Den siste dragonen vid rusthållet No 85 i Solvall, Faringe socken

av Kerstin Lindström

Den 18 maj 1857 föddes Erik Gustaf Oskar Andersson i Faringe, Uppsala län. Oskars far hette Anders Ersson Djerf och var född 1829. Han var soldat vid Bärby rote No 66, vilket även hans far, vice kopral Erik Mattsson Djerf, född 1786 hade varit. Oskars mor hette Ulrika Charlotte Ersdotter och var född 1834 i Alunda.

Oskar hade 4 syskon, en bror och 3 systrar. Han arbetade som dräng hos bönderna i Solvalla. I 30 år hade Gustaf Wallen varit rusthållets dragon när han begärde avsked för att flytta från trakten. Rusthållet måste därför skaffa en efterträdare. Då blev drängen Oskar, 20 år gammal, tillfrågad om han var villig att åta sig uppgiften. Det var alltså ur en gammal soldatsläkt som den nye dragonen rekryterades. Enligt generalmönsterrullarna antogs Erik Gustaf Oskar Anderson till dragon för Solvalla rote No 85 vid Uppsala skvadron af Kungliga Lifregementet dragon Corps den 24 februari 1877 och fick soldatnamnet Ståhl. (Anställningskontrakt saknas.)

Dragonen Oscar Ståhl
Dragonen Oscar Ståhl

Ståhl antogs som rekryt vid Uppsala Sqvadron. Efter fullgjorda 90 dagars utbildning kom han tillbaka till Solvalla. Hästen ställdes i stallet hos rusthållaren, Carl Olof Åkerfeldt och hästens och dragonens utrustning lades in i rustkammaren. Under sommaren 1877 hade rusthållarna flyttat upp dragonens torp till den i skiftet anvisade platsen, Liljeberg och den 14 november kunde Ståhl ta sin bostad i besittning. Hans syster Anna Augusta Djerf, 14 år gammal, flyttade med honom som hjälp i hushållet. Året därpå var han åter inkallad för fortsättning på sin rekrytutbildning i 90 dagar. Diciplinen var hård.

 

Dragontorpet Liljeberg
Dragontorpet Liljeberg

Dragonyrket var eftersökt av många orsaker. Det gav en relativt god inkomst, tillfälle till utbildning och möjlighet till bättre social ställning. Bara namnet dragon förde med sig en doft av krigarliv, hästar och vackra uniformer. Det berättades från flera håll att Ståhl hade ovanligt gott handlag med hästar. Exempelvis blev han fortfarande inkallad för handräckningstjänst efter sitt avsked för att hjälpa till att rida in ”omöjliga” hästar. Sina egna nummerhästar skötte Ståhl med stor omsorg och kärlek.

En kort berättelse om soldat Ståhl: Det var förbjudet för dragonerna att ta med sig starka drycker till logementen. Ståhl slog vad med några kamrater att han skulle öppet passera genom vakten med en liter brännvin. Han inhandlade sin butelj på stan och blev stoppad av regementsvakten och tillfrågad vad han skulle göra med brännvinsflaskan svarade han: ”Medicin till stallet” och fick därför passera och vann vadet.

Det dröjde 9 år som soldat innan det kom en hustru som husmor till torpet. Den 24 augusti 1886 gifte han sig med Matilda Molin, född 1860, som var husföreståndarinnan hos rusthållaren. Helt harmoniskt och lyckligt blev väl inte förhållandet i äktenskapet, men det bestod livet ut, över 46 år. En ladugård hörde också till dragonens torp. Där fanns en ko, en hushållsgris och ett antal höns. Han var inte bara en stor djurvän, han ägnade också stor kärlek och omsorg om sin gårdstomt.

Ett dödfött gossebarn föddes 1886. 1891 föddes en son, Valder och 1895 föddes Ester, som blev min farmor. Sonen Valder tog värvning vid samma regemente som fadern och uppnådde furirs grad. Valder blev efter avsked från det militära ridande polis i Västerås och senare polis i Mjölby. Han avled 1959. Dottern Ester flyttade 1913 till Stockholm och bodde där livet ut och arbetade som piga/tjänarinna fram till 1929 då hon blev hemmafru. Hon avled 1961.

Mathilda Ståhl med sonen Valder och dottern Ester
Mathilda Ståhl med sonen Valder och dottern Ester

Dragon Ståhl var gladlynt och frispråkig, stark och uthållig. Han hade ovanligt lätt för att gå. Till Uppsala gick han flera gånger, ca 7 mil fram och tillbaka, en sträcka som kan jämföras med ett maratonlopp idag är 4,2 mil, för att handla och uträtta ärenden. Någon cykel ägde han aldrig, antagligen kunde han inte cykla. Hans stora fritidsnöje var att ströva omkring i skogen.

Ståhls tjänstetid som dragon blev 35 år. År 1912 begärde han avsked på egen begäran med vitsord, att han under tjänstetiden ”sig utmärkt väl skickat”, som det beskrivs i avskedspasset. Han hade också erhållit svärdsmedaljen. Den instiftades av Oskar I 1850 att tilldelas manskap inom krigsmakten efter minst 16 års tjänstgöringstid. Den som hade fått svärdsmedaljen fick i samband med pension ett årligt belopp om 15 kronor, så kallad medaljpension.

