av Ulf Sandström

Det är viktigt när man släktforskar att det blir rätt från början då ett litet fel sprider sig snabbt i släktträdet. Jag var lite naiv i början och lät släkten lägga till och ändra direkt i mitt släktträd vilket släktprogrammets företag uppmanar till. Detta för att engagera släkten och snabbare få trädet att växa. Ganska snart fann jag dock många fel varför jag fick radera hela trädet och starta upp på nytt med ett släktträd som nu har klara begränsningar för släkt och andra intresserade.

Smarta matchningar i släktprogram som MyHeritage och Ancestry är en källa som kan ge ny information men som allt annat kräver noggrann kontroll av äktheten. Nya upptäckter oavsett om dom kommer från ett barns fotavtryck på ett överkast eller matchningar i släktprogram måste verifieras mot trovärdiga källor.

Kyrkböckerna har länge varit vår ”bibel” och en resurs som vi värdesätter högt och där andra länder kan vara avundsjuka på oss. Det är inte ofta men inte ens kyrkböckerna kan man lita på till 100 %. Den mänskliga faktorn är alltid en risk och prästen kan skriva fel i all hast och dessutom kan handskriften vara så otydlig att det är lätt att tyda till exempel siffror fel.

När DNA-testerna blev verklighet fick vi en källa som saknade osäkerheten med den mänskliga faktorn, men är DNA verkligen en helt säker källa? Med DNA får man tusentals matcher och man kan undra om alla dessa människor verkligen är mina släktingar.

Jag har börjat med att fokusera på de matcher som har mer än 5 gemensamma segment och över 20 centimorgan (cM). Då slipper jag normalt de osäkra slumpvisa matcherna. Men med en stark DNA match är man så säker och nära sanningen som vi kan komma idag.

När DNA var nytt var jag nyfiken på att se hur jag skulle kunna använda det i min släktforskning och vad det skulle kunna ge för nya kunskaper. Idag vet jag lite mer hur jag kan använda DNA tillsammans med andra källor och det har bidragit till en hel del svar:

Triangulering

• Jag har löst fall av fader okänd med triangulering.
• DNA matchningar har påtalat för mig att jag har en för mig outforskad del av släkten.
• Matchningar i släktprogram har gett vägledande information som kunnat verifieras med DNA.
• Jag har lärt mig att inte alla vill tala om sin släkt, finnas med på bild eller att ta ett DNA test.
• DNA har gett mig entitetskartor som bekräftar min bakgrund.
• Att man ska vara nyfiken på alla källor så även ett fotavtryck på ett överkast.
• DNA ger mig ett sista litet hopp om att finna släktskapet med en känd gren av min skotska släkt.

När DNA för släktforskning var nytt fanns inte så mycket information om vad det faktiskt kunde ge oss. Några var tidigt ute och skickade in sitt DNA prov vilket gav mig inspiration. Jag försökte förstå det magiska med DNA från deras erfarenheter.

Tron på DNA forskning kunde uppenbarligen sprida ”Fake News”. På en restaurang i Stockholm överhörde jag ett samtal när DNA för släktforskning var alldeles nytt. Runt bordet intill talade de om att med ett DNA test får man sitt släktträd, det blir så enkelt. Jag la mig i deras samtal för att skapa lite rättelse och vi hade sen ett bra samtal tillsammans. Jag hoppas att de följde min uppmaning att gå en kurs.

Så småningom kom kursverksamhet igång och det kom mer information om DNA på nätet. Det blev också diskussioner i media om polisen skulle få rätt att använda släktforskarnas DNA databaser. Integriteten ifrågasattes och det blev viss oro i min släkt där flera tog avstånd från att ta ett DNA test.

Det är väl som med det mesta som är nytt att så småningom lägger sig oron när man vet mer och förstår nyttan. Polisens arbete med att lösa komplicerade mordfall med DNA triangulering har hjälpt till att skapa kunskap, intresse och förståelse för DNA. DNA och triangulering är ett fantastiskt verktyg men det kräver också att man tar fram släktträden för de personer vi ska triangulera.

Polisen får nu använda släktforskarnas DNA-databaser

Att finna släktträden är inte alltid lätt men när allt är på plats kan man finna släktskapet och lagföra farliga brottslingar och finna en fader okänd.

Jag var inte först men inte heller sist ut att skicka in mitt DNA prov. När den väl var insänd blev det en spänd väntan på resultatet. I början var det ganska ointressanta matchningar men allt efter att veckorna gick ökade antalet matcher och procenten gemensamt DNA. De i min svenska släkt som tagit DNA började nu finnas med på listan.

Merparten var kända men det kom också upp personer jag inte forskat på. Det gav inspiration att forska vidare och reda ut släktskapet med dessa släktingar och veta mer om deras liv och leverne. Merparten av de nyfunna släktingarna bodde i Billsta nära Örnsköldsvik.

Mammas kusiner Norberg

Jag talade och mailade med några av dessa släktingar födda Norberg och som uppskattade att jag tog kontakt. Vi delade bilder och annat material. Det var en sida av mammas kusiner som hon hade haft mycket kontakt med under sina yngre år då hon växte upp i Örnsköldsvik. Från Örnsköldsvik och till Billsta är det ju bara 1,5 mil vilket man lätt tog sig med cykel. Släkten i Billsta har vuxit och deras släktträff 1950 är ganska imponerande.

Släkten Norbergs släktträff 1950 i Lutherska huset i Billsta

Nu har jag bilder som visar på denna gemenskap och man kan konstatera att det finns en hel del om släkten som vi föräldrar glömmer att tala om för våra barn. Kanske är det också så att barnen inte vill  ta in informationen när vi passionerat lägger ut texten om vår släkt. Trots att vi åkt bil genom trakterna i Billsta i Själevad ibland under våra årliga resor till vårt hus i Marsliden har släkten aldrig nämnts. I alla fall har det inte fastnat i mitt minne. Att jag inte forskat på några av mammas kusiner kanske låter konstigt men för det första var det en del av släkten som vi aldrig träffade. För det andra träffade vi andra delar i släkten som vi lite mer naturligt kunde träffa under tiden vi bodde i Malmö och Stockholm och årliga resan till Marsliden under sommaren eller för att fira jul. Att jag inte forskade på dessa kusiner berodde på att jag var mer fokuserad i början av min släktforskning på att söka längre bakåt i tiden. Jag ville reda ut var och när mina förfäder träffats.

Att inte vara gift och få barn sågs inte gott i min släkt. En av de äldre var mycket tydlig med att man ska gifta sig innan man får barn trots eller kanske tack vare att hon själv inte var gift när hennes yngsta dotter föddes i början av 1900 talet.

Det finns väl i de flesta släkter någon där man undrar över faderskapet. Det gäller även vår släkt. Det var locket på för dessa personer som vi träffade regelbundet och ingen i släkten ville tala om vem fadern var. Att ställa en rak fråga var omöjligt. Kyrkböckerna gav inte rätt vägledning, men efter hand som fler i släkten tog DNA prov klarnade faderskapet. Det som var mest troligt visade sig också vara sant.

Jag har inte tagit någon Y-DNA eftersom jag på min pappas släkt Keiller från Skottland är släkt via min farmor. För att få större möjlighet att få matchningar i rakt nerstigande led till vår anfader tog jag kontakt med en släkting i USA som har tagit Y-DNA. Han gav mig rätten att använda hans Y-DNA och jag hoppades att det skulle ge större chanser att få matchningar. Dessutom är han ett släktled närmare vår anfader i släkten Keiller.

Eftersom min släkt på pappas sida kommer från Skottland har jag försökt hitta sambandet mellan Keiller släkten som invandrade till Sverige och övriga släkt en Keiller. Merparten som stannade i Skottland flyttar under början av 1900 talet till Australien, Nya Zealand samt USA efter att man sålt familjernas mycket framgångsrika marmeladföretag.

Alla dokument som jag har hittat hittills talar för att vi alla kommer från samma anfader men bevisen saknas. Den svenska grenen Keiller har jag spårat tillbaka till John Keiller bosatt i Dundee Scotland och född ca 1675.

Till Sverige kom släkten med Alexander Keiller 1825. Han var då 21 år gammal och är min farmors farfar. Jag har besökt Skottland och Dundee för att se om jag kunde få fram mer information på plats. Jag besökte myndigheter som gav mig länkar till deras databaser. Jag besökte kyrkogårdar, museer och jag besökte även hus som släkten bott i och har talat med de nya ägarna som väl känner till släkten Keiller. Mina efterforskningar i Dundee gav mycket intressant information men inte hur kopplingen är mellan grenarna Keiller.

När DNA gjordes tillgängligt hade jag stort hopp att finna kopplingen. Jag tog min DNA och min släktings Y-DNA och la ut det på såväl Family Tree DNA, MyHeritage som Ancestry och nu finns även mitt DNA på Living DNA. Sen väntade jag och väntade och det gör jag fortfarande! Visst har jag fått kontakt med personer i Dundee som heter Keiller, Kellerer eller liknande och som hjälpt mig att hitta släktens gravar i bl.a. Dundee.

Alexander Keillernvid en upprest sten

Vid en av mina resor till Storbritannien besökte jag Avebury som är en plats där Alexander Keiller (ännu en Alexander) som ärvt mycket pengar efter försäljningen av marmeladförtaget har verkat.

Han köpte marken i Avebury och gjorde stora utgrävningar där. Avebury är en fornlämning i Storbritannien som ligger ganska nära Stonehenge. Fornlämningen i Avebury är daterad till yngre stenåldern och består av stora upprätta stenblock. Stenringarna är daterade till cirka 3000 f.Kr. och upptar ett område som är 11,5 hektar stort. Därmed är monumentet såväl större som äldre än det mera kända Stonehenge. Här finns även Alexander Keillers museum som också ägs och förvaltas av National Trust.

En del av ringen i Avebury

En skiss av hur ringen i Avebury har sett ut

Museets intendent som då var Dr. Ros Cleal var mycket tillmötesgående och jag fick full tillgång till deras arkiv vilket jag uppskattade men aldrig utnyttjat. Tiden har inte räckt till under mina resor till England och då jag fick kontakt med författaren Lynda J. Murray som skrivit boken ”A Zest for Life” för museet fick jag veta vad jag då sökte. Lynda har grävt i museets arkiv och boken handlar om Alexander Keiller tillbaka till hans farfars farfars far James och hans fru Janet. Janet Keiller född Matthewson föddes 1736 var den som startade marmeladtillverkningen baserad på frukten Sevillien Orange eller pomeranser som vi kallar frukten som framförallt växer i Sevilla i Spanien.

Keillers marmeladproduktion

Marmeladen tillverkades under namnet Dundee Marmelade av James Keiller & Son och blev världsledande.

Några år in på början av 1900 talet såldes företaget och köptes senare av Nestle som lade ner marmeladen med namnet Keiller. Släkten som fick det gott ställt flyttade till England, Australien, Nya Zealand och USA.

Lynda J. Murrays bok ”A zest for life”

Jag hade mailväxling och telefonsamtal med författaren Lynda J. Murray som berättade om alla utmaningar som hon haft med släkten Keiller. Få var villiga att ge information och ingen var villig att samarbeta. Dock fick hon ett litet utdrag ur deras släktträd som hon kunde publicera i boken ”A Zest for Life”.

Släktträdet i boken med James och Jane Keiller högst upp som skapade marmeladen och Alexander Keiller längst ner som grävde ut Avebury

Via Lynda fick jag även ett namn och mailadress till en dam Keiller i Nya Zeeland. Det visade sig att hon hade en kopia på hela deras släktträd vilket hon skickade mig en kopia av.

Jag var ju intresserad av att hitta länken mellan grenarna i släkten Keiller så jag lade upp trädet jag fått på MyHeratage och Ancestry. Nu skulle jag väl finna sambandet och hitta någon som kunde ta ett DNA test. Efter flera mailväxlingar med kontakten i NyaZeeland fick jag namnet på en persons son som finns i deras släktträd och vars far var en av två som skrivit boken ”Keillers of Dundee and their decendants” om släkten Keiller. Tråkigt nog var jag ett år försent ute då fadern Ian nu var död.

Ett kapitel om den svenska grenen av Keiller

Ännu en påminnelse att börja så snart som möjligt att tala med sina släktingar. Nu hade jag sonens namn och via en vän i England kunde han spåra upp sonens telefonnummer. Jag ringde sonen som var mycket vänlig och han skickade mig deras bok som hans pappa hade skrivit. Boken behandlade inte bara deras släktgren utan det fanns även ett eget kapitel om den svenska släkten. Pappan hade också talat med personer i den svenska grenen för att få allt rätt när boken skrevs. Detta var ju en utsökt öppning för att till slut få det svar jag sökte.

