av Ulf Sandström

Det är viktigt när man släktforskar att det blir rätt från början då ett litet fel sprider sig snabbt i släktträdet. Jag var lite naiv i början och lät släkten lägga till och ändra direkt i mitt släktträd vilket släktprogrammets företag uppmanar till. Detta för att engagera släkten och snabbare få trädet att växa. Ganska snart fann jag dock många fel varför jag fick radera hela trädet och starta upp på nytt med ett släktträd som nu har klara begränsningar för släkt och andra intresserade.

Smarta matchningar i släktprogram som MyHeritage och Ancestry är en källa som kan ge ny information men som allt annat kräver noggrann kontroll av äktheten. Nya upptäckter oavsett om dom kommer från ett barns fotavtryck på ett överkast eller matchningar i släktprogram måste verifieras mot trovärdiga källor.

Kyrkböckerna har länge varit vår ”bibel” och en resurs som vi värdesätter högt och där andra länder kan vara avundsjuka på oss. Det är inte ofta men inte ens kyrkböckerna kan man lita på till 100 %. Den mänskliga faktorn är alltid en risk och prästen kan skriva fel i all hast och dessutom kan handskriften vara så otydlig att det är lätt att tyda till exempel siffror fel.

När DNA-testerna blev verklighet fick vi en källa som saknade osäkerheten med den mänskliga faktorn, men är DNA verkligen en helt säker källa? Med DNA får man tusentals matcher och man kan undra om alla dessa människor verkligen är mina släktingar.

Jag har börjat med att fokusera på de matcher som har mer än 5 gemensamma segment och över 20 centimorgan (cM). Då slipper jag normalt de osäkra slumpvisa matcherna. Men med en stark DNA match är man så säker och nära sanningen som vi kan komma idag.

När DNA var nytt var jag nyfiken på att se hur jag skulle kunna använda det i min släktforskning och vad det skulle kunna ge för nya kunskaper. Idag vet jag lite mer hur jag kan använda DNA tillsammans med andra källor och det har bidragit till en hel del svar:

Triangulering

• Jag har löst fall av fader okänd med triangulering.
• DNA matchningar har påtalat för mig att jag har en för mig outforskad del av släkten.
• Matchningar i släktprogram har gett vägledande information som kunnat verifieras med DNA.
• Jag har lärt mig att inte alla vill tala om sin släkt, finnas med på bild eller att ta ett DNA test.
• DNA har gett mig entitetskartor som bekräftar min bakgrund.
• Att man ska vara nyfiken på alla källor så även ett fotavtryck på ett överkast.
• DNA ger mig ett sista litet hopp om att finna släktskapet med en känd gren av min skotska släkt.

När DNA för släktforskning var nytt fanns inte så mycket information om vad det faktiskt kunde ge oss. Några var tidigt ute och skickade in sitt DNA prov vilket gav mig inspiration. Jag försökte förstå det magiska med DNA från deras erfarenheter.

Tron på DNA forskning kunde uppenbarligen sprida ”Fake News”. På en restaurang i Stockholm överhörde jag ett samtal när DNA för släktforskning var alldeles nytt. Runt bordet intill talade de om att med ett DNA test får man sitt släktträd, det blir så enkelt. Jag la mig i deras samtal för att skapa lite rättelse och vi hade sen ett bra samtal tillsammans. Jag hoppas att de följde min uppmaning att gå en kurs.

Så småningom kom kursverksamhet igång och det kom mer information om DNA på nätet. Det blev också diskussioner i media om polisen skulle få rätt att använda släktforskarnas DNA databaser. Integriteten ifrågasattes och det blev viss oro i min släkt där flera tog avstånd från att ta ett DNA test.

Det är väl som med det mesta som är nytt att så småningom lägger sig oron när man vet mer och förstår nyttan. Polisens arbete med att lösa komplicerade mordfall med DNA triangulering har hjälpt till att skapa kunskap, intresse och förståelse för DNA. DNA och triangulering är ett fantastiskt verktyg men det kräver också att man tar fram släktträden för de personer vi ska triangulera.

Polisen får nu använda släktforskarnas DNA-databaser

Att finna släktträden är inte alltid lätt men när allt är på plats kan man finna släktskapet och lagföra farliga brottslingar och finna en fader okänd.

Jag var inte först men inte heller sist ut att skicka in mitt DNA prov. När den väl var insänd blev det en spänd väntan på resultatet. I början var det ganska ointressanta matchningar men allt efter att veckorna gick ökade antalet matcher och procenten gemensamt DNA. De i min svenska släkt som tagit DNA började nu finnas med på listan.

Merparten var kända men det kom också upp personer jag inte forskat på. Det gav inspiration att forska vidare och reda ut släktskapet med dessa släktingar och veta mer om deras liv och leverne. Merparten av de nyfunna släktingarna bodde i Billsta nära Örnsköldsvik.

Mammas kusiner Norberg

Jag talade och mailade med några av dessa släktingar födda Norberg och som uppskattade att jag tog kontakt. Vi delade bilder och annat material. Det var en sida av mammas kusiner som hon hade haft mycket kontakt med under sina yngre år då hon växte upp i Örnsköldsvik. Från Örnsköldsvik och till Billsta är det ju bara 1,5 mil vilket man lätt tog sig med cykel. Släkten i Billsta har vuxit och deras släktträff 1950 är ganska imponerande.

Släkten Norbergs släktträff 1950 i Lutherska huset i Billsta

Nu har jag bilder som visar på denna gemenskap och man kan konstatera att det finns en hel del om släkten som vi föräldrar glömmer att tala om för våra barn. Kanske är det också så att barnen inte vill  ta in informationen när vi passionerat lägger ut texten om vår släkt. Trots att vi åkt bil genom trakterna i Billsta i Själevad ibland under våra årliga resor till vårt hus i Marsliden har släkten aldrig nämnts. I alla fall har det inte fastnat i mitt minne. Att jag inte forskat på några av mammas kusiner kanske låter konstigt men för det första var det en del av släkten som vi aldrig träffade. För det andra träffade vi andra delar i släkten som vi lite mer naturligt kunde träffa under tiden vi bodde i Malmö och Stockholm och årliga resan till Marsliden under sommaren eller för att fira jul. Att jag inte forskade på dessa kusiner berodde på att jag var mer fokuserad i början av min släktforskning på att söka längre bakåt i tiden. Jag ville reda ut var och när mina förfäder träffats.

Att inte vara gift och få barn sågs inte gott i min släkt. En av de äldre var mycket tydlig med att man ska gifta sig innan man får barn trots eller kanske tack vare att hon själv inte var gift när hennes yngsta dotter föddes i början av 1900 talet.

Det finns väl i de flesta släkter någon där man undrar över faderskapet. Det gäller även vår släkt. Det var locket på för dessa personer som vi träffade regelbundet och ingen i släkten ville tala om vem fadern var. Att ställa en rak fråga var omöjligt. Kyrkböckerna gav inte rätt vägledning, men efter hand som fler i släkten tog DNA prov klarnade faderskapet. Det som var mest troligt visade sig också vara sant.

Jag har inte tagit någon Y-DNA eftersom jag på min pappas släkt Keiller från Skottland är släkt via min farmor. För att få större möjlighet att få matchningar i rakt nerstigande led till vår anfader tog jag kontakt med en släkting i USA som har tagit Y-DNA. Han gav mig rätten att använda hans Y-DNA och jag hoppades att det skulle ge större chanser att få matchningar. Dessutom är han ett släktled närmare vår anfader i släkten Keiller.

Eftersom min släkt på pappas sida kommer från Skottland har jag försökt hitta sambandet mellan Keiller släkten som invandrade till Sverige och övriga släkt en Keiller. Merparten som stannade i Skottland flyttar under början av 1900 talet till Australien, Nya Zealand samt USA efter att man sålt familjernas mycket framgångsrika marmeladföretag.

Alla dokument som jag har hittat hittills talar för att vi alla kommer från samma anfader men bevisen saknas. Den svenska grenen Keiller har jag spårat tillbaka till John Keiller bosatt i Dundee Scotland och född ca 1675.

Till Sverige kom släkten med Alexander Keiller 1825. Han var då 21 år gammal och är min farmors farfar. Jag har besökt Skottland och Dundee för att se om jag kunde få fram mer information på plats. Jag besökte myndigheter som gav mig länkar till deras databaser. Jag besökte kyrkogårdar, museer och jag besökte även hus som släkten bott i och har talat med de nya ägarna som väl känner till släkten Keiller. Mina efterforskningar i Dundee gav mycket intressant information men inte hur kopplingen är mellan grenarna Keiller.

När DNA gjordes tillgängligt hade jag stort hopp att finna kopplingen. Jag tog min DNA och min släktings Y-DNA och la ut det på såväl Family Tree DNA, MyHeritage som Ancestry och nu finns även mitt DNA på Living DNA. Sen väntade jag och väntade och det gör jag fortfarande! Visst har jag fått kontakt med personer i Dundee som heter Keiller, Kellerer eller liknande och som hjälpt mig att hitta släktens gravar i bl.a. Dundee.

Alexander Keillernvid en upprest sten

Vid en av mina resor till Storbritannien besökte jag Avebury som är en plats där Alexander Keiller (ännu en Alexander) som ärvt mycket pengar efter försäljningen av marmeladförtaget har verkat.

Han köpte marken i Avebury och gjorde stora utgrävningar där. Avebury är en fornlämning i Storbritannien som ligger ganska nära Stonehenge. Fornlämningen i Avebury är daterad till yngre stenåldern och består av stora upprätta stenblock. Stenringarna är daterade till cirka 3000 f.Kr. och upptar ett område som är 11,5 hektar stort. Därmed är monumentet såväl större som äldre än det mera kända Stonehenge. Här finns även Alexander Keillers museum som också ägs och förvaltas av National Trust.

En del av ringen i Avebury

En skiss av hur ringen i Avebury har sett ut

Museets intendent som då var Dr. Ros Cleal var mycket tillmötesgående och jag fick full tillgång till deras arkiv vilket jag uppskattade men aldrig utnyttjat. Tiden har inte räckt till under mina resor till England och då jag fick kontakt med författaren Lynda J. Murray som skrivit boken ”A Zest for Life” för museet fick jag veta vad jag då sökte. Lynda har grävt i museets arkiv och boken handlar om Alexander Keiller tillbaka till hans farfars farfars far James och hans fru Janet. Janet Keiller född Matthewson föddes 1736 var den som startade marmeladtillverkningen baserad på frukten Sevillien Orange eller pomeranser som vi kallar frukten som framförallt växer i Sevilla i Spanien.

Keillers marmeladproduktion

Marmeladen tillverkades under namnet Dundee Marmelade av James Keiller & Son och blev världsledande.

Några år in på början av 1900 talet såldes företaget och köptes senare av Nestle som lade ner marmeladen med namnet Keiller. Släkten som fick det gott ställt flyttade till England, Australien, Nya Zealand och USA.

Lynda J. Murrays bok ”A zest for life”

Jag hade mailväxling och telefonsamtal med författaren Lynda J. Murray som berättade om alla utmaningar som hon haft med släkten Keiller. Få var villiga att ge information och ingen var villig att samarbeta. Dock fick hon ett litet utdrag ur deras släktträd som hon kunde publicera i boken ”A Zest for Life”.

Släktträdet i boken med James och Jane Keiller högst upp som skapade marmeladen och Alexander Keiller längst ner som grävde ut Avebury

Via Lynda fick jag även ett namn och mailadress till en dam Keiller i Nya Zeeland. Det visade sig att hon hade en kopia på hela deras släktträd vilket hon skickade mig en kopia av.

Jag var ju intresserad av att hitta länken mellan grenarna i släkten Keiller så jag lade upp trädet jag fått på MyHeratage och Ancestry. Nu skulle jag väl finna sambandet och hitta någon som kunde ta ett DNA test. Efter flera mailväxlingar med kontakten i NyaZeeland fick jag namnet på en persons son som finns i deras släktträd och vars far var en av två som skrivit boken ”Keillers of Dundee and their decendants” om släkten Keiller. Tråkigt nog var jag ett år försent ute då fadern Ian nu var död.

Ett kapitel om den svenska grenen av Keiller

Ännu en påminnelse att börja så snart som möjligt att tala med sina släktingar. Nu hade jag sonens namn och via en vän i England kunde han spåra upp sonens telefonnummer. Jag ringde sonen som var mycket vänlig och han skickade mig deras bok som hans pappa hade skrivit. Boken behandlade inte bara deras släktgren utan det fanns även ett eget kapitel om den svenska släkten. Pappan hade också talat med personer i den svenska grenen för att få allt rätt när boken skrevs. Detta var ju en utsökt öppning för att till slut få det svar jag sökte.

Ian L. Keillers bok ”Keillers of Dundee”

Tyvärr blev det klart för mig när jag fick deras bok att även sonens far har misslyckats att finna länken mellan våra släktgrenar. Däremot vet vi båda att Keiller från vår och deras gren bodde på samma gata i Dundee. Allt tyder på släktskap mellan grenarna, men en DNA träff vore ju det som skulle kunna bevisa släktskapet.

Tyvärr var sonen mycket bestämd på att vare sig han eller hans familj kommer att ta ett DNA-prov. Jag har ringt honom några gånger men endast fått negativa svar. Jag förstår nu författaren Jane som tyckte att släkten var besvärlig och inte ville samarbeta och släppa ifrån sig information. Jag har respekterat deras önskemål men inte gett upp.