Hösten 1916 födde dottern Ester, som då bodde i Stockholm, en son som fick namnet Birger (min pappa). Barnbarnet blev av stor betydelse för Ståhl och hans hustru. Eftersom Ester var ogift och inte hade möjlighet att själv ta hand om sitt barn, tog hennes föräldrar på sig uppgiften att uppfostra pojken. Ståhl var då 59 år och hustrun 56 år. Birger blev den gamle Ståhls ögonsten, som följde morfar dagligen och lade sig även till med dennes språkbruk. Den som råkade göra dottersonen något förnär fick med morfar Ståhl att göra. Birger bodde hos sina morföräldrar till han var 21 år. 1937 flyttade han till Stockholm.

Efter avskedet som dragon fick Ståhl friköpa torpet Liljeberg och blev därmed lägenhetsägare. Stugan byggdes om och utökades 1921 till det utseende den har idag. Ståhl som aldrig tidigare varit sjuk råkade i slutet av 1920-talet ut för en åkomma som krävde sjukhusvård. Han kom in på Mörby lasarett och det blev en stor upplevelse för honom. Efter hemkomsten berättade han livfullt om den otroliga omvårdnad han fått av ”jäntorna”, dvs. sjuksköterskorna. Doktorn som behandlade honom var dessutom son till Ståhls gamle skvadronchef.

Ståhl led av prostatabesvär och de sista levnadsåren förmörkades av sjukdom. Hälsovården var inte så utvecklad i början på 1930-talet och han hade inte för vana att söka läkare. Han teg och led. Den 28 februari 1933 slutade han sina dagar och bygden Solvalla i Faringe blev på något sätt fattigare. Den originella hedersmannen tillika den sista dragonen vid rusthållet No 85 i Solvalla, Faringe socken begravdes i Faringe kyrka. Graven finns nu inte kvar. Hans hustru Matilda levde ytterligare 12 år och avled 1945.

Kerstin Lindström 23 oktober 2015

Annonser

Moder okänd – Jenny Berg 1865-1929

av Tom Rimbrant

Jag hittade för några år sedan en kartong med gamla bilder från vår släkt, som jag inte visste så mycket om. Utifrån en bild började jag sedan forska på personen ifråga. En av dessa bilder föreställde Jenny, som föddes med både fader och moder okänd, vilket var en nöt att knäcka, men det gick.

Så här stod det i födelseboken:

Barnets namn: Jenny

Föräldrar: okände, modern 25 år

Hemvist: Brunnsgatan 23

Barnmorska: fru Borin

Födelsedatum: 22 oktober 1865

Döpt: 23 oktober av Burg

Faddrar: Ej några närvarande, barnmorskan

Det var ingen riktigt bra start på livet, särskilt som Jenny visar sig ha både en mor och en far, som dessutom är förmögen.

Jenny Berg
Jenny Berg

Den 24 oktober bär det av till barnhemmet enligt anteckningarna: ” Till inlösen uti Allmänna Barnhuset emot erläggande af 300 kronor anmäles späda barnet Jenny”. Det betyder att modern inte ammade sitt barn, förmodligen för att få vara anonym. Om kvinnan ammade sitt barn var hjälpen gratis. Som jag ska visa fanns det nog en anledning för föräldrarna att ligga lite lågt en tid.

I februari 1866 flyttas Jenny från barnhemmet till torparparet Norberg på Wermdö som fosterbarn. I december 1872 står: ” Flyttad till Winhandlaren Anselm Berg, Ö. Beridarebarngatan 2 i Clara församling”. Här har vi fadern, men vem är modern? Varför flyttas Jenny till sin far? Upphör de barnavårdande myndigheternas skyldighet när barnet fyller sju år, eller är det Anselm som vill ha hem sin dotter?

För att hitta modern började jag med hennes hemvist, Brunnsgatan 23, för att se om det fanns några kvinnor födda 1840. Det fanns en, men det visade sig vara en återvändsgränd. Däremot bodde barnmorskan fru Borin på adressen. Jag trodde det var en tillfällighet, men när jag bläddrade vidare i Jennys födelsebok fann jag från oktober-december inte mindre än fem ”okända” kvinnor till som fru Borin förlöst, alla med adress Brunnsgatan 23. Här kunde barnen både födas och döpas, och mödrarna kanske vila ut en tid.

Nu började jag se om det kunde finnas någon kvinna i Anselms närhet född 1840. I husförhörsboken 1866, bodde en Mamsell Clara Svensson född det året hos Anselm. Födelseplatsen var ej angiven. Den hittade jag dock i mantalsregistret, Staden Inre (Gamla stan). Hon var dotter till vinskänken Eduard Svensson och hans hustru Viveka Christina. Det fanns två döttrar till i familjen, varav den ene är Anselms fru Laura.

Nu backar vi bandet till 1859 på Slottsbacken 6, där familjen Svensson bor. Det här året dör Eduard Svensson och in flyttar en ung kypare, Anselm Berg. 1862 gifter han sig med Laura och 1863 föds deras dotter Alexandra. I december 1864 dör även Clara och Lauras mor, Viveka. Hon gravsätts i januari 1865, och nu är det nio månader till Jenny föds. Den 25 november (Jenny är nu 1 mån) flyttar familjen Berg från Gamla stan till hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg. Clara flyttar också samma dag men står inte tillsammans med Bergs i utflyttningsboken. Jag tror hon kommer från Brunnsgatan 23.