Ian L. Keillers bok ”Keillers of Dundee”

Tyvärr blev det klart för mig när jag fick deras bok att även sonens far har misslyckats att finna länken mellan våra släktgrenar. Däremot vet vi båda att Keiller från vår och deras gren bodde på samma gata i Dundee. Allt tyder på släktskap mellan grenarna, men en DNA träff vore ju det som skulle kunna bevisa släktskapet.

Tyvärr var sonen mycket bestämd på att vare sig han eller hans familj kommer att ta ett DNA-prov. Jag har ringt honom några gånger men endast fått negativa svar. Jag förstår nu författaren Jane som tyckte att släkten var besvärlig och inte ville samarbeta och släppa ifrån sig information. Jag har respekterat deras önskemål men inte gett upp.

Det finns många sätt att få uppslag till sin släktforskning. Vi besökte Wedevågs Bruk och deras Herrgård där min far föddes och min farmor och hennes föräldrar David och Tekla Keiller drev Wedevågs Bruk under många år.

Ägarna till Wedevågs Herrgård vid vårt besök, Per och Sanni, hade känt att dom inte var ensamma i huset varför de hade tillkallat ett medium. Efter att mediet hade gått runt i Herrgården bekräftade hon deras känslor. Vid vårt besök fick vi veta att i det rum som min farmors mor bott i fanns det ibland ett märke på överkastet efter ett barns fot.

Tidig bild av Teklas rum

Ett barns fotavtryck

Per och Sanni visar det renoverade rummet där ett barns fotavtryck funnits.

Mediet hade sagt att min farmors mor hade haft ett barn som dött. Jag hade ju sen tidigare färdigställt mitt släktträd för familjen. Jag viste ju att min farmor Gerda hade 5 syskon och det hade jag fått verifierat i kyrkböckerna nedan.

                                                                                                Husförhörslängder

Gerda Keiller med syskon och föräldrar

Inget barn dök upp i husförhörslängderna Lindesberg 1891-1896 respektive 1892-1901

Jag var tveksam då inget mer syskon fanns att finna i de källor som jag använt och medier tror jag ju inte på. Trots detta började jag om efter mitt besök i Wedevåg. Jag ville dubbelkontrollera att jag inte hade missat att ett barn dött i tidig ålder. Det gick också upp för mig att det var ett glapp i barnafödandet mellan de 3 äldsta och de tre yngsta barnen. Trots det blev jag förvånad när jag hittade en dotter som dött under sitt första år i en tidigare kyrkbok.

Husförhörslängd Ljusnarsberg (1882-1891)

Släktträd med funnen odöpt syster till Gerda Keiller

Notering om ett odöpt barn

I kyrkboken fanns en otydlig notering att det hade funnits ytterligare ett barn som dött odöpt under sitt första år 1882. Noteringen hade inte följt med till kommande kyrkböcker varför jag inte funnit detta tidigare.

Källan, ett fotavtryck på ett överkast var väl lite udda men lärdomen är att man inte ska förkasta något, inte ens ett litet barns fotavtryck.

Min lärdom är att de flesta uppslag jag fått är värda att kontrollera. Trots att vi nu har flera verktyg i vår verktygslåda och senast fått möjlighet att använda DNA kan det ändå bli fel. Genom åren har jag även lärt mig att man måste vara lyhörd för släktingars önskemål. Någon kanske inte vill ta ett DNA test och andra har synpunkter på information som lagts ut. Jag försöker vara försiktig med känslig information och lägger inte ut detta i mitt träd. Vad känslig information är har vi nog alla lite olika definition på. Jag har blivit kontaktad vi mail av en person som hade synpunkter på mitt släktträd. Han var en släkting i en ingift gren långt från mig. Han verifierade vår släktskap men meddelade att hans syster inte ville finnas med på bild. Bilden hade jag funnit på nätet och troligen från deras eget släktträd. Visst ska man verifiera och få godkännande när man lägger ut information och bilder men så blir det inte alltid och så hade det inte blivit i detta fall. Bra då att släktträdet ligger väl synligt och sökbart på nätet så andra kan se, kontrollera och be mig rätta. Jag beklagade och naturligtvis  tog jag bort bilden på hans syster.

Ulf Sandström ”Keiller”

(Barnbarns barnbarn till Alexander Keiller som kom till Sverige 1825.)

av Annki Österman

Vem var min farmors far?

Alma på väg hem från Amerika

Min farmor Gully föddes i Stockholm i juni 1901. Hennes mor, Alma Charlotta Petersdotter var då 27 år och hade året innan flyttat till Stockholm från Algutsboda i Småland. Alma arbetar först som piga hos Georg & Gustaf Steinwall, källarmästare och ägare av Operakällaren i Stockholm. Alma kommer efter att ha fått sin dotter att arbeta som cigarrarbeterska hos Hellgren & Co på Götgatan i Stockholm.

Operakällan runt 1900, Stockholms stadsmuseum

Någon gång i september/oktober år 1900 har hon en liten flirt med en kypare på ovan nämnda restaurang. Så, 9 månader senare föds min farmor. Alma försöker att själv ta hand om sin dotter men det är ekonomiskt omöjligt, vid 1 års ålder kommer hon först till ett fosterhem men därefter kommer hon tillbaka till sin mor. Alma får svårt att ta hand om sin lilla dotter då hennes lön på mellan 8.50-10.00 kr /vecka inte räcker till. Hon ansöker då om bidrag och får i mars 1903 tilldelad 8:00 kr/ månad i 6 månader.

Stockholms stadsmuseum

Dock blir bördan för tung och i november lämnas lilla Gully till en familj som har flera fosterbarn, men den 24 dec 1903 kommer hon äntligen till sina nya föräldrar, Lars Otto och Anna Lovisa Larsson.  Jag vet inte om hon själv, eller min pappa, visste att det inte var hennes biologiska föräldrar. Men hos dem växte hon upp, och jag tror det var ett kärleksfullt hem. Min Farmor dog 1971 då jag var 11 år så jag visste väldigt lite om henne och hennes bakgrund. När man börjar släktforska är det ju ganska vanligt att man startar med sina mor och farföräldrar, och så gjorde även jag.

Farmor Gully

Men – nu hade jag följt Alma, som sedan gifte sig, men inte fick några fler barn, och efter några år skiljde sig och emigrerade till USA.

Då kommer ju frågan – Vem var min farmors far? Det fanns ingenting i kyrkböckerna som gav några ledtrådar alls. Jag tog mig till Stockholms stadsarkiv och frågade om råd. Barnavårdsakter fanns ju inte ännu, men jag fick rekommendationen att se om det fanns någon typ av socialakt/anteckning. Jag beställde det jag kunde med de uppgifter jag hade. Det jag fick tillbaka var ett enda dokument…  ”Delegerande för bev. (beviljande) af fattigvård”

Och där, där fanns kanske en liten ledtråd… ”Fader, Kyparen å operakällaren, H(e)sselqvist”! Ja men nu fanns det väl ändå lite mer att gå på… Men vem i helsike var Kyparen Hesselqvist? Jag tror jag granskade varenda man som rimligtvis kunde vara en kandidat men jag hittade ingen som var lämplig. Börjar efter ett tag fundera på … står det verkligen Hesselqvist?…. eller… kan det stå Hasselqvist?

Då jag tagit flera DNA test, började jag se om det kunde finnas några ledtrådar via detta. Hittade några träffar som jag kunde härleda till moderns sida, men även flera som jag verkligen inte kunde härleda till någon alls. Resultaten av dessa DNA test ger tyvärr mig inte så mycket i jakten efter min farmors far, bestämmer jag mig därför att även ta ett test på Ancestry.  Ooops… nu börjar det visst ramla in några amerikanska matcher … och det finns HASSELQVIST bland träffarna, men även svenska matcher där det står att de är på ”faderns sida”. Dock gäller det ju här att skilja på farmors mors och fars sida.

Moderns sida kan jag lätt skilja ut då jag hittat hennes mor via pappersforskningen. De mest intressanta träffarna ligger på mellan 105-193 cM. Börjar gå igenom träffarnas släktträd och hittar ganska snart en gemensam nämnare, ibland med efternamnet Hasselqvist, och ibland i amerikaniserad form, Haskell… Mannen är född i Sverige, och nu gäller det att kunna koppla honom till min farmor. Tillbaka till kyrkböckerna i Sverige. Följer honom från Tillberga där han föddes 1881 till Stockholm september 1900 då han lämnar Sverige och emigrerar till Amerika och där då kallar sig för Haskell.

Mannen kom till Stockholm i november 1898, 17 år gammal, han flyttade då till Ladugårdslandet där han fick tjänst hos Greve Wachtmeister på Majorsgatan som betjänt.

Blanche´s café 18986, konstnär: Viktor Andrén

Under år 1900 kommer han att jobba som kypare på Blanche Café.  Caféet låg precis jämte Operakällaren och öppnades 1868 av Theodor Julius Blanche. Samme man var chef på Operakällaren 1866-1867. Det var alltså här min pusselbit började falla på plats. Den 14 oktober 2020 kom det slutliga beviset! Det som blev det avgörandet var sökandet i Mantalslängderna i Stockholm där jag tillslut hittade ”beviset” på att Gottfrid Julius Hasselqvist var den som på dokumentet om beviljande av fattigvård stod som ”Kypare å operakällaren”, även om det på dokumentet står att det var Blanche Café. Detta tillsammans med de DNA matcher jag fick på Ancestry gjorde att jag nu kunde bekräfta vem som var min farmors biologiska fader!

Jag brukar skämta och säga att den lilla kärleksstunden med Alma var kanske det sista Gottfrid gjorde i Sverige innan han satte sig på båten till Amerika, för ganska exakt 9 mån efter det att han emigrerade föddes alltså min farmor.

Gottfri Julius Haskell med en av sina döttrar

Nyfiken som jag är tog jag kontakt med en av de amerikanska matcherna, en man som jag delade 113 cM med. Han står som min fars halvkusin. John som han heter, svarade direkt och jag fick helt plötsligt en massa information, inkl. foto på min farmors biologiska far! Jag är ganska övertygad om att han aldrig fick veta att han hade en dotter i Sverige… men fler barn fick han… med 2 fruar…. samtidigt!

Betty Lue Haskell, Halvsyster till farmor Gully

Jag fick även ett foto på en av min farmors halvsystrar ”over there” och det finns helt klart en likhet mellan dem.

Lyckan man känner när man äntligen hittat denne ”okände fader” är ju helt fantastisk. Den kvällen, när jag helt plötsligt hade hans namn framför mig skrev jag ett inlägg på en av släktforskargrupperna på facebook:

” Synd att jag inte kan köpa en triss nu i kväll… för…. Plötsligt händer det!!!!       Trodde inte mina ögon när jag precis hittade min farmors okände far!! Har haft honom som ”misstänkt” ett tag… men med hjälp av alla tänkbara medel (pappersforskning & DNA) fick jag det äntligen bekräftat Mannen, Gottfrid Julius Hasselquist, jobbade på det anrika Blanche’s Café vid Operakällaren/Operaterrassen. Kan vara så att min farmor blev till hans sista natt i Stockholm – han emigrerade till Amerika september 1900 och farmor föddes juni 1901 ”

Den responsen jag fick på facebook var helt otrolig! För – jag tror att (nästan) alla släktforskare sitter med någon okänd ana som man gärna vill hitta! Och när man gör det … ja då …… 😊

Lycka till med er forskning och hoppas ni får uppleva samma känsla som jag fått göra!

av Mimmi Norbeck

Min svärmor Anna föddes i Innsbruck 1909, och det är om hennes liv den här berättelsen handlar. Eftersom vi inte pratade med Anna om hennes svåra år har jag själv forskat fram hennes barndoms omständigheter.

Jag träffade bland annat på en bok av Helena Bergqvist som heter Alla dessa barn och som beskriver Helenas mormor, som också kom till Sverige som krigsbarn från Wien i anslutning till första världskriget. Boken beskriver även Röda Korsets insats för att samla in kläder och mat till Wien, men också att placera krigsbarn kortare eller längre perioder för att äta upp sig. Barnen skulle vara mellan 9 och 14 år.

På den här bilden ser vi Anna 7 år och hennes lillasyster Hedwig 3 år. Den är tagen 1916 i Wien mitt under första världskriget.

Pappan, Johan Anton Witzmann, som var militär, hade förflyttats till Wien vid krigsutbrottet 1914, för att arbeta i intendenturen.

Flickorna kommer efter 1915 tillsammans med sin mor Hedwig Maria Knechtl. Men nu börjar vi från början.

Innsbruck Foro: Mathias Bigge Wikimedia Commons

Anna föddes i Innsbruck 1909, och har berättat att hon hade en lycklig barndom där, och att morfar Alois och hon var de bästa vänner. De strövade omkring i staden och dess omgivningar. Alois berättade många sagor och legender för Anna, som hon sedan har berättat för mina barn, hennes barnbarn.

