av Marie Huss

Det slog mig tidigt i livet att det egentligen fanns två historier som löpte parallellt genom min släkt på pappas sida– två tystnader som har speglat varandra och präglat hela min barndom.

Min farmor berättade aldrig någonting om sin bakgrund för min pappa, var hon kom ifrån eller om sina föräldrar. Men hon berättade inte heller vem som var min pappas pappa. Det var som om hon drog ett streck över allt som fanns före henne, som om det inte funnits några människor innan hon själv och min pappa kom till världen.

Min farmor Anna-Lisa föddes 1910 som oäkta på Södra Barnbördshuset i Stockholm.

Hennes mamma, Jenny, var en 38-årig ogift bonddotter från Stockholms skärgård. En så kallad hemmadotter som blivit kvar på gården och hjälpte föräldrarna med sysslorna.

Min gammelmormor Jenny vid okänd ålder, född 1872

Enligt förlossningsjournalen var det en komplicerad förlossning men som lyckligtvis slutade väl.

Efter födseln återvände Jenny hem till sin ö med babyn och Anna-Lisa växte upp där tillsammans med sin mamma, mormor, morfar, moster, morbror och en hel rad kusiner. Farmor och hennes mamma bodde i ett rum på vinden i det ganska stora huset på gården.  

Alla i byn visste att Anna-Lisa var “oäkta” och jag har fått berättat för mig att barnen i skolan vara ganska elaka mot henne på grund av detta. Hon hade det med största sannolikhet väldigt tufft.

Att föda ett barn utanför äktenskapet var ju en skam och redan från första stund bar både Jenny och farmor på en ”hemlighet” som ingen troligtvis talade högt om.

Anna-Lisa i småskolan. Det är hon som tittar fram vid lärarinnans vänstra arm. (fyra från vänster)

       Anna-Lisa med sin mamma Jenny                                         En mycket ung Anna-Lisa

Som sextonåring lämnade Anna-Lisa skärgårdsön och flyttade in till Stockholm. Hon arbetade på olika restauranger, i kök, diskade, serverade och byggde upp sitt liv på egen hand. Hon flyttade runt på olika ställen i stan allteftersom hon bytte arbete. Hon bodde även ett par år på Resarö utanför Vaxholm på Kungliga Göta Livgarde. Där arbetade hon i marketenteriet som servitris.   

                        Anna-Lisa längst till vänster med sina kollegor – okänt vilken arbetsplats  

Under alla dessa år höll hon kontakten med sin familj på ön och hon reste ofta hem och träffade dem vilket även fotona vittnar om. Hur vi fick tag på alla foton kommer senare i berättelsen.  

                              Farmors moster, kusin, morbror och mamma på båttur bland skären

                                      Farmor på sjön med sina kusiner Gustav och Rut

Farmor var en intelligent kvinna som älskade att läsa men fick ju så klart aldrig någon möjlighet till studier eller högre utbildning. Man märkte dock att hon var påläst och allmänbildad.

När min pappa Lars föddes i maj 1945 – även han utanför äktenskapet – bröt hon plötsligt kontakten med sin familj och åkte aldrig mer tillbaka och hälsade på. Hon var då 35 år och hade bott i stan i nästan 20 år. 

Jag tror att hon ville skydda honom från samma skam som hon själv fått bära. Kanske ville hon bryta mönstret, kanske ville hon bara ge honom en chans att växa upp utan viskningar bakom ryggen och glåpord.

Min pappa växte sedan upp ensam med sin mamma i en liten lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Farmor gifte sig aldrig utan kämpade på själv med min pappa under knappa förhållanden.

Hon jobbade och lämnade pappa på daghem vilket var ganska ovanligt på 40-talet. Pappa hade det nog också ganska tufft men tror att han ändå kände sig älskad av sin mamma. De var helt ensamma utan kontakt med någon släkting. I pappas barnavårdsakt kan man läsa hur farmor fick bidrag till kläder åt barnet och hans barnavårdsman har vid ett tillfälle noterat: ”Fröken Andersson är en präktig och ansvarskännande person, väl värd en uppmuntran”.  

