se om vår teori stämmer. Vet att det finns tre stycken barn till Wolffs som bor i Stockholm.

Då Alma kommer till Dingtuna 1910 i november blir hon mejerielev. Hon är nu gravid i tredje eller fjärde månaden. Här stannar hon till slutet på februari 1911 då hon ännu en gång reser till Stockholm och Klara församling den här gången där hon föder min mormor Svea Viola den 16 maj 1911.

När Alma kom till Stockholm den 13 mars började hon som tjänarinna och bor på Stora Vattugatan 8 i fastigheten Hägern mindre 2.

 Den 31 maj överförs Alma med dottern till Asylenvid Södra Barnbördshuset. Här blir hon amma. Vad jag förstår är Asylen ett hem för fattiga mödrar och att jobba som amma åt sitt och andra barn tillåter henne att vara hos sin dotter och behålla henne så länge.

 Den 4:e juli 1911 flyttar hon till Norrtullsgatan 14B med min mormor men samma år i november skickas min mormor Svea till Vissefjärda och sin fosterfamilj som hon stannar hos hela sin uppväxt. Ja en kort sorti till en annan familj, men det blir en annan berättelse.

Nu har Alma lämnat bort båda sina döttrar hon har fått. Hon stannar i Stockholm och i juni 1913 föder hon en son Sven Axel Valdemar och då bor hon på Holländargatan 24 fastigheten Lindansaren 8.

Alma stadgar sig

När Sven är sex mån flyttar de till Karlsborg på nyåret 1913. Här får hon anställning som hushållerska hos August Julius Jansson. Han jobbar på tygstationen inom det militära som tygarbetare dvs. har hand om de militäras kläder. Han är änkling sedan i maj 1913. Kan ha annonserat efter en hushållerska för vad jag vet finns det inga kopplingar mellan Alma och någon i Karlsborg.

Alma kommer hit med sonen och jobbar i familjen som förutom August består av barnen Dagmar 11 år, Rut 6 år och Inez 3 år, så tre flickor till. Oklart om Dagmar är hans, tror ej det utan hans avlidne fru hade henne med sig in i deras äktenskap, men Rut är hans innan de gifte sig, det har han skriftligen erkänt.

Det är nu de bildar sin “Bonusfamilj” då Alma och August gifter sig i aug 1916, då är Alma redan höggravid och föder en dotter Anna Kristina och några dagar senare flyttar de till nytt hem. Samma dag dör dottern Anna Kristina av svaghet står det så hon var nog för tidigt född.

December 1917 flyttar de igen och 1921 tar August Julius sitt släktnamn Friske. Frisk hette August Julius mamma och hennes pappa var soldat och fick namnet Frisk. August la till ett e och hette Friske.

1919 får de sitt andra gemensamma barn Gulli som också heter Viola. Henne har min mamma träffat då min mormor fick kontakt med sin mor. Mormor träffade även sina halvsystrar samt Augusts barn Dagmar, Rut och Inez. 1922 dör Sven bara 9 år gammal i ledgångsreumatism. 1924 kommer deras gemensamma barn nr 3,  Asta Viola.

Nu är Alma 41 år. Samma år får Rut sitt första barn en utomäktenskaplig son Sven Gösta Folke, så August blir morfar samtidigt som han blir far! Nu bor de med både barn och barnbarn tillsammans. Almas man August har blivit maskinist och har säkert bättre betalt.

Rut flyttar till Hjo den 8 dec 1929. Samma dag lämnar hon sin son 5 år som fosterson till farmor och farfar dvs Augusts föräldrar. Farfar är före detta stalldräng och har blivit blind.

Den 30 september det året flyttar Inez till Längbro och jobbar som servitris på manskapsmässen. Åren 1815–1974 var regementet en del av Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper. Hon trivs nog här för hon stannar i 5 år innan hon flyttar till Örebro. Och det är i Längbro som hon träffar sin blivande man Karl Ivan. 1939 i mars gifter hon sig och i juni 1940 får de en son. 1942 flyttar de till Hille i Gävleborgs län. Här bor de fram till ca 1975 för då bor de i Gävle. Inez man Karl Ivan dör 1989, 81 år och hon överlever sin man med 20 år, blir nästan 99 år fattas bara 13 dagar.

I okt 1930 kommer Rut tillbaka från Hjo och1932 i mars gifter sig Rut och i april föder hon sitt första barn i äktenskapet dottern Gunnel och flyttar till Tibro, men bara 3 månader senare dör flickan. 1933 hämtar Rut hem sin son som nu är 9 år. 1935 får de en fosterdotter som kommer från Adolf Fredrik i Stockholm, året efter adoptera de lilla Ilsie. Rut får inga fler barn och de bor och jobbar i Tibro. Hennes man jobbar på Tibro stolsfabrik och sköter snickerimaskinerna. Rut dör 1951 endast 44 år, hennes man gifter om sig och får tre barn, men det är en annan historia.

