av Björn Fransson

Tidigare publicerad i Släkt och Hävd, nr 4 – 2024.

Året är 1697 och platsen en liten by i Oppeby socken i Kinda härad och Östergötlands län. Byn heter Ryda och ligger vid kanten av en vik i sjön Åsunden. Detta år verkar det finnas fyra gårdar i byn, två frälsegårdar under olika frälsegods samt ett kronohemman uppdelat i två hushåll. I den ena av frälsegårdarna bor min farfarsfars farfarsfars farfar, landbon Jonas Persson och hans hustru Kerstin Sunesdotter. I granngården bor frälselandbon Olof Jonsson med sin (av mig) ännu oidentifierade hustru och den hemmavarande sonen, den sjuttonårige Zachris.

Olof Jonsson är sannolikt en man av viss betydelse i socknen. Han är under en stor del av sitt vuxna liv en av socknens sexmän, det vill säga en av de sex sockenmän som deltar i och leder sockenstämman och assisterar sockenprästen i kyrko- och ordningsfrågor. Något liknande senare tiders fjärdingsmän.

Oppeby socken och Ryda (Rÿdha) vid Åsundens sjökant år 1660. De tre punkterna
visar byns tre hemman vid denna tid. Källa: Detalj ur Östergötland, detaljkartor.
Geografisk Tafla Delineation och Beskriffningh Öffwer ÿdre och Kÿndha Härader
med någre Resterande Nästinliggande Sochner som Lyda till Wästanstångh […]
Krigsarkivets kart- och ritningssamlingar – Sveriges Topografiska kartor.

I en av kronogårdarna bor landbon Jon Larsson och hans hustru Elisabeth Jonsdotter. Elisabeth är i sextioårsåldern och gift för tredje gången. Samtliga hennes män har hetat Jon och samma familj har troligen funnits på gården i närmare 40 år. I hushållet finns också Elisabeths dotter Kerstin Jonsdotter från Elisabeths äktenskap med sin förste make Jon Månsson. Med tanke på moderns ålder är Kerstin sannolikt ett antal år äldre än grannsonen Zachris Olofsson. Trots en viss åldersskillnad verkar tycke ha uppstått mellan de unga tu för i början av april 1698 införs följande notis i Oppeby födelse- och dopbok: ”d: 3 Aprilis döptes Joen Zachris son i Ryda. it oägta barn.”

Ett trolovningsbarn är fött 1698

Den kortfattade notisen nämner märkligt nog inte vem modern är, däremot pekar prästen ut fadern Zachris – och den nu 18-årige Zachris Olofsson är den ende Zachris som finns i Ryda. Barnet har till dopet dock en rätt ­ fullständig uppsättning dopvittnen från trakten. I följet finns de två bönderna Erik Persson i Knäppesvik och Per Nilsson i Kappamålan, de två hustrurna Brita Karlsdotter i Oppeby och Karin Johansdotter i Biuggö samt pigorna Johanna Johansdotter i Ryda och Margareta Johansdotter ifrån Hägerstads socken. Så även om barnet är fött utom äktenskapet kan man anta att faddrarna har bjudit på ett ordentligt dopkalas.

Att barnets far så tydligt pekas ut i notisen kan tyda på att förhållandet är allmänt känt i socknen. Naturligtvis medför ett barn fött utom äktenskapet konsekvenser i denna tid, brott mot det sjätte budordet. Två månader efter dopet dras Kerstin och Zachris inför Kinda häradsrätt av kronolänsmannen i Norra Kinda, Pehr Andersson, där han:

”[…] angaff En ung dreng Zachris Olsson be[nämn]:d, aff 18 åhr, /: som är hos sine föräldrar i Ryda uti Oppeby Sochn:/ att han förledit åhr, wijd Midsommars tijden haftt Lägersmåhl med Kerstin Jonsdotter hoos hennes Moder sammaledes i bem[äl]:te By Ryda, hwilken födt Barn som lefwer […]”

Äktenskap får inte ingås mellan par som var för nära släkt

Brottet mot det sjätte budordet skall alltså ha begåtts i Kerstins hem. Enligt rättens protokoll framför också kronolänsmannen en ytterligare omständighet som från tidens juridiska utgångspunkter kan ha en påverkan på det rättsliga resultatet:

”[…] warandes Kerstin Jonsdotter Syskonebarn med Zachris Olssons Moder, nembl[igen]. Kerstin född aff Brodern och Zachris Moder aff Systern.”