1914 bröt kriget ut och Anna har berättatatt hon såg sjungande soldater med gula rudbeckior i gevärspiporna, som marscherade till tåget där de lastades i blomstersmyckade godsvagnar.

Vorgartenstrasse 196

I Wien bodde familjen på Vorgartenstrasse 196. Enligt Anna hade de det ganska bra, trots ransoneringarna. Hennes pappa kunde åka till sin pappas bondgård i Gr. Gerhardts vid den dåvarande tjeckiska gränsen och hämta lite livsmedel. När lillebror Hans föddes 1917 fick deras mamma lite extra tilldelning bland annat av mjölk.

Anna har inte berättat något om de svåra omständigheterna i Wien under kriget. För min familj kändes det inte möjligt, att prata med henne om det.

Men det rådde nöd i Wien och 1918 skickades Anna, 9 år gammal, som krigsbarn till Schweiz för 8 veckors vistelse. Där grät hon av hemlängtan i tre dagar, sedan var allt bra.

När Anna kom tillbaka till Wien var nöden fortfarande stor. Arbetslösheten var utbredd och det var mycket ont om mat och bränsle. Många familjer använde dagarna för att samla ved på landsbygden.

1920 fick Anna, 11 år gammal, komma med Rädda Barnen som krigsbarn till Sverige

Barnen transporterades i välorganiserade tågresor till Sverige. Annas resa var en samordning mellan Rädda barnen och Röda Korset.

På riksarkivet i Arninge fick jag fram två arkivlådor med dokument att söka igenom.

Många blad var det. Plötsligt kunde jag läsa Anna Witzmanns namn. Hon kom med den andra transporten i januari 1920. Hennes nummer i listan var 937.

Anna kom till familjen Stenbeck i Herrljunga och vistades där från januari till september 1920. Hon blev mycket väl omhändertagen och trivdes bra. Hennes syster Hedvig kom i april samma år och stannade till hösten 1921.

1922 skickades Anna till Winterswijk i Holland. Hon bodde i sju månader hos modisterna Josefine och Pauline. Därefter återvände hon till Wien.

1923, när hon var 14 år gammal, kom hon åter till familjen Stenbeck för att bli kvar hos dem som fosterbarn.

Hon utbildade sig bland annat på folkhögskola i hemkunskap och senare vid Stockholms tillskärarakademi. Där lärde hon sig mönsterritning och tillskärning för damkläder.

Hon gick också en liknande kurs i Borås för herrkläder. Hon arbetade därefter som mönsterritare på en trikåfabrik och senare som föreståndare.

1934 ansökte Anna om svenskt medborgarskap. Det krävdes intyg från kommunalkassören och ordföranden i municipalnämnden att Anna inte hade några skulder.

Landsfiskalen i Herrljunga distrikt intygade, att Anna hade arbets- och uppehållstillstånd. Han meddelade också att han inte hade något att erinra mot bifall av ansökningen.

Hon behövde också visa att hon hade god vandel, kunde försörja sig och att hon kunde svenska.

13 april 1934 skickades ansökan om svenskt medborgarskap till Konungen.

Den 27 april 1934 blev Anna Witzmann svensk medborgare. Dokumentet är undertecknat av konung Gustav V själv.

Anna flyttade 1938 till Ulricehamn och träffade där Bo Norbeck, som hon gifte sig med 1939 och levde sedan ett långt liv med barn och barnbarn.

Bild på Anna 1916 respektive på ålderns höst

Anna avled på Lidingö den 2 maj 2006.

Källor

Annas egna berättelser

Boken: Alla dessa barn av Milena Bergquist

Arkivcentrum Örebro län

Svenska Röda Korsets arkiv – Krigsbarnsbyrån

Justitiedepartementets arkiv

Församlingsböcker från Herrljunga, Falköping, Ulricehamn och Lidingö

av Eva Edberg

Karl Gustaf Adolf Tunon, Bengt Tunóns fotoalbum

Karl Gustaf Adolf Tunon föds 1892 på skattegården Fresta nr 1 i Alunda. Hans far Johan Tunón är bonde och han har två systrar och två bröder. Han kalldes alltid av de sina för Kalle.

Ur Svenska gods och gårdar, gården såldes 1936 av Gustaf Tunón

Han går i Marma folkskola i Alunda, som låg cirka 3 kilometer bort. Medan han läser till konfirmationen börjar han som elev i sadelmakar- och tapetseraryrket hos sadelmakare Axel Morin i Klev, den närmaste byn till Fresta.

Kalle spelar schack med Gustav, Bengt Tunóns familjealbum

Han konfirmeras 1906. Efter fem år är han färdigutbildad sadelmakare och tar arbete inne i Uppsala hos sadelmakare E.V. Ahlström 1911 där han är i 1 år och 8 månader.

Ur Svenska Dagbladet 1914-12-04

Sedan bär det av till Saringe i Tuna socken och AB G E Tunelius borstfabrik och Co, där han arbetar som sadelmakare. I december 1914 brinner fabriken ner till grunden. Som tur vad klarade sig alla. Nu får Kalle jobb på deras fabrik i Tierp i stället. Där blir han föreståndare för sadelmakeriet. Han stannar i två år och återvänder sedan till hemmet.

Sadelmakarklämma, Upplandsmuseet

1920 har han träffat den sex år yngre Gertrud Ingeborg Bremer som kommer från Skoby i Alunda. De gifter sig den 9 maj och några månader senare flyttar de till Stora Tuna i Dalarna. Det blir en kort sejour där för i slutet av 1921 bär det av tillbaka till Uppland och Ärentuna fortfarande som sadelmakare.

Där stannar de i fem år och bor i Stor Vreta på bland annat på Rosenlund och Fridhem. Därifrån flyttar de slutligen till Uppsala.

Tapetserarverkstad i Uppsala, Wikimedia

De flyttar först in på Auroragatan 9, men sedan till Västra järnvägsgatan 19. Karl har nu bytt yrke till tapetserare. Det är ju lite närbesläktade yrken men man arbetar med stoppade möbler i stället för sadlar.

Tapetserarverkstad, Upplandsmuseet

Äktenskapet är tydligen inte så lyckligt för de flyttar isär och skiljer sig 1929. Gertrud får en dotter 1931 och gifter om sig 1932 med barnets far som är kapellmästare i stadens musikskola. Kalle bor nu på Stiernhjelmsgatan och har öppnat eget tapetserarföretag.

Utdrag ur Församlingsboken för Uppsala Domkyrkoförsamling

I församlingsboken står en intressant anteckning. De har mottagit ett dokument där det står att Kalle är gift med den estniska medborgaren Olga Emilie Rammi enligt utdrag ur äktenskapregistreringen i Koiola kommun genom Statistiska Centralbyrån.

Vid lite undersökning om SCB:s roll visades det sig att de har haft ett äktenskapsregister från 1917, som sedemera lämnats över till Skattemyndigheten. Kravet på ett sådant register infördes med en ändring i äktenskapsbalken.

Esperantoinstitutet i Haag; Wikimedia

Det visar sig att Kalle har åkt till Haag för att utbilda sig till lektor i esperanto vid institutet där. När han återvänder till Uppsala börjar han undervisa i esperanto i Uppsala med omnejd parallellt med sitt tapetserararbete.

Stockholmsutställningen 1930, Wikimedia

På sommaren 1930 är han guide i esperanto på Stockholmsutställningen. Året därpå åker han med en gruppresa i esperanto till Dorpat (numera Tartu) i Estland. Det är där Olga bor. Institutet i Haag skickar sedan Kalle till Estland på två år för att undervisa i esperanto. Där gifter han sig med Olga och stannar sedan kvar i Estland.

Kanske har han redan tidigare träffat Olga på någon världskongress, vilket deras son Sven vet att berätta. Vilken konferens är dock dolt i dunkel. Både Kalle och Olga har studerat esperanto sedan slutet av första världskriget.

Världskongresser i Esperanto, Wikimedia

Vad är då esperanto som blev så livsavgörande för Kalle och Olga? Ludwig Zamenhof, en ögonläkare i Warszawa, tänkte att om alla på jorden har ett gemensamt andraspråk så skulle färre missförstånd uppstå och kanske medverka till fred på jorden.

Esperantoalfabetet, Wikimedia

Själv växte Ludwig Zamenhof upp i en stad där det förekom fem olika språk, polska, ryska, vitryska, tyska och jiddish. Han funderade först på att använda latin, men det hade för krånglig grammatik. Därför konstruerade han ett romanskt språk med inslag av germanska och slaviska ord, språket esperanto.

Det spred sig och ett förbund bildades och världskongresser startade 1905 och dessa pågår fortfarande varje år.

Olga, Peter Tunóns fotoalbum

Vem var då Olga? Hon föddes 1899 i Meeri Möis som dotter till Kusta Rammi född i Meeri Möis 1847 och död 1912 och Marie Liiw född 1856 i Vana-Suslejpa och död 1938.

Olgas betyg från lärarseminariet, i Katarina Tunóns ägo

Olga utbildade sig till småskollärarinna och arbetade som sådan när hon träffade Kalle.

Meeri Manor, Wikimedia

Kusta är samma namn som Gustav på svenska. Kusta arbetade på Meeri Manor, en stor herrgård och bodde hela sitt liv i Meeri Möis, Tartu kommun.

Hela familjen, Peter Tunóns fotoalbum

Kalle och Olga gifter sig alltså 1932-03-01. Drygt ett år senare får de tvillingsönerna Sven och Rein.

Sven och Rein med grisar, Peter Tunóns fotoalbum

Först bor de på en bondgård i Põlva, som bland annat har grisar. som barnen gillar att ungås med.

Rein med en kvinna som bodde på gården i Põlva , Agneta Tunóns fotoalbum

I slutet av 1930-talet börjar krigsmullret i Europa med Adolf Hitlers ambitioner att göra Europa tyskt. Sovjetunionen börjar placera krigsmaterial på estnisk mark redan före kriget och 1940 ockuperar de Estland som estniska SSR.

Gården i Põlva, Agneta Tunóns fotoalbum

Gården i Põlva blir exproprierad av Sovjetunionen och ombildas till Kolchos.

Ladan i Põlva som Kalle byggde enligt Rein, Agneta Tunóns fotoalbum

Familjen får lov att flytta och hamnar i Petsari nära ryska gränsen, som idag ligger på den ryska sidan och heter Pechory.

Karta över Petsari, Wikimedia

Här får Kalle arbete som kontorschef på Linter & Morells tryckeri. Olga arbetar som lärarinna och båda arbetar också på en restaurang enligt sonen Sven. Dessutom har Kalle en liten tapetserarverkstad i hemmet.

Villan i Petsari, Agneta Tunóns fotoalbum

De bor i en villa i utkanten av Petsari med en trädgård och en stor fotbollsplan på andra sidan gatan. Restaurangen ligger inne i staden vid ett av torgen och en liten bit från deras bostad ligger ett gammalt ortodoxt munkkloster.

Grekisk ortodoxa munkklostret i Petseri, Wikimedia

Olga är konfirmerad och har begått nattvarden i den Lutherska kyrkan i Meeri Möis. Sven berättar att de brukar gå i den lutherska kyrkan i Petsari på söndagarna.

Nu kommer tyskarna och åren 1941-1944 är landet ockuperat av dem för att tas över igen av Sovjetunionen i september 1944.

En tysk officer, Wikimedia

Sven har upplevt både ryssar och tyskar i sin hemort och uppfattar ryssar som sluskar men tyskar som prydliga och ordentliga som håller många parader. Han kommer också ihåg att de hälsade med Hitlerhälsning.

SS-Hauptsturmführer, Wikimedia

Under den tyska ockupationen inhystes tyska officerare i de större estniska bostäderna, så Kalle och Olga har en tysk officer som inneboende. Tysken har tillgång till bil, så pojkarna får åka med någon gång vilket är ett stort äventyr. Sven kommer särskilt ihåg de skinande svarta stövlarna hos den tyske officeren.

Ryskt bombplan Iljushin DB-3, Wikimedia

Eftersom de bor så nära gränsen och det blir skärmytslingar mellan tyskar och ryssar är det en ständig oro att träffas av en bomb. En sådan slår ner i en trädgård i villaområdet, och gropen byggs om till ett splitterskydd. Sven kommer ihåg att de sprang dit så fort bombplan var på gång.

Flera munkar i klostret dödas av bomber och muren till klostret får också fungera som splitterskydd vid plötsliga anfall. Sven lär sig höra skillnad på tyska respektive ryska krigsplan.

