av Marie Huss

Det slog mig tidigt i livet att det egentligen fanns två historier som löpte parallellt genom min släkt på pappas sida– två tystnader som har speglat varandra och präglat hela min barndom.

Min farmor berättade aldrig någonting om sin bakgrund för min pappa, var hon kom ifrån eller om sina föräldrar. Men hon berättade inte heller vem som var min pappas pappa. Det var som om hon drog ett streck över allt som fanns före henne, som om det inte funnits några människor innan hon själv och min pappa kom till världen.

Min farmor Anna-Lisa föddes 1910 som oäkta på Södra Barnbördshuset i Stockholm.

Hennes mamma, Jenny, var en 38-årig ogift bonddotter från Stockholms skärgård. En så kallad hemmadotter som blivit kvar på gården och hjälpte föräldrarna med sysslorna.

Min gammelmormor Jenny vid okänd ålder, född 1872

Enligt förlossningsjournalen var det en komplicerad förlossning men som lyckligtvis slutade väl.

Efter födseln återvände Jenny hem till sin ö med babyn och Anna-Lisa växte upp där tillsammans med sin mamma, mormor, morfar, moster, morbror och en hel rad kusiner. Farmor och hennes mamma bodde i ett rum på vinden i det ganska stora huset på gården.  

Alla i byn visste att Anna-Lisa var “oäkta” och jag har fått berättat för mig att barnen i skolan vara ganska elaka mot henne på grund av detta. Hon hade det med största sannolikhet väldigt tufft.

Att föda ett barn utanför äktenskapet var ju en skam och redan från första stund bar både Jenny och farmor på en ”hemlighet” som ingen troligtvis talade högt om.

Anna-Lisa i småskolan. Det är hon som tittar fram vid lärarinnans vänstra arm. (fyra från vänster)

       Anna-Lisa med sin mamma Jenny                                         En mycket ung Anna-Lisa

Som sextonåring lämnade Anna-Lisa skärgårdsön och flyttade in till Stockholm. Hon arbetade på olika restauranger, i kök, diskade, serverade och byggde upp sitt liv på egen hand. Hon flyttade runt på olika ställen i stan allteftersom hon bytte arbete. Hon bodde även ett par år på Resarö utanför Vaxholm på Kungliga Göta Livgarde. Där arbetade hon i marketenteriet som servitris.   

                        Anna-Lisa längst till vänster med sina kollegor – okänt vilken arbetsplats  

Under alla dessa år höll hon kontakten med sin familj på ön och hon reste ofta hem och träffade dem vilket även fotona vittnar om. Hur vi fick tag på alla foton kommer senare i berättelsen.  

                              Farmors moster, kusin, morbror och mamma på båttur bland skären

                                      Farmor på sjön med sina kusiner Gustav och Rut

Farmor var en intelligent kvinna som älskade att läsa men fick ju så klart aldrig någon möjlighet till studier eller högre utbildning. Man märkte dock att hon var påläst och allmänbildad.

När min pappa Lars föddes i maj 1945 – även han utanför äktenskapet – bröt hon plötsligt kontakten med sin familj och åkte aldrig mer tillbaka och hälsade på. Hon var då 35 år och hade bott i stan i nästan 20 år. 

Jag tror att hon ville skydda honom från samma skam som hon själv fått bära. Kanske ville hon bryta mönstret, kanske ville hon bara ge honom en chans att växa upp utan viskningar bakom ryggen och glåpord.

Min pappa växte sedan upp ensam med sin mamma i en liten lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Farmor gifte sig aldrig utan kämpade på själv med min pappa under knappa förhållanden.

Hon jobbade och lämnade pappa på daghem vilket var ganska ovanligt på 40-talet. Pappa hade det nog också ganska tufft men tror att han ändå kände sig älskad av sin mamma. De var helt ensamma utan kontakt med någon släkting. I pappas barnavårdsakt kan man läsa hur farmor fick bidrag till kläder åt barnet och hans barnavårdsman har vid ett tillfälle noterat: ”Fröken Andersson är en präktig och ansvarskännande person, väl värd en uppmuntran”.  

                        Pappa Lars                                                Farmor och Pappa

                                Pappa, längst fram, på daghem på Kungsholmen ca 1948

Mina föräldrar träffades 1963 på Kungsholmen i Stockholm, gifte sig 1965 och samma år föddes jag. Några år senare kom min lillebror.

Mammas och Pappas bröllop 1965. Farmor i rosa klänning                  Pappa och jag

Helt av en slump hamnade mina föräldrar 1974 som unga sommargäster på en annan ö i Stockholms skärgård – utan att veta att det bara var en fjärd som skilde oss från den ö där min farmor en gång vuxit upp. Ingen av oss visste då att farmors och pappas rötter fanns alldeles intill, på andra sidan vattnet.         

1975 byggde pappa vår sommarstuga på ön ivrigt assisterad av min mamma. Denna stuga blev väldigt viktig för oss och hela familjen, inklusive farmor, älskade att vara där. Det var då min pappa verkligen mådde som bäst. Han älskade havet och skogen och tog ofta ut mig på dagsutflykter på ön.

Nu är jag själv bofast på vår ö sen tio år och jag känner att jag har skärgården i blodet. Stugan finns också kvar och nyttjas idag av mina vuxna söner med familjer. Våra rötter här sträcker sig bakåt i tiden i många hundra år och många släktingar har funnits här på öarna genom tiderna. I min gedigna pappersforskning kan jag se att vi har haft släkt som har bott i kommunen och skärgården ända sedan minst 1700-talet, troligtvis längre. Men om det visste vi inget då.  

Elefanten i rummet var vårt husdjur hela min uppväxt

Farmor var ofta med oss i stugan om somrarna på 70 och 80-talet men hon sa fortfarande ingenting om sitt förflutna. Inte ett ord om ön bredvid, inte ett ord om sin mamma eller sin barndom. Ändå kunde jag senare förstå att hon måste ha besökt vår ö flera gånger som ung och mycket väl känt till grannön som hennes son nu hamnat på av en slump. Hon måste även ha känt folk från ungdomen. Det går ju att ro emellan.  

När jag växte upp kändes det som att pappas släkt började i ett tomrum. Jag minns hur jag som barn försökte förstå varför det var så. Varför det inte fanns några berättelser, inga namn, inga ansikten. Farmor hade liksom bara dykt upp här på jorden.

För honom – och senare för mig – fanns det bara ett stort frågetecken och för barn är tystnad svår att förstå.

Både pappa och jag frågade ju farmor när vi var små men fick aldrig några svar. Pappa frågade givetvis även om vem som var hans egen far men fick till svar att det skulle han få veta när han blev stor. När jag frågade om min farfar låtsades hon bara som att hon inte hörde frågan och tittade ut genom fönstret och drog ett bloss på cigaretten.   

Farmor själv var en speciell person. Hon var ganska karg, hade svårt att visa känslor och kunde vara sträng på ett sätt som ibland kändes hårt. Men samtidigt var hon omtänksam och hjälpsam, en sådan som alltid ställde upp och gjorde det som behövdes och hon bad själv aldrig någon annan om hjälp. Hon älskade oss barnbarn och var generös men vi hade en väldig respekt för henne.

Farmor var en självklar del av vårt liv men ändå som en levande gåta och det är så konstigt att vi alla bara lät det vara tyst. I alla fall de vuxna kan jag tycka. Men det var så känsligt.

Och kanske var det just den tystnaden som formade mig mest. Jag funderade på det väldigt mycket, men allra mest tänkte jag på min pappa. Vem var hans far? Var han lik honom? Hade han vetat att han hade en son? Fanns det någon där ute som bar samma drag, samma röst, samma sätt att prata? Visste t o m vår farfar om att pappa, jag och min bror fanns?

Jag fantiserade ofta om att jag nog egentligen var en prinsessa eller åtminstone av väldigt fin börd och att det var därför som farmor inte kunde säga något. 😊

Men en sommarkväll förändrades allt. Eller det blev en början till förändring i alla fall även om det var väldigt många år kvar till ett DNA-test.

Det var sommarlov och farmor och jag delade sovrum i sommarstugan. Jag låg i överslafen i våningssängen i det mörka rummet och jag hörde hennes andetag från sängen under mig men just den kvällen bröts tystnaden.

Helt plötsligt, utan förvarning, sa hon: ”Jag kommer från ön här bredvid. Min mamma hette Jenny.”

Jag var ungefär tolv år och det var som om världen stannade. Orden hängde i luften, overkliga och nästan lite läskiga. Det var första gången hon nämnde något om sitt ursprung till någon av oss. Jag minns hur hjärtat slog hårt i bröstet, hur jag låg blickstilla i mörkret och försökte förstå att hon faktiskt hade sagt det.

Jag tog mod till mig. Det var som om jag visste att chansen kanske aldrig skulle komma igen. Så jag frågade: ”Och vad hette din pappa?”

Det blev tyst. En tystnad så kompakt att den nästan gjorde ont och det susade i öronen. De sekunderna är fortfarande några av de mest laddade jag upplevt i hela mitt liv.

Till slut kom svaret. Kort, hårt, slutgiltigt: ”Nu sover vi!”

Och där stängdes dörren igen. Jag vågade aldrig mer fråga.

Jag berättade givetvis detta för mina föräldrar men deras rädsla för att fråga farmor igen måste ha varit så inpräntad och suttit så djupt så följdfrågorna uteblev. Vi bara fortsatte tiga som om ingenting hade hänt. Nu tänker jag att farmor måste ju ända ha förberett sig på att de skulle fråga igen. Kanske ville hon ha frågorna av de vuxna men hon gick via mig och hoppades på att det skulle lösa upp något? Ingen vet. För ingen frågade.

1988 dog min farmor hastigt i cancer. Det gick fort och vi hann aldrig få några svar. Som vanligt sa hon inte ett ljud om att hon mådde dåligt, bad ej om hjälp och gick inte till doktorn. När vi förstod att hon var sjuk var det alldeles för sent för att göra något. Hon låg på sjukhus några veckor. Hon dog en natt innan någon av oss hann komma till henne och hålla hennes hand. Hon bara smet iväg ensam precis som hon hade levt och alla svar följde med henne i graven.

Cigarrlådan som gläntade på dörren

Ibland händer märkliga saker.

När vi tömde farmors lägenhet efter begravningen hoppades vi förstås att vi skulle hitta något – en anteckning, ett brev, en ledtråd. Något som kunde berätta om hennes förflutna och om framför allt om pappas pappa. Det gjorde vi inte. Inte direkt i alla fall, men längst upp i en garderob hittade vi en cigarrlåda som var full av gamla fotografier.

Vi öppnade den ivrigt på köksbordet. Där fanns bland annat bilder från skärgården, från bryggor och ängar, från somrar som måste ha varit långt innan min pappa föddes. Och där var hon – min farmor som ung, leende, omgiven av människor vi aldrig sett förut. Det var första gången vi förstod att hon faktiskt hade haft en historia. En familj. En del av ett sammanhang som hon aldrig hade delat med oss.

Vi misstänkte förstås att bilderna kom från den ö där hon var född. Men vi visste inget säkert.

Jag minns att jag inte kunde sluta titta på alla foton, jag blev helt som uppslukad av att försöka lista ut vilka alla personer kunde vara. 

    Farmor som nummer två från vänster med sina kusiner   

På väg på galej. Farmor till vänster      

 Farmor med okänd väninna till vänster och Farmor med sin kusin Gustav till höger

Farmors familj och släkt                                                                                            

Vid den här tiden (1988) arbetade jag som postkassör på ett litet kontor i en skärgårdsort inte långt ifrån farmors hemö. En dag berättade jag om farmor och fotografierna för en äldre kollega. Hon blev genast eld och lågor – hon var nämligen själv uppvuxen på samma ö men var 20 år yngre än farmor. Hon bad mig att ta med bilderna nästa dag.

Hon gick igenom dem noggrant, bild för bild, men kände inte igen någon. Däremot bad hon att få låna med sig fotona. Hon skulle träffa en äldre vän från ön samma kväll, en kvinna som hon trodde kanske kunde känna igen någon.

Dagen efter ringde min kollega upp mig. Hennes röst var upprymd.

”Sätt dig ner Marie… jag har hittat din farmors familj.”

Det visade sig att kvinnan, Ethel, som hade tittat på fotografierna och känt igen de flesta, hade varit gift med min farmors kusin men nu var hon änka sedan ett år tillbaka. Hon hade känt min farmor mycket väl på 40‑talet.

Ethel var nästan jämngammal med min farmor och hon bodde fortfarande i det hus som farmor var uppvuxen i. Hon blev både rörd och omskakad när hon såg bilderna – och ännu mer när hon fick höra att jag var barnbarn till Anna-Lisa och att jag letade efter farmors släkt. 

Jag ringde henne samma dag. Hon var ledsen över att farmor var borta, men samtidigt glad över att få berätta det hon visste. Några dagar senare åkte jag hem till henne och blev omfamnad direkt på förstukvisten. En helt surrealistisk känsla att kliva in i farmors barndomshem minns jag. Jag blev kvar hela dagen och hon berättade om min farmor som ung, om hennes liv på ön, om hur hon varit som person. Hon berättade även om farmors mamma Jenny. Och sedan berättade hon det som alla på ön hade “vetat”.

Enligt henne var min farmors pappa en man som var några år yngre än Jenny och var sjökapten som hade en anknytning till ön. Det hade aldrig sagts rakt ut, men det hade varit ett öppet hemligt faktum i byn att han var far till Jennys barn. Varför han och Jenny aldrig gifte sig visste hon inte säkert. Kanske det inte passade sig då han var sjökapten och kom från en lite finare bakgrund. Kanske hade han redan en annan relation, kanske var det någon helt annan anledning. Några år senare gifte han sig i alla fall med en annan kvinna som var en avlägsen släkting till farmors familj och som var uppvuxen i samma by. De flyttade som nygifta in på gården bredvid när min farmor var ca 2 ½ år och de fick två döttrar. 

De två döttrarna var alltså min farmors halvsystrar.

Och det märkliga var att de tre flickorna – min farmor och hennes två halvsystrar – faktiskt umgicks en hel del under uppväxten. De bodde ju grannar så det var egentligen inget konstigt. Jag kan inte låta bli att undra om skvallret nådde även deras öron, men troligen, vilket Ethel var helt säker på. 

Första gången Ethel och min pappa träffades var på mitt bröllop 1990. Då kramade Ethel om honom och sa: ”Äntligen får jag träffa den lille gossen som jag bad Anna‑Lisa om att få träffa flera gånger, men som hon vägrade komma till ön med. Alla undrade ju hur det gick för er.”

Ethel hade t o m åkt in till stan till Karolinska Sjukhuset där min farmor jobbade i ett försök att få träffa pappa i stan istället. Men farmor slingrade sig och det blev aldrig så.

Vi hade ju alltid trott att farmor kanske hade blivit utsparkad av sin familj för att hon hade blivit gravid utanför äktenskapet men så var det ju tydligen inte enligt Ethel. 

Nästan 45 år senare fick alltså Ethel till slut svaret på hur det hade gått för pojken och hon fick träffa pappa. Pappa fick också komma till gården där farmor hade vuxit upp och se var han hade sina rötter på sin mammas sida. Det var ett väldigt känslomässigt besök eftersom det var första gången som han fick någon som helst länk till sitt förflutna. Ett sammanhang. Ett ursprung. Han grät.

På sin pappas sida hade han fortfarande ingenting. Inga namn. Inga bilder. Inga ledtrådar.

Idag, när nästan allt finns några knapptryck bort, kan det vara svårt att föreställa sig hur det var då – innan internet, innan sociala medier, innan DNA‑tester. Då var man helt beroende av människor, minnen och slumpen om man inte hade mycket tid och kunskap att ägna sig åt släktforskning.

Men jag borde kanske där och då ha tagit nästa steg. Jag borde ha kontaktat de släktingar som fanns kvar på ön, de som var mina pappas kusiner och sysslingar. Men jag gjorde inte det. Jag vågade inte och var nog rädd för att bli avvisad.

Jag var ung 1988 och jag tror att jag hade ärvt farmors tystnad som en sorts osynlig familjetradition. Det fanns så mycket känsligt kring pappas ursprung att det nästan hade blivit en del av vår identitet. Och jag tror det t o m gick skam i arv. Pappa pratade ju heller aldrig om det i vuxen ålder. Åtminstone inte som jag hörde. Förutom vid vårt sista möte när han var sjuk 2002 och jag hälsade på honom. Då berörde vi lite kort det faktum att han aldrig fått veta svaret om sin far och att det var en stor sorg för honom. Kort därefter gick han bort alldeles för ung.    

Bryta mönster  

2013 bestämde jag mig till slut för att bryta mönstret och äntligen göra ett allvarligt försök att se om jag kunde hitta sanningen om min farfar. Jag började en kurs i släktforskning men eftersom det stod fader okänd överallt fick jag tips                   

av min kursledare att kontakta Stockholms Stadsarkiv för vidare vägledning. De hjälpte mig då att beställa pappas barnavårdsakt som jag efter en sekretessprövning hade i min hand efter ett par veckor. Det upprättades alltid en sådan för alla barn som var födda utanför äktenskapet från och med 1917. Pappas akt var på 36 sidor och där fanns svaret.  

 Stadsarkivet i Stockholm till vänster och Pappas barnavårdsakt till höger

Min farfar var finlandssvensk och kom från Österbotten i Finland och hade krigat i både Finska Vinterkriget och Fortsättningskriget. 1942 var han vid fronten i Shemenski och skadades svårt i ett anfall av ryssarna. Han hade bl. a fått granatsplitter i skallen och förlorat synen. Han transporterades senare till Stockholm för specialistvård och operation på Karolinska Sjukhuset av den kände hjärnkirurgen Herbert Olivecrona. Vid samma tid 1944, arbetade min farmor i sjukhusbaren och det ledde uppenbarligen till någon slags relation eftersom min pappa föddes i maj 1945.  

