av Kerstin Lindström

Den 18 maj 1857 föddes Erik Gustaf Oskar Andersson i Faringe, Uppsala län. Oskars far hette Anders Ersson Djerf och var född 1829. Han var soldat vid Bärby rote No 66, vilket även hans far, vice kopral Erik Mattsson Djerf, född 1786 hade varit. Oskars mor hette Ulrika Charlotte Ersdotter och var född 1834 i Alunda.

Oskar hade 4 syskon, en bror och 3 systrar. Han arbetade som dräng hos bönderna i Solvalla. I 30 år hade Gustaf Wallen varit rusthållets dragon när han begärde avsked för att flytta från trakten. Rusthållet måste därför skaffa en efterträdare. Då blev drängen Oskar, 20 år gammal, tillfrågad om han var villig att åta sig uppgiften. Det var alltså ur en gammal soldatsläkt som den nye dragonen rekryterades. Enligt generalmönsterrullarna antogs Erik Gustaf Oskar Anderson till dragon för Solvalla rote No 85 vid Uppsala skvadron af Kungliga Lifregementet dragon Corps den 24 februari 1877 och fick soldatnamnet Ståhl. (Anställningskontrakt saknas.)

Ståhl antogs som rekryt vid Uppsala Sqvadron. Efter fullgjorda 90 dagars utbildning kom han tillbaka till Solvalla. Hästen ställdes i stallet hos rusthållaren, Carl Olof Åkerfeldt och hästens och dragonens utrustning lades in i rustkammaren. Under sommaren 1877 hade rusthållarna flyttat upp dragonens torp till den i skiftet anvisade platsen, Liljeberg och den 14 november kunde Ståhl ta sin bostad i besittning. Hans syster Anna Augusta Djerf, 14 år gammal, flyttade med honom som hjälp i hushållet. Året därpå var han åter inkallad för fortsättning på sin rekrytutbildning i 90 dagar. Diciplinen var hård.

Dragonyrket var eftersökt av många orsaker. Det gav en relativt god inkomst, tillfälle till utbildning och möjlighet till bättre social ställning. Bara namnet dragon förde med sig en doft av krigarliv, hästar och vackra uniformer. Det berättades från flera håll att Ståhl hade ovanligt gott handlag med hästar. Exempelvis blev han fortfarande inkallad för handräckningstjänst efter sitt avsked för att hjälpa till att rida in ”omöjliga” hästar. Sina egna nummerhästar skötte Ståhl med stor omsorg och kärlek.

En kort berättelse om soldat Ståhl: Det var förbjudet för dragonerna att ta med sig starka drycker till logementen. Ståhl slog vad med några kamrater att han skulle öppet passera genom vakten med en liter brännvin. Han inhandlade sin butelj på stan och blev stoppad av regementsvakten och tillfrågad vad han skulle göra med brännvinsflaskan svarade han: ”Medicin till stallet” och fick därför passera och vann vadet.

Det dröjde 9 år som soldat innan det kom en hustru som husmor till torpet. Den 24 augusti 1886 gifte han sig med Matilda Molin, född 1860, som var husföreståndarinnan hos rusthållaren. Helt harmoniskt och lyckligt blev väl inte förhållandet i äktenskapet, men det bestod livet ut, över 46 år. En ladugård hörde också till dragonens torp. Där fanns en ko, en hushållsgris och ett antal höns. Han var inte bara en stor djurvän, han ägnade också stor kärlek och omsorg om sin gårdstomt.

Ett dödfött gossebarn föddes 1886. 1891 föddes en son, Valder och 1895 föddes Ester, som blev min farmor. Sonen Valder tog värvning vid samma regemente som fadern och uppnådde furirs grad. Valder blev efter avsked från det militära ridande polis i Västerås och senare polis i Mjölby. Han avled 1959. Dottern Ester flyttade 1913 till Stockholm och bodde där livet ut och arbetade som piga/tjänarinna fram till 1929 då hon blev hemmafru. Hon avled 1961.

Dragon Ståhl var gladlynt och frispråkig, stark och uthållig. Han hade ovanligt lätt för att gå. Till Uppsala gick han flera gånger, ca 7 mil fram och tillbaka, en sträcka som kan jämföras med ett maratonlopp idag är 4,2 mil, för att handla och uträtta ärenden. Någon cykel ägde han aldrig, antagligen kunde han inte cykla. Hans stora fritidsnöje var att ströva omkring i skogen.

Ståhls tjänstetid som dragon blev 35 år. År 1912 begärde han avsked på egen begäran med vitsord, att han under tjänstetiden ”sig utmärkt väl skickat”, som det beskrivs i avskedspasset. Han hade också erhållit svärdsmedaljen. Den instiftades av Oskar I 1850 att tilldelas manskap inom krigsmakten efter minst 16 års tjänstgöringstid. Den som hade fått svärdsmedaljen fick i samband med pension ett årligt belopp om 15 kronor, så kallad medaljpension.

Hösten 1916 födde dottern Ester, som då bodde i Stockholm, en son som fick namnet Birger (min pappa). Barnbarnet blev av stor betydelse för Ståhl och hans hustru. Eftersom Ester var ogift och inte hade möjlighet att själv ta hand om sitt barn, tog hennes föräldrar på sig uppgiften att uppfostra pojken. Ståhl var då 59 år och hustrun 56 år. Birger blev den gamle Ståhls ögonsten, som följde morfar dagligen och lade sig även till med dennes språkbruk. Den som råkade göra dottersonen något förnär fick med morfar Ståhl att göra. Birger bodde hos sina morföräldrar till han var 21 år. 1937 flyttade han till Stockholm.

Efter avskedet som dragon fick Ståhl friköpa torpet Liljeberg och blev därmed lägenhetsägare. Stugan byggdes om och utökades 1921 till det utseende den har idag. Ståhl som aldrig tidigare varit sjuk råkade i slutet av 1920-talet ut för en åkomma som krävde sjukhusvård. Han kom in på Mörby lasarett och det blev en stor upplevelse för honom. Efter hemkomsten berättade han livfullt om den otroliga omvårdnad han fått av ”jäntorna”, dvs. sjuksköterskorna. Doktorn som behandlade honom var dessutom son till Ståhls gamle skvadronchef.

Ståhl led av prostatabesvär och de sista levnadsåren förmörkades av sjukdom. Hälsovården var inte så utvecklad i början på 1930-talet och han hade inte för vana att söka läkare. Han teg och led. Den 28 februari 1933 slutade han sina dagar och bygden Solvalla i Faringe blev på något sätt fattigare. Den originella hedersmannen tillika den sista dragonen vid rusthållet No 85 i Solvalla, Faringe socken begravdes i Faringe kyrka. Graven finns nu inte kvar. Hans hustru Matilda levde ytterligare 12 år och avled 1945.

Kerstin Lindström 23 oktober 2015