Nu begär jag ut Claras bouppteckning på stadsarkivet. Så här står det: ”att Clara Viveka Edvardina Svensson, ogift, avlidit den 2 december 1927 och enligt intyg såsom arvinge efterlämnat dottern Jenny Berg, myndig. ”

Det finns två saker till att berätta. När Jenny flyttar hem till Anselm i december 1872, är det ca 11 månader till min morfar Arvid föds. En ny kvinna har korsat Anselms väg, pigan Christina Sofia Andersson. Hon föder tvillingar, och priset på barnhemmet har höjts till 400 kr/ barn. 800kr blir kanske för mycket att punga ut med, så Christina ammar ett barn, och därmed är hennes identitet röjd.

I Anselms stora familj bor också en ung man, Carl Axel. Han står som: yngling/lärling i mantalsuppgifterna, men när Jenny flyttar in blir han fosterson och Jenny får titeln fosterdotter.

När Anselm dör 1921 skriver Emil Norlander, revymakare, journalist och författare, en minnestext i Stockholmstidningen den 29 april. Jag bifogar den. Kopian är inte den bästa, men om ni förstorar den går det ganska bra att läsa.

 

Anselm, munskänk
Anselm, munskänk

 

 

Släkten Andersson på Borg

av Karin Ohlsson

På Karindagen, den 2 augusti 1963, slog åskan ner i lagårn på Borg. Skullen var full med hö, inkörd tidigare under sommaren, Den antändes omedelbart och elden spred sig snabbt. Byggnaden brann ner till grunden.

Detta var den värsta dagen dittills i mitt 14-åriga liv! Det samma gällde min morbror och mina mostrar, som bodde på gården. Branden påverkade deras liv åtskilliga år framåt i tiden.

 

Borg, släktgården
Borg, släktgården

I slutet av 1800-talet var Borg ½ mantal kronoskattehemman i Sigtuna rote, Frustuna socken. Gården ligger c:a 3 km söder om Gnesta.

Karl Johan och Johanna

Detta par var min morfars föräldrar. De kom till Borg som brukare år 1886. Morfar Ivar var 2 år då. Det fanns även en äldre bror, Erik. Han gjorde ett gott gifte och flyttade hemifrån 1895. Samma år flyttade ägaren till Borg, en gamling vid namn Jonas Larsson, in som inhysing. Han betalade för sig med 75 öre/dag. Han blev så småningom dement och avled 82 år gammal, i oktober 1905.

Karl Johan och Johanna Andersson
Karl Johan och Johanna Andersson

Av bouppteckningen framgår att hans närmaste släktingar var tre brorsdöttrar. Ingen av dem var intresserad av Borg, så Karl Johan fick köpa gården! Den värderades till 7 500 kr i bouppteckningen. Karl Johan lånade pengar mot inteckningar. Han hade tur, som kom över en ganska stor gård. Det gick bra för bonden på Borg. Sonen Ivar växte upp, man höll sig med pigor och drängar. Man skaffade fler kor och byggde en större lagård

Ivar och Julia

Ivar och Julia var kusiner. Men när de gifte sig år 1909, var detta inget hinder. Det blev snart tillökning i hemmet. Mellan åren 1910 och 1921 föddes två söner och fem döttrar. Barnen fick hjälpa till i arbetet, både i hushållet, utomhus och med djuren.

Karl Ivar Andersson och Julia Matilda Johansson
Karl Ivar Andersson och Julia Matilda Johansson
Lille Ellert – gömd men icke glömd

Scharlakansfeber var en svår sjukdom år 1917. Särskilt små barn var utsatta, och många dog. När småflickorna på Borg blev smittade, var föräldrarna säkert mycket oroliga. Men sonen Ellert var tack och lov frisk! En försigkommen och duktig pojke. Var det därför han skickades iväg till doktorn i Gnesta, för att hämta medicin åt systrarna? Det var mitt i vintern. Inte så långt att gå, bara 3-4 km. Men Ellert, som bara var 5 år, kom inte tillbaka hem förrän det var mörkt, och han frös förfärligt.

Ellert med systrarna Rut, Maja och Olga
Ellert med systrarna Rut, Maja och Olga

Mamma Julia bäddade ner honom. Redan samma natt fick han hög feber och frossa. Röda utslag över hela kroppen. Man skickade efter doktorn, som konstaterade röda hund. Systrarna tillfrisknade så småningom, men inte Ellert. Den 5 februari dog han, till föräldrarnas stora sorg.

Långt in i vuxen ålder har hans systrar ältat frågan: Varför skickade man pojken? Fanns det ingen vuxen, som kunde gått istället? Ingen kunde ge ett svar.

Gravstenen på Frustuna kyrkogård står kvar än idag. ”Vår lille Ellert, du är gömd men icke glömd” lyder inskriptionen

Rut, Maja, Olle – syskontrion på Borg

Efter Ellerts död föddes Karl Olov, den efterlängtade sonen, den ende bland fem systrar. Att han skulle ta över gården en dag var givet. Något annat alternativ fanns inte. Tre av systrarna gifte sig och flyttade hemifrån. Mor Julia dog. Den äldsta systern Rut tog naturligt över husmorsskapet. Mellansystern Maja hade alltid haft bäst hand med djuren, duktig att handmjölka, trivdes med arbetet ute på åker och äng. Olle, Rut och Maja blev helt enkelt kvar hemma. De tre andra systrarna, Olga, Thyra och Inga, och snart även vi barn, kom ofta och hjälpte till när extra arbetskraft behövdes i höskörden, slåttern eller med djuren.

