Brev från Jerusalem

av Tom Rimbrant

Öppet hus i Marieberg

En lördag hösten 2017 hade riksarkivet i Marieberg öppet hus. Bland annat berättas om ett antal personakter, som man fått in från UD, innehållande uppgifter om svenskars öden i utlandet. Föredragshållaren ger kortfattat några exempel. Ett är ett förmyndarärende från 1906. Det handlar om den religiösa gruppen på 36 personer som 1896 utvandrade från Nås till Jerusalem. I familjen Möckelind har både far och mor dött. Tre pojkar står utan föräldrar och behöver en förmyndare. Generalkonsuln i Jerusalem slår larm till UD i Stockholm. Jag vill läsa hela akten, men idag går det inte. I forskarsalen visas gamla kartor. Jag får återkomma.

The American colony

Det lilla jag kände till om Palestinafararna var den film Billie August gjorde 1996 efter Selma Lagerlöfs roman Jerusalem samt att den hade en viss verklighetsanknytning. Jag blir nyfiken och kollar om det finns några faktaböcker skrivna i ämnet. Jag hittar fyra stycken.

En av författarna var den föräldralöse Lars Lind (första halvan av efternamnet var nu borttaget), som skrivit boken Jerusalemfararna. Han skrev boken som vuxen, på engelska, sitt gamla språk hade han sedan länge glömt. Inte i någon av böckerna nämns att de tre pojkarna fått en förmyndare utsedd.

I Chicago fanns vid den här tiden en svensk-amerikansk frikyrka som grundats av Olof Henrik Larsson. Några församlingsmedlemmar, även Larssons fru var från Nås, därför grundades även en frikyrkoförsamling där. Budskapet var rakt och enkelt: Om ni inte följer Gud, ska det regna eld och svavel över er, och ni hamnar i helvetet.

Tidningsnotis i Länstidningen

Av en ren tillfällighet träffade Olof Henrik Larsson i Chicago en grupp religiösa amerikaner som leddes av Anna Spafford, på besök från Jerusalem. Larsson erbjuder dem härbärge i sin kyrka. Mrs. Spafford frågar om hon får predika i kyrkan, vilket naturligtvis går bra. Hon har fått en förutsägelse att Jesus ska nedstiga på jorden nästa år (1897), och ska vid sin ankomst sätta sin fot på Oljeberget, helt nära där församlingen The American Colony bor. Mrs Spafford övertalar hela församlingen att följa med till Jerusalem. Larsson skickar brev till Nås med uppmaningen: Stån upp, säljen Edra gårdar och förenen Eder med oss i Guds heliga stad, Jerusalem.

När svenskarna kommer till Jerusalem, möts man inte av en stad av guld och pärlemor, som utlovats. Lars Lind skriver i sin bok ” vi hamnade i djup misär, fångade i en fanatisk religiös diktatur, utblottade i ett främmande land, vars språk ingen förstod och vars klimat vi inte tålde”.

Många av Nåsborna dog kort efter ankomsten bland annat av malaria. Det fanns läkemedel att tillgå men Mrs Spafford vägrade, istället skulle tron på Gud göra dom friska.

När jag skriver det här sänder Uppdrag granskning ett reportage om församlingen i Knutby. Det finns onekligen stora likheter mellan Åsa Waldau och Anna Spafford.

Brevväxlingen

Jag återvänder till Riksarkivet för att läsa akten om de föräldralösa barnen. Den innehåller två brev Jerusalem till Stockholm, två brev Stockholm till Jerusalem, två brev Stockholm till Nås samt ett brev Nås till Stockholm.