Farfar blev kvar i Sverige för rehabilitering i ca ett år och återvände sedan hem till sin fru och sina barn i Jakobstad i Finland och såvitt jag vet så hade Anna-Lisa aldrig mer någon kontakt med honom. Han nekade till faderskapet.  

Men i barnavårdsakten står han ändå som fader men farmor avråddes av rättshjälpen att stämma honom eftersom han var krigsinvalid. 

Men jag kan inte döma honom för detta. Det var ju självklart svårt att komma hem till frun och en hög med småbarn och berätta att han hade gjort en annan

kvinna gravid i Stockholm. Det är ju faktiskt 80 år sedan och han valde att rädda äktenskapet och sin familj som han så klart älskade.       

Även 1945 var ett barn utanför äktenskapet skamligt och farmor teg som hon alltid gjort och det var nog dubbel skam eftersom han inte erkände barnet och han betalade aldrig något underhåll. Att hon aldrig berättade för pappa tror jag kanske också berodde på att hon var rädd att pappa skulle bli avvisad om han sökte kontakt med sin far i vuxen ålder.  

När jag väl hittade vem som var min farfar var det en helt overklig känsla. Som en vålnad som plötsligt fick ett namn och en historia. Plötsligt kunde jag förstå varför det blivit som det blivit. Ibland har jag fortfarande svårt att förstå att jag verkligen har svaret. Jag är bara ledsen att min pappa aldrig hann få veta sanningen.

Min farfar dog relativt ung redan 1967 i en hjärtinfarkt. Jag undrar om han ibland under de sista åren väntade på att hans okände son en dag skulle knacka på dörren. Han visste ju faktiskt att han hade en vuxen son i Stockholm.                

               Min farfar Gustav                                                       Min pappa Lars    

Efter att jag fått barnavårdakten i min hand tog jag mod till mig redan två dagar senare och kontaktade några av farfars släktingar i Sverige och i Finland. Det var en stark kraft som bara sa att jag måste, att jag inte hade något val.  Jag hade en fantastisk hjälp på vägen av Facebook och även släktträd som låg offentliga på nätet. En kusin som jag hittade på Facebook bor i Sverige och var så lik mig så jag blev alldeles yr. Det skiljer bara tre månader mellan oss. Min mamma trodde att det var jag på fotot när jag visade det för henne. Då blev jag säker.

Jag började med att kontakta denna kusin via telefon. Jag tänkte att det var bättre att gå ner en generation än att kontakta pappas syskon direkt som redan då hade nått en ganska ansenlig ålder. Det var ju troligen inte lika känsligt för nästa led i familjen och det var nog klokt. Det kunde ju ha blivit lite tufft att i 70/80-årsåldern få veta att man hade haft en halvbror i Sverige. Min kusin berättade sedan för sin pappa och sedan var karusellen i gång.

Ingen visste att pappa fanns, men de tog emot mig med värme. Plötsligt hade jag en stor släkt i Österbotten som jag idag har tät kontakt med. De är fantastiska!

Jag har varit i Finland och hälsat på många gånger sedan 2014 och även varit vid Kimo Bruk som är den ort där min farfar växte upp i en smedssläkt som funnits där i hundratals år. Jag har givetvis även besökt hans grav vid Pedersöre Kyrka flera gånger och lämnat en blomma och sagt några ord.

  Huset i Kimo där min farfar växte upp                         Kimo Bruk nära Oravais                           

                   Kimo Bruk                                         Pedersöre Kyrka i Jakobstad

Flera av mina kusiner har varit på besök här i Sverige. Jag hann träffa fyra av min pappas halvsyskon (de var fem förutom pappa) varav i dag det bara är en som lever. Alla har ju blivit chockade men ändå varit så varma och fina och mest besvikna över att de aldrig fick möjligheten att träffa sin bror i Stockholm. Alla såg också den fysiska likheten mellan min pappa och dem själva.

2015 ställde en kusin till pappa till med en stor släktträff för alla kusiner i det ledet och då blev jag medbjuden som en representant för pappa som då redan var borta. Alla var intresserade av min och pappas historia och till kaffet stämde de alla upp i sång och sjöng ”Stockholm i mitt hjärta” som en hyllning till pappa. Det var så fint!      

Min kusin Mia i Vasa och jag träffas oftast en gång per år och det kändes från början som att vi alltid hade känt varandra. För mig är det helt fantastiskt att helt plötsligt ha fått kusiner vilket jag aldrig haft tidigare eftersom inte heller min mamma har några syskon. Bättre sent än aldrig.

                                                                 Min kusin Mia och jag

Jag hade aldrig varit i Finland tidigare förutom på någon kryssning med ett par timmar i land men nu har jag läst mycket om vår gemensamma historia och Finland och framför allt Österbotten har numera en egen speciell plats i mitt hjärta.

DNA-testet som bekräftade allt

När jag började släktforska 2013 var DNA‑test inte särskilt vanligt men 2022 bestämde jag mig för att göra ett test. Även om vi till utseendet var slående lika våra finska släktingar – och min son är en kopia av både min pappa och min farfar – så ville jag ha en slutgiltig bekräftelse.

Och så fanns ju farmors pappa i bakhuvudet. Jag tänkte att den gubben kommer inte heller undan i all evighet. 😊

Resultatet angående min farfar var glasklart. Jag fick flera starka matchningar med flera av mina kusiner, pappas kusiner och lång rad sysslingar och mer avlägsna släktingar i Finland som redan var inskrivna i mitt släktträd.

Sedan började jag leta efter farmors svenska släkt – och även där föll bitarna snabbt på plats. Jag hittade ju namnen även här som jag redan hade lagt in i mitt släktträd efter pappersforskning och jag kunde identifiera kusiner till min pappa och sysslingar till mig själv som jag hade starka matchningar med.

Jag tog då en kurs i DNA‑forskning och min kursledare bekräftade det jag redan visste: mitt släktträd stämde. Jag kunde boxa in sju–åtta personer som alla ledde till samma man, min farmors pappa.

Det där byskvallret från 1910 – det som Ethel berättat om – var alltså sant.

Det var en märklig känsla. Egentligen var jag ju inte alls förvånad och nu vågade jag äntligen ta kontakt efter så många år.

Jag skrev till en syssling via MyHeritage, en kvinna som är barnbarn till en av min farmors halvsystrar. Hon svarade snabbt och varmt. Hon tyckte att historien var otroligt spännande och skulle genast berätta den för sin pappa – min pappas kusin. De hade ingen aning om att det fanns en dold gren i deras släktträd. Ingen aning om att deras farmor hade haft en halvsyster som växte upp runt knuten.

Vi har ännu inte träffats, men vi har kontakt på Facebook.

Och så, för bara ett par månader sedan fick jag plötsligt ett meddelande på MyHeritage från en annan syssling (barnbarn till den andra halvsystern) en person jag har hög DNA‑matchning med men aldrig tidigare haft kontakt med. Han skrev:

”Hej Marie! Vår DNA‑matchning visar på en släkthemlighet då det var helt nytt för oss att Filip (din farmors far) fick en utomäktenskaplig dotter! Vet du något spännande om det?”

Jag log när jag läste det och svarade direkt:

”Åh, vad kul att du hörde av dig! Ja, jag vet väldigt mycket om det! Du ska få hela historien.”

Och det fick han.

Nu har vi bestämt att vi ska ses i sommar, alla som vill och kan. Vi ska träffas i det hus där min farmors halvsystrar växte upp – ett hus som fortfarande finns kvar i den släktens ägo.

                           Slutet på tystnaden

Jag har idag faktiskt fått en större förståelse för min farmors tystnad. Hon själv var uppvuxen i en otroligt stark tystnadskultur där hon liksom inte riktigt räknades, så det var nog väldigt svårt att bryta det beteendet när hon själv fick en son som blev faderslös. Hon hade ju också haft en stor elefant i rummet hela sin uppväxt. Och jag förstår idag att hon var en väldigt stark kvinna som var van att klara sig själv i livet.    

Som avslutning kan jag säga att jag är jätteglad att jag gjorde DNA-testet eftersom det har suddat ut det lilla, lilla uns av tvivel som kanske fanns i mig även om jag var 99 % säker på att jag hade hittat rätt fäder. En bekräftelse.

Jag känner mig stolt över att jag har tagit fram sanningen och på det sättet gett både min farmor och min pappa en slags upprättelse. Och kanske även mig själv. Det har varit viktigt för mig att få veta mina rötter och min historia.  

Det har ju inte varit släktforskning så långt bak i tiden utan detta har ju rört mig och min närmaste familj och präglat hela min uppväxt och mig som person.    

Det har varit en lång och slingrig resa och detta är faktiskt första gången som jag verkligen har satt det på pränt. Och nu när tystnaden till slut har blivit till ord genom denna berättelse så planerar jag att skriva en bok framöver.

Marie Huss

av Nina Tilander

När vi skulle berätta om släktingars ut- och invandring kom jag direkt att tänka på min farmor som invandrade från Tyskland till Sverige i slutet på 1920 talet. Då hennes släkt senare hamnade på andra sidan järnridån tänkte jag under min uppväxt att farmor fått det bättre här i Sverige än hon hade fått i Tyskland. Tyvärr frågade jag henne aldrig om sitt liv i Tyskland innan hon kom till Sverige, något jag ångrar idag.

Under mitt sökande letar givetvis mina föräldrar i sina gömmor vad de har på sina föräldrar och min pappa hittar min farfars alla arbetsbetyg och utbildningsbetyg. Min farfar emigrerade till Tyskland i början på 1920-talet för utbildning. Varför han valde det vet jag inte, men han utvandrar och invandrar så jag tar och berättar om honom också.

Jag älskar ju bilder och dokument som ger mig förstahandskällan.

Det här är min berättelse om mina farföräldrar Valle och Elsa.

Farmor och farfar i trädgården i slutet av 1950-talet

Min farfar Valle

Farfar Linus Heyvard Valentin Svensson föddes 1891 i Åre, Jämtland. Hans pappa Johannes Svensson föddes i Småland 1863 son till en bonde, men Johannes tar jobb inom järnvägen som för honom norr ut och där träffar han sin fru Johanna Wigren född 1862 i Bygdeå, Västernorrlands län.

De får två flickor som tyvärr dör innan de fyllt två år. Min farfar kan ha vetat om att de funnits men det var inget som han pratade om. En bekant till min pappa berättade om en äldre syster till min farfar, Elfrida Maria som dör samma år min farfar föds och via släktforskning har jag hittat den först födda systern Hedvig Victoria Aurora.

Farfar ca 1920

Farfar får en lillebror Valdemar och en lillasyster Astrid, de syskonen har vi alltid vetat om.

Pappa Johannes gör karriär inom järnvägen från lokomotivputsare till vagnsförman.Om Johannes Svensson liv kan ni se i min film på Svenska Släktakademiens Youtube kanal om järnvägens historia i presentationen Från Gästgivargård till nattåg som ligger under Workshops.

Farfars avgångsbetyg från fortsättningsskolan

Syskonen förlorar sin mamma i cancer 1910 då de bor i Långsele. De är då 19, 17 och lillasyster Astrid 12 år. Det intressanta är att min farfar skriver 1933 i en livförsäkring han ansöker att hans mor dör 1909 i trolig hjärtsjukom, men enligt död- och begravningsboken dör hon i cancer i magsäcken 1910.

1911 i april emigrerar hans lillebror Valdemar till Nordamerika. Valdemar jobbar då vid järnvägen i Långsele enligt vad han själv uppger, men finns inga noteringar om det.

Han tar sig från Långsele mot Trondheim och via båt över till Canada och bor i Cranboo innan han två år senare reser vidare in i USA och bosätter sig i Illinois och sedan Minnesota.

Valdemar Svensson i USA

Därefter flyttar han så småningom till Chicago, Illinois och gifter sig med en italienska Anna och de får två barn Pearl och Richard. När man pratar om namn och hur svårt det är att hitta dem i USA. Brodern som emigrerar heter Carl Valdemar Svensson som blev Charles Swanson.

Valdemar på nedersta trappsteget ca 1930

Johannes Svensson tar in en hushållerska Kristina då hans fru dör som flyttar in hos dem och hjälper till. Strax efter att hushållerskan Kristina kommer flyttar min farfar till Stockholm. Kvar blir Astrid. Vintern 1913 väntar Kristina Johannes barn men tyvärr i februari 1914 dör även Johannes i TBC.

Deras lillebror (halvbror) Valter föds 1914 i juni men katastrofen slog till igen och Kristina dör 7 månader senare i slag dvs. plötslig död 40 år gammal.

Familjefoto Svenssons i Långsele ca 1908

Nu är syskonen föräldralösa och Astrid, deras lillasyster som jag trodde alltid bott hemma i Långsele efter 1914, ja jag hade fel. Redan 1912 vistas hon i Stockholm och blir tagen flera gånger av polisen för bland annat lösdriveri, men det är en helt annan historia som jag kommer berätta om en annan gång.

Farbror Valter, lillebror, höll min farfar och pappa kontakten med och som jag även har träffat under min uppväxt.

Farfars arbetsbetyg när han slutade hos bagare Larsson

Min farfar började jobba redan 1906 som 14-åring hos bagaren Carl Gustav Larsson, som hade en lanthandel i stationshuset i Långsele. I två år jobbar han där innan filialen lades ned och han får sluta. Efter det börjar han på Hola Folkhögskola där han studerar 1910-1911.

Hola folkhögskola, från deras hemsida

Farfars betyg från Hola folkhögskola

Min farfar flyttar till Stockholm 1912 och jobbar som handelsbiträde mellan 1912–1913 i juni. Det är det enda betyg vi saknar. 1913 flyttar han till Saltsjöbaden och börjar arbeta på Saltsjöbanan som vagnssmörjare, precis som sin far, men 1914 i februari åker han upp och ordnar med sin fars bouppteckning.

Betyg från Saltsjöbanan

Han återvänder till Stockholm-Saltsjöbaden och där han arbetar för Järnvägs AB Stockholm – Saltsjön. Samtidigt som han jobbar som smörjare uti Saltsjöbaden studerar han på Tekniska skolan i Stockholm, avdelning A Teknisk afton- och söndagsskolan, från 15 januari –23 april 1915, som då låg på Mäster Samuelsgatan 44 i hörnet till Slöjdgatan.

Tekniska afton- och söndagsskolan Foto Stockholms stadsmuseum 1890-1910 samt farfars betyg därifrån

Min farfar var tekniskt intresserad.

Farfars resa for för att arbeta och studera utomlands

Av någon anledning åker han utomlands till Tyskland. Från december 1915 till juli 1918 jobbar han i Berlin för Siemens-Schuckert Werke.

Siemens.Schuckert Werke, huvudkontoret, Wikimedia

Avgångsbetyg från Siemens

Efter Siemens blev det A.Müller i Berlin-Tempelhof mellan 1918-1919.

Denna tid i Tyskland har farfar aldrig meddelat och detta finns inte antecknat i kyrkböckerna. 1919 flyttar min farfar tillbaka till Sverige och Malmö. Jag trodde han flyttade frånStockholm till Malmö, men han försvinner ur böckerna.

Arbetsintyg från A. Müller

Nu med alla arbetsintyg och skolbetyg ser jag att hans arbetsliv startade tidigt och att han studerade flitigt och försvinner inte som jag tror utan vi kan följa honom på hans resa till att bli elingenjör.

Han börjar arbeta hos Elektriska AB Chr. Berg&Co i Malmö.

Arbetsbetyget från Chr. Berg & Co i Malmö

Här är han mellan 1919–1921. Det är nu han har fått upp ögonen att han kan studera utomlands för 1920 ansöker han hos Kommerskollegiums Industribyrå om stipendium och resestöd för studier utomlands.

Avskrift av ansökan till Kommerskollegium

Det beviljas i ett brev i juli 1920 och i augusti 1920 blev han lovad 500 kr i stipendium. Februari 1921 efter att ha fått 375 kr av det utlovade beloppet reser min farfar till Tjeckoslovakien och Bodenbach och dess tekniska läroanstalt.

Min farfar har tänkt studera i två år till elektrotekniker. Anledningen till att han söker sig hit är varma rekommendationer från svenska ingenjörer, då här finns korta och koncentrerade kurser, samt att de rådande valutaförhållandena möjliggjorde att han kunde leva betydligt billigare i Tjeckoslovakien än Tyskland.

Han nämner i sin reseberättelse att han har vistats i Tyskland under krigsåren (1915-1919) och nu behärskar det tyska språket, som gör att han kan tillgodose sig undervisningen bra. Han skriver också att han i Sverige idkade självstudier och här räknar han upp en massa ämnen som tex. algebra, räknesticka, fysik, mekanik mm.

Avslag 1923 på resten av pengarna

Han har under vad jag förstår varit flitig och besökt naturvetenskapliga samlingar, vad det nu är, samt industrianläggningar inom elektrotekniska branschen tex Bergmanns fabriker för tillverkning av förblyade isolerrör, så kallade Bergmannrör.

I slutet på september 1921 har valutan i Tjeckoslovakien stigit, vilket gör att min farfar inte kan fullfölja sina studier, eftersom han har begränsat med penningmedel. Därför reser han till Tyskland igen, för här har valutan nu sjunkit och fortsätter att sjunka. Han skriver in sig på Mittweida i Sachsen.

Han verkar även ha gjort en tentamen som föll väl ut, för den 6 oktober skrivs han in vid ingenjörsavdelningen för elektrotekniker vars kurs omfattar 2,5 år studier.