Maja diskar mjölkflaskorna och en 8-årig Karin klappar kvigan Monetta
Maja diskar mjölkflaskorna och en 8-årig Karin klappar kvigan Monetta

Sådan var min barndom. Jag älskade att vara med moster Maja i hennes dagliga sysslor, jag hade ”egna” kycklingar, jag var med och motade kor, jag fick mata höns och grisar.

Morfar Ivar levde till 1955, han blev ”argsint” på slutet. Vi barn var rädda för honom. Det var bara Rut, som han tålde.

Rut sydde åt fruarna i Gnesta, och fick på så sätt lite egna pengar. Rut var som man sa ”körksam”, med andra ord troende. Hon var söndagsskollärarinna och cyklade till Gnesta varje söndag för att undervisa oss barn och gå i kyrkan. Rut skötte hushållet åt sina syskon hela livet. Hennes arbets-uppgifter var lika svåra och tunga, som dem ute på fälten och i lagården. Dessutom hade hon tid och lust att sy och skapa. Som ogift kvinna rönte hon inte den uppskattning för sitt livsverk, som hon var värd. Hennes gudstro hjälpte henne livet igenom.

Branden

När åskan slagit ner i lagårn, är det Olle som först kommer dit. Han får med sig den vettskrämda hästen ut, springer med henne uppför lagårdsbacken och lägger på vägbommen, så hon inte ska komma tillbaka. Maja måste lägga en grimma på kvigan, som står inne för kalvning, innan hon får med henne ut. Hon kommer dock ihåg att öppna för hönsen, så de i bästa fall kan ta sig ut själva. Under tiden sprider sig branden med våldsam fart på höskullen ovanför hennes huvud.

Rut får en omöjlig order av sin bror innan han rusar ut: Ring efter brandkårn! Telefonen är död, hon springer så fort hon kan till ”grannas”. Därifrån går det att ringa. Att hon inte fick hjärtslag på kuppen är ett under.

Vi bor i Älvkullen, ett par km från Borg. Mamma, min syster och jag tar oss dit så fort vi kan, när vi förstår vad som hänt. Vi möts av kaos. Brandkåren är där, men lagårn, logen och vagnslidret är redan nerbrunna. Vagnar, kärror, redskap, seldon, den fina 1800-talssläden, tröskverket – allt är borta. Nyfikna åskådare har samlats och står i klungor. Gårdens kvinnfolk gråter och är förtvivlade, jag också, morbror är arg och förtvivlad. Branden innebär en stor ekonomisk förlust för honom. Det konstiga ordet ”underförsäkrad” nämns i tidningen dagen därpå.

Tiden läker alla sår, sägs det. Man rustar upp den gamla lilla lagårn, som ligger nära bostadshuset. Man säljer av några kor. Maja får börja handmjölka igen. Sommaren därpå byggs en ny, större lagård. Min pappa, Gustav Strand, som är snickare, ansvarar för bygget.

Borg i nutid

Jag växte upp, och lämnade min barndoms bygd. Olle och Maja stretade på med sitt jordbruk och sina djur. När hästen blev gammal och sjuk tog Olle med henne upp i skogen och sköt henne med geväret. Han hade grävt en grav åt henne i förväg. De sista korna skickades iväg till slakt år 1982.

Rut tillbringade sina sista år på Dagaborg i Björnlunda, där hon dog 2001. Olle dog 2005. När Maja blev ensam kvar flyttade hon till Liljedalshemmet i Gnesta. Hon dog där 2009.

 

Min kusin Annika Davidsson och hennes man Göran är idag ägare till Borg. De har några får och höns. Odlingen består endast av hö och vall. Efter syskonens död har Göran renoverat det gamla bostadshuset med varsam hand. Det är nu är mycket fint och trivsamt.

 

Annika och Göran Davidsson, nuvarande ägare till Borg
Annika och Göran Davidsson, nuvarande ägare till Borg

Med denna berättelse vann jag 2a pris i berättartävlingen på släktforskardagarna 2015 i Nyköping. Tävlingen var ett samarbete mellan Nyköping Oxelösunds Släktforskarförening och Södermanlands Nyheter.

 

Nacka 2015-08-29

Karin Ohlsson

 

 

Jonas Gren, indelt soldat

av Karin Hagman

I generalmönsterrullan för Södermanlands regemente, Strängnäs kompani 1848 ser man att Jonas Gren begärt avsked på grund av sjukdom, detta beviljades 27 oktober samma år. Avsked erhålls med anmälan om underhåll, tjänst ”utmärkt väl” enligt generalmönsterrullan. Då hade Jonas varit soldat på soldattorp nr 656 Gredby i Fogdö församling sedan 1819.

Jonas föddes den 29 februari 1788 i Näshulta församling, Södermanlands län som son till torparen Jonas Jonson och hans hustru Carin Larsdotter vid Lövåsen. Under uppväxten flyttar Jonas runt i församlingarna i norra Södermanland först tillsammans med sina föräldrar och sedan själv när han tjänar som dräng på olika gårdar i Ärla och Jäder innan han till slut kommer till Fogdö församling där han blir dräng på Wälnäs gård. Där träffar han Lovisa Ersdotter och när hon blir gravid gifter de sig i december 1817, tillsammans flyttar de 1818 till Gredby gård där deras första barn, en son föds.