1936 i dec flyttar Gulli till Sankt Görans församling i Stockholm. 1938 i februari kommer Gulli tillbaka från Bromma i Stockholm och i maj 1939 får hon en son utom äktenskapet Sven Ove, vars faders namn står i kyrkboken. Sven Ove får inga barn utan jobbar som typograf och dör 2010 ogift i Karlsborg.

I oktober 1939 flyttar Alma med familj till Mölltorp och det huset, Gräshult Strandstugan 1, ligger nere vid Vätterns strand. Nu bor hela familjen med barn och barnbarn i detta hus.

1940 får Asta en son Toyvo, ett trolovningsbarn och 1943 gifter hon sig med barnets far Sten Stark. Han borde dessutom vara trygg, eftersom han också heter Tryggve. Astas familj bosätter sig också i Tibro som Rut gjort. Asta jobbar inom textilindustrin och hennes man Sten är snickare. Asta dör 1994 och hennes man 1997.

Gulli får en son till 1948 och hon bor kvar hemma. 1964 dör August, Alma dör 1976, 92 år gammal och Gulli bor kvar fram till sin död 2002 i huset vid Vätterns strand. Gullis sonson bor i familjens hus. Han bor här med flickvännen, jag vet ej om de har barn. Jag har inte sökt upp familjen Friske men gör det kanske en dag.

Historien om min mormors mor Alma var så spännande då jag började. Jag har ju ett kapitel som ej är avklarat och det är att hitta min mormors far för det var där jag började. Vem var han, varför ville Alma ej tala om vem det var? Om det är den Dr.Wolff som hon jobbade för eller någon annan. Jag har tagit DNA och även min mor så det borde gå att hitta, men jag har inte börjat med DNA forskning än.

 Nu återstår att föra över alla i Genney till FamilyTreeDNA men det får bli ett senare projekt, en regnig vecka i sommar kanske. Tyckte att mystiken omkring Alma var stor, men så mystisk var hon ej. Levde väl tycker jag ett lite typiskt liv som kvinna som fick tre utomäktenskapliga barn, men som till slut gifter sig och bildar familj, bonusfamilj.

Hon hann med att flytta 17 gånger innan hon slog sig till ro i Karlsborg under 23 år och senare Strandvillan vid Vättern där hon bodde de sista 37 åren av sitt liv. Det måste ha varit en stor upplevelse för en liten flicka på landet i Blekinge att inte ha sin mor, kanske en styvmor som ska ta hand om sina egna och sina styvbarn. Att sedan komma som fosterbarn i staden Ronneby till främmande människor och efter bara några år stå på egna ben. Det måste ha varit ännu mer omvälvande att flytta till Stockholm. Det var nog inte lätt att vara ensamstående mor och dessutom får lämna bort två små döttrar till främmande människor. Jag förstår att hon flyttade efter sin dotter till Göteborg, för att kanske få se henne åtminstone. Hon arbetade ju mest hela tiden under de första dryga trettio åren åt andra som piga, hembiträde, mejerska och säkert också med barnpassning från unga år.

Min mormor hade i alla fall kontakt med sin mor genom åren. Exakt när börjar jag undra då korten vi har är på Inez från 1931 och kusinerna Toyvo och Sven Ove är från ca 1950. Man skickar väl inte kort till släktingar som är gamla, då skickar man väl nytagna så min mormor kan mycket väl tagit kontakt med sin mamma Alma tidigare än vad min mamma kommer ihåg.

När man forskar på släkt så är det fotografier som väcker störst intresse. Att här kunna lägga till några bilder är ju alltid kul. Människorna man forskar kring blir så levande. Jag tycker mig se bilder på de jag letar fram i mitt huvud. Från att de är små fram till de gifter sig och får barn och blir gamla då tar man död på dem. Och det är nästan läskigt, det går fort, bara på par minuter har de fötts och gift sig och dött.

 

 

av Håkan Vitestam och Gösta Vitestam

Förord

Min far, Gösta Vitestam, föddes och växte upp på en arrendegård strax utanför Vitaby på Österlen i Skåne. Kring år 1970 skrev han denna berättelse om hur livet och omständigheterna kunde vara på en arrendegård under fideikommisset Christinehof. Här nedan återges denna text i sin helhet, och jag har även kompletterat min fars text med bilder som jag tycker passar till.

Gården Ljungseröd var en arrendegård under Christinehofs gods, som skapades av Christina Piper, en av Sveriges främsta kvinnliga entreprenörer. När maken Carl Piper, en av Karl XII:s rådgivare, tillfångatogs i Ryssland tog hon själv ansvar för egendomen och började investera i fler gods och gårdar.

Hon köpte Andrarums Alunbruk (som omnämns i texten) där det framställdes alun som används för bl.a. färgning, garvning, medicinska ändamål och bränsle. Bruket utvecklades under hennes ledning till Skånes största industri. För att bevara godset i Piperska släkten stiftade hon 1747 fideikommiss av slottet. Nuvarande fideikommissarie är Carl Piper.

