Släkten Andersson på Borg

av Karin Ohlsson

På Karindagen, den 2 augusti 1963, slog åskan ner i lagårn på Borg. Skullen var full med hö, inkörd tidigare under sommaren, Den antändes omedelbart och elden spred sig snabbt. Byggnaden brann ner till grunden.

Detta var den värsta dagen dittills i mitt 14-åriga liv! Det samma gällde min morbror och mina mostrar, som bodde på gården. Branden påverkade deras liv åtskilliga år framåt i tiden.

 

Borg, släktgården
Borg, släktgården

I slutet av 1800-talet var Borg ½ mantal kronoskattehemman i Sigtuna rote, Frustuna socken. Gården ligger c:a 3 km söder om Gnesta.

Karl Johan och Johanna

Detta par var min morfars föräldrar. De kom till Borg som brukare år 1886. Morfar Ivar var 2 år då. Det fanns även en äldre bror, Erik. Han gjorde ett gott gifte och flyttade hemifrån 1895. Samma år flyttade ägaren till Borg, en gamling vid namn Jonas Larsson, in som inhysing. Han betalade för sig med 75 öre/dag. Han blev så småningom dement och avled 82 år gammal, i oktober 1905.

Karl Johan och Johanna Andersson
Karl Johan och Johanna Andersson

Av bouppteckningen framgår att hans närmaste släktingar var tre brorsdöttrar. Ingen av dem var intresserad av Borg, så Karl Johan fick köpa gården! Den värderades till 7 500 kr i bouppteckningen. Karl Johan lånade pengar mot inteckningar. Han hade tur, som kom över en ganska stor gård. Det gick bra för bonden på Borg. Sonen Ivar växte upp, man höll sig med pigor och drängar. Man skaffade fler kor och byggde en större lagård

Ivar och Julia

Ivar och Julia var kusiner. Men när de gifte sig år 1909, var detta inget hinder. Det blev snart tillökning i hemmet. Mellan åren 1910 och 1921 föddes två söner och fem döttrar. Barnen fick hjälpa till i arbetet, både i hushållet, utomhus och med djuren.

Karl Ivar Andersson och Julia Matilda Johansson
Karl Ivar Andersson och Julia Matilda Johansson
Lille Ellert – gömd men icke glömd

Scharlakansfeber var en svår sjukdom år 1917. Särskilt små barn var utsatta, och många dog. När småflickorna på Borg blev smittade, var föräldrarna säkert mycket oroliga. Men sonen Ellert var tack och lov frisk! En försigkommen och duktig pojke. Var det därför han skickades iväg till doktorn i Gnesta, för att hämta medicin åt systrarna? Det var mitt i vintern. Inte så långt att gå, bara 3-4 km. Men Ellert, som bara var 5 år, kom inte tillbaka hem förrän det var mörkt, och han frös förfärligt.

Ellert med systrarna Rut, Maja och Olga
Ellert med systrarna Rut, Maja och Olga

Mamma Julia bäddade ner honom. Redan samma natt fick han hög feber och frossa. Röda utslag över hela kroppen. Man skickade efter doktorn, som konstaterade röda hund. Systrarna tillfrisknade så småningom, men inte Ellert. Den 5 februari dog han, till föräldrarnas stora sorg.

Långt in i vuxen ålder har hans systrar ältat frågan: Varför skickade man pojken? Fanns det ingen vuxen, som kunde gått istället? Ingen kunde ge ett svar.

Gravstenen på Frustuna kyrkogård står kvar än idag. ”Vår lille Ellert, du är gömd men icke glömd” lyder inskriptionen

Rut, Maja, Olle – syskontrion på Borg

Efter Ellerts död föddes Karl Olov, den efterlängtade sonen, den ende bland fem systrar. Att han skulle ta över gården en dag var givet. Något annat alternativ fanns inte. Tre av systrarna gifte sig och flyttade hemifrån. Mor Julia dog. Den äldsta systern Rut tog naturligt över husmorsskapet. Mellansystern Maja hade alltid haft bäst hand med djuren, duktig att handmjölka, trivdes med arbetet ute på åker och äng. Olle, Rut och Maja blev helt enkelt kvar hemma. De tre andra systrarna, Olga, Thyra och Inga, och snart även vi barn, kom ofta och hjälpte till när extra arbetskraft behövdes i höskörden, slåttern eller med djuren.