Det finns många sätt att få uppslag till sin släktforskning. Vi besökte Wedevågs Bruk och deras Herrgård där min far föddes och min farmor och hennes föräldrar David och Tekla Keiller drev Wedevågs Bruk under många år.

Ägarna till Wedevågs Herrgård vid vårt besök, Per och Sanni, hade känt att dom inte var ensamma i huset varför de hade tillkallat ett medium. Efter att mediet hade gått runt i Herrgården bekräftade hon deras känslor. Vid vårt besök fick vi veta att i det rum som min farmors mor bott i fanns det ibland ett märke på överkastet efter ett barns fot.

Tidig bild av Teklas rum

Ett barns fotavtryck

Per och Sanni visar det renoverade rummet där ett barns fotavtryck funnits.

Mediet hade sagt att min farmors mor hade haft ett barn som dött. Jag hade ju sen tidigare färdigställt mitt släktträd för familjen. Jag viste ju att min farmor Gerda hade 5 syskon och det hade jag fått verifierat i kyrkböckerna nedan.

                                                                                                Husförhörslängder

Gerda Keiller med syskon och föräldrar

Inget barn dök upp i husförhörslängderna Lindesberg 1891-1896 respektive 1892-1901

Jag var tveksam då inget mer syskon fanns att finna i de källor som jag använt och medier tror jag ju inte på. Trots detta började jag om efter mitt besök i Wedevåg. Jag ville dubbelkontrollera att jag inte hade missat att ett barn dött i tidig ålder. Det gick också upp för mig att det var ett glapp i barnafödandet mellan de 3 äldsta och de tre yngsta barnen. Trots det blev jag förvånad när jag hittade en dotter som dött under sitt första år i en tidigare kyrkbok.

Husförhörslängd Ljusnarsberg (1882-1891)

Släktträd med funnen odöpt syster till Gerda Keiller

Notering om ett odöpt barn

I kyrkboken fanns en otydlig notering att det hade funnits ytterligare ett barn som dött odöpt under sitt första år 1882. Noteringen hade inte följt med till kommande kyrkböcker varför jag inte funnit detta tidigare.

Källan, ett fotavtryck på ett överkast var väl lite udda men lärdomen är att man inte ska förkasta något, inte ens ett litet barns fotavtryck.

Min lärdom är att de flesta uppslag jag fått är värda att kontrollera. Trots att vi nu har flera verktyg i vår verktygslåda och senast fått möjlighet att använda DNA kan det ändå bli fel. Genom åren har jag även lärt mig att man måste vara lyhörd för släktingars önskemål. Någon kanske inte vill ta ett DNA test och andra har synpunkter på information som lagts ut. Jag försöker vara försiktig med känslig information och lägger inte ut detta i mitt träd. Vad känslig information är har vi nog alla lite olika definition på. Jag har blivit kontaktad vi mail av en person som hade synpunkter på mitt släktträd. Han var en släkting i en ingift gren långt från mig. Han verifierade vår släktskap men meddelade att hans syster inte ville finnas med på bild. Bilden hade jag funnit på nätet och troligen från deras eget släktträd. Visst ska man verifiera och få godkännande när man lägger ut information och bilder men så blir det inte alltid och så hade det inte blivit i detta fall. Bra då att släktträdet ligger väl synligt och sökbart på nätet så andra kan se, kontrollera och be mig rätta. Jag beklagade och naturligtvis  tog jag bort bilden på hans syster.

Ulf Sandström ”Keiller”

(Barnbarns barnbarn till Alexander Keiller som kom till Sverige 1825.)

av Annki Österman

Vem var min farmors far?

Alma på väg hem från Amerika

Min farmor Gully föddes i Stockholm i juni 1901. Hennes mor, Alma Charlotta Petersdotter var då 27 år och hade året innan flyttat till Stockholm från Algutsboda i Småland. Alma arbetar först som piga hos Georg & Gustaf Steinwall, källarmästare och ägare av Operakällaren i Stockholm. Alma kommer efter att ha fått sin dotter att arbeta som cigarrarbeterska hos Hellgren & Co på Götgatan i Stockholm.

Operakällan runt 1900, Stockholms stadsmuseum

Någon gång i september/oktober år 1900 har hon en liten flirt med en kypare på ovan nämnda restaurang. Så, 9 månader senare föds min farmor. Alma försöker att själv ta hand om sin dotter men det är ekonomiskt omöjligt, vid 1 års ålder kommer hon först till ett fosterhem men därefter kommer hon tillbaka till sin mor. Alma får svårt att ta hand om sin lilla dotter då hennes lön på mellan 8.50-10.00 kr /vecka inte räcker till. Hon ansöker då om bidrag och får i mars 1903 tilldelad 8:00 kr/ månad i 6 månader.

Stockholms stadsmuseum

Dock blir bördan för tung och i november lämnas lilla Gully till en familj som har flera fosterbarn, men den 24 dec 1903 kommer hon äntligen till sina nya föräldrar, Lars Otto och Anna Lovisa Larsson.  Jag vet inte om hon själv, eller min pappa, visste att det inte var hennes biologiska föräldrar. Men hos dem växte hon upp, och jag tror det var ett kärleksfullt hem. Min Farmor dog 1971 då jag var 11 år så jag visste väldigt lite om henne och hennes bakgrund. När man börjar släktforska är det ju ganska vanligt att man startar med sina mor och farföräldrar, och så gjorde även jag.

Farmor Gully

Men – nu hade jag följt Alma, som sedan gifte sig, men inte fick några fler barn, och efter några år skiljde sig och emigrerade till USA.

Då kommer ju frågan – Vem var min farmors far? Det fanns ingenting i kyrkböckerna som gav några ledtrådar alls. Jag tog mig till Stockholms stadsarkiv och frågade om råd. Barnavårdsakter fanns ju inte ännu, men jag fick rekommendationen att se om det fanns någon typ av socialakt/anteckning. Jag beställde det jag kunde med de uppgifter jag hade. Det jag fick tillbaka var ett enda dokument…  ”Delegerande för bev. (beviljande) af fattigvård”

Och där, där fanns kanske en liten ledtråd… ”Fader, Kyparen å operakällaren, H(e)sselqvist”! Ja men nu fanns det väl ändå lite mer att gå på… Men vem i helsike var Kyparen Hesselqvist? Jag tror jag granskade varenda man som rimligtvis kunde vara en kandidat men jag hittade ingen som var lämplig. Börjar efter ett tag fundera på … står det verkligen Hesselqvist?…. eller… kan det stå Hasselqvist?

Då jag tagit flera DNA test, började jag se om det kunde finnas några ledtrådar via detta. Hittade några träffar som jag kunde härleda till moderns sida, men även flera som jag verkligen inte kunde härleda till någon alls. Resultaten av dessa DNA test ger tyvärr mig inte så mycket i jakten efter min farmors far, bestämmer jag mig därför att även ta ett test på Ancestry.  Ooops… nu börjar det visst ramla in några amerikanska matcher … och det finns HASSELQVIST bland träffarna, men även svenska matcher där det står att de är på ”faderns sida”. Dock gäller det ju här att skilja på farmors mors och fars sida.

Moderns sida kan jag lätt skilja ut då jag hittat hennes mor via pappersforskningen. De mest intressanta träffarna ligger på mellan 105-193 cM. Börjar gå igenom träffarnas släktträd och hittar ganska snart en gemensam nämnare, ibland med efternamnet Hasselqvist, och ibland i amerikaniserad form, Haskell… Mannen är född i Sverige, och nu gäller det att kunna koppla honom till min farmor. Tillbaka till kyrkböckerna i Sverige. Följer honom från Tillberga där han föddes 1881 till Stockholm september 1900 då han lämnar Sverige och emigrerar till Amerika och där då kallar sig för Haskell.

Mannen kom till Stockholm i november 1898, 17 år gammal, han flyttade då till Ladugårdslandet där han fick tjänst hos Greve Wachtmeister på Majorsgatan som betjänt.

Blanche´s café 18986, konstnär: Viktor Andrén

Under år 1900 kommer han att jobba som kypare på Blanche Café.  Caféet låg precis jämte Operakällaren och öppnades 1868 av Theodor Julius Blanche. Samme man var chef på Operakällaren 1866-1867. Det var alltså här min pusselbit började falla på plats. Den 14 oktober 2020 kom det slutliga beviset! Det som blev det avgörandet var sökandet i Mantalslängderna i Stockholm där jag tillslut hittade ”beviset” på att Gottfrid Julius Hasselqvist var den som på dokumentet om beviljande av fattigvård stod som ”Kypare å operakällaren”, även om det på dokumentet står att det var Blanche Café. Detta tillsammans med de DNA matcher jag fick på Ancestry gjorde att jag nu kunde bekräfta vem som var min farmors biologiska fader!

Jag brukar skämta och säga att den lilla kärleksstunden med Alma var kanske det sista Gottfrid gjorde i Sverige innan han satte sig på båten till Amerika, för ganska exakt 9 mån efter det att han emigrerade föddes alltså min farmor.

Gottfri Julius Haskell med en av sina döttrar

Nyfiken som jag är tog jag kontakt med en av de amerikanska matcherna, en man som jag delade 113 cM med. Han står som min fars halvkusin. John som han heter, svarade direkt och jag fick helt plötsligt en massa information, inkl. foto på min farmors biologiska far! Jag är ganska övertygad om att han aldrig fick veta att han hade en dotter i Sverige… men fler barn fick han… med 2 fruar…. samtidigt!

Betty Lue Haskell, Halvsyster till farmor Gully

Jag fick även ett foto på en av min farmors halvsystrar ”over there” och det finns helt klart en likhet mellan dem.

Lyckan man känner när man äntligen hittat denne ”okände fader” är ju helt fantastisk. Den kvällen, när jag helt plötsligt hade hans namn framför mig skrev jag ett inlägg på en av släktforskargrupperna på facebook:

” Synd att jag inte kan köpa en triss nu i kväll… för…. Plötsligt händer det!!!!       Trodde inte mina ögon när jag precis hittade min farmors okände far!! Har haft honom som ”misstänkt” ett tag… men med hjälp av alla tänkbara medel (pappersforskning & DNA) fick jag det äntligen bekräftat Mannen, Gottfrid Julius Hasselquist, jobbade på det anrika Blanche’s Café vid Operakällaren/Operaterrassen. Kan vara så att min farmor blev till hans sista natt i Stockholm – han emigrerade till Amerika september 1900 och farmor föddes juni 1901 ”

Den responsen jag fick på facebook var helt otrolig! För – jag tror att (nästan) alla släktforskare sitter med någon okänd ana som man gärna vill hitta! Och när man gör det … ja då …… 😊

Lycka till med er forskning och hoppas ni får uppleva samma känsla som jag fått göra!

av Mimmi Norbeck

Min svärmor Anna föddes i Innsbruck 1909, och det är om hennes liv den här berättelsen handlar. Eftersom vi inte pratade med Anna om hennes svåra år har jag själv forskat fram hennes barndoms omständigheter.

Jag träffade bland annat på en bok av Helena Bergqvist som heter Alla dessa barn och som beskriver Helenas mormor, som också kom till Sverige som krigsbarn från Wien i anslutning till första världskriget. Boken beskriver även Röda Korsets insats för att samla in kläder och mat till Wien, men också att placera krigsbarn kortare eller längre perioder för att äta upp sig. Barnen skulle vara mellan 9 och 14 år.

På den här bilden ser vi Anna 7 år och hennes lillasyster Hedwig 3 år. Den är tagen 1916 i Wien mitt under första världskriget.

Pappan, Johan Anton Witzmann, som var militär, hade förflyttats till Wien vid krigsutbrottet 1914, för att arbeta i intendenturen.

Flickorna kommer efter 1915 tillsammans med sin mor Hedwig Maria Knechtl. Men nu börjar vi från början.

Innsbruck Foro: Mathias Bigge Wikimedia Commons

Anna föddes i Innsbruck 1909, och har berättat att hon hade en lycklig barndom där, och att morfar Alois och hon var de bästa vänner. De strövade omkring i staden och dess omgivningar. Alois berättade många sagor och legender för Anna, som hon sedan har berättat för mina barn, hennes barnbarn.

1914 bröt kriget ut och Anna har berättatatt hon såg sjungande soldater med gula rudbeckior i gevärspiporna, som marscherade till tåget där de lastades i blomstersmyckade godsvagnar.

Vorgartenstrasse 196

I Wien bodde familjen på Vorgartenstrasse 196. Enligt Anna hade de det ganska bra, trots ransoneringarna. Hennes pappa kunde åka till sin pappas bondgård i Gr. Gerhardts vid den dåvarande tjeckiska gränsen och hämta lite livsmedel. När lillebror Hans föddes 1917 fick deras mamma lite extra tilldelning bland annat av mjölk.

Anna har inte berättat något om de svåra omständigheterna i Wien under kriget. För min familj kändes det inte möjligt, att prata med henne om det.

Men det rådde nöd i Wien och 1918 skickades Anna, 9 år gammal, som krigsbarn till Schweiz för 8 veckors vistelse. Där grät hon av hemlängtan i tre dagar, sedan var allt bra.

