av Marianne Jonasson

Irma föddes en kall februaridag, den 12 februari 1913. Hon var moderns tredje oäkta barn. Hennes mor Klara arbetade som servitris på Berns och hade det väldigt knapert. Hennes arbetstider var inte de bästa och var skulle hon nu göra med sitt tredje barn? Pojkarna hade redan placerats ut i fosterhem.

Klara bodde på Klara Södra Kyrkogata när Irma föddes. Hon ansökte om fattigunderstöd i juli och fick bifall, men det var långt ifrån alltid. Barnen kom direkt under fattigvården och hon sökte pengar till dem under åren. Ibland lyckades hon få lite pengar, men det var alltför sällan.

Irmas mor Klara stämde hennes far målaren Bengtsson redan i september 1913, men trots att Irmas far erkänt faderskapet till Irma, betalade han aldrig en krona för henne. Hon finns inte heller i hans bouppteckning. Det måste varit tufft för hennes mor Klara med tre barn som skulle försörjas och att två av fäderna hade erkänt men ingen betalade för sina barn.

För Irma blev flyttarna många under hela hennes liv. Hon blev utnyttjad av sina fosterföräldrar och var alltid den sjuka och besvärliga flickan från Klara församling i Stockholm.

Tiden i Stockholms innerstad och Klara kvarteren var ingen barnvänlig miljö att växa upp i. Det var kallt, dragigt och många i samma lägenhet. Irma och hennes mor var inneboende.

Irmas första sommar blev regnig och stunder i solljuset var inte något hon upplevde under de första åren i de trånga kvarteren. Bristen på solljus och D-vitamin gjorde att hon blev klen och fick engelska sjukan.

Bara ett år senare skulle första världskriget starta, men för Klara var det nog inget som upptog hennes tid. För henne gällde det att få pengarna att räcka till och se till att lilla Irma skulle ha någon som kunde ta hand om henne, medan hon jobbade på kaféer i Stockholm.

Irma flyttades runt mellan olika boenden de första månaderna i livet. Först kom hon fem månader till fru Andersson i Rotebro, men hennes mor kunde inte fortsätta betala för henne, så det blev att snabbt söka ett nytt fosterhem. Den här gången blev det åtta dager hos fru Vilén där även Klara bodde. Men fru Vilén ville inte ta hand om något litet barn på dagarna, så efter åtta dagar har hon ordnat ett nytt boende för Irma. Nu är det en arbetare på Krukmakargatan som tar hand om henne.

I november 1913 flyttas hon igen och nu är det i Gröndal som hennes nya liv startar. Men det varar bara några månader. Irma är hela tiden skriven hos sin mor, som nu bor på Västmannagatan i Stockholm. Myndigheterna börjar söka modern, men hon flyttar runt så mycket att man inte hittar henne.

Det är ett evigt virrvarr för lilla Irma, som 1915 kommer som fosterbarn till polishustrun Lindqvist i Örby. Men så 1916 kommer småskollärarinna Tekla Berglund in i Irmas liv och det mesta förändras för henne.

Irma kommer ut på landet och får för första gången uppleva att hon betyder något och att någon bryr sig om henne. Hon lever med sin fostermor och hennes familj som alla lever mycket borgerligt. Klara, Irmas mor är med henne när hon lämnas över till Tekla, och de har sedan en bra kontakt under hela tiden.

Här kunde Irma sedan levt lycklig i alla sina dagar. Men så enkelt blev inte livet för en flicka född i Klarakvarteren i Stockholm 1913 och som under sina tre första levnads år flyttades runt upp till tio gånger och det satte spår i hennes liv.

Hennes fostermor blir sjuk och Irma kommer att flyttas runt igen till olika hem även om hon kommer hem till sin fostermor när hon är frisk.

Det blir Sätra barnkoloni på Adelsö, Byråns barnhem och Kronprinsessan Lovisas uppfostringsanstalt.

Irma var hela sitt liv märkt av de tuffa åren på de olika boendena. Hon hade dessutom engelska sjukan som ger många olika symptom, och som man nog inte riktigt hade kontroll på från myndigheterna och läkarna på den tiden.

