av Eva Edberg

Karl Gustaf Adolf Tunon, Bengt Tunóns fotoalbum

Karl Gustaf Adolf Tunon föds 1892 på skattegården Fresta nr 1 i Alunda. Hans far Johan Tunón är bonde och han har två systrar och två bröder. Han kalldes alltid av de sina för Kalle.

Ur Svenska gods och gårdar, gården såldes 1936 av Gustaf Tunón

Han går i Marma folkskola i Alunda, som låg cirka 3 kilometer bort. Medan han läser till konfirmationen börjar han som elev i sadelmakar- och tapetseraryrket hos sadelmakare Axel Morin i Klev, den närmaste byn till Fresta.

Kalle spelar schack med Gustav, Bengt Tunóns familjealbum

Han konfirmeras 1906. Efter fem år är han färdigutbildad sadelmakare och tar arbete inne i Uppsala hos sadelmakare E.V. Ahlström 1911 där han är i 1 år och 8 månader.

Ur Svenska Dagbladet 1914-12-04

Sedan bär det av till Saringe i Tuna socken och AB G E Tunelius borstfabrik och Co, där han arbetar som sadelmakare. I december 1914 brinner fabriken ner till grunden. Som tur vad klarade sig alla. Nu får Kalle jobb på deras fabrik i Tierp i stället. Där blir han föreståndare för sadelmakeriet. Han stannar i två år och återvänder sedan till hemmet.

Sadelmakarklämma, Upplandsmuseet

1920 har han träffat den sex år yngre Gertrud Ingeborg Bremer som kommer från Skoby i Alunda. De gifter sig den 9 maj och några månader senare flyttar de till Stora Tuna i Dalarna. Det blir en kort sejour där för i slutet av 1921 bär det av tillbaka till Uppland och Ärentuna fortfarande som sadelmakare.

Där stannar de i fem år och bor i Stor Vreta på bland annat på Rosenlund och Fridhem. Därifrån flyttar de slutligen till Uppsala.

Tapetserarverkstad i Uppsala, Wikimedia

De flyttar först in på Auroragatan 9, men sedan till Västra järnvägsgatan 19. Karl har nu bytt yrke till tapetserare. Det är ju lite närbesläktade yrken men man arbetar med stoppade möbler i stället för sadlar.

Tapetserarverkstad, Upplandsmuseet

Äktenskapet är tydligen inte så lyckligt för de flyttar isär och skiljer sig 1929. Gertrud får en dotter 1931 och gifter om sig 1932 med barnets far som är kapellmästare i stadens musikskola. Kalle bor nu på Stiernhjelmsgatan och har öppnat eget tapetserarföretag.

Utdrag ur Församlingsboken för Uppsala Domkyrkoförsamling

I församlingsboken står en intressant anteckning. De har mottagit ett dokument där det står att Kalle är gift med den estniska medborgaren Olga Emilie Rammi enligt utdrag ur äktenskapregistreringen i Koiola kommun genom Statistiska Centralbyrån.

Vid lite undersökning om SCB:s roll visades det sig att de har haft ett äktenskapsregister från 1917, som sedemera lämnats över till Skattemyndigheten. Kravet på ett sådant register infördes med en ändring i äktenskapsbalken.

Esperantoinstitutet i Haag; Wikimedia

Det visar sig att Kalle har åkt till Haag för att utbilda sig till lektor i esperanto vid institutet där. När han återvänder till Uppsala börjar han undervisa i esperanto i Uppsala med omnejd parallellt med sitt tapetserararbete.

Stockholmsutställningen 1930, Wikimedia

På sommaren 1930 är han guide i esperanto på Stockholmsutställningen. Året därpå åker han med en gruppresa i esperanto till Dorpat (numera Tartu) i Estland. Det är där Olga bor. Institutet i Haag skickar sedan Kalle till Estland på två år för att undervisa i esperanto. Där gifter han sig med Olga och stannar sedan kvar i Estland.

Kanske har han redan tidigare träffat Olga på någon världskongress, vilket deras son Sven vet att berätta. Vilken konferens är dock dolt i dunkel. Både Kalle och Olga har studerat esperanto sedan slutet av första världskriget.

Världskongresser i Esperanto, Wikimedia

Vad är då esperanto som blev så livsavgörande för Kalle och Olga? Ludwig Zamenhof, en ögonläkare i Warszawa, tänkte att om alla på jorden har ett gemensamt andraspråk så skulle färre missförstånd uppstå och kanske medverka till fred på jorden.

Esperantoalfabetet, Wikimedia

Själv växte Ludwig Zamenhof upp i en stad där det förekom fem olika språk, polska, ryska, vitryska, tyska och jiddish. Han funderade först på att använda latin, men det hade för krånglig grammatik. Därför konstruerade han ett romanskt språk med inslag av germanska och slaviska ord, språket esperanto.

Det spred sig och ett förbund bildades och världskongresser startade 1905 och dessa pågår fortfarande varje år.