Patroner, Digitalt Museum

Det måste ha varit många oroliga dagar och nätter under dessa år. Sven berättade också att han och Rein hade hittat patroner på en vind som de försöker få fyr på och lyckas. Den blev helt oregerlig och far runt och Rein får en ytlig skada av den. Det var ju inte lätt att förklara för föräldrarna.

Familjen med mormor, Peter Tunóns familjealbum

När tyskarna börjar dra sig tillbaka är det bara en tidsfråga innan ryssarna skulle ta över igen, så Kalle och Olga beslutar att fly till Sverige. Rein berättade att de grävde ner symaskinen och en del silver i trädgården innan de flydde.

Flykten bjöd på strapatser. Först åkte de tåg på nätterna och gömde sig i dikena på dagarna för att ta sig till Tallin. Där lyckas de ta sig ombord på fiskebåten Triina den 20 september.

Båten Triina, ur Estonian 1944, Wikimedia

Båten var överfull och ver den sista organiserade farkosten som lämnade Estland innan ryssarna tog över. Sven berättar att de från båten kunde se hur ryssarna halar den tyska flaggan och hissar den sovjetiska i stället, så det var nog i sista sekunden de kom i väg.

Doverstorp flyktingförläggning 1944, Wikimedia

Efter några hemska dygn i en öppen båt på havet landar de ivid bryggan Brevik i Stockholm den 22 september. Rein berättar att han var så förundrad över all belysning i Stockholm, eftersom mörklåggning rått i Estland under så lång tid.

De förs till Frälsningsarméns anläggning Myrorna. Rein berättade att de fick choklad och limpa när de kom fram. Han hade aldrig ätit sött matbröd förut. Där genomgår de en läkarundersökning för att skickas vidare till Älvesta flyktingläger dagen därpå. Där sitter de i karantän i 14 dagar.

Doverstorps flyktingförläggning idag, Wikimedia

Sedan bär det av till Doverstorp, Sveriges största flyktingförläggning under andra världskriget. Där stannar de endast 2 dagar för att den 10 oktober färdas vidare till STF:s vandrarhems flyktinganläggning i Sigtuna. Där blir Kalle biträdande lägerchef och de stannar till 29 mars 1945.

Kalles syster Jenny, Bengt Tunóns fotoalbum

Kalles syster Jenny bor i Sigtuna och hon hjälpte kanske Kalle att få arbete för 1 mars 1945 börjar han som diversearbetare på Sigtunastiftelsen. 17 juni byter han till eldare på Socialtjänstens sjukhusförläggning resten av året. De flyttar in på Stora gatan 48 i Sigtuna 29 mars 1945 och där bor de till 1 november.

Olgas estniska i Peter Tunóns ägopass

Första november flyttar de till Prästgatan 8.

Olga har fått bröstcancer och hamnar på sjukhus. Sven berättar att de besökte henne ofta på sjukhemmet. Hon avlider den 10 juli 1946.

I församlingsboken är det tydligt skrivet att de är statslösa, vilket alla estniska medborgare blev när de flydde Sovjets ockupation av Estland och landet upphörde.

Sigtuna humanistiska, Wikimedia

Kalle får arbete som biträdande vaktmästare på Sigtuna humanistiska läroverk Det är en internatskola, men hans söner får därför gå där mot ett specialpris för anställda och kan bo hemma. Båda sönerna utbildar sig senare till lärare.

Utlåtande om medborgarskap för Kalle och sönerna, Ur Utlänningskommissionens dossier om Karl Tunón

Nu ansöker Kalle om svenskt medborgarskap för sig och sina söner. Han blir intervjuad om sitt liv både i Sverige och Estland. Myndigheterna vid Utlänningskommissionen inhämtar uppgifter från arbetsgivare och arbetskamrater så långt tillbaka som 30 år tidigare. Den 25 juli 1947 återfår Karl sitt svenska medborgarskap samtidigt som sönerna också blir svenska medborgare.

Stora gatan i Sigtuna, Digitalt Museum

De flyttar tillbaka till Stora gatan 48. Kalle får 1951 sitt mästarbrev som tapetserare och öppnar en tapetserarverkstad . Han står mycket riktigt som tapetserarmästare i senare församlingsböcker. Cirkeln är sluten.

Kalles mästarbrev, i Agneta Tunóns ägo

Han gifter om sig med Elisabeth Emilia Lindkvist 1952. Hon är 13 år yngre och kommer ursprungligen från Skokloster. Hon är änka och med i boet flyttar dottern Birgitta född 1939. Sönerna flyttar hemifrån och Kalle pensionerar sig i slutet av 1950-talet. Han bor kvar på Stora gatan 48 till sin död 1970.

Rein behöll sin estniska hela livet och prenumererade på en estnisk tidning. Sven glömde bort språket.

Kalle lär ha varit en duktig nyckelharpsspelare och åkte runt i Uppland och spelade på olika tillställningar.

Sven med fru och söner på 90-årsdagen, Peter Tunons fotoalbum

Jag har haft stor hjälp Svens söner Peter med bilder, bevarade dokument och hans släktforskning samt av Håkan som intervjuat sin far.

Rein med fru och döttrar samt tvillingbarnbarn, Agneta Tunóns fotoalbum

Reins familj for runt i Estland när det blev fritt och besökte både gården i Põlva och bostaden i Petsari. De har fortfarande kontakt med en tremänning på Olgas sida. Reins minnen och bilderna på gårdar, mästarbrev och familjen har jag fått från Reins döttrar Agneta och Katarina.

Andra viktiga källor är kyrkböckerna samt de dossier som finns hos Utlänningskommissionen om både Kalle och Olga.

Flykten med båten Triina är beskriven i boken Estlandssvenskarnas flykt över Östersjön: flyktberättelser och namnförteckning över anlända 1940-1945 av Margareta Hammerman. I den finns familjen Tunón med i passagerarlistan.

Det finns också ett föredrag och en film om Triina på Estlandssvenskarnas förening, https://estlandssvenskarna.org/historik/berattelsen-om-triina.

Jag som har släktforskat och skrivit är svärdotter till Mary Tunón gift Sundin, som var brorsdotter till Kalle.

av Monica Andersson

Kristina Hermansdotter föds den 8 mars 1875 i Skåpesund i Valla församling på Tjörn. Hennes föräldrar är Herman Pettersson och Anna Katarina Rutgersdotter.

Herman arbetar som färjkarl i Skåpesund, sundet mellan Tjörn och Orust. Färjan är sedan 1938 ersatt av en bro. Kristina föds som nummer sex i en barnaskara som till sist blir elva stycken. Familjen består av sju döttrar och fyra söner.

När Kristina är 6 år flyttar familjen en liten bit från Skåpesund till Östra Näs där hennes far har blivit torpare.

Färjan över Skåpesund, Digitalt museum Foto Dan Samuelsson

Hon tar tjänst på Hvaler när hon är 17 år enligt en uppgift i Hvaler Bygdebok, men det avspeglas inte i kyrkböckerna. Hvaler är ett stort ö-komplex söder om Fredrikstad och i jämnhöjd med Sverige norr om Strömstad, men tillhörande Norge. Kanske var det ett sommararbete. På den här tiden behövdes inget pass i Sverige varken för inrikes eller utrikes resor. Dessutom var Sverige och Norge i union.

Ögruppen Hvaler

Vid 22 års ålder tar Kristina ett avgörande steg i livet. Den 8 oktober 1897 lämnar hon Sverige och emigrerar till Norge. Hon reser över gränsen via Fredrikshald (nu Halden) och anländer i november till ögruppen Hvaler i Østfold fylke troligen via Fredriksstad.

Hon har bevisligen träffat sin blivande make innan hon flyttar till gården Röte på Kirköy, en av de stora Hvaleröarna, för då är hon höggravid. Hon föder deras första barn 19 december 1897, samma dag som de gifter sig. På den här tiden finns ju inga broar eller tunnlar mellan öarna som idag, så det torde ha varit en strapatsrik resa bara någon månad innan nedkomsten av första barnet.

Digitalarkivet, utdrag ur vigselboken

Hennes make Karl Kristian Karlsen är en lokal styrman från Røtet på Kirkøy. Han är tre år äldre än Kristina. Hans far August Carlsen föddes i december 1839 i Blådjuperöd i Brastad, Bohuslän. August Carlsson är utomäktenskaplig son till Christina Jacobsdotter och växer upp hos sin morfar. Han flyttar till Hvaler 1856, men är tillbaka en kort sväng i Brastad 1861-1862. Han gifter sig 1863-03-13 med Petronella (Nella) Pedersdotter född 1834 i Näsinge i Norge dotter till Peder Pedersen. Augusts efternamn ändras till Carlsen i Norge.

Vardö hamn 1881, Store norske lexikon

August har blivit lättmatros, men 1870 köper han gården Rötet av en änka för 400 kronor. August och Nella får sedan åtta barn tillsammans varav Karl Kristian är nummer sex. August är hela tiden på sjön, men 1888 är olyckan framme. Han arbetar då som båtsman på barken Hanna av Fredrikstad som är på väg från Liverpool med salt till Vardö, längst upp vid Norra ishavet. I samband med revning av seglet faller han i vattnet och drunknar. Nu får Karl Kristian och hans yngre bror som är fiskare hjälpa till med försörjningen. Karl Kristian tar över Rötet 1897.

Digitalarkivet, Halvards födelsenotis

Karl Kristian och Kristinas första barn heter Halvard och tar sig senare efternamnet Stafsengen. Barnaskaran på Rötet blir stor. Under åren 1900-1914 föds Karl Kristoffer, Nelly Katrin, Rut Sofie, Asbjørn, Kaspara, Nora Kristine, Paul Johan och lille Sverre, som dog endast fem år gammal. Karl Kristians mor bor kvar hos dem på undantag.

Hvalers kyrka

Karl Kristian Karlsen har blivit fiskare igen och 1911 skaffade han motorbåten Nordstjerna för sitt fiske. Tyvärr går han i konkurs 1923. Då blir Røtet överförd till hustrun Kristine för 3000 kr. Karl Kristian får övergå till att fiska igen utan eget företag.

Graven, Gravminnen Slekt og data

1946 blir dottern Ruth Sofie Karlsen ensam arvinge med syskonens samtycke. Kristina dör 2 maj 1948. Karl Kristian blir riktigt gammal och dör först 5 oktober 1965, vilket fram går av deras gravsten. Då tar Ruth Sofia över gården Rötet.

Stenhuggeri Bovallstrand Bohuslän 1924, Digitalt museum

Detta var två exempel på att nationsgränserna inte betydde så mycket för de som bodde i gränslandet. En stor grupp bohuslänningar som emigrerade till Hvaler var stenhuggarna. Hvaler hade behov av granit till bygge av hus, vägar och kajer. Dessa arbetstillfällen lockade många från Bohuslän att emigrera i slutet av 1800-talet. Folkräkningen i Norge år 1900 visar att bland stenhuggare på Hvaler var 168 svenskfödda men endast 84 var födda på Hvaler.

Jag har hämtat mina uppgifter i de svenska kyrkböckerna, i de norska folkräkningarna och kyrkböckerna i Digitalarkivet, gravminnen hos Slekt og data och Hvaler bygdebok (1) B.1 Gårder og slekter.

av Nina Tilander

Peter Ljungqvist

Då vi funderar på varför man utvandrade kom jag och tänka på min gammelmorfar Per Ljungqvist som var över Atlanten två gånger men återvände båda gångerna till Sverige.

Jag har berättat om honom förut i Svenska Släktakademiens Tema om Fastigheter, kartor och byggmiljö. Den hittar på vår Youtubekanal under rubriken Eremitemåla dess gårdar och hus.

Passagerarlista för Per Johansson 20 år och Frans Johansson 24 år

Per for första gången över Atlanten med sin bror Frans. Det står i utflyttningslängden den 17 mars 1897 att de far till Nordamerika. De åkte från Göteborg till England och vidare från Liverpool till Sankt John, New Brunswick i Kanada dit de anländer den 8 april 1897. De åker med båten Ontario.

Sedan bär det vidare till Lindeborg i Kansas, USA. Per stannar i fyra år innan han återvänder till Sverige för att göra militärtjänsten. Frans, som är fyra år äldre, har redan klarat av sin militärtjänstgöring 1894, så han stannar i USA.

Frans blir amerikansk medborgare men 1924 i maj återvänder även han till Sverige och stannar. Frans skaffar aldrig någon familj utan jobbar inom jordbruket hela livet.

Washington Avenue 1910 Foto: Minnesota Historical society Photograph Collection

1903 åker Per igen över Atlanten. Denna gång har han med sig sin fästmö Elin och sin andra bror Johan August. De anländer till Boston den 24 mars 1903. Johan August har skrivit att hans bror Frans Oscar bor i Minneapolis. Det är dit de ska till 20 Washington Avenue. Per Ljungqvist har skrivit att det är hans ”hem”. De har 20 dollar var på fickan.