Engelska sjukan är en bristsjukdom som främst drabbar barn och som orsakas av för lite D-vitamin. Bland annat blir benstommen mjuk och böjlig, tänderna kommer sent och barnet blir hjulbent eller kobent. Ytterligare följder kan vara kramper, tandlossning, närsynthet och nervositet. Man blir lättretlig, trött och har en snabb puls. Allt detta hade Irma, vilket myndigheterna också skrev in i sina journaler. Irma hade det jobbigt med allt detta och det påverkade hennes liv varje dag.

Hon skriver flitigt till sin fostermor Tekla, och 1930 får Irma brev från sin mor Klara som gift sig och åkt till Amerika med sin nya man och deras gemensamma barn. Hon vill att Irma genast ska komma till henne så de kan fortsätta sitt nya liv tillsammans. Irma skriver även till sin biologiska far utan framgång.

Vid den tidpunkten har Irma kommit till Annelund och hon skriver till Byrån att hon vill åka till sin mor, och tackar för att de alla tagit hand om henne och allt hon fått. Hon har nu de senaste två åren sedan 1928 flyttat tre gånger. När fostermodern åter blev sjuk måste hon flytta från tryggheten i Viksta by, där hon och fostermodern bodde tillsammans med Teklas föräldrar Folkskolläraren Erik Berglund och hans hustru Charlotta Ferner.

Hennes första boende blir på Barnhemmet Flemminggatan 22 i Stockholm, som ingår i Utackorderingsbyrån. Det är föräldralösa och försummande barn mellan 5-15 år som hon nu kommer dela sina dagar tillsammans med. Och därefter till Edesta Lanthem och Husmodersskola för flickor i Södertälje.

Men återigen vill sig lyckan inte, Irma får avslag på sin begäran att återförenas med sin mor. Hon anses vara för sjuk av sin läkare Edlander. Irma var begåvad, skrev brev till myndigheter och förklarade sin situation, men ingen lyssnade. Hennes fostermors bror undervisningsrådet Filisofie Doktor Per Mikael Wilhelm Berglund var under hela tiden hennes stora stöd och även han skrev till berörda. Irmas var ofta på besök hos honom och hans hustru och deras två flickor Norrviken. Där kunde hon springa fritt och leka i den stora trädgården, något som hon även var van vid från Viksta by.

Irma studerade och utbildade sig till barnsköterska och arbetade hela sitt liv som det. Kanske ville hon ge igen det som hon aldrig fick under sin tid.

Irma blev till under de olympiska spelen i Stockholm, hon föddes året innan första världskriget, men när kriget väl bröt ut så minskade importen av mat och många varor ransonerades. I Stockholms parker odlades det potatis och grönsaker bland annat Vasaparken invid deras bostad.

Hur var det att flyttas runt på 1910-talet i Stockholm till olika familjer och alltid känna att man inte var önskvärd? Att sedan få ett hem hos en Småskollärarinna och sedan flytta tillsammans med henne till hennes föräldrar som var Folkskollärare, Organist och Kantor i Viksta församling i Uppsala län. Och ständigt umgås i borgerliga kretsar och lära sig allt vad det innebär. Att flyttas mellan den borgerliga miljön med tjänarinnor, hembiträden tillbaka till smuts och stora grupper med barn och vuxna som hon inte kände någon trygghet till. Hur klarade hon den övergången? Frågan blir aldrig besvarad. Irma dog 1990 och levde ensam i hela sitt liv.

av Eva Edberg

För många år sedan när jag intervjuade min mamma om hennes släkt, så kunde hon namnge alla sina kusiner och deras barn med ett undantag nämligen en dövstum pojke som var kusinbarn till henne på hennes fars sida. Därför blev jag extra nyfiken på denna tremänning till mig.

Stig-Arne Emil Johansson föds 15 september 1918 i Bengtsfors som andre son till kassören Emil Johansson vid Sulfitfabriken i Bengtsfors. De bor i Sidan Södra. Stig Arne föds döv och förblir dövstum under hela sitt liv. Hans föräldrar kommer båda från Helsingborg, och trots att de fått en son, Gösta, redan 1913, har de inte gift sig förrän 1917 då också hans mor flyttat till Bengtsfors.

