av Eva Edberg

Industrialiseringen tog ordentlig fart under 1800-talet. I Norrland blev den ofta kopplad till skogen eller gruvorna. Den här historien berättar om en kvinna och hennes två mäns öden vid Husums sågverk.

Först lite om sågens tidiga historia.

Den första sågen i Husum startade redan 1787 högre upp utmed Husån nära nuvarande Husbyn och man körde i liten skala med tre sågarmar. 1846 köpte James Dickson & Co, en firma i Göteborg, sågverket. Man byggde ett nytt verk med tolv sågramar 1853 ca 300 meter ner utefter Husån. Arbetarbostäderna flyttades ner från den gamla sågplatsen och nya byggdes till på Sågbacken nära den nya sågen.

Företaget köpte upp hemman utmed både Husån och Gideälven för att förse sågen med timmer. Dessa flottades på Husån direkt till sågen, men från Gideälven först ut till Östersjön, sedan norrut till Husåns mynning och uppströms Husån. Detta var tidskrävande för stockarna brötade sig och fastnade utmed stränderna. Det kunde ta 9 år från byn som låg mest uppströms nedför Husån till Husön. Man fick så småningom sluta med flottningen på Husån, för den kom i konflikt med vattenförsörjningen av sågen. Man levererade sina sågade brädor huvudsakligen till England, som hade något av en byggboom.

Nu till våra huvudpersoner.

Anna Britta föds den 29 augusti 1847 i Bredvik i Nordmalings socken, som dotter till en torpare. Anna Brita bor kvar hemma till 1865 då hon flyttar till Husums sågverk i Grundsunda socken för att gifta sig.

Johan Olofsson i sin tur är nio år äldre än Anna Brita. Han är son till en strandfiskare och torpare i Utås i Grundsunda socken. Han tar arbete som dräng i Husum, men börjar ganska snart att arbeta på sågverket vid den nybyggda dammen i Husum.

Hur dessa två har träffats är svårt att begripa, för han har bara varit i Utås och Önska norr om Husum, och aldrig lämnat församlingen Grundsunda och hon har hittills hållit sig i Bredvik i Nordmaling, och hennes bröder är yngre och flyttar till Husum efter henne.

I alla fall gifter de sig 5 november 1865 och deras dotter Anna Katarina föds året därpå. Tyvärr är inte Johan av starkt virke för han dör av en inflammation i magen, kanske en sprucken blindtarm, endast 30 år gammal.

Anna Brita står nu ensam med en liten dotter, men hittar snart en ny karl. Det torde inte ha varit så svårt efter som hon var en ung änka och det var fullt med sågverksarbetande ungkarlar omkring henne. Hon träffar Jonas Nygren bördig från Trehörningssjö i Västernorrlands län, som arbetar vid sågverket. Kanske känner hon honom sedan tidigare. Hon blir gravid och de gifter sig den 18 maj 1870. Han flyttar in hos henne två dagar senare och 4 juli föds sonen Jonas Adolf. De får sedan sonen Erik Valfrid och dottern Edla Kristina.

Nu är vi framme vid 1881. Familjen består då av två söner och två döttrar samt Jonas och Anna Brita. Anna Brita är dessutom gravid med sitt yngsta barn, Jenny, som föds i juni 1882. De bor i arbetarbostäderna på Sågbacken.

1875 sålde James Dickson & Co sågverket och hemmanen till Gideå & Husums AB med affärsmannen Olof Wijk, som fortsatte driften på samma sätt. En ny ångdriven såg byggdes 1878-1879, , som blev en av Sveriges största ångdrivna sågar vid den här tiden. Arbetarbostäderna låg kvar på samma ställe.

Midsommarafton 1887 blåser det en kraftig nordlig vind som antänder kolmilorna strax nedanför den gamla sågplatsen vid dammen. Elden blåser med vinden och antänder arbetarbarackerna 300 meter söderut nere på Husön. Totalt 14 stora baracker brann ner och 65 familjer blev hemlösa. Det var nog ett svårt slag för familjen, som blev utan bostad ett tag. Man byggde upp bostäderna igen troligen på bolagets bekostnad. Tyvärr finns inga bilder kvar av dessa nya bostäder, som är borta sedan länge.