De bosätter sig hos sin bror men efter fyra år flyttar de till 208, 29 ½ Street West.

Per med bror Johan August Foto: Privat album

Per och Elin gifter sig borgligt i juli 1903 på Elins 21: a födelsedag. De gör det säkert för att underlätta boende i Nordamerika.

Elin Rydman

Vigseln sker i Minneapolis courthouse.

Minneapolis courthouse 1903 Foto: Historical Pix

Jag lyckades hitta deras vigselbevis också.

Minnesota County Marriges 1853-1953, Familysearch

Jag hittade en annons i The Minneapolis Journal som säger allt om varför Per åker hem till Sverige 1902 och hämtar Elin.

Minneapolis Journal 16 july 1903

Vad Per arbetar med 1903 då han kom till USA vet jag inte exakt, men han har skrivit i sin journal att han jobbar på ett Streetcar company, ett spårvagnsbolag. Det var inte lätt att tyda hans svengelska men med hjälp av kolleger i föreningen lyckades vi tyda det.

Han skriver följande i sin journalbok:

Här är vår tolkning: Förste januari 1907 sedan står hans adress 208 (är husnumret) 29 ó street West Minneapolis. Minnesota. Han arbetar för Tomlares, men eftersom Per skriver de folk säger och inte vad det egentligen heter, så menar han ägaren av bolaget Thomas Lowry 1907. I folkmun kallades det Tom´s Streetcars enligt vad jag läst om företaget.

Meningen avslutas sedan med Streestcar company och där arbetar han med smedshjälp på 31 street och Necklet som egentligen heter Nicollet. Där låg nämligen verkstaden.

Twin City Rapid Streetcars sit at 3110 Nicollet avenue Minneapolis: Foto: Courtesy of the Minnesota Historical Society.

Idag finns inget kvar av spårvagnshallarna eller verkstaden, det jämnades med marken 1986.

Man byggde dessa spårvagnar/streetcars mellan 1880 – 1950. 1880 drogs de av hästar och 1889 blev spårvägen elektrisk. 1954 lades företaget ner.

Per förde en noggrann journal i några år över inkomster och utgifter. Den boken jag har börjar 1906 och avslutas den 23 oktober 1907.

I journalboken ser man att han skriver vad jag kallar svengelska. Till exempel har han stavat sitt efternamn Youngqvist.

Han för in hur många dagar och timmar han jobbar samt vad han tjänar, dala som jag tolkar är dollar, men säger man det på svengelska blir det dallar, ha ha.

Sedan ser man vad de köper såsom mjölk, kjol och skjorta. Dagar förkortar han som de låter Sönda i stället för Söndag. Gråsery ja Grocery , sedan Grossri och han skriver inte kött utan beef.

Hans stavning är ju ganska rolig. Det tog min ett par gånger att läsa samma saker innan jag förstod vad det stod. Härkut – haircut, jo håret måste också klippas.  Jag kan ta upp massa olika ord han svängde sig med.

Inte konstigt att man inte hittar folk då man söker eftersom i bröllopsannonsen i tidningen 1903 står han som Peter Youngqvist, men på hans gravsten står det Per Ljungqvist.

Han börjar med 2 dollar om dagen och 2,85 dollar då noteringarna slutar 1907. På en månad ser jag att han tjänar ca 60–70 dollar och har utgifter på 40–50 dollar. Deras hyra ligger på 8 dollar i månaden och slutar på 15 dollar 1907 i noteringarna.

Tyvärr hinner de aldrig komma in i någon cencus/folkräkning så jag vet inte om de bor kvar på samma adress hela tiden.

Jag kan inte utläsa hur mycket pengar han tjänade ihop i USA eller om hans fru jobbade. Men att de har sparat ihop pengar vet jag då de ser en framtid i Sverige tillsammans. De stannar i sex år och återvänder till Småland 1909.

1910 köper Per sin fars gård med pengarna han tjänat ihop i Nordamerika. Notering i den fina Journalboken visar att han köper den för 5000 kr den 25 mars 1910. Stavningen av tjöpesumma är lite egen.

Familjen framför gårdshuset Pers far Johan Peter byggde 1876. Detta foto tror jag är från 1910 då Per köpt gården för endast Pers äldsta broder Carl Johan är med på bilden. Frans och Johan August är kvar i Nordamerika.

Per och Elin står längst bak till höger och Pers bror Carl Johan står till vänster om Per. Pappa Peter sitter framför bröderna och hans nya fru Christina till vänster (Christina är Elins storasyster) och deras sju barn (två till kommer senare).

Äldsta broder Carl Johan är den naturliga arvtagaren av gården men han är förklarad som ”idiot” 1900, vilket är en hemsk benämning, som man använde förr för olika typer av handicap. Carl Johan arbetade som dräng i hela sitt liv, så arbeta kunde han, men var väl aldrig aktuell att ta över gården.

Johan Peter Israelsson

Gården har gått i arv från Per Ljungqvist farfar Israel Johansson som köpte gården 1836 och hans son Johan Peter Israelsson som tog över gården 1864. Den är den största gården i Eremitemåla.

Elin med vänner i köket

1914 bryts traditionen då Per säljer gården mycket på grund av att han skall försörja sin familj, fru och 2 små barn (fosterbarn) och sin fars nya familj, fru och nio barn.

Detta blev ekonomiskt ohållbart för min gammelmorfar Per. Hans far bor kvar i undantaget med sin familj.

Mormor med fosterföräldrar och fosterbror

Per fortsätter anteckningar om utgifter och sädessådd men inte i samma utsträckning som tidigare. Notering finns hur mycket varje gård i Eremitemåla rote får i bidrag att sköta vägen genom Eremitemåla.

Mormor och morfar med Per

Jag tror att Per var lite snål, eftersom han beklagade sig även på äldre dagar för min far angående vägbidraget att det var så litet så han upplät en del av sin vägsnutt/gårdsplan till roten att lägga sand på.

När han sålde sin gård fick han 11.000 kronor för den, så bra hävstång på 4 år, 6000 kr.

Här slutade Per sina dagar i ett torp vid sjön Yen i Eremitemåla. Där bodde han från 1947 till sin död 1967.

En berättelse av Ulf Sandström vars farmors farfar var Alexander Keiller.

Stockholm 2025-01-03

James Keiller var född 1760 och bosatt i Dundee Scotland. Han var min farmorsfar David Keillers farfar vars släkt långt tidigare hade invandrat från Irland.

I slutet av 1700 talet ville James Keiller gifta sig med Catharine Cable. Hennes föräldrar James och Margaret Cable tyckte inte det var ett bra val för deras dotter då Alexander inte hade någon speciell ställning i samhället.

James Cable (1739-1814), Catharines pappa hade gjort sig goda pengar som sjöman och Kaparkapten med regeringens godkännande att beslagta illasinnade fartyg (Sveriges motsvarighet var ”Piraten” Lars Gathenhielm även kallad Lasse i gatan).

Efter en tid när familjen James Cable hade lärt känna James visade det sig att han var en bra man och Catharine och James gifter sig med varandra den 14 februari 1797.

Att James blev gift med Catharine och blev en del i familjen Cable var säkert till stor hjälp när han senare själv blev skeppsredare. Han startade även det första Valfångstkompaniet i Dundee och fick då en gulddosa med inskription som sedan har gått i arv i släkten. James och Catharine fick 10 barn varav 2 dog tidigt.

Att den äldsta sonen ensamt tar över familjens verksamhet var vanligt i de flesta länder långt in på 1900 talet. I Sverige har vi det som kallas Fideicommiss där den äldsta sonen ensam ärver familjens egendom och är i formell mening innehavaren, men med en begränsad förfoganderätt. Denna form av arvsrätt är under avveckling i Sverige, men den gjorde att man kunde hålla samman godsen och förhindra avstyckning och försäljning. Men det gjorde också att övriga söner fick finna andra vägar i livet för sin försörjning. För döttrarna gällde det oftast att familjen hade goda kontakter och kunde finna en bra man, helst rik så att döttrarna kunde få ett bra liv.

Äldsta sonen James Jr Keiller ärver sin familj men han var nog inte den rätta mannen att ta över och driva familjens affärer vidare.  James Jr gifter sig ca 1790 med Jean Keiller född Neish som var en flicka från ”underklasssen”. De fick flera barn och Jean dör redan 1813. Familjen hade levt vidlyftigt och slösat bort en stor del av familjens förvärvade och betydande förmögenhet.

Bild: Ulf Sandström

Mellanbrodern David Cable född 25 juni 1802 blev officer i Indien och hade graden Major när han dog 17 november 1850 i strid. Yngsta sonen Alexander emigrerar till Sverige.

Sedan 1600 talet har flera perioder av invandring skett från Scotland till Sverige. Under början av 1600 talet kunde den svenska armen bestå mer än hälften av Skottar som kommit till Sverige för en tjänst i den svenska armen. Bland annat kämpade de tillsammans med Gustav II Adolf i det 30-åriga kriget under åren 1618-1648.

Efter att Göteborg anlades 1621 anställde Gustav II Adolf holländsk arbetskraft för att anlägga kanaler enligt nederländsk förebild. Kanalerna skulle hjälpa till att dränera marken och så att staden fick en fungerande hamn. Kanalerna gjorde att Göteborgs stadsbild ändrades till vad den är idag.

På 1700-talet var det skotska köpmän och entreprenörer som invandrade till Sverige varav merparten bosatte sig i Göteborg.

Orsaken till utvandringen var den politiska situationen i Storbritannien där Stuarts kungahuset störtats från den engelska tronen. Stuarts sympatisörer gjorde då uppror men blev då förföljda, deras egendom togs i beslag och flera avrättades. De som kunde flydde bland annat till Göteborg där det då fans en liten skotsk koloni. (Ni som läst Guillous bok Brobyggarna känner säkert igen detta).

Samlingen av skottar och engelsmän i Göteborg gjorde att Göteborg under den här perioden fick namnet Lilla London.

Under 1800 talet kom Skottarna till Göteborg och Sverige för att göra affärer och starta handel. Några stannade och startade en verksamhet här:

• Colin Chalmers tillsammans med Niklas Sahlgren startade Ostindiska kompaniet. Colin Chalmers gjorde även stora donationer så man kunde starta Chalmers högskola.
• James Dickson startade ett av de största och rikaste handelshusen under 1800 talet, med en omfattande export av trä och järn samt import av kolonialvaror.
• William Gibson startade Jonsereds Fabriker tillsammans med Alexander Keiller
• David Carnegie grundades Carnegie handelshus i Göteborg år 1803. Idag verksamt på finansmarknaden.
• Alexander Keiller startade Göteborgs Mekaniska Verkstad som blev Götaverken.

Orsaken till invandringen i slutet på 1800 talet var att Napoleon försökte krossa Storbritannien ekonomiskt genom en kontinentalblockad under det rådande Napoleonkriget 1799-1815. Napoleon hade misslyckats att inta England och nu skulle all handel med brittiska varor upphöra. På det sättet skulle Napoleon framtvinga fred. Storbritannien fann då andra vägar för handel och Göteborg fick en särställning som frihamn.

Napoleon och handelsblockaden mot England. Bilder från Wikipedia.

Industrialiseringen hade samtidigt tagit fart i Storbritannien och det förde med sig att man högg ner stora mängder skog. I takt med att landskapet förändrades och skogarna blev till bränsle blev virke en stor bristvara.

James Keiller såg möjligheter att expandera sin handel med Sverige. Han sände därför 1790 ut en av sina anställda som var en ung man endast 14 år vid namn William Gibson. Han skulle åka till Göteborg för att skapa kontakter och etablera handel med virke. William gjorde ett bra arbete för James och stannade i Göteborg där han snart startade egen verksamhet. James hade fått sina kontakter och åkte senare tillsamman med sin fru till Göteborg för att se över sina affärer. Han fann genom William Gibsons framgångar att det fanns goda utsikter för unga män att etablera sig i Göteborg.

Efter hemkomsten till Dundee rådde James sin yngre son Alexander att invandra till Sverige då hans möjligheterna i Dundee var begränsade, den äldsta sonen skulle ju ta över familjens verksamhet.

Alexander hade dock inga planer på att emigrera och flytta till Sverige. Han ville bli officer i Indien som sin mellanbroder och köpte därför en officersfullmakt. På den tiden kunde man köpa sig en anställning via en fullmakt, så även i Sverige. Då inga egentliga kunskapskrav fanns för att bli officer bemyndigades innehavaren av fullmakten att utföra sina uppgifter som officer och om nödvändigt använda våld.