Ljungseröd fanns redan på den tiden Skåne var danskt, och har varit i vår släkt under fyra generationer.

Stockholm maj 2020, Håkan Vitestam

Göstas berättelse

Stora delar av Österlen hör sedan 1600-talet under det Piperska godskomplexet. I mer än 200 år var det fideikommiss. Det är uppdelat i en mängd mindre och medelstora arrendegårdar. Själv är jag uppfödd och uppvuxen på en sådan gård under Christinehofs gods. I Axlahults folkskola, som jag genomgick, var samtliga elever barn till godsarrendatorer. Från vår utsiktspunkt fann vi detta naturligt och så vitt jag kan minnas funderade vi aldrig då över detta system. Det var helt enkelt den plats på vår jord som vi fått oss tilldelad att leva på. Arrendatorerna ingick i ett kollektivt mönster, och inom ramen för detta mönster hade de ganska fria händer. Utan snäva personliga direktiv som från en privat ägare kunde de fritt planera sin verksamhet på gården. De kunde även utvidga den odlade arealen om det fanns något icke exploaterat i den omgivande terrängen. De drev för sin egen skull sitt lantbruk så intensivt som möjligt och därmed förbättrade de tillvaron för sig och sin familj.

Arrendatorerna upplevde ingen nämnvärd skillnad i ägandeförhållande mellan jorden och kreatursbesättningen, vilken de facto var deras egen. Med andra ord, arrendatorerna kände sig ganska oberoende och nästan som självägande bönder. Oftast gick gårdarna ”i arv” från far till son, vilket visar att systemet fungerade.

Den tid då jag växte upp levde och försörjde sig en familj på varje gård. På den punkten har senare stora förändringar inträtt. I dag finns ytterst få arrendatorer kvar. Nästan all jordbruksdrift ligger numera direkt under gårdskontoret och sköts centralt. Det som en gång var en levande landsbygd har i stor utsträckning avfolkats och blivit glesbygd. Inga barn sliter gräset på skolgården. Dock bör i rättvisans namn sägas att fenomenet inte endast är utmärkande för denna bygd och inte sammanhänger endast med dess arrendatorers försvinnande. Det speglar en utveckling som drabbat stora delar av den svenska landsbygden.

Varje tid har sina förutsättningar och måste bedömas därefter. Att skaffa sig ett lantbruk utan ekonomisk bakgrund var i äldre tid så gott som omöjligt. Det går inte att lyfta sig själv i håret. Hade man inga pengar så var det bara att konstatera detta. Senare har bankerna som bekant blivit mer generösa eller godtrogna och villiga att låna ut pengar även utan säkerhet. Så var det inte i gamla tider.

Å andra sidan, det gamla bondesamhället var mindre beroende av penningcirkulation än vårt samhälle är. Den personliga arbetsprestationen var då den garanti man hade att erbjuda, och den kunde man byta mot andra förmåner. För övrigt fungerade i stor utsträckning även den tidens statsapparat utan penningtransaktioner. Indelningsverkets anda levde kvar med rusthåll, prästlöneboställen, tionde, ämbetsmannaänkors konservering, etc.

Det är med denna bakgrund vi har att bedöma det arrendesystem som praktiserades av Christinehofs fideikommiss. I princip gav det nämligen en driftig och framåtsträvande person utan ekonomisk bakgrund möjligheten att bli lantbrukare och sitta vid eget bord. Att vara lantbrukare var i bondesamhället den stabila grunden för försörjning. Lantbruket var landets huvudnäring under denna tid. Merparten av dess invånare var mer eller mindre beroende av denna verksamhet. Dit kan man också räkna t. ex. hovslagare, sadelmakare, vagnsmakare, etc. Systemet fungerade under en förutsättning: att man fick vara frisk och stark.

Ingenting får man gratis här i världen. Om man inte betalade sitt arrende i pengar betalade man det i form av arbetsprestation och åligganden, vilka kunde vara nog så betungande. För att kunna sätta in systemet i sitt rätta perspektiv måste jag börja med en historisk återblick.

Arrendet under perioden 1855-1865

Jag har givits tillfälle att studera ett par äldre arrendekontrakt. Vi förflyttar oss alltså till en tid som ligger före min och mina föräldrars erfarenhet, till mitten av 1800-talet. Dock är det hela tiden fråga om samma gård på vilken jag senare hade förmånen att växa upp. Gården är ”Insockne Frälse Hemmanet nr ett 3/16 mantal Ljungseröd”. Den tillhörde alltså inte de allra minsta gårdarna. För att kunna driva den med alla personella förpliktelser som ålåg enlig kontraktet krävdes piga och dräng och även andra dagsverkare, i varje fall innan vuxna barn kunde hjälpa till.

I detta sammanhang kan det påpekas att det ingalunda låg någon social nedvärdering i att vara dräng och piga. Tvärtom ansågs det som en nödvändig praktiktjänstgöring för att kunna driva eget lantbruk. De drängar jag kom i kontakt med blev så småningom goda lantbrukare och pigorna myndiga lantbrukarmoror.