Äldsta dottern Anna Katarina gifter sig 1885 med sågverksarbetaren Mikael August Nordlund, som råkar vara fyrmänning med Anna Katarina. Båda härstammar från sockenapotekaren Mikael Molin (1728-1777) i Mo i Nordmalings socken. De får ett antal barn bland annat Annie Elisabet Nordlund, som gifter sig med en skogsarbetare vid Gimo bruk i Uppland. Dessa två är min makes farmor och farfar.

Mo & Domsjö tar över företaget i två steg 1903 och 1909. 1909 brinner hela sågverket ner. Mo & Domsjö börjar bygga en sulfatfabrik på Rågön, en ö alldeles utanför samhället.

Sonen Erik dör av difteri. Sonen Jonas Adolf gifter sig och flyttar till eget boende i Husum. Lillflickan Jenny dör av lungsot. Så miljön i dessa arbetarbostäder med en lång och får man förmoda fuktig vinter var nog inte något vidare. Maken Jonas Nygren dör 1895 i magkräfta. Man kan undra hur kosthållet är då båda Anna Britas män dör av magåkommor.

Kvar är nu Anna Brita och hennes dotter Edla, som dessutom fått en son Rinaldo 1899. Edla gifter sig med Rinaldo far nio år senare får ytterligare en son och flyttar.

Anna Brita, fick alltså totalt fem barn med sina två män. Två av barnen dör unga och hon överlever båda sina män med många år. De tre återstående barnen gifter sig alla, bor kvar i Husum och får sammanlagt 21 barn. Även om hon bor ensam har hon alltså alla sina kära i närheten. Hon dör i februari 1913.

Många av barnbarnen kommer att arbeta på Husums sulfatfabrik bland annat Edlas son Rinaldo.

av Eva Edberg

Nu är det dags att dra till Uppland och åren runt 1881. Den här historien skildrar livet för skattebonden Johan Tunón född 1846 i Tuna socken i Uppland.

Gården Myssinge får hans föräldrar i brudgåva av Johans morfar. Den omfattar 1/3 mantal. Johans far Jan-Erik Mattsson, är rusthållare och kyrkvärd. Här växer Johan upp och får sju syskon under de närmaste nitton åren, varav tre dör i späd ålder. Brodern Anders flyttar tidigt hemifrån till sin mosters hem i Klev i Alunda socken och lär sig bokhållaryrket av hennes make häradskrivaren Johan Åkerlund. De yngre bröderna är små, så Johan får stanna hemma och hjälpa till på gården ända till 1877, då brodern Gustaf fyllt 15 år.

Åkerlund och hans fru har flyttat till Söderby nr 2 i Alunda. Åkerlund dör 1876, så Johans moster behöver hjälp med gården eftersom hon är barnlös. Nu får Johan ett tillfälle att lämna hemmet. Han jobbar som arrendator för sin moster från 1877. Efter några år där blir Johan bra sugen på att skaffa en egen gård och det är hög tid att skaffa familj. Johan byter efternamn samtidigt som sina bröder. De tar namnet Tunón som är bildat av deras födelsesocken Tuna.

Nu kommer vi till året 1881. I granngården i Söderby bor Mathilda Margareta Ersdotter. Hon är dotter till storbonden Erik Ersson, som är av en tolvmannasläkt. Tolvman är den gamla beteckningen för nämndeman i häradsrätten för att de var tolv stycken. Johan börjar uppvakta Mathilda, som är 27 år och mer än giftasvuxen. Han vet att hon har fallandesjukan dvs. epilepsi, för han har själv sett när hon fick ett anfall. Hon är en vänlig själ och de börjar umgås alltmer. De förlovar sig och börjar rusta för bröllop.

Erik Ersson ska stå för kalaset, men Johan vill att det ska bli riktigt lyckat. Det är ju två mäktiga Olandssbönders barn som gifter sig med varandra. Han ber nog sin mor och moster om hjälp att sy sin bröllopsstass. Kanske frågar han sin far om han kan ta ner fiolen från väggen. Han vill nog ha både brudvals och fyrpolska, och många släktingar och vänner från både hans och Mathildas sida ska bjudas in. Han ser verkligen fram emot detta kalas. Erik Ersson har dessutom lovat dem en gård i Fresta som bröllopsgåva.