1819 tar han tjänst i det militära med 50 dagars rekrytutbildning och kommer till soldattorp nr 656, Gredby, där han får soldatnamnet Gren. Jonas Gren kommer han sedan att heta till sin död. Soldattorpet ligger alldeles i närheten av Gredby gård där han arbetat som dräng en kort tid. På soldattorp nr 656 blir han kvar till dess han går i pension nästan trettio år senare.

Sörmländskt soldattorp
Sörmländskt soldattorp

Minst en gång varje år samlas knektar och befäl på Malma Hed för 22 dagars regementsövning. Inryckningen till mötena gick till så att de olika kompanierna tågade till en övernattningsplats en bit från Malmköping där de skulle vila sista natten för att vara pigga och fräscha när de tågade in på Heden i kompaniordning med Livkompaniet först. Dagarna upptogs mest av exercis och skjutövningar. Dagarna började med revelj klockan 4.00 och slutade med tapto klockan 21.00. Mot slutet av mötestiden var det övningar i förband som slutade med fälttjänstgöring.

Under åren på soldattorpet utökas familjen med fyra barn till. Den äldste sonen dör 13 år gammal i kramper. 1839 utökas familjen med en liten flicka. Maria Josefina är 10 år gammal när hon flyttar till familjen Gren, hennes mamma har dött, pappan är död sedan tidigare. De två systrarna som är lite äldre börjar arbeta som pigor men Maria Josefina får flytta hem till sin moster och hennes familj, där blir hon kvar till dess hon kan börja tjäna till sitt eget uppehälle.

Efter det Jonas begärt avsked flyttar familjen från soldattorpet till Grensborg, en liten backstuga inte alls långt ifrån den plats där familjen bott i så många år. På Grensborg bor Jonas och Lovisa kvar så länge de lever, i november 1855 dör Jonas Gren 67 år gammal i bröstsjukdom, hustrun Lovisa lever ytterligare tio år.

Jonas Gren är min sambos farfars farmors far.

Drottningholms kungsgård – ett eget samhälle

av Anki Garmstedt

I Sadelmakarbostaden vid Drottningholms kungsgård (slott) föddes mellan 1833-1850 nio stycken barn. Tre av dessa dog tidigt, redan som spädbarn, men de övriga blev samtliga vuxna.

Jag måste börja med en ren allmän information om Drottningholm på den tiden. Mellan 1809-1846 stod själva slottsbyggnaden obebodd och förföll mer och mer för varje år.

1846 började Oskar I att delvis, med egna medel renovera slottet. Han fyllde rikssalen med samtida kungaporträtt, och lät bygga marmorspisar samt la in parkettgolv. I stensalen ordnade han till ett minnesrum för Karl XIV. Även Oskar II renoverade slottet och inredde då en slottssal i Barockstil.

Människorna som levde här vid den tiden hade ett ganska bra liv och på platsen fanns tillgång till det mesta. Gården var som ett eget litet samhälle i det övriga samhället. Där fanns det mesta.

 

Flottsbro till Drottningholm - vykort 1905
Flottsbro till Drottningholm – vykort 1905

Vid den här tiden hade man fått en bättre bro till fastlandet så det var lättare att ta dit varor, men många transporter skedde fortfarande med färja. Det fanns småbarnsskola och även en folkskola för de lite äldre barnen. Man får nog anse att det var tidigt i Sverige vid den tiden. Och därför fanns det också lärarbostäder vid gården.

För människors och djurs hälsa var det också välförsett. Med läkare, apotek och veterinär. När man läser om all verksamhet som fanns där blir man lite förvånad och förstår att väldigt många människor fick sin inkomst på platsen. Det fanns många olika byggnader på gården, men jag har inte lyckats hitta sadelmakarbostaden på kartan. Gården var, som det verkar, mer eller mindre självförsörjande.

För att nämna några byggnader fanns smedja, tvätt- och mangelbod, badhus, fiskarstuga, kakelugnsmästare och svanhus. I svanhuset bodde de vingklippta svanarna på vintern, när kanalerna i parken var frusna.

För fritiden fanns också aktiviteter. Kyrka, kägelbana, biljard, värdshus och inte att förglömma teatern. Hur mycket av detta de anställda hade tillgång till, vet jag inte, men en del kanske.

 

Tillbaka till vår sadelmakarfamilj. Efter vad barnbarnet Thea berättat så levde de ett gott liv och hon tillbringade en del tid där under sin uppväxt där, då hennes pappa dog tidigt.

Viktors dotter Dorothea (Thea)
Viktors dotter Dorothea (Thea)

”Fastrarna” som hon kallade dem, blev sömmerskor och Emma född 1836, blev kvar på Drottningholm hela sitt liv, dog 1916. Sömmerskor blev också Vilhelmina (Mina) född 1840 och Anna född 1847. Men de flyttade tidigt till Stockholm, där de bodde tillsammans och flyttade runt mellan olika adresser.

Matilda blev bara 22 år och dog på Drottningholm. Hon ska ha varit sjuklig i hela sitt liv. Dog i en njursjukdom. Dialys var väl inget någon ens hört talas om.

Brodern Martin född 1844, var lite ”Eljest” och gårdfarihandlare och diversearbetare. Han blev nästan 90 år. Han bodde en tid i Stockholm, men flyttade ut till Lovö på äldre dagar, så även han dog ute vid Drottningholm.

Endast det äldsta barnet gifte sig och fick egna barn. Viktor, född 1833. Han flyttade till Munsö där han blev torpare, sadelmakare och kronofjärdingsman.

