Att vara ung kvinna på 1910-talet – Annie Elisabet Nordlund

 

av Eva Edberg

Annie var dotter till en sågverksarbetare och hans hustru i Husum, Grundsunda församling i Ångermanland. Hon föddes 1890 och konfirmeras vid 16 års ålder. När hon är 18 år får hon förtroendet att vara vittne till ett kusinbarns dop. Alla runt Annie både far, farfar, morbror och morfar och hennes storebror har jobbat eller jobbar på sågen, så det är den enda miljö Annie har kommit i kontakt med. När Annie fyllt 20 år ger hon sig ut på egna äventyr och flyttar till närmaste stad, Örnsköldsvik.

Hon börjar med att arbeta som piga hos en överlärare. Det blir dock bara några månader innan hon i stället tar anställning som piga hos en kvinnlig tobakshandlare Johanna Karolina Bergström i kvarteret Irland nr 37. Där bor hon med ägaren och ett handelsbiträde Ester Charlotta Juhlin. Det måste ha känts som en smärre revolution att byta från den mansdominerade sågverksmiljön till en butik i Örnsköldsvik. Handelsbiträdet är några år yngre än Annie, men tobakshandlerskan är i alla fall en mogen dam på 57 år, så det kändes nog tryggt.

1911 flyttar hon vidare till en fotograf Ebba Amalia Katarina Lindstedt i kvarteret Konstantinopel och jobbar som piga. Ebba, som ursprungligen kom från Arboga, var 48 år och hennes biträde 45 när Annie började där. Det var ju inte så vanligt med kvinnliga fotografer på den här tiden. Man skulle ju kunna tänka sig att en sådan kvinna också ville kämpa för jämlikhet och kvinnlig rösträtt, vilket var en av 1910-talets tydliga strömningar. Annie stannar där i två år innan hon flyttar tillbaka till sin familj i slutet av 1913. Familjen har under tiden flyttat från Grundsunda till Hörneborg i Själevad, vilket ligger alldeles utanför Örnsköldsvik.

Husums ångsåg efter branden 1909

År 1909 brinner sågen i Husum ner till grunden och alla sågverksarbetarna måste söka sig till andra orter för att få sin utkomst. Annies äldsta bror Karl är en av dem och han flyttar därför långt söderut till Gimo bruk i norra Uppland, där han arbetar som sågverksarbetare. Han har gift sig och fått barn. Troligen har Annie, som ju visat att hon kan resa på egen hand, åkt för att hälsa på sin bror och hans familj någon gång under 1914.

Broder Karl har en arbetskamrat Karl Vilhelm Sundin, som började arbeta i Gimo några år tidigare. Denne Karl, som är en vuxen karl på 32 år, kommer från Edebo i Roslagen, och har hållit sig mest i trakterna runt Edebo och Häverö innan han tog anställning i skogen och sedan vid sågen i Gimo. Tydligen säger det i alla fall klick mellan Annie och Karl Sundin för på nyåret 1914 gifter de sig i Självad och Annie flyttar till sin nyblivne make i Gimo, som ligger i Skäfthammars socken. Det är ju en bra bit hemifrån Ångermanland, det första världskriget har startat, men Annie har i alla fall sin brors familj på nära håll och sågverksmiljön är hon ju bekant med.

Masugnen vid Gimo bruk 1911

Nu är hon alltså tillbaka i den gamla vanliga miljön, men som hustru. I april 1916 föds deras son Vilhelm. Ett år senare flyttar de till Långsunda i Hökhuvud församling, som ligger en liten bit nordost om Gimo. Eftersom de bodde ute på landsbygden och hade en säker inkomst, klarade de krigsåren riktigt bra. I Långsunda föds sönerna Hjalmar 1921, Alf 1923 och Bengt 1926. Karl har blivit vägarbetare. Kriget är över och barnen växer och frodas.

Annie, Karl, Ville och Hjalle

I januari 1938 flyttar Karl och Annie med de två yngsta sönerna till Uppsala domkyrkoförsamling. Vilhelm, som jobbar som snickeriarbetare, och Hjalmar kommer efter några månader senare. De bosätter sig på Bäverns gränd 22 nära Kungsgatan och järnvägen. Förutom huset finns en trädgård med plank åt gatan, så det är som en liten täppa mitt i staden utan insyn. På gårdsplanen står ett stort gråpäronträd. Där bor de i många år och alla sönerna gifter sig och flyttar hemifrån.

Annie och Karl på Bäverns gränd

Annie ska besöka en bekant på Akademiska sjukhuset. I uppförsbacken till sjukhuset segnar hon ner och dör 20 februari 1957. Hon gjorde en spännande resa från sågverksbarackerna i Husum, via några butiker i Örnsköldsvik och hade sina sista 20 år mitt i den stora staden Uppsala. Hon ligger begravd med sin make på Uppsala gamla kyrkogård. Hon hann i alla fall träffa 6 av barnbarnen, varav min make är ett.

Det är intressant att notera hur slumpen påverkar att vi finns. Hade inte sågverket i Husum brunnit 1909 hade min makes farföräldrar aldrig träffats och min make inte existerat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s