Han är mycket nöjd med sitt val. Efter de stora täckdikningarna av Olandsån de senaste 20 åren, har nya ängsmarker frilagts och jorden både i Söderby och Fresta är kalkrik och ger bra skördar. Alunda ligger nära landsvägen från Uppsala och Östhammar. Det betyder att han får bra avsättning för det gården producerar inne i Uppsala.

Olandsåns sträckning från Alunda till Östersjön

Vattentillgången är bra med både Foghammar- och Kilbyåarna. Olandsån är en viktig farled, med förbindelse både med Österbybruk och Dannemora inåt landet och oset ligger ut mot Bottenhavet. Det är en ständig trafik på Olandsån, där man forslar järnet från gruvorna ut till havet. Även den vägen får man avsättning för gårdens överskott.

Fresta ligger på lagom avstånd från Tildas familj och tillräckligt nära för att de kan hjälpas åt med skörd och barnpassning. Det är ju inte alltför långt till Johans mor och far och bröderna heller. Kanske sjunger de nyförlovade den populära Alundavisa. Den skrevs av Arvid August Afzelius några år tidigare, och blev en riktig slagdänga..

Johan gifter sig 24:e mars 1883 med Tilda, som hon kallas, och flyttar till gården Fresta nr 1 i grannbyn. Den gården ägs av Tildas far och de får tar över den. Nu har Johan blivit skattebonde. Han fortsätter dessutom att hjälpa sin moster Inga med hennes marker i Söderby ända tills hon dör 1922 nästan 96 år gammal.

Väckelserörelsen, som kom till Olandsbygden i slutet av 1870-talet, påverkar så småningom Johan och hans fru. De blir missionsförbundare. Det framgår också av att man fördröjer dopet för några av barnen och andra döps inte alls. Dessutom vill inte Tilda kyrktagas efter sina barnsbörder.

Ur Svenska Gods och Gårdar

Tilda föder 6 barn trots sin epilepsi, men sjukdomen tar hennes liv 1913. Johan skriver över gården på sina barn och äldste sonen Gustaf köper ut sina syskon. Gustaf säljer gården 1936 och flyttar med sin familj till prästgårdens ägor. Gustafs son Bengt köper sedan en gård i Fresta som ligger tvärs över vägen till den gamla gården. Där bor nu Bengts dotter.

Johan får någon magsjukdom och åker in till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där han avlider den 28 juli 1932. Han blev 86 år gammal.

I min forskning har jag konstaterat att Mathilda och Johan var fem-männingar. Det var vanligt att man gifte in sig i närliggande gårdar. Därför står många gånger i kyrkböckerna i samband med vigsel att parterna inte är släkt med varandra.

Johan är min makes morfars far. Även morfar Herbert Tunón, Johans som, gifte sig med en fem-männing från Morkarla. Deras gemensamma ana bodde i sin tur i Ubby i Syavby som gränsar både till Morkarla och Alunda..

av Kerstin Lindström

Min makes styvmors farfar, kolarsonen Jonas Fredrik Andersson, föddes 1849 i byn Isaksfäbodarna utanför Robersfors i Bygdeå församling, Västerbotten. Han var arbetare och dagakarl och senare arrendator.

Bruket i Robertsfors anlades 1758 vid Rickleån av John Jennings och Robert Finlay. Bruket gav namn till samhället och var ett självförsörjande järnbruk. Det var det största bruket i den västerbottniska bruksindustrin. Redan 1783 fanns här såväl masugn som stångjärnshammare (en äldre typ av smideshammare ofta vattendriven) och manufaktursmedja. Vid sidan av järnhanteringen drevs från 1798 sågverksrörelse, där ca 100 personer jobbade och dessutom drev man ett jordbruk, för matförsörjning av brukets innevånare.

Järnbruket nådde sin höjdpunkt 1860-talet, men avvecklades på 1890-talet. Under den nye ägaren Seth Kempe ombildades bruket till Robertsfors AB och en ny epok inleddes och mycket moderniserades. Numera finns det ett Bruksmuseum i Robertsfors.