Stig-Arne får två syskon till, Torsten 1920 och Bojan 1922. Så långt ser ju allt ut som vanligt, men nu börjar det hända tråkiga saker. Lille Stig-Arne flyttar till sina farföräldrar i Helsingborg 1924. Det verkar som hans mor inte riktigt klarar av honom och hans extra behov på grund av sitt handicap. Hans äldre bror Gösta dör genom drunkning i sjön Lelången 1925. Hans mamma förklaras omyndig av Vedbo häradsrätt 15:e mars 1926 och äktenskapet mellan hans far och mor upphör enligt samma rätt två dagar senare. Hon är dock skriven på sin ex-makes adress till sin död många år senare. Efter en del letande i olika arkiv i Göteborgs landsarkiv konstaterar jag  att hon blivit   sinnessjuk strax efter yngsta barnets födelse och kommit till hospitalet i Kristinehamn där hon blev kvar resten av sitt liv.

Stig-Arnes pappa gifter om sig och redan i maj 1927 flyttar även Torsten och Bojan till Helsingborg. Torsten får också bo hos sin farfar och farmor. Bojan hamnar hos sin farbror Tage och hans fru, som har en jämnårig dotter dvs. kusin till Bojan.

Båda pojkarna växer alltså upp hos farfar och farmor. Stig-Arne bor dock stor del av året på Skånes skola för dövstumma i Lund, som var en internatskola. Han tillbringar dock alla lov hos sin farmor och farfar. I skolan lärde han sig teckenspråk, som på den tiden inte tecknade bokstäver utan bara hela ord. För övrigt stod vanliga ämnen också på schemat som svenska, matematik, kristendomskunskap osv.

Farfar Carl dör 1940, men enligt mantalslängden för 1941 bor pojkarna hos farmor Johanna Torstensson och tre ogifta fastrar. Stig-Arne står som pensionerad hemmason och Torsten har blivit bagarlärling.

När farmor Johanna dör i slutet av 1947, så flyttar Stig-Arne till Vänersborg. Han är då nästan 30 år och klarar sig ju inte själv. Hans fastrar arbetar alla tre och kan nog inte ta hand om honom. Han bor först i fastigheten Låckered 1:274 1948, men sedan flyttar han till Låckered 1:405. Det ligger på Lyckevägen 3 i Vänersborg. Han har där fått titeln diskare och det framgår att han är frikallad. Detta ett hem för dövstumma eller med andra handicap. Det blir en mycket kort tid.

År 1947 beslutade man att i statlig regi starta Mogårdshemmet i Doverstorp utanför Finnspång för vuxna döva och dövblinda med tillläggshandicap. Stig-Arne och ett antal andra personer flyttas dit från Vänersborg.  Det drevs av staten fram till 1967 då Östergötlands landsting tog över.

Vad fick då Stig Arne syssla med hela dagarna på Mogårdshemmet? Männen arbetade huvudsakligen med trädgårdsarbete eller annat utomhusarbete på den stora gården, som drev ett jordbruk. Kvinnorna höll på med vävning. Enligt Stig-Arnes brorsdotter Ann-Marie Hellman hade Stig-Arne bland annat hand om hönsen.

En ny förändring trädde i kraft 1886 i samband med att man beslutade att personer med olika former av handicap skulle integreras i samhället i så hög grad som möjligt. Det var då de boende fick flytta till ett gruppboende på Hårtorpsvägen 17B, där Stig Arne bor enligt 1990 års folkräkning. Han fick en modern och mycket trevlig lägenhet, som släktingarna besökte ibland.

Stig Arne dör 1992, nästan 74 år gammal, och ligger begravd på Risinge kyrkogård, som inte ligger särskilt långt från Finnspång i Östergötland. Han fick ju ett ganska bra liv trots den sorgliga familjesituationen och blev väl omhändertagen både av farföräldrar och samhället och hade kontakt med de släktingar han vuxit upp tillsammans med.

av Anki Garmstedt

Vi fick väl lära oss i skolan att Karl den tolftes krig drabbade landet hårt, nödmynt fick införas, den manliga befolkningen decimerades svårt och en mängd militärer från fotfolket till höga dignitärer hamnade i ryska fångläger.

Att bli krigsänka då var nog inte så lätt även om man hade det gott ställt. Nedan är ett klagobrev till kungen från en av mina anmödrar, Margareta Svinhufvud, många generationer bakåt. Originalet finns på KB i Stockholm.

Denna kopia har mörknat och texten har ljusnat, så mycket går inte längre att läsa. Det går ändå att, få en uppfattning om innehållet och om svårigheterna för familjen. Allt som står inom parentes är oläsbart eller svårtolkat.