Olga, Peter Tunóns fotoalbum

Vem var då Olga? Hon föddes 1899 i Meeri Möis som dotter till Kusta Rammi född i Meeri Möis 1847 och död 1912 och Marie Liiw född 1856 i Vana-Suslejpa och död 1938.

Olgas betyg från lärarseminariet, i Katarina Tunóns ägo

Olga utbildade sig till småskollärarinna och arbetade som sådan när hon träffade Kalle.

Meeri Manor, Wikimedia

Kusta är samma namn som Gustav på svenska. Kusta arbetade på Meeri Manor, en stor herrgård och bodde hela sitt liv i Meeri Möis, Tartu kommun.

Hela familjen, Peter Tunóns fotoalbum

Kalle och Olga gifter sig alltså 1932-03-01. Drygt ett år senare får de tvillingsönerna Sven och Rein.

Sven och Rein med grisar, Peter Tunóns fotoalbum

Först bor de på en bondgård i Põlva, som bland annat har grisar. som barnen gillar att ungås med.

Rein med en kvinna som bodde på gården i Põlva , Agneta Tunóns fotoalbum

I slutet av 1930-talet börjar krigsmullret i Europa med Adolf Hitlers ambitioner att göra Europa tyskt. Sovjetunionen börjar placera krigsmaterial på estnisk mark redan före kriget och 1940 ockuperar de Estland som estniska SSR.

Gården i Põlva, Agneta Tunóns fotoalbum

Gården i Põlva blir exproprierad av Sovjetunionen och ombildas till Kolchos.

Ladan i Põlva som Kalle byggde enligt Rein, Agneta Tunóns fotoalbum

Familjen får lov att flytta och hamnar i Petsari nära ryska gränsen, som idag ligger på den ryska sidan och heter Pechory.

Karta över Petsari, Wikimedia

Här får Kalle arbete som kontorschef på Linter & Morells tryckeri. Olga arbetar som lärarinna och båda arbetar också på en restaurang enligt sonen Sven. Dessutom har Kalle en liten tapetserarverkstad i hemmet.

Villan i Petsari, Agneta Tunóns fotoalbum

De bor i en villa i utkanten av Petsari med en trädgård och en stor fotbollsplan på andra sidan gatan. Restaurangen ligger inne i staden vid ett av torgen och en liten bit från deras bostad ligger ett gammalt ortodoxt munkkloster.

Grekisk ortodoxa munkklostret i Petseri, Wikimedia

Olga är konfirmerad och har begått nattvarden i den Lutherska kyrkan i Meeri Möis. Sven berättar att de brukar gå i den lutherska kyrkan i Petsari på söndagarna.

Nu kommer tyskarna och åren 1941-1944 är landet ockuperat av dem för att tas över igen av Sovjetunionen i september 1944.

En tysk officer, Wikimedia

Sven har upplevt både ryssar och tyskar i sin hemort och uppfattar ryssar som sluskar men tyskar som prydliga och ordentliga som håller många parader. Han kommer också ihåg att de hälsade med Hitlerhälsning.

SS-Hauptsturmführer, Wikimedia

Under den tyska ockupationen inhystes tyska officerare i de större estniska bostäderna, så Kalle och Olga har en tysk officer som inneboende. Tysken har tillgång till bil, så pojkarna får åka med någon gång vilket är ett stort äventyr. Sven kommer särskilt ihåg de skinande svarta stövlarna hos den tyske officeren.

Ryskt bombplan Iljushin DB-3, Wikimedia

Eftersom de bor så nära gränsen och det blir skärmytslingar mellan tyskar och ryssar är det en ständig oro att träffas av en bomb. En sådan slår ner i en trädgård i villaområdet, och gropen byggs om till ett splitterskydd. Sven kommer ihåg att de sprang dit så fort bombplan var på gång.

Flera munkar i klostret dödas av bomber och muren till klostret får också fungera som splitterskydd vid plötsliga anfall. Sven lär sig höra skillnad på tyska respektive ryska krigsplan.

Patroner, Digitalt Museum

Det måste ha varit många oroliga dagar och nätter under dessa år. Sven berättade också att han och Rein hade hittat patroner på en vind som de försöker få fyr på och lyckas. Den blev helt oregerlig och far runt och Rein får en ytlig skada av den. Det var ju inte lätt att förklara för föräldrarna.

Familjen med mormor, Peter Tunóns familjealbum

När tyskarna börjar dra sig tillbaka är det bara en tidsfråga innan ryssarna skulle ta över igen, så Kalle och Olga beslutar att fly till Sverige. Rein berättade att de grävde ner symaskinen och en del silver i trädgården innan de flydde.

Flykten bjöd på strapatser. Först åkte de tåg på nätterna och gömde sig i dikena på dagarna för att ta sig till Tallin. Där lyckas de ta sig ombord på fiskebåten Triina den 20 september.

Båten Triina, ur Estonian 1944, Wikimedia

Båten var överfull och ver den sista organiserade farkosten som lämnade Estland innan ryssarna tog över. Sven berättar att de från båten kunde se hur ryssarna halar den tyska flaggan och hissar den sovjetiska i stället, så det var nog i sista sekunden de kom i väg.