Tillbaka till Jonas. Fadern hette Anders Jonsson, född 1807 i Robertsfors. Han arbetade som kolare och modern var kolardottern Anna Magdalena Nilsdotter, född 1819 från Johannelund i Robertsfors.

 Förr i tiden gjorde man kolmilor för att få bränsle till alla Sveriges masugnar och smedjor. Järnindustrin var viktig och i vissa delar av landet kalhöggs de stora skogarna för att tillverka kol av veden. Att man tillverkade kolet på plats i skogen berodde på att det färdiga kolet är en sjundedel så tungt som veden och därför mycket lättare att transportera på slädar eller med häst. Idag gör man kolmilor för att bevara kunskapen om ett annars utdöende hantverk. Att göra en kolmila är både spännande och lärorikt.

Jonas Fredrik gifte sig 1874 med fältjägardottern Catarina Wärn, född 1854, från Robertsfors. 1874 flyttade de från Isaksfäbodarna till byn Aftonmoran, som också ligger utanför Robertsfors. De fick första barnet 1875, Ann-Sofie och sedan följde Johan Anders 1876 och Nils Fredrik 1879.

1881 bor alltså familjen utanför Robertsfors och Jonas är arbetare. Eftersom de inte bor inne vid bruket kan man tänka att han arbetar i jordbruket eller i skogen. Han verkar ha få tagit olika påhugg såsom dagakarl, dvs inget fast arbete. Det var nog inget lätt arbete med en lång, mörk och kall vinter i en liten by i Västerbotten och inkomsten var nog snarare i underkant än vice versa. Familjen utökas 1881 med sonen Olof Petrus, som avled 2 år senare. Dödsorsak saknas tyvärr.

De fick sedan 8 barn till. Det sista barnet föddes 1902, då var modern Catarina 48 år gammal. Jonas Fredrik dog i Burträsk 1910, endast 61 år gammal. Dödsorsak saknas.

av Karin Ohlsson

Torpet Pettersborg i Ludgo, julen 1881

Mitt namn är Karl Gustav Larsson. Jag är torpare. 41 år gammal. Jag bor med min familj i Pettersborg, ett torp under Sofielund. Förutom arbetet på mitt eget torp, gör jag dagsverken med mina oxar åt disponent Högstedt på säteriet. Själv äger jag, förutom oxarna, två kor, några kalvar, får och höns samt en sugga. Utkomsten är inte stor, men vi klarar oss.

Torpet är litet, vi måste tränga ihop oss. Förutom min hustru Stina och våra fem barn, hyser jag även änkan Ulla Maja Jonsdotter och hennes söner Per och Erik (15 och 14 år).

Våra barn, ja. De äldsta är mina flickor, Anna och Ida. De miste sin mor och jag min kära hustru, när hon bara var 31 år. Hon hostade lungorna ur sig! Anna, som nu är 12 år, är så lik henne med sitt tjocka bruna hår. Ida, 10 år, var bara 4 när modern dog. Hon minns henne knappt. Om bara Stina kunde vara lite snällare mot flickorna! De hjälper till i hushållet och med småpojkarna, så gott de kan. Men jag ser ibland att Ida har gråtit och att Anna har något mörkt i blicken.

Det är inte gott för en karl att stå ensam med två små barn. Jag var tvungen att hitta en ny hustru! Och jag fann Stina! Jag gick fram och tillbaka till Torp i Lid varenda lördagskväll hela sommaren! Hon var redan på tjocken, när hon kom till mig som ”piga”. Hon hade sin lille son med sig. Efter två månader, gick vi till prästen.

Till våren föddes Karl, och efter två år kom Ernst. Han hade just lärt sig gå, när vi flyttade hit. Pojkarna artar sig väl, och de är Stinas ögonstenar.

Våra fem barn, ja, de var sex ett tag. I mars föddes Johan. På Tomasdagen härförleden dog han ifrån oss! Lungsoten tog honom, trots kvinnfolkens omsorger. Stina, min hustru, är utom sig av sorg. Själv tar jag hans död med fattning. Men jag ber till Gud för min lille son.