Under sommarferien som verkar ha varit mellan den 20 juli – 3 okt var han anställd hos Rheinelektra och dess filial i Aalen, Würtemberg. Han jobbar med projekt inom högspänning och mycket mer. För pengarna han tjänat gör han en utflykt till München. Han besöker olika utställningar och museum.

Magdeburgs orginalklot och Herz elektrovågs maskin, Deutsches Museum i München

Min farfar träffar där en svensk som bott länge i staden och får av honom en guidad tur tillolika elektriska avdelningar och av en museichef som bland annat visar min farfar en original apparat av Tycho Brahe som verkar imponera. Han radar upp fler maskiner som folk uppfunnit. Min farfar verkade inte sakna kontakter, då han även under svårare tid i Tyskland erhållit reducerad terminsavgift av en professor Holtz.

Professor A. Holtz 1925. Wikimedia

Den 3 oktober 1922 börjar hans hösttermin. Nu fortsätter han sin reseskildring med att be om de resterande pengarna av sitt stipendium. Han har ont om pengar och är orolig att han måste avsluta sina studier i förtid och därmed inte kunna söka jobb i Sverige, eftersom han ej har en examen. För just nu råder det arbetslöshet i Sverige.

Han avslutar reseberättelsen med att vördsamt tacka för de medel han åtnjutit så att han har kunnat förskaffa sig den kunskaper av ovärderlig nytta för hans arbete nu och i framtiden.

Detta skrev han i november 1922 från Lutherstrasse 6, Mittweida.

Huset Lutherstrasse i Mittweide, Wikimedia

Hemma i Sverige och kyrkböckerna blir han 1921-23 överförd till obefintlighetsboken, men vi vet vad han gör då, studerar i Tyskland på heltid. Strax innan examen gör han och klasskamraterna en festtidning/studenttidning inför avskedsfesten. Den är daterad den 29 februari 1924.

Studenttidningen fram- och baksida

Den 13 mars 1924 tar han sin ingenjörsexamen i Mittweida Tyskland. Examensbrevet är enormt i A3-format. Så ståtligt. Som ett annonsblad.

Examensbrevet från Mittweida

Efter examen startar min farfar ett teatersällskap. Det var för oss helt otippat.Anledningen till bildandet av teatersällskapet var att ta över Mittweidas stadsteater iSchützenhaus och rädda det från nedläggning.

Schützenhaus teatern, Wikimedia

De är tre personer som lägger 1500 DM medan den fjärde kommer att verka för att driva teatern. Min farfar var andre ordförande. Hur det gick vet jag inte. Jag har skrivit till dem på teatern och frågat men tyvärr inte fått svar. Teatern finns ju kvar.

Kontraktet för att rädda teatern

Efter examen 1924 tror vi att han flyttar till Chemnitz och börjar arbeta. Mellan 1925 och 1929 har min farfar behörighet att verka som elektrikeringenjör i Chemnitz.

Han startar eget med en tysk man, herr Löser. De heter Svensson & Löser.

Visitkortet från egna firman

1926 i april gifter sig farfar med min farmor Elsa som kommer från Chemnitz och han har sin kompanjon som bröllopsvittne.

Äktenskapsbeviset

Inte slutar min farfar studera för 27 mars 1928 tar han examen i Chemnitz som elinstallatör och den 20 februari 1929 tar han en magisterexamen i elinstallatörhandel. Detta kröner min farfars utbildningsresa i Tyskland.

Examen i Chemnitz

Återkomsten till Sverige

Varför mina farföräldrar tar steget till att flytta till Sverige vet jag inte, min pappa tror kombination av att inflationen i världen börjar stiga och att jobben börjar tryta. Farfar är trots allt en utlänning och en vecka efter att de kom till Sverige inträffade börskraschen. Dock blev inflationen i Sverige betydligt mildare än i andra länder som drabbades hårdare.

Intyg från kommerskollegium

1929 i oktober är farfar tillbaka i Malmö. med sin tyska fru och flyttar till Lidingö Käppala, Kvarteret Stora Björn innan de kort där efter flyttar till Kungsholmen. Här söker han behörighet att verka som elinspektör hos kommerskollegium, han har två stora intyg.

Tidningsartikeln

Han anställs vid Stockholms Elverk där mycket arbete pågår för man övergår från likström till växelström. Han blir intervjuad i samband med att Elverket gör en lyckad razzia.

Kungsholmsstrand 181 idag

De bor då i en lägenhet på Kungsholms Strand 181 4 trappor. Lägenheten kan vara en tjänstebostad eftersom Elektrikerförbundet äger huset. Idag år det bostadsrätter, BRF Isbrytaren med 25 lägenheter i huset. Farfar tar också körkort.

Kartotekkort som bevis för körkort

Då de bor på Kungsholms Strand 181 föds min pappa 1932 och de köper en tomt i Älta, Nacka. Där bygger de ett hus och flyttar in 1933. En arbetskamrat /arbetsledare var nog den man som hjälper dem att hitta tomt här. Farfar blir senare ordförande i tomtföreningen i Älta/Kolarängen.

Kolarängen

Här bor min farfar hela sitt återstående liv. De odlar och sköter om sin trädgård, köper möbler på NK och lever gott. De vinner en tävling om vackraste trädgården i Nacka 1950. Min pappa fick arbeta hårt i trädgården efter skolans slut.

Diplom från Nacka kommun

Farfar tar bussen till jobbet och inte slutade han jobba vid 65 års ålder. Jag minns min farfar säga att han skall till jobbet. När han var 80 år reser han till USA och hälsar på sina brorsbarn, Pearl och Richard.

Pearl och hennes make Ralph i Peru 1998

Farfar dör 1981, 90 år gammal på Nacka sjukhus.

Min farmor Elsa

Farmor och farfar i slutet av 1970-talet

Min farmor Elsa som är döpt Dora Anna Elsa men hade tilltalsnamnet Dora, skulle ta och kalla sig Elsa för det lät mer svenskt. Om det är sant eller inte vet jag inte. Hon föddes i Tyskland 1904 i Chemnitz. Hon var yngsta dottern och hon har två äldre systrar Johanne (Hanna) född 1896 och Gertrud född 1900.

Farmors föräldrar på deras guldbröllop

Hennes pappa Karl Friedrich Uhlig var född 1867 och mamma Anna som hette Auguste Anna Mäger var född 1868, båda födda i Chemnitz. Farmors pappa Karl var pappersklippare senare packare, men inom vilket bransch vet jag inte. De gifte sig 1890 och firade guldbröllop 1940.

Huset i Chemnitz, Wikimedia

De bodde i en lägenhet på Körnerplatz 16, som min pappa minns för de var och hälsade på där. Vi tror de bodde på bottenvåningen eftersom kortet på farmor Elsa och hennes mamma Anna är nog taget av en fotograf som står på andra sidan vägen.

Farmor med sin mor ca 1911

Farmor med lekkamrater nr 2 från vänster

1924/25 träffar min farmor Elsa sin man den blåögde blonde svensken Linus Heyward Valentin Svensson. Elsa arbetade i en grammofonaffär. Min farfar Valle besökte denna affär mer än en gång kan jag tänka. De gifter sig 1926. Tre år bor de i Chemnitz innan de 1929 tar steget att flytta till Sverige.

Farmor 1926

Farmor kom hit 1929 som gift med min svenska farfar. Så farmor kom hit för kärlekens skull.

Utländska medborgare som kom till Sverige blev oftast intervjuade om sin bakgrund och varför de kom hit till Sverige. Man kan hitta dessa protokoll i arkiv, men tyvärr var det så att genom giftermålet med min farfar blev farmor automatiskt svensk medborgare så hon behövde aldrig bli intervjuad.

Jag hade hoppats att hitta journaler på min farmor men icke, så jag fick skriva till stadsarkivet i Chemnitz och fick ut bra papper på min farmors familj. Jag fick födelseregister på min farmor och hennes systrar samt äktenskapsregister på farmors föräldrar och systrarna och farmor och farfar och även dödsregister på min farmors föräldrar och systrar.

Fick även namn på min farmors farfar och farmor samt mormor och morfar, mer än vad jag hade tidigare.

Farmors släktträd

1932 föds min pappa Sigvard, då har de varit gifta i 6 år och min farfar är 40 år då han blir pappa, min farmor är 13 år yngre än sin man. 1937, 5 år senare föds min faster Ingrid. Min farmor var nog väldigt traditionsbunden och ville verkligen integrera sig i det svenska samhället. Då de döper sina barn tar de namn efter kungahuset i Sverige, Sigvard och Ingrid.

Min farmor Elsa lärde sig svenska genom att läsa ”Det Bästa”. Hon läste mycket och lyssna på radio. Inte fanns det något som hette ”svenska för invandrare” då. Enligt min pappa pratade farmor aldrig tyska hemma. Hon ville bli svensk. Hon körde med tyska uttryck men inte mer.

Min farmor bröt givetvis på tyska men det hörde jag aldrig det, inte förrän mina klasskompisar som hade mött min farmor sa det till mig, och då var jag ändå i tonåren, då hörde även jag det och undrade varför jag inte tänkt på det tidigare. Hon talade mycket bättre svenska än vår kära drottning Silvia.

Min farmors bakgrund vet jag väldigt lite om. Bara det jag fick via stadsarkivet i Chemnitz. Jag har bilder på farmor som liten och bilder på hennes föräldrar men jag har aldrig tänkt på hennes levnadsförhållanden. Inte förrän nu. Tror dock hon levde ett medelklass liv.

Hon bodde inte i Tyskland då andra världskriget bröt ut. Jag har en liten fickspegel efter min farmor som är vacker.

Fickspegeln

Jag har gjort en intervju med min pappa som är 92 år om vad han vet och minns om sin fars utbildning i Tjeckoslovakien och Tyskland. Den intervjun ligger på Svenska Släktakademiens Youtube-kanal under videor och heter Farfar utbildade sig i Tyskland.

Kunskapen om min farmors liv i Tyskland är dolt i dunkel för mig. Klart hon gick i skola och arbetade då hon träffade min farfar Valle. Jag vet att en av hennes systrar Gertrud blev kommunist och gick med i partiet. Även hennes döttrar gick med och detta skapade en klyfta i familjen mellan systrarna Hanna och Gertrud.

Jag minns att då muren föll så hade min farmor fått julkort/brev av den sidan av familjen som varit kommunister, ”jaha det är på tiden att de skriver och först nu!”, sa min farmor men det var nog mer med det än vad jag förstod.

Vad jag minns om min farmor är att hon lagade lite annorlunda mat än min mormor. På så sätt annorlunda att det var mycket grönsaker och kål. De odlade mycket själva. De hade jordkällare i huset. Man fick följa med antingen farmor eller farfar att hämta äpplen inslagna i tidningspapper eller potatis och kål.

Minns att då det var fest och det skulle serveras vin, speciellt med rött vin lade min farmor en vanlig hård sockerbit i bottten på karaffen och ju mer de drack ju godare blev det. Själv föredrog min farmor öl eller vitt vin. Farfar gillade sötsaker, minns att då han fick filmjölk strödde han ett tjockt lager strösocker på filen och åt.

Julgran hos farmor och farfar

Tänk att det är mycket man minns just kring mat, för min farmor lagade mycket mat då det var fest, mer än vad jag minns min mormor göra, men så hade min mormor aldrig fest, hon var nykterist och blev änka vid 59 års ålder och gifte aldrig om sig.

Vad jag vet hade min farmor aldrig någon anställning. På den tiden klarade man sig på en lön. Jobbade gjorde hon jämt. Jag har aldrig sett min farmor bara vara, sitta och titta ut genom fönstret och prata med småfåglar som min mormor.

Farmor och farfar ägde heller aldrig någon bil. Körde aldrig. Farfar hade körkort men inte farmor vad jag vet. Farfar förnyade sitt körkort år efter år, men körde gjorde han aldrig vad jag vet. Körkortet var hans id kort Han skulle varit livsfarlig bakom ratten vid 90 års ålder

De åkte alltid kommunalt och odlade hemma. Reste mest med Ålandsfärjan för att smuggla in miniflaskor sprit i deras dubbelbottnade väska, men inga utlandsresor med flyg. Varje sommar vad jag minns, var de hemma i huset på tomten. De åkte till Tyskland några gånger och hälsade på.

Min far och farmor 1995

Farmor sålde sitt hus 1995 som hon bott i, i 62 år och hann bo två år i lägenhet innan hon somnade in av ålderdom och cancer 1997, 92 år gammal, 3 veckor innan jag fick mitt första barn, en går och en kommer.

Skrivet av Nina Tilander med synpunkter från sin far.

Källor:

• Kyrkböcker
• Många privata bilder
• Intervju med min far samt lite uppgifter från min faster Ingrid.
• Bilder från nätet på hus, skolor, Deutsche museum och arbetsplatser i Tyskland
• Dokument från Stadsarkivet i Chemnitz

av Ulf Sandström

Det är viktigt när man släktforskar att det blir rätt från början då ett litet fel sprider sig snabbt i släktträdet. Jag var lite naiv i början och lät släkten lägga till och ändra direkt i mitt släktträd vilket släktprogrammets företag uppmanar till. Detta för att engagera släkten och snabbare få trädet att växa. Ganska snart fann jag dock många fel varför jag fick radera hela trädet och starta upp på nytt med ett släktträd som nu har klara begränsningar för släkt och andra intresserade.

Smarta matchningar i släktprogram som MyHeritage och Ancestry är en källa som kan ge ny information men som allt annat kräver noggrann kontroll av äktheten. Nya upptäckter oavsett om dom kommer från ett barns fotavtryck på ett överkast eller matchningar i släktprogram måste verifieras mot trovärdiga källor.

Kyrkböckerna har länge varit vår ”bibel” och en resurs som vi värdesätter högt och där andra länder kan vara avundsjuka på oss. Det är inte ofta men inte ens kyrkböckerna kan man lita på till 100 %. Den mänskliga faktorn är alltid en risk och prästen kan skriva fel i all hast och dessutom kan handskriften vara så otydlig att det är lätt att tyda till exempel siffror fel.

När DNA-testerna blev verklighet fick vi en källa som saknade osäkerheten med den mänskliga faktorn, men är DNA verkligen en helt säker källa? Med DNA får man tusentals matcher och man kan undra om alla dessa människor verkligen är mina släktingar.

Jag har börjat med att fokusera på de matcher som har mer än 5 gemensamma segment och över 20 centimorgan (cM). Då slipper jag normalt de osäkra slumpvisa matcherna. Men med en stark DNA match är man så säker och nära sanningen som vi kan komma idag.

När DNA var nytt var jag nyfiken på att se hur jag skulle kunna använda det i min släktforskning och vad det skulle kunna ge för nya kunskaper. Idag vet jag lite mer hur jag kan använda DNA tillsammans med andra källor och det har bidragit till en hel del svar:

Triangulering

• Jag har löst fall av fader okänd med triangulering.
• DNA matchningar har påtalat för mig att jag har en för mig outforskad del av släkten.
• Matchningar i släktprogram har gett vägledande information som kunnat verifieras med DNA.
• Jag har lärt mig att inte alla vill tala om sin släkt, finnas med på bild eller att ta ett DNA test.
• DNA har gett mig entitetskartor som bekräftar min bakgrund.
• Att man ska vara nyfiken på alla källor så även ett fotavtryck på ett överkast.
• DNA ger mig ett sista litet hopp om att finna släktskapet med en känd gren av min skotska släkt.

När DNA för släktforskning var nytt fanns inte så mycket information om vad det faktiskt kunde ge oss. Några var tidigt ute och skickade in sitt DNA prov vilket gav mig inspiration. Jag försökte förstå det magiska med DNA från deras erfarenheter.

Tron på DNA forskning kunde uppenbarligen sprida ”Fake News”. På en restaurang i Stockholm överhörde jag ett samtal när DNA för släktforskning var alldeles nytt. Runt bordet intill talade de om att med ett DNA test får man sitt släktträd, det blir så enkelt. Jag la mig i deras samtal för att skapa lite rättelse och vi hade sen ett bra samtal tillsammans. Jag hoppas att de följde min uppmaning att gå en kurs.

Så småningom kom kursverksamhet igång och det kom mer information om DNA på nätet. Det blev också diskussioner i media om polisen skulle få rätt att använda släktforskarnas DNA databaser. Integriteten ifrågasattes och det blev viss oro i min släkt där flera tog avstånd från att ta ett DNA test.

Det är väl som med det mesta som är nytt att så småningom lägger sig oron när man vet mer och förstår nyttan. Polisens arbete med att lösa komplicerade mordfall med DNA triangulering har hjälpt till att skapa kunskap, intresse och förståelse för DNA. DNA och triangulering är ett fantastiskt verktyg men det kräver också att man tar fram släktträden för de personer vi ska triangulera.

Polisen får nu använda släktforskarnas DNA-databaser

Att finna släktträden är inte alltid lätt men när allt är på plats kan man finna släktskapet och lagföra farliga brottslingar och finna en fader okänd.

Jag var inte först men inte heller sist ut att skicka in mitt DNA prov. När den väl var insänd blev det en spänd väntan på resultatet. I början var det ganska ointressanta matchningar men allt efter att veckorna gick ökade antalet matcher och procenten gemensamt DNA. De i min svenska släkt som tagit DNA började nu finnas med på listan.

Merparten var kända men det kom också upp personer jag inte forskat på. Det gav inspiration att forska vidare och reda ut släktskapet med dessa släktingar och veta mer om deras liv och leverne. Merparten av de nyfunna släktingarna bodde i Billsta nära Örnsköldsvik.