Den 4 juni 1906 skriver generalkonsuln i Jerusalem Gustav Dalman, själv teolog och arkeolog, till UD i Stockholm:

Det finns här i Spaffordska samfundet tre fader- och moderlösa barn Olof, Lars och Nils Möckelind födda 1889, 1891 och 1893 i Nås, Kopparbergs län. De utvandrade hit med föräldrarna Erik Möckelind och Karin Ersdotter Hjulbäck år 1896. Fadern dog i Jerusalem 1898 och modern 1901. Barnens äldsta broder gick nu till Amerika, där en farbror lever, och säger att han vill taga barnen till sig. Ingen förmyndare är insatt. Samfundet säger att de uppfostrar barnen enligt föräldrarnas önskan. Frågan uppstår vem som har rättighet att bestämma över de omyndiga barnens vistelseort, du måste besvara, då snart brodern sänder pengar till syskonens resa. Jag ber därför att Utrikesdepartementet måste låta tillkomma mig instruktioner i detta fall.

Undertecknat av Dalman

Erik Trolle, handläggare på UD

På UD hamnar brevet på Erik Trolles bord den 22 juni 1906. Han vidarebefordrar Dalmans brev till Herr Domhafvanden i Nås och Malungs Domsaga, samt skriver tillbaks till Jerusalem ”att någon åtgärd i ärendet icke synes kunna företagas, förrän laglig förmyndare blivit utsedd”.

Trolle håller med om att brodern i Amerika är barnens närmaste släkting ” men att intet hinder förefinnes att annan lämplig person utses”. Sedan ber han om mer kött på benen. Inkom så snart som möjligt med närmare upplysning om Spaffordska samfundet, samt om Dalman anser att det finns någon i samfundet eller annan person bosatt i Jerusalem, som kan vara lämplig för ifrågavarande uppdrag.

Den 20 juli svarar Dalman:

Åberopande Eder Excellens skrivelse den 22 juni har jag äran nämna att Spaffordska samfundet af vars 100 medlemmar ungefär 35 äro svenskar, resten amerikanare, har till princip att föra ett kristligt och sedligt lif i gemensam hushållning. Medlemmarna för gemensam kassa som de gemensamt förvalta. Ingen styrelse eller präst finnes, inga skrivna trossatser. Barnens uppfostran är gemensam angelägenhet. En god människovänlig anda härskar inom samfundet. Det hindrar ej att bland medlemmar finnes de som ej trivas med samfundets religiösa disciplin och hellre vilja arbeta för egen räkning. Till dessa hörde äfven Erik Möckelind, barnens äldre broder, som nu gått till Amerika. Jag anse honom ej duga till att vara syskonens förmyndare, då han endast är 22 år gammal och först måste söka sig en ställning i lifvet. Att välja en förmyndare bland samfundets medlemmar,skulle heta att binda barnen till en trosriktning, som möjligtvis ej bliva deras framtid. Bäst vore om opartisk person kunde övertaga förmyndarskapet. Låter man stanna barnen här, tills deras uppfostran är fullbordad, skola de åtminstone lättare finna en möjlighet att utgå ifrån samfundet ifall de skulle önska det.

Gustaf Dalman generalkonsul i Jerusalem

I Nås har man nu hittat en förmyndare, häradsdomare Johan Ehrenkrona skriver i dec 1906 till UD:

I anledning af Hans excellens Utrikesministerns skrivelse den 22 sistlidne juni till Domhafvande i Nås och Malungs domsaga, har Nås häradsrätt den 1 nästlidna oktober, förordnat Möckelind Erik Larsson (barnens kusin) i Utankyrka till förmyndare för omyndiga Olof Eriksson Möckelind, Lars Eriksson Möckelind och Nils Eriksson Möckelind i Jerusalem och får jag vördsamt härmed översända Häradsrättens förda protokoll.

Nås den 24 nov 1906      J Ehrenkrona.

Protokollet Ehrenkrona skriver om finns ej med i akten. Kanske skickade Trolle det till Dalman i Jerusalem utan att diarieföra det, och fick barnen någon förmyndare?