År 1855 uppgjordes ett kontrakt med dåvarande åbon Anders Olsson att bruka och nyttja detta hemman. Det lydde då under Torups säteri som i sin tur ingick i Christinehofs fideikommiss. Ingen del av arrendet erlades vid denna tid i rena pengar. Detta måste man ta i beaktande när man bedömer de betungande prestationer och åligganden, vilka arrendatorn förbinder sig att utföra. De var krävande för såväl människor som hästar och fordon och måste dessutom ha utgjort en kännbar inskränkning i gårdens löpande drift, särskilt vårar och höstar. Ty trots allt var det i gårdens drift och skötsel som möjligheterna låg att försörja sig och sin familj.

Från det snart 150 år gamla kontraktet citerar jag § 1 som sammanfattar just arrendeåliggandena. Jag citerar denna paragraf i sin helhet, eftersom jag menar att den har ett historiskt intresse och speglar något av den tidens samhällsliv och dessa arrendatorers vardagssituation. Av samma skäl refererar jag också i övrigt detta kontrakt relativt utförligt.

Första paragrafen, som faktiskt bara är en mening, lyder sålunda:

Såsom årligt arrende för hemmanet åligger det Åboen: a) att hwarje år utgöra Twå st. äckor till Göinge Härad, högst 11 mil från Sätesgården, med lass om Femtio lispund; Åtta st. äckor till staden Christianstad eller lika lång wäg, med dylika lass; wid Sätesgården 50 st dagskörslor med en paräcka och körhjon, från kl. 7 på morgonen till solens nedgång, med twå timmars hwila vid middagstiden; samt 208 st. Mans- och 100 st. Qwinsdagswerken af dugligt och wälfrejdat folk, från kl 4 på morgonen till solens nedgång; allt på de tider, som af Sätesgårdens Förwaltare utsättas; hwarutom Åboen, då det påfordras, skall wid Sätesgården utgöra Qwinsdagswerken, till ett antal af 10 st., emot betalning af 16 sk. Rgs för hwarje sådant; och bör vid körslorne medhafwas säckar, när därom tillsäges, äfwensom wid dagswerkena erforderliga redskaper; b) att årligen, efter anwisning, å skogarne upphugga och i famn sätta samt till Andrarums Alunbruk transportera Sju vanliga enkla famnar storwed, hålla folk till upptagning av Sex enkla famnar eller Tjugoen rutor prässtorf, derwid dock torftramparen betalas av gårdskassan, somt forsla samma torf till Bruket, när sådant anbefalles; äfwensom, gemensamt med öfriga Åboar under Sätesgården, efter slutad torfskärning, utplanera torfmossen; c) att när han budad blifwer, skjutsa till närmaste Gästgifwaregård, emot gällande skjutslega; samt biträda med forslande av alun från bruket,

emot hittills vanlig betalning, derwid tre tunnor alun tagas till parlass, när wägarnas beskaffenhet det icke förbjuder; d) att deltaga i budning inom Godset, såsom hittills wanligt warit; e) att lägga Tjugo famnar Gärdesgård af sten, enligt Gårdsförwaltarens anwisning och föreskrift; f) att wid Torups Sätesgård sätta En tunna Potates, densamma luka, kupa, upptaga och till gården framföra; g) att för Sätesgårdens räkning låta spinna Sex marker tågor och Sex marker blånor; h) att, i omgång med öfriga Åboer, deltaga i flyttning och skyffling af säd å logan wid Sätesgården; i) att sommartiden, gemensamt med öfrige af Torups Gods, hålla en Waktgosse för fåren och en för swinkreaturen wid Sätesgården; k) att jemte öfriga af Christenhofs (sic) och Torups Gods, efter budning, underhålla wägen emellan Torup och Eljaröd, äfwensom gårdesgårdarna i Ohran samt omkring Swennahultet och Axlahult, såsom hittills; l) att jemte andra Åboer, wid Torup, såsom förut brukligt warit, drifwa och harfwa till Bohwete och Sandråg, samt skörda och till Sätesgården transportera samma Säd, äfwensom 2 a 3 dagar på standen uppföra Tång, då sådan inkommer; och m) att deltaga i underhållet af wägen till torfmossen, såwida han densamma begagnar.

Så långt § 1. Med den känsla för proportioner som mina egna blygsamma erfarenheter på området har lärt mig känner jag faktiskt medlidande med de män och kvinnor som skulle göra 308 dagsverken till solens nedgång, i synnerhet när de inföll under den ljusa årstiden och kanske gjordes ute på fälten i värme eller regn. De hade därefter, vid en tid då det inte fanns cyklar, att gå till fots mer än en halvmil ända upp till Ljungseröd. Vad skönt det måste ha känts i kroppen att krypa ner i sänghalmen. Morgonen därpå kl. 4 skulle de utvilade och morgonpigga åter vara på arbetsplatsen en halvmil därifrån.