När Anna kom tillbaka till Wien var nöden fortfarande stor. Arbetslösheten var utbredd och det var mycket ont om mat och bränsle. Många familjer använde dagarna för att samla ved på landsbygden.

1920 fick Anna, 11 år gammal, komma med Rädda Barnen som krigsbarn till Sverige

Barnen transporterades i välorganiserade tågresor till Sverige. Annas resa var en samordning mellan Rädda barnen och Röda Korset.

På riksarkivet i Arninge fick jag fram två arkivlådor med dokument att söka igenom.

Många blad var det. Plötsligt kunde jag läsa Anna Witzmanns namn. Hon kom med den andra transporten i januari 1920. Hennes nummer i listan var 937.

Anna kom till familjen Stenbeck i Herrljunga och vistades där från januari till september 1920. Hon blev mycket väl omhändertagen och trivdes bra. Hennes syster Hedvig kom i april samma år och stannade till hösten 1921.

1922 skickades Anna till Winterswijk i Holland. Hon bodde i sju månader hos modisterna Josefine och Pauline. Därefter återvände hon till Wien.

1923, när hon var 14 år gammal, kom hon åter till familjen Stenbeck för att bli kvar hos dem som fosterbarn.

Hon utbildade sig bland annat på folkhögskola i hemkunskap och senare vid Stockholms tillskärarakademi. Där lärde hon sig mönsterritning och tillskärning för damkläder.

Hon gick också en liknande kurs i Borås för herrkläder. Hon arbetade därefter som mönsterritare på en trikåfabrik och senare som föreståndare.

1934 ansökte Anna om svenskt medborgarskap. Det krävdes intyg från kommunalkassören och ordföranden i municipalnämnden att Anna inte hade några skulder.

Landsfiskalen i Herrljunga distrikt intygade, att Anna hade arbets- och uppehållstillstånd. Han meddelade också att han inte hade något att erinra mot bifall av ansökningen.

Hon behövde också visa att hon hade god vandel, kunde försörja sig och att hon kunde svenska.

13 april 1934 skickades ansökan om svenskt medborgarskap till Konungen.

Den 27 april 1934 blev Anna Witzmann svensk medborgare. Dokumentet är undertecknat av konung Gustav V själv.

Anna flyttade 1938 till Ulricehamn och träffade där Bo Norbeck, som hon gifte sig med 1939 och levde sedan ett långt liv med barn och barnbarn.

Bild på Anna 1916 respektive på ålderns höst

Anna avled på Lidingö den 2 maj 2006.

Källor

Annas egna berättelser

Boken: Alla dessa barn av Milena Bergquist

Arkivcentrum Örebro län

Svenska Röda Korsets arkiv – Krigsbarnsbyrån

Justitiedepartementets arkiv

Församlingsböcker från Herrljunga, Falköping, Ulricehamn och Lidingö

av Eva Edberg

Karl Gustaf Adolf Tunon, Bengt Tunóns fotoalbum

Karl Gustaf Adolf Tunon föds 1892 på skattegården Fresta nr 1 i Alunda. Hans far Johan Tunón är bonde och han har två systrar och två bröder. Han kalldes alltid av de sina för Kalle.

Ur Svenska gods och gårdar, gården såldes 1936 av Gustaf Tunón

Han går i Marma folkskola i Alunda, som låg cirka 3 kilometer bort. Medan han läser till konfirmationen börjar han som elev i sadelmakar- och tapetseraryrket hos sadelmakare Axel Morin i Klev, den närmaste byn till Fresta.

Kalle spelar schack med Gustav, Bengt Tunóns familjealbum

Han konfirmeras 1906. Efter fem år är han färdigutbildad sadelmakare och tar arbete inne i Uppsala hos sadelmakare E.V. Ahlström 1911 där han är i 1 år och 8 månader.

Ur Svenska Dagbladet 1914-12-04

Sedan bär det av till Saringe i Tuna socken och AB G E Tunelius borstfabrik och Co, där han arbetar som sadelmakare. I december 1914 brinner fabriken ner till grunden. Som tur vad klarade sig alla. Nu får Kalle jobb på deras fabrik i Tierp i stället. Där blir han föreståndare för sadelmakeriet. Han stannar i två år och återvänder sedan till hemmet.

Sadelmakarklämma, Upplandsmuseet

1920 har han träffat den sex år yngre Gertrud Ingeborg Bremer som kommer från Skoby i Alunda. De gifter sig den 9 maj och några månader senare flyttar de till Stora Tuna i Dalarna. Det blir en kort sejour där för i slutet av 1921 bär det av tillbaka till Uppland och Ärentuna fortfarande som sadelmakare.

Där stannar de i fem år och bor i Stor Vreta på bland annat på Rosenlund och Fridhem. Därifrån flyttar de slutligen till Uppsala.

Tapetserarverkstad i Uppsala, Wikimedia

De flyttar först in på Auroragatan 9, men sedan till Västra järnvägsgatan 19. Karl har nu bytt yrke till tapetserare. Det är ju lite närbesläktade yrken men man arbetar med stoppade möbler i stället för sadlar.

Tapetserarverkstad, Upplandsmuseet

Äktenskapet är tydligen inte så lyckligt för de flyttar isär och skiljer sig 1929. Gertrud får en dotter 1931 och gifter om sig 1932 med barnets far som är kapellmästare i stadens musikskola. Kalle bor nu på Stiernhjelmsgatan och har öppnat eget tapetserarföretag.

Utdrag ur Församlingsboken för Uppsala Domkyrkoförsamling

I församlingsboken står en intressant anteckning. De har mottagit ett dokument där det står att Kalle är gift med den estniska medborgaren Olga Emilie Rammi enligt utdrag ur äktenskapregistreringen i Koiola kommun genom Statistiska Centralbyrån.

Vid lite undersökning om SCB:s roll visades det sig att de har haft ett äktenskapsregister från 1917, som sedemera lämnats över till Skattemyndigheten. Kravet på ett sådant register infördes med en ändring i äktenskapsbalken.

Esperantoinstitutet i Haag; Wikimedia

Det visar sig att Kalle har åkt till Haag för att utbilda sig till lektor i esperanto vid institutet där. När han återvänder till Uppsala börjar han undervisa i esperanto i Uppsala med omnejd parallellt med sitt tapetserararbete.

Stockholmsutställningen 1930, Wikimedia

På sommaren 1930 är han guide i esperanto på Stockholmsutställningen. Året därpå åker han med en gruppresa i esperanto till Dorpat (numera Tartu) i Estland. Det är där Olga bor. Institutet i Haag skickar sedan Kalle till Estland på två år för att undervisa i esperanto. Där gifter han sig med Olga och stannar sedan kvar i Estland.

Kanske har han redan tidigare träffat Olga på någon världskongress, vilket deras son Sven vet att berätta. Vilken konferens är dock dolt i dunkel. Både Kalle och Olga har studerat esperanto sedan slutet av första världskriget.

Världskongresser i Esperanto, Wikimedia

Vad är då esperanto som blev så livsavgörande för Kalle och Olga? Ludwig Zamenhof, en ögonläkare i Warszawa, tänkte att om alla på jorden har ett gemensamt andraspråk så skulle färre missförstånd uppstå och kanske medverka till fred på jorden.

Esperantoalfabetet, Wikimedia

Själv växte Ludwig Zamenhof upp i en stad där det förekom fem olika språk, polska, ryska, vitryska, tyska och jiddish. Han funderade först på att använda latin, men det hade för krånglig grammatik. Därför konstruerade han ett romanskt språk med inslag av germanska och slaviska ord, språket esperanto.

Det spred sig och ett förbund bildades och världskongresser startade 1905 och dessa pågår fortfarande varje år.

Olga, Peter Tunóns fotoalbum

Vem var då Olga? Hon föddes 1899 i Meeri Möis som dotter till Kusta Rammi född i Meeri Möis 1847 och död 1912 och Marie Liiw född 1856 i Vana-Suslejpa och död 1938.

Olgas betyg från lärarseminariet, i Katarina Tunóns ägo

Olga utbildade sig till småskollärarinna och arbetade som sådan när hon träffade Kalle.

Meeri Manor, Wikimedia

Kusta är samma namn som Gustav på svenska. Kusta arbetade på Meeri Manor, en stor herrgård och bodde hela sitt liv i Meeri Möis, Tartu kommun.

Hela familjen, Peter Tunóns fotoalbum

Kalle och Olga gifter sig alltså 1932-03-01. Drygt ett år senare får de tvillingsönerna Sven och Rein.

Sven och Rein med grisar, Peter Tunóns fotoalbum

Först bor de på en bondgård i Põlva, som bland annat har grisar. som barnen gillar att ungås med.

Rein med en kvinna som bodde på gården i Põlva , Agneta Tunóns fotoalbum

I slutet av 1930-talet börjar krigsmullret i Europa med Adolf Hitlers ambitioner att göra Europa tyskt. Sovjetunionen börjar placera krigsmaterial på estnisk mark redan före kriget och 1940 ockuperar de Estland som estniska SSR.

Gården i Põlva, Agneta Tunóns fotoalbum

Gården i Põlva blir exproprierad av Sovjetunionen och ombildas till Kolchos.

Ladan i Põlva som Kalle byggde enligt Rein, Agneta Tunóns fotoalbum

Familjen får lov att flytta och hamnar i Petsari nära ryska gränsen, som idag ligger på den ryska sidan och heter Pechory.

Karta över Petsari, Wikimedia

Här får Kalle arbete som kontorschef på Linter & Morells tryckeri. Olga arbetar som lärarinna och båda arbetar också på en restaurang enligt sonen Sven. Dessutom har Kalle en liten tapetserarverkstad i hemmet.

Villan i Petsari, Agneta Tunóns fotoalbum

De bor i en villa i utkanten av Petsari med en trädgård och en stor fotbollsplan på andra sidan gatan. Restaurangen ligger inne i staden vid ett av torgen och en liten bit från deras bostad ligger ett gammalt ortodoxt munkkloster.

Grekisk ortodoxa munkklostret i Petseri, Wikimedia

Olga är konfirmerad och har begått nattvarden i den Lutherska kyrkan i Meeri Möis. Sven berättar att de brukar gå i den lutherska kyrkan i Petsari på söndagarna.

Nu kommer tyskarna och åren 1941-1944 är landet ockuperat av dem för att tas över igen av Sovjetunionen i september 1944.

En tysk officer, Wikimedia

Sven har upplevt både ryssar och tyskar i sin hemort och uppfattar ryssar som sluskar men tyskar som prydliga och ordentliga som håller många parader. Han kommer också ihåg att de hälsade med Hitlerhälsning.

SS-Hauptsturmführer, Wikimedia

Under den tyska ockupationen inhystes tyska officerare i de större estniska bostäderna, så Kalle och Olga har en tysk officer som inneboende. Tysken har tillgång till bil, så pojkarna får åka med någon gång vilket är ett stort äventyr. Sven kommer särskilt ihåg de skinande svarta stövlarna hos den tyske officeren.

Ryskt bombplan Iljushin DB-3, Wikimedia

Eftersom de bor så nära gränsen och det blir skärmytslingar mellan tyskar och ryssar är det en ständig oro att träffas av en bomb. En sådan slår ner i en trädgård i villaområdet, och gropen byggs om till ett splitterskydd. Sven kommer ihåg att de sprang dit så fort bombplan var på gång.

Flera munkar i klostret dödas av bomber och muren till klostret får också fungera som splitterskydd vid plötsliga anfall. Sven lär sig höra skillnad på tyska respektive ryska krigsplan.

Patroner, Digitalt Museum

Det måste ha varit många oroliga dagar och nätter under dessa år. Sven berättade också att han och Rein hade hittat patroner på en vind som de försöker få fyr på och lyckas. Den blev helt oregerlig och far runt och Rein får en ytlig skada av den. Det var ju inte lätt att förklara för föräldrarna.

Familjen med mormor, Peter Tunóns familjealbum

När tyskarna börjar dra sig tillbaka är det bara en tidsfråga innan ryssarna skulle ta över igen, så Kalle och Olga beslutar att fly till Sverige. Rein berättade att de grävde ner symaskinen och en del silver i trädgården innan de flydde.

Flykten bjöd på strapatser. Först åkte de tåg på nätterna och gömde sig i dikena på dagarna för att ta sig till Tallin. Där lyckas de ta sig ombord på fiskebåten Triina den 20 september.

Båten Triina, ur Estonian 1944, Wikimedia

Båten var överfull och ver den sista organiserade farkosten som lämnade Estland innan ryssarna tog över. Sven berättar att de från båten kunde se hur ryssarna halar den tyska flaggan och hissar den sovjetiska i stället, så det var nog i sista sekunden de kom i väg.

Doverstorp flyktingförläggning 1944, Wikimedia

Efter några hemska dygn i en öppen båt på havet landar de ivid bryggan Brevik i Stockholm den 22 september. Rein berättar att han var så förundrad över all belysning i Stockholm, eftersom mörklåggning rått i Estland under så lång tid.

De förs till Frälsningsarméns anläggning Myrorna. Rein berättade att de fick choklad och limpa när de kom fram. Han hade aldrig ätit sött matbröd förut. Där genomgår de en läkarundersökning för att skickas vidare till Älvesta flyktingläger dagen därpå. Där sitter de i karantän i 14 dagar.