Ny brevväxling

Är jag den ende som läst alla brev Dalman skrev till UD eller är akten sen tidigare känd. Via Nås hembygdsförening får jag kontakt med Skans Vicky Airey, historiker, född i England och ingift i Skansgården i Nås. Hon, visar det sig, vet allt vad som hände Jerusalemfararna. Namn, födelse och dödsår, barn och barnbarn, var dom hamnade efter att kolonin upplösts. Jag har verkligen hittat rätt person.

Vi stämmer träff på Kulturhusets kafé. Jag lämnar över breven jag scannat av på Riksarkivet. Hon skummar snabbt igenom dem. Nej det här har jag aldrig sett, eller ens hört talas om, säger på sin härliga engelsk-svenska accent. Jag tar hem dem och läser i lugn och ro.

Vi hörs igen efter ett par dagar, då Vicky kollat med de arkiv som förvaras i Nås och innehavs av ättlingar till Jerusalemfararna. Ingen uppgift finns om att förmyndare utsetts till barnen Möckelind.  Men, säger Vicky, jag ska kolla med Jerusalem och Washington också. Och nu, 112 år efter generalkonsul Dalmans brev till Stockholm, startar en ny korrespondens, i samma ärende, mellan Stockholm och Jerusalem, där mottagaren är The American Archive Collections. Där har ingen sett heller hört om Dalmans strävanden. Samma svar kommer från Library of Congress i Washington, som har hand om brev som skänkts av anhöriga till Jerusalemfararna, både svenskar och amerikaner.

Epilog

Lars Lind skriver i sin bok: Den förste professorn vid den tyska arkeologiska skolan var Gustav Dalman. Hans mor var svenska och han hade tagit sin mors flicknamn. Efter studieår i Sverige hade han blivit nära vän till kung Oskar.

Lars Lind, Jerusalemfarare Källa: Lars Linds bok

Tack vare Selma Lagerlöfs roman Jerusalem (utkom 1901 – 02) kom många svenska turister till Den heliga staden. På kungens begäran öppnade Dalman ett svenskt konsulat, och åtog sig att återupprätta det svenska medborgarskapet både hos dem som kom från Sverige, men även dem som kommit via Chicago. Han lyckades lokalisera alla kungens medborgare och överlämnade svenska pass. Men han mötte på motstånd från Mrs Spafford ” varför bekymra sig om jordiska lojaliteter när tusenårsriket randas”. Hon vände sig starkt mot ” trångsynt svensk nationalism”.

År 1906 var bröderna Möckelind, 17 ,15 resp. 13 år gamla. Dom hade nu svenska pass och kunde med sin förmyndares hjälp återvända till Sverige. Men berättade Dalman om förmyndaren, och visade han Johan Ehrenkronas förmyndarprotokoll för Mrs Spafford ? Hon gjorde nog säkert allt hon kunde för att pojkarna inte skulle återvända.

Anna Spafford med döttrarna Bertha och Grace

Sammanhållningen mellan bröderna var nog mycket stor. Under de första åren hade de förlorat, far, mor, två systrar, en bror och mormor. Kanske diskuterade de möjligheten att återvända till Sverige, men någon var kanske emot, och de valde att hålla ihop. Ett sista citat ur Lars Linds bok ” den enda anledningen till att jag inte återvände till mitt hemland var att jag inte längre kunde språket och alltså inte kunde försörja mig i Sverige. Därtill hade jag inte längre nära släktingar i Sverige”.

Ibland är det tillfälligheter som ändrar våra liv. Hade Olof Henrik Larsson inte sprungit på den karismatiske Mrs Spafford i Chicago, hade hans församling aldrig åkt till Jerusalem. Och hade jag inte besökt Riksarkivet Marieberg, vid Öppet hus, hade kanske Dalmans brev legat olästa i 112 år till. Breven ändrar inte Nåsbornas, i många stycken tragiska historia, men berättar om en engagerad och gästvänlig generalkonsul som bjöd hem svenskarna till sig, skålade för kungen och sjung och spelade, trots Mrs Spaffords ogillande. Och ett UD som tog breven på största allvar.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s