Margareta bör ha varit rätt gammal vid denna tidpunkt. Hon dog 1712 i alla fall samma år som hennes man. Då levde endast 2 döttrar, av 6 barn. Hennes son Alexander Magnus var kapten för Orsa kompani och stupade också vid Poltava. Alexander var gift med Johanna Elisabeth Svinhuvud och deras son Carl Magnus är min anfader. Gården fick släkten inte behålla trots brevet. Däremot lämnade Margaretas man en förmögenhet, så det gick nog ingen nöd på de efterlevande.

Här följer min tolkning av brevet:

Inför aldernådigaste Kongl. Majestäts Nåds

Är jag fattiga ålderstigna och numera (å grefven) Forbes (gå) Enkia nödtvungen att framträda och i största underdånighet föredraga hurusom då igenom allmänna reduktionen, mina och min Salig mans Major Peter Forbes, endaste fasta egendom och gård, Eda benämndt belägen uti Lagga Socken och Långhundra härad, blef oss ifrånkiänd, och Kongl. Majst. Och Kronan tillägnad. Eders Kongl. Maist. vördaste i åminne, af synnerlig kongl. nåde och i anseende till den ansenl. kostnad å bemälte gård och cultiverande användt, allernådigaste förunna oss och våra efterkommande, de en evärdelig besittningsrätt, så att vi dervid och framgient skulle förblifva, så länge vi den tillbörligen häfdade, och alla deras (grenade) mera prestera kunde, hafvandes så väl min Salige käre Man, som jag med mina barn, uti underdånig förtröstan att en så hög och Kristlig Kongl. Försäkring och nåd tillgiva ej allenast och använt allt det lilla vi ägt, uppå mälda gård och oss vid magthållande utan hälst i desse svåre krigstider med yttersta och till oss nytta och bästa () bordt, till oss för ett år sedan efter min Salig Mans död () emot () Kongl. Försäkring uti mitt bedröfliga Enkiestånd, jag så godt som af ålder utmattad, tillika med min äldsta dotter, hvilken äfven den olyckan hänt, att hennes man, Capitarin under Grefven Lejonhufvuds regemente, Otto Adam Richter, som vid Poltava vardt fången, uti sitt fångenskap förnimmas vara genom döden afgången, och hennes bägge söner tillika med min andra dotterman jämvärre ännu i fångenskap sitta.

Vi blefvo aldeles () ifrån den gård som vi sådeles i nåder varit efterlåtit att bebo, och vi allt vårt goda () kostat på, medelst det () assesoren Johan Lilliemarch föregifven sig den hawfa tillbytt, och vara dess allodial frälse.

Ni allernådigaste Konung är min och mina fattiga barns () böön och ()

Det eders Kongl. Majst. I allernådigaste behiertand af vår nöd och det vi det svårsta med ofvannämnda gård utståldt och ansenligt det på använt()

Fäktes i nåder hugna och bibehälla mig ålderstigna Enkia och mina barn vid den besittningsrätt som oss nu gången är eftersom vi i () att erlägga alt hvad gården till utlagor och elljest står före () i underdånighet en nådig bönhörelse och i () förbeiforn

Margareta Svinhufvud

av Kerstin Lindström

Den 18 maj 1857 föddes Erik Gustaf Oskar Andersson i Faringe, Uppsala län. Oskars far hette Anders Ersson Djerf och var född 1829. Han var soldat vid Bärby rote No 66, vilket även hans far, vice kopral Erik Mattsson Djerf, född 1786 hade varit. Oskars mor hette Ulrika Charlotte Ersdotter och var född 1834 i Alunda.

Oskar hade 4 syskon, en bror och 3 systrar. Han arbetade som dräng hos bönderna i Solvalla. I 30 år hade Gustaf Wallen varit rusthållets dragon när han begärde avsked för att flytta från trakten. Rusthållet måste därför skaffa en efterträdare. Då blev drängen Oskar, 20 år gammal, tillfrågad om han var villig att åta sig uppgiften. Det var alltså ur en gammal soldatsläkt som den nye dragonen rekryterades. Enligt generalmönsterrullarna antogs Erik Gustaf Oskar Anderson till dragon för Solvalla rote No 85 vid Uppsala skvadron af Kungliga Lifregementet dragon Corps den 24 februari 1877 och fick soldatnamnet Ståhl. (Anställningskontrakt saknas.)