Förutom denna paragraf innehåller kontraktet ytterligare 13. En ålägger arrendatorn att ”utgöra alla skatter och onera, af hwad namn de wara må, som äro eller framdeles warda detta Hemman ålagde till Kongl. Maj:t och Kronan, Kyrkan, Kyrkoherden eller Klockaren i Församlingen, äfwensom Rust- och Rothållskostnad, alla kommunala utgifter m.m.”

Hemmanets byggander skall åbon underhålla, men till detta får han erforderligt virke från sätesgården. Från den skog som tillhör Ljungseröd får han dock inte ta något virke. Om han uppför några nybyggnader och bekostar dessa blir de automatiskt hemmanets tillhörighet. Alla byggnader skall brandförsäkras ”till högsta belopp, som erhållas kan, och de derför belöpande afgifter betalas af Åboen”.

Åbon skall vårda och skydda hemmanets skog för åverkan, nyplantera om så tillsägs samt hålla i ordning stängsel, diken och vägar. Ägaren förbehåller sig rätten till ollon av ek och bok, men arrendatorn skall hålla uppsikt över hans ollonsvin och rapportera om något svin far illa.

Tillsammans med övriga godsets underlydande skall Olsson infinna sig vid varje månads räkenskapsmöte för att i sin landgille-bok få avskrivna de arbetsskyldigheter han fullgjort under månaden.

Intressant är § 10 som stadgar att ”wid tillsättning av Prest, Klockare eller Skollärare i Församlingen förbehåller sig Egendomsegaren rösträttigheten”. Dock är det arrendatorn som enligt den ovan relaterade paragrafen har att svara för tiondet till kyrka, präst och klockare. Antagligen berodde detta på att Torup hade patronatsrätt till Vitaby kyrka.

”För öfrigt”, säger § 12, ”åligger det Åboen att föra en stilla och ordentlig wandel, ingen olaglighet föröfwa, samt wisa lydnad och hörsamhet emot alla dem som å Egendomsegarens wägnar hafwa att befalla”.

Avslutningsvis säger kontraktet att om åbon Anders Olsson brister i något som föreskrivs mister han besittningsrätten och ”är pliktig att detsamma genast, utan fardags åtnjutande, afträda”. Undertecknandet av kontraktet, som skedde den 25 mars året 1855, gjordes för godsets räkning av Carl Eric Piper på Torup.

Det omtalade vägunderhållet var reglerat i en särskild skrivelse upprättad av en lantmästare 1845. Enligt den hade Ljungseröds arrendator att underhålla en sträcka av 62 alnar och 9 tum av landsvägen mellan Karlsfält och Fåglasång kallad ”Hwitaby Sockne Kyrkowäg”.

Kanske bör det efter redogörelsen för alla dessa regleringar erinras om att gården 3/16 mtl Ljungseröd på den tiden endast hade högst 35 tunnland karg och stening åkerjord, över vars fält från flera håll för åbon fridlyst bokskog hängde ut, skuggade och sög näring.

Som en något överraskande passus i det ovan relaterade kontraktet noterar vi att för vissa ålagda tjänster faktiskt utbetalades pengar. Motsvarande anordning finns också i de följande kontrakten. Tanken kan ha varit att man ville försäkra sig om fullgod arbetskraft, som man kunde disponera när man behövde den. För arrendatorn var naturligtvis denna möjlighet att skaffa sig klingande mynt också en förmån. Trots allt var man även vid denna tid i visst behov av sådana, t. ex. till vissa skatter eller till en del av dräng- och piglönen.

Liksom för Vitabygårdarna fanns det också för Torupsgårdarna en ”Skrå eller By-ordning” med mycket rigorösa bestämmelser för berörda åbor. En sådan har bevarats från 1781 med de deltagandes bomärken. Dock har det inte varit möjligt att klarlägga huruvida Ljungseröd omfattades av denna ordning. Gården låg utanför kretsen av de övriga gårdarna under Torup och i ett isolerat skogsområde.

Arrendet under perioden 1865-1883

År 1865 överlät Anders Olsson arrendet till en ny åbo, Anders Svensson. För Olsson och hans hustru Hanna, som dock inte hade några släktrelationer till den tillträdande åbon reserverades ett undantag. Detta reglerades i kontraktet med godset, vilket i sig är ett belysande exempel på det i den tidens bondesamhälle inbyggda ansvaret för sina pensionärer. Staten stod här helt utanför. Naturligtvis hade, som ovan antytts, staten och kyrkan på motsvarande sätt ansvar för försörjningen av sina pensionärer. Detta var i överenstämmelse med de tankar som genomsyrade Karl XI:s indelningsverk, nämligen att samhället i princip skulle fungera av sig själv utan att belasta Kronan.