Mammas kusiner Norberg

Jag talade och mailade med några av dessa släktingar födda Norberg och som uppskattade att jag tog kontakt. Vi delade bilder och annat material. Det var en sida av mammas kusiner som hon hade haft mycket kontakt med under sina yngre år då hon växte upp i Örnsköldsvik. Från Örnsköldsvik och till Billsta är det ju bara 1,5 mil vilket man lätt tog sig med cykel. Släkten i Billsta har vuxit och deras släktträff 1950 är ganska imponerande.

Släkten Norbergs släktträff 1950 i Lutherska huset i Billsta

Nu har jag bilder som visar på denna gemenskap och man kan konstatera att det finns en hel del om släkten som vi föräldrar glömmer att tala om för våra barn. Kanske är det också så att barnen inte vill  ta in informationen när vi passionerat lägger ut texten om vår släkt. Trots att vi åkt bil genom trakterna i Billsta i Själevad ibland under våra årliga resor till vårt hus i Marsliden har släkten aldrig nämnts. I alla fall har det inte fastnat i mitt minne. Att jag inte forskat på några av mammas kusiner kanske låter konstigt men för det första var det en del av släkten som vi aldrig träffade. För det andra träffade vi andra delar i släkten som vi lite mer naturligt kunde träffa under tiden vi bodde i Malmö och Stockholm och årliga resan till Marsliden under sommaren eller för att fira jul. Att jag inte forskade på dessa kusiner berodde på att jag var mer fokuserad i början av min släktforskning på att söka längre bakåt i tiden. Jag ville reda ut var och när mina förfäder träffats.

Att inte vara gift och få barn sågs inte gott i min släkt. En av de äldre var mycket tydlig med att man ska gifta sig innan man får barn trots eller kanske tack vare att hon själv inte var gift när hennes yngsta dotter föddes i början av 1900 talet.

Det finns väl i de flesta släkter någon där man undrar över faderskapet. Det gäller även vår släkt. Det var locket på för dessa personer som vi träffade regelbundet och ingen i släkten ville tala om vem fadern var. Att ställa en rak fråga var omöjligt. Kyrkböckerna gav inte rätt vägledning, men efter hand som fler i släkten tog DNA prov klarnade faderskapet. Det som var mest troligt visade sig också vara sant.

Jag har inte tagit någon Y-DNA eftersom jag på min pappas släkt Keiller från Skottland är släkt via min farmor. För att få större möjlighet att få matchningar i rakt nerstigande led till vår anfader tog jag kontakt med en släkting i USA som har tagit Y-DNA. Han gav mig rätten att använda hans Y-DNA och jag hoppades att det skulle ge större chanser att få matchningar. Dessutom är han ett släktled närmare vår anfader i släkten Keiller.

Eftersom min släkt på pappas sida kommer från Skottland har jag försökt hitta sambandet mellan Keiller släkten som invandrade till Sverige och övriga släkt en Keiller. Merparten som stannade i Skottland flyttar under början av 1900 talet till Australien, Nya Zealand samt USA efter att man sålt familjernas mycket framgångsrika marmeladföretag.

Alla dokument som jag har hittat hittills talar för att vi alla kommer från samma anfader men bevisen saknas. Den svenska grenen Keiller har jag spårat tillbaka till John Keiller bosatt i Dundee Scotland och född ca 1675.

Till Sverige kom släkten med Alexander Keiller 1825. Han var då 21 år gammal och är min farmors farfar. Jag har besökt Skottland och Dundee för att se om jag kunde få fram mer information på plats. Jag besökte myndigheter som gav mig länkar till deras databaser. Jag besökte kyrkogårdar, museer och jag besökte även hus som släkten bott i och har talat med de nya ägarna som väl känner till släkten Keiller. Mina efterforskningar i Dundee gav mycket intressant information men inte hur kopplingen är mellan grenarna Keiller.

När DNA gjordes tillgängligt hade jag stort hopp att finna kopplingen. Jag tog min DNA och min släktings Y-DNA och la ut det på såväl Family Tree DNA, MyHeritage som Ancestry och nu finns även mitt DNA på Living DNA. Sen väntade jag och väntade och det gör jag fortfarande! Visst har jag fått kontakt med personer i Dundee som heter Keiller, Kellerer eller liknande och som hjälpt mig att hitta släktens gravar i bl.a. Dundee.

Alexander Keillernvid en upprest sten

Vid en av mina resor till Storbritannien besökte jag Avebury som är en plats där Alexander Keiller (ännu en Alexander) som ärvt mycket pengar efter försäljningen av marmeladförtaget har verkat.

Han köpte marken i Avebury och gjorde stora utgrävningar där. Avebury är en fornlämning i Storbritannien som ligger ganska nära Stonehenge. Fornlämningen i Avebury är daterad till yngre stenåldern och består av stora upprätta stenblock. Stenringarna är daterade till cirka 3000 f.Kr. och upptar ett område som är 11,5 hektar stort. Därmed är monumentet såväl större som äldre än det mera kända Stonehenge. Här finns även Alexander Keillers museum som också ägs och förvaltas av National Trust.

En del av ringen i Avebury

En skiss av hur ringen i Avebury har sett ut

Museets intendent som då var Dr. Ros Cleal var mycket tillmötesgående och jag fick full tillgång till deras arkiv vilket jag uppskattade men aldrig utnyttjat. Tiden har inte räckt till under mina resor till England och då jag fick kontakt med författaren Lynda J. Murray som skrivit boken ”A Zest for Life” för museet fick jag veta vad jag då sökte. Lynda har grävt i museets arkiv och boken handlar om Alexander Keiller tillbaka till hans farfars farfars far James och hans fru Janet. Janet Keiller född Matthewson föddes 1736 var den som startade marmeladtillverkningen baserad på frukten Sevillien Orange eller pomeranser som vi kallar frukten som framförallt växer i Sevilla i Spanien.

Keillers marmeladproduktion

Marmeladen tillverkades under namnet Dundee Marmelade av James Keiller & Son och blev världsledande.

Några år in på början av 1900 talet såldes företaget och köptes senare av Nestle som lade ner marmeladen med namnet Keiller. Släkten som fick det gott ställt flyttade till England, Australien, Nya Zealand och USA.

Lynda J. Murrays bok ”A zest for life”

Jag hade mailväxling och telefonsamtal med författaren Lynda J. Murray som berättade om alla utmaningar som hon haft med släkten Keiller. Få var villiga att ge information och ingen var villig att samarbeta. Dock fick hon ett litet utdrag ur deras släktträd som hon kunde publicera i boken ”A Zest for Life”.

Släktträdet i boken med James och Jane Keiller högst upp som skapade marmeladen och Alexander Keiller längst ner som grävde ut Avebury

Via Lynda fick jag även ett namn och mailadress till en dam Keiller i Nya Zeeland. Det visade sig att hon hade en kopia på hela deras släktträd vilket hon skickade mig en kopia av.

Jag var ju intresserad av att hitta länken mellan grenarna i släkten Keiller så jag lade upp trädet jag fått på MyHeratage och Ancestry. Nu skulle jag väl finna sambandet och hitta någon som kunde ta ett DNA test. Efter flera mailväxlingar med kontakten i NyaZeeland fick jag namnet på en persons son som finns i deras släktträd och vars far var en av två som skrivit boken ”Keillers of Dundee and their decendants” om släkten Keiller. Tråkigt nog var jag ett år försent ute då fadern Ian nu var död.

Ett kapitel om den svenska grenen av Keiller

Ännu en påminnelse att börja så snart som möjligt att tala med sina släktingar. Nu hade jag sonens namn och via en vän i England kunde han spåra upp sonens telefonnummer. Jag ringde sonen som var mycket vänlig och han skickade mig deras bok som hans pappa hade skrivit. Boken behandlade inte bara deras släktgren utan det fanns även ett eget kapitel om den svenska släkten. Pappan hade också talat med personer i den svenska grenen för att få allt rätt när boken skrevs. Detta var ju en utsökt öppning för att till slut få det svar jag sökte.

Ian L. Keillers bok ”Keillers of Dundee”

Tyvärr blev det klart för mig när jag fick deras bok att även sonens far har misslyckats att finna länken mellan våra släktgrenar. Däremot vet vi båda att Keiller från vår och deras gren bodde på samma gata i Dundee. Allt tyder på släktskap mellan grenarna, men en DNA träff vore ju det som skulle kunna bevisa släktskapet.

Tyvärr var sonen mycket bestämd på att vare sig han eller hans familj kommer att ta ett DNA-prov. Jag har ringt honom några gånger men endast fått negativa svar. Jag förstår nu författaren Jane som tyckte att släkten var besvärlig och inte ville samarbeta och släppa ifrån sig information. Jag har respekterat deras önskemål men inte gett upp.

Det finns många sätt att få uppslag till sin släktforskning. Vi besökte Wedevågs Bruk och deras Herrgård där min far föddes och min farmor och hennes föräldrar David och Tekla Keiller drev Wedevågs Bruk under många år.

Ägarna till Wedevågs Herrgård vid vårt besök, Per och Sanni, hade känt att dom inte var ensamma i huset varför de hade tillkallat ett medium. Efter att mediet hade gått runt i Herrgården bekräftade hon deras känslor. Vid vårt besök fick vi veta att i det rum som min farmors mor bott i fanns det ibland ett märke på överkastet efter ett barns fot.

Tidig bild av Teklas rum

Ett barns fotavtryck

Per och Sanni visar det renoverade rummet där ett barns fotavtryck funnits.

Mediet hade sagt att min farmors mor hade haft ett barn som dött. Jag hade ju sen tidigare färdigställt mitt släktträd för familjen. Jag viste ju att min farmor Gerda hade 5 syskon och det hade jag fått verifierat i kyrkböckerna nedan.

                                                                                                Husförhörslängder

Gerda Keiller med syskon och föräldrar

Inget barn dök upp i husförhörslängderna Lindesberg 1891-1896 respektive 1892-1901

Jag var tveksam då inget mer syskon fanns att finna i de källor som jag använt och medier tror jag ju inte på. Trots detta började jag om efter mitt besök i Wedevåg. Jag ville dubbelkontrollera att jag inte hade missat att ett barn dött i tidig ålder. Det gick också upp för mig att det var ett glapp i barnafödandet mellan de 3 äldsta och de tre yngsta barnen. Trots det blev jag förvånad när jag hittade en dotter som dött under sitt första år i en tidigare kyrkbok.

Husförhörslängd Ljusnarsberg (1882-1891)

Släktträd med funnen odöpt syster till Gerda Keiller

Notering om ett odöpt barn

I kyrkboken fanns en otydlig notering att det hade funnits ytterligare ett barn som dött odöpt under sitt första år 1882. Noteringen hade inte följt med till kommande kyrkböcker varför jag inte funnit detta tidigare.

Källan, ett fotavtryck på ett överkast var väl lite udda men lärdomen är att man inte ska förkasta något, inte ens ett litet barns fotavtryck.

Min lärdom är att de flesta uppslag jag fått är värda att kontrollera. Trots att vi nu har flera verktyg i vår verktygslåda och senast fått möjlighet att använda DNA kan det ändå bli fel. Genom åren har jag även lärt mig att man måste vara lyhörd för släktingars önskemål. Någon kanske inte vill ta ett DNA test och andra har synpunkter på information som lagts ut. Jag försöker vara försiktig med känslig information och lägger inte ut detta i mitt träd. Vad känslig information är har vi nog alla lite olika definition på. Jag har blivit kontaktad vi mail av en person som hade synpunkter på mitt släktträd. Han var en släkting i en ingift gren långt från mig. Han verifierade vår släktskap men meddelade att hans syster inte ville finnas med på bild. Bilden hade jag funnit på nätet och troligen från deras eget släktträd. Visst ska man verifiera och få godkännande när man lägger ut information och bilder men så blir det inte alltid och så hade det inte blivit i detta fall. Bra då att släktträdet ligger väl synligt och sökbart på nätet så andra kan se, kontrollera och be mig rätta. Jag beklagade och naturligtvis  tog jag bort bilden på hans syster.

Ulf Sandström ”Keiller”

(Barnbarns barnbarn till Alexander Keiller som kom till Sverige 1825.)

av Annki Österman

Vem var min farmors far?

Alma på väg hem från Amerika

Min farmor Gully föddes i Stockholm i juni 1901. Hennes mor, Alma Charlotta Petersdotter var då 27 år och hade året innan flyttat till Stockholm från Algutsboda i Småland. Alma arbetar först som piga hos Georg & Gustaf Steinwall, källarmästare och ägare av Operakällaren i Stockholm. Alma kommer efter att ha fått sin dotter att arbeta som cigarrarbeterska hos Hellgren & Co på Götgatan i Stockholm.

Operakällan runt 1900, Stockholms stadsmuseum

Någon gång i september/oktober år 1900 har hon en liten flirt med en kypare på ovan nämnda restaurang. Så, 9 månader senare föds min farmor. Alma försöker att själv ta hand om sin dotter men det är ekonomiskt omöjligt, vid 1 års ålder kommer hon först till ett fosterhem men därefter kommer hon tillbaka till sin mor. Alma får svårt att ta hand om sin lilla dotter då hennes lön på mellan 8.50-10.00 kr /vecka inte räcker till. Hon ansöker då om bidrag och får i mars 1903 tilldelad 8:00 kr/ månad i 6 månader.

Stockholms stadsmuseum

Dock blir bördan för tung och i november lämnas lilla Gully till en familj som har flera fosterbarn, men den 24 dec 1903 kommer hon äntligen till sina nya föräldrar, Lars Otto och Anna Lovisa Larsson.  Jag vet inte om hon själv, eller min pappa, visste att det inte var hennes biologiska föräldrar. Men hos dem växte hon upp, och jag tror det var ett kärleksfullt hem. Min Farmor dog 1971 då jag var 11 år så jag visste väldigt lite om henne och hennes bakgrund. När man börjar släktforska är det ju ganska vanligt att man startar med sina mor och farföräldrar, och så gjorde även jag.

Farmor Gully

Men – nu hade jag följt Alma, som sedan gifte sig, men inte fick några fler barn, och efter några år skiljde sig och emigrerade till USA.

Då kommer ju frågan – Vem var min farmors far? Det fanns ingenting i kyrkböckerna som gav några ledtrådar alls. Jag tog mig till Stockholms stadsarkiv och frågade om råd. Barnavårdsakter fanns ju inte ännu, men jag fick rekommendationen att se om det fanns någon typ av socialakt/anteckning. Jag beställde det jag kunde med de uppgifter jag hade. Det jag fick tillbaka var ett enda dokument…  ”Delegerande för bev. (beviljande) af fattigvård”

Och där, där fanns kanske en liten ledtråd… ”Fader, Kyparen å operakällaren, H(e)sselqvist”! Ja men nu fanns det väl ändå lite mer att gå på… Men vem i helsike var Kyparen Hesselqvist? Jag tror jag granskade varenda man som rimligtvis kunde vara en kandidat men jag hittade ingen som var lämplig. Börjar efter ett tag fundera på … står det verkligen Hesselqvist?…. eller… kan det stå Hasselqvist?

Då jag tagit flera DNA test, började jag se om det kunde finnas några ledtrådar via detta. Hittade några träffar som jag kunde härleda till moderns sida, men även flera som jag verkligen inte kunde härleda till någon alls. Resultaten av dessa DNA test ger tyvärr mig inte så mycket i jakten efter min farmors far, bestämmer jag mig därför att även ta ett test på Ancestry.  Ooops… nu börjar det visst ramla in några amerikanska matcher … och det finns HASSELQVIST bland träffarna, men även svenska matcher där det står att de är på ”faderns sida”. Dock gäller det ju här att skilja på farmors mors och fars sida.

Moderns sida kan jag lätt skilja ut då jag hittat hennes mor via pappersforskningen. De mest intressanta träffarna ligger på mellan 105-193 cM. Börjar gå igenom träffarnas släktträd och hittar ganska snart en gemensam nämnare, ibland med efternamnet Hasselqvist, och ibland i amerikaniserad form, Haskell… Mannen är född i Sverige, och nu gäller det att kunna koppla honom till min farmor. Tillbaka till kyrkböckerna i Sverige. Följer honom från Tillberga där han föddes 1881 till Stockholm september 1900 då han lämnar Sverige och emigrerar till Amerika och där då kallar sig för Haskell.

Mannen kom till Stockholm i november 1898, 17 år gammal, han flyttade då till Ladugårdslandet där han fick tjänst hos Greve Wachtmeister på Majorsgatan som betjänt.

Blanche´s café 18986, konstnär: Viktor Andrén

Under år 1900 kommer han att jobba som kypare på Blanche Café.  Caféet låg precis jämte Operakällaren och öppnades 1868 av Theodor Julius Blanche. Samme man var chef på Operakällaren 1866-1867. Det var alltså här min pusselbit började falla på plats. Den 14 oktober 2020 kom det slutliga beviset! Det som blev det avgörandet var sökandet i Mantalslängderna i Stockholm där jag tillslut hittade ”beviset” på att Gottfrid Julius Hasselqvist var den som på dokumentet om beviljande av fattigvård stod som ”Kypare å operakällaren”, även om det på dokumentet står att det var Blanche Café. Detta tillsammans med de DNA matcher jag fick på Ancestry gjorde att jag nu kunde bekräfta vem som var min farmors biologiska fader!

Jag brukar skämta och säga att den lilla kärleksstunden med Alma var kanske det sista Gottfrid gjorde i Sverige innan han satte sig på båten till Amerika, för ganska exakt 9 mån efter det att han emigrerade föddes alltså min farmor.