Ståhl antogs som rekryt vid Uppsala Sqvadron. Efter fullgjorda 90 dagars utbildning kom han tillbaka till Solvalla. Hästen ställdes i stallet hos rusthållaren, Carl Olof Åkerfeldt och hästens och dragonens utrustning lades in i rustkammaren. Under sommaren 1877 hade rusthållarna flyttat upp dragonens torp till den i skiftet anvisade platsen, Liljeberg och den 14 november kunde Ståhl ta sin bostad i besittning. Hans syster Anna Augusta Djerf, 14 år gammal, flyttade med honom som hjälp i hushållet. Året därpå var han åter inkallad för fortsättning på sin rekrytutbildning i 90 dagar. Diciplinen var hård.

Dragonyrket var eftersökt av många orsaker. Det gav en relativt god inkomst, tillfälle till utbildning och möjlighet till bättre social ställning. Bara namnet dragon förde med sig en doft av krigarliv, hästar och vackra uniformer. Det berättades från flera håll att Ståhl hade ovanligt gott handlag med hästar. Exempelvis blev han fortfarande inkallad för handräckningstjänst efter sitt avsked för att hjälpa till att rida in ”omöjliga” hästar. Sina egna nummerhästar skötte Ståhl med stor omsorg och kärlek.

En kort berättelse om soldat Ståhl: Det var förbjudet för dragonerna att ta med sig starka drycker till logementen. Ståhl slog vad med några kamrater att han skulle öppet passera genom vakten med en liter brännvin. Han inhandlade sin butelj på stan och blev stoppad av regementsvakten och tillfrågad vad han skulle göra med brännvinsflaskan svarade han: ”Medicin till stallet” och fick därför passera och vann vadet.

Det dröjde 9 år som soldat innan det kom en hustru som husmor till torpet. Den 24 augusti 1886 gifte han sig med Matilda Molin, född 1860, som var husföreståndarinnan hos rusthållaren. Helt harmoniskt och lyckligt blev väl inte förhållandet i äktenskapet, men det bestod livet ut, över 46 år. En ladugård hörde också till dragonens torp. Där fanns en ko, en hushållsgris och ett antal höns. Han var inte bara en stor djurvän, han ägnade också stor kärlek och omsorg om sin gårdstomt.

Ett dödfött gossebarn föddes 1886. 1891 föddes en son, Valder och 1895 föddes Ester, som blev min farmor. Sonen Valder tog värvning vid samma regemente som fadern och uppnådde furirs grad. Valder blev efter avsked från det militära ridande polis i Västerås och senare polis i Mjölby. Han avled 1959. Dottern Ester flyttade 1913 till Stockholm och bodde där livet ut och arbetade som piga/tjänarinna fram till 1929 då hon blev hemmafru. Hon avled 1961.

Dragon Ståhl var gladlynt och frispråkig, stark och uthållig. Han hade ovanligt lätt för att gå. Till Uppsala gick han flera gånger, ca 7 mil fram och tillbaka, en sträcka som kan jämföras med ett maratonlopp idag är 4,2 mil, för att handla och uträtta ärenden. Någon cykel ägde han aldrig, antagligen kunde han inte cykla. Hans stora fritidsnöje var att ströva omkring i skogen.

Ståhls tjänstetid som dragon blev 35 år. År 1912 begärde han avsked på egen begäran med vitsord, att han under tjänstetiden ”sig utmärkt väl skickat”, som det beskrivs i avskedspasset. Han hade också erhållit svärdsmedaljen. Den instiftades av Oskar I 1850 att tilldelas manskap inom krigsmakten efter minst 16 års tjänstgöringstid. Den som hade fått svärdsmedaljen fick i samband med pension ett årligt belopp om 15 kronor, så kallad medaljpension.

Hösten 1916 födde dottern Ester, som då bodde i Stockholm, en son som fick namnet Birger (min pappa). Barnbarnet blev av stor betydelse för Ståhl och hans hustru. Eftersom Ester var ogift och inte hade möjlighet att själv ta hand om sitt barn, tog hennes föräldrar på sig uppgiften att uppfostra pojken. Ståhl var då 59 år och hustrun 56 år. Birger blev den gamle Ståhls ögonsten, som följde morfar dagligen och lade sig även till med dennes språkbruk. Den som råkade göra dottersonen något förnär fick med morfar Ståhl att göra. Birger bodde hos sina morföräldrar till han var 21 år. 1937 flyttade han till Stockholm.