Slutord:

Karl Gustav och Stina fick ytterligare två söner och två döttrar. Med de två yngsta barnen flyttade de senare till Björnlunda, där Karl Gustav avled 1921, 80 år gammal. Stina levde till 1938. Hon blev 90 år.

av Eva Edberg

Johannes Svensson Foto: Brunskogs hembygdsförening

Johannes föddes 11 augusti 1842 på gården Kärret i Hemsjö socken Älvsborgs län. Han blir föräldralös vid 12 års ålder. Då får han bo hos en kusin i Edsås som fosterbarn tills han växer upp. Hans två äldre systrar har gift sig med banvaktare och hans äldre bror har blivit stins, så Johannes söker sig också till järnvägen som banvaktare.

Johannes jobbar vid Partille Järnvägsstation när han träffar pigan Stina Maria Larsdotter i Örgryte, och de gifter sig 1866 och får en dotter. Han får ett nytt jobb som banvaktare i Sävenäs i Örgryte 1867 och där föds ännu en dotter.

Johannes och Stina Foto: Brunskogs hembygdförening

1869 är det dags igen att röra på sig och nu till Fredriksberg i Kristinehamn, som hans fru härstammar från, där ytterligare två döttrar föds. Det står då inte på innan flyttlasset går vidare till Brunskog, där Johannes fortsätter som banvaktare i Strand. De får två döttrar till, så nu har de sex döttrar.

1876 blev det stora sorgeåret. Stina Maria är gravid igen när scharlakansfebern drabbar familjen. Fyra döttrar dör inom några veckor under hösten. En son föds i början av 1877, men lever endast några månader efter födelsen. De får sedan ytterligare en dotter i slutet av 1870-talet.

Vad hände då 1881 i Brunskog med och runt familjen? Johannes son Hjalmar föds 29 april, men dör redan 19 maj 1881 av okänd sjukdom. Så detta år drabbar sorgen familjen ännu en gång.

Brunbergs banvaktsstuga Foto: Brunskogs hembygdsförening

Johannes är ju banvaktare, vad innebär det? Jo, han ska hålla uppsikt över sin sträcka av järnvägslinjen, som omfattande några kilometer. I jobbet ingår att besiktiga sträckan minst en gång varje dag vilket utförs med hjälp av en dressin eller gåendes. Han ska också se till att både banvallen och marken omkring underhålls enligt reglementet. Om det finns bommar utmed sträckan ingår också att sköta dessa, vilket kan ge en extraförtjänst. Den stora vägen mellan Arvika och Karlstad korsar troligen järnvägen på Johannes sträcka. Dessutom går järnvägsbron över sjön Värmeln där, så Johannes har nog fullt upp med både det ena och det andra.

Lönen är låg, men han har en säker inkomst. Järnvägen håller med en liten banvaktsstuga. Liten trädgård för odling av frukt och grönsaker ingår också. Det är alltså i denna miljö Johannes och hans familj bor och verkar.

Slorudsborg på 1910-talet Foto: David Ekroth, Brunskogs hembygdsförening

Gustav Frödings ett år äldre syster Matilda har bosatt sig på Slorudsborg i Brunskog. Gustav har börjat studera i Uppsala 1880 och sommaren 1881var den första han vistas hos sin syster i Brunskog. Kanske träffar Johannes på honom när han kommer respektive åker iväg med tåget från stationen i närheten av Strand.

Johannes och hans familj har det nog ganska bra 1881 när de väl kommit över sista sonens död. Nu är det bara fem i hushållet och flickorna kan hjälpa till.

Småskollärarinnan Elin Kristina Svensson Foro: Brunskogs hembygdsföreing

Vad hände sedan? De tre kvarvarande flickorna växte upp och flyttade hemifrån. Den äldsta dottern Ida Maria fick en son utom äktenskapet Sigurd, som hennes föräldrar tog hand om. Han blev sedan lokeldare, för vid järnvägen skulle de arbeta.

Ida Maria själv flyttade tillbaka till Johannes födelsetrakter och gifte sig med en stins, som var änkling efter hennes kusin. De två yngsta flickorna utbildade sig till lärarinnor, arbetade i grannförsamlingarna och förblev ogifta hela livet.