Kerstin är alltså kusin med Zachris ännu oidentifierade mor. Dennes mor i sin tur bör då vara en Månsdotter i socknen eftersom Kerstins far, brodern i texten, är Elisabeth Jonsdotters förste make Jon Månsson. Det nära släktskapet förefaller vara något man från den rättskipande makten ser som ett problem. Kerstin fäster sig inte vid släktskapet men hävdar att hennes intima umgänge med Zachris har skett med ett uttalat äktenskapslöfte från Zachris sida. Hennes utsaga är också protokollförd:

”[…] Kerstin påstår att sådant är skedt under Eghtenskaps låfwen.”

Zachris kan nog inte neka till själva brottet. Dopnotisen tyder på att hans roll i saken är allmänt känd i bygden. Däremot ger han en annan bild än den Kerstin hävdar, protokollet fortsätter:

”[…] Zachris bekänner fuller Lägersmåhlet, men nekar instendigt till Löfttet, och att sådant icke wijdare är skedt, än om hans föräldrar wille gifwa sitt Samtycke till Eghtenskapet, Sade ock att Kerstin låckat honom dhertill, såsom och icke mindre hennes Moder, i dhet dhe stedze sendt Bud effter honom att gå dijt, då dhe gifwit honom både Brännwijn och annat mehra, såsom Strumpor, Halsduk, Band och Ärmekläde, och hon fått aff honom 2. Par Handskar och 1 1/2 al. […], frågandes Modren om han intet wille gifta sig med hennes dotter.”

Zachris vill alltså låta påskina att ansvaret för händelsen helt ligger hos Kerstin och hennes mor, och att han har lockats in i detta med brännvin och gåvor. Just gåvorna kan vara ett problem för honom då han också har gett Kerstin gåvor i utbyte, vilket kan tolkas som en del av ett äktenskapslöfte eftersom fästegåvor är en betydelsefull del i en trolovning.

Zachris far Olof är starkt emot ett äktenskap för sonen

Nu lägger sig Zachris far, socknens betrodde sexman Olof Jonsson, i rättegångsförhandlingarna. Han är vid det här laget uppenbarligen mycket missnöjd med sakernas tillstånd och stödjer här sin son, och anför också ett antal argument för varför ett äktenskap mellan Zachris och Kerstin inte kan komma på fråga: Zachris är för ung, fadern behöver honom i arbetet och någon trolovning har inte skett. Far och son framställer det som att Kerstin är en förslagen lycksökerska som har lockat en ung och oerfaren man i fördärvet.

Det visar sig dock att Kerstin har inflytelserika personer i socknen på sin sida. Hon lägger fram ett brev inför rätten:

”[…] Kerstin Jonsdotter insinuerade för sig Comministri uti Hägerstad Wyrdige H:r Magni Hagmans Attest, aff den 14: Martij, att han på Tredie dag Pingst förledit åhr frågat Zachris, om det war hans fulla wilje, Tankar och alfwar, att ingå Echtenskap med bem[äl]:te Kerstin Jonsdotter? Han då swarat Ja; allenast hans fader wille dertill Samtyckia.”

Hon kunde hänvisa till komministern i socknen Magnus Hagman. När havandeskapet var uppenbart hade han frågat Zachris om han ville gifta sig med Kerstin. Zachris hade då svarat ja på frågan – om bara hans far ville gå med på detta. Kanske är det av lojalitet med eller rentav rädsla för sin far som Zachris nu har tagit tillbaka både en eventuell önskan och avgivna löften? Komminister Hagmans skrivna vittnesmål verkar väga tungt för rättens ledamöter och häradsdomaren. Efter överläggning kommer man fram till slutsatsen att detta nog är något som först och främst kyrkan enligt rättsordningen i kyrkolagen bör ta ställning till.