I detta fall garanterades makarna Olsson av efterträdaren 1 ko att födas, vidare 10 lass bokris, 6 kubikfot och 3 kannor råg och samma mängd korn. de skulle dessutom erhålla ”2 kfot potatis utsatte, 3 kannor linfrö utsådde, samt vinter och sommarfoder för 1 får”. Emellertid görs reservationen att ”när endera av undantagsfolket dör afgår hälften af spannmålen”. Man kan lätt föreställa sig till vilket sniket räknande och kvalitetsbedömning ett sådant system kunde urarta om de två generationerna på gården skulle bli ovänner.

Eftersom arrendet, som jag påpekat, oftast gick i arv från far till son gjordes undantaget normalt till den äldre generationen inom den egna familjen. Av detta system har jag personliga erfarenheter, och det var mycket lyckligt. Det var till glädje både för pensionärerna och barnfamiljerna. I de äldres liv var det ett stimulerande inslag att på nära håll med råd och dåd följa arbetet på gården. Själv minns jag som barn hur lyckosamt det var att ha farfar och farmor ibland oss, och hur roligt det var att hälsa på dem i deras stuga. De var de enda som hade tid att svara när man ville fråga om något.

Vi återvänder till Anders Svensson, dom nu var åbo på Ljungseröd. Hans kontrakt förnyades 1874. Generellt innebar det nya kontraktet, som nu utökats till 23 paragrafer, inga större förändringar. I två avseenden hade dock förhållandena ändrats. För det första hade förvaltningen nu förts över från Torups säteri till Christinehofs godskontor och därmed fått en något mera byråkratisk karaktär. För det andra hade, i enlighet med den fortlöpande förändringen i samhället, en del av arrendet omvandlats till penningar: ”Fyra hundra Riksdaler Riksmynt, motswarande 100 Silfwer Specier”. Till följd härav hade övriga pålagor minskats i motsvarande grad. Förre åbon Anders Olsson har nu dött, och undantaget till hans änka reglerades genom särskilt kontrakt.

Det förelåg alltså inte längre skyldighet för Ljungseröds arrendatorer att bidraga till den löpande driften på säterigården Torup. Så småningom blev Torup själv en arrendegård, en stor sådan, under Christinehof.

Utöver det penningbelopp som skulle erläggas hade Ljungseröds arrendator fortfarande att fullfölja en del arbetsprestationer och körslor. Dessa skulle nu huvudsakligen fullgöras i godsets skogar. För vissa körslor och dagsverken utgick nu som tidigare en begränsad men dock ersättning. Dock gällde även för dessa att de skulle utföras när bud utgick, d.v.s. när godsförvaltningen behövde dem, och då var risken naturligtvis stor att detta behov kunde uppträda under tid av hektiskt vårbruk eller väderkänslig skördetid.

För övrigt var arrendatorns behov av klingande mynt säkerligen större nu. Förutom arrendepengarna åligger det enligt § 9 innehavaren att för 3/16 Ljungseröd bl.a. ”utgöra och bekosta alla onera, skatter och afgifter, antingen de i penningar, arbetsskyldigheter eller annorledes utgå till Kronan, indelningsverket, Presterskapet, kommunen och dess tjenare, och ehwad de efter hemmantal, bewillningstarering eller efter andra grunder äro eller framdeles bliwfa bestämda”.

I varje fall när det gäller en del av de ovan uppräknade skattepålagorna hade arrendatorn ännu inte rätt att medelst sin röst deltaga i ”svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta”. Sammanställningen i § 14 av inskränkningar i arrendatorns olika friheter kan rentav synas oss en aning heterogen. Den lyder i sin helhet: ”Jordegaren förbehåller sig uteslutande rätt att sjelf afgifwa röster wid wal af prest, klockare och skollärare inom församlingen äfwensom att å egendomens egor öfwa jagt och fiske samt att å densamma tillhörig skog släppa ollonswin”.

Godset var ett samhälle i samhället. § 21 lyder: ”De twistefrågor om tillämpning af bestämmelserna i detta kontrakt, hwilka möjligen uppstå emellan jordegaren och arrendatorn, få icke dragas under domstols pröfning, utan skola afgöras af gode män, uti hwilkas beslut i hwarje förekommande fall ändring icke får sökas”.

Intressanta är de nya teorier om lantbrukets drift som nu slagit igenom. I en paragraf åläggs nämligen arrendatorn bl.a. ”att indela all åkerjorden i ett wisst antal på det närmaste lika stora wångar att drifwas i ett sådant wexelbruk, att årligen minst 1/10 del bär gräs, 1/5 del wintersäd och 1/5 trädas, stenbrytes, dikas och gödslas”. Jag kan intyga att detta påbud verkställdes, och alltsedan dess är vångarna markerade med rejäla gärdsgårdar. Det senare införda växelbruket mellan vångarna har jag mycket handgripligen upplevt.