Efter avskedet som dragon fick Ståhl friköpa torpet Liljeberg och blev därmed lägenhetsägare. Stugan byggdes om och utökades 1921 till det utseende den har idag. Ståhl som aldrig tidigare varit sjuk råkade i slutet av 1920-talet ut för en åkomma som krävde sjukhusvård. Han kom in på Mörby lasarett och det blev en stor upplevelse för honom. Efter hemkomsten berättade han livfullt om den otroliga omvårdnad han fått av ”jäntorna”, dvs. sjuksköterskorna. Doktorn som behandlade honom var dessutom son till Ståhls gamle skvadronchef.

Ståhl led av prostatabesvär och de sista levnadsåren förmörkades av sjukdom. Hälsovården var inte så utvecklad i början på 1930-talet och han hade inte för vana att söka läkare. Han teg och led. Den 28 februari 1933 slutade han sina dagar och bygden Solvalla i Faringe blev på något sätt fattigare. Den originella hedersmannen tillika den sista dragonen vid rusthållet No 85 i Solvalla, Faringe socken begravdes i Faringe kyrka. Graven finns nu inte kvar. Hans hustru Matilda levde ytterligare 12 år och avled 1945.

Kerstin Lindström 23 oktober 2015

av Karin Hagman

I generalmönsterrullan för Södermanlands regemente, Strängnäs kompani 1848 ser man att Jonas Gren begärt avsked på grund av sjukdom, detta beviljades 27 oktober samma år. Avsked erhålls med anmälan om underhåll, tjänst ”utmärkt väl” enligt generalmönsterrullan. Då hade Jonas varit soldat på soldattorp nr 656 Gredby i Fogdö församling sedan 1819.

Jonas föddes den 29 februari 1788 i Näshulta församling, Södermanlands län som son till torparen Jonas Jonson och hans hustru Carin Larsdotter vid Lövåsen. Under uppväxten flyttar Jonas runt i församlingarna i norra Södermanland först tillsammans med sina föräldrar och sedan själv när han tjänar som dräng på olika gårdar i Ärla och Jäder innan han till slut kommer till Fogdö församling där han blir dräng på Wälnäs gård. Där träffar han Lovisa Ersdotter och när hon blir gravid gifter de sig i december 1817, tillsammans flyttar de 1818 till Gredby gård där deras första barn, en son föds.

1819 tar han tjänst i det militära med 50 dagars rekrytutbildning och kommer till soldattorp nr 656, Gredby, där han får soldatnamnet Gren. Jonas Gren kommer han sedan att heta till sin död. Soldattorpet ligger alldeles i närheten av Gredby gård där han arbetat som dräng en kort tid. På soldattorp nr 656 blir han kvar till dess han går i pension nästan trettio år senare.

Minst en gång varje år samlas knektar och befäl på Malma Hed för 22 dagars regementsövning. Inryckningen till mötena gick till så att de olika kompanierna tågade till en övernattningsplats en bit från Malmköping där de skulle vila sista natten för att vara pigga och fräscha när de tågade in på Heden i kompaniordning med Livkompaniet först. Dagarna upptogs mest av exercis och skjutövningar. Dagarna började med revelj klockan 4.00 och slutade med tapto klockan 21.00. Mot slutet av mötestiden var det övningar i förband som slutade med fälttjänstgöring.

Under åren på soldattorpet utökas familjen med fyra barn till. Den äldste sonen dör 13 år gammal i kramper. 1839 utökas familjen med en liten flicka. Maria Josefina är 10 år gammal när hon flyttar till familjen Gren, hennes mamma har dött, pappan är död sedan tidigare. De två systrarna som är lite äldre börjar arbeta som pigor men Maria Josefina får flytta hem till sin moster och hennes familj, där blir hon kvar till dess hon kan börja tjäna till sitt eget uppehälle.

Efter det Jonas begärt avsked flyttar familjen från soldattorpet till Grensborg, en liten backstuga inte alls långt ifrån den plats där familjen bott i så många år. På Grensborg bor Jonas och Lovisa kvar så länge de lever, i november 1855 dör Jonas Gren 67 år gammal i bröstsjukdom, hustrun Lovisa lever ytterligare tio år.