Sadelmakarens yngsta barnbarn Elvina framför Drottningholm
Sadelmakarens yngsta barnbarn Elvina framför Drottningholm

På Drottningholm bodde även barnens mor-föräldrar. De ska ha bott någonstans i själva slottsbyggnaden. Morfar var timmerman där.

1881

I sadelmakarbostaden bodde inte bara familjen utan också lärlingar och gesäller. Som sadelmakarmästare var det nog mer eller mindre tvunget, att lära upp nya hela tiden.

Jag har hört berättas att, när deras pappa blev äldre hade han en rem fäst i taket, över sängen, för att lättare kunna resa sig upp. Detta fascinerade hans barnbarn. Pappan levde ända till 1889

1881 hade Viktor fått 4 barn, 3 levde. Det ena barnet var handikappat, och haltade svårt. Men 2 döttrar förde släkten vidare. Viktor dog 1883. Hans yngsta dotter var då endast 3 år.

Emma blev ”hemmadotter” och blev kvar på Drottningholm i hela sitt liv. Hon dog 1916. Efter vad jag förstår arbetade hon som sömmerska, men hade nog fullt upp med, att hjälpa till i det ganska stora hushållet. Ett ganska vanligt öde för äldsta dottern..

Vilhelmina bodde i Stockholm och arbetade där. Under en stor del av hennes liv levde hon tillsammans med sin syster. Vilhelmina dog 1883. 1887 blev Anna sjuk, i vad jag tror var TBC och inlagd på Sabbatsberg och hon dog 1897.

Martin, däremot överlevde dem alla och dog 3 månader innan sin 90-årsdag. Sedan finns det också många berättelser om Martin, att han gick runt i trakten av Munsö, knackade på i stugorna och undrade ”finns det någon sump i pannan”?

Handvevad symaskin - Tekniska museets arkiv
Handvevad symaskin – Tekniska museets arkiv

Men för övrigt har jag många tankar kring familjen. Sömmerska? Vad sydde de? Kläder? Herr- eller damkläder? Fick de någonsin uppleva uppfinningen symaskinen? Husqvarna började sin tillverkning 1872. Och då levde alla tre, Emma, Mina och Anna. Men den var nog väldigt dyr och ytterst få hade nog möjlighet att kunna köpa en. I varje fall för privat bruk.

Och elen, hur var det med den? 1880 började den bli lite mer allmän. Att sitta och sy i dålig belysning, måste ha varit mycket påfrestande för ögonen. Men framförallt undrar jag, hur var det att växa upp på Drottningholm? I denna lilla ”ankdamm” i samhället i övrigt? Hur stort måste inte Stockholm ha känts, när de flyttade dit?

Jag vill också tacka för all hjälp jag fick från Slottsarkivet.

Ryttaren Ambjörn Österberg

av Eva Edberg

Den 5 maj 1733 föddes Ambjörn son till Johan Persson och Birgitta Ambjörnsdotter i Horn Skaraborgs län. Ambjörn växer upp i byn Horn. Han tar sedan tjänst i grannsocknen Flistad på Sörgården i Öja, som ligger ca 8 kilometer nordost om Horn vid sjön Östan. På Sörgården bor Maria dotter till bonden Lars Persson. Hon blir gravid och de gifter sig i januari 1759.

Ambjörn tar ett drängjobb på Breängen i Götlunda socken, som ligger bara några kilometer öster om Flistad. Dottern Brita föds redan i april. Ambjörn blir åbo i Stenatorp och familjen utökas med två flickor till.

Han trivs tydligen inte med tillvaron som åbo, för han bestämmer sig för att ta tjänst i det militära. Han blir antagen som ryttare i Västgöta kavalleriregemente No 5 Södra Vadsbo kompani den 11 mars 1767 som en mogen man på 33 vårar. De exercerade under den här perioden på Axevalla hed utanför Skövde under 14 dagar ungefär var tredje år. Regementet deltog inte i någon strid under Frihetstiden, inte heller under Gustaf den tredjes tid.

Rusthållet Östergården ligger i Värings socken, Lilla Väring bara 4 kilometer väster om Stenatorp. Soldattorpet ligger 500 meter från gården inne i skogen. Utmed denna skogsväg ligger flera soldattorp, så idag kallas den Knektvägen. Ambjörn får soldatnamnet Österberg efter gården. Av generalmönsterrullan 1777 framgår att han är 5 fot och 9 tum dvs. 175 cm lång och att soldattorpet blivit godkänt vid syn. Hästen har bläs.

Ambjörn och hästen går sedan till generalmönstring de ca 3 milen till Axevalla hed 1781 och 1785. Han tillhör då andre majorens kompani. Det noteras att hästen, en svart valack som är 9 fot och 4 tum hög, börjar bli gammal och har blivit halt efter ett elakt slag. Vid mönstringen1791 noteras att hästen har förbättrats och godkänns, men tyvärr dör den 16 maj 1791 och ersätts av en 4-årig valack med samma höjd. 1798 är det dags för mönstring igen. Ambjörn är nu 65 år och har tjänat som soldat i 31 år. Den nya hästen har blivit 11 år och allt är frid och fröjd. Ambjörn går iväg på sin sista mönstring 1801.