                        Pappa Lars                                                Farmor och Pappa

                                Pappa, längst fram, på daghem på Kungsholmen ca 1948

Mina föräldrar träffades 1963 på Kungsholmen i Stockholm, gifte sig 1965 och samma år föddes jag. Några år senare kom min lillebror.

Mammas och Pappas bröllop 1965. Farmor i rosa klänning                  Pappa och jag

Helt av en slump hamnade mina föräldrar 1974 som unga sommargäster på en annan ö i Stockholms skärgård – utan att veta att det bara var en fjärd som skilde oss från den ö där min farmor en gång vuxit upp. Ingen av oss visste då att farmors och pappas rötter fanns alldeles intill, på andra sidan vattnet.         

1975 byggde pappa vår sommarstuga på ön ivrigt assisterad av min mamma. Denna stuga blev väldigt viktig för oss och hela familjen, inklusive farmor, älskade att vara där. Det var då min pappa verkligen mådde som bäst. Han älskade havet och skogen och tog ofta ut mig på dagsutflykter på ön.

Nu är jag själv bofast på vår ö sen tio år och jag känner att jag har skärgården i blodet. Stugan finns också kvar och nyttjas idag av mina vuxna söner med familjer. Våra rötter här sträcker sig bakåt i tiden i många hundra år och många släktingar har funnits här på öarna genom tiderna. I min gedigna pappersforskning kan jag se att vi har haft släkt som har bott i kommunen och skärgården ända sedan minst 1700-talet, troligtvis längre. Men om det visste vi inget då.  

Elefanten i rummet var vårt husdjur hela min uppväxt

Farmor var ofta med oss i stugan om somrarna på 70 och 80-talet men hon sa fortfarande ingenting om sitt förflutna. Inte ett ord om ön bredvid, inte ett ord om sin mamma eller sin barndom. Ändå kunde jag senare förstå att hon måste ha besökt vår ö flera gånger som ung och mycket väl känt till grannön som hennes son nu hamnat på av en slump. Hon måste även ha känt folk från ungdomen. Det går ju att ro emellan.  

När jag växte upp kändes det som att pappas släkt började i ett tomrum. Jag minns hur jag som barn försökte förstå varför det var så. Varför det inte fanns några berättelser, inga namn, inga ansikten. Farmor hade liksom bara dykt upp här på jorden.

För honom – och senare för mig – fanns det bara ett stort frågetecken och för barn är tystnad svår att förstå.

Både pappa och jag frågade ju farmor när vi var små men fick aldrig några svar. Pappa frågade givetvis även om vem som var hans egen far men fick till svar att det skulle han få veta när han blev stor. När jag frågade om min farfar låtsades hon bara som att hon inte hörde frågan och tittade ut genom fönstret och drog ett bloss på cigaretten.   

Farmor själv var en speciell person. Hon var ganska karg, hade svårt att visa känslor och kunde vara sträng på ett sätt som ibland kändes hårt. Men samtidigt var hon omtänksam och hjälpsam, en sådan som alltid ställde upp och gjorde det som behövdes och hon bad själv aldrig någon annan om hjälp. Hon älskade oss barnbarn och var generös men vi hade en väldig respekt för henne.

Farmor var en självklar del av vårt liv men ändå som en levande gåta och det är så konstigt att vi alla bara lät det vara tyst. I alla fall de vuxna kan jag tycka. Men det var så känsligt.

Och kanske var det just den tystnaden som formade mig mest. Jag funderade på det väldigt mycket, men allra mest tänkte jag på min pappa. Vem var hans far? Var han lik honom? Hade han vetat att han hade en son? Fanns det någon där ute som bar samma drag, samma röst, samma sätt att prata? Visste t o m vår farfar om att pappa, jag och min bror fanns?