Arrendet under perioden 1883-1919

Året 1883 skaffade sig Anders Svensson ett eget hemman och överlät arrendekontraktet för Ljungseröd på sin yngre bror, drängen Nils Svensson, som var min farfar. Farfar åtog sig att till kontraktstidens utgång fullfölja dess förpliktelser. Ett väsentligt tillägg gjordes dock. Han skulle före 1887 ha helt byggt om stallbyggnaden. Inom parentes, man kan gissa hur det stod till med den gamla byggnaden.

 Med tanke på den verksamhetslust och det idéflöde som senare kom att karakterisera farfars framfart i Ljungseröd kan man nästan misstänka att han inte betraktade denna förpliktelse som en pålaga utan som en förmån. För ändamålet fick han disponera förstklassigt handplockat timmer från godsets skogar. Stockarna höggs upp för hand till väggvirke och bjälkar. Enligt uppgift hade han tidigt skaffat sig ett gott anseende på godskontoret, där man upptäckt hans kreativa läggning.

Farfar var en nybyggartyp som helst bröt ny mark och ägnade sig åt nyodlingar. Med c:a 15 tunnland utökade han den gamla åkerarealen. Den nya stall- och logbyggnaden blev för den tiden och i den trakten påfallande storslagen och imponerande. Ständigt var han på jakt efter nybyggarobjekt. Mindre intressant var för honom det rutinmässiga brukande av gamla åkrar. Hans levnadskonst karakteriserades i allt detta dessutom av en viss benägenhet att undvika osund personlig kroppsansträngning. I gengäld hade han förmågan att entusiasmera andra.

Ett av hans många företaganden är så pass intressant att det måste registreras innan det försvinner i glömska. Utan några kvartärgeologiska insikter men med en nästan intuitiv känsla för den slumrande naturens möjligheter begav han sig en dag ut med några mannar och fann i en av ängarna märgel på fyra meters djup. Märgeln kom även grannarna tillgodo. Slugt nog lät han dessa ta märgel gratis på det villkoret att de för varje lass de körde bort skulle sprida ut ett lass på hans egna åkrar. Utan att anstränga sig såg han alltså till att hans egen kalkfattiga jord hindrades från försurning. Karl XI skulle knappast ha kunnat tänkt ut det bättre.

Som barn varnades vi alltid för dessa bottenlösa monument över farfars företagsamhet. Öppna och vattenfyllda med lömska vassbevuxna stränder var de då ett tillhåll för kväkande grodor och bäckahästar.

Farfar var som sagt en man med stora vyer. Efteråt, när jag växte upp, kunde man lite varstans i gårdens omgivningar spåra hans djärva och ofta geniala idéer nästan som historiska kvarlevor. Satt på undantag var han stolt över sitt verk och uttalade alltid namnet Ljungseröd distinkt och med eftertryck. En fråga som aldrig ställdes i denna miljö, så vitt jag kan minnas, var hur man så kunde lägga ner sin själ i något som inte var ens eget. Men blicken hos dessa arrendatorer var alltid riktad mot framtiden. All planering och alla förbättringar bottnade, här som hos alla andra människor, i en strävan att göra de efterkommandes tillvaro drägligare än deras egen.

Arrendet under perioden 1919-1951

Vi har nu kommit fram till den tid i Ljungseröds historia som jag har personliga minnen och erfarenhet av från min uppväxttid. Jag har ganska utförligt tecknat den historiska bakgrunden till denna för att läsaren förhoppningsvis lättare skall förstå hur det förgångnas ande på något sätt svävade över samtiden. Den fanns där, även om naturligtvis mycket hade förändrats sedan det först relaterade kontraktet upprättades i mitten av 1800-talet, t.ex. hur arrendeskyldigheten skulle fullgöras. Umgängessättet mellan godskontorets tjänstemän och arrendatorerna hade också något demokratiserats. Särskilt väl minns jag den gången då godsförvaltaren, som vid det tillfället icke utan möda tagit sig fram till den avsides belägna gården, för första gången accepterade en inbjudan till kaffe. Det var en minnesvärd dag för min mor eftersom han hade berömt hennes hembakade vetebröd.

Min far (Sigfrid Nilsson) hade övertagit gården 1919. Han var en praktisk och jordnära man, som satte ära i att förvalta det arv som blivit honom anförtrott i livet. För honom var det väsentligt att göra befintlig åkermark så avkastningsbar och inkomstbringande som möjligt. Även byggnaderna underhöll han omsorgsfullt. I allt var han en framsynt lantbrukare, lyhörd för nya moderna brukningsmetoder. Under sin tid lyckades han också att ur den från början karga och svårbearbetade jorden utvinna vackra skördar. Jag skulle tro att han för alla i umgängeskretsen framstod som en rättrådig gammaldags hedersman.

Som en samhällshistorisk notis kan det kanske i detta sammanhang vara värt att notera att jag för min del aldrig hörde några politiska synpunkter framföras mot själva systemet. Även med en modern samhällssyn kunde man tydligen se dess positiva sidor. Politiskt var farfar liberal medan far var högerman. Senare var det flesta arrendatorerna bondeförbundare. Bondekonservatismen var djupt rotad, och särskilt skåningarna har alltid varit sunda realister. Så vitt jag minns fanns endast en kommunist i socknen, och det var en cykelhandlare nere i byn. Jag minns det därför att några godsarrendatorer vid ett tillfälle ville göra en insamling till honom till en enkel biljett till Sovjetunionen.