Doverstorps flyktingförläggning idag, Wikimedia

Sedan bär det av till Doverstorp, Sveriges största flyktingförläggning under andra världskriget. Där stannar de endast 2 dagar för att den 10 oktober färdas vidare till STF:s vandrarhems flyktinganläggning i Sigtuna. Där blir Kalle biträdande lägerchef och de stannar till 29 mars 1945.

Kalles syster Jenny, Bengt Tunóns fotoalbum

Kalles syster Jenny bor i Sigtuna och hon hjälpte kanske Kalle att få arbete för 1 mars 1945 börjar han som diversearbetare på Sigtunastiftelsen. 17 juni byter han till eldare på Socialtjänstens sjukhusförläggning resten av året. De flyttar in på Stora gatan 48 i Sigtuna 29 mars 1945 och där bor de till 1 november.

Olgas estniska i Peter Tunóns ägopass

Första november flyttar de till Prästgatan 8.

Olga har fått bröstcancer och hamnar på sjukhus. Sven berättar att de besökte henne ofta på sjukhemmet. Hon avlider den 10 juli 1946.

I församlingsboken är det tydligt skrivet att de är statslösa, vilket alla estniska medborgare blev när de flydde Sovjets ockupation av Estland och landet upphörde.

Sigtuna humanistiska, Wikimedia

Kalle får arbete som biträdande vaktmästare på Sigtuna humanistiska läroverk Det är en internatskola, men hans söner får därför gå där mot ett specialpris för anställda och kan bo hemma. Båda sönerna utbildar sig senare till lärare.

Utlåtande om medborgarskap för Kalle och sönerna, Ur Utlänningskommissionens dossier om Karl Tunón

Nu ansöker Kalle om svenskt medborgarskap för sig och sina söner. Han blir intervjuad om sitt liv både i Sverige och Estland. Myndigheterna vid Utlänningskommissionen inhämtar uppgifter från arbetsgivare och arbetskamrater så långt tillbaka som 30 år tidigare. Den 25 juli 1947 återfår Karl sitt svenska medborgarskap samtidigt som sönerna också blir svenska medborgare.

Stora gatan i Sigtuna, Digitalt Museum

De flyttar tillbaka till Stora gatan 48. Kalle får 1951 sitt mästarbrev som tapetserare och öppnar en tapetserarverkstad . Han står mycket riktigt som tapetserarmästare i senare församlingsböcker. Cirkeln är sluten.

Kalles mästarbrev, i Agneta Tunóns ägo

Han gifter om sig med Elisabeth Emilia Lindkvist 1952. Hon är 13 år yngre och kommer ursprungligen från Skokloster. Hon är änka och med i boet flyttar dottern Birgitta född 1939. Sönerna flyttar hemifrån och Kalle pensionerar sig i slutet av 1950-talet. Han bor kvar på Stora gatan 48 till sin död 1970.

Rein behöll sin estniska hela livet och prenumererade på en estnisk tidning. Sven glömde bort språket.

Kalle lär ha varit en duktig nyckelharpsspelare och åkte runt i Uppland och spelade på olika tillställningar.

Sven med fru och söner på 90-årsdagen, Peter Tunons fotoalbum

Jag har haft stor hjälp Svens söner Peter med bilder, bevarade dokument och hans släktforskning samt av Håkan som intervjuat sin far.

Rein med fru och döttrar samt tvillingbarnbarn, Agneta Tunóns fotoalbum

Reins familj for runt i Estland när det blev fritt och besökte både gården i Põlva och bostaden i Petsari. De har fortfarande kontakt med en tremänning på Olgas sida. Reins minnen och bilderna på gårdar, mästarbrev och familjen har jag fått från Reins döttrar Agneta och Katarina.

Andra viktiga källor är kyrkböckerna samt de dossier som finns hos Utlänningskommissionen om både Kalle och Olga.

Flykten med båten Triina är beskriven i boken Estlandssvenskarnas flykt över Östersjön: flyktberättelser och namnförteckning över anlända 1940-1945 av Margareta Hammerman. I den finns familjen Tunón med i passagerarlistan.

Det finns också ett föredrag och en film om Triina på Estlandssvenskarnas förening, https://estlandssvenskarna.org/historik/berattelsen-om-triina.

Jag som har släktforskat och skrivit är svärdotter till Mary Tunón gift Sundin, som var brorsdotter till Kalle.

av Monica Andersson

Kristina Hermansdotter föds den 8 mars 1875 i Skåpesund i Valla församling på Tjörn. Hennes föräldrar är Herman Pettersson och Anna Katarina Rutgersdotter.

Herman arbetar som färjkarl i Skåpesund, sundet mellan Tjörn och Orust. Färjan är sedan 1938 ersatt av en bro. Kristina föds som nummer sex i en barnaskara som till sist blir elva stycken. Familjen består av sju döttrar och fyra söner.

När Kristina är 6 år flyttar familjen en liten bit från Skåpesund till Östra Näs där hennes far har blivit torpare.

Färjan över Skåpesund, Digitalt museum Foto Dan Samuelsson

Hon tar tjänst på Hvaler när hon är 17 år enligt en uppgift i Hvaler Bygdebok, men det avspeglas inte i kyrkböckerna. Hvaler är ett stort ö-komplex söder om Fredrikstad och i jämnhöjd med Sverige norr om Strömstad, men tillhörande Norge. Kanske var det ett sommararbete. På den här tiden behövdes inget pass i Sverige varken för inrikes eller utrikes resor. Dessutom var Sverige och Norge i union.

Ögruppen Hvaler

Vid 22 års ålder tar Kristina ett avgörande steg i livet. Den 8 oktober 1897 lämnar hon Sverige och emigrerar till Norge. Hon reser över gränsen via Fredrikshald (nu Halden) och anländer i november till ögruppen Hvaler i Østfold fylke troligen via Fredriksstad.

Hon har bevisligen träffat sin blivande make innan hon flyttar till gården Röte på Kirköy, en av de stora Hvaleröarna, för då är hon höggravid. Hon föder deras första barn 19 december 1897, samma dag som de gifter sig. På den här tiden finns ju inga broar eller tunnlar mellan öarna som idag, så det torde ha varit en strapatsrik resa bara någon månad innan nedkomsten av första barnet.

Digitalarkivet, utdrag ur vigselboken

Hennes make Karl Kristian Karlsen är en lokal styrman från Røtet på Kirkøy. Han är tre år äldre än Kristina. Hans far August Carlsen föddes i december 1839 i Blådjuperöd i Brastad, Bohuslän. August Carlsson är utomäktenskaplig son till Christina Jacobsdotter och växer upp hos sin morfar. Han flyttar till Hvaler 1856, men är tillbaka en kort sväng i Brastad 1861-1862. Han gifter sig 1863-03-13 med Petronella (Nella) Pedersdotter född 1834 i Näsinge i Norge dotter till Peder Pedersen. Augusts efternamn ändras till Carlsen i Norge.

Vardö hamn 1881, Store norske lexikon

August har blivit lättmatros, men 1870 köper han gården Rötet av en änka för 400 kronor. August och Nella får sedan åtta barn tillsammans varav Karl Kristian är nummer sex. August är hela tiden på sjön, men 1888 är olyckan framme. Han arbetar då som båtsman på barken Hanna av Fredrikstad som är på väg från Liverpool med salt till Vardö, längst upp vid Norra ishavet. I samband med revning av seglet faller han i vattnet och drunknar. Nu får Karl Kristian och hans yngre bror som är fiskare hjälpa till med försörjningen. Karl Kristian tar över Rötet 1897.

Digitalarkivet, Halvards födelsenotis

Karl Kristian och Kristinas första barn heter Halvard och tar sig senare efternamnet Stafsengen. Barnaskaran på Rötet blir stor. Under åren 1900-1914 föds Karl Kristoffer, Nelly Katrin, Rut Sofie, Asbjørn, Kaspara, Nora Kristine, Paul Johan och lille Sverre, som dog endast fem år gammal. Karl Kristians mor bor kvar hos dem på undantag.

Hvalers kyrka

Karl Kristian Karlsen har blivit fiskare igen och 1911 skaffade han motorbåten Nordstjerna för sitt fiske. Tyvärr går han i konkurs 1923. Då blir Røtet överförd till hustrun Kristine för 3000 kr. Karl Kristian får övergå till att fiska igen utan eget företag.

Graven, Gravminnen Slekt og data

1946 blir dottern Ruth Sofie Karlsen ensam arvinge med syskonens samtycke. Kristina dör 2 maj 1948. Karl Kristian blir riktigt gammal och dör först 5 oktober 1965, vilket fram går av deras gravsten. Då tar Ruth Sofia över gården Rötet.

Stenhuggeri Bovallstrand Bohuslän 1924, Digitalt museum

Detta var två exempel på att nationsgränserna inte betydde så mycket för de som bodde i gränslandet. En stor grupp bohuslänningar som emigrerade till Hvaler var stenhuggarna. Hvaler hade behov av granit till bygge av hus, vägar och kajer. Dessa arbetstillfällen lockade många från Bohuslän att emigrera i slutet av 1800-talet. Folkräkningen i Norge år 1900 visar att bland stenhuggare på Hvaler var 168 svenskfödda men endast 84 var födda på Hvaler.

Jag har hämtat mina uppgifter i de svenska kyrkböckerna, i de norska folkräkningarna och kyrkböckerna i Digitalarkivet, gravminnen hos Slekt og data och Hvaler bygdebok (1) B.1 Gårder og slekter.

av Nina Tilander

Peter Ljungqvist

Då vi funderar på varför man utvandrade kom jag och tänka på min gammelmorfar Per Ljungqvist som var över Atlanten två gånger men återvände båda gångerna till Sverige.

Jag har berättat om honom förut i Svenska Släktakademiens Tema om Fastigheter, kartor och byggmiljö. Den hittar på vår Youtubekanal under rubriken Eremitemåla dess gårdar och hus.

Passagerarlista för Per Johansson 20 år och Frans Johansson 24 år

Per for första gången över Atlanten med sin bror Frans. Det står i utflyttningslängden den 17 mars 1897 att de far till Nordamerika. De åkte från Göteborg till England och vidare från Liverpool till Sankt John, New Brunswick i Kanada dit de anländer den 8 april 1897. De åker med båten Ontario.

Sedan bär det vidare till Lindeborg i Kansas, USA. Per stannar i fyra år innan han återvänder till Sverige för att göra militärtjänsten. Frans, som är fyra år äldre, har redan klarat av sin militärtjänstgöring 1894, så han stannar i USA.

Frans blir amerikansk medborgare men 1924 i maj återvänder även han till Sverige och stannar. Frans skaffar aldrig någon familj utan jobbar inom jordbruket hela livet.

Washington Avenue 1910 Foto: Minnesota Historical society Photograph Collection

1903 åker Per igen över Atlanten. Denna gång har han med sig sin fästmö Elin och sin andra bror Johan August. De anländer till Boston den 24 mars 1903. Johan August har skrivit att hans bror Frans Oscar bor i Minneapolis. Det är dit de ska till 20 Washington Avenue. Per Ljungqvist har skrivit att det är hans ”hem”. De har 20 dollar var på fickan.

De bosätter sig hos sin bror men efter fyra år flyttar de till 208, 29 ½ Street West.

Per med bror Johan August Foto: Privat album

Per och Elin gifter sig borgligt i juli 1903 på Elins 21: a födelsedag. De gör det säkert för att underlätta boende i Nordamerika.

Elin Rydman

Vigseln sker i Minneapolis courthouse.

Minneapolis courthouse 1903 Foto: Historical Pix

Jag lyckades hitta deras vigselbevis också.

Minnesota County Marriges 1853-1953, Familysearch

Jag hittade en annons i The Minneapolis Journal som säger allt om varför Per åker hem till Sverige 1902 och hämtar Elin.

Minneapolis Journal 16 july 1903

Vad Per arbetar med 1903 då han kom till USA vet jag inte exakt, men han har skrivit i sin journal att han jobbar på ett Streetcar company, ett spårvagnsbolag. Det var inte lätt att tyda hans svengelska men med hjälp av kolleger i föreningen lyckades vi tyda det.

Han skriver följande i sin journalbok:

Här är vår tolkning: Förste januari 1907 sedan står hans adress 208 (är husnumret) 29 ó street West Minneapolis. Minnesota. Han arbetar för Tomlares, men eftersom Per skriver de folk säger och inte vad det egentligen heter, så menar han ägaren av bolaget Thomas Lowry 1907. I folkmun kallades det Tom´s Streetcars enligt vad jag läst om företaget.

Meningen avslutas sedan med Streestcar company och där arbetar han med smedshjälp på 31 street och Necklet som egentligen heter Nicollet. Där låg nämligen verkstaden.

Twin City Rapid Streetcars sit at 3110 Nicollet avenue Minneapolis: Foto: Courtesy of the Minnesota Historical Society.

Idag finns inget kvar av spårvagnshallarna eller verkstaden, det jämnades med marken 1986.

Man byggde dessa spårvagnar/streetcars mellan 1880 – 1950. 1880 drogs de av hästar och 1889 blev spårvägen elektrisk. 1954 lades företaget ner.

Per förde en noggrann journal i några år över inkomster och utgifter. Den boken jag har börjar 1906 och avslutas den 23 oktober 1907.

I journalboken ser man att han skriver vad jag kallar svengelska. Till exempel har han stavat sitt efternamn Youngqvist.