Döderhultarns skulptur ”Häradsrätt” kan ge en bild av hur Kerstin och Zachris stått inför rätten med Bibeln uppslagen för edgång och med häradshövdingens och tolvmännens stränga blickar framför sig och en samling åskådare från ­ allmogen bakom ryggen. Axel Pettersson, Döderhultarn 1868–1925. Foto: Boberger, ­ Wikimedia Commons.

Kerstin Jonsdotter drar saken vidare inför domkapitlet

Det dröjer till den 20 juli 1698 innan saken tas upp i konsistoriet i Linköping och här förefaller det som att både Kerstin och Zachris samt Zachris far Olof är närvarande vid förhöret. Domkapitlet utgörs av biskopen, domprosten och lektorerna i Linköpings gymnasium. Protokollet inleds med att man i vittnenas närvaro dels läser upp en skrift från Kerstin, och dels en skrift från Olof Jonsson:

”§. 4 […] kommo Kierstin Jonsdotter och Zachris Olofsson i Ryda vid Oppeby Socken, thå 1 Uplästes Kierstins skrifft ther uti berättades at Zachris […] war under äghtenskaps låfwen besåfwat henne hwilket han bekiänt för Hr. Måns Hagman.

Hr. Biskopen frågade om Zachris hade ther emoot något att säja thå hans Fader Olof Jonson insinuerade en skrifft som ock uplästes hwar i han berättar, at Kierstin och hennes Moder genom Fyllerij och med sitt listiga taal hafwa bracht honom til Lägersmålet, påståendes, Kierstin aldrig skole kunna bewisa at han begiärt henne til äghta; Upwiste åter Fadren en attest huru han lefwat i Sochnen, bewittnades thet han warit mycket molesterad (besvärad) af Capellanen Hr: Måns med Trätor och rättegångs processer.”

Olof Jonsson verkar vara fast besluten att stoppa uppfattningen att det har skett en trolovning mellan sonen och Kerstin. Han tvekar inte för att dra Kerstin och hennes mor i smutsen. Han tvekar inte heller att påstå att pastor Hagman har gett sitt vittnesmål enbart för att han har ett horn i sidan till Olof Jonsson. (Tyvärr finns inga sockenstämmoprotokoll kvar som kan vittna om Olofs och Hagmans eventuella trätor.)

Efter detta utbyte av upplästa inlagor fortsätter förhandlingarna med att konsistoriets presidium ställer de frågor de har till Kerstin och Zachris. De tillfrågas om de inte borde förlikas, detta för att Kerstin inte skall bli utskämd. Zachris far svarar nej. Zachris tillfrågas om han har lovat Kerstin äktenskap för att få dela säng med henne. Kerstin svarar ja och Zachris nej på frågan.

Konsistoriet menar att ärendet inte är kyrkans utan domstolens sak

Zachris verkar inte säga mycket. Det är istället hans far Olof som fyller på med ytterligare argument för att visa att hela saken är Kerstins och hennes mors skuld.

Konsistoriet kommer fram till det uppenbara – här står ord mot ord, och att det är en fråga som inte kyrkan kan avgöra. Det är bara i den världsliga rätten som man har rätt att svära sig fri och det måste Zachris i så fall göra inför häradsdomaren i Kinda. Däremot kan kyrkan ge de båda unga vägledning i frågan, och man gör också ett försök i den riktningen.

Presidiet ger Zachris flera chanser att ångra sig och uppmanar honom att ta Kerstin till hustru, men Zachris verkar uppriktigt trött på hela saken. Inte bara på Kerstin och barnet och den dömande omgivningen, han verkar också trött på sin far och mor och beredd att ta sig så långt bort att ingen längre kan komma att höra av honom. Domkapitlet har dock fattat sitt beslut och anser inte att de kan göra mer i saken varpå Olof också kallas in för att få del av detta:

”Fadren inkallades och berättade H.rr Praeses sig förmant them unga til ­ förening hwar på Olof önskar sig förr döden. Hwarföre slöt Hrr. Praeses at saken skall wisas til wärdslig Rätt och ther får plichta som brotzlig är.”

Målet åter till häradsrätten

Härmed återremitteras alltså ärendet till Kinda häradsrätt där det på nytt tas upp på hösttinget den 16 oktober år 1698. Vid det här tillfället infinner sig också kyrkoherden Magnus Hagman personligen vid tinget för att med ed styrka sitt vittnesmål.