Jonas Gren är min sambos farfars farmors far.

av Anki Garmstedt

I Sadelmakarbostaden vid Drottningholms kungsgård (slott) föddes mellan 1833-1850 nio stycken barn. Tre av dessa dog tidigt, redan som spädbarn, men de övriga blev samtliga vuxna.

Jag måste börja med en ren allmän information om Drottningholm på den tiden. Mellan 1809-1846 stod själva slottsbyggnaden obebodd och förföll mer och mer för varje år.

1846 började Oskar I att delvis, med egna medel renovera slottet. Han fyllde rikssalen med samtida kungaporträtt, och lät bygga marmorspisar samt la in parkettgolv. I stensalen ordnade han till ett minnesrum för Karl XIV. Även Oskar II renoverade slottet och inredde då en slottssal i Barockstil.

Människorna som levde här vid den tiden hade ett ganska bra liv och på platsen fanns tillgång till det mesta. Gården var som ett eget litet samhälle i det övriga samhället. Där fanns det mesta.

Vid den här tiden hade man fått en bättre bro till fastlandet så det var lättare att ta dit varor, men många transporter skedde fortfarande med färja. Det fanns småbarnsskola och även en folkskola för de lite äldre barnen. Man får nog anse att det var tidigt i Sverige vid den tiden. Och därför fanns det också lärarbostäder vid gården.

För människors och djurs hälsa var det också välförsett. Med läkare, apotek och veterinär. När man läser om all verksamhet som fanns där blir man lite förvånad och förstår att väldigt många människor fick sin inkomst på platsen. Det fanns många olika byggnader på gården, men jag har inte lyckats hitta sadelmakarbostaden på kartan. Gården var, som det verkar, mer eller mindre självförsörjande.

För att nämna några byggnader fanns smedja, tvätt- och mangelbod, badhus, fiskarstuga, kakelugnsmästare och svanhus. I svanhuset bodde de vingklippta svanarna på vintern, när kanalerna i parken var frusna.

För fritiden fanns också aktiviteter. Kyrka, kägelbana, biljard, värdshus och inte att förglömma teatern. Hur mycket av detta de anställda hade tillgång till, vet jag inte, men en del kanske.

Tillbaka till vår sadelmakarfamilj. Efter vad barnbarnet Thea berättat så levde de ett gott liv och hon tillbringade en del tid där under sin uppväxt där, då hennes pappa dog tidigt.

”Fastrarna” som hon kallade dem, blev sömmerskor och Emma född 1836, blev kvar på Drottningholm hela sitt liv, dog 1916. Sömmerskor blev också Vilhelmina (Mina) född 1840 och Anna född 1847. Men de flyttade tidigt till Stockholm, där de bodde tillsammans och flyttade runt mellan olika adresser.

Matilda blev bara 22 år och dog på Drottningholm. Hon ska ha varit sjuklig i hela sitt liv. Dog i en njursjukdom. Dialys var väl inget någon ens hört talas om.

Brodern Martin född 1844, var lite ”Eljest” och gårdfarihandlare och diversearbetare. Han blev nästan 90 år. Han bodde en tid i Stockholm, men flyttade ut till Lovö på äldre dagar, så även han dog ute vid Drottningholm.

Endast det äldsta barnet gifte sig och fick egna barn. Viktor, född 1833. Han flyttade till Munsö där han blev torpare, sadelmakare och kronofjärdingsman.

På Drottningholm bodde även barnens mor-föräldrar. De ska ha bott någonstans i själva slottsbyggnaden. Morfar var timmerman där.

1881

I sadelmakarbostaden bodde inte bara familjen utan också lärlingar och gesäller. Som sadelmakarmästare var det nog mer eller mindre tvunget, att lära upp nya hela tiden.

Jag har hört berättas att, när deras pappa blev äldre hade han en rem fäst i taket, över sängen, för att lättare kunna resa sig upp. Detta fascinerade hans barnbarn. Pappan levde ända till 1889

1881 hade Viktor fått 4 barn, 3 levde. Det ena barnet var handikappat, och haltade svårt. Men 2 döttrar förde släkten vidare. Viktor dog 1883. Hans yngsta dotter var då endast 3 år.

Emma blev ”hemmadotter” och blev kvar på Drottningholm i hela sitt liv. Hon dog 1916. Efter vad jag förstår arbetade hon som sömmerska, men hade nog fullt upp med, att hjälpa till i det ganska stora hushållet. Ett ganska vanligt öde för äldsta dottern..