Han för in hur många dagar och timmar han jobbar samt vad han tjänar, dala som jag tolkar är dollar, men säger man det på svengelska blir det dallar, ha ha.

Sedan ser man vad de köper såsom mjölk, kjol och skjorta. Dagar förkortar han som de låter Sönda i stället för Söndag. Gråsery ja Grocery , sedan Grossri och han skriver inte kött utan beef.

Hans stavning är ju ganska rolig. Det tog min ett par gånger att läsa samma saker innan jag förstod vad det stod. Härkut – haircut, jo håret måste också klippas.  Jag kan ta upp massa olika ord han svängde sig med.

Inte konstigt att man inte hittar folk då man söker eftersom i bröllopsannonsen i tidningen 1903 står han som Peter Youngqvist, men på hans gravsten står det Per Ljungqvist.

Han börjar med 2 dollar om dagen och 2,85 dollar då noteringarna slutar 1907. På en månad ser jag att han tjänar ca 60–70 dollar och har utgifter på 40–50 dollar. Deras hyra ligger på 8 dollar i månaden och slutar på 15 dollar 1907 i noteringarna.

Tyvärr hinner de aldrig komma in i någon cencus/folkräkning så jag vet inte om de bor kvar på samma adress hela tiden.

Jag kan inte utläsa hur mycket pengar han tjänade ihop i USA eller om hans fru jobbade. Men att de har sparat ihop pengar vet jag då de ser en framtid i Sverige tillsammans. De stannar i sex år och återvänder till Småland 1909.

1910 köper Per sin fars gård med pengarna han tjänat ihop i Nordamerika. Notering i den fina Journalboken visar att han köper den för 5000 kr den 25 mars 1910. Stavningen av tjöpesumma är lite egen.

Familjen framför gårdshuset Pers far Johan Peter byggde 1876. Detta foto tror jag är från 1910 då Per köpt gården för endast Pers äldsta broder Carl Johan är med på bilden. Frans och Johan August är kvar i Nordamerika.

Per och Elin står längst bak till höger och Pers bror Carl Johan står till vänster om Per. Pappa Peter sitter framför bröderna och hans nya fru Christina till vänster (Christina är Elins storasyster) och deras sju barn (två till kommer senare).

Äldsta broder Carl Johan är den naturliga arvtagaren av gården men han är förklarad som ”idiot” 1900, vilket är en hemsk benämning, som man använde förr för olika typer av handicap. Carl Johan arbetade som dräng i hela sitt liv, så arbeta kunde han, men var väl aldrig aktuell att ta över gården.

Johan Peter Israelsson

Gården har gått i arv från Per Ljungqvist farfar Israel Johansson som köpte gården 1836 och hans son Johan Peter Israelsson som tog över gården 1864. Den är den största gården i Eremitemåla.

Elin med vänner i köket

1914 bryts traditionen då Per säljer gården mycket på grund av att han skall försörja sin familj, fru och 2 små barn (fosterbarn) och sin fars nya familj, fru och nio barn.

Detta blev ekonomiskt ohållbart för min gammelmorfar Per. Hans far bor kvar i undantaget med sin familj.

Mormor med fosterföräldrar och fosterbror

Per fortsätter anteckningar om utgifter och sädessådd men inte i samma utsträckning som tidigare. Notering finns hur mycket varje gård i Eremitemåla rote får i bidrag att sköta vägen genom Eremitemåla.

Mormor och morfar med Per

Jag tror att Per var lite snål, eftersom han beklagade sig även på äldre dagar för min far angående vägbidraget att det var så litet så han upplät en del av sin vägsnutt/gårdsplan till roten att lägga sand på.

När han sålde sin gård fick han 11.000 kronor för den, så bra hävstång på 4 år, 6000 kr.

Här slutade Per sina dagar i ett torp vid sjön Yen i Eremitemåla. Där bodde han från 1947 till sin död 1967.

av Björn Fransson

Tidigare publicerad i Släkt och Hävd, nr 4 – 2024.

Året är 1697 och platsen en liten by i Oppeby socken i Kinda härad och Östergötlands län. Byn heter Ryda och ligger vid kanten av en vik i sjön Åsunden. Detta år verkar det finnas fyra gårdar i byn, två frälsegårdar under olika frälsegods samt ett kronohemman uppdelat i två hushåll. I den ena av frälsegårdarna bor min farfarsfars farfarsfars farfar, landbon Jonas Persson och hans hustru Kerstin Sunesdotter. I granngården bor frälselandbon Olof Jonsson med sin (av mig) ännu oidentifierade hustru och den hemmavarande sonen, den sjuttonårige Zachris.

Olof Jonsson är sannolikt en man av viss betydelse i socknen. Han är under en stor del av sitt vuxna liv en av socknens sexmän, det vill säga en av de sex sockenmän som deltar i och leder sockenstämman och assisterar sockenprästen i kyrko- och ordningsfrågor. Något liknande senare tiders fjärdingsmän.

Oppeby socken och Ryda (Rÿdha) vid Åsundens sjökant år 1660. De tre punkterna
visar byns tre hemman vid denna tid. Källa: Detalj ur Östergötland, detaljkartor.
Geografisk Tafla Delineation och Beskriffningh Öffwer ÿdre och Kÿndha Härader
med någre Resterande Nästinliggande Sochner som Lyda till Wästanstångh […]
Krigsarkivets kart- och ritningssamlingar – Sveriges Topografiska kartor.

I en av kronogårdarna bor landbon Jon Larsson och hans hustru Elisabeth Jonsdotter. Elisabeth är i sextioårsåldern och gift för tredje gången. Samtliga hennes män har hetat Jon och samma familj har troligen funnits på gården i närmare 40 år. I hushållet finns också Elisabeths dotter Kerstin Jonsdotter från Elisabeths äktenskap med sin förste make Jon Månsson. Med tanke på moderns ålder är Kerstin sannolikt ett antal år äldre än grannsonen Zachris Olofsson. Trots en viss åldersskillnad verkar tycke ha uppstått mellan de unga tu för i början av april 1698 införs följande notis i Oppeby födelse- och dopbok: ”d: 3 Aprilis döptes Joen Zachris son i Ryda. it oägta barn.”

Ett trolovningsbarn är fött 1698

Den kortfattade notisen nämner märkligt nog inte vem modern är, däremot pekar prästen ut fadern Zachris – och den nu 18-årige Zachris Olofsson är den ende Zachris som finns i Ryda. Barnet har till dopet dock en rätt ­ fullständig uppsättning dopvittnen från trakten. I följet finns de två bönderna Erik Persson i Knäppesvik och Per Nilsson i Kappamålan, de två hustrurna Brita Karlsdotter i Oppeby och Karin Johansdotter i Biuggö samt pigorna Johanna Johansdotter i Ryda och Margareta Johansdotter ifrån Hägerstads socken. Så även om barnet är fött utom äktenskapet kan man anta att faddrarna har bjudit på ett ordentligt dopkalas.

Att barnets far så tydligt pekas ut i notisen kan tyda på att förhållandet är allmänt känt i socknen. Naturligtvis medför ett barn fött utom äktenskapet konsekvenser i denna tid, brott mot det sjätte budordet. Två månader efter dopet dras Kerstin och Zachris inför Kinda häradsrätt av kronolänsmannen i Norra Kinda, Pehr Andersson, där han:

”[…] angaff En ung dreng Zachris Olsson be[nämn]:d, aff 18 åhr, /: som är hos sine föräldrar i Ryda uti Oppeby Sochn:/ att han förledit åhr, wijd Midsommars tijden haftt Lägersmåhl med Kerstin Jonsdotter hoos hennes Moder sammaledes i bem[äl]:te By Ryda, hwilken födt Barn som lefwer […]”

Äktenskap får inte ingås mellan par som var för nära släkt

Brottet mot det sjätte budordet skall alltså ha begåtts i Kerstins hem. Enligt rättens protokoll framför också kronolänsmannen en ytterligare omständighet som från tidens juridiska utgångspunkter kan ha en påverkan på det rättsliga resultatet:

”[…] warandes Kerstin Jonsdotter Syskonebarn med Zachris Olssons Moder, nembl[igen]. Kerstin född aff Brodern och Zachris Moder aff Systern.”

Kerstin är alltså kusin med Zachris ännu oidentifierade mor. Dennes mor i sin tur bör då vara en Månsdotter i socknen eftersom Kerstins far, brodern i texten, är Elisabeth Jonsdotters förste make Jon Månsson. Det nära släktskapet förefaller vara något man från den rättskipande makten ser som ett problem. Kerstin fäster sig inte vid släktskapet men hävdar att hennes intima umgänge med Zachris har skett med ett uttalat äktenskapslöfte från Zachris sida. Hennes utsaga är också protokollförd:

”[…] Kerstin påstår att sådant är skedt under Eghtenskaps låfwen.”

Zachris kan nog inte neka till själva brottet. Dopnotisen tyder på att hans roll i saken är allmänt känd i bygden. Däremot ger han en annan bild än den Kerstin hävdar, protokollet fortsätter:

”[…] Zachris bekänner fuller Lägersmåhlet, men nekar instendigt till Löfttet, och att sådant icke wijdare är skedt, än om hans föräldrar wille gifwa sitt Samtycke till Eghtenskapet, Sade ock att Kerstin låckat honom dhertill, såsom och icke mindre hennes Moder, i dhet dhe stedze sendt Bud effter honom att gå dijt, då dhe gifwit honom både Brännwijn och annat mehra, såsom Strumpor, Halsduk, Band och Ärmekläde, och hon fått aff honom 2. Par Handskar och 1 1/2 al. […], frågandes Modren om han intet wille gifta sig med hennes dotter.”

Zachris vill alltså låta påskina att ansvaret för händelsen helt ligger hos Kerstin och hennes mor, och att han har lockats in i detta med brännvin och gåvor. Just gåvorna kan vara ett problem för honom då han också har gett Kerstin gåvor i utbyte, vilket kan tolkas som en del av ett äktenskapslöfte eftersom fästegåvor är en betydelsefull del i en trolovning.

Zachris far Olof är starkt emot ett äktenskap för sonen

Nu lägger sig Zachris far, socknens betrodde sexman Olof Jonsson, i rättegångsförhandlingarna. Han är vid det här laget uppenbarligen mycket missnöjd med sakernas tillstånd och stödjer här sin son, och anför också ett antal argument för varför ett äktenskap mellan Zachris och Kerstin inte kan komma på fråga: Zachris är för ung, fadern behöver honom i arbetet och någon trolovning har inte skett. Far och son framställer det som att Kerstin är en förslagen lycksökerska som har lockat en ung och oerfaren man i fördärvet.

Det visar sig dock att Kerstin har inflytelserika personer i socknen på sin sida. Hon lägger fram ett brev inför rätten:

”[…] Kerstin Jonsdotter insinuerade för sig Comministri uti Hägerstad Wyrdige H:r Magni Hagmans Attest, aff den 14: Martij, att han på Tredie dag Pingst förledit åhr frågat Zachris, om det war hans fulla wilje, Tankar och alfwar, att ingå Echtenskap med bem[äl]:te Kerstin Jonsdotter? Han då swarat Ja; allenast hans fader wille dertill Samtyckia.”

Hon kunde hänvisa till komministern i socknen Magnus Hagman. När havandeskapet var uppenbart hade han frågat Zachris om han ville gifta sig med Kerstin. Zachris hade då svarat ja på frågan – om bara hans far ville gå med på detta. Kanske är det av lojalitet med eller rentav rädsla för sin far som Zachris nu har tagit tillbaka både en eventuell önskan och avgivna löften? Komminister Hagmans skrivna vittnesmål verkar väga tungt för rättens ledamöter och häradsdomaren. Efter överläggning kommer man fram till slutsatsen att detta nog är något som först och främst kyrkan enligt rättsordningen i kyrkolagen bör ta ställning till.

Döderhultarns skulptur ”Häradsrätt” kan ge en bild av hur Kerstin och Zachris stått inför rätten med Bibeln uppslagen för edgång och med häradshövdingens och tolvmännens stränga blickar framför sig och en samling åskådare från ­ allmogen bakom ryggen. Axel Pettersson, Döderhultarn 1868–1925. Foto: Boberger, ­ Wikimedia Commons.

Kerstin Jonsdotter drar saken vidare inför domkapitlet

Det dröjer till den 20 juli 1698 innan saken tas upp i konsistoriet i Linköping och här förefaller det som att både Kerstin och Zachris samt Zachris far Olof är närvarande vid förhöret. Domkapitlet utgörs av biskopen, domprosten och lektorerna i Linköpings gymnasium. Protokollet inleds med att man i vittnenas närvaro dels läser upp en skrift från Kerstin, och dels en skrift från Olof Jonsson:

”§. 4 […] kommo Kierstin Jonsdotter och Zachris Olofsson i Ryda vid Oppeby Socken, thå 1 Uplästes Kierstins skrifft ther uti berättades at Zachris […] war under äghtenskaps låfwen besåfwat henne hwilket han bekiänt för Hr. Måns Hagman.