Arrendet för Ljungseröd bestod under min ungdom fortfarande till en del av arbetsprestationer och körslor. I pengar betalade min far 800 kr. per år. Hälften av denna summa inlevererades i början av året och hälften i slutet. Jag vill minnas att det gick kring en person bland arrendatorerna att ta upp avgiften och därefter inleverera den till godskontoret. På så sätt underlättades godskontorets administration, och samtidigt befordrades arrendatorernas umgängesliv och gemenskap. Något bank- och postgirosystem existerade inte på den tiden.

Bäst känner jag arbetsprestationerna, eftersom jag personligen och handgripligen var engagerad i dem. Det krävdes under denna tid 6 dagskörslor med parhästar, kusk och fordon, 14 dagsverken att fullgöras i plantskolor eller vid skogsplantering samt 2 jaktdagsverken som drevkarl.

När jag första gången skickades att fullgöra dagsverke var jag bara en pojke. Fortfarande minns jag hur enahanda och tröttande dessa dagsverken var och hur långsamt tiden släpade sig fram mellan kaffepauserna. Själv hade jag ingen klocka utan frågade i ett evighetsperspektiv någon bättre lottad kamrat hur långt tiden hade framskridit. Jag fick då veta att 5 minuter förflutit sedan jag sist frågade. Arbetet övervakades av en skogvaktare som såg till att man gjorde allt ”till gagns”. Ofta sätter jag denna tillvaro i relation till en senare tillvaro då tiden går för fort och inte vill räcka till.

Som vuxen, d.v.s. till och med 20-årsåldern, gjorde jag otaliga körslor i godsets skogar. Jag tänker ofta på det ansvar som då lades på en yngling. Han hade att själv bedöma det maximum av påfrestningar som hästar, fordon och sadeltyg kunde uthärda när en i många fall överlastad vagn skulle lotsas genom oländig skogsmark med stora stubbar och stenar. Någon förståelse för hästarnas maximala prestanda eller någon hållfasthetsbedömning av sadeltyget kunde han nämligen inte påräkna från godsets anställda. Tvärtom, det tycktes rent av vara en sport bland dessa att försätta en ung och oerfaren arrendekörsven och hans hästar i en omöjlig situation. Det kändes skönt i kvällningen när skrindan äntligen stod frånspänd på gårdsplanen och hästarna njöt sin värförtjänta hötapp i spiltan.

Som drevkarl under jakttiden hade man att hojtande och skramlande tränga sig fram i mörkgrön granskog under regnvåta och ibland snötyngda grenar. För varje moment gick drevet fram till ett öppet stråk, där ett av godset inbjudet, ofta amatörmässigt jaktsällskap stod eller satt utplacerat och inväntade bytet. Ofta sköt alla på samma hare innan den till slut lyckades undkomma mer eller mindre helskinnad. Medan en god jaktlunch och en god jaktmiddag kunde stimulera jägarna till stordåd var denna verksamhet livsfarlig för drevkarlarna. Men vi klarade oss, trots att det varken fanns hjälmar eller skyddsombud.

Efter lunchpausen uppställdes drevkarlarna på rad och en skogvaktare kom med en flaska brännvin och ett snapsglas. Var och en tilldelades en sup. Kom han till någon som såg misstänkt ung ut fick denne frågan: ”Är du konfirmerad?”. Svarade han då nej gick skogvaktaren förbi honom.

Trots sådana och liknande besvärligheter – och besvärligheter möter en som bekant då och då i allt vad man sysslar med – var det under denna tid en förmån att kunna erlägga en del av arrendet så att säga in natura. För en stor familj behövdes tillgängliga pengar till mycket annat. Jag har heller inte något minne av att dessa pålagor under min tid var till förfång för lantbrukets rutinmässiga drift. Tillvaron upplevdes som högst naturlig och hälsosam.

Sedan jag lämnat skådeplatsen innehade min bror (Sven Vitestam) en tid gården och fortsatte driften i samma anda som min far hade gjort. Nu hade emellertid, som antytts, nya tankegångar vunnit insteg i det piperska godskomplexet. Samtidigt som fideikommissystemet avvecklades slutade man i stor utsträckning att utarrendera gårdarna. Åkerbruket försöker man nu liksom skogbruket driva centralt från godskontoret.

För en gård som Ljungseröd som ligger långt från allfarsvägarna blev det skogplantering. Där en gång sädesfälten böljade sig för vinden växer nu mörkgrön granskog. Lantbruksdriften blev en episod, och nu har ringen slutit sig efter farfars uppodlingar. Men gårdsbyggnaderna finns kvar mitt inne i skogen.