Doverstorp flyktingförläggning 1944, Wikimedia

Efter några hemska dygn i en öppen båt på havet landar de ivid bryggan Brevik i Stockholm den 22 september. Rein berättar att han var så förundrad över all belysning i Stockholm, eftersom mörklåggning rått i Estland under så lång tid.

De förs till Frälsningsarméns anläggning Myrorna. Rein berättade att de fick choklad och limpa när de kom fram. Han hade aldrig ätit sött matbröd förut. Där genomgår de en läkarundersökning för att skickas vidare till Älvesta flyktingläger dagen därpå. Där sitter de i karantän i 14 dagar.

Doverstorps flyktingförläggning idag, Wikimedia

Sedan bär det av till Doverstorp, Sveriges största flyktingförläggning under andra världskriget. Där stannar de endast 2 dagar för att den 10 oktober färdas vidare till STF:s vandrarhems flyktinganläggning i Sigtuna. Där blir Kalle biträdande lägerchef och de stannar till 29 mars 1945.

Kalles syster Jenny, Bengt Tunóns fotoalbum

Kalles syster Jenny bor i Sigtuna och hon hjälpte kanske Kalle att få arbete för 1 mars 1945 börjar han som diversearbetare på Sigtunastiftelsen. 17 juni byter han till eldare på Socialtjänstens sjukhusförläggning resten av året. De flyttar in på Stora gatan 48 i Sigtuna 29 mars 1945 och där bor de till 1 november.

Olgas estniska i Peter Tunóns ägopass

Första november flyttar de till Prästgatan 8.

Olga har fått bröstcancer och hamnar på sjukhus. Sven berättar att de besökte henne ofta på sjukhemmet. Hon avlider den 10 juli 1946.

I församlingsboken är det tydligt skrivet att de är statslösa, vilket alla estniska medborgare blev när de flydde Sovjets ockupation av Estland och landet upphörde.

Sigtuna humanistiska, Wikimedia

Kalle får arbete som biträdande vaktmästare på Sigtuna humanistiska läroverk Det är en internatskola, men hans söner får därför gå där mot ett specialpris för anställda och kan bo hemma. Båda sönerna utbildar sig senare till lärare.

Utlåtande om medborgarskap för Kalle och sönerna, Ur Utlänningskommissionens dossier om Karl Tunón

Nu ansöker Kalle om svenskt medborgarskap för sig och sina söner. Han blir intervjuad om sitt liv både i Sverige och Estland. Myndigheterna vid Utlänningskommissionen inhämtar uppgifter från arbetsgivare och arbetskamrater så långt tillbaka som 30 år tidigare. Den 25 juli 1947 återfår Karl sitt svenska medborgarskap samtidigt som sönerna också blir svenska medborgare.

Stora gatan i Sigtuna, Digitalt Museum

De flyttar tillbaka till Stora gatan 48. Kalle får 1951 sitt mästarbrev som tapetserare och öppnar en tapetserarverkstad . Han står mycket riktigt som tapetserarmästare i senare församlingsböcker. Cirkeln är sluten.

Kalles mästarbrev, i Agneta Tunóns ägo

Han gifter om sig med Elisabeth Emilia Lindkvist 1952. Hon är 13 år yngre och kommer ursprungligen från Skokloster. Hon är änka och med i boet flyttar dottern Birgitta född 1939. Sönerna flyttar hemifrån och Kalle pensionerar sig i slutet av 1950-talet. Han bor kvar på Stora gatan 48 till sin död 1970.

Rein behöll sin estniska hela livet och prenumererade på en estnisk tidning. Sven glömde bort språket.

Kalle lär ha varit en duktig nyckelharpsspelare och åkte runt i Uppland och spelade på olika tillställningar.

Sven med fru och söner på 90-årsdagen, Peter Tunons fotoalbum

Jag har haft stor hjälp Svens söner Peter med bilder, bevarade dokument och hans släktforskning samt av Håkan som intervjuat sin far.

Rein med fru och döttrar samt tvillingbarnbarn, Agneta Tunóns fotoalbum

Reins familj for runt i Estland när det blev fritt och besökte både gården i Põlva och bostaden i Petsari. De har fortfarande kontakt med en tremänning på Olgas sida. Reins minnen och bilderna på gårdar, mästarbrev och familjen har jag fått från Reins döttrar Agneta och Katarina.

Andra viktiga källor är kyrkböckerna samt de dossier som finns hos Utlänningskommissionen om både Kalle och Olga.

Flykten med båten Triina är beskriven i boken Estlandssvenskarnas flykt över Östersjön: flyktberättelser och namnförteckning över anlända 1940-1945 av Margareta Hammerman. I den finns familjen Tunón med i passagerarlistan.

Det finns också ett föredrag och en film om Triina på Estlandssvenskarnas förening, https://estlandssvenskarna.org/historik/berattelsen-om-triina.

Jag som har släktforskat och skrivit är svärdotter till Mary Tunón gift Sundin, som var brorsdotter till Kalle.