Hr. Biskopen frågade om Zachris hade ther emoot något att säja thå hans Fader Olof Jonson insinuerade en skrifft som ock uplästes hwar i han berättar, at Kierstin och hennes Moder genom Fyllerij och med sitt listiga taal hafwa bracht honom til Lägersmålet, påståendes, Kierstin aldrig skole kunna bewisa at han begiärt henne til äghta; Upwiste åter Fadren en attest huru han lefwat i Sochnen, bewittnades thet han warit mycket molesterad (besvärad) af Capellanen Hr: Måns med Trätor och rättegångs processer.”

Olof Jonsson verkar vara fast besluten att stoppa uppfattningen att det har skett en trolovning mellan sonen och Kerstin. Han tvekar inte för att dra Kerstin och hennes mor i smutsen. Han tvekar inte heller att påstå att pastor Hagman har gett sitt vittnesmål enbart för att han har ett horn i sidan till Olof Jonsson. (Tyvärr finns inga sockenstämmoprotokoll kvar som kan vittna om Olofs och Hagmans eventuella trätor.)

Efter detta utbyte av upplästa inlagor fortsätter förhandlingarna med att konsistoriets presidium ställer de frågor de har till Kerstin och Zachris. De tillfrågas om de inte borde förlikas, detta för att Kerstin inte skall bli utskämd. Zachris far svarar nej. Zachris tillfrågas om han har lovat Kerstin äktenskap för att få dela säng med henne. Kerstin svarar ja och Zachris nej på frågan.

Konsistoriet menar att ärendet inte är kyrkans utan domstolens sak

Zachris verkar inte säga mycket. Det är istället hans far Olof som fyller på med ytterligare argument för att visa att hela saken är Kerstins och hennes mors skuld.

Konsistoriet kommer fram till det uppenbara – här står ord mot ord, och att det är en fråga som inte kyrkan kan avgöra. Det är bara i den världsliga rätten som man har rätt att svära sig fri och det måste Zachris i så fall göra inför häradsdomaren i Kinda. Däremot kan kyrkan ge de båda unga vägledning i frågan, och man gör också ett försök i den riktningen.

Presidiet ger Zachris flera chanser att ångra sig och uppmanar honom att ta Kerstin till hustru, men Zachris verkar uppriktigt trött på hela saken. Inte bara på Kerstin och barnet och den dömande omgivningen, han verkar också trött på sin far och mor och beredd att ta sig så långt bort att ingen längre kan komma att höra av honom. Domkapitlet har dock fattat sitt beslut och anser inte att de kan göra mer i saken varpå Olof också kallas in för att få del av detta:

”Fadren inkallades och berättade H.rr Praeses sig förmant them unga til ­ förening hwar på Olof önskar sig förr döden. Hwarföre slöt Hrr. Praeses at saken skall wisas til wärdslig Rätt och ther får plichta som brotzlig är.”

Målet åter till häradsrätten

Härmed återremitteras alltså ärendet till Kinda häradsrätt där det på nytt tas upp på hösttinget den 16 oktober år 1698. Vid det här tillfället infinner sig också kyrkoherden Magnus Hagman personligen vid tinget för att med ed styrka sitt vittnesmål.

Häradsrätten börjar nu uppenbarligen tappa tålamodet och radar tydligt upp de punkter som talar för Kerstins version av händelseförloppet. ­ Zachris hade erkänt för kyrkoherden att han önskade gifta sig med Kerstin. De hamnade så i säng tillsammans vilket ledde till att hon blev gravid. Han hade dessutom skänkt henne gåvor som kan tolkas som fästegåvor. Zachris får nu chansen att med edgång en gång för alla svära sig fri:

”[…] för dhen skull förehöllt Rätt:[e]n Zachris att han nu måste sigh på behörigt sätt befrija, dhet han alldrigh låckat Cherstin till Lägersmåhl under Echtenskapslöffte, hwilket på intet annat sätt kan skiee än igenom sin Eedh för ofwantaldhe riktiga skiähl och omständigheters skull, men som han eij kunde dhen samma afläggia.”

Zachris vägrar att svära på att han inte hade föreslagit trolovning

Att gå ed med handen på Bibeln är en mycket allvarlig sak och medför stränga straff för den som visar sig ha svurit falskt. Det är också en samvetssak mellan människan och Gud. Zachris vägrar nu att gå ed på att han inte har lockat Kerstin i säng med hjälp av ett löfte om äktenskap. När han väl har nekat till edgång är det dags för häradsrätten att avge slutlig dom i målet om trolovningen i Ryda.

”Ty dömer Rätten att Cherstin Jonsdotter böhr niuta lijka Rätt som en troolåfwat SåckenMöö, och dher han henne ännu eij äga will, då skall han wijdare här för Rätta ställas och straffas, såsom dhen dher utan saak henne öfwergifwer. Arg[umen]:to Cap[itulum]: 15: §. XIV: Kyrkiolagen. Actum ut Supra.”

Här gör man tydligt att Kerstin inte skall lastas för situationen. Det är Zachris som har handlat fel och om han inte tar sitt ansvar kommer han att straffas på lämpligt sätt.

Ett sista försök

Det verkar som att Zachris, eller snarare hans far Olof ändå griper efter ett sista halmstrå. Kerstin och Zachris sak dyker nämligen upp ännu en gång i domkapitlet. Den 30 november 1698 är det Arvid Grenander, kyrkoherden i Hägerstads församling, som ställer frågan om parets nära släktskap till domkapitlet, vars protokoll berättar följande:

”Berättade bem:te Kyrkoherde det som in [skickat] […] dom […] Kierstin Jonsdotter i Ryda och Zachris Olofsson hwilka wilia ächta hwar andra men att Kierstin är syskonebarn med dräng[en] hans moder, så frågar han om sådant kan tillåtas.”

På kyrkoherde Grenanders raka fråga lämnar konsistoriet ett lika rakt och enkelt svar: Inga hinder finns för äktenskapet så länge tre villkor är uppfyllda. Den första förutsättningen är redan uppfylld – att häradsrätten med dom har angett att Kerstin är en lagligen trolovad fästmö. För det andra måste Grenander se till att bötespengarna för ”otidigt sängelag” hamnar på plats i kyrkokistan, och för det tredje måste han se till att Kerstin blir kyrktagen enligt det protokoll som gäller för ogifta kvinnor.

Så blir det till sist äktenskap!

Den första maj 1699 vigs paret i Oppeby kyrka – fast Kerstin bär förmodligen en krans på huvudet i stället för den sedvanliga brudkronan. En brudkrona fick enligt tidens sed endast bäras av en kysk och orörd brud. Det finns inga spår i kyrkans räkenskaper av att paret har erlagt böterna för ”otidigt sängalag”. Just den punkten var ju viktig för domkapitlet men rapporten om detta kan ha försvunnit. Det kan också vara så att räkenskaperna har kommit i oordning eftersom kyrkokistan plundrades av tjuvar vid påsktiden 1698.

Från år 1700 finns Zachris och hans hustru mantalsskrivna tillsammans med Zachris föräldrar Olof Jonsson och hans hustru på ryttmästare Johan von Müllerns frälsehemman i Ryda. Där finns de fram till 1704. Man kan kanske fundera på hur stämningen var på hemmanet med tanke på Olofs tidigare envisa motstånd mot ett äktenskap mellan hans son Zachris och Kerstin! År 1705 försvinner det unga paret från Ryda och samma år dyker det upp en Zachris med hustru i Wånga. Wånga är ett skattehemman i Oppeby socken och vidare forskning kan måhända visa hur paret hade kommit över den hemmansdelen. Möjligen har någon av dem haft en arvedel att hämta där.

Mycket talar för att det är ”våra” Zachris och Kerstin som finns i Wånga från 1705. Tjugo år senare, i december 1725 finns antecknat att sockenmannen Zachris Olofsson i Wånga har gått bort efter en tids sjukdom och att han begravs den 9 januari 1726. Hans ålder anges till 51 år, vilket inte stämmer med vår Zachris, som endast borde vara 44 år vid den här tiden. Åldersangivelsen är troligen fel för i slutet av år 1726 finns följande notering i begravningsboken:

”d 18 Decemb begrofs sal. Zacharias Enkia hust Kirstin Jonsdotter i Wånga warit siuk […] […] dag afled d 10 dec. warit gift 27 åhr fick 6 barn. Mannen begrofs d 9 Jan. besöktes med h.h nattvard 18 Nov.”

I den noteringen stämmer vigselangivelsen med Zachris och Kerstins vigsel år 1699 så paret är troligen de Zachris och Kerstin vi söker. I så fall levde de tillsammans i Wånga under resten av sina liv och fick inalles sex barn. Förhoppningsvis ledde den trassliga trolovningen i Ryda ändå till ett så hyggligt liv man kunde få här i landet under de årtionden som kom att hårt präglas av det stora nordiska kriget.

En trolovning är lika bindande som ett äktenskap

Enligt gammal nordisk hävd är en trolovning lika bindande som ett äktenskap. Efter att de unga samt deras föräldrar har tagit i hand inför vittnen och gåvor har utbytts är paret trolovat. Detta avtal gäller lika som äktenskap, går inte att bryta. Barn födda därefter räknas som trolovningsbarn med samma rättigheter som barn till gifta föräldrar. I det här fallet räknar folket i bygden uppenbarligen det unga paret som trolovade. Därför blir det lika många dopvittnen som för inomäktenskapliga barn.

Att Zachris far Olof Jonsson är emot sonens äktenskap är uppenbart. Här har endast det unga paret tillsammans med den unga kvinnans mor genomfört en trolovning utan att han och hans hustru har blivit inblandade, en trolovning som han uppenbarligen inte går med på. Så skall det inte gå till och eftersom saken är tveksam blir det inget omedelbart bröllop heller.

Intressant är att se att den unga kvinnans vittnesmål tas på samma allvar som den unge mannens i rätten, och att modern änkans utsaga beaktas likvärdigt med fadern sexmannens. Detta kan tjäna som exempel på kvinnans starka ställning i Norden för mer än 300 år sedan.

Käll- och litteraturförteckning

Källor

• Renoverade domboksprotokoll
  • Göta Hovrätt –
    Advokatfiskalen Östergötlands län (E) EVIIAAAF:89 (1698)
• Domkapitelprotokoll
  • Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/20 (1698), p 355, 383, 574
• Oppeby Kyrkoarkiv
  • Dop-, Vigsel- och Begravningsböcker – Oppeby (E) CI:1 (1676–1754)
  • Kyrkoräkenskaper – Oppeby (E) LIa:1 (1644–1707)

Litteratur

• Sandén, Annika: Fröjdelekar – Glädje, lust och nöjen under svensk stor­makts­ tid. Atlantis (2020).
• Axelsson, R., Bergström, C., Carlsson, S, Ling, C. H.: Sveriges historia för släktforskare. Natur & Kultur (2022).
• Sikeborg, Urban: Latin för släkthistoriker. Sveriges släktforskarförbund (2022).
• Pettersson, Marie: Linköpings domkapitels arkiv som källa till dess verksamhet 1860–1864. Kandidatuppsats i Arkivvetenskap, Uppsala universitet (2003). DIVA-Portal: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:213104/FULLTEXT01.pdf

En berättelse av Ulf Sandström vars farmors farfar var Alexander Keiller.

Stockholm 2025-01-03

James Keiller var född 1760 och bosatt i Dundee Scotland. Han var min farmorsfar David Keillers farfar vars släkt långt tidigare hade invandrat från Irland.

I slutet av 1700 talet ville James Keiller gifta sig med Catharine Cable. Hennes föräldrar James och Margaret Cable tyckte inte det var ett bra val för deras dotter då Alexander inte hade någon speciell ställning i samhället.

James Cable (1739-1814), Catharines pappa hade gjort sig goda pengar som sjöman och Kaparkapten med regeringens godkännande att beslagta illasinnade fartyg (Sveriges motsvarighet var ”Piraten” Lars Gathenhielm även kallad Lasse i gatan).

Efter en tid när familjen James Cable hade lärt känna James visade det sig att han var en bra man och Catharine och James gifter sig med varandra den 14 februari 1797.

Att James blev gift med Catharine och blev en del i familjen Cable var säkert till stor hjälp när han senare själv blev skeppsredare. Han startade även det första Valfångstkompaniet i Dundee och fick då en gulddosa med inskription som sedan har gått i arv i släkten. James och Catharine fick 10 barn varav 2 dog tidigt.

Att den äldsta sonen ensamt tar över familjens verksamhet var vanligt i de flesta länder långt in på 1900 talet. I Sverige har vi det som kallas Fideicommiss där den äldsta sonen ensam ärver familjens egendom och är i formell mening innehavaren, men med en begränsad förfoganderätt. Denna form av arvsrätt är under avveckling i Sverige, men den gjorde att man kunde hålla samman godsen och förhindra avstyckning och försäljning. Men det gjorde också att övriga söner fick finna andra vägar i livet för sin försörjning. För döttrarna gällde det oftast att familjen hade goda kontakter och kunde finna en bra man, helst rik så att döttrarna kunde få ett bra liv.

Äldsta sonen James Jr Keiller ärver sin familj men han var nog inte den rätta mannen att ta över och driva familjens affärer vidare.  James Jr gifter sig ca 1790 med Jean Keiller född Neish som var en flicka från ”underklasssen”. De fick flera barn och Jean dör redan 1813. Familjen hade levt vidlyftigt och slösat bort en stor del av familjens förvärvade och betydande förmögenhet.