Gottfri Julius Haskell med en av sina döttrar

Nyfiken som jag är tog jag kontakt med en av de amerikanska matcherna, en man som jag delade 113 cM med. Han står som min fars halvkusin. John som han heter, svarade direkt och jag fick helt plötsligt en massa information, inkl. foto på min farmors biologiska far! Jag är ganska övertygad om att han aldrig fick veta att han hade en dotter i Sverige… men fler barn fick han… med 2 fruar…. samtidigt!

Betty Lue Haskell, Halvsyster till farmor Gully

Jag fick även ett foto på en av min farmors halvsystrar ”over there” och det finns helt klart en likhet mellan dem.

Lyckan man känner när man äntligen hittat denne ”okände fader” är ju helt fantastisk. Den kvällen, när jag helt plötsligt hade hans namn framför mig skrev jag ett inlägg på en av släktforskargrupperna på facebook:

” Synd att jag inte kan köpa en triss nu i kväll… för…. Plötsligt händer det!!!!       Trodde inte mina ögon när jag precis hittade min farmors okände far!! Har haft honom som ”misstänkt” ett tag… men med hjälp av alla tänkbara medel (pappersforskning & DNA) fick jag det äntligen bekräftat Mannen, Gottfrid Julius Hasselquist, jobbade på det anrika Blanche’s Café vid Operakällaren/Operaterrassen. Kan vara så att min farmor blev till hans sista natt i Stockholm – han emigrerade till Amerika september 1900 och farmor föddes juni 1901 ”

Den responsen jag fick på facebook var helt otrolig! För – jag tror att (nästan) alla släktforskare sitter med någon okänd ana som man gärna vill hitta! Och när man gör det … ja då …… 😊

Lycka till med er forskning och hoppas ni får uppleva samma känsla som jag fått göra!

av Mimmi Norbeck

Min svärmor Anna föddes i Innsbruck 1909, och det är om hennes liv den här berättelsen handlar. Eftersom vi inte pratade med Anna om hennes svåra år har jag själv forskat fram hennes barndoms omständigheter.

Jag träffade bland annat på en bok av Helena Bergqvist som heter Alla dessa barn och som beskriver Helenas mormor, som också kom till Sverige som krigsbarn från Wien i anslutning till första världskriget. Boken beskriver även Röda Korsets insats för att samla in kläder och mat till Wien, men också att placera krigsbarn kortare eller längre perioder för att äta upp sig. Barnen skulle vara mellan 9 och 14 år.

På den här bilden ser vi Anna 7 år och hennes lillasyster Hedwig 3 år. Den är tagen 1916 i Wien mitt under första världskriget.

Pappan, Johan Anton Witzmann, som var militär, hade förflyttats till Wien vid krigsutbrottet 1914, för att arbeta i intendenturen.

Flickorna kommer efter 1915 tillsammans med sin mor Hedwig Maria Knechtl. Men nu börjar vi från början.

Innsbruck Foro: Mathias Bigge Wikimedia Commons

Anna föddes i Innsbruck 1909, och har berättat att hon hade en lycklig barndom där, och att morfar Alois och hon var de bästa vänner. De strövade omkring i staden och dess omgivningar. Alois berättade många sagor och legender för Anna, som hon sedan har berättat för mina barn, hennes barnbarn.

1914 bröt kriget ut och Anna har berättatatt hon såg sjungande soldater med gula rudbeckior i gevärspiporna, som marscherade till tåget där de lastades i blomstersmyckade godsvagnar.

Vorgartenstrasse 196

I Wien bodde familjen på Vorgartenstrasse 196. Enligt Anna hade de det ganska bra, trots ransoneringarna. Hennes pappa kunde åka till sin pappas bondgård i Gr. Gerhardts vid den dåvarande tjeckiska gränsen och hämta lite livsmedel. När lillebror Hans föddes 1917 fick deras mamma lite extra tilldelning bland annat av mjölk.

Anna har inte berättat något om de svåra omständigheterna i Wien under kriget. För min familj kändes det inte möjligt, att prata med henne om det.

Men det rådde nöd i Wien och 1918 skickades Anna, 9 år gammal, som krigsbarn till Schweiz för 8 veckors vistelse. Där grät hon av hemlängtan i tre dagar, sedan var allt bra.

När Anna kom tillbaka till Wien var nöden fortfarande stor. Arbetslösheten var utbredd och det var mycket ont om mat och bränsle. Många familjer använde dagarna för att samla ved på landsbygden.

1920 fick Anna, 11 år gammal, komma med Rädda Barnen som krigsbarn till Sverige

Barnen transporterades i välorganiserade tågresor till Sverige. Annas resa var en samordning mellan Rädda barnen och Röda Korset.

På riksarkivet i Arninge fick jag fram två arkivlådor med dokument att söka igenom.

Många blad var det. Plötsligt kunde jag läsa Anna Witzmanns namn. Hon kom med den andra transporten i januari 1920. Hennes nummer i listan var 937.

Anna kom till familjen Stenbeck i Herrljunga och vistades där från januari till september 1920. Hon blev mycket väl omhändertagen och trivdes bra. Hennes syster Hedvig kom i april samma år och stannade till hösten 1921.

1922 skickades Anna till Winterswijk i Holland. Hon bodde i sju månader hos modisterna Josefine och Pauline. Därefter återvände hon till Wien.

1923, när hon var 14 år gammal, kom hon åter till familjen Stenbeck för att bli kvar hos dem som fosterbarn.

Hon utbildade sig bland annat på folkhögskola i hemkunskap och senare vid Stockholms tillskärarakademi. Där lärde hon sig mönsterritning och tillskärning för damkläder.

Hon gick också en liknande kurs i Borås för herrkläder. Hon arbetade därefter som mönsterritare på en trikåfabrik och senare som föreståndare.

1934 ansökte Anna om svenskt medborgarskap. Det krävdes intyg från kommunalkassören och ordföranden i municipalnämnden att Anna inte hade några skulder.

Landsfiskalen i Herrljunga distrikt intygade, att Anna hade arbets- och uppehållstillstånd. Han meddelade också att han inte hade något att erinra mot bifall av ansökningen.

Hon behövde också visa att hon hade god vandel, kunde försörja sig och att hon kunde svenska.

13 april 1934 skickades ansökan om svenskt medborgarskap till Konungen.

Den 27 april 1934 blev Anna Witzmann svensk medborgare. Dokumentet är undertecknat av konung Gustav V själv.

Anna flyttade 1938 till Ulricehamn och träffade där Bo Norbeck, som hon gifte sig med 1939 och levde sedan ett långt liv med barn och barnbarn.

Bild på Anna 1916 respektive på ålderns höst

Anna avled på Lidingö den 2 maj 2006.

Källor

Annas egna berättelser

Boken: Alla dessa barn av Milena Bergquist

Arkivcentrum Örebro län

Svenska Röda Korsets arkiv – Krigsbarnsbyrån

Justitiedepartementets arkiv

Församlingsböcker från Herrljunga, Falköping, Ulricehamn och Lidingö

av Eva Edberg

Karl Gustaf Adolf Tunon, Bengt Tunóns fotoalbum

Karl Gustaf Adolf Tunon föds 1892 på skattegården Fresta nr 1 i Alunda. Hans far Johan Tunón är bonde och han har två systrar och två bröder. Han kalldes alltid av de sina för Kalle.

Ur Svenska gods och gårdar, gården såldes 1936 av Gustaf Tunón

Han går i Marma folkskola i Alunda, som låg cirka 3 kilometer bort. Medan han läser till konfirmationen börjar han som elev i sadelmakar- och tapetseraryrket hos sadelmakare Axel Morin i Klev, den närmaste byn till Fresta.

Kalle spelar schack med Gustav, Bengt Tunóns familjealbum

Han konfirmeras 1906. Efter fem år är han färdigutbildad sadelmakare och tar arbete inne i Uppsala hos sadelmakare E.V. Ahlström 1911 där han är i 1 år och 8 månader.

Ur Svenska Dagbladet 1914-12-04

Sedan bär det av till Saringe i Tuna socken och AB G E Tunelius borstfabrik och Co, där han arbetar som sadelmakare. I december 1914 brinner fabriken ner till grunden. Som tur vad klarade sig alla. Nu får Kalle jobb på deras fabrik i Tierp i stället. Där blir han föreståndare för sadelmakeriet. Han stannar i två år och återvänder sedan till hemmet.

Sadelmakarklämma, Upplandsmuseet

1920 har han träffat den sex år yngre Gertrud Ingeborg Bremer som kommer från Skoby i Alunda. De gifter sig den 9 maj och några månader senare flyttar de till Stora Tuna i Dalarna. Det blir en kort sejour där för i slutet av 1921 bär det av tillbaka till Uppland och Ärentuna fortfarande som sadelmakare.

Där stannar de i fem år och bor i Stor Vreta på bland annat på Rosenlund och Fridhem. Därifrån flyttar de slutligen till Uppsala.

Tapetserarverkstad i Uppsala, Wikimedia

De flyttar först in på Auroragatan 9, men sedan till Västra järnvägsgatan 19. Karl har nu bytt yrke till tapetserare. Det är ju lite närbesläktade yrken men man arbetar med stoppade möbler i stället för sadlar.

Tapetserarverkstad, Upplandsmuseet

Äktenskapet är tydligen inte så lyckligt för de flyttar isär och skiljer sig 1929. Gertrud får en dotter 1931 och gifter om sig 1932 med barnets far som är kapellmästare i stadens musikskola. Kalle bor nu på Stiernhjelmsgatan och har öppnat eget tapetserarföretag.

Utdrag ur Församlingsboken för Uppsala Domkyrkoförsamling

I församlingsboken står en intressant anteckning. De har mottagit ett dokument där det står att Kalle är gift med den estniska medborgaren Olga Emilie Rammi enligt utdrag ur äktenskapregistreringen i Koiola kommun genom Statistiska Centralbyrån.

Vid lite undersökning om SCB:s roll visades det sig att de har haft ett äktenskapsregister från 1917, som sedemera lämnats över till Skattemyndigheten. Kravet på ett sådant register infördes med en ändring i äktenskapsbalken.

Esperantoinstitutet i Haag; Wikimedia

Det visar sig att Kalle har åkt till Haag för att utbilda sig till lektor i esperanto vid institutet där. När han återvänder till Uppsala börjar han undervisa i esperanto i Uppsala med omnejd parallellt med sitt tapetserararbete.

Stockholmsutställningen 1930, Wikimedia

På sommaren 1930 är han guide i esperanto på Stockholmsutställningen. Året därpå åker han med en gruppresa i esperanto till Dorpat (numera Tartu) i Estland. Det är där Olga bor. Institutet i Haag skickar sedan Kalle till Estland på två år för att undervisa i esperanto. Där gifter han sig med Olga och stannar sedan kvar i Estland.

Kanske har han redan tidigare träffat Olga på någon världskongress, vilket deras son Sven vet att berätta. Vilken konferens är dock dolt i dunkel. Både Kalle och Olga har studerat esperanto sedan slutet av första världskriget.

Världskongresser i Esperanto, Wikimedia

Vad är då esperanto som blev så livsavgörande för Kalle och Olga? Ludwig Zamenhof, en ögonläkare i Warszawa, tänkte att om alla på jorden har ett gemensamt andraspråk så skulle färre missförstånd uppstå och kanske medverka till fred på jorden.

Esperantoalfabetet, Wikimedia

Själv växte Ludwig Zamenhof upp i en stad där det förekom fem olika språk, polska, ryska, vitryska, tyska och jiddish. Han funderade först på att använda latin, men det hade för krånglig grammatik. Därför konstruerade han ett romanskt språk med inslag av germanska och slaviska ord, språket esperanto.

Det spred sig och ett förbund bildades och världskongresser startade 1905 och dessa pågår fortfarande varje år.

Olga, Peter Tunóns fotoalbum

Vem var då Olga? Hon föddes 1899 i Meeri Möis som dotter till Kusta Rammi född i Meeri Möis 1847 och död 1912 och Marie Liiw född 1856 i Vana-Suslejpa och död 1938.

Olgas betyg från lärarseminariet, i Katarina Tunóns ägo

Olga utbildade sig till småskollärarinna och arbetade som sådan när hon träffade Kalle.

Meeri Manor, Wikimedia

Kusta är samma namn som Gustav på svenska. Kusta arbetade på Meeri Manor, en stor herrgård och bodde hela sitt liv i Meeri Möis, Tartu kommun.

Hela familjen, Peter Tunóns fotoalbum

Kalle och Olga gifter sig alltså 1932-03-01. Drygt ett år senare får de tvillingsönerna Sven och Rein.

Sven och Rein med grisar, Peter Tunóns fotoalbum

Först bor de på en bondgård i Põlva, som bland annat har grisar. som barnen gillar att ungås med.

Rein med en kvinna som bodde på gården i Põlva , Agneta Tunóns fotoalbum

I slutet av 1930-talet börjar krigsmullret i Europa med Adolf Hitlers ambitioner att göra Europa tyskt. Sovjetunionen börjar placera krigsmaterial på estnisk mark redan före kriget och 1940 ockuperar de Estland som estniska SSR.

Gården i Põlva, Agneta Tunóns fotoalbum

Gården i Põlva blir exproprierad av Sovjetunionen och ombildas till Kolchos.

Ladan i Põlva som Kalle byggde enligt Rein, Agneta Tunóns fotoalbum

Familjen får lov att flytta och hamnar i Petsari nära ryska gränsen, som idag ligger på den ryska sidan och heter Pechory.

Karta över Petsari, Wikimedia

Här får Kalle arbete som kontorschef på Linter & Morells tryckeri. Olga arbetar som lärarinna och båda arbetar också på en restaurang enligt sonen Sven. Dessutom har Kalle en liten tapetserarverkstad i hemmet.

Villan i Petsari, Agneta Tunóns fotoalbum

De bor i en villa i utkanten av Petsari med en trädgård och en stor fotbollsplan på andra sidan gatan. Restaurangen ligger inne i staden vid ett av torgen och en liten bit från deras bostad ligger ett gammalt ortodoxt munkkloster.

Grekisk ortodoxa munkklostret i Petseri, Wikimedia

Olga är konfirmerad och har begått nattvarden i den Lutherska kyrkan i Meeri Möis. Sven berättar att de brukar gå i den lutherska kyrkan i Petsari på söndagarna.

Nu kommer tyskarna och åren 1941-1944 är landet ockuperat av dem för att tas över igen av Sovjetunionen i september 1944.

En tysk officer, Wikimedia

Sven har upplevt både ryssar och tyskar i sin hemort och uppfattar ryssar som sluskar men tyskar som prydliga och ordentliga som håller många parader. Han kommer också ihåg att de hälsade med Hitlerhälsning.

SS-Hauptsturmführer, Wikimedia

Under den tyska ockupationen inhystes tyska officerare i de större estniska bostäderna, så Kalle och Olga har en tysk officer som inneboende. Tysken har tillgång till bil, så pojkarna får åka med någon gång vilket är ett stort äventyr. Sven kommer särskilt ihåg de skinande svarta stövlarna hos den tyske officeren.

Ryskt bombplan Iljushin DB-3, Wikimedia

Eftersom de bor så nära gränsen och det blir skärmytslingar mellan tyskar och ryssar är det en ständig oro att träffas av en bomb. En sådan slår ner i en trädgård i villaområdet, och gropen byggs om till ett splitterskydd. Sven kommer ihåg att de sprang dit så fort bombplan var på gång.

Flera munkar i klostret dödas av bomber och muren till klostret får också fungera som splitterskydd vid plötsliga anfall. Sven lär sig höra skillnad på tyska respektive ryska krigsplan.

Patroner, Digitalt Museum

Det måste ha varit många oroliga dagar och nätter under dessa år. Sven berättade också att han och Rein hade hittat patroner på en vind som de försöker få fyr på och lyckas. Den blev helt oregerlig och far runt och Rein får en ytlig skada av den. Det var ju inte lätt att förklara för föräldrarna.

Familjen med mormor, Peter Tunóns familjealbum

När tyskarna börjar dra sig tillbaka är det bara en tidsfråga innan ryssarna skulle ta över igen, så Kalle och Olga beslutar att fly till Sverige. Rein berättade att de grävde ner symaskinen och en del silver i trädgården innan de flydde.

Flykten bjöd på strapatser. Först åkte de tåg på nätterna och gömde sig i dikena på dagarna för att ta sig till Tallin. Där lyckas de ta sig ombord på fiskebåten Triina den 20 september.

Båten Triina, ur Estonian 1944, Wikimedia

Båten var överfull och ver den sista organiserade farkosten som lämnade Estland innan ryssarna tog över. Sven berättar att de från båten kunde se hur ryssarna halar den tyska flaggan och hissar den sovjetiska i stället, så det var nog i sista sekunden de kom i väg.

Doverstorp flyktingförläggning 1944, Wikimedia

Efter några hemska dygn i en öppen båt på havet landar de ivid bryggan Brevik i Stockholm den 22 september. Rein berättar att han var så förundrad över all belysning i Stockholm, eftersom mörklåggning rått i Estland under så lång tid.

De förs till Frälsningsarméns anläggning Myrorna. Rein berättade att de fick choklad och limpa när de kom fram. Han hade aldrig ätit sött matbröd förut. Där genomgår de en läkarundersökning för att skickas vidare till Älvesta flyktingläger dagen därpå. Där sitter de i karantän i 14 dagar.

Doverstorps flyktingförläggning idag, Wikimedia

Sedan bär det av till Doverstorp, Sveriges största flyktingförläggning under andra världskriget. Där stannar de endast 2 dagar för att den 10 oktober färdas vidare till STF:s vandrarhems flyktinganläggning i Sigtuna. Där blir Kalle biträdande lägerchef och de stannar till 29 mars 1945.