Jag fantiserade ofta om att jag nog egentligen var en prinsessa eller åtminstone av väldigt fin börd och att det var därför som farmor inte kunde säga något. 😊

Men en sommarkväll förändrades allt. Eller det blev en början till förändring i alla fall även om det var väldigt många år kvar till ett DNA-test.

Det var sommarlov och farmor och jag delade sovrum i sommarstugan. Jag låg i överslafen i våningssängen i det mörka rummet och jag hörde hennes andetag från sängen under mig men just den kvällen bröts tystnaden.

Helt plötsligt, utan förvarning, sa hon: ”Jag kommer från ön här bredvid. Min mamma hette Jenny.”

Jag var ungefär tolv år och det var som om världen stannade. Orden hängde i luften, overkliga och nästan lite läskiga. Det var första gången hon nämnde något om sitt ursprung till någon av oss. Jag minns hur hjärtat slog hårt i bröstet, hur jag låg blickstilla i mörkret och försökte förstå att hon faktiskt hade sagt det.

Jag tog mod till mig. Det var som om jag visste att chansen kanske aldrig skulle komma igen. Så jag frågade: ”Och vad hette din pappa?”

Det blev tyst. En tystnad så kompakt att den nästan gjorde ont och det susade i öronen. De sekunderna är fortfarande några av de mest laddade jag upplevt i hela mitt liv.

Till slut kom svaret. Kort, hårt, slutgiltigt: ”Nu sover vi!”

Och där stängdes dörren igen. Jag vågade aldrig mer fråga.

Jag berättade givetvis detta för mina föräldrar men deras rädsla för att fråga farmor igen måste ha varit så inpräntad och suttit så djupt så följdfrågorna uteblev. Vi bara fortsatte tiga som om ingenting hade hänt. Nu tänker jag att farmor måste ju ända ha förberett sig på att de skulle fråga igen. Kanske ville hon ha frågorna av de vuxna men hon gick via mig och hoppades på att det skulle lösa upp något? Ingen vet. För ingen frågade.

1988 dog min farmor hastigt i cancer. Det gick fort och vi hann aldrig få några svar. Som vanligt sa hon inte ett ljud om att hon mådde dåligt, bad ej om hjälp och gick inte till doktorn. När vi förstod att hon var sjuk var det alldeles för sent för att göra något. Hon låg på sjukhus några veckor. Hon dog en natt innan någon av oss hann komma till henne och hålla hennes hand. Hon bara smet iväg ensam precis som hon hade levt och alla svar följde med henne i graven.

Cigarrlådan som gläntade på dörren

Ibland händer märkliga saker.

När vi tömde farmors lägenhet efter begravningen hoppades vi förstås att vi skulle hitta något – en anteckning, ett brev, en ledtråd. Något som kunde berätta om hennes förflutna och om framför allt om pappas pappa. Det gjorde vi inte. Inte direkt i alla fall, men längst upp i en garderob hittade vi en cigarrlåda som var full av gamla fotografier.

Vi öppnade den ivrigt på köksbordet. Där fanns bland annat bilder från skärgården, från bryggor och ängar, från somrar som måste ha varit långt innan min pappa föddes. Och där var hon – min farmor som ung, leende, omgiven av människor vi aldrig sett förut. Det var första gången vi förstod att hon faktiskt hade haft en historia. En familj. En del av ett sammanhang som hon aldrig hade delat med oss.

Vi misstänkte förstås att bilderna kom från den ö där hon var född. Men vi visste inget säkert.

Jag minns att jag inte kunde sluta titta på alla foton, jag blev helt som uppslukad av att försöka lista ut vilka alla personer kunde vara. 