Vad hände då med hans familj. Han fick ytterligare tre barn i Lilla Väring varav två söner. Dessa dör båda i småbarnsåldern. Alla fyra flickorna växer upp och gifter sig och får barn. Ambjörns fru dör 1801 och Ambjörn 5 år senare på sin post. Av bouppteckningen framgår att hans bohag är värt 30 riksdaler.

Ambjörn är min mormors mormors morfar. Bilden visar hur torpet ser ut idag. Om man tar bort övervåningen och halverar längden och en tredjedel av bredden blir det mer som det såg ut.

Östergårdens rusthåll i Vädring
Östergårdens rusthåll i Vädring

Anna Jönsdotter (gift Sjöström)

av Ingela Sjöström

Min farfars mor Anna föddes 1846 i Södra Möinge, Billeberga församling i Svalövs kommun. Hon var dotter till en avskedad artillerist.

Södra Möinge ligger i församlingsgränsen mellan Billeberga och Saxtorp. Så när familjen senare flyttar till en annan fastighet i Södra Möinge, inte särskilt långt ifrån den bostad de flyttar ifrån, så byter de plötsligt församling och registreras i flyttlängden.

Vid 18 års ålder flyttar hon till Lund, och arbetar som piga, hon flyttar fem gånger inom Lund mellan 1868-1883 tills hon slutligen bosätter sig i kvarteret Myntet mellan Bantorget och Stortorget, där hon tillbringar resten av sitt liv.

Vid 24 års ålder gifter hon sig med Magnus Otto Sjöström, som var gjuteriarbetare. Han arbetar sedan på ett bryggeri och avslutar sin arbetskarriär som bryggare.

Under sin levnadstid får hon 8 barn. Ett barn dör tragisk nog vid 3 månaders ålder av kronisk inflammation i magen och tarmarna samt akut dubbel luftrörsinflammation. Hon tar dessutom hand om 2 fosterbarn.

En av sönerna emigrerar till USA tidigt 1900-tal, kommer hem efter något år för att sedan åka tillbaka till USA för gott. En annan son flyttar till Tyskland vid ungefär samma tidpunkt men återkommer efter ett år.

Anna dör 73 år gammal av åderförkalkning i hjärtats kranskärl och kronisk bronkit. Hon levde 15 år längre än sin make.

Stortorget och Stora Södergatan i Lund 1880-talet
Stortorget och Stora Södergatan i Lund 1880-talet

 

Västerbotten 1881

av Stefan A Escher

Min farfars morfar ”Erik Perssa ve Brattjen” (Erik Persson i Brattjärn, Lövånger socken) skrev dagbok, en för varje år från 1847 till sin död 1881. Därefter skrev hans hustru Sara Fredrika och hennes söner ända fram 1891.

Pappas kusin Viktor har tolkat texten och renskrivit boken och jag har fått en kopia som jag vårdar ömt.

Året 1881 skriver de bland annat följande, texten lätt modifierad:

Januari stadig vinter och snö nästan var dag. Februari mycket kall och mars april kallt till den tionde, men då blev det tö.

Erik Persson i Brattjern dog den 16 april i en ålder av 59 år 2 månader och 22 dagar. Sörjd och saknad af Hustru och 4 barn Svärmor och 7 syskon. Han hade med sin Hustru Sara Fredrika Holmqvist levat tillsamman i 33 och ett halft år. Hvi hade Graföllet den 14 Mai.

Trävärks förtjänst är 188 K. och 27 öre och tjörförtjänst 3 K.. Den 19 April blef det kalt och sto så till 8de Mai. Den 18 var det lite snö i skogen den 25 börd vi så. Såd slut den 4 juni. Såd korn 4 tunnor 4 skel. Såd Hafre 3 skel. Satt potatis 3 tunner.

Den 5 kom litet ring men sen har det varit tårka i flera vekor. Hvi börd Slå den 18 juli. Först då kom ring och Synes mycket illa om gräs af den torka som varit. De slog på Kåränge, Lilänge, Feboröning, Febo gärda, Rott, Svedi mora, Flytsjön, Flytsjö Myra och Gårdsjärdan och fick totalt 72 skrindor.

Slagit slut den 31 Augusti Men det har varit mycket dåligt tårväder så vi ha måste lada alt vårt hö mycket rått och natten emellan den 17 de och 18 föll ett mycket häfttit ring så det blev lika som en stor vårflod.

Hvi börd Skära den 1ta September. Skurit slut den 12 Men natten emellan 3je å 4de var det mycket Kalt och mellan 5te å 6te lika så. Så att det blef ett svagt år. Det var så grönt och då frös det till Mest halm.

Gammal åker gaf 2 rök och 19 snes, Feboda halm gav 43 snes, nylan hemma gav 47 snes och hafre 22 snes totalt 4 rök och 11 snes.

Ladat slut af korn den 24. Den 19 september börd vi taup Potatis taup slut den 28. Fått Potatis 18 tunner.

Den 28 oktober kom första snön. 18 November var August till Brölops åt C. G. Nordin och Emma Andersson

Erik Eriksson i Daglösten Dog den 6te November 1881 i en ålder af 82 år.

Fått af logan 22 tunner och 5 skel säd (efter tröskningen).

Av detta kan vi utläsa att 1881 i Brattjärn började man så först 25 maj, att sommaren var torr och det blev lite hö. Natten mellan 17 och 18 augusti föll ett mycket häftigt regn som en stor vårflod. Säden blev mest till halm och 28 oktober kom första snön. Havre, korn och potatis var det man odlade. Tre tunnor sättpotatis gav 6 gånger i skörd. Man gallrar också i skogen och får en viss förtjänst av detta.