Vilhelmina bodde i Stockholm och arbetade där. Under en stor del av hennes liv levde hon tillsammans med sin syster. Vilhelmina dog 1883. 1887 blev Anna sjuk, i vad jag tror var TBC och inlagd på Sabbatsberg och hon dog 1897.

Martin, däremot överlevde dem alla och dog 3 månader innan sin 90-årsdag. Sedan finns det också många berättelser om Martin, att han gick runt i trakten av Munsö, knackade på i stugorna och undrade ”finns det någon sump i pannan”?

Men för övrigt har jag många tankar kring familjen. Sömmerska? Vad sydde de? Kläder? Herr- eller damkläder? Fick de någonsin uppleva uppfinningen symaskinen? Husqvarna började sin tillverkning 1872. Och då levde alla tre, Emma, Mina och Anna. Men den var nog väldigt dyr och ytterst få hade nog möjlighet att kunna köpa en. I varje fall för privat bruk.

Och elen, hur var det med den? 1880 började den bli lite mer allmän. Att sitta och sy i dålig belysning, måste ha varit mycket påfrestande för ögonen. Men framförallt undrar jag, hur var det att växa upp på Drottningholm? I denna lilla ”ankdamm” i samhället i övrigt? Hur stort måste inte Stockholm ha känts, när de flyttade dit?

Jag vill också tacka för all hjälp jag fick från Slottsarkivet.

av Eva Edberg

Den 5 maj 1733 föddes Ambjörn son till Johan Persson och Birgitta Ambjörnsdotter i Horn Skaraborgs län. Ambjörn växer upp i byn Horn. Han tar sedan tjänst i grannsocknen Flistad på Sörgården i Öja, som ligger ca 8 kilometer nordost om Horn vid sjön Östan. På Sörgården bor Maria dotter till bonden Lars Persson. Hon blir gravid och de gifter sig i januari 1759.

Ambjörn tar ett drängjobb på Breängen i Götlunda socken, som ligger bara några kilometer öster om Flistad. Dottern Brita föds redan i april. Ambjörn blir åbo i Stenatorp och familjen utökas med två flickor till.

Han trivs tydligen inte med tillvaron som åbo, för han bestämmer sig för att ta tjänst i det militära. Han blir antagen som ryttare i Västgöta kavalleriregemente No 5 Södra Vadsbo kompani den 11 mars 1767 som en mogen man på 33 vårar. De exercerade under den här perioden på Axevalla hed utanför Skövde under 14 dagar ungefär var tredje år. Regementet deltog inte i någon strid under Frihetstiden, inte heller under Gustaf den tredjes tid.

Rusthållet Östergården ligger i Värings socken, Lilla Väring bara 4 kilometer väster om Stenatorp. Soldattorpet ligger 500 meter från gården inne i skogen. Utmed denna skogsväg ligger flera soldattorp, så idag kallas den Knektvägen. Ambjörn får soldatnamnet Österberg efter gården. Av generalmönsterrullan 1777 framgår att han är 5 fot och 9 tum dvs. 175 cm lång och att soldattorpet blivit godkänt vid syn. Hästen har bläs.

Ambjörn och hästen går sedan till generalmönstring de ca 3 milen till Axevalla hed 1781 och 1785. Han tillhör då andre majorens kompani. Det noteras att hästen, en svart valack som är 9 fot och 4 tum hög, börjar bli gammal och har blivit halt efter ett elakt slag. Vid mönstringen1791 noteras att hästen har förbättrats och godkänns, men tyvärr dör den 16 maj 1791 och ersätts av en 4-årig valack med samma höjd. 1798 är det dags för mönstring igen. Ambjörn är nu 65 år och har tjänat som soldat i 31 år. Den nya hästen har blivit 11 år och allt är frid och fröjd. Ambjörn går iväg på sin sista mönstring 1801.

Vad hände då med hans familj. Han fick ytterligare tre barn i Lilla Väring varav två söner. Dessa dör båda i småbarnsåldern. Alla fyra flickorna växer upp och gifter sig och får barn. Ambjörns fru dör 1801 och Ambjörn 5 år senare på sin post. Av bouppteckningen framgår att hans bohag är värt 30 riksdaler.

Ambjörn är min mormors mormors morfar. Bilden visar hur torpet ser ut idag. Om man tar bort övervåningen och halverar längden och en tredjedel av bredden blir det mer som det såg ut.