Häradsrätten börjar nu uppenbarligen tappa tålamodet och radar tydligt upp de punkter som talar för Kerstins version av händelseförloppet. ­ Zachris hade erkänt för kyrkoherden att han önskade gifta sig med Kerstin. De hamnade så i säng tillsammans vilket ledde till att hon blev gravid. Han hade dessutom skänkt henne gåvor som kan tolkas som fästegåvor. Zachris får nu chansen att med edgång en gång för alla svära sig fri:

”[…] för dhen skull förehöllt Rätt:[e]n Zachris att han nu måste sigh på behörigt sätt befrija, dhet han alldrigh låckat Cherstin till Lägersmåhl under Echtenskapslöffte, hwilket på intet annat sätt kan skiee än igenom sin Eedh för ofwantaldhe riktiga skiähl och omständigheters skull, men som han eij kunde dhen samma afläggia.”

Zachris vägrar att svära på att han inte hade föreslagit trolovning

Att gå ed med handen på Bibeln är en mycket allvarlig sak och medför stränga straff för den som visar sig ha svurit falskt. Det är också en samvetssak mellan människan och Gud. Zachris vägrar nu att gå ed på att han inte har lockat Kerstin i säng med hjälp av ett löfte om äktenskap. När han väl har nekat till edgång är det dags för häradsrätten att avge slutlig dom i målet om trolovningen i Ryda.

”Ty dömer Rätten att Cherstin Jonsdotter böhr niuta lijka Rätt som en troolåfwat SåckenMöö, och dher han henne ännu eij äga will, då skall han wijdare här för Rätta ställas och straffas, såsom dhen dher utan saak henne öfwergifwer. Arg[umen]:to Cap[itulum]: 15: §. XIV: Kyrkiolagen. Actum ut Supra.”

Här gör man tydligt att Kerstin inte skall lastas för situationen. Det är Zachris som har handlat fel och om han inte tar sitt ansvar kommer han att straffas på lämpligt sätt.

Ett sista försök

Det verkar som att Zachris, eller snarare hans far Olof ändå griper efter ett sista halmstrå. Kerstin och Zachris sak dyker nämligen upp ännu en gång i domkapitlet. Den 30 november 1698 är det Arvid Grenander, kyrkoherden i Hägerstads församling, som ställer frågan om parets nära släktskap till domkapitlet, vars protokoll berättar följande:

”Berättade bem:te Kyrkoherde det som in [skickat] […] dom […] Kierstin Jonsdotter i Ryda och Zachris Olofsson hwilka wilia ächta hwar andra men att Kierstin är syskonebarn med dräng[en] hans moder, så frågar han om sådant kan tillåtas.”

På kyrkoherde Grenanders raka fråga lämnar konsistoriet ett lika rakt och enkelt svar: Inga hinder finns för äktenskapet så länge tre villkor är uppfyllda. Den första förutsättningen är redan uppfylld – att häradsrätten med dom har angett att Kerstin är en lagligen trolovad fästmö. För det andra måste Grenander se till att bötespengarna för ”otidigt sängelag” hamnar på plats i kyrkokistan, och för det tredje måste han se till att Kerstin blir kyrktagen enligt det protokoll som gäller för ogifta kvinnor.

Så blir det till sist äktenskap!

Den första maj 1699 vigs paret i Oppeby kyrka – fast Kerstin bär förmodligen en krans på huvudet i stället för den sedvanliga brudkronan. En brudkrona fick enligt tidens sed endast bäras av en kysk och orörd brud. Det finns inga spår i kyrkans räkenskaper av att paret har erlagt böterna för ”otidigt sängalag”. Just den punkten var ju viktig för domkapitlet men rapporten om detta kan ha försvunnit. Det kan också vara så att räkenskaperna har kommit i oordning eftersom kyrkokistan plundrades av tjuvar vid påsktiden 1698.