Exempel på officersfullmakt och bild på officerare i Indien. Bilder från Wikipedia

Olyckligtvis för Alexander så hade mellanbroderns fullmakt gått ut och han blev hemförlovad från Indien. Mellanbrodern ville dock återvända till Indien och gjorde allt för att övertalade Alexander att avstå från sin fullmakt. Han fick hjälp av sin far James som ville att Alexander skulle åka till Sverige och inte bli officer i Indien. Alexander gav till slut upp och gav sin fullmakt till sin äldre broder.

Utan fullmakt bestämde sig Alexander att resa till Amerika. Där följde han bland annat med en indianstam på en lång jaktresa. Efter en tid såg han inte någon framtid i Amerika och återvände till Scotland och Dundee. Hans stora längtan till Indien för att bli officer fanns dock fortfarande kvar och därför köpte han åter en officersfullmakt.

Resan till Indien skulle gå via Portsmouth där han skulle gå ombord på en fregatt för transport till sin officerstjänst i Indien.

Dundee till Portsmouth är ca 80 mil vilket skulle ta ca 3 dagar med häst och vagn. Att segla från Portsmouth ’rund Afrika och till Indien skulle ta ytterligare minst 40-50 dagar. Googele maps och bild från Wikipedia

Det var en besvärlig resa inte bara för att den var lång utan för att väglaget på resan till Portsmouth var usel. De leriga vägarna gjorde att det som normalt tog några dagar nu tog avsevärt längre tid.

Bilder från Wikipedia

Alexander hade dessutom otur att vagnen fastnade i leran och gick sönder. När han äntligen kom fram till Portsmouth hade fregatten till Indien redan avseglad. Han blev naturligtvis ledsen och arg att ånyo missa sin resa till Indien och den efterlängtade officerstjänsten.

Långt senare fick han veta att han hade haft tur som fastnat i leran och blivit försenad på resan till Portsmouth. Fregatten som han skulle segla med till Indien förliste vid Goda Hoppsudden med man och allt och det var bara spillror som flöt i land och som visade vad som skett.

Exempel på skepp som förlist någon gång mellan 1850 och 1867. Foto: Tomasz Stachura/Baltictech

Detta var andra gången som Alexander försökt att ta sig till Indien och en officerstjänst utan att lyckas. Det gjorde att han slog militäryrket ur hågen och började i stället att arbeta på Neilson &Co i Dundees segelväveri 1818. Där fick han goda kontakter och samlade under några år viktig kunskap och erfarenhet som han senare hade stor nytta av.

1825 endast 21 år gammal invandrade Alexander till Göteborg och Sverige efter förslag och påtryckning från sin pappa. I Göteborg träffar han William Gibsson som då var 44 år och gift med Anna Catharina Wijk. Eftersom Alexander senare gifte sig med hennes syster Maria Lovisa Wijk fick dom starka band till familjen Wijk. Familjen Wijk var etablerad inom societeten i Göteborg och Olof Wijk som var bror till deras fruar var affärsman och riksdagsledamot vilket senare blev till stor hjälp.

Alexander får först ett arbete på företaget James Christies i Göteborg. Några år därefter söker William Gibson en partner för att etablera ett segelduks- och spinnerifabrik och vem var då mer lämplig än Alexander Keiller. Alexander hade ju goda kunskaper på området och William och Alexander startar ett segelväveri vid Wäder Sågen i Majorna ute i Masthugget 1826.

Wäder Sågen i Majorna ute i Masthugget. Vid älvstranden kunde segelfartygen förtöja och lätt lasta producerade varor.

Wäder Sågen var arrenderad av William sedan tidigare och här ordnade Keiller med maskiner till väveriet och gjorde sådana anordningar att väveriet delvis drevs av kvarnen. 1828 bildade man det gemensamma bolaget Gibson & Keiller.

Med ökad export fick man ytterligare tillväxt och segeldukstillverkningen var vid denna tid den största i staden. Detta krävde att man 1829 startade ytterligare en verksamhet i en inköpt kvarnbyggnad vid det oansenliga slussfallet i Fattighusån. Företaget Gibson & Keiller hade nu 21 vävstolar som skötes av 70 arbetare varav 12 var barn under 15 år.

Viljan att fortsätta sin expansion gjorde att Gibson & Keiller år 1832 köper mark i Jonsered ca 14 km från Göteborg mot Alingsås. En förutsättning var den nära relationen med familjen Wijk där.

Olof Wijk, bror till William och Alexanders fruar, var bulvan och den som förhandlade och skrev under köpekontraktet på 21 555 riksdaler. Familjen Wijk och deras kontaktnät och ställning i Göteborg underlättade naturligtvis till att affären kunde genomföras och finansieras. Även Alexanders pappa James Keiller i Dundee Hjälpte till med 1000 pund.

På den inköpta marken startar man Jonsereds Fabriker. Alexander som var ingenjören uppför ett tegelbruk så man kan bygga en fabrik samt bostäder till arbetarna. Han grävde en omtalad kanal som gav vattenkraft för driften och bygger även ett gasverk för belysning under mörka vinterdagar. De första maskinerna och personal för att starta upp verksamheten och utbilda ny personal hämtar han från Skottland. Alexander är driftig och kunnig och driver på företagets utveckling. William var ekonomen som hanterade finansieringen och satt i Göteborg.

Kontraktet undertecknat 15 aug 1839.

Efter några år tyckte William att expansionen gick för fort och krävde för mycket pengar och han köper ut Alexander den 15 augusti 1839 för 153 084 riksdaler. Detta sker efter en hård ordväxling brevledes. Deras språk var fortsatt engelska och William skrev bland annat. ”…your dogbarking notes ….. not a penny more…”.

William Gibson och hans familj expanderade sedan Jonsereds Fabriker och när Elektrolux köper företaget 1978 har man 1250 anställda och en omsättning på 340 miljoner kronor.

Alexander återvände till Göteborg och startar 1841 Keillers Mekaniska Verkstad vid Skeppsbrokajen.  Keillers kunder fanns nu i hela landet och han tillverkade bland annat ångpannor, pumpverk och kranar, byggde gasverk för gatubelysning samt kyrkklockor och järnvägsvagnar. I Göteborg bygger han saluhallen och ett antal broar som dekoreras med kandelabrar.

För att kunna utöka sitt företag med tillverkning av större båtar köper Alexanders marken mitt emot skeppsbrokajen vid Lundbyvassarna på Hisingen. Han skänker marken vid Ramberget som blir Keillers park till Göteborgs stad. Efter flytten till Hisingen byter företaget namn till Göteborgs Mekaniska Verkstad. 1916 får företaget namnet AB Götaverken som på 1930 talet var världens största skeppsvarv.

Bilder från Wikipedia och bok om Alexander Keiller

Hur gick det för invandrarna från Scotland och England?

Många av invandrarna från Scotland och England som var hantverkare, sjömän och arbetare fick svårt att klara sin försörjning. Därför hade British Factory eller Poor Box bildats redan under 1600 talet. Det var en sammanslutning för brittiska medborgare i Göteborg och senare även svenskar av brittisk härkomst. Syftet var att hjälpa landsmän i behov av ekonomiskt stöd. Pengarna kom från en särskild avgift som varje brittiskt fartyg som anlöpte Göteborgs hamn fick betala.

British Factory arbetade även för att upprätthålla den engelska gudstjänsten. Den första kyrkan Saint Andrew’s Church eller Engelska kyrkan byggdes i Göteborg 1857 men redan 1759 hade man byggt ett trevåningshus vid Östra Hamngatan 19. Huset kallades det Hallska huset och där höll man gudstjänster. Det dröjde till 1926 då man antog stadgarna för ”Engelska församlingen i Göteborg”.

Även i Stockholm finns en engelsk kyrka som påbörjades 1863 för att stå klar 1866 i närheten av Norra Bantorget. Kyrkan flyttades sedan ”sten för sten” 1913 till Diplomatstaden där den står idag.

Varför lyckades Alexander i Sverige?

Att Alexander lyckades i Sverige berodde på att han var driftig, målmedveten, hade en fot i industrialiseringens Scotland samt hade kunskap och kontakten med familjen Wijk. När Alexander kom till Göteborg och träffade William Gibson var William gift med Anna Wijk. Efter några år gifter sig Alexander med Annas syster Maria Wijk och det gjorde att de fick en naturlig koppling till familjen Wijk och kom snabbt in societeten i Göteborg. Dessutom hade deras fruars broder Olof Wijk kopplingar till riksdagen och var behjälplig ekonomiskt.

En stark familjekonstellation

Det fanns också en koppling mellan Olof Wijks pappa sjökaptenen Erik Wijk då han etablerat handel med Alexanders pappa James Keiller. En stark familj/släkt hade bildats.

Hur förändrade skottarna Göteborg?

Invandringen från Scotland och England förändrade delar av Sverige då man bl.a. skrev den första läroboken i engelska. Vidare införde man brittiska vanor som att dricka te, toddy och portvin samt att rida med damsadel. Man introducerade även sporter såsom curling. Göteborg var nu det ”Lilla London”.

Begreppet ”Lilla London” myntades om Göteborg.

Källor:

David Cable Keiller (1846-1935) har berättat om släktens Keillers ursprung och hur Alexander så småningom invandrade till Göteborg för Ellen Keiller. Denna berättelse har Ellen, dotter till Davids bror James, dokumenterat vid två tillfällen, den 28 juli 1915 och i juli 1923. Övriga källor är brev, kyrkböcker, dödboken, Wikipedia, boken ”Sveriges industrialisering och släkten Keiller” med flera.

Jag har spelat in en film om Alexander Keiller som du kan hitta om du trycker här

av Eva Elvin

Bakgrund

Flytt över gränsen är vanlig mellan bebyggelser som ligger nära gränsen. Folket ser inte flytten till eller ifrån Norge eller fram och tillbaka som annorlunda än flytt inom Sverige

Område där det är vanligt och som jag har tittat på ser du på denna karta.

På norska sidan heter socknen Sörli och på den svenska Hotagen. Det finns bebyggelse på båda sidor av gränsen så det är naturligt att umgås över gränsen. Man arbetar ofta på andra sidan och gifter sig över gränsen. Det hände också att konfirmationen skedde i grannlandet. Att flytta fram och tillbaka över gränsen var vanligt men man skrivs i det landet där man bor.

I Norge så har man inga husförhörslängder så det är svårare att följa familjen där. In- och utflyttningslängder finns för vissa perioder, vilket underlättar när man ska söka i de norska böckerna. De visar till vilken by, gård eller gatuadress man flyttar. Folkräkningar (folketellingar) är till stor hjälp. Jag har följt en familj i några generationer för att kunna visa på hur det kan se ut

Innan detta ett exempel på hur man kan lösa saker praktiskt för de som bor lite avsides.

På kartan nedan så är kyrkorna i socknarna på båda sidorna om gränsen markerade med röda nålar. Jag har markerat Hotagen respektive Sörli på kartan den senare med ett S.

Gården Arvaslia på norska sidan av gränsen är markerad med ett A.

Den gården hade sina kyrkorättigheter både i Hotagen och i Sörli enligt boken Torp o Ensliga gårdar av Hilding Johansson.

Utsikt mot Arvassfjellet Foto: Eva Elvin

En utvald familj som exempel

Svenske Ivar gifter sig med en norska från Sörli. De bosätter sig i Hotagen och får 11 barn varav två av sönerna gifter sig med varsin norska. Vi ska följa den yngre sonen Per och ett par av hans barn.

Per gifter sig med en flicka från Sörli och de bosätter sig i Hotagen där de får fyra barn. Därefter så flyttar de till Sörli där de får ytterligare fyra barn. 

Hotagens och Sörli kyrkor Foto: Wikimedia

Dottern Karolina är född i Sverige och flyttar till Norge när hon är fem år. Hon konfirmeras i Sverige. När hon är 23 år så åker hon till Rödön och jobbar ett år. När hon är 26 så får hon en dotter med en svensk skogsarbetare och sex år senare får hon en dotter till med en annan svensk skogsarbetare. Äldsta dottern emigrerar vid 19-års ålder till Kanada. Den yngsta gifter sig 1937 med en svensk skogsarbetare och bosätter sig i Hammerdal.

Karolina dör 1969 i Hammerdal där hennes dotter bor så antagligen har hon flyttat dit något år innan hon dör.

Karolinas flyttar

Nils föds i Sverige och flyttar med familjen till Norge innan sin ettårsdag. När han är 22 år flyttar han till sin födelseby i Sverige.

Postdiligens till Valsjöbyn Foto: Postmuseum

 Vid 30-års åldern flyttar han tillbaka till Norge. När han blir 85 år så flyttar han till dottern i Sverige och dör ett år senare. 

Detta var exempel på hur en släkt i flera generationer flyttar som om gränsen inte fanns, Men nu ska vi gå över till hur man kan söka i Norge.