Både rök och snes är namn på sädesskylar av olika storlek. Säden och potatisen mäts i tunnor och skel.

Erik och Sara Fredrikas dotter Margareta Gustava Eriksdotter föddes 1848 i Brattjärn, Lövånger. Hon gifte sig den 8 november 1877 och flyttade till sin make i Holmsvattnet, Skellefteå, men fick inte sitt första barn förrän i februari 1879. Det dröjde ytterligare två år innan nästa barn föddes, min farfar, Johan Hjalmar Andersson, född den 6 februari 1881.

Margareta Gustava levde resten av sitt liv i Holmsvattnet och fick 6 barn. De hade det nog ganska gott ställt eftersom de hade ett stort hemman.

Jag vet inte om det finns något kort av Margareta Gustava, men jag har hittat en bild från Holmsvattnet som visar den Västerbottensgård där Margareta Guastava troligtvis bodde.

Holmsvattnet
Holmsvattnet

 

Skomakarhustrun Gustafva Lundin

av Ann-Kristin Ekman

Gustafva Lundin föds 1838 i Sundborn i Dalarna som oäkta dotter till pigan Anna Greta Lundin. Modern, mormor och morfar bodde på Spadarvet, den gård som sedermera blev känd genom Carl Larssons konstnärsskap. Morfadern arbetade som dagkarl på gården. Familjen hade flyttat runt, men kom ursprungligen från Gustafs socken utanför Borlänge.

Anna Greta blev gravid när hon arbetade som piga på bergsmansgården Heden utanför Falun. Fadern till Gustafva antas vara gårdens unge son, som sedan blev en välbeställd bergsman. Anna Greta skickas hem till Sundborn där barnet föds. Anna Greta får ytterligare två oäkta barn, en dotter och en son. Båda dog unga. Brodern omkom i Falu gruva 1872. Prästen skrev i dödboken: ”wådligen omkommen genom ett fall i Falu Grufva, på 170 famnar, orsakad af fotfästets lossnande”. Han var säkerligen inte den ende som gick detta öde till mötes. Dock hann han vara dopvittne till Gustafvas första barn.

Vid 19 års ålder lämnar Gustafva hemmet och flyttar till Svärdsjö för att tjäna som piga. 1860 är hon piga hos en banktjänsteman i Falun och år 1863 gifter hon sig med skomakaren Bror Oskar Boberg från Runtuna socken i Sörmland.

I början av 1880-talet bor Gustafva och Bror Oskar i kvarteret Slaggen i Falun där Bror Oskar har sitt skomakeri och tre skomakargesäller hos sig. Bror Oskar står som ägare till gården som låg på Hantverkargatan i kvarteret Slaggen. Enligt en äldre släkting var det en faluröd timrad gård med en fin svart port med järnhandtag. Kvarteret Slaggen låg på den ”gruvliga sidan” om ån i Falun, den andra sidan kallades den ”ljuvliga sidan”. Kvarteret var ett hantverkarkvarter, här fanns också tryckeri, korgmakeri och smedja. Hela kvarteret är numera rivet.

Gustafva och Bror Oskar får sex barn. De båda äldsta, en son och en dotter födda på 1860-talet var då redan döda, pojken genom smittkoppor och flickan genom elakartad halsinfektion. 1881 finns barnen Emma Gustafva född 1867, Karl Oskar Nikolaus född 1870, Selma Amalia född 1873 och Ester Elisabeth född 1879 i hemmet. Gustafva och Bror Oskar förlorar även Emma Gustafva när hon är 11 år i en difteriepidemi. 1884 flyttar familjen från Slaggen till området Gamla Herrgården, som är en av Faluns äldsta delar, omnämnt redan på 1300-talet. Idag finns här byggnader från 1500-talet och framåt.

Gustava med Ester och Malin
Gustava med Ester och Malin

Gustafva får ett långt liv och får se sina döttrar ”bra” gifta, Amalia (Malin) med hälsovårdskommissaren i Falun och Ester med ägaren till en bergsmansgård strax utanför Falun. Nog ser hon lite stolt ut på fotot. Sonen utvandrar till Amerika. Gustafva dör 1918 och är då 80 år gammal. Hon är min farmors mor och Ester är min farmor.

Stockholms adresskalendrar

Stockholms adresskalender 1898
Stockholms adresskalender 1898

P. A. Huldbergs Stockholmskalender – ursprungligen döpt till Ny adress-kalender och vägvisare inom hufvudstaden Stockholm – började komma ut 1856 och är den man avser som den första adresskalendern.

Privatpersoner och företag listades under rubriken adressregister. Kalenderdelen blev till en guide till innevånarna hur samhället fungerade och kan jämföras med de blå, gröna och gula sidorna i telefonkatalogen av idag. Även reklamannonser ingick.

Stockholms adresskalender utkom 1856-1974. I Stockholmskällan hittar du årgångarna 1882-1926. År1882 är valt för att det är första gången personalregistret (nyfikenhetsregistret) finns med. Det var ett register uppställt efter gatuadresser. Slutåret 1926 är valt med anledning av att detta register inte längre är unikt.

På Stockholmskällan, www.stockholmskallan.se, söker du på adresskalendrar så kommer alla årgångarna upp och det är bara att välja en lämplig årgång.

Stockholms adresskalendrar exempel