Småskollärarinnan Emma Josefina Svensson Foto: Brunskogs hembygdsförening

Johannes och Stina Maria fick inga fler barn. Johannes kom att stanna som banvakt i 20 år till,. När Johannes pensionerades skaffade han ett hus i Strand. Hans fru dog 1918 och själv levde han ända till 1923. Johannes är min farfars morbror.

av Anki Garmstedt

Erika föddes Riga, i nuvarande Lettland 1910. Hon var dotter till en kapten i tsarens arme och hans fru som ägde och drev en cirkus. Redan från början var hon med på cirkusens turnéer till olika länder i Europa. Hon har berättat för sin son att hon som ganska liten fick TBC. Hon skickades då till sina farföräldrar i Sevastopol på Krim, där hon blev helt frisk. En mycket aktuell plats idag.

På resan dit var det ett helt följe som reste med. De hade en helt egen tågvagn, för sig själva. Med den tidens mått var det en rätt välbärgad familj. Men tiderna förändrades, och första världskriget närmade sig. Den ryska revolutionen gjorde att deras levnadsvillkor helt ändrades. Hennes pappa hamnade i tyskt fångläger, och Erika och hennes mamma var då tvungna att fly från Ryssland tillbaka till Riga.

Där gick hon i skola och blev en väldigt ifrågasättande elev. Nazismen var på stark frammarsch och när hennes klasskamrater, och lärare med judiskt ursprung blev relegerade protesterade hon högt och blev då hotad av skolledningen. Till saken hör att Erika hade ett judiskt utseende, men ingen i hennes familj hade något judiskt ursprung.

Samtidigt som hon läste på en tolvårig flickskola, gick hon i Rigaoperans balettskola. Och endast 15 år gammal fick hon kontrakt för olika dansturnéer i Europa. På detta sätt hjälpte hon till med familjens försörjning. Faderns lön hade ju upphört i samband med revolutionen och det blev allt svårare att resa genom Europa med cirkusen. Erika berättade, att efter första världskriget, var det fler gränser som bevakades än före kriget. Tidigare behövdes ofta inte ens pass, men nu var det även visumtvång vid många gränser.

Under sommaren 1928 turnerade hon i Sverige och hon träffade då sin blivande man. Även han var av cirkusfamilj. 1931 gifte de sig och Erika fick då svenskt medborgarskap. Men maken var inte den drömprins hon trott och efter att ha blivit mycket svårt misshandlad, lämnade hon honom.

Cirkuslivet hade gett Erika några lite ovanliga kunskaper som hon tog med sig genom åren, en stor tolerans för olikheter och en enorm språkkunskap. Hon talade fyra språk flytande och kunde göra sig förstådd på ytterligare minst tre. Hon var en mycket duktig akrobat och brukade ofta vara med på affischerna som ett dragplåster. Efter skilsmässan fortsatte Erika att arbeta som dansare och även på olika cirkusar i Sverige och övriga Europa. Hon blev uppmärksammad för sina talanger. Uno Myggan Eriksson har skrivit några rader om henne i en av sina böcker och Martin Ljung tyckte att hon var en mycket duktig dansare.

När hon på nytt befann sig i Tyskland inträffade det som fick henne att ta ställning mot nazismen. Hon skulle handla ett par strumpor i en affär i Hamburg år 1938. Det var en butik judar inte fick vistas i. Hon blev, under riktigt kränkande behandling, nekad att köpa något på grund av sitt utseende. Detta gjorde henne mycket upprörd och arg. Så det blev en stor scen och polis tillkallades. Hon fördes till polisstationen och fick där visa upp sitt svenska pass. Hon släpptes direkt. Därpå gick hon tillbaka till affären och krävde en ursäkt av framför allt affärsbiträdet. Biträdet vägrade, men blev till slut tvingad av ägaren. Hon fick sina strumpor och lämnade Hamburg fortfarande ganska upprörd.

Erika körde en bit men blev tvungen att stanna vid en parkering för att ta en cigarett och lugna ner sig. När hon står där tycker hon sig höra att hennes bildörr öppnas och stängs. Och mycket riktigt i baksätet ligger en svårt misshandlad man.