Kalles syster Jenny, Bengt Tunóns fotoalbum

Kalles syster Jenny bor i Sigtuna och hon hjälpte kanske Kalle att få arbete för 1 mars 1945 börjar han som diversearbetare på Sigtunastiftelsen. 17 juni byter han till eldare på Socialtjänstens sjukhusförläggning resten av året. De flyttar in på Stora gatan 48 i Sigtuna 29 mars 1945 och där bor de till 1 november.

Olgas estniska i Peter Tunóns ägopass

Första november flyttar de till Prästgatan 8.

Olga har fått bröstcancer och hamnar på sjukhus. Sven berättar att de besökte henne ofta på sjukhemmet. Hon avlider den 10 juli 1946.

I församlingsboken är det tydligt skrivet att de är statslösa, vilket alla estniska medborgare blev när de flydde Sovjets ockupation av Estland och landet upphörde.

Sigtuna humanistiska, Wikimedia

Kalle får arbete som biträdande vaktmästare på Sigtuna humanistiska läroverk Det är en internatskola, men hans söner får därför gå där mot ett specialpris för anställda och kan bo hemma. Båda sönerna utbildar sig senare till lärare.

Utlåtande om medborgarskap för Kalle och sönerna, Ur Utlänningskommissionens dossier om Karl Tunón

Nu ansöker Kalle om svenskt medborgarskap för sig och sina söner. Han blir intervjuad om sitt liv både i Sverige och Estland. Myndigheterna vid Utlänningskommissionen inhämtar uppgifter från arbetsgivare och arbetskamrater så långt tillbaka som 30 år tidigare. Den 25 juli 1947 återfår Karl sitt svenska medborgarskap samtidigt som sönerna också blir svenska medborgare.

Stora gatan i Sigtuna, Digitalt Museum

De flyttar tillbaka till Stora gatan 48. Kalle får 1951 sitt mästarbrev som tapetserare och öppnar en tapetserarverkstad . Han står mycket riktigt som tapetserarmästare i senare församlingsböcker. Cirkeln är sluten.

Kalles mästarbrev, i Agneta Tunóns ägo

Han gifter om sig med Elisabeth Emilia Lindkvist 1952. Hon är 13 år yngre och kommer ursprungligen från Skokloster. Hon är änka och med i boet flyttar dottern Birgitta född 1939. Sönerna flyttar hemifrån och Kalle pensionerar sig i slutet av 1950-talet. Han bor kvar på Stora gatan 48 till sin död 1970.

Rein behöll sin estniska hela livet och prenumererade på en estnisk tidning. Sven glömde bort språket.

Kalle lär ha varit en duktig nyckelharpsspelare och åkte runt i Uppland och spelade på olika tillställningar.

Sven med fru och söner på 90-årsdagen, Peter Tunons fotoalbum

Jag har haft stor hjälp Svens söner Peter med bilder, bevarade dokument och hans släktforskning samt av Håkan som intervjuat sin far.

Rein med fru och döttrar samt tvillingbarnbarn, Agneta Tunóns fotoalbum

Reins familj for runt i Estland när det blev fritt och besökte både gården i Põlva och bostaden i Petsari. De har fortfarande kontakt med en tremänning på Olgas sida. Reins minnen och bilderna på gårdar, mästarbrev och familjen har jag fått från Reins döttrar Agneta och Katarina.

Andra viktiga källor är kyrkböckerna samt de dossier som finns hos Utlänningskommissionen om både Kalle och Olga.

Flykten med båten Triina är beskriven i boken Estlandssvenskarnas flykt över Östersjön: flyktberättelser och namnförteckning över anlända 1940-1945 av Margareta Hammerman. I den finns familjen Tunón med i passagerarlistan.

Det finns också ett föredrag och en film om Triina på Estlandssvenskarnas förening, https://estlandssvenskarna.org/historik/berattelsen-om-triina.

Jag som har släktforskat och skrivit är svärdotter till Mary Tunón gift Sundin, som var brorsdotter till Kalle.

av Monica Andersson

Kristina Hermansdotter föds den 8 mars 1875 i Skåpesund i Valla församling på Tjörn. Hennes föräldrar är Herman Pettersson och Anna Katarina Rutgersdotter.

Herman arbetar som färjkarl i Skåpesund, sundet mellan Tjörn och Orust. Färjan är sedan 1938 ersatt av en bro. Kristina föds som nummer sex i en barnaskara som till sist blir elva stycken. Familjen består av sju döttrar och fyra söner.

När Kristina är 6 år flyttar familjen en liten bit från Skåpesund till Östra Näs där hennes far har blivit torpare.

Färjan över Skåpesund, Digitalt museum Foto Dan Samuelsson

Hon tar tjänst på Hvaler när hon är 17 år enligt en uppgift i Hvaler Bygdebok, men det avspeglas inte i kyrkböckerna. Hvaler är ett stort ö-komplex söder om Fredrikstad och i jämnhöjd med Sverige norr om Strömstad, men tillhörande Norge. Kanske var det ett sommararbete. På den här tiden behövdes inget pass i Sverige varken för inrikes eller utrikes resor. Dessutom var Sverige och Norge i union.

Ögruppen Hvaler

Vid 22 års ålder tar Kristina ett avgörande steg i livet. Den 8 oktober 1897 lämnar hon Sverige och emigrerar till Norge. Hon reser över gränsen via Fredrikshald (nu Halden) och anländer i november till ögruppen Hvaler i Østfold fylke troligen via Fredriksstad.

Hon har bevisligen träffat sin blivande make innan hon flyttar till gården Röte på Kirköy, en av de stora Hvaleröarna, för då är hon höggravid. Hon föder deras första barn 19 december 1897, samma dag som de gifter sig. På den här tiden finns ju inga broar eller tunnlar mellan öarna som idag, så det torde ha varit en strapatsrik resa bara någon månad innan nedkomsten av första barnet.

Digitalarkivet, utdrag ur vigselboken

Hennes make Karl Kristian Karlsen är en lokal styrman från Røtet på Kirkøy. Han är tre år äldre än Kristina. Hans far August Carlsen föddes i december 1839 i Blådjuperöd i Brastad, Bohuslän. August Carlsson är utomäktenskaplig son till Christina Jacobsdotter och växer upp hos sin morfar. Han flyttar till Hvaler 1856, men är tillbaka en kort sväng i Brastad 1861-1862. Han gifter sig 1863-03-13 med Petronella (Nella) Pedersdotter född 1834 i Näsinge i Norge dotter till Peder Pedersen. Augusts efternamn ändras till Carlsen i Norge.

Vardö hamn 1881, Store norske lexikon

August har blivit lättmatros, men 1870 köper han gården Rötet av en änka för 400 kronor. August och Nella får sedan åtta barn tillsammans varav Karl Kristian är nummer sex. August är hela tiden på sjön, men 1888 är olyckan framme. Han arbetar då som båtsman på barken Hanna av Fredrikstad som är på väg från Liverpool med salt till Vardö, längst upp vid Norra ishavet. I samband med revning av seglet faller han i vattnet och drunknar. Nu får Karl Kristian och hans yngre bror som är fiskare hjälpa till med försörjningen. Karl Kristian tar över Rötet 1897.

Digitalarkivet, Halvards födelsenotis

Karl Kristian och Kristinas första barn heter Halvard och tar sig senare efternamnet Stafsengen. Barnaskaran på Rötet blir stor. Under åren 1900-1914 föds Karl Kristoffer, Nelly Katrin, Rut Sofie, Asbjørn, Kaspara, Nora Kristine, Paul Johan och lille Sverre, som dog endast fem år gammal. Karl Kristians mor bor kvar hos dem på undantag.

Hvalers kyrka

Karl Kristian Karlsen har blivit fiskare igen och 1911 skaffade han motorbåten Nordstjerna för sitt fiske. Tyvärr går han i konkurs 1923. Då blir Røtet överförd till hustrun Kristine för 3000 kr. Karl Kristian får övergå till att fiska igen utan eget företag.

Graven, Gravminnen Slekt og data

1946 blir dottern Ruth Sofie Karlsen ensam arvinge med syskonens samtycke. Kristina dör 2 maj 1948. Karl Kristian blir riktigt gammal och dör först 5 oktober 1965, vilket fram går av deras gravsten. Då tar Ruth Sofia över gården Rötet.

Stenhuggeri Bovallstrand Bohuslän 1924, Digitalt museum

Detta var två exempel på att nationsgränserna inte betydde så mycket för de som bodde i gränslandet. En stor grupp bohuslänningar som emigrerade till Hvaler var stenhuggarna. Hvaler hade behov av granit till bygge av hus, vägar och kajer. Dessa arbetstillfällen lockade många från Bohuslän att emigrera i slutet av 1800-talet. Folkräkningen i Norge år 1900 visar att bland stenhuggare på Hvaler var 168 svenskfödda men endast 84 var födda på Hvaler.

Jag har hämtat mina uppgifter i de svenska kyrkböckerna, i de norska folkräkningarna och kyrkböckerna i Digitalarkivet, gravminnen hos Slekt og data och Hvaler bygdebok (1) B.1 Gårder og slekter.

av Nina Tilander

Peter Ljungqvist

Då vi funderar på varför man utvandrade kom jag och tänka på min gammelmorfar Per Ljungqvist som var över Atlanten två gånger men återvände båda gångerna till Sverige.

Jag har berättat om honom förut i Svenska Släktakademiens Tema om Fastigheter, kartor och byggmiljö. Den hittar på vår Youtubekanal under rubriken Eremitemåla dess gårdar och hus.

Passagerarlista för Per Johansson 20 år och Frans Johansson 24 år

Per for första gången över Atlanten med sin bror Frans. Det står i utflyttningslängden den 17 mars 1897 att de far till Nordamerika. De åkte från Göteborg till England och vidare från Liverpool till Sankt John, New Brunswick i Kanada dit de anländer den 8 april 1897. De åker med båten Ontario.

Sedan bär det vidare till Lindeborg i Kansas, USA. Per stannar i fyra år innan han återvänder till Sverige för att göra militärtjänsten. Frans, som är fyra år äldre, har redan klarat av sin militärtjänstgöring 1894, så han stannar i USA.

Frans blir amerikansk medborgare men 1924 i maj återvänder även han till Sverige och stannar. Frans skaffar aldrig någon familj utan jobbar inom jordbruket hela livet.

Washington Avenue 1910 Foto: Minnesota Historical society Photograph Collection

1903 åker Per igen över Atlanten. Denna gång har han med sig sin fästmö Elin och sin andra bror Johan August. De anländer till Boston den 24 mars 1903. Johan August har skrivit att hans bror Frans Oscar bor i Minneapolis. Det är dit de ska till 20 Washington Avenue. Per Ljungqvist har skrivit att det är hans ”hem”. De har 20 dollar var på fickan.

De bosätter sig hos sin bror men efter fyra år flyttar de till 208, 29 ½ Street West.

Per med bror Johan August Foto: Privat album

Per och Elin gifter sig borgligt i juli 1903 på Elins 21: a födelsedag. De gör det säkert för att underlätta boende i Nordamerika.

Elin Rydman

Vigseln sker i Minneapolis courthouse.

Minneapolis courthouse 1903 Foto: Historical Pix

Jag lyckades hitta deras vigselbevis också.

Minnesota County Marriges 1853-1953, Familysearch

Jag hittade en annons i The Minneapolis Journal som säger allt om varför Per åker hem till Sverige 1902 och hämtar Elin.

Minneapolis Journal 16 july 1903

Vad Per arbetar med 1903 då han kom till USA vet jag inte exakt, men han har skrivit i sin journal att han jobbar på ett Streetcar company, ett spårvagnsbolag. Det var inte lätt att tyda hans svengelska men med hjälp av kolleger i föreningen lyckades vi tyda det.

Han skriver följande i sin journalbok:

Här är vår tolkning: Förste januari 1907 sedan står hans adress 208 (är husnumret) 29 ó street West Minneapolis. Minnesota. Han arbetar för Tomlares, men eftersom Per skriver de folk säger och inte vad det egentligen heter, så menar han ägaren av bolaget Thomas Lowry 1907. I folkmun kallades det Tom´s Streetcars enligt vad jag läst om företaget.

Meningen avslutas sedan med Streestcar company och där arbetar han med smedshjälp på 31 street och Necklet som egentligen heter Nicollet. Där låg nämligen verkstaden.

Twin City Rapid Streetcars sit at 3110 Nicollet avenue Minneapolis: Foto: Courtesy of the Minnesota Historical Society.

Idag finns inget kvar av spårvagnshallarna eller verkstaden, det jämnades med marken 1986.

Man byggde dessa spårvagnar/streetcars mellan 1880 – 1950. 1880 drogs de av hästar och 1889 blev spårvägen elektrisk. 1954 lades företaget ner.

Per förde en noggrann journal i några år över inkomster och utgifter. Den boken jag har börjar 1906 och avslutas den 23 oktober 1907.

I journalboken ser man att han skriver vad jag kallar svengelska. Till exempel har han stavat sitt efternamn Youngqvist.

Han för in hur många dagar och timmar han jobbar samt vad han tjänar, dala som jag tolkar är dollar, men säger man det på svengelska blir det dallar, ha ha.

Sedan ser man vad de köper såsom mjölk, kjol och skjorta. Dagar förkortar han som de låter Sönda i stället för Söndag. Gråsery ja Grocery , sedan Grossri och han skriver inte kött utan beef.

Hans stavning är ju ganska rolig. Det tog min ett par gånger att läsa samma saker innan jag förstod vad det stod. Härkut – haircut, jo håret måste också klippas.  Jag kan ta upp massa olika ord han svängde sig med.

Inte konstigt att man inte hittar folk då man söker eftersom i bröllopsannonsen i tidningen 1903 står han som Peter Youngqvist, men på hans gravsten står det Per Ljungqvist.

Han börjar med 2 dollar om dagen och 2,85 dollar då noteringarna slutar 1907. På en månad ser jag att han tjänar ca 60–70 dollar och har utgifter på 40–50 dollar. Deras hyra ligger på 8 dollar i månaden och slutar på 15 dollar 1907 i noteringarna.

Tyvärr hinner de aldrig komma in i någon cencus/folkräkning så jag vet inte om de bor kvar på samma adress hela tiden.

Jag kan inte utläsa hur mycket pengar han tjänade ihop i USA eller om hans fru jobbade. Men att de har sparat ihop pengar vet jag då de ser en framtid i Sverige tillsammans. De stannar i sex år och återvänder till Småland 1909.

1910 köper Per sin fars gård med pengarna han tjänat ihop i Nordamerika. Notering i den fina Journalboken visar att han köper den för 5000 kr den 25 mars 1910. Stavningen av tjöpesumma är lite egen.

Familjen framför gårdshuset Pers far Johan Peter byggde 1876. Detta foto tror jag är från 1910 då Per köpt gården för endast Pers äldsta broder Carl Johan är med på bilden. Frans och Johan August är kvar i Nordamerika.

Per och Elin står längst bak till höger och Pers bror Carl Johan står till vänster om Per. Pappa Peter sitter framför bröderna och hans nya fru Christina till vänster (Christina är Elins storasyster) och deras sju barn (två till kommer senare).

Äldsta broder Carl Johan är den naturliga arvtagaren av gården men han är förklarad som ”idiot” 1900, vilket är en hemsk benämning, som man använde förr för olika typer av handicap. Carl Johan arbetade som dräng i hela sitt liv, så arbeta kunde han, men var väl aldrig aktuell att ta över gården.

Johan Peter Israelsson

Gården har gått i arv från Per Ljungqvist farfar Israel Johansson som köpte gården 1836 och hans son Johan Peter Israelsson som tog över gården 1864. Den är den största gården i Eremitemåla.

Elin med vänner i köket

1914 bryts traditionen då Per säljer gården mycket på grund av att han skall försörja sin familj, fru och 2 små barn (fosterbarn) och sin fars nya familj, fru och nio barn.

Detta blev ekonomiskt ohållbart för min gammelmorfar Per. Hans far bor kvar i undantaget med sin familj.

Mormor med fosterföräldrar och fosterbror

Per fortsätter anteckningar om utgifter och sädessådd men inte i samma utsträckning som tidigare. Notering finns hur mycket varje gård i Eremitemåla rote får i bidrag att sköta vägen genom Eremitemåla.

Mormor och morfar med Per

Jag tror att Per var lite snål, eftersom han beklagade sig även på äldre dagar för min far angående vägbidraget att det var så litet så han upplät en del av sin vägsnutt/gårdsplan till roten att lägga sand på.

När han sålde sin gård fick han 11.000 kronor för den, så bra hävstång på 4 år, 6000 kr.

Här slutade Per sina dagar i ett torp vid sjön Yen i Eremitemåla. Där bodde han från 1947 till sin död 1967.

av Björn Fransson

Tidigare publicerad i Släkt och Hävd, nr 4 – 2024.

Året är 1697 och platsen en liten by i Oppeby socken i Kinda härad och Östergötlands län. Byn heter Ryda och ligger vid kanten av en vik i sjön Åsunden. Detta år verkar det finnas fyra gårdar i byn, två frälsegårdar under olika frälsegods samt ett kronohemman uppdelat i två hushåll. I den ena av frälsegårdarna bor min farfarsfars farfarsfars farfar, landbon Jonas Persson och hans hustru Kerstin Sunesdotter. I granngården bor frälselandbon Olof Jonsson med sin (av mig) ännu oidentifierade hustru och den hemmavarande sonen, den sjuttonårige Zachris.

Olof Jonsson är sannolikt en man av viss betydelse i socknen. Han är under en stor del av sitt vuxna liv en av socknens sexmän, det vill säga en av de sex sockenmän som deltar i och leder sockenstämman och assisterar sockenprästen i kyrko- och ordningsfrågor. Något liknande senare tiders fjärdingsmän.