Bild: Ulf Sandström

Mellanbrodern David Cable född 25 juni 1802 blev officer i Indien och hade graden Major när han dog 17 november 1850 i strid. Yngsta sonen Alexander emigrerar till Sverige.

Sedan 1600 talet har flera perioder av invandring skett från Scotland till Sverige. Under början av 1600 talet kunde den svenska armen bestå mer än hälften av Skottar som kommit till Sverige för en tjänst i den svenska armen. Bland annat kämpade de tillsammans med Gustav II Adolf i det 30-åriga kriget under åren 1618-1648.

Efter att Göteborg anlades 1621 anställde Gustav II Adolf holländsk arbetskraft för att anlägga kanaler enligt nederländsk förebild. Kanalerna skulle hjälpa till att dränera marken och så att staden fick en fungerande hamn. Kanalerna gjorde att Göteborgs stadsbild ändrades till vad den är idag.

På 1700-talet var det skotska köpmän och entreprenörer som invandrade till Sverige varav merparten bosatte sig i Göteborg.

Orsaken till utvandringen var den politiska situationen i Storbritannien där Stuarts kungahuset störtats från den engelska tronen. Stuarts sympatisörer gjorde då uppror men blev då förföljda, deras egendom togs i beslag och flera avrättades. De som kunde flydde bland annat till Göteborg där det då fans en liten skotsk koloni. (Ni som läst Guillous bok Brobyggarna känner säkert igen detta).

Samlingen av skottar och engelsmän i Göteborg gjorde att Göteborg under den här perioden fick namnet Lilla London.

Under 1800 talet kom Skottarna till Göteborg och Sverige för att göra affärer och starta handel. Några stannade och startade en verksamhet här:

• Colin Chalmers tillsammans med Niklas Sahlgren startade Ostindiska kompaniet. Colin Chalmers gjorde även stora donationer så man kunde starta Chalmers högskola.
• James Dickson startade ett av de största och rikaste handelshusen under 1800 talet, med en omfattande export av trä och järn samt import av kolonialvaror.
• William Gibson startade Jonsereds Fabriker tillsammans med Alexander Keiller
• David Carnegie grundades Carnegie handelshus i Göteborg år 1803. Idag verksamt på finansmarknaden.
• Alexander Keiller startade Göteborgs Mekaniska Verkstad som blev Götaverken.

Orsaken till invandringen i slutet på 1800 talet var att Napoleon försökte krossa Storbritannien ekonomiskt genom en kontinentalblockad under det rådande Napoleonkriget 1799-1815. Napoleon hade misslyckats att inta England och nu skulle all handel med brittiska varor upphöra. På det sättet skulle Napoleon framtvinga fred. Storbritannien fann då andra vägar för handel och Göteborg fick en särställning som frihamn.

Napoleon och handelsblockaden mot England. Bilder från Wikipedia.

Industrialiseringen hade samtidigt tagit fart i Storbritannien och det förde med sig att man högg ner stora mängder skog. I takt med att landskapet förändrades och skogarna blev till bränsle blev virke en stor bristvara.

James Keiller såg möjligheter att expandera sin handel med Sverige. Han sände därför 1790 ut en av sina anställda som var en ung man endast 14 år vid namn William Gibson. Han skulle åka till Göteborg för att skapa kontakter och etablera handel med virke. William gjorde ett bra arbete för James och stannade i Göteborg där han snart startade egen verksamhet. James hade fått sina kontakter och åkte senare tillsamman med sin fru till Göteborg för att se över sina affärer. Han fann genom William Gibsons framgångar att det fanns goda utsikter för unga män att etablera sig i Göteborg.

Efter hemkomsten till Dundee rådde James sin yngre son Alexander att invandra till Sverige då hans möjligheterna i Dundee var begränsade, den äldsta sonen skulle ju ta över familjens verksamhet.

Alexander hade dock inga planer på att emigrera och flytta till Sverige. Han ville bli officer i Indien som sin mellanbroder och köpte därför en officersfullmakt. På den tiden kunde man köpa sig en anställning via en fullmakt, så även i Sverige. Då inga egentliga kunskapskrav fanns för att bli officer bemyndigades innehavaren av fullmakten att utföra sina uppgifter som officer och om nödvändigt använda våld.

Exempel på officersfullmakt och bild på officerare i Indien. Bilder från Wikipedia

Olyckligtvis för Alexander så hade mellanbroderns fullmakt gått ut och han blev hemförlovad från Indien. Mellanbrodern ville dock återvända till Indien och gjorde allt för att övertalade Alexander att avstå från sin fullmakt. Han fick hjälp av sin far James som ville att Alexander skulle åka till Sverige och inte bli officer i Indien. Alexander gav till slut upp och gav sin fullmakt till sin äldre broder.

Utan fullmakt bestämde sig Alexander att resa till Amerika. Där följde han bland annat med en indianstam på en lång jaktresa. Efter en tid såg han inte någon framtid i Amerika och återvände till Scotland och Dundee. Hans stora längtan till Indien för att bli officer fanns dock fortfarande kvar och därför köpte han åter en officersfullmakt.

Resan till Indien skulle gå via Portsmouth där han skulle gå ombord på en fregatt för transport till sin officerstjänst i Indien.

Dundee till Portsmouth är ca 80 mil vilket skulle ta ca 3 dagar med häst och vagn. Att segla från Portsmouth ’rund Afrika och till Indien skulle ta ytterligare minst 40-50 dagar. Googele maps och bild från Wikipedia

Det var en besvärlig resa inte bara för att den var lång utan för att väglaget på resan till Portsmouth var usel. De leriga vägarna gjorde att det som normalt tog några dagar nu tog avsevärt längre tid.

Bilder från Wikipedia

Alexander hade dessutom otur att vagnen fastnade i leran och gick sönder. När han äntligen kom fram till Portsmouth hade fregatten till Indien redan avseglad. Han blev naturligtvis ledsen och arg att ånyo missa sin resa till Indien och den efterlängtade officerstjänsten.

Långt senare fick han veta att han hade haft tur som fastnat i leran och blivit försenad på resan till Portsmouth. Fregatten som han skulle segla med till Indien förliste vid Goda Hoppsudden med man och allt och det var bara spillror som flöt i land och som visade vad som skett.

Exempel på skepp som förlist någon gång mellan 1850 och 1867. Foto: Tomasz Stachura/Baltictech

Detta var andra gången som Alexander försökt att ta sig till Indien och en officerstjänst utan att lyckas. Det gjorde att han slog militäryrket ur hågen och började i stället att arbeta på Neilson &Co i Dundees segelväveri 1818. Där fick han goda kontakter och samlade under några år viktig kunskap och erfarenhet som han senare hade stor nytta av.

1825 endast 21 år gammal invandrade Alexander till Göteborg och Sverige efter förslag och påtryckning från sin pappa. I Göteborg träffar han William Gibsson som då var 44 år och gift med Anna Catharina Wijk. Eftersom Alexander senare gifte sig med hennes syster Maria Lovisa Wijk fick dom starka band till familjen Wijk. Familjen Wijk var etablerad inom societeten i Göteborg och Olof Wijk som var bror till deras fruar var affärsman och riksdagsledamot vilket senare blev till stor hjälp.

Alexander får först ett arbete på företaget James Christies i Göteborg. Några år därefter söker William Gibson en partner för att etablera ett segelduks- och spinnerifabrik och vem var då mer lämplig än Alexander Keiller. Alexander hade ju goda kunskaper på området och William och Alexander startar ett segelväveri vid Wäder Sågen i Majorna ute i Masthugget 1826.

Wäder Sågen i Majorna ute i Masthugget. Vid älvstranden kunde segelfartygen förtöja och lätt lasta producerade varor.

Wäder Sågen var arrenderad av William sedan tidigare och här ordnade Keiller med maskiner till väveriet och gjorde sådana anordningar att väveriet delvis drevs av kvarnen. 1828 bildade man det gemensamma bolaget Gibson & Keiller.

Med ökad export fick man ytterligare tillväxt och segeldukstillverkningen var vid denna tid den största i staden. Detta krävde att man 1829 startade ytterligare en verksamhet i en inköpt kvarnbyggnad vid det oansenliga slussfallet i Fattighusån. Företaget Gibson & Keiller hade nu 21 vävstolar som skötes av 70 arbetare varav 12 var barn under 15 år.

Viljan att fortsätta sin expansion gjorde att Gibson & Keiller år 1832 köper mark i Jonsered ca 14 km från Göteborg mot Alingsås. En förutsättning var den nära relationen med familjen Wijk där.

Olof Wijk, bror till William och Alexanders fruar, var bulvan och den som förhandlade och skrev under köpekontraktet på 21 555 riksdaler. Familjen Wijk och deras kontaktnät och ställning i Göteborg underlättade naturligtvis till att affären kunde genomföras och finansieras. Även Alexanders pappa James Keiller i Dundee Hjälpte till med 1000 pund.

På den inköpta marken startar man Jonsereds Fabriker. Alexander som var ingenjören uppför ett tegelbruk så man kan bygga en fabrik samt bostäder till arbetarna. Han grävde en omtalad kanal som gav vattenkraft för driften och bygger även ett gasverk för belysning under mörka vinterdagar. De första maskinerna och personal för att starta upp verksamheten och utbilda ny personal hämtar han från Skottland. Alexander är driftig och kunnig och driver på företagets utveckling. William var ekonomen som hanterade finansieringen och satt i Göteborg.

Kontraktet undertecknat 15 aug 1839.

Efter några år tyckte William att expansionen gick för fort och krävde för mycket pengar och han köper ut Alexander den 15 augusti 1839 för 153 084 riksdaler. Detta sker efter en hård ordväxling brevledes. Deras språk var fortsatt engelska och William skrev bland annat. ”…your dogbarking notes ….. not a penny more…”.

William Gibson och hans familj expanderade sedan Jonsereds Fabriker och när Elektrolux köper företaget 1978 har man 1250 anställda och en omsättning på 340 miljoner kronor.

Alexander återvände till Göteborg och startar 1841 Keillers Mekaniska Verkstad vid Skeppsbrokajen.  Keillers kunder fanns nu i hela landet och han tillverkade bland annat ångpannor, pumpverk och kranar, byggde gasverk för gatubelysning samt kyrkklockor och järnvägsvagnar. I Göteborg bygger han saluhallen och ett antal broar som dekoreras med kandelabrar.

För att kunna utöka sitt företag med tillverkning av större båtar köper Alexanders marken mitt emot skeppsbrokajen vid Lundbyvassarna på Hisingen. Han skänker marken vid Ramberget som blir Keillers park till Göteborgs stad. Efter flytten till Hisingen byter företaget namn till Göteborgs Mekaniska Verkstad. 1916 får företaget namnet AB Götaverken som på 1930 talet var världens största skeppsvarv.

Bilder från Wikipedia och bok om Alexander Keiller

Hur gick det för invandrarna från Scotland och England?

Många av invandrarna från Scotland och England som var hantverkare, sjömän och arbetare fick svårt att klara sin försörjning. Därför hade British Factory eller Poor Box bildats redan under 1600 talet. Det var en sammanslutning för brittiska medborgare i Göteborg och senare även svenskar av brittisk härkomst. Syftet var att hjälpa landsmän i behov av ekonomiskt stöd. Pengarna kom från en särskild avgift som varje brittiskt fartyg som anlöpte Göteborgs hamn fick betala.

British Factory arbetade även för att upprätthålla den engelska gudstjänsten. Den första kyrkan Saint Andrew’s Church eller Engelska kyrkan byggdes i Göteborg 1857 men redan 1759 hade man byggt ett trevåningshus vid Östra Hamngatan 19. Huset kallades det Hallska huset och där höll man gudstjänster. Det dröjde till 1926 då man antog stadgarna för ”Engelska församlingen i Göteborg”.

Även i Stockholm finns en engelsk kyrka som påbörjades 1863 för att stå klar 1866 i närheten av Norra Bantorget. Kyrkan flyttades sedan ”sten för sten” 1913 till Diplomatstaden där den står idag.

Varför lyckades Alexander i Sverige?

Att Alexander lyckades i Sverige berodde på att han var driftig, målmedveten, hade en fot i industrialiseringens Scotland samt hade kunskap och kontakten med familjen Wijk. När Alexander kom till Göteborg och träffade William Gibson var William gift med Anna Wijk. Efter några år gifter sig Alexander med Annas syster Maria Wijk och det gjorde att de fick en naturlig koppling till familjen Wijk och kom snabbt in societeten i Göteborg. Dessutom hade deras fruars broder Olof Wijk kopplingar till riksdagen och var behjälplig ekonomiskt.

En stark familjekonstellation

Det fanns också en koppling mellan Olof Wijks pappa sjökaptenen Erik Wijk då han etablerat handel med Alexanders pappa James Keiller. En stark familj/släkt hade bildats.

Hur förändrade skottarna Göteborg?

Invandringen från Scotland och England förändrade delar av Sverige då man bl.a. skrev den första läroboken i engelska. Vidare införde man brittiska vanor som att dricka te, toddy och portvin samt att rida med damsadel. Man introducerade även sporter såsom curling. Göteborg var nu det ”Lilla London”.

Begreppet ”Lilla London” myntades om Göteborg.