Han sa åt henne att köra till Köln, där han hade en kontakt. Herbert, som han hette, hade blivit fångad av SS-agenter och rymt från ett koncentrationsläger och skulle avrättas. Men han förklarade för henne, att om de skulle bli upptäckta, var även hon i stor fara. Förmodligen skulle även hon avrättas. Detta är innan kriget officiellt börjat. Men här var hon fortfarande upprörd över sin egen behandling i affären, så hon körde honom till Köln.

I Köln kunde han inte stanna, utan han måste försöka ta sig över gränsen till Frankrike. Erika bestämmer sig för att försöka smuggla över honom. För att åka så långt var de tvungna att tanka. På den tiden, hade alla bensinstationer personlig betjäning. Därför gömmer de Herbert under en filt i baksätet, och Erika fick flirta lite med bensinkillen. Detta gick till deras glädje och förvåning riktigt bra. De körde till Paris, och därifrån kunde Herbert, sedan ta sig vidare till USA. Under resten av deras liv höll de kontakten med varandra.

I slutet av 1938 återkom hon till Sverige. Hon blev då förskräckt av att se hur landet hade förändrats. Erika fick även svårt att få arbete. Hon började servera på Finlandsbåten, men var tvungen att sluta, då gästerna vägrade bli serverade av en judinna.

Under hösten samma år lyckades hon och en väninna ta sig över till England, där de fick möjlighet att utbilda sig i Röda Korsets regi. På grund av sina språkkunskaper blev hon till stor hjälp, men själv sa hon att när hon hörde av tyskar och andra, om vad som försiggick, växte hennes hat mot nazismen.

I september återvände hon till Stockholm. Hon fick ibland korta jobb som servitris men var mest arbetslös. Det var då hon träffade Willi. Han var i Sverige för att bygga upp en antinazistisk motståndsgrupp. ”Men jag måste varna dig, det är ingen lek” sa han. De skulle inte spionera på Sverige, bara hålla ett öga på nazisterna här.

Hennes arbete var ganska lätt till att börja med, mest lämna meddelanden och paket. Hon ordnade även tre uthyrningsrum till att gömma framförallt norska moståndsmän i. Under vintern 1941 var hon i Norrland någonstans och hjälpte människor som flytt över norska gränsen. De flesta kom från ett fångläger som hette Grini.

Här hände det som blev hennes sista uppdrag. Någonstans i Norrland skulle hon möta två norska motståndsmän som behövde hjälp att fly. Mötet var välplanerat, men de blev förmodligen förrådda och hamnade i ett tyskt bakhåll. Den ene lyckades hjälpa sin kamrat ända fram, men han var mycket svårt skadad, torterad och beskjuten med tre skott. De visste inte vad de skulle göra, men de försökte ta bort den kulan som ännu satt kvar i ryggen. Tyvärr avled han och de begravde honom i skogen. Den andre mannen klarade sig. Denna händelse påverkade henne stort, och när hon strax därefter blev tillfångatagen, kände hon nästan mest en lättnad.

Hon var nu höggravid med Willis barn, som hon födde i fängelset. Efter en tid blev hon fri och kunde på nytt söka arbete. Nu var hennes utseende inga problem, men hennes fängelsevistelse däremot. Hon berättade aldrig hur många politiska flyktingar eller motståndsmän hon lyckades rädda. Willi hade också blivit tillfångatagen, men lyckades fly från fängelset. Honom återsåg hon aldrig.

Den senare delen av sitt liv blev mindre dramatiskt. Hennes balett- och cirkuserfarenhet gjorde att hon var mycket vig även på äldre dagar. Hon överlevde många farliga episoder i sitt liv men till slut var det cancern som ändade hennes liv.

Jag tror inte Erika skulle ha gillat det som pågår i Europa nu med främlingsfientliga partier och nazisism som växer fram. Vi skulle kanske behöva någon ny Erika idag.

Både Erikas och Williis äventyrliga liv finns beskrivna i en mycket intressant antologi om politiska fångar på Långholmen 1880-1950. Den heter ”…faror för staten av svåraste slag”. Jag vill också tacka mina bröder som hjälpt mig med fakta och Eva Edberg som hjälpt mig med redigeringen.