    Farmor som nummer två från vänster med sina kusiner   

              

På väg på galej. Farmor till vänster      

 Farmor med okänd väninna                                          Farmor med sin kusin Gustav

Farmors familj ochs läkt                                                                                            

Vid den här tiden (1988) arbetade jag som postkassör på ett litet kontor i en skärgårdsort inte långt ifrån farmors hemö. En dag berättade jag om farmor och fotografierna för en äldre kollega. Hon blev genast eld och lågor – hon var nämligen själv uppvuxen på samma ö men var 20 år yngre än farmor. Hon bad mig att ta med bilderna nästa dag.

Hon gick igenom dem noggrant, bild för bild, men kände inte igen någon. Däremot bad hon att få låna med sig fotona. Hon skulle träffa en äldre vän från ön samma kväll, en kvinna som hon trodde kanske kunde känna igen någon.

Dagen efter ringde min kollega upp mig. Hennes röst var upprymd.

”Sätt dig ner Marie… jag har hittat din farmors familj.”

Det visade sig att kvinnan, Ethel, som hade tittat på fotografierna och känt igen de flesta, hade varit gift med min farmors kusin men nu var hon änka sedan ett år tillbaka. Hon hade känt min farmor mycket väl på 40‑talet.

Ethel var nästan jämngammal med min farmor och hon bodde fortfarande i det hus som farmor var uppvuxen i. Hon blev både rörd och omskakad när hon såg bilderna – och ännu mer när hon fick höra att jag var barnbarn till Anna-Lisa och att jag letade efter farmors släkt. 

Jag ringde henne samma dag. Hon var ledsen över att farmor var borta, men samtidigt glad över att få berätta det hon visste. Några dagar senare åkte jag hem till henne och blev omfamnad direkt på förstukvisten. En helt surrealistisk känsla att kliva in i farmors barndomshem minns jag. Jag blev kvar hela dagen och hon berättade om min farmor som ung, om hennes liv på ön, om hur hon varit som person. Hon berättade även om farmors mamma Jenny. Och sedan berättade hon det som alla på ön hade “vetat”.

Enligt henne var min farmors pappa en man som var några år yngre än Jenny och var sjökapten som hade en anknytning till ön. Det hade aldrig sagts rakt ut, men det hade varit ett öppet hemligt faktum i byn att han var far till Jennys barn. Varför han och Jenny aldrig gifte sig visste hon inte säkert. Kanske det inte passade sig då han var sjökapten och kom från en lite finare bakgrund. Kanske hade han redan en annan relation, kanske var det någon helt annan anledning. Några år senare gifte han sig i alla fall med en annan kvinna som var en avlägsen släkting till farmors familj och som var uppvuxen i samma by. De flyttade som nygifta in på gården bredvid när min farmor var ca 2 ½ år och de fick två döttrar. 

De två döttrarna var alltså min farmors halvsystrar.

Och det märkliga var att de tre flickorna – min farmor och hennes två halvsystrar – faktiskt umgicks en hel del under uppväxten. De bodde ju grannar så det var egentligen inget konstigt. Jag kan inte låta bli att undra om skvallret nådde även deras öron, men troligen, vilket Ethel var helt säker på. 

Första gången Ethel och min pappa träffades var på mitt bröllop 1990. Då kramade Ethel om honom och sa: ”Äntligen får jag träffa den lille gossen som jag bad Anna‑Lisa om att få träffa flera gånger, men som hon vägrade komma till ön med. Alla undrade ju hur det gick för er.”

Ethel hade t o m åkt in till stan till Karolinska Sjukhuset där min farmor jobbade i ett försök att få träffa pappa i stan istället. Men farmor slingrade sig och det blev aldrig så.

Vi hade ju alltid trott att farmor kanske hade blivit utsparkad av sin familj för att hon hade blivit gravid utanför äktenskapet men så var det ju tydligen inte enligt Ethel. 

Nästan 45 år senare fick alltså Ethel till slut svaret på hur det hade gått för pojken och hon fick träffa pappa. Pappa fick också komma till gården där farmor hade vuxit upp och se var han hade sina rötter på sin mammas sida. Det var ett väldigt känslomässigt besök eftersom det var första gången som han fick någon som helst länk till sitt förflutna. Ett sammanhang. Ett ursprung. Han grät.