Oppeby socken och Ryda (Rÿdha) vid Åsundens sjökant år 1660. De tre punkterna
visar byns tre hemman vid denna tid. Källa: Detalj ur Östergötland, detaljkartor.
Geografisk Tafla Delineation och Beskriffningh Öffwer ÿdre och Kÿndha Härader
med någre Resterande Nästinliggande Sochner som Lyda till Wästanstångh […]
Krigsarkivets kart- och ritningssamlingar – Sveriges Topografiska kartor.

I en av kronogårdarna bor landbon Jon Larsson och hans hustru Elisabeth Jonsdotter. Elisabeth är i sextioårsåldern och gift för tredje gången. Samtliga hennes män har hetat Jon och samma familj har troligen funnits på gården i närmare 40 år. I hushållet finns också Elisabeths dotter Kerstin Jonsdotter från Elisabeths äktenskap med sin förste make Jon Månsson. Med tanke på moderns ålder är Kerstin sannolikt ett antal år äldre än grannsonen Zachris Olofsson. Trots en viss åldersskillnad verkar tycke ha uppstått mellan de unga tu för i början av april 1698 införs följande notis i Oppeby födelse- och dopbok: ”d: 3 Aprilis döptes Joen Zachris son i Ryda. it oägta barn.”

Ett trolovningsbarn är fött 1698

Den kortfattade notisen nämner märkligt nog inte vem modern är, däremot pekar prästen ut fadern Zachris – och den nu 18-årige Zachris Olofsson är den ende Zachris som finns i Ryda. Barnet har till dopet dock en rätt ­ fullständig uppsättning dopvittnen från trakten. I följet finns de två bönderna Erik Persson i Knäppesvik och Per Nilsson i Kappamålan, de två hustrurna Brita Karlsdotter i Oppeby och Karin Johansdotter i Biuggö samt pigorna Johanna Johansdotter i Ryda och Margareta Johansdotter ifrån Hägerstads socken. Så även om barnet är fött utom äktenskapet kan man anta att faddrarna har bjudit på ett ordentligt dopkalas.

Att barnets far så tydligt pekas ut i notisen kan tyda på att förhållandet är allmänt känt i socknen. Naturligtvis medför ett barn fött utom äktenskapet konsekvenser i denna tid, brott mot det sjätte budordet. Två månader efter dopet dras Kerstin och Zachris inför Kinda häradsrätt av kronolänsmannen i Norra Kinda, Pehr Andersson, där han:

”[…] angaff En ung dreng Zachris Olsson be[nämn]:d, aff 18 åhr, /: som är hos sine föräldrar i Ryda uti Oppeby Sochn:/ att han förledit åhr, wijd Midsommars tijden haftt Lägersmåhl med Kerstin Jonsdotter hoos hennes Moder sammaledes i bem[äl]:te By Ryda, hwilken födt Barn som lefwer […]”

Äktenskap får inte ingås mellan par som var för nära släkt

Brottet mot det sjätte budordet skall alltså ha begåtts i Kerstins hem. Enligt rättens protokoll framför också kronolänsmannen en ytterligare omständighet som från tidens juridiska utgångspunkter kan ha en påverkan på det rättsliga resultatet:

”[…] warandes Kerstin Jonsdotter Syskonebarn med Zachris Olssons Moder, nembl[igen]. Kerstin född aff Brodern och Zachris Moder aff Systern.”

Kerstin är alltså kusin med Zachris ännu oidentifierade mor. Dennes mor i sin tur bör då vara en Månsdotter i socknen eftersom Kerstins far, brodern i texten, är Elisabeth Jonsdotters förste make Jon Månsson. Det nära släktskapet förefaller vara något man från den rättskipande makten ser som ett problem. Kerstin fäster sig inte vid släktskapet men hävdar att hennes intima umgänge med Zachris har skett med ett uttalat äktenskapslöfte från Zachris sida. Hennes utsaga är också protokollförd:

”[…] Kerstin påstår att sådant är skedt under Eghtenskaps låfwen.”

Zachris kan nog inte neka till själva brottet. Dopnotisen tyder på att hans roll i saken är allmänt känd i bygden. Däremot ger han en annan bild än den Kerstin hävdar, protokollet fortsätter:

”[…] Zachris bekänner fuller Lägersmåhlet, men nekar instendigt till Löfttet, och att sådant icke wijdare är skedt, än om hans föräldrar wille gifwa sitt Samtycke till Eghtenskapet, Sade ock att Kerstin låckat honom dhertill, såsom och icke mindre hennes Moder, i dhet dhe stedze sendt Bud effter honom att gå dijt, då dhe gifwit honom både Brännwijn och annat mehra, såsom Strumpor, Halsduk, Band och Ärmekläde, och hon fått aff honom 2. Par Handskar och 1 1/2 al. […], frågandes Modren om han intet wille gifta sig med hennes dotter.”

Zachris vill alltså låta påskina att ansvaret för händelsen helt ligger hos Kerstin och hennes mor, och att han har lockats in i detta med brännvin och gåvor. Just gåvorna kan vara ett problem för honom då han också har gett Kerstin gåvor i utbyte, vilket kan tolkas som en del av ett äktenskapslöfte eftersom fästegåvor är en betydelsefull del i en trolovning.

Zachris far Olof är starkt emot ett äktenskap för sonen

Nu lägger sig Zachris far, socknens betrodde sexman Olof Jonsson, i rättegångsförhandlingarna. Han är vid det här laget uppenbarligen mycket missnöjd med sakernas tillstånd och stödjer här sin son, och anför också ett antal argument för varför ett äktenskap mellan Zachris och Kerstin inte kan komma på fråga: Zachris är för ung, fadern behöver honom i arbetet och någon trolovning har inte skett. Far och son framställer det som att Kerstin är en förslagen lycksökerska som har lockat en ung och oerfaren man i fördärvet.

Det visar sig dock att Kerstin har inflytelserika personer i socknen på sin sida. Hon lägger fram ett brev inför rätten:

”[…] Kerstin Jonsdotter insinuerade för sig Comministri uti Hägerstad Wyrdige H:r Magni Hagmans Attest, aff den 14: Martij, att han på Tredie dag Pingst förledit åhr frågat Zachris, om det war hans fulla wilje, Tankar och alfwar, att ingå Echtenskap med bem[äl]:te Kerstin Jonsdotter? Han då swarat Ja; allenast hans fader wille dertill Samtyckia.”

Hon kunde hänvisa till komministern i socknen Magnus Hagman. När havandeskapet var uppenbart hade han frågat Zachris om han ville gifta sig med Kerstin. Zachris hade då svarat ja på frågan – om bara hans far ville gå med på detta. Kanske är det av lojalitet med eller rentav rädsla för sin far som Zachris nu har tagit tillbaka både en eventuell önskan och avgivna löften? Komminister Hagmans skrivna vittnesmål verkar väga tungt för rättens ledamöter och häradsdomaren. Efter överläggning kommer man fram till slutsatsen att detta nog är något som först och främst kyrkan enligt rättsordningen i kyrkolagen bör ta ställning till.

Döderhultarns skulptur ”Häradsrätt” kan ge en bild av hur Kerstin och Zachris stått inför rätten med Bibeln uppslagen för edgång och med häradshövdingens och tolvmännens stränga blickar framför sig och en samling åskådare från ­ allmogen bakom ryggen. Axel Pettersson, Döderhultarn 1868–1925. Foto: Boberger, ­ Wikimedia Commons.

Kerstin Jonsdotter drar saken vidare inför domkapitlet

Det dröjer till den 20 juli 1698 innan saken tas upp i konsistoriet i Linköping och här förefaller det som att både Kerstin och Zachris samt Zachris far Olof är närvarande vid förhöret. Domkapitlet utgörs av biskopen, domprosten och lektorerna i Linköpings gymnasium. Protokollet inleds med att man i vittnenas närvaro dels läser upp en skrift från Kerstin, och dels en skrift från Olof Jonsson:

”§. 4 […] kommo Kierstin Jonsdotter och Zachris Olofsson i Ryda vid Oppeby Socken, thå 1 Uplästes Kierstins skrifft ther uti berättades at Zachris […] war under äghtenskaps låfwen besåfwat henne hwilket han bekiänt för Hr. Måns Hagman.

Hr. Biskopen frågade om Zachris hade ther emoot något att säja thå hans Fader Olof Jonson insinuerade en skrifft som ock uplästes hwar i han berättar, at Kierstin och hennes Moder genom Fyllerij och med sitt listiga taal hafwa bracht honom til Lägersmålet, påståendes, Kierstin aldrig skole kunna bewisa at han begiärt henne til äghta; Upwiste åter Fadren en attest huru han lefwat i Sochnen, bewittnades thet han warit mycket molesterad (besvärad) af Capellanen Hr: Måns med Trätor och rättegångs processer.”

Olof Jonsson verkar vara fast besluten att stoppa uppfattningen att det har skett en trolovning mellan sonen och Kerstin. Han tvekar inte för att dra Kerstin och hennes mor i smutsen. Han tvekar inte heller att påstå att pastor Hagman har gett sitt vittnesmål enbart för att han har ett horn i sidan till Olof Jonsson. (Tyvärr finns inga sockenstämmoprotokoll kvar som kan vittna om Olofs och Hagmans eventuella trätor.)

Efter detta utbyte av upplästa inlagor fortsätter förhandlingarna med att konsistoriets presidium ställer de frågor de har till Kerstin och Zachris. De tillfrågas om de inte borde förlikas, detta för att Kerstin inte skall bli utskämd. Zachris far svarar nej. Zachris tillfrågas om han har lovat Kerstin äktenskap för att få dela säng med henne. Kerstin svarar ja och Zachris nej på frågan.

Konsistoriet menar att ärendet inte är kyrkans utan domstolens sak

Zachris verkar inte säga mycket. Det är istället hans far Olof som fyller på med ytterligare argument för att visa att hela saken är Kerstins och hennes mors skuld.

Konsistoriet kommer fram till det uppenbara – här står ord mot ord, och att det är en fråga som inte kyrkan kan avgöra. Det är bara i den världsliga rätten som man har rätt att svära sig fri och det måste Zachris i så fall göra inför häradsdomaren i Kinda. Däremot kan kyrkan ge de båda unga vägledning i frågan, och man gör också ett försök i den riktningen.

Presidiet ger Zachris flera chanser att ångra sig och uppmanar honom att ta Kerstin till hustru, men Zachris verkar uppriktigt trött på hela saken. Inte bara på Kerstin och barnet och den dömande omgivningen, han verkar också trött på sin far och mor och beredd att ta sig så långt bort att ingen längre kan komma att höra av honom. Domkapitlet har dock fattat sitt beslut och anser inte att de kan göra mer i saken varpå Olof också kallas in för att få del av detta:

”Fadren inkallades och berättade H.rr Praeses sig förmant them unga til ­ förening hwar på Olof önskar sig förr döden. Hwarföre slöt Hrr. Praeses at saken skall wisas til wärdslig Rätt och ther får plichta som brotzlig är.”

Målet åter till häradsrätten

Härmed återremitteras alltså ärendet till Kinda häradsrätt där det på nytt tas upp på hösttinget den 16 oktober år 1698. Vid det här tillfället infinner sig också kyrkoherden Magnus Hagman personligen vid tinget för att med ed styrka sitt vittnesmål.

Häradsrätten börjar nu uppenbarligen tappa tålamodet och radar tydligt upp de punkter som talar för Kerstins version av händelseförloppet. ­ Zachris hade erkänt för kyrkoherden att han önskade gifta sig med Kerstin. De hamnade så i säng tillsammans vilket ledde till att hon blev gravid. Han hade dessutom skänkt henne gåvor som kan tolkas som fästegåvor. Zachris får nu chansen att med edgång en gång för alla svära sig fri:

”[…] för dhen skull förehöllt Rätt:[e]n Zachris att han nu måste sigh på behörigt sätt befrija, dhet han alldrigh låckat Cherstin till Lägersmåhl under Echtenskapslöffte, hwilket på intet annat sätt kan skiee än igenom sin Eedh för ofwantaldhe riktiga skiähl och omständigheters skull, men som han eij kunde dhen samma afläggia.”

Zachris vägrar att svära på att han inte hade föreslagit trolovning

Att gå ed med handen på Bibeln är en mycket allvarlig sak och medför stränga straff för den som visar sig ha svurit falskt. Det är också en samvetssak mellan människan och Gud. Zachris vägrar nu att gå ed på att han inte har lockat Kerstin i säng med hjälp av ett löfte om äktenskap. När han väl har nekat till edgång är det dags för häradsrätten att avge slutlig dom i målet om trolovningen i Ryda.

”Ty dömer Rätten att Cherstin Jonsdotter böhr niuta lijka Rätt som en troolåfwat SåckenMöö, och dher han henne ännu eij äga will, då skall han wijdare här för Rätta ställas och straffas, såsom dhen dher utan saak henne öfwergifwer. Arg[umen]:to Cap[itulum]: 15: §. XIV: Kyrkiolagen. Actum ut Supra.”

Här gör man tydligt att Kerstin inte skall lastas för situationen. Det är Zachris som har handlat fel och om han inte tar sitt ansvar kommer han att straffas på lämpligt sätt.

Ett sista försök

Det verkar som att Zachris, eller snarare hans far Olof ändå griper efter ett sista halmstrå. Kerstin och Zachris sak dyker nämligen upp ännu en gång i domkapitlet. Den 30 november 1698 är det Arvid Grenander, kyrkoherden i Hägerstads församling, som ställer frågan om parets nära släktskap till domkapitlet, vars protokoll berättar följande:

”Berättade bem:te Kyrkoherde det som in [skickat] […] dom […] Kierstin Jonsdotter i Ryda och Zachris Olofsson hwilka wilia ächta hwar andra men att Kierstin är syskonebarn med dräng[en] hans moder, så frågar han om sådant kan tillåtas.”

På kyrkoherde Grenanders raka fråga lämnar konsistoriet ett lika rakt och enkelt svar: Inga hinder finns för äktenskapet så länge tre villkor är uppfyllda. Den första förutsättningen är redan uppfylld – att häradsrätten med dom har angett att Kerstin är en lagligen trolovad fästmö. För det andra måste Grenander se till att bötespengarna för ”otidigt sängelag” hamnar på plats i kyrkokistan, och för det tredje måste han se till att Kerstin blir kyrktagen enligt det protokoll som gäller för ogifta kvinnor.

Så blir det till sist äktenskap!

Den första maj 1699 vigs paret i Oppeby kyrka – fast Kerstin bär förmodligen en krans på huvudet i stället för den sedvanliga brudkronan. En brudkrona fick enligt tidens sed endast bäras av en kysk och orörd brud. Det finns inga spår i kyrkans räkenskaper av att paret har erlagt böterna för ”otidigt sängalag”. Just den punkten var ju viktig för domkapitlet men rapporten om detta kan ha försvunnit. Det kan också vara så att räkenskaperna har kommit i oordning eftersom kyrkokistan plundrades av tjuvar vid påsktiden 1698.

Från år 1700 finns Zachris och hans hustru mantalsskrivna tillsammans med Zachris föräldrar Olof Jonsson och hans hustru på ryttmästare Johan von Müllerns frälsehemman i Ryda. Där finns de fram till 1704. Man kan kanske fundera på hur stämningen var på hemmanet med tanke på Olofs tidigare envisa motstånd mot ett äktenskap mellan hans son Zachris och Kerstin! År 1705 försvinner det unga paret från Ryda och samma år dyker det upp en Zachris med hustru i Wånga. Wånga är ett skattehemman i Oppeby socken och vidare forskning kan måhända visa hur paret hade kommit över den hemmansdelen. Möjligen har någon av dem haft en arvedel att hämta där.

Mycket talar för att det är ”våra” Zachris och Kerstin som finns i Wånga från 1705. Tjugo år senare, i december 1725 finns antecknat att sockenmannen Zachris Olofsson i Wånga har gått bort efter en tids sjukdom och att han begravs den 9 januari 1726. Hans ålder anges till 51 år, vilket inte stämmer med vår Zachris, som endast borde vara 44 år vid den här tiden. Åldersangivelsen är troligen fel för i slutet av år 1726 finns följande notering i begravningsboken:

”d 18 Decemb begrofs sal. Zacharias Enkia hust Kirstin Jonsdotter i Wånga warit siuk […] […] dag afled d 10 dec. warit gift 27 åhr fick 6 barn. Mannen begrofs d 9 Jan. besöktes med h.h nattvard 18 Nov.”

I den noteringen stämmer vigselangivelsen med Zachris och Kerstins vigsel år 1699 så paret är troligen de Zachris och Kerstin vi söker. I så fall levde de tillsammans i Wånga under resten av sina liv och fick inalles sex barn. Förhoppningsvis ledde den trassliga trolovningen i Ryda ändå till ett så hyggligt liv man kunde få här i landet under de årtionden som kom att hårt präglas av det stora nordiska kriget.

En trolovning är lika bindande som ett äktenskap

Enligt gammal nordisk hävd är en trolovning lika bindande som ett äktenskap. Efter att de unga samt deras föräldrar har tagit i hand inför vittnen och gåvor har utbytts är paret trolovat. Detta avtal gäller lika som äktenskap, går inte att bryta. Barn födda därefter räknas som trolovningsbarn med samma rättigheter som barn till gifta föräldrar. I det här fallet räknar folket i bygden uppenbarligen det unga paret som trolovade. Därför blir det lika många dopvittnen som för inomäktenskapliga barn.