Källor:

David Cable Keiller (1846-1935) har berättat om släktens Keillers ursprung och hur Alexander så småningom invandrade till Göteborg för Ellen Keiller. Denna berättelse har Ellen, dotter till Davids bror James, dokumenterat vid två tillfällen, den 28 juli 1915 och i juli 1923. Övriga källor är brev, kyrkböcker, dödboken, Wikipedia, boken ”Sveriges industrialisering och släkten Keiller” med flera.

Jag har spelat in en film om Alexander Keiller som du kan hitta om du trycker här

av Eva Elvin

Bakgrund

Flytt över gränsen är vanlig mellan bebyggelser som ligger nära gränsen. Folket ser inte flytten till eller ifrån Norge eller fram och tillbaka som annorlunda än flytt inom Sverige

Område där det är vanligt och som jag har tittat på ser du på denna karta.

På norska sidan heter socknen Sörli och på den svenska Hotagen. Det finns bebyggelse på båda sidor av gränsen så det är naturligt att umgås över gränsen. Man arbetar ofta på andra sidan och gifter sig över gränsen. Det hände också att konfirmationen skedde i grannlandet. Att flytta fram och tillbaka över gränsen var vanligt men man skrivs i det landet där man bor.

I Norge så har man inga husförhörslängder så det är svårare att följa familjen där. In- och utflyttningslängder finns för vissa perioder, vilket underlättar när man ska söka i de norska böckerna. De visar till vilken by, gård eller gatuadress man flyttar. Folkräkningar (folketellingar) är till stor hjälp. Jag har följt en familj i några generationer för att kunna visa på hur det kan se ut

Innan detta ett exempel på hur man kan lösa saker praktiskt för de som bor lite avsides.

På kartan nedan så är kyrkorna i socknarna på båda sidorna om gränsen markerade med röda nålar. Jag har markerat Hotagen respektive Sörli på kartan den senare med ett S.

Gården Arvaslia på norska sidan av gränsen är markerad med ett A.

Den gården hade sina kyrkorättigheter både i Hotagen och i Sörli enligt boken Torp o Ensliga gårdar av Hilding Johansson.

Utsikt mot Arvassfjellet Foto: Eva Elvin

En utvald familj som exempel

Svenske Ivar gifter sig med en norska från Sörli. De bosätter sig i Hotagen och får 11 barn varav två av sönerna gifter sig med varsin norska. Vi ska följa den yngre sonen Per och ett par av hans barn.

Per gifter sig med en flicka från Sörli och de bosätter sig i Hotagen där de får fyra barn. Därefter så flyttar de till Sörli där de får ytterligare fyra barn. 

Hotagens och Sörli kyrkor Foto: Wikimedia

Dottern Karolina är född i Sverige och flyttar till Norge när hon är fem år. Hon konfirmeras i Sverige. När hon är 23 år så åker hon till Rödön och jobbar ett år. När hon är 26 så får hon en dotter med en svensk skogsarbetare och sex år senare får hon en dotter till med en annan svensk skogsarbetare. Äldsta dottern emigrerar vid 19-års ålder till Kanada. Den yngsta gifter sig 1937 med en svensk skogsarbetare och bosätter sig i Hammerdal.

Karolina dör 1969 i Hammerdal där hennes dotter bor så antagligen har hon flyttat dit något år innan hon dör.

Karolinas flyttar

Nils föds i Sverige och flyttar med familjen till Norge innan sin ettårsdag. När han är 22 år flyttar han till sin födelseby i Sverige.

Postdiligens till Valsjöbyn Foto: Postmuseum

 Vid 30-års åldern flyttar han tillbaka till Norge. När han blir 85 år så flyttar han till dottern i Sverige och dör ett år senare. 

Detta var exempel på hur en släkt i flera generationer flyttar som om gränsen inte fanns, Men nu ska vi gå över till hur man kan söka i Norge.

Nils flyttar

Kärt barn har många namn

Har man någon som flyttat från Sverige till Norge så kan man söka efter personen i Arkiv Digital för att se om personen återflyttat och man kan även söka i Sveriges dödbok för att se om man har avlidet i Sverige.

I Norge kan de svenska namnen blivit förnorskade och vice versa. I Norge så började man lägga till gårdsnamnet om man hade ett patronymikon till efternamn. Senare försvann patronymikonet och kvar blev gårdsnamnet.

Här är ett exempel hur namn se ut där det både blivit förnorskat och fått gårdsnamn som tillägg.

Nils Olof Persson fick detta namn vid födelsen i Sverige. Han har flyttat till gården Nyborg i Norge och jag har sökt i Digitalarkivet på Nils Olof Persson Nyborg samt födelseår. Här är de olika varianter jag hittade

• Nils Olof Pedersen Nyborg
• Olof P Nyborg
• Nils Ole Person Nyborg
• Nils Olof Pedersen

Sedan flyttar han till Sverige och där heter han Olof Nils Nyborg när han dör.

Att söka efter sin släkt i Norge

När jag forskar i Norge använder jag digitalarkivet.no. För personer födda i Norge och för personer som flyttar till Norge, börja jag med att söka i de norska kyrkböckerna. För födda använder jag kyrkböckerna för att få tag i personens födelsenamn samt dess föräldrar och var de bor. För inflyttade kan man söka i inflyttningslängder.

Startsidan ser ut så här:

Under Skanna materiale väljer man vilken skannad kyrkbok man vill söka i.

Nu ska jag välja bland  kirkebøker Norge. Jag fyller i sokn Sörli och trycker sök, då visas vilka böcker som finns för Sörli.

Välj lämplig dop- och födelsebok för det år barnet du söker är fött. För den sista halvan av 1800-talet och 1900-talet så har man delat på sidorna i födelseboken så att pojkarna står på den övre halvan och flickor på den undre.  

När man hittat personen så vet man vad denne heter i Norge. Har fadern ett patronymikon så får oftast barnet det också bildat av faderns namn med tillägg av -sen eller -datter.

För inflyttade så hittar man vart man flyttade in.

När man väljer Kirkebøker får man upp ett nytt val.

I de olika valen så söker man med namn och andra uppgifter. Sökresultatet kan resultera i flera personer som uppfyller kriteriet. Det kan också hända att man inte får någon träff alls.

När man väljer Personsök kan man få följande resultat.

• Födelse
• Konfirmation
• Giftermål
• Död
• Förälder till barn som döps, konfirmeras, gifter sig eller dör
• Folkräkningar

Den här ifyllda Personsökningen:

fick träff i nedanstående folkräkning bland alla resultat.

När man sedan trycker på Brita så får man uppgifter på alla som bor på samma boställe.

Sedan följer övriga personer. Väljer man se skannet versjon så får man se alla mer komprimerat.

För att hitta de som emigrerat via Norge eller dött efter 1951 väljer man

på startsida

Att tänka på när man använder digitalarkivet.no, I Norge har man längre sekretess än i Sverige på vissa uppgifter. Man måste använda norska ä och ö när man söker (æ, Æ, ø, Ø).

Det är när man söker på sin svenska släkt och framför allt i gränstrakterna som man kan hitta band med Norge. I gränstrakterna är det vanligare med fler flyttar då man inte ser gränsen som ett hinder för hur man lever. Det är inte svårt att söka i Norge, men man kan inte följa familjer på samma sätt som i Sverige. Får man inte träff i de norska böckerna så gäller samma sak som i de svenska, ha fantasi och variera uppgifterna. Behöver man hjälp med att söka en person i Norge så finns på Digitalarkivets startsida ett

och där

kan man ställa frågor och diskutera med andra användare.

När jag ställt fråga där om person så har jag fått många svar och mycket information. Många söker i norska tidningar och skickar klipp ur dem

Liernes och Krokoms kommunvapen

av Monica Andersson

Anna Brita föds den 9 februari 1812 i Norum av Regina Andersdotter Frisk. Av födelseboken framgår inte vem som är fadern. Anna Brita har en äldre bror Jean Fredrichsson född 1809 och en lillasyster Inger Johanna Andreasdotter född 1824 alla utomäktenskapliga med okända fäder.

Norums kyrka

Varför heter Anna Brita Frisk i efternamn? Hennes fader är okänd. Hennes mor heter Frisk i efternamn. Då borde Anna Britas morfar heta Frisk i efternamn, men Anna Britas morfar heter Anders Spetz och mormor heter Anna Jonsdotter Frisk. Anders och Anna gifter sig den 27 december 1778. Regina föds den 3 mars 1885. Anders är soldat och antogs som soldat 1778 vid Bohusläns regemente, Liv kompaniet i Högenorum i Norum.

Generalmönsterrulla för Anders Spetz

Anna Britas mormors far heter Jon Frisk (1721-1794). När Anders Spetz och Anna Jonsdotter Frisk dör får Regina och hennes lillebror Christian bo med sin morfar Jon Frisk som inhysta i soldattorpet Hasselbacken. I husförhörslängden står Regina och Christian som barn till Jon Frisk när de egentligen är hans barnbarn, därav namnet Frisk. Däremot stämmer ju patrinymikon på Regina Andersdotter efter sin far Anders Spetz.

Husförhörslängden med Jon Frrisk och barnbarnen

Jon Frisk dör och nu blir Regina och hennes lillebror lämnade ensamma. De får bo hos olika personer under sin uppväxt bland annat hos en soldat Gunne Eriksson Modig där Regina sedan arbetar som piga. Regina får sina tre utomäktenskapliga barn, flyttar ofta och står mestadels skriven på socknen. Det är fattigt mest hela tiden och Regina dör som fattighjon i slutet av 1840-talet.

Fattigstuga i Almby

Att vara skriven på socknen innebar att man var bostadslös och behövde hjälp av fattigvården. Fanns fattigstuga fick man flytta in där annars fick man flytta runt mellan socknens gårdar enligt ett schema.

Som vi sett var Anna Britas uppväxt tuff. Anna Brita föder nu själv fyra barn med okända fäder, Anders Johan 1833, Nicklas 1836, Anna Regina 1840 och Johannes 1843. De två första lämnas till fosterföräldrar och kommer aldrig tillbaka till Anna Brita. Anna Regina är också hos fosterföräldrar men även tillbaka hos modern och Johannes stannar från början hos sin mor. Även de två yngsta hamnar i fosterhem efter att Anna Brita hamnar i fängelse.

Göteborgs tukt- och spinnhus idag Gulbergsbrohemmet

För 1844 blir Anna Brita dömd till första resans stöld av Inlands Nordre häradsrätt och straffas med 12 dagar fängelse vid vatten och bröd. Det går inget vidare för 1846 döms hon för andra resans stöld av Uddevalla Rådhusrätt. Straffet blir 12 dagars fängelse med vatten och bröd. Brottet andra resans stöld sitter hon av på Göteborgs kronospinnhus. 1847 blir hon intagen såsom försvarslös till Göteborgs Straffängelse.

Legostadgan från 1838

I Sverige hade vi tjänstetvång enligt Legostadgan ända fram till 1885. Man skulle antingen ha egna medel eller inneha en tjänst enligt denna lag. Om så inte var fallet kallades man försvarslös dvs en person som inte kunde försörja sig utan betraktades som lösdrivare eller levde på tiggeri. Det var straffbart och kunde ge upphov till straffarbete på lämpligt fängelse.

1853 blir Anna Brita dömd för tredje resans stöld. Straffet blir livstidsarbete och skall avtjänas på Norrköpings spinnhus.

Fångrulla Norrköpings spinnhus om Anna Brita

Hon flyttas från Norrköpings spinnhus till Göteborgs Kronospinnhus den 14 september 1864 och den 29 maj 1867 blir hon förflyttad igen till Centralfängelset på Norrmalm. Hon blir benådad och frisläppt 1868-08-26.

Centralfängelset på Norrmalm

Anna Britas dotter Anna Regina Frisk blir dömd sex gånger för försvarslöshet till Göteborgs arbetsfängelse. Två gånger straffas hon för snatteri. Den 19 februari 1865 döms hon för förfalskning. Förfalskningsbrottet avtjänas först på Örebro Länshäkte med 6 månaders arbete. Sedan blir Anna Regina förflyttad till Centralfängelset på Norrmalm den 5 december 1867.  Det betyder att Anna Brita och Anna Regina sitter på Centralfängelset på Norrmalm samtidigt.

Bouppteckningen för Anna Britas bror

Anna Brita äldre brors Jean Fredrichsson har bytt namn till Jan Frädrick Hultberg.  Han dör 1866 som backstusittare och i bouppteckning efter Jan Frädrick nämns hans arvinge Anna Brita Andersdotter Frisk som ”blifvit dömd till Lifstidsstraffarbete.” Boets behållning var 44 kronor att delas mellan Anna Brita och hennes syster.

När Anna Brita dör 1903-02-23 är hon skriven som fattighjon vid socknens slut i Norum. Hon blir sålunda 91 år gammal vilket får anses anmärkningsvärt med de många fängelsevistelserna och långa perioder av fattigdom.

Här har vi tre generationer kvinnor som levt i samhällets utkant. Var det beroende på deras personligheter eller deras sociala situation. Hur gick det för deras syskon? Anna Britas bror arbetade som dräng och hade lite pengar till sina syskon trots att han står som backstusittare vid sin död. Anna Britas syster Inger Johanna gifte sig och flyttade från socken. Av Anna Britas barn gick det bra för alla sönerna med äktenskap och etablerade i samhället. Så Anna Brita och Anna Regina sticker ut. Deras personligheter har nog haft betydelse även om deras förutsättning varit mycket dåliga.