På sin pappas sida hade han fortfarande ingenting. Inga namn. Inga bilder. Inga ledtrådar.

Idag, när nästan allt finns några knapptryck bort, kan det vara svårt att föreställa sig hur det var då – innan internet, innan sociala medier, innan DNA‑tester. Då var man helt beroende av människor, minnen och slumpen om man inte hade mycket tid och kunskap att ägna sig åt släktforskning.

Men jag borde kanske där och då ha tagit nästa steg. Jag borde ha kontaktat de släktingar som fanns kvar på ön, de som var mina pappas kusiner och sysslingar. Men jag gjorde inte det. Jag vågade inte och var nog rädd för att bli avvisad.

Jag var ung 1988 och jag tror att jag hade ärvt farmors tystnad som en sorts osynlig familjetradition. Det fanns så mycket känsligt kring pappas ursprung att det nästan hade blivit en del av vår identitet. Och jag tror det t o m gick skam i arv. Pappa pratade ju heller aldrig om det i vuxen ålder. Åtminstone inte som jag hörde. Förutom vid vårt sista möte när han var sjuk 2002 och jag hälsade på honom. Då berörde vi lite kort det faktum att han aldrig fått veta svaret om sin far och att det var en stor sorg för honom. Kort därefter gick han bort alldeles för ung.    

Bryta mönster  

2013 bestämde jag mig till slut för att bryta mönstret och äntligen göra ett allvarligt försök att se om jag kunde hitta sanningen om min farfar. Jag började en kurs i släktforskning men eftersom det stod fader okänd överallt fick jag tips                   

av min kursledare att kontakta Stockholms Stadsarkiv för vidare vägledning. De hjälpte mig då att beställa pappas barnavårdsakt som jag efter en sekretessprövning hade i min hand efter ett par veckor. Det upprättades alltid en sådan för alla barn som var födda utanför äktenskapet från och med 1917. Pappas akt var på 36 sidor och där fanns svaret.  

 Stadsarkivet i Stockholm                                          Pappas barnavårdsakt

Min farfar var finlandssvensk och kom från Österbotten i Finland och hade krigat i både Finska Vinterkriget och Fortsättningskriget. 1942 var han vid fronten i Shemenski och skadades svårt i ett anfall av ryssarna. Han hade bl. a fått granatsplitter i skallen och förlorat synen. Han transporterades senare till Stockholm för specialistvård och operation på Karolinska Sjukhuset av den kände hjärnkirurgen Herbert Olivecrona. Vid samma tid 1944, arbetade min farmor i sjukhusbaren och det ledde uppenbarligen till någon slags relation eftersom min pappa föddes i maj 1945.  

Farfar blev kvar i Sverige för rehabilitering i ca ett år och återvände sedan hem till sin fru och sina barn i Jakobstad i Finland och såvitt jag vet så hade Anna-Lisa aldrig mer någon kontakt med honom. Han nekade till faderskapet.  

Men i barnavårdsakten står han ändå som fader men farmor avråddes av rättshjälpen att stämma honom eftersom han var krigsinvalid. 

Men jag kan inte döma honom för detta. Det var ju självklart svårt att komma hem till frun och en hög med småbarn och berätta att han hade gjort en annan

kvinna gravid i Stockholm. Det är ju faktiskt 80 år sedan och han valde att rädda äktenskapet och sin familj som han så klart älskade.       

Även 1945 var ett barn utanför äktenskapet skamligt och farmor teg som hon alltid gjort och det var nog dubbel skam eftersom han inte erkände barnet och han betalade aldrig något underhåll. Att hon aldrig berättade för pappa tror jag kanske också berodde på att hon var rädd att pappa skulle bli avvisad om han sökte kontakt med sin far i vuxen ålder.  