Nils flyttar

Kärt barn har många namn

Har man någon som flyttat från Sverige till Norge så kan man söka efter personen i Arkiv Digital för att se om personen återflyttat och man kan även söka i Sveriges dödbok för att se om man har avlidet i Sverige.

I Norge kan de svenska namnen blivit förnorskade och vice versa. I Norge så började man lägga till gårdsnamnet om man hade ett patronymikon till efternamn. Senare försvann patronymikonet och kvar blev gårdsnamnet.

Här är ett exempel hur namn se ut där det både blivit förnorskat och fått gårdsnamn som tillägg.

Nils Olof Persson fick detta namn vid födelsen i Sverige. Han har flyttat till gården Nyborg i Norge och jag har sökt i Digitalarkivet på Nils Olof Persson Nyborg samt födelseår. Här är de olika varianter jag hittade

• Nils Olof Pedersen Nyborg
• Olof P Nyborg
• Nils Ole Person Nyborg
• Nils Olof Pedersen

Sedan flyttar han till Sverige och där heter han Olof Nils Nyborg när han dör.

Att söka efter sin släkt i Norge

När jag forskar i Norge använder jag digitalarkivet.no. För personer födda i Norge och för personer som flyttar till Norge, börja jag med att söka i de norska kyrkböckerna. För födda använder jag kyrkböckerna för att få tag i personens födelsenamn samt dess föräldrar och var de bor. För inflyttade kan man söka i inflyttningslängder.

Startsidan ser ut så här:

Under Skanna materiale väljer man vilken skannad kyrkbok man vill söka i.

Nu ska jag välja bland  kirkebøker Norge. Jag fyller i sokn Sörli och trycker sök, då visas vilka böcker som finns för Sörli.

Välj lämplig dop- och födelsebok för det år barnet du söker är fött. För den sista halvan av 1800-talet och 1900-talet så har man delat på sidorna i födelseboken så att pojkarna står på den övre halvan och flickor på den undre.  

När man hittat personen så vet man vad denne heter i Norge. Har fadern ett patronymikon så får oftast barnet det också bildat av faderns namn med tillägg av -sen eller -datter.

För inflyttade så hittar man vart man flyttade in.

När man väljer Kirkebøker får man upp ett nytt val.

I de olika valen så söker man med namn och andra uppgifter. Sökresultatet kan resultera i flera personer som uppfyller kriteriet. Det kan också hända att man inte får någon träff alls.

När man väljer Personsök kan man få följande resultat.

• Födelse
• Konfirmation
• Giftermål
• Död
• Förälder till barn som döps, konfirmeras, gifter sig eller dör
• Folkräkningar

Den här ifyllda Personsökningen:

fick träff i nedanstående folkräkning bland alla resultat.

När man sedan trycker på Brita så får man uppgifter på alla som bor på samma boställe.

Sedan följer övriga personer. Väljer man se skannet versjon så får man se alla mer komprimerat.

För att hitta de som emigrerat via Norge eller dött efter 1951 väljer man

på startsida

Att tänka på när man använder digitalarkivet.no, I Norge har man längre sekretess än i Sverige på vissa uppgifter. Man måste använda norska ä och ö när man söker (æ, Æ, ø, Ø).

Det är när man söker på sin svenska släkt och framför allt i gränstrakterna som man kan hitta band med Norge. I gränstrakterna är det vanligare med fler flyttar då man inte ser gränsen som ett hinder för hur man lever. Det är inte svårt att söka i Norge, men man kan inte följa familjer på samma sätt som i Sverige. Får man inte träff i de norska böckerna så gäller samma sak som i de svenska, ha fantasi och variera uppgifterna. Behöver man hjälp med att söka en person i Norge så finns på Digitalarkivets startsida ett

och där

kan man ställa frågor och diskutera med andra användare.

När jag ställt fråga där om person så har jag fått många svar och mycket information. Många söker i norska tidningar och skickar klipp ur dem

Liernes och Krokoms kommunvapen

av Monica Andersson

Anna Brita föds den 9 februari 1812 i Norum av Regina Andersdotter Frisk. Av födelseboken framgår inte vem som är fadern. Anna Brita har en äldre bror Jean Fredrichsson född 1809 och en lillasyster Inger Johanna Andreasdotter född 1824 alla utomäktenskapliga med okända fäder.

Norums kyrka

Varför heter Anna Brita Frisk i efternamn? Hennes fader är okänd. Hennes mor heter Frisk i efternamn. Då borde Anna Britas morfar heta Frisk i efternamn, men Anna Britas morfar heter Anders Spetz och mormor heter Anna Jonsdotter Frisk. Anders och Anna gifter sig den 27 december 1778. Regina föds den 3 mars 1885. Anders är soldat och antogs som soldat 1778 vid Bohusläns regemente, Liv kompaniet i Högenorum i Norum.

Generalmönsterrulla för Anders Spetz

Anna Britas mormors far heter Jon Frisk (1721-1794). När Anders Spetz och Anna Jonsdotter Frisk dör får Regina och hennes lillebror Christian bo med sin morfar Jon Frisk som inhysta i soldattorpet Hasselbacken. I husförhörslängden står Regina och Christian som barn till Jon Frisk när de egentligen är hans barnbarn, därav namnet Frisk. Däremot stämmer ju patrinymikon på Regina Andersdotter efter sin far Anders Spetz.

Husförhörslängden med Jon Frrisk och barnbarnen

Jon Frisk dör och nu blir Regina och hennes lillebror lämnade ensamma. De får bo hos olika personer under sin uppväxt bland annat hos en soldat Gunne Eriksson Modig där Regina sedan arbetar som piga. Regina får sina tre utomäktenskapliga barn, flyttar ofta och står mestadels skriven på socknen. Det är fattigt mest hela tiden och Regina dör som fattighjon i slutet av 1840-talet.

Fattigstuga i Almby

Att vara skriven på socknen innebar att man var bostadslös och behövde hjälp av fattigvården. Fanns fattigstuga fick man flytta in där annars fick man flytta runt mellan socknens gårdar enligt ett schema.

Som vi sett var Anna Britas uppväxt tuff. Anna Brita föder nu själv fyra barn med okända fäder, Anders Johan 1833, Nicklas 1836, Anna Regina 1840 och Johannes 1843. De två första lämnas till fosterföräldrar och kommer aldrig tillbaka till Anna Brita. Anna Regina är också hos fosterföräldrar men även tillbaka hos modern och Johannes stannar från början hos sin mor. Även de två yngsta hamnar i fosterhem efter att Anna Brita hamnar i fängelse.

Göteborgs tukt- och spinnhus idag Gulbergsbrohemmet

För 1844 blir Anna Brita dömd till första resans stöld av Inlands Nordre häradsrätt och straffas med 12 dagar fängelse vid vatten och bröd. Det går inget vidare för 1846 döms hon för andra resans stöld av Uddevalla Rådhusrätt. Straffet blir 12 dagars fängelse med vatten och bröd. Brottet andra resans stöld sitter hon av på Göteborgs kronospinnhus. 1847 blir hon intagen såsom försvarslös till Göteborgs Straffängelse.

Legostadgan från 1838

I Sverige hade vi tjänstetvång enligt Legostadgan ända fram till 1885. Man skulle antingen ha egna medel eller inneha en tjänst enligt denna lag. Om så inte var fallet kallades man försvarslös dvs en person som inte kunde försörja sig utan betraktades som lösdrivare eller levde på tiggeri. Det var straffbart och kunde ge upphov till straffarbete på lämpligt fängelse.

1853 blir Anna Brita dömd för tredje resans stöld. Straffet blir livstidsarbete och skall avtjänas på Norrköpings spinnhus.

Fångrulla Norrköpings spinnhus om Anna Brita

Hon flyttas från Norrköpings spinnhus till Göteborgs Kronospinnhus den 14 september 1864 och den 29 maj 1867 blir hon förflyttad igen till Centralfängelset på Norrmalm. Hon blir benådad och frisläppt 1868-08-26.

Centralfängelset på Norrmalm

Anna Britas dotter Anna Regina Frisk blir dömd sex gånger för försvarslöshet till Göteborgs arbetsfängelse. Två gånger straffas hon för snatteri. Den 19 februari 1865 döms hon för förfalskning. Förfalskningsbrottet avtjänas först på Örebro Länshäkte med 6 månaders arbete. Sedan blir Anna Regina förflyttad till Centralfängelset på Norrmalm den 5 december 1867.  Det betyder att Anna Brita och Anna Regina sitter på Centralfängelset på Norrmalm samtidigt.

Bouppteckningen för Anna Britas bror

Anna Brita äldre brors Jean Fredrichsson har bytt namn till Jan Frädrick Hultberg.  Han dör 1866 som backstusittare och i bouppteckning efter Jan Frädrick nämns hans arvinge Anna Brita Andersdotter Frisk som ”blifvit dömd till Lifstidsstraffarbete.” Boets behållning var 44 kronor att delas mellan Anna Brita och hennes syster.

När Anna Brita dör 1903-02-23 är hon skriven som fattighjon vid socknens slut i Norum. Hon blir sålunda 91 år gammal vilket får anses anmärkningsvärt med de många fängelsevistelserna och långa perioder av fattigdom.

Här har vi tre generationer kvinnor som levt i samhällets utkant. Var det beroende på deras personligheter eller deras sociala situation. Hur gick det för deras syskon? Anna Britas bror arbetade som dräng och hade lite pengar till sina syskon trots att han står som backstusittare vid sin död. Anna Britas syster Inger Johanna gifte sig och flyttade från socken. Av Anna Britas barn gick det bra för alla sönerna med äktenskap och etablerade i samhället. Så Anna Brita och Anna Regina sticker ut. Deras personligheter har nog haft betydelse även om deras förutsättning varit mycket dåliga.

av Nina Tilander

När man släktforskar är önskan att hitta något spännande. Att någon har begått ett brott eller suttit på hospitalet är ju bingo ibland. Egentligen så är det väldigt tragiskt men här finns det dokument, foton och annat arkivmaterial att tillgå vilket är fantastiskt.

Jag höll på att bygga en gren på min mammas pappas sida. Häng med … Min morfars farfars fars brors sonsons dotter Edit!

Edit är född 1917 i Gottröra. Hon har en storebror Eskil och mamma deras dör tragiskt 1927 då de är 12 och 10 år. Pappa gifter om sig 2 år senare med moster Tyra och de får en lillebror 1931 Helmer. Ja jag vet Helmer blir både kusin och lillebror.

1935 bor Edit i Sollentuna med sin familj och nu träffar hon smeden Nils. Det är kring Nils denna berättelse uppehåller sig.

Nils är född i Täby 1911 in i en smedfamilj. Pappa hans är smedsmästare och han har 5 bröder och några systrar. Nils jobbar lite här och där som smed men håller sig i Sollentuna hos en äldre bror och i Stockholm. Nils tar anställning 1931 i Stockholm och bosätter sig på Östermalm.

Här träffar han hembiträdet Greta och tycke uppstår och ganska snart blir hon gravid. Greta bor på Norrmalm. Till jul 1931 föds deras dotter. Nils erkänner faderskapet i februari 1932 men tragiskt dör Greta i tarmvred några månader senare. De fick aldrig chansen att bilda familj. Dottern tas om hand av sin mormor och morfar och växer upp hos dem. Nils betalar dock underhåll för sin dotter.

Och 1935 träffar han min släkting Edit. Hon jobbar som sömmerska och de gifter sig 1937 i Sollentuna kyrka. De bosätter sig på Söder i Stockholm och köper bland annat möbler på kredit.

Men de får snart äktenskapsproblem då Nils har lite svårt att hålla i sina slantar. Dels har han underhållsbidrag att betala för sin dotter och så har de hyra och avbetalningar på möblerna men trots att de jobbar båda två heltid får de inte pengarna att räcka till. Nu har de varit gifta i ca 2 år och de har inte fått några barn.

Det jag hittade på Nils 1940 är att han gör inbrott, då ökar pulsen och jag blir ivrig för att hitta vad han ställt till med.,Jag letar i husförhörslängder och ser att han 1941 har suttit på Långholmen, åh spännande.

Snabbt byter jag fönster och dyker in på Centralfängelset på Långholmen. Det första jag ser är fotografirullar och skrollar snabbt ner för att besviket inse att de bra är släppta fram till 1940, Nils släpps ut 1941.

Då fick jag byta fokus. In i Polisunderrättelser och leta. Först i register för att hitta vart i denna, förlåt men underbara bok. Tjock och härlig och har ett språk som förblindar och alla dessa bilder på tjuvar och banditer samt internationellt efterlysta personer, fastnade på en fransk polis som varit på fel sida lagen aj aj.

I denna bok kan jag nu se vad Nils gjort. Jag visste bara att han gjort inbrott och nu även förskingring. Hm vad har han gjort denna Nils.