Att Zachris far Olof Jonsson är emot sonens äktenskap är uppenbart. Här har endast det unga paret tillsammans med den unga kvinnans mor genomfört en trolovning utan att han och hans hustru har blivit inblandade, en trolovning som han uppenbarligen inte går med på. Så skall det inte gå till och eftersom saken är tveksam blir det inget omedelbart bröllop heller.

Intressant är att se att den unga kvinnans vittnesmål tas på samma allvar som den unge mannens i rätten, och att modern änkans utsaga beaktas likvärdigt med fadern sexmannens. Detta kan tjäna som exempel på kvinnans starka ställning i Norden för mer än 300 år sedan.

Käll- och litteraturförteckning

Källor

• Renoverade domboksprotokoll
  • Göta Hovrätt –
    Advokatfiskalen Östergötlands län (E) EVIIAAAF:89 (1698)
• Domkapitelprotokoll
  • Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/20 (1698), p 355, 383, 574
• Oppeby Kyrkoarkiv
  • Dop-, Vigsel- och Begravningsböcker – Oppeby (E) CI:1 (1676–1754)
  • Kyrkoräkenskaper – Oppeby (E) LIa:1 (1644–1707)

Litteratur

• Sandén, Annika: Fröjdelekar – Glädje, lust och nöjen under svensk stor­makts­ tid. Atlantis (2020).
• Axelsson, R., Bergström, C., Carlsson, S, Ling, C. H.: Sveriges historia för släktforskare. Natur & Kultur (2022).
• Sikeborg, Urban: Latin för släkthistoriker. Sveriges släktforskarförbund (2022).
• Pettersson, Marie: Linköpings domkapitels arkiv som källa till dess verksamhet 1860–1864. Kandidatuppsats i Arkivvetenskap, Uppsala universitet (2003). DIVA-Portal: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:213104/FULLTEXT01.pdf

En berättelse av Ulf Sandström vars farmors farfar var Alexander Keiller.

Stockholm 2025-01-03

James Keiller var född 1760 och bosatt i Dundee Scotland. Han var min farmorsfar David Keillers farfar vars släkt långt tidigare hade invandrat från Irland.

I slutet av 1700 talet ville James Keiller gifta sig med Catharine Cable. Hennes föräldrar James och Margaret Cable tyckte inte det var ett bra val för deras dotter då Alexander inte hade någon speciell ställning i samhället.

James Cable (1739-1814), Catharines pappa hade gjort sig goda pengar som sjöman och Kaparkapten med regeringens godkännande att beslagta illasinnade fartyg (Sveriges motsvarighet var ”Piraten” Lars Gathenhielm även kallad Lasse i gatan).

Efter en tid när familjen James Cable hade lärt känna James visade det sig att han var en bra man och Catharine och James gifter sig med varandra den 14 februari 1797.

Att James blev gift med Catharine och blev en del i familjen Cable var säkert till stor hjälp när han senare själv blev skeppsredare. Han startade även det första Valfångstkompaniet i Dundee och fick då en gulddosa med inskription som sedan har gått i arv i släkten. James och Catharine fick 10 barn varav 2 dog tidigt.

Att den äldsta sonen ensamt tar över familjens verksamhet var vanligt i de flesta länder långt in på 1900 talet. I Sverige har vi det som kallas Fideicommiss där den äldsta sonen ensam ärver familjens egendom och är i formell mening innehavaren, men med en begränsad förfoganderätt. Denna form av arvsrätt är under avveckling i Sverige, men den gjorde att man kunde hålla samman godsen och förhindra avstyckning och försäljning. Men det gjorde också att övriga söner fick finna andra vägar i livet för sin försörjning. För döttrarna gällde det oftast att familjen hade goda kontakter och kunde finna en bra man, helst rik så att döttrarna kunde få ett bra liv.

Äldsta sonen James Jr Keiller ärver sin familj men han var nog inte den rätta mannen att ta över och driva familjens affärer vidare.  James Jr gifter sig ca 1790 med Jean Keiller född Neish som var en flicka från ”underklasssen”. De fick flera barn och Jean dör redan 1813. Familjen hade levt vidlyftigt och slösat bort en stor del av familjens förvärvade och betydande förmögenhet.

Bild: Ulf Sandström

Mellanbrodern David Cable född 25 juni 1802 blev officer i Indien och hade graden Major när han dog 17 november 1850 i strid. Yngsta sonen Alexander emigrerar till Sverige.

Sedan 1600 talet har flera perioder av invandring skett från Scotland till Sverige. Under början av 1600 talet kunde den svenska armen bestå mer än hälften av Skottar som kommit till Sverige för en tjänst i den svenska armen. Bland annat kämpade de tillsammans med Gustav II Adolf i det 30-åriga kriget under åren 1618-1648.

Efter att Göteborg anlades 1621 anställde Gustav II Adolf holländsk arbetskraft för att anlägga kanaler enligt nederländsk förebild. Kanalerna skulle hjälpa till att dränera marken och så att staden fick en fungerande hamn. Kanalerna gjorde att Göteborgs stadsbild ändrades till vad den är idag.

På 1700-talet var det skotska köpmän och entreprenörer som invandrade till Sverige varav merparten bosatte sig i Göteborg.

Orsaken till utvandringen var den politiska situationen i Storbritannien där Stuarts kungahuset störtats från den engelska tronen. Stuarts sympatisörer gjorde då uppror men blev då förföljda, deras egendom togs i beslag och flera avrättades. De som kunde flydde bland annat till Göteborg där det då fans en liten skotsk koloni. (Ni som läst Guillous bok Brobyggarna känner säkert igen detta).

Samlingen av skottar och engelsmän i Göteborg gjorde att Göteborg under den här perioden fick namnet Lilla London.

Under 1800 talet kom Skottarna till Göteborg och Sverige för att göra affärer och starta handel. Några stannade och startade en verksamhet här:

• Colin Chalmers tillsammans med Niklas Sahlgren startade Ostindiska kompaniet. Colin Chalmers gjorde även stora donationer så man kunde starta Chalmers högskola.
• James Dickson startade ett av de största och rikaste handelshusen under 1800 talet, med en omfattande export av trä och järn samt import av kolonialvaror.
• William Gibson startade Jonsereds Fabriker tillsammans med Alexander Keiller
• David Carnegie grundades Carnegie handelshus i Göteborg år 1803. Idag verksamt på finansmarknaden.
• Alexander Keiller startade Göteborgs Mekaniska Verkstad som blev Götaverken.

Orsaken till invandringen i slutet på 1800 talet var att Napoleon försökte krossa Storbritannien ekonomiskt genom en kontinentalblockad under det rådande Napoleonkriget 1799-1815. Napoleon hade misslyckats att inta England och nu skulle all handel med brittiska varor upphöra. På det sättet skulle Napoleon framtvinga fred. Storbritannien fann då andra vägar för handel och Göteborg fick en särställning som frihamn.

Napoleon och handelsblockaden mot England. Bilder från Wikipedia.

Industrialiseringen hade samtidigt tagit fart i Storbritannien och det förde med sig att man högg ner stora mängder skog. I takt med att landskapet förändrades och skogarna blev till bränsle blev virke en stor bristvara.

James Keiller såg möjligheter att expandera sin handel med Sverige. Han sände därför 1790 ut en av sina anställda som var en ung man endast 14 år vid namn William Gibson. Han skulle åka till Göteborg för att skapa kontakter och etablera handel med virke. William gjorde ett bra arbete för James och stannade i Göteborg där han snart startade egen verksamhet. James hade fått sina kontakter och åkte senare tillsamman med sin fru till Göteborg för att se över sina affärer. Han fann genom William Gibsons framgångar att det fanns goda utsikter för unga män att etablera sig i Göteborg.

Efter hemkomsten till Dundee rådde James sin yngre son Alexander att invandra till Sverige då hans möjligheterna i Dundee var begränsade, den äldsta sonen skulle ju ta över familjens verksamhet.

Alexander hade dock inga planer på att emigrera och flytta till Sverige. Han ville bli officer i Indien som sin mellanbroder och köpte därför en officersfullmakt. På den tiden kunde man köpa sig en anställning via en fullmakt, så även i Sverige. Då inga egentliga kunskapskrav fanns för att bli officer bemyndigades innehavaren av fullmakten att utföra sina uppgifter som officer och om nödvändigt använda våld.

Exempel på officersfullmakt och bild på officerare i Indien. Bilder från Wikipedia

Olyckligtvis för Alexander så hade mellanbroderns fullmakt gått ut och han blev hemförlovad från Indien. Mellanbrodern ville dock återvända till Indien och gjorde allt för att övertalade Alexander att avstå från sin fullmakt. Han fick hjälp av sin far James som ville att Alexander skulle åka till Sverige och inte bli officer i Indien. Alexander gav till slut upp och gav sin fullmakt till sin äldre broder.

Utan fullmakt bestämde sig Alexander att resa till Amerika. Där följde han bland annat med en indianstam på en lång jaktresa. Efter en tid såg han inte någon framtid i Amerika och återvände till Scotland och Dundee. Hans stora längtan till Indien för att bli officer fanns dock fortfarande kvar och därför köpte han åter en officersfullmakt.

Resan till Indien skulle gå via Portsmouth där han skulle gå ombord på en fregatt för transport till sin officerstjänst i Indien.

Dundee till Portsmouth är ca 80 mil vilket skulle ta ca 3 dagar med häst och vagn. Att segla från Portsmouth ’rund Afrika och till Indien skulle ta ytterligare minst 40-50 dagar. Googele maps och bild från Wikipedia

Det var en besvärlig resa inte bara för att den var lång utan för att väglaget på resan till Portsmouth var usel. De leriga vägarna gjorde att det som normalt tog några dagar nu tog avsevärt längre tid.

Bilder från Wikipedia

Alexander hade dessutom otur att vagnen fastnade i leran och gick sönder. När han äntligen kom fram till Portsmouth hade fregatten till Indien redan avseglad. Han blev naturligtvis ledsen och arg att ånyo missa sin resa till Indien och den efterlängtade officerstjänsten.

Långt senare fick han veta att han hade haft tur som fastnat i leran och blivit försenad på resan till Portsmouth. Fregatten som han skulle segla med till Indien förliste vid Goda Hoppsudden med man och allt och det var bara spillror som flöt i land och som visade vad som skett.

Exempel på skepp som förlist någon gång mellan 1850 och 1867. Foto: Tomasz Stachura/Baltictech

Detta var andra gången som Alexander försökt att ta sig till Indien och en officerstjänst utan att lyckas. Det gjorde att han slog militäryrket ur hågen och började i stället att arbeta på Neilson &Co i Dundees segelväveri 1818. Där fick han goda kontakter och samlade under några år viktig kunskap och erfarenhet som han senare hade stor nytta av.

1825 endast 21 år gammal invandrade Alexander till Göteborg och Sverige efter förslag och påtryckning från sin pappa. I Göteborg träffar han William Gibsson som då var 44 år och gift med Anna Catharina Wijk. Eftersom Alexander senare gifte sig med hennes syster Maria Lovisa Wijk fick dom starka band till familjen Wijk. Familjen Wijk var etablerad inom societeten i Göteborg och Olof Wijk som var bror till deras fruar var affärsman och riksdagsledamot vilket senare blev till stor hjälp.

Alexander får först ett arbete på företaget James Christies i Göteborg. Några år därefter söker William Gibson en partner för att etablera ett segelduks- och spinnerifabrik och vem var då mer lämplig än Alexander Keiller. Alexander hade ju goda kunskaper på området och William och Alexander startar ett segelväveri vid Wäder Sågen i Majorna ute i Masthugget 1826.

Wäder Sågen i Majorna ute i Masthugget. Vid älvstranden kunde segelfartygen förtöja och lätt lasta producerade varor.

Wäder Sågen var arrenderad av William sedan tidigare och här ordnade Keiller med maskiner till väveriet och gjorde sådana anordningar att väveriet delvis drevs av kvarnen. 1828 bildade man det gemensamma bolaget Gibson & Keiller.

Med ökad export fick man ytterligare tillväxt och segeldukstillverkningen var vid denna tid den största i staden. Detta krävde att man 1829 startade ytterligare en verksamhet i en inköpt kvarnbyggnad vid det oansenliga slussfallet i Fattighusån. Företaget Gibson & Keiller hade nu 21 vävstolar som skötes av 70 arbetare varav 12 var barn under 15 år.

Viljan att fortsätta sin expansion gjorde att Gibson & Keiller år 1832 köper mark i Jonsered ca 14 km från Göteborg mot Alingsås. En förutsättning var den nära relationen med familjen Wijk där.

Olof Wijk, bror till William och Alexanders fruar, var bulvan och den som förhandlade och skrev under köpekontraktet på 21 555 riksdaler. Familjen Wijk och deras kontaktnät och ställning i Göteborg underlättade naturligtvis till att affären kunde genomföras och finansieras. Även Alexanders pappa James Keiller i Dundee Hjälpte till med 1000 pund.

På den inköpta marken startar man Jonsereds Fabriker. Alexander som var ingenjören uppför ett tegelbruk så man kan bygga en fabrik samt bostäder till arbetarna. Han grävde en omtalad kanal som gav vattenkraft för driften och bygger även ett gasverk för belysning under mörka vinterdagar. De första maskinerna och personal för att starta upp verksamheten och utbilda ny personal hämtar han från Skottland. Alexander är driftig och kunnig och driver på företagets utveckling. William var ekonomen som hanterade finansieringen och satt i Göteborg.

Kontraktet undertecknat 15 aug 1839.

Efter några år tyckte William att expansionen gick för fort och krävde för mycket pengar och han köper ut Alexander den 15 augusti 1839 för 153 084 riksdaler. Detta sker efter en hård ordväxling brevledes. Deras språk var fortsatt engelska och William skrev bland annat. ”…your dogbarking notes ….. not a penny more…”.

William Gibson och hans familj expanderade sedan Jonsereds Fabriker och när Elektrolux köper företaget 1978 har man 1250 anställda och en omsättning på 340 miljoner kronor.

Alexander återvände till Göteborg och startar 1841 Keillers Mekaniska Verkstad vid Skeppsbrokajen.  Keillers kunder fanns nu i hela landet och han tillverkade bland annat ångpannor, pumpverk och kranar, byggde gasverk för gatubelysning samt kyrkklockor och järnvägsvagnar. I Göteborg bygger han saluhallen och ett antal broar som dekoreras med kandelabrar.

För att kunna utöka sitt företag med tillverkning av större båtar köper Alexanders marken mitt emot skeppsbrokajen vid Lundbyvassarna på Hisingen. Han skänker marken vid Ramberget som blir Keillers park till Göteborgs stad. Efter flytten till Hisingen byter företaget namn till Göteborgs Mekaniska Verkstad. 1916 får företaget namnet AB Götaverken som på 1930 talet var världens största skeppsvarv.

Bilder från Wikipedia och bok om Alexander Keiller

Hur gick det för invandrarna från Scotland och England?

Många av invandrarna från Scotland och England som var hantverkare, sjömän och arbetare fick svårt att klara sin försörjning. Därför hade British Factory eller Poor Box bildats redan under 1600 talet. Det var en sammanslutning för brittiska medborgare i Göteborg och senare även svenskar av brittisk härkomst. Syftet var att hjälpa landsmän i behov av ekonomiskt stöd. Pengarna kom från en särskild avgift som varje brittiskt fartyg som anlöpte Göteborgs hamn fick betala.

British Factory arbetade även för att upprätthålla den engelska gudstjänsten. Den första kyrkan Saint Andrew’s Church eller Engelska kyrkan byggdes i Göteborg 1857 men redan 1759 hade man byggt ett trevåningshus vid Östra Hamngatan 19. Huset kallades det Hallska huset och där höll man gudstjänster. Det dröjde till 1926 då man antog stadgarna för ”Engelska församlingen i Göteborg”.

Även i Stockholm finns en engelsk kyrka som påbörjades 1863 för att stå klar 1866 i närheten av Norra Bantorget. Kyrkan flyttades sedan ”sten för sten” 1913 till Diplomatstaden där den står idag.

Varför lyckades Alexander i Sverige?

Att Alexander lyckades i Sverige berodde på att han var driftig, målmedveten, hade en fot i industrialiseringens Scotland samt hade kunskap och kontakten med familjen Wijk. När Alexander kom till Göteborg och träffade William Gibson var William gift med Anna Wijk. Efter några år gifter sig Alexander med Annas syster Maria Wijk och det gjorde att de fick en naturlig koppling till familjen Wijk och kom snabbt in societeten i Göteborg. Dessutom hade deras fruars broder Olof Wijk kopplingar till riksdagen och var behjälplig ekonomiskt.

En stark familjekonstellation

Det fanns också en koppling mellan Olof Wijks pappa sjökaptenen Erik Wijk då han etablerat handel med Alexanders pappa James Keiller. En stark familj/släkt hade bildats.

Hur förändrade skottarna Göteborg?

Invandringen från Scotland och England förändrade delar av Sverige då man bl.a. skrev den första läroboken i engelska. Vidare införde man brittiska vanor som att dricka te, toddy och portvin samt att rida med damsadel. Man introducerade även sporter såsom curling. Göteborg var nu det ”Lilla London”.

Begreppet ”Lilla London” myntades om Göteborg.

Källor:

David Cable Keiller (1846-1935) har berättat om släktens Keillers ursprung och hur Alexander så småningom invandrade till Göteborg för Ellen Keiller. Denna berättelse har Ellen, dotter till Davids bror James, dokumenterat vid två tillfällen, den 28 juli 1915 och i juli 1923. Övriga källor är brev, kyrkböcker, dödboken, Wikipedia, boken ”Sveriges industrialisering och släkten Keiller” med flera.

Jag har spelat in en film om Alexander Keiller som du kan hitta om du trycker här