När jag väl hittade vem som var min farfar var det en helt overklig känsla. Som en vålnad som plötsligt fick ett namn och en historia. Plötsligt kunde jag förstå varför det blivit som det blivit. Ibland har jag fortfarande svårt att förstå att jag verkligen har svaret. Jag är bara ledsen att min pappa aldrig hann få veta sanningen.

Min farfar dog relativt ung redan 1967 i en hjärtinfarkt. Jag undrar om han ibland under de sista åren väntade på att hans okände son en dag skulle knacka på dörren. Han visste ju faktiskt att han hade en vuxen son i Stockholm.                

               Min farfar Gustav                                                       Min pappa Lars    

Efter att jag fått barnavårdakten i min hand tog jag mod till mig redan två dagar senare och kontaktade några av farfars släktingar i Sverige och i Finland. Det var en stark kraft som bara sa att jag måste, att jag inte hade något val.  Jag hade en fantastisk hjälp på vägen av Facebook och även släktträd som låg offentliga på nätet. En kusin som jag hittade på Facebook bor i Sverige och var så lik mig så jag blev alldeles yr. Det skiljer bara tre månader mellan oss. Min mamma trodde att det var jag på fotot när jag visade det för henne. Då blev jag säker.

Jag började med att kontakta denna kusin via telefon. Jag tänkte att det var bättre att gå ner en generation än att kontakta pappas syskon direkt som redan då hade nått en ganska ansenlig ålder. Det var ju troligen inte lika känsligt för nästa led i familjen och det var nog klokt. Det kunde ju ha blivit lite tufft att i 70/80-årsåldern få veta att man hade haft en halvbror i Sverige. Min kusin berättade sedan för sin pappa och sedan var karusellen i gång.

Ingen visste att pappa fanns, men de tog emot mig med värme. Plötsligt hade jag en stor släkt i Österbotten som jag idag har tät kontakt med. De är fantastiska!

Jag har varit i Finland och hälsat på många gånger sedan 2014 och även varit vid Kimo Bruk som är den ort där min farfar växte upp i en smedssläkt som funnits där i hundratals år. Jag har givetvis även besökt hans grav vid Pedersöre Kyrka flera gånger och lämnat en blomma och sagt några ord.

  Huset i Kimo där min farfar växte upp                          Kimo Bruk i närheten av Oravais                           

                   Kimo Bruk                                        Pedersöre Kyrka i Jakobstad

Flera av mina kusiner har varit på besök här i Sverige. Jag hann träffa fyra av min pappas halvsyskon (de var fem förutom pappa) varav i dag det bara är en som lever. Alla har ju blivit chockade men ändå varit så varma och fina och mest besvikna över att de aldrig fick möjligheten att träffa sin bror i Stockholm. Alla såg också den fysiska likheten mellan min pappa och dem själva.

2015 ställde en kusin till pappa till med en stor släktträff för alla kusiner i det ledet och då blev jag medbjuden som en representant för pappa som då redan var borta. Alla var intresserade av min och pappas historia och till kaffet stämde de alla upp i sång och sjöng ”Stockholm i mitt hjärta” som en hyllning till pappa. Det var så fint!      

Min kusin Mia i Vasa och jag träffas oftast en gång per år och det kändes från början som att vi alltid hade känt varandra. För mig är det helt fantastiskt att helt plötsligt ha fått kusiner vilket jag aldrig haft tidigare eftersom inte heller min mamma har några syskon. Bättre sent än aldrig.

                                                                 Min kusin Mia och jag

Jag hade aldrig varit i Finland tidigare förutom på någon kryssning med ett par timmar i land men nu har jag läst mycket om vår gemensamma historia och Finland och framför allt Österbotten har numera en egen speciell plats i mitt hjärta.

DNA-testet som bekräftade allt

När jag började släktforska 2013 var DNA‑test inte särskilt vanligt men 2022 bestämde jag mig för att göra ett test. Även om vi till utseendet var slående lika våra finska släktingar – och min son är en kopia av både min pappa och min farfar – så ville jag ha en slutgiltig bekräftelse.