Det som framgick vara bara 1:a resan inbrott och stöld, förskingring och även förfalskning.Han fick straffarbete på Långholmen i 9 mån. Så i februari 1941 kryper han in på Långholmen och släpps i december lagom till jul.

Men här framgår det ju inte hur han gått till väga utan bara vad han gjort. Då får man besöka arkiven. (Nu var det pandemi) Fast jag tog den enkla vägen och mailade Stockholms stadsarkiv och helt enkelt begär ut Nils ”akt”. Mot en nätt summa pengar plingar det till i min inkorg och här ligger nu vad Nils gjort.

Öppnar hans akt och bland det första jag ser är ett fotografi av honom, wow det gjorde att jag blev extra glad. Nu har jag äntligen ett ansikte på Nils, smeden som gav min släkting Edit sådan huvudvärk.

Foto från hans fångakt taget 1941 vid frisläppandet. Vilket hår, här ser man varför hans syn är nedsatt.

Jag läste på kartotekskortet som skrevs då han anlände till Långholmen i februari, hans fullständiga namn och när han är född samt vart han jobbade innan han blev dömd i febr.uari 1941, att han är gift med Edit och vad hans föräldrar heter samt vilken ockupation de har.

Att han har en dotter utom äktenskapet. Men så har man även skrivit att Nils den senaste tiden sammanbott med en ung dam på söder samt att hustrun numera bor hos sina föräldrar i Sollentuna. Oj då de har helt enkelt separerat och han har flyttat in hos en ny kvinna, för det står att hemskillnad är uttagen i juni 1941.

Det avslöjas också att denna nya kvinna när hon besökt Nils i juli 1941 försökt smuggla in en tiokronorssedel, men att denne peng fråntogs honom. Så fröken finurlig blir avstängd från besök hos Nils.

Då förstår jag att de är ett par. På baksidan av kortet är alla hans syskon uppradade från äldsta brodern på 38 år till yngsta brodern på 15 år. Vid denna tidpunkt är 3 av bröderna smeder, vet att även en fjärde blir det framöver.

Sedan kommer själva domen. Jag citerar -Nils döms i februari 1941 av Stockholms Rådhusrätt för första resan å olika tider delvis medelst inbrott förövad stöld, uppsåtlig förskingring samt tre förfalskningsbrott till straffarbete. Vad blir hans straffarbete, jo snickare samt smed. Sedan följer hela berättelsen av hur han hamnade här.

Följande går att läsa.

” Gott intryck vid första bekantskapen. Vid direktörens mottagning var han generad och syntes nedstämd.  Brottorsak: TRÅKIGHETER!

Förnekar spritbegär, men arbetskamrater till honom uppger att han är rätt spritbegiven.

Nedsatt synförmåga sedan skolåldern. (syns på fotot ovan) Frikallad från värnpliktstjänst sedan han 1933 fått vänstra njuren bortopererad. Detta hade man ju velat veta mer om.

Önskar smidesarbete vilket han har sysslat med sedan sitt 16:e år.

Här står också att han i sitt 3:e år hade fallandesjuka/Epilepsi.

Att han mellan då han var 16–24 år var sjuklig.

Brottet/Gärningen

Nu till själva brotten: Enligt utslaget skall Nils erhållit förtroendet att under tiden augusti – oktober 1940 sköta sin chefs affärer. Han gjorde det så illa som helst. Då chefen återkom hade nämligen Nils förskingrat 709 kr och 99 öre av firmans medel.

Så till nästa brott. Då han var inneboende hos en servitris i ett hus på söder i Stockholm stal han från henne den 9:e december 1940 ett guldarmband värt 50 kr, den 13:e december en ring, värd 25 kr och den 14:e ett till guldarmband värt 50 kr. Den 20 december 1940 tog han från samma bostad en till servitrisens pappa adresserad postanvisning å 100 kr som han sedan falskeligt utkvitterade. Den 7 januari 1941 stal han från servitrisens pappa igen en premieobligation, värd 50 kr. Han stal också en postsparbanksbok från servitrisen och tog vid två tillfällen under januari 1941 ut sammanlagt 75 kr på boken. Även då hade han förfalskat kvittona. Ersättningsskyldig med sammanlagt 985 kr.”

Kan ni gissa vem denna servitris är? Jo den lilla finurliga damen som tänkte smuggla in en tiokronorssedel åt honom på Långholmen. Så servitrisen han stal från är Nils fästmö.

Sedan går de igenom Nils uppväxt i föräldrar hemmet. Att han genomgått folkskola samt konfirmation. Att han vid 15 års ålder fick plats som smides drängpojke i Östra Ryd och att efter knappt 1 år återvänder hem och börjar som smideslärling hos fadern.

1929 anställs han hos sin äldre bror som smidesarbetare i Sollentuna. Här arbetar han fram till hösten 1935 då han byter anställning till en smidesverkstad i Stockholm/Karlberg men blir bara kvar i 1 år för han får en ny anställning i Sollentuna. Det är här han skötte affärerna så ”illa som helst” och avskedas i nov 1940.

Han tjänade 100 kr i veckan 1940 innan han fick sluta vilket är ca 2800 kr idag. Sedan kommer de in på hans ekonomi. Att han alltid har haft svårt att handskas med pengar. Hans ekonomi har därför trots ganska goda inkomster undan för undan blivit sämre. Han har legat efter med underhållsbidraget till sitt utomäktenskap födda barn och har även dragits med avbetalningsskuld å möbler.

År 1937 ingick han äktenskap och hustrun har ända sedan äktenskapets ingående haft arbete med en lön på 35 kr i veckan. Hon var sömmerska.  Ändå har icke makarna kunnat klara av sina affärer, älskar det ordet, att ha affärer med sin äkta hälft.

Sedan julen 1939 har oenigheter rått mellan honom och hustrun. Den 16 november 1940 flyttar han därför ifrån hustrun och det gemensamma hemmet och bosätter sig hos servitrisen Svea och hennes far. Nils lär ha för avsikt att ta ut skilsmässa.

Han gör gällande att hustrun icke vårdat sig om hemmet. Va då har han inte full markservice.?Han säger att hon också trätt i förbindelse med en annan man.

Nils omnämnes från olika håll som en duktig yrkesman. Han är snäll och hjälpsam och mycket barnkär. Godtrogen mot alla människor, ofta till skada för sig själv. Slarvig med sin ekonomi – kan inte sköta penningar.

Hans fästmö Svea har uppgivit att hon lärde känna Nils i augusti 1940 och sedan umgåtts med honom. Så han bodde fortfarande ihop med sin fru då han träffade Svea.

Hon trodde honom om allt gott men måste ändra sin uppfattning sedan hon funnit att han bestal både henne och hennes far. Men vänta, hon besöker ju honom i fängelset säkert flera gånger och tänker till och med begå brott genom att smuggla in pengar till honom, så, så illa tycker hon nog inte om honom.

Hans senaste arbetsgivare som han stal från säger bland annat angående Nils att han hört av dennes arbetskamrater att Nils vore rätt spritbegiven. Han lånar pengar av grannarna/arbetskamraterna här som han icke betalt.

Det verkar som han skulle vara en dubbelmänniska, om det inte är fel på förståndet. Nils är snäll i sig själv med vårdslös om sig och behöver nog tillsyn för att kunna sköta sig då han verkar ibland lite slö!

I maj 1941 kommer en bedömning av Nils.

Ingen anmärkning mot hans arbete eller uppförande under strafftiden. Av tillförordnad yrkesman E. Carlsson får han det vitsordet att han varit en av de bästa som varit i smedjan.

Vid sin frigivning i december 1941 erhöll Nils kontant 25:85 öre var jämte 88 kr översändes till fästmö Svea att senare tillställas honom. Inga inköp endast reparation er av kläder för 1,50. Bostad hos fästmön samt arbete hos sin äldre bror i Sollentuna.

Nu kommer det bästa, Nils gruffande över att han fick betala prenumerationen å idrottsbladet, som han påstod att icke fått under senaste kvartalet. Hans godkännande å räkningen finnes dock. Klart han måste klaga lite.

Jag tror dock denna fängelsedom lärde honom något, för efter detta håller han sig på mattan.

Skilsmässan

Jag blev ju lite nyfiken ändå på skilsmässan.

Han påstod ju att Edit ej vårdat hemmet och var sammanboende med en annan man, trots att de var gifta. Genom fängelseakten får jag bara Nils version, det finns ju som bekant två sidor av ett mynt.

Så nu beger jag mig faktiskt med tunnelbana in till Stadsarkivet på Kungsklippan.

Hänger lite på låset men det var inte mycket folk här och fick hjälp att hitta deras skilsmässohandlingar.

Jag får upp två stora böcker och ärligt talat har jag faktiskt aldrig letat i sådana böcker, men jag insåg snabbt hur enkelt det var, jag hade ju alla datum till hands.

Först slog jag i boken Hemskillnadsmål och där fick jag ett hänvisnings nr till boken om Familjerättsmål. Här fick jag en ny hänvisning till böckerna om Stockholmsrådhusrätt Familjerättsavdelningen.

Två nya stora böcker kom upp och jag fick slå och leta i dem. Här ser jag själva skilsmässan. Att de ansökt om hemskillnad den 16 juni. Sedan står det tyvärr inte mycket mer än att ett prästbevis på när Nils är född och vart han är skriven.

Rättens dåvarande ordförande, en Gullstrand, har i maj 1941 för pastor Carlberg utfärdat förordnande att företaga medling mellan makarna varande å förordnandet tecknat bevis av Carlberg att medling av honom företagits den 10 juni. Vad jag förstår dök de aldrig upp på utsatt dag. Rådhusrätten beviljar Edit förmånen av fri rättegång i målet mellan henne och Nils. En advokat tilldelas Edit en B Hedberg som kommer föra hennes talan i rätten. Står att rätten betalar advokat Hedbergs kostnader.

Så hittade jag utslaget av skilsmässodomen.

”På grund av djup varaktig söndring icke kunna fortsätta sammanlevnaden. Makarna gemensamt till Rätten ingivit ansökan om sammanlevnadens hävande”. Oj vilket språk.

Ja mer var det inte. Jag som hoppats på något ”smarrigt”.

Jag läser vidare i pappren.

Här hänvisas till olika kapitel och balk som förbjuder dem att besöka varandra under hemskillnadstiden, för i så fall får de fängelse i en månad. Ja nu satt ju redan Nils i fängelse, så det var ju inte så svårt för dem att hålla det löftet. Edit berättigas att sitta kvar i hemmet tills skifte sker.

Sedan får de 3 månader på sig att skriva upp sina tillgångar och skulder. Deras skilsmässa gick förhållande vis snabbt då de inte hade några gemensamma barn.

Foto av Borgmästare Fant. Fotograf: Meyere de, Jan (1879-1950). Stockholms stadsmuseum

I april 1942 sammanträder rätten med borgmästare Fant, rådmannen Wilhelmsson och t.f assessorn Askergren i Rådhusrätten rörande deras skilsmässa.

De har även lämnat in en skrivelse att de ej kan komma överens om skifte i bodelningen och behöver en bodelningsman

Dom avkunnas och skilsmässan är klar samt att de får en amanuensen A.Lindencrona som hemskillnads man samt vara skiftesman vid bodelningen.

Så var deras äktenskap till ända.

Tyvärr hittade jag inget mer. Jag hade så gärna vilja läsa Edits sida av ”myntet”.

Den ”smaskiga” akten fanns inte. Jag fick upp en bunt med akter från samma år men deras diarienummer fanns inte med men där låg en del akter med olika redovisningar om varför folk skildes, dock ej på mina släktingar.

Vad hände Nils

Vad hände Nils sedan.

Jo han och fästmön Svea gifter sig 1942 bara en månad efter att skilsmässan från Edit gått igenom. De hade bråttom Nils och Svea.De bosätter sig på Kungsholmen och här bor de fram till att Svea går bort 1957. De får inga gemensamma barn.

1961 har han träffat en ny kvinna och de gifter sig. Det är en kvinna som faktiskt bor i samma trappuppgång, här behövdes ingen ”Tinder”!

1972 flyttar Nils och frun nr 3 ut till Farsta, fast jag kallar området för Hökarängen, då är han 61 år och 1974 dör även fru nr 3. Nils bor kvar i lägenheten i Hökarängen fram till sin död 1986, i början på sitt 75 år.

Edit min släkting hon får aldrig några barn men gifter om sig 1943 med en trädgårdsmästare och de bor på Söder. Hennes man dör 1991 och Edit somnar in bara 9 månader senare i juli 1992.

Jag har inte varit i kontakt med några av deras släktingar för att höra hur mycket de känner till av denna historia.

Fritt berättat av mig Nina Tilander efter dokument som jag sökt efter och även hittat på nätet.