Maja diskar mjölkflaskorna och en 8-årig Karin klappar kvigan Monetta
Maja diskar mjölkflaskorna och en 8-årig Karin klappar kvigan Monetta

Sådan var min barndom. Jag älskade att vara med moster Maja i hennes dagliga sysslor, jag hade ”egna” kycklingar, jag var med och motade kor, jag fick mata höns och grisar.

Morfar Ivar levde till 1955, han blev ”argsint” på slutet. Vi barn var rädda för honom. Det var bara Rut, som han tålde.

Rut sydde åt fruarna i Gnesta, och fick på så sätt lite egna pengar. Rut var som man sa ”körksam”, med andra ord troende. Hon var söndagsskollärarinna och cyklade till Gnesta varje söndag för att undervisa oss barn och gå i kyrkan. Rut skötte hushållet åt sina syskon hela livet. Hennes arbets-uppgifter var lika svåra och tunga, som dem ute på fälten och i lagården. Dessutom hade hon tid och lust att sy och skapa. Som ogift kvinna rönte hon inte den uppskattning för sitt livsverk, som hon var värd. Hennes gudstro hjälpte henne livet igenom.

Branden

När åskan slagit ner i lagårn, är det Olle som först kommer dit. Han får med sig den vettskrämda hästen ut, springer med henne uppför lagårdsbacken och lägger på vägbommen, så hon inte ska komma tillbaka. Maja måste lägga en grimma på kvigan, som står inne för kalvning, innan hon får med henne ut. Hon kommer dock ihåg att öppna för hönsen, så de i bästa fall kan ta sig ut själva. Under tiden sprider sig branden med våldsam fart på höskullen ovanför hennes huvud.

Rut får en omöjlig order av sin bror innan han rusar ut: Ring efter brandkårn! Telefonen är död, hon springer så fort hon kan till ”grannas”. Därifrån går det att ringa. Att hon inte fick hjärtslag på kuppen är ett under.

Vi bor i Älvkullen, ett par km från Borg. Mamma, min syster och jag tar oss dit så fort vi kan, när vi förstår vad som hänt. Vi möts av kaos. Brandkåren är där, men lagårn, logen och vagnslidret är redan nerbrunna. Vagnar, kärror, redskap, seldon, den fina 1800-talssläden, tröskverket – allt är borta. Nyfikna åskådare har samlats och står i klungor. Gårdens kvinnfolk gråter och är förtvivlade, jag också, morbror är arg och förtvivlad. Branden innebär en stor ekonomisk förlust för honom. Det konstiga ordet ”underförsäkrad” nämns i tidningen dagen därpå.

Tiden läker alla sår, sägs det. Man rustar upp den gamla lilla lagårn, som ligger nära bostadshuset. Man säljer av några kor. Maja får börja handmjölka igen. Sommaren därpå byggs en ny, större lagård. Min pappa, Gustav Strand, som är snickare, ansvarar för bygget.

Borg i nutid

Jag växte upp, och lämnade min barndoms bygd. Olle och Maja stretade på med sitt jordbruk och sina djur. När hästen blev gammal och sjuk tog Olle med henne upp i skogen och sköt henne med geväret. Han hade grävt en grav åt henne i förväg. De sista korna skickades iväg till slakt år 1982.

Rut tillbringade sina sista år på Dagaborg i Björnlunda, där hon dog 2001. Olle dog 2005. När Maja blev ensam kvar flyttade hon till Liljedalshemmet i Gnesta. Hon dog där 2009.

 

Min kusin Annika Davidsson och hennes man Göran är idag ägare till Borg. De har några får och höns. Odlingen består endast av hö och vall. Efter syskonens död har Göran renoverat det gamla bostadshuset med varsam hand. Det är nu är mycket fint och trivsamt.

 

Annika och Göran Davidsson, nuvarande ägare till Borg
Annika och Göran Davidsson, nuvarande ägare till Borg

Med denna berättelse vann jag 2a pris i berättartävlingen på släktforskardagarna 2015 i Nyköping. Tävlingen var ett samarbete mellan Nyköping Oxelösunds Släktforskarförening och Södermanlands Nyheter.

 

Nacka 2015-08-29

Karin Ohlsson

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s