Och så fanns ju farmors pappa i bakhuvudet. Jag tänkte att den gubben kommer inte heller undan i all evighet. 😊

Resultatet angående min farfar var glasklart. Jag fick flera starka matchningar med flera av mina kusiner, pappas kusiner och lång rad sysslingar och mer avlägsna släktingar i Finland som redan var inskrivna i mitt släktträd.

Sedan började jag leta efter farmors svenska släkt – och även där föll bitarna snabbt på plats. Jag hittade ju namnen även här som jag redan hade lagt in i mitt släktträd efter pappersforskning och jag kunde identifiera kusiner till min pappa och sysslingar till mig själv som jag hade starka matchningar med.

Jag tog då en kurs i DNA‑forskning och min kursledare bekräftade det jag redan visste: mitt släktträd stämde. Jag kunde boxa in sju–åtta personer som alla ledde till samma man, min farmors pappa.

Det där byskvallret från 1910 – det som Ethel berättat om – var alltså sant.

Det var en märklig känsla. Egentligen var jag ju inte alls förvånad och nu vågade jag äntligen ta kontakt efter så många år.

Jag skrev till en syssling via MyHeritage, en kvinna som är barnbarn till en av min farmors halvsystrar. Hon svarade snabbt och varmt. Hon tyckte att historien var otroligt spännande och skulle genast berätta den för sin pappa – min pappas kusin. De hade ingen aning om att det fanns en dold gren i deras släktträd. Ingen aning om att deras farmor hade haft en halvsyster som växte upp runt knuten.

Vi har ännu inte träffats, men vi har kontakt på Facebook.

Och så, för bara ett par månader sedan fick jag plötsligt ett meddelande på MyHeritage från en annan syssling (barnbarn till den andra halvsystern) en person jag har hög DNA‑matchning med men aldrig tidigare haft kontakt med. Han skrev:

”Hej Marie! Vår DNA‑matchning visar på en släkthemlighet då det var helt nytt för oss att Filip (din farmors far) fick en utomäktenskaplig dotter! Vet du något spännande om det?”

Jag log när jag läste det och svarade direkt:

”Åh, vad kul att du hörde av dig! Ja, jag vet väldigt mycket om det! Du ska få hela historien.”

Och det fick han.

Nu har vi bestämt att vi ska ses i sommar, alla som vill och kan. Vi ska träffas i det hus där min farmors halvsystrar växte upp – ett hus som fortfarande finns kvar i den släktens ägo.

                           Slutet på tystnaden

Jag har idag faktiskt fått en större förståelse för min farmors tystnad. Hon själv var uppvuxen i en otroligt stark tystnadskultur där hon liksom inte riktigt räknades, så det var nog väldigt svårt att bryta det beteendet när hon själv fick en son som blev faderslös. Hon hade ju också haft en stor elefant i rummet hela sin uppväxt. Och jag förstår idag att hon var en väldigt stark kvinna som var van att klara sig själv i livet.    

Som avslutning kan jag säga att jag är jätteglad att jag gjorde DNA-testet eftersom det har suddat ut det lilla, lilla uns av tvivel som kanske fanns i mig även om jag var 99 % säker på att jag hade hittat rätt fäder. En bekräftelse.

Jag känner mig stolt över att jag har tagit fram sanningen och på det sättet gett både min farmor och min pappa en slags upprättelse. Och kanske även mig själv. Det har varit viktigt för mig att få veta mina rötter och min historia.  

Det har ju inte varit släktforskning så långt bak i tiden utan detta har ju rört mig och min närmaste familj och präglat hela min uppväxt och mig som person.    

Det har varit en lång och slingrig resa och detta är faktiskt första gången som jag verkligen har satt det på pränt. Och nu när tystnaden till slut har blivit till ord genom denna berättelse så planerar jag att skriva en bok framöver.

Marie Huss