Från år 1700 finns Zachris och hans hustru mantalsskrivna tillsammans med Zachris föräldrar Olof Jonsson och hans hustru på ryttmästare Johan von Müllerns frälsehemman i Ryda. Där finns de fram till 1704. Man kan kanske fundera på hur stämningen var på hemmanet med tanke på Olofs tidigare envisa motstånd mot ett äktenskap mellan hans son Zachris och Kerstin! År 1705 försvinner det unga paret från Ryda och samma år dyker det upp en Zachris med hustru i Wånga. Wånga är ett skattehemman i Oppeby socken och vidare forskning kan måhända visa hur paret hade kommit över den hemmansdelen. Möjligen har någon av dem haft en arvedel att hämta där.

Mycket talar för att det är ”våra” Zachris och Kerstin som finns i Wånga från 1705. Tjugo år senare, i december 1725 finns antecknat att sockenmannen Zachris Olofsson i Wånga har gått bort efter en tids sjukdom och att han begravs den 9 januari 1726. Hans ålder anges till 51 år, vilket inte stämmer med vår Zachris, som endast borde vara 44 år vid den här tiden. Åldersangivelsen är troligen fel för i slutet av år 1726 finns följande notering i begravningsboken:

”d 18 Decemb begrofs sal. Zacharias Enkia hust Kirstin Jonsdotter i Wånga warit siuk […] […] dag afled d 10 dec. warit gift 27 åhr fick 6 barn. Mannen begrofs d 9 Jan. besöktes med h.h nattvard 18 Nov.”

I den noteringen stämmer vigselangivelsen med Zachris och Kerstins vigsel år 1699 så paret är troligen de Zachris och Kerstin vi söker. I så fall levde de tillsammans i Wånga under resten av sina liv och fick inalles sex barn. Förhoppningsvis ledde den trassliga trolovningen i Ryda ändå till ett så hyggligt liv man kunde få här i landet under de årtionden som kom att hårt präglas av det stora nordiska kriget.

En trolovning är lika bindande som ett äktenskap

Enligt gammal nordisk hävd är en trolovning lika bindande som ett äktenskap. Efter att de unga samt deras föräldrar har tagit i hand inför vittnen och gåvor har utbytts är paret trolovat. Detta avtal gäller lika som äktenskap, går inte att bryta. Barn födda därefter räknas som trolovningsbarn med samma rättigheter som barn till gifta föräldrar. I det här fallet räknar folket i bygden uppenbarligen det unga paret som trolovade. Därför blir det lika många dopvittnen som för inomäktenskapliga barn.

Att Zachris far Olof Jonsson är emot sonens äktenskap är uppenbart. Här har endast det unga paret tillsammans med den unga kvinnans mor genomfört en trolovning utan att han och hans hustru har blivit inblandade, en trolovning som han uppenbarligen inte går med på. Så skall det inte gå till och eftersom saken är tveksam blir det inget omedelbart bröllop heller.

Intressant är att se att den unga kvinnans vittnesmål tas på samma allvar som den unge mannens i rätten, och att modern änkans utsaga beaktas likvärdigt med fadern sexmannens. Detta kan tjäna som exempel på kvinnans starka ställning i Norden för mer än 300 år sedan.

Käll- och litteraturförteckning

Källor

• Renoverade domboksprotokoll
  • Göta Hovrätt –
    Advokatfiskalen Östergötlands län (E) EVIIAAAF:89 (1698)
• Domkapitelprotokoll
  • Domkapitlets i Linköping t.o.m. 1989-06-30 arkiv, Protokoll, SE/VALA/00506/A I a/20 (1698), p 355, 383, 574
• Oppeby Kyrkoarkiv
  • Dop-, Vigsel- och Begravningsböcker – Oppeby (E) CI:1 (1676–1754)
  • Kyrkoräkenskaper – Oppeby (E) LIa:1 (1644–1707)

Litteratur

• Sandén, Annika: Fröjdelekar – Glädje, lust och nöjen under svensk stor­makts­ tid. Atlantis (2020).
• Axelsson, R., Bergström, C., Carlsson, S, Ling, C. H.: Sveriges historia för släktforskare. Natur & Kultur (2022).
• Sikeborg, Urban: Latin för släkthistoriker. Sveriges släktforskarförbund (2022).
• Pettersson, Marie: Linköpings domkapitels arkiv som källa till dess verksamhet 1860–1864. Kandidatuppsats i Arkivvetenskap, Uppsala universitet (2003). DIVA-Portal: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:213104